Min avsikt med denna lilla bok är att teckna ett människolivs förlopp i de tre världar, där genomsnittsindividens utveckling framskrider. Vi skola följa människan från födelsen, genom "döden" - som endast är födelse in i den andra världen - genom än en "död", som är födelse in i den tredje världen, Svarga eller himlen, och slutligen till en ny födelse i vår fysiska värld. Dessa ord, födelse och död, beteckna endast de portar, genom vilka Människoanden går från en värld till en annan. Han födes ej, och icke heller dör han, han är ständigt samma levande Ande. Men när han lämnar en värld, säga innevånarna i denna: "han är död", medan de som bebo världen på andra sidan porten säga: "han är född". Men Människoanden förblir, han går blott från värld till värld och hämtar erfarenheter i dem alla. Den allra längsta tiden av varje avslutad livsperiod i dessa olika världar - och med "livsperiod" menas här tiden från en födelse i den fysiska världen till nästa inkarnation i denna - tillbringar han i ogrumlad lycka i himlen. Man kan likna honom vid en fågel, som har sin hemvist högt uppe i en vacker skogstrakt, men som lämnar sitt rede, när han blir hungrig, och sänker sig genom luften till den närbelägna sjön. För ett ögonblick dyker han ner i denna och hämtar upp föda, stiger åter upp genom luften och flyger tillbaka till sitt hem i skogen, där han förtär det byte han medfört. Människoanden har sin egentliga hemvist i den himmelska världen och förtär där den föda han skaffat sig. När han på nytt känner hunger, störtar han sig genom luften ner i den sjö vi kalla fysiska världen och finner där sin föda, erfarenhet, som han tar med sig tillbaka till sitt hem. Där förtär och smälter han denna i lugn och ro och uppnår på detta sätt så småningom den Fullkomliga Människans mått.
För att förstå hur Människoandens liv gestaltar sig i de tre världarna, måste vi emellertid känna till människans konstitution. Vi måste veta något om Andens väsen och om hans klädnads beskaffenhet, ty i annat fall komma vi alltid att hysa fruktan, där ingen anledning till fruktan finnes, och ha förvirrade begrepp, förhållanden, rörande vilka klarhet är av allra största vikt.
ANNIE BESANT |
