Ingen har som Leadbeater kunnat metodiskt och systematiskt sammanfoga överfysiska fakta till ett jämförelsevis lättfattligt system.
Blavatsky bevisade, att kunskapen om verkligheten var urgammal, men det var Leadbeater, som gjorde ett begripligt mentalsystem av denna kunskap. Han har rättat till många missuppfattningar i äldre teosofien. Att även Pytagoras lärjunge Kleinias (45-jaget D.K.) kunnat rätta till sådana misstag och lämna helt annat perspektiv på tillvaron, minskar ingalunda Leadbeaters stora förtjänst såsom esoterisk lärare och självständig forskare. Hans egentliga misstag bestod i att han gav sig i kast med problem, som endast 45-jag kunna utreda. Leadbeater förtjänar en ärestod såsom en av mänsklighetens store och en av teosofiens störste. Att hans system snabbt föråldrats, beror helt och hållet på 45-jaget D.K:s revolutionerande insats. Men utan den grund som Leadbeater lade hade mycket av D.K:s framställning blivit ännu mer svårbegripligt. Det är beklagligt, att D.K:s amanuens A.A.B. vid tolkningen uteslutande använde Blavatskys bedrövliga terminologi. Vad som fattades A.A.B. var den filosofiska och vetenskapliga skolningen, en brist hon aldrig insåg. Vad vi kunna lära av denna brist och dess följder är nödvändigheten av entydig, exakt terminologi, metodik och systematik, då man skriver för mentalister. Det räcker icke med livsförståelse.
Om Leadbeater kan sägas, att han var tillförlitlig, när det gällde att konstatera fakta, men att han icke sällan drog för snabba slutsatser av sina egna iakttagelser. Han hade heller icke alltid klart för sig, var gränserna gingo för hans möjlighet att konstatera fakta. Litande på sin kapacitet att bedöma, kunde han ge sig in på spekulationer, som han saknade tillräckliga fakta för. Han experimenterade en hel del med sådant, som ett kausaljag icke kunde förstå eller behärska. Endast 45-jag veta alltid, hur de ska få veta vad de vilja veta. Ett kausaljag har ingen möjlighet att iakttaga en solsystemhärskare. Man skulle för övrigt endast kunna uppfatta en sol av så oerhörd intensitet, att kausalmedvetenheten blev “bländad”. Det kan aldrig bli fråga om några uppfattbara materieformer.
Leadbeater var själv medveten om att han begått misstag vid utformandet av sitt mentalsystem och att fakta hamnat i felaktiga sammanhang. Han var den förste att medge, att misstag voro sannolika, vilket visar, att han var medveten om svårigheterna. Och D.K. understryker, att endast 45-jag äga förutsättningar konstatera alla slag av fakta i de mänskliga världarna och att endast de kunna undvika misstag. Man undrar dessutom, varför han använde D.K:s uppgifter, genom Alice A. Bailey publicerade i tidskriften Beacon, utan att erkänna detta.
Emellertid äro dessa misstag utan betydelse för hans system i övrigt, det första riktigt konstruerade med avseende på solsystemets sju atomvärldar och människans fem molekylarvärldar, materiens sammansättning, skillnaden mellan atomslag och molekylarslag, solsystemets sju atomslag och 42 molekylarslag, de olika slagen av medvetenhet, människans olika höljen etc. Om allt detta rådde bedrövlig oklarhet, som blev av sådan fatal betydelse för Rudolf Steiner. Man har naturligtvis sökt förringa Leadbeaters stora insats, men eftervärlden skall ge honom erkännande. Att de omdömeslösa, fanatiskt blavatskytroende teosoferna förkastade Leadbeater, vittnar endast om deras egen inkompetens. De ha aldrig varit invigda i någon västerländsk kunskapsorden.
Leadbeater var ett kausaljag med förmåga att konstatera fakta i de mänskliga världarna beträffande materieaspekten. Han kunde följa individen genom hela serien inkarnationer och skildra dennes upplevelser i fysiska världen. Däremot räckte hans medfödda kapacitet icke till för att utnyttja möjligheten göra motsvarande forskningar inom medvetenhetsaspekten. Därför rörde sig hans beskrivningar av individernas förflutna inkarnationer så gott som uteslutande om individernas fysiska liv och i ringa grad om deras medvetenhetsutveckling. Man märker föga skillnad mellan individens senaste och närmast föregående inkarnationer, utan densamme gör i stort sett mest misstag i sina nya livsförhållanden. Man saknar också hos Leadbeater redogörelse för mänsklighetens allmänna medvetenhetsutveckling under den tidrymd av c:a 80 000 år, som hans studier av olika individers (särskilt Krishnamurtis) inkarnationer omfatta. Vad han skildrar är endast fysiska livet och de tillfälliga uppfattningar individerna haft i olika hänseenden. Sådant må ha ett visst värde för etnologerna men är betydelselöst för förståelsen av väsentliga meningen med inkarnationen, nämligen individens medvetenhetsutveckling. Det är en brist, som utlovats komma att fyllas av ett essentialjag i nästa århundrade. Det är medvetenhetsaspekten, icke materieaspekten, som är den väsentliga.
Leadbeaters påstående, att livslängden i emotionalvärlden “sällan överstiger hundra år”, har visat sig vara alltför vid generalisering av hans egna erfarenheter. Man har träffat på icke så få, som levat där i hundratals år. Det vanskliga med uppgifterna om emotionalvärlden är, att inga sådana kunnat erhållas från planethierarkien, som icke befattar sig med hithörande företeelser, utan man är hänvisad till vad kausaljag kunnat konstatera utan tillräckligt statistiskt material.
Ingen tillfredsställande förklaring har lämnats om hur ett sådant fenomen är möjligt som den mycket omtalade John King, som bl.a. Blavatsky blev trakasserad av utan att kunna försvara sig.
Leadbeater begick åtskilliga misstag ifråga om eterhöljet och dess funktioner, och hans exposé av chakras innehåller många felaktigheter. Han kunde förväxla energierna från sakralcentrum med dem från bascentrum (i detta avseende som tyvärr även i flera andra fall vilseledd av yogaauktoriteterna). Det är icke Sushumna utan Ida och Pingala, som fungera hos normalindividen. Atomens primärrörelse är rotativ och icke spiralcyklisk.
Förvånande är att Leadbeater icke insåg, att passiva kausalväsendet i kausalvärlden är något helt annat än övervakaren Augoeides, att kausalhöljet är människan och Augoeides är en annan individ. Att Leadbeater icke insåg detta, framgår av att han talar om 45-jagens Augoeides. Kausalhöljet är människans “själ”, Augoeides är essentialväsen tillhörande en annan evolution. Augoeides är således icke människans “högre jag”, icke hennes “själ”, även om han tjänstgör såsom sådan, tills människan själv kan definitivt centra sig i stora kausalhöljet.
Manifestationsprocesserna äro oundvikliga, men när och hur de inträffa kan ej förutses. Leadbeaters påstående, att vad “monaden” (Protogonos i tredjetriaden) bestämt för individen också går i uppfyllelse, är ett misstag. Ingen individ kan bestämma något för en annan individ. Det skulle upphäva frihetslagen.
Egendomligt är, att Leadbeater icke kunde inse, att frågan om Mars och Merkurius gällde de två eteriska kloten (73 och 75) i Tellus planetkedja. Man ser risken med att ge sig på uppgifter, som ligga på översta gränsen av kausaljags förmåga.
Att Leadbeater blev offer för sina försök till utforskandet av essentialvärlden, är också uppenbart. Det räcker tydligen icke med att ha förvärvat ett essentialhölje (46). Det tar sin rundliga tid, innan man lärt sig felfritt använda dess möjligheter, blivit ett essentialjag.
Leadbeaters redogörelse för Pytagoras esoteriska kunskapsorden (i en uppsats om de antika mysterierna) är i vissa avseenden ofullständig och därför missvisande. Orden hade fler än de tre grader Leadbeater redogör för. Dessa tre grader voro endast förberedande. Först därefter började den egentliga esoteriska undervisningen. Högsta graden erhöll endast den som blivit kausaljag. Att Leadbeater ingenting visste om dessa högre grader visar, att han icke nått över tredje graden. De i lägre grader visste icke ens att det fanns högre. De kunde konsten att tiga på den tiden.
Leadbeater påstod, att vår planethierarki kom till vår planet för 16 500 000 år sedan, ehuru det var för drygt 21 miljoner år sedan. Han påstod, att Christos–Maitreya skulle framträda i vårt århundrade, vilket är omöjligt. Han påstod, att sjätte rotrasen skall framträda om sju hundra år. Den utvecklas ur femte rotrasens sjätte underras, som ännu icke framträtt.
Tredje avsnittet i Besants och Leadbeaters gemensamma verk, Man: Whence, How and Whither? handlar om en mentaldevas fantasikonstruktion i samband med en framtida ras. Det ger en intressant inblick i de utkast till möjligheter, som även sådana devaer kunna göra vid sidan av sitt egentliga arbete. Hur mycket Leadbeater själv trodde på dessas förverkligande, förblir oklart.
Leadbeaters uppgift, att sjätte rotrasen skall ta sin början omkring år 2600, förefaller vara obegriplig. Den är detta så mycket mer som han var särdeles noggrann ifråga om egna iakttagelser.
Det har alltid bjudit författaren emot att antaga något utan tillräckliga fakta och, ifråga om det esoteriska, fakta från planethierarkien. Men man har alltid rätt att analysera, om man undviker att postulera:
Det har tagit c:a tio tusen år för femte rotrasens femte underras att nå sin nuvarande nivå, och den är ingenting att skryta med. Det förefaller knappast sannolikt, att femte rotrasens sjätte underras (som just nu tagit sin början med enstaka individer i de flesta länder, icke i särskilt land) skulle nå sin mognad på mindre än fem tusen år. Och det är från denna höjdpunkt sjätte rotrasen tar sin början. Det skulle i så fall vara när vårdagjämningspunkten befinner sig i Skytten.
Kan Leadbeaters uppgift avse sjätte underrasen, som vid den tiden bör kunna ha nått över experimentstadiet? | 
