ANDRA BOKEN

KONST, KÄRLEK OCH UNDERVERK

 

FÖRSTA KAPITLET

En månljus natt satt fyra eller fem herrar under ett träd i Neapels trädgårdar, drickande sin sorbet och under samtal lyssnande till musiken, som upplivade detta muntra favoritställe för en sysslolös allmänhet. En av dessa var en ung engelsman, vilken hade varit själen i sällskapet, men som under de senaste fem minuterna försjunkit i ett dystert och djupt drömmeri. En av hans landsmän varseblev denna plötsliga skugga och, klappande honom på axeln, sade: ”Vad felas dig, Glyndon? Mår du inte väl? Du är så blek, du darrar. Har du kanske förkylt dig helt oförmodat? Du gjorde bäst i att gå hem. Dessa italienska nätter är ofta farliga för vår engelska konstitution.”

”Nej, nu känner jag mig bra igen. Det var en hastigt övergående rysning. Jag begriper det icke själv.”

En man, synbarligen omkring trettio år gammal, med en min och ett utseende vida överlägsna deras som omgav honom, vände sig hastigt om och blickade stadigt på Glyndon.

”Jag tror mig förstå vad ni menar”, sade han, ”och måhända”, tillade han med ett allvarligt leende, ”kan jag bättre än ni själv förklara det.” Härvid vände han sig till de andra och fortfor: ”Ni har säkerligen känt var och en av er, särskilt då ni suttit ensamma om natten, en sällsam, oförklarlig kyla och räddhåga komma över er. Ert blod stockas och hjärtat liksom stannar, lemmarna skälver, håret reser sig. Ni är rädda för att se upp, att vända era blickar till de mörkare hörnen i rummet. Ni har en fruktansvärd aning om att något överjordiskt är nära. Plötsligt löser sig hela förtrollningen, om jag så får kalla den, och ni är färdiga att le åt er egen svaghet. Ha ni icke ofta erfarit, vad jag nu fullkomligt skildrat? I så fall kan ni förstå vad er unge vän nyss kände, ehuru omgiven som han var av denna magiska scen och svalkad av julinattens balsamiska fläktar.”

”Min herre”, svarade Glyndon, synbarligen högst bestört, ”ni har alldeles riktigt skildrat beskaffenheten av den bävan, som kom över mig. Men hur kunde mitt yttre så troget tolka det intryck jag led av?”

”Jag känner igen hemsökelsens tecken”, svarade främlingen allvarligt. ”De sviker ej en man med min erfarenhet.”

Alla de närvarande förklarade då att de förstod och hade känt vad främlingen beskrivit.

”Enligt vår nationella tradition”, sade Mervale, engelsmannen, som först tilltalat Glyndon, ”går någon i det ögonblick, ni på så sätt känner ert blod stocka sig och ert hår resa sig, över det ställe, där ni skall begravas.”

”I alla länder finns olika vidskepliga tolkningar av en så vanlig sak”, återtog främlingen. ”En sekt bland araberna tror, att Gud i det ögonblicket beslutar antingen er eller er väns dödsstund. Afrikas vilde, vars inbillning är förmörkad av hans förfärliga avgudadyrkans hemska läror, tror att den onde anden då drager en till sig vid håret. Så nära ligger det groteska och det förskräckliga varandra.”

”Det är säkert blott en fysisk omständighet, en oordning i magen, en stagnation i blodet”, sade en ung neapolitanare, med vilken Glyndon gjort bekantskap.

”Varför är den då hos alla nationer förbunden med en vidskeplig känsla eller fara, liksom röjde den ett samband mellan det materiella hos oss och den värld vi anar utom oss? För min del tror jag –”

”Ja, vad tror ni, sir?” frågade Glyndon nyfiken.

”Jag tror”, fortfor främlingen, ”att det är den motvilja och fasa, varmed våra mera mänskliga element flyr undan för någonting, visserligen osynligt, men för vår natur motbjudande och undan en kunskap, för vilken vi på grund av våra sinnens ofullkomlighet lyckligtvis är förskonade.”

”Ni tror då på andar?” sade Mervale med ett misstroget leende.

”Nej, det var icke precis om andar jag talade, men det kan finnas andra väsenden, lika osynliga och oförnimbara för oss som den djurvärld, vilken rör sig i den luft vi andas – i vattnet som spelar där i bassängen. Sådana väsenden kunna ha lidelser och förmögenheter liksom vi själva, liksom den djurvärld med jag jämfört dem med. Det vidunder som lever och dör i en vattendroppe – glupskt, omättligt, frossande på kräk, mindre än det självt – är icke mindre starkt i sitt hat, mindre vilt till sin natur än tigern i ödemarken. Det kan finnas ting omkring oss som skulle vara farliga och fientliga mot människorna, om Försynen icke rest en mur mellan dem och oss, helt enkelt genom olika modifikationer av materien.”

”Och tror ni, att den muren aldrig kan överstigas?” frågade unge Glyndon hastigt. ”Är traditionerna om troll och häxor, dessa urgamla och allmänna traditioner, blott fabler?”

”Kanske och kanske icke”, svarade främlingen likgiltigt. ”Men vem vill väl i en tidsålder, då förnuftet självt bestämt sina gränser, vara så oförnuftig, att han bryter ned det skrank, som skiljer honom från boaormen och lejonet? Vem grämer sig över eller reser sig upp mot en lag, som instänger hajen i det stora djupet? Men nog nu med dessa onödiga spekulationer!”

Härvid reste sig främlingen, ropade på betjänten, betalte sin sorbet och försvann snart efter en lätt bugning för sällskapet bland träden.

”Vem är den mannen?” frågade Glyndon ivrigt. De övriga såg på varandra några ögonblick utan att svara.

”Jag har aldrig sett honom förr”, sade slutligen Mervale.

”Icke heller jag.”

”Icke jag.”

”Jag känner honom”, sade neapolitanaren, som icke var någon annan än greve Cetoxa.

”Om ni erinrar er, var det i mitt sällskap som han kom till er. Han besökte Neapel för omkring två år sedan och har nyligen återkommit hit. Han är mycket rik, verkligen ofantligt rik. En ytterst angenäm person. Jag är ledsen att höra honom tala så besynnerligt som i natt. Det bidrar till att bekräfta de många dåraktiga rykten, som är i omlopp om honom.”

”Och helt visst”, sade en annan neapolitanare, besannar den händelse som tilldrog sig icke längre sedan än i går och som är er väl bekant de rykten som ni, Cetoxa, är hågad att förkasta.”

”Jag själv och min landsman”, sade Glyndon, ”blandar oss så föga i det neapolitanska sällskapslivet att vi går miste om mycket som synes väl förtjänt av det största intresse. Tillåt mig därför fråga, vilka de rykten och den händelse är, som ni talar om.”

”Vad ryktena beträffar, mina herrar”, sade Cetoxa, artigt vändande sig till de två engelsmännen, ”kan det vara tillräckligt att anmärka, att de egentligen tillägga signor Zanoni vissa egenskaper som alla människor önskar sig själva, ehuru de fördömer var och en som äger dem. Den händelsen som signor Belgioso syftade på, bidrar att sätta dessa egenskaper i en ännu klarare dager och är högst egendomlig, nästan förvånande. Ni spelar väl, mina herrar?” (Här tystnade Cetoxa, och som de båda gentlemännen sannolikt hade vågat några få scudi vid de allmänna spelborden, nickade de bifall åt gissningen.) Cetoxa fortfor: ”Nåväl, för några få dagar sedan, just samma dag som Zanoni återkom till Neapel, hände det sig att jag hade spelat tämligen högt och förlorat ansenligt. Jag steg upp från spelbordet, besluten att icke längre fresta lyckan, då jag oförmodat bland åskådarna varseblev Zanoni, vilkens bekantskap jag förut gjort och som, kan jag säga, stod i en liten tacksamhetsskuld till mig. Innan jag hann uttrycka min tillfredsställelse över detta oväntade möte, lade han handen på min arm. ’Ni har förlorat mycket’, sade han. ’Mer än ni bort. För min del avskyr jag spel, och dock önskade jag vara med vid detta tillfälle. Vill ni spela med denna summa för min räkning? Förlusten är min – halva vinsten er.’ Jag blev, som ni lätt kan finna, förundrad över ett sådant erbjudande, men Zanoni hade en min och en ton som var oemotståndliga. Dessutom brann jag av lust att hämnas mina förluster och hade icke lämnat bordet, om jag haft mera penningar på mig. Jag sade honom att jag ville mottaga hans erbjudande på villkoret att vi delade såväl förlust som vinst. ’Som ni behagar’, sade han leende. ’Vi behöver icke tvista om det, var säker på att ni vinner.’ Jag satte mig ned. Zanoni stod bakom mig, min lycka steg, jag vann oupphörligt. Med ett ord, jag steg upp från bordet som en rik man.”

”Det kan ju icke förekomma falskt spel vid allmänna spelbord, i synnerhet som det är banken som förlorar?”

Denna anmärkning eller fråga gjordes av Glyndon.

”Visst icke”, svarade greven. ”Men vår tur var i sanning underbar, så utomordentlig att en sicilianare (sicilianarna är i allmänhet oborstade och argsinta lymlar) blev ond och ohövlig. ”Min herre”, sade han och vände sig till min vän, ’ni har icke så nära bordet att göra. Jag begriper icke det här, det har icke gått rätt till.” Zanoni svarade mycket lugnt att han icke gjort något som strede mot reglerna, att han var ledsen över att den ene icke kunde vinna utan att den andre förlorade och att han icke kunde, om han ock ville, göra någon orätt. Sicilianaren, som tog främlingens foglighet för fruktan, anslog en högre ton. Han steg slutligen upp från bordet och gick emot Zanoni, ansikte mot ansikte, på ett sätt som skulle ansetts förolämpande för varje gentleman, som har ett någorlunda livligt blod eller någorlunda färdighet att föra svärdet.”

”Men”, avbröt Belgioso, ”det besynnerligaste av allt var att denne Zanoni, som stod mitt emot mig och vars ansikte jag tydligt såg, icke svarade något och icke visade något tecken till vrede. Han fäste sitt öga på sicilianaren. Aldrig skall jag glömma denna blick! Det är omöjligt att beskriva den, det kom blodet i mina ådror att stelna. Sicilianaren bävade tillbaka som träffad av blixten, Jag såg honom darra, han sjönk ned på stolen. Och då –”

”Ja då”, sade Cetoxa, ”vände vår gentleman, sålunda avväpnad av Zanoni, till min stora överraskning all sin vrede mot mig – men ni vet kanske icke, mina herrar, att jag anses vara en rätt god fäktare.

”Den bäste i Italien”, sade Belgioso.

”Innan jag kunde gissa varför”, återtog Cetoxa, ”befann jag mig i trädgården bakom huset med Ughelli (detta var sicilianarens namn) ansikte mot ansikte och fem eller sex gentlemän omkring mig såsom vittnen till den blivande duellen. Zanoni vinkade mig åt sidan.

”’Denne man skall falla’, sade han. ’Då han stupat, gå då till honom och fråga huruvida han vill bli begraven vid sin faders sida i kyrkan San Gennaro.’ ”Känner ni då hans familj?” frågade jag högeligen förvånad. Zanoni svarade ej, och i nästa ögonblick var jag i handgemäng med sicilianaren. Jag måste göra honom rättvisa, hans fäktknep att söka förvirra motståndaren var magnifikt, och en snabbare dagdrivare korsade aldrig ett svärd. Icke desto mindre”, tillade Cetoxa med roande blygsamhet, ”rände jag mitt svärd mitt genom livet på honom. Jag gick fram till honom. Han förmådde med möda tala. ”Har ni någon önskan, något testamente att göra?” Han skakade på huvudet. ”Var vill ni bli begraven?” Han visade mot den sicilianska kusten. ”Vad?” sade jag förundrad, ”icke vid er faders sida i kyrkan San Gennaro?” Då jag sade detta ryckte det förfärligt i hans ansikte, han uppgav ett genomträngande skri, blodet forsade ur hans mun och han dog. Den sällsammaste delen av historien kommer nu. Vi begravde honom i San Gennaro. Då graven öppnades och faderns kista upptogs, föll locket händelsevis av och liket blev synligt. I huvudskålen fann vi en mycket smal, uddvass sprint av stål. Detta väckte undran och nyfikenhet och man anställde efterfrågningar. Fadern, som varit rik och en girigbuk, hade dött hastigt och lika hastigt blivit begraven, i anseende till hettan, sade man. Sedan misstanken sålunda blivit väckt, anställdes noggranna undersökningar. Den gamle mannens tjänare förhördes och tillstod slutligen att sonen mördat fadern. Mordet var fintligt utfört: stålsprinten var så fin att den, intryckt i hjärnan, endast pressat fram en enda bloddroppe, som doldes av det grå håret. Medbrottslingen skall avrättas.”

”Och Zanoni – avgav han vittnesmål? Gjorde han reda för – –”

”Nej”, avbröt greven. ”Han förklarade att han händelsevis besökt kyrkan just den morgonen, att han hade lagt märke till greve Ughellis gravsten, att ciceronen hade sagt honom att grevens son var i Neapel – en slösare och en spelare. Under det vi spelade hade han hört grevens namn nämnas vid bordet, och då utmaningen var gjord och antagen, hade det fallit honom in att nämna begravningsplatsen, därtill manad av en instinkt för vilken han varken ville eller kunde redogöra.”

”En ganska haltande historia”, sade Mervale.

”Ja! men vi italienare är vidskepliga – den åberopade instinkten ansågs av många som en försynens viskning. Följande dag blev främlingen föremål för allmänt intresse och nyfikenhet. Hans rikedom, hans sätt att leva, han utomordentliga personliga skönhet bidrog även att göra honom till dagens hjälte. Dessutom har jag haft nöjet att göra denna framstående person bekant med våra gladaste kavaljerer och våra vackraste damer.”

”En högst intressant berättelse”, sade Mervale och reste sig. ”Kom Glyndon! Vi söker upp vårt hotell – det är snart ljusa dagen. Adjö, signor!”

”Vad tänker du om denna historia?” sade Glyndon under det de unga männen vandrade hemåt.

”Vad? Det är alldeles klart att denne Zanoni är en bedragare, en listig skälm. Och neapolitanaren delar rovet och puffar ut honom som en undergörare. En okänd äventyrare kommer in i societeten genom att göras till föremål för fruktan och nyfikenhet. Han är mer än vanligt vacker, och kvinnorna är fullkomligt nöjda med att taga emot honom utan någon annan rekommendation än hans eget ansikte och Cetoxas historier.”

”Jag instämmer icke med dig. Fastän Cetoxa visserligen är en spelare och en roué, är han dock en adelsman av börd och anses för en modig och hederlig man. Dessutom gör denne främling med sin ädla själsnärvaro och nobla min, så lugn, så tillbakadragen, icke intryck av att vara en bedragare eller skrävlare.”

”Ursäkta mig, min bäste Glyndon, men du känner ännu världen för litet. Främlingen gör vad han kan av sin vackra figur, och hans säkra hållning är blott ett knep som hör till yrket. Men låt oss byta ämne – hur går det med din kärleksaffär?”

”Viola kunde icke taga emot mig i dag.”

”Du får icke gifta dig med henne. Vad skulle de då säga där hemma.”

”Låt oss njuta av det närvarande”, sade Glyndon livligt. ”Vi är unga, rika och ser bra ut: låt oss icke sörja för morgondagen!”

”Bravo, Glyndon! Här är vi nu vid vårt hotell. Sov gott och dröm för all del ej om signor Zanoni!”

 

ANDRA KAPITLET

Clarence Glyndon var en ung man med förmögenhet, icke just stor, men tillräcklig att göra honom oberoende. Hans föräldrar var döda och hans närmaste anförvant var en enda syster, som bodde i England hos sin tant och var flera år yngre än han. Tidigt hade han visat icke obetydliga anlag för målning, och snarare av entusiasm för konsten än av någon pekuniär nödvändighet beslöt han att ägna sig åt en bana, vilken de engelska konstnärerna vanligen börjar med hänförelse och historiska tavlor samt sluta med giriga spekulationer och porträtt av stadsfullmäktigen Simpkins. Glyndon ansågs av sina vänner vara synnerligen genialisk, men på samma gång litet obetänksam och inbilsk. Han tyckte ej om stadigt och ihärdigt arbete, och hans ärelystnad sökte snarare att njuta av frukten än plantera trädet. I likhet med andra unga artister älskade han nöjen och förströelser och hängav sig med föga eftertanke åt allt som satte hans inbillning i rörelse eller tilltalade hans känslor. Han hade besökt de namnkunnigaste städerna i Europa med det uppriktiga beslutet att studera de gudomliga mästerstyckena i sin konst. Men överallt hade nöjet alltför ofta lockat honom från hans ärelystnads mål och den levande skönheten dragit hans dyrkan från den känslolösa duken. Tapper, begiven på äventyr, fåfäng, orolig, nyfiken – ögonblickets rov och inbillningens slav.

Det var vid den tidpunkt då en feberaktig förändringsiver banade sig väg till detta förfärliga gäckeri med mänskliga förhoppningar som fått namn av franska revolutionen. Och från det kaos, vari relikerna av världens vördnadsvärda tro allaredan kämpade, uppsteg månget ofullfärdigt och formlöst luftslott. Behöver jag erinra läsaren om att denna tid var icke endast den förfinade skepticismens och den låtsade visdomens tid, utan också den gränslösaste otros och den mest mystiska vidskepelses tid, en tid då magnetismen och magien vann anhängare bland Diderots lärjungar, då profetior gick mun från mun, då den filosofiske deistens salong var förvandlad till ett Heraklea, där nekromantien sökte att frambesvärja de dödas skuggor, då korset och bibeln förlöjligades och Mesmer och Cagliostro troddes. I denna morgonljusning, som bebådade den nya sol, inför vilken alla dimmor skulle försvinna, smög alla de fantomer som hade fladdrat för Paracelsi och Agrippas ögon upp ur sina i feodaltiden bäddade gravar. Bländad av revolutionens gryning, hänfördes Glyndon ännu mer av dess sällsamma ackompanjemang, och det var naturligt att på honom såväl som på andra skulle den glada inbillning, som åtföljde förhoppningen om ett utopiskt samhälle, göra en livlig verkan och att han liksom andra skulle med begärlighet lyssna till dunkla löften, som lovade att i de försmådda, men mäktiga mystiska vetenskapernas dimmiga trakter upptäcka ett underbart Elysion.

Under sina resor hade han med livligt intresse, om icke just med blind tro, lyssnat till varje ryktbar andeskådares undersagor, och hans sinne var därför böjt att mottaga det intryck som den mystiske Zanoni vid första åsynen hade gjort på honom.

Det måste finnas en annan orsak till denna fallenhet för övertro. En avlägsen släkting på Glyndons moders sida hade förvärvat sig rätt stor ryktbarhet såsom filosof och alkemist. Besynnerliga historier var i omlopp angående denne vise stamfader. Man sade att han uppnått en ålder, som vida översteg gränserna för vanliga dödligas levnadsmått och att han i det sista hade bevarat medelålderns vigör och utseende. Han dog slutligen, som det förmodades, av sorg över den plötsliga förlusten av ett barnbarn, den enda varelse han någonsin tycktes hava älskat. Denne filosofs arbeten existerade ännu, ehuru de var sällsynta, och fanns i biblioteket i Glyndons hem. Deras platoniska mysticism, deras djärva försäkringar, de stora löften, som deras figurativa, typiska fraseologi lät en ana, hade tidigt gjort ett djupt intryck i Clarence Glyndons fantasi. Hans föräldrar tänkte icke på följderna av att uppmuntra fantasier, som själva tidevarvets upplysning enligt deras övertygelse var tillräcklig att förekomma och skingra, utan var glada att under de långa vinterkvällarna kunna få resonera om sin berömde stamfaders traditioner och historier. Och unge Clarence genombävades av en på samma gång angenäm och hemsk känsla, då hans mor skämtande upptäckte en träffande likhet mellan den unge avkomlingen och alkemistens förbleknade porträtt, som hängde över kakelugnen och som var familjens stolthet och föremål för vänners beundran. Barnet är i sanning oftare än vi tror mannens fader!

Jag sade att Glyndon älskade nöjen. Böjd, såsom geniet alltid måste vara, för ljuva intryck, hade han under sitt sorglösa konstnärsliv, innan han satte sig ned att arbeta, fladdrat från blomma till blomma. Han hade nästan till äckel njutit av Neapels muntra lustbarheter, då han förälskade sig i Viola Pisanis ansikte och röst. Men hans kärlek liksom hans ärelystnad var svävande och obeständig. Den tillfredsställde icke hela hans hjärta eller uppfyllde hela hans själ, icke därför att han ej var mäktig starka och ädla känslor, utan därför att hans sinne ännu icke var nog moget och fast för att kunna slå rot och utveckla sig. Liksom blomman har en årstid för sig och frukten sin, så är det icke förr än inbillningens blomster börja att falla av som hjärtat mognar för de känslor, vilkas föregångare blomman är. Lika glad ensam vid sitt staffli som bland sina lustiga bröder, hade han ännu icke känt nog av sorgen för att kunna älska djupt. Ty människan måste bli missnöjd och ledsen vid livets obetydligare ting. innan hon kan fatta fulla värdet av dess större. Det är de grunda franska sensualisterna, som på sitt salongsspråk kallar kärleken ”en dårskap”. Kärleken, rätt förstådd, är vishet. Dessutom betydde världen alltför mycket för Clarence Glyndon. Hans konstnärsambition var beroende av hyllningen från den eländiga, ytliga majoritet som vi kallar publiken.

Likt alla bedragare var han alltid rädd att själv bli lurad. Han tvivlade på Violas ljuva fromhet och oskuld. Han vågade icke på fullt allvar ägna sin hyllning åt en italiensk aktris. Men flickans jungfruliga värdighet och någonting gott i hans egen natur hade hitintills kvävt alla otillbörliga avsikter hos honom. Sålunda syntes den förtrolighet som uppstått mellan dem snarare likna tillgivenhet och aktning än passion. Han besökte teatern, han smög sig upp för att få tala med henne mellan akterna. Han fyllde sin portfölj med otaliga avbildningar av en skönhet, vilken förtjuste honom lika mycket som artist som älskare. Och dag efter dag svävade han på ett oroligt hav av tvivel och obeslutsamhet, av ömhet och misstro. Det senare segrade ständigt mot hans bättre vetande på grund av Mervales’, den nyktra verklighetens man, intalanden.

Dagen efter den afton, som börjar denna andra avdelning av min berättelse, red Glyndon ensam utefter stranden av neapolitanska havet, på andra sidan av Posilipos grotta. Det var på eftermiddagen, solen hade mist sin tidigare hetta och en sval vind blåste svalkande från det glittrande havet. Nära vägen blev han varse konturerna av en man, som lutade sig över ett brottstycke av en sten. Och då han kom närmare, igenkände han Zanoni.

Engelsmannen hälsade honom förbindligt. ”Har ni upptäckt någon fornsak?” sade han med ett leende. ”Sådana är här lika allmänna som stenarna på vägen.”

”Nej”, svarade Zanoni. ”Det är blott en av de fornsaker som härrör från världens begynnelse, men som naturen evigt förstör och förnyar.” Med dessa ord visade han Glyndon en liten ört med blekblå blomma, som han därpå omsorgsfullt gömde vid sitt bröst.

”Ni är botanist?”

”Ja.”

”Man har sagt mig att detta studium skall vara mycket intressant.”

”Helt säkert – för dem som förstår det.”

”Är den kunskapen då så sällsynt?”

”Sällsynt! Säg snarare att den djupare kunskapen i denna väg nästan gått förlorad för den moderna allmänna och ytliga filosofien! Tror ni väl att det icke fanns någon grund för dessa dunkla traditioner som härrör från förgångna tider, liksom snäckskal, funna på bergstopparna, underrättar oss om hur långt havet fordom gått? Vad var väl den gamla kolkiska magien annat än ett noggrant studium av naturen i dess allra minsta verk? Vad var fabeln om Medea annat än ett bevis på de krafter som kunna hämtas från örter och blad? Den klyftigaste av alla prästlister och Cuths mystiska systerskap, bland vilkas besvärjelser och legender vetenskapen fåfängt förlorar sig, sökte i de ringaste örter vad Babyloniens vise förgäves sökte i de höga stjärnornas lopp. Urkunden förtäljer oss ännu att det fanns ett släkte¹, som kunde slå sina fiender på fjärran avstånd utan vapen och vidrörande. Den ört, som er fot trampar på, kan ha mera dödande egenskaper än era mekaniker kan ge sina mest mördande vapen. Kan ni väl föreställa er, att till dessa italienska städer, den gamla kirkeska udden, kom vise män från den avlägsna östern att söka efter plantor och örter, som farmaceuterna i ert land skulle ha kastat bort såsom ogräs. De första örtsamlarna, världens mästerkemister, utgjordes av den stam som den gamla hävden givit namnet titaner².

”Jag erinrar mig att en gång vid Hebrus i riket” – Men detta prat”, sade Zanoni och avbröt sig med ett kallt leende, ”tjänar endast att spilla bort er tid och min.” Han tystnade, såg stadigt på Glyndon och fortfor: ”Unge man, tror ni att er oroliga nyfikenhet skall ersätta bristen på ihärdig flit? Jag läser i ert hjärta. Ni önskar känna mig och icke denna obetydliga blomma. Men märk, er önskan skall icke bli tillfredsställd.”

”Ni är icke lika artig som era landsmän”, sade Glyndon något förtretad. ”Antag att jag önskade odla er bekantskap, varför skulle ni väl stöta mig tillbaka?”

”Jag stöter ingen människa ifrån mig”, svarade Zanoni. ”Jag måste göra hennes bekantskap om hon så önskar det; men mig lär ingen att känna. Önskar ni göra min bekantskap, är det er egen sak; men jag varnar er för det.”

”Och varför är ni då så farlig?”

”Här på jorden är människor ofta utan eget förvållande av ödet utsedda att vara farliga för andra. Om jag skulle förutsäga ert öde efter astrologernas uträkningar, skulle jag säga er, med begagnande av deras uttryckssätt, att min planet hotande svävar över er levnads horisont. Gå icke i min väg, om ni kan undvika det! Jag varnar er nu för första och sista gången.”

”Ni föraktar astrologerna, och likväl begagnar ni ett språk lika mystiskt som deras. Jag spelar aldrig, icke heller inlåter jag mig i några tvister; varför skulle jag då frukta er?”

”Som ni vill; jag har gjort min skyldighet.”

”Tillåt mig att tala öppet. Ert samtal förliden natt intresserade och förvånade mig.”

”Jag vet det. Sådana lynnen som ert är fallna för det mystiska.”

Glyndon blev stött vid dessa ord, ehuru den ton varmed de yttrades icke alls var stötande.

”Jag ser att ni icke anser mig värdig er vänskap. Må ske! Farväl!” Zanoni besvarade kallt hälsningen. Och då engelsmannen red bort, fortsatte han sina botaniska undersökningar.

Samma afton gick Glyndon som vanligt till teatern. Han stod mellan kulisserna och väntade på Viola, som på scenen utförde en av sina mest lysande roller. Huset genljöd av bifall. Glyndon fattades av en ung mans hela stolthet, av en ung mans hela passion: ”Denna härliga varelse”, tänkte han, ”skall bli min.”

Medan han så stod försänkt i ett ljuvt svärmeri, kände han en lätt tryckning på axeln. Han vände sig om och varseblev Zanoni. ”Ni är i fara”, sade denne. ”Gå icke hem i afton eller, om ni går, gå icke ensam.”

Innan Glyndon hämtat sig från sin överraskning, var Zanoni försvunnen, och då engelsmannen åter fick rätt på honom, satt han i en av de neapolitanska adelsmännens loger, dit Glyndon icke kunde följa honom.

Viola lämnade scenen, och Glyndon hälsade på henne med största artighet. Men Viola vände sig tvärt emot sin vana med synbar otålighet bort från sin tillbedjare. Förande avsides Gionetta, som var hennes beständiga följeslagerska till teatern, sade hon viskande:

”O, Gionetta! Han är återigen här! – främlingen, som jag talat med dig om – och återigen är han den ende av alla åhörarna, som icke applåderar mig.”

”Vem är det, mitt sockergryn?” sade den gamla kvinnan med smekande röst. ”Det måtte vara en enfaldig stackare – icke värd att tänka på.”

Skådespelerskan drog Gionetta närmare teatern och visade henne en man i en av de närmaste logerna. Denne man skilde sig från alla andra genom enkelheten i sin klädsel och ansiktsdragens skönhet.

”Icke värd att tänka på, Gionetta!” upprepade Viola. ”Icke värd att tänka på! Ack, hellre icke tänka alls än att icke tänka på honom.”

Sufflören kallade till sig signora Pisani. ”Tag reda på hans namn, Gionetta”, sade hon och gick långsamt tillbaka till scenen, passerande nära Glyndon, som såg på henne med sorgsen, förebrående min.

Den scen, vari skådespelerskan nu uppträdde, var just slutkonflikten, däri hela hennes beundransvärda snille, talang och röst företrädesvis påkallades. Alla åskådarna lyssnade till varje stavelse med andlös hänryckning. Men Violas ögon sökte blott en, en kall och känslolös mans blickar. Hon överträffade sig själv, hon var inspirerad. Zanoni lyssnade och betraktade henne med uppmärksam blick, men icke ett bifallsord kom över hans läppar; ingen rörelse förändrade hans kalla, till hälften ogillande uttryck. Viola, vilken utförde rollen av en som älskar uten genkärlek, var aldrig mera genomträngd av sin roll än just i detta ögonblick. Hennes tårar var verkliga, hennes lidelse naturlig; det var nästan alltför gripande att åse. Hon bars från scenen utmattad och sanslös mitt under sådana stormande applåder, sådana som endast ett italienskt auditorium kan prestera. Folkmassan reste sig, näsdukar viftade, girlander och blommor kastades in på scenen, män torkade sina ögon och kvinnorna snyftade högt.

”Vid himlen!” sade en neapolitanare av hög börd. ”Hon har förtrollat mig. I natt, ännu denna natt, skall hon bli min! Ni har förberett allt, Mascari?”

”Allt, signor. Och om den unge engelsmannen skulle följa henne hem?”

”Den inbilske herrn! Låt honom i värsta fall få blöda för sin dårskap! Jag vill icke ha någon rival.”

”Men en engelsman! Det hålles alltid ett sådant väsen efter en engelsmans lik.”

”Narr, är icke havet nog djupt eller jorden nog tystlåten att dölja en död man? Våra mördare är tystlåtna som graven själv! Och jag, vem skulle väl våga misstänka, våga anklaga prins di –? Se till, att han blir bevakad och att det passande tillfället tages i akt! Jag anförtror honom åt er: mördare har tagit livet av honom! - ni förstår - landet svärmar av dylika - plundra och kläd av honom, det bekräftar ett sådant rykte. Tag tre man; de övriga skola utgöra min betäckning.”

Mascari höjde på axlarna och bugade sig underdånigast.

Neapels gator var då icke så säkra som nu, och vagnar var både mindre dyra och umbärligare. Det åkdon som den unga skådespelerskan vanligen begagnade fanns icke tillstädes. Gionetta var alltför mycket medveten om sin signoras skönhet och hennes beundrares mängd för att icke bli förfärad vid föreställningen om en promenad till fots. Hon meddelade Glyndon sina bekymmer, och han besvor Viola, som småningon återhämtat sig, att begagna hans eget ekipage. Kanske hon aftonen förut icke undanbett sig denna lilla tjänst, nu, av en eller annan orsak, avslog hon den. Glyndon drog sig missnöjd och stolt tillbaka, då Gionetta hejdade honom. “Den goda signoran mår icke väl, var icke ledsen på henne; jag skall förmå henne att antaga ert anbud.”

Glyndon stannade och efter några ögonblick, som förgick under föreställningar från Gionettas sida och motsägelser från Violas, blev tillbudet antaget. Gionetta och signoran steg upp i vagnen och Glyndon stannade vid ingången till teatern för att återvända hem till fots. Zanonis hemlighetsfulla varning trängde sig då plötsligt på honom; han hade glömt den under sitt kärleksgnabb med Viola. Han tänkte nu att det vore rådligast att vara på sin vakt mot en fara som förutsagts av så mystiska läppar. Han såg sig omkring efter någon bekant. Ur teatern strömmade en människomassa som knuffade, stötte och pressade honom; men han såg intet bekant ansikte. Under det han dröjde obeslutsamt hörde han Mervales röst, som ropade till honom, och till sin stora glädje upptäckte han sin vän, som banade sig väg genom trängseln.

”Jag har skaffat dig en plats i greve Cetoxas vagn”, sade han. ”Kom, han väntar på oss.”

”Så hederligt av dig! Hur kunde du få rätt på mig?”

”Jag mötte Zanoni i gången. – ’Er vän står nere vid ingången’, sade han. ’Låt honom icke gå hem till fots i natt; gatorna i Neapel är icke alltid säkra.’ Jag kom genast ihåg att några kalabriska banditer låtit höra av sig i staden under de senaste veckorna, då jag händelsevis mött Cetoxa – men se, där är han.”

Vidare förklaringar kom icke i fråga, emedan de nu träffade greven. Då Glyndon stigit upp i vagnen och då han drog upp fönstret, såg han fyra män stå ett stycke längre bort vid trottoaren, vilka tycktes betrakta honom uppmärksamt.

”Sannerligen”! ropade en. ”Det är engelsmannen!” Glyndon hörde till hälften detta utrop, just som vagnen for åstad. Han uppnådde sitt logi i säkerhet.

Den förtrolighet och innerliga tillgivenhet, som i Italien alltid uppstå mellan amman och hennes skötebarn och vilken i Shakespeares ”Romeo och Julia” på intet sätt överdrives, kunde endast stegras i en så ensam belägenhet som den varuti den faderlösa och moderlösa skådespelerskan befann sig. I allt som angår människohjärtats svagheter hade Gionetta mycken erfarenhet. Och då Viola tre aftnar förut vid återkomsten från teatern gråtit bittert hade amman lyckats locka den bekännelsen från sin signora att hon återsett någon, som hon under tvenne sorgliga, händelserika år saknat, vilken hon aldrig förgätit och som tyvärr icke å sin sida visat det ringaste tecken till igenkännande. Gionetta kunde icke förstå alla de svävande och oskyldiga rörelser som ökade denna sorg; men hon hänförde dem alla på grund av sitt eget sunda förstånd till en enda känsla, kärleken. Och i dylika fall var hon en mycket passande tröstarinna. Hon kunde väl aldrig bli en förtrogen vän till Viola med hennes hjärtas djup, ty detta hjärta ägde icke ord för alla sina hemligheter; men i utbyte mot allt detta förtroende hon erhöll gav hon sitt varma deltagande och stora tjänstvillighet.

”Har du fått reda på vem han är?” frågade Viola då hon satt ensam i vagnen med Gionetta.

”Ja, han är den ryktbare signor Zanoni, i vilken alla förnäma ladies är förälskade. Man säger att han är så rik! – Mycket, mycket rikare än någon av engelsmännen! – Icke allenast signor Glyndon –”

”Tyst!” avbröt den unga skådespelerskan. ”Zanoni! – Tala icke mer om engelsmannen.”

Vagnen rullade nu in i den ödsligare och mer avlägsna del av staden, där Violas boning var belägen, då hon plötsligt hejdades. Förskräckt lutade Gionetta ut huvudet genom fönstret och blev vid det bleka månljuset varse, att kusken redan blivit neddragen och fasthölls av tvenne personer; nästa ögonblick rycktes vagnsdörren våldsamt upp och en hög figur, maskerad och höljd i mantel, visade sig.

”Frukta icke, vackra Pisani”, sade han sakta, ”intet ont skall tillfogas er.” Med dessa ord slog han sina armar kring den sköna skådespelerskans liv och försökte lyfta henne ur vagnen. Men Gionetta var ingen fal bundsförvant, hon skuffade tillbaka våldskräktaren med en styrka som förvånade honom och beledsagade utfallet med en rad av de kraftigaste förbannelser.

Den maskerade mannen drog sig tillbaka och ordnade sin upprivna mantel.

”Vid Bacchus!” sade han halvt skrattande. ”Hon är väl bevakad. Hitåt, Luigi, Giovanni, grip häxan – fort – varför dröjer ni?”

Masken drog sig tillbaka från dörren, och en annan, ännu längre gestalt syntes. ”Var lugn, Viola Pisani”, sade denne med låg röst. ”Hos mig är du säker!” Han lyfte masken under det han talade och blottade Zanonis ädla anletsdrag. ”Var lugn, var tyst, jag kan rädda dig.” Han försvann, lämnade Viola i undran, sinnesrörelse och glad förväntan. Maskerna var inalles tio: två var sysselsatta med kusken, en stod framför vagnshästarna, en fjärde höll sällskapets grant munderade hästar, tre andra (utom Zanoni och den som först tilltalat Viola) stod ett stycke från vagnen och höll sig vid sidan av vägen. Till dessa tre vinkade Zanoni. De nalkades. Han visade på den första masken, vilken icke var någon annan än prins di – och som nu, till sin stora förvåning, kände sig gripen bakifrån.

”Förräderi!” ropade han. ”Förräderi bland mina egna män! Vad betyder detta?”

”För honom till hans vagn! Om han gör motstånd, komme då hans blod över hans eget huvud!” sade Zanoni lugnt.

Han nalkades männen som höll kusken.

”Ni är övermannade”, sade han, förena er med er herre. Ni är tre – vi sex, beväpnade från topp till tå. Tacka vår barmhärtighet att vi skonar era liv. – Gå!”

Karlarna gav förskräckta rum. Kusken steg upp.

”Tag av linorna på deras vagn och sadlarna på deras hästar”, sade Zanoni, i det han steg upp i Violas åkdon, som nu snabbt rullade bort, lämnande den besegrade rövaren i ett tillstånd av raseri och förvåning som icke låter beskriva sig. 

”Tillåt mig förklara denna hemlighet”, sade Zanoni. ”Jag upptäckte denna komplott mot er – likgiltigt på vad sätt; jag tillintetgjorde den. Huvudmannen är en adelsman, som länge förgäves förföljt er. Han och två av hans kreatur vaktade på er vid ingången till teatern, sedan de tillsagt sex andra att vänta dem på det ställe där ni anfölls. Jag och fem av mina tjänare intog deras ställe och troddes av anstiftaren vara hans medhjälpare. Jag red förut ensam till det ställe, där de sex väntade och underrättade dem att deras herre icke behövde dem den natten. De trodde mig och lämnade följaktligen sin post. Jag kallade i stället dit mina egna karlar, som jag lämnat efter mig. Nu vet ni allt. Vi står utanför er dörr:”

 

TREDJE KAPITLET

Zanoni följde den unga neapolitanskan in i huset. Gionetta avlägsnade sig – de var allena.

I det rum, som så ofta i forna lyckliga dagar fyllts av Pisanis vilda melodier, såg hon nu denne hemlighetsfulle, efterhängsne, men sköne och ståtlige främling stående på samma ställe, där hon ofta suttit skakad och mållös vid sin faders fötter. Och hon tyckte – efter sitt egendomliga sätt att ikläda sina luftiga förnimmelser en form – att denna själfulla musik hade fått skapnad och liv och nu stod framför henne i skön förkroppsligad gestalt. Under tiden var hon omedveten om sin egen älsklighet. Hon hade kastat av sig huva och slöja; hennes hår föll i oordning över hennes elfenbensvita hals, som klädseln här och där blottade. Och då i hennes mörka ögon simmade tacksamhetens tårar och hennes kind glödde av den nyss överståndna förskräckelsen, syntes hon skönare än varje mö eller nymf som Apollo själv, ljusets och harmoniens gud i människogestalt, någonsin hemburit sin hyllning i Arkadiens dalar. Zanoni blickade på henne med ett uttryck av medlidande, blandat med beundran. Han mumlade sakta några ord för sig själv och vände sig därpå till henne.

”Viola, jag har räddat dig från en stor fara, icke allenast från vanheder, utan kanske också från döden. Prins di – står på grund av regeringens svaghet och den mutade förvaltningen så gott som över lagen. Han är i stånd till varje brott, men oaktat sina passioner är han lika försiktig som äregirig. Hade du därför icke kunnat försona dig med ditt fall, skulle du adrig åter fått tillträde till världen för att där berätta det öde han ådragit dig. Rövarens hjärta har icke någon plats för ångern, men han har en hand som kan mörda. Jag har räddat dig, Viola. Kanske frågar du mig varför?”

Zanoni tystnade och smålog sorgset. Därpå fortsatte han: ”Du skall icke förorätta mig med den tanken att han som räddade dig skulle vara lika självisk som den som förolämpade dig. Viola, jag tilltalar dig icke med samma språk som dina tillbedjare: nog av att jag känner medlidande och icke är otacksam för din tillgivenhet. Varför rodna, varför darra vid mina ord? Jag läser i ditt hjärta, medan jag talar, och jag ser icke en enda tanke som du behöver blygas för. Jag säger icke att du ännu älskar mig; lyckligtvis kan inbillningen väckas långt förr än hjärtat är träffat. Men det är mitt öde att förtrolla dina ögon, att inverka på din fantasi. Det är för att varna dig för något som kunde bringa till sorg, liksom jag en gång rådde dig att vara beredd på sorgen, som jag nu är din gäst. Engelsmannen Glyndon älskar dig – älskar dig bättre kanhända än jag någonsin kan älska. Om han icke är dig värdig, behöver han blott lära känna dig rätt för att älska dig högre. Han kan gifta sig med dig och föra dig till sitt eget lyckliga och fria land, din moders födelsebygd. Glöm mig, försök att vända dig till honom och vinna hans kärlek, och jag kan förutsäga att du skall bli lycklig och ärad.”

Viola lyssnade under tyst, obeskrivlig rörelse och med rodnande kinder på detta allvarliga tal, och då han hade slutat, täckte hon sitt ansikte med händerna och grät. Och ehuru dessa ord var ägnade att förödmjuka och uppreta, att framkalla missnöje och uppväcka blygsel, var det likväl icke på grund av sådana känslor, som hennes tårar strömmade och hennes hjärta ängslades. Kvinnan var i detta ögonblick förvandlad till ett barn, och såsom ett barn, med all sin trängtande, ivriga, ehuru oskyldiga åtrå att bli älskat, gråter av rättmätig sorg då det ser sin kärlek stolt avvisas, så grät Viola utan vrede och utan blygsel.

Zanoni betraktade henne, då hennes sköna huvud, omskuggat av de yppiga, nedfallande flätorna, böjde sig för honom. Efter ett ögonblicks tystnad närmade han sig och sade med den mest smekande mildhet och med ett halvt leende på läpparna:

”Minns du, att jag, då jag uppmanade dig att strida för ljuset, visade dig på det där ihärdiga, allvarliga trädet som en föresyn? Jag bad dig, vackra barn, att icke taga till förebild myggan, som vill höja sig till stjärnorna, men faller svedd ned bredvid lampan. Kom, jag vill tala med dig. Denne engelsman – ”

Viola drog sig undan och grät ännu våldsammare.

”Denne engelsman är av din egen ålder, ungefär av ditt stånd. Du kan dela hans öde i livet, du kan vila bredvid honom under samma torva i döden! Och jag – men denna bild av framtiden angår ej oss. Blicka i ditt hjärta, och du skall se att det, intill dess min skugga återigen föll över din stig, kände böjelse för denne din like och att en ren stilla tillgivenhet där hade uppstått, vilken skulle mogna till kärlek. Har du aldrig i inbillningen skapat dig ett hem, där denne unge tillbedjare var din make?”

”Aldrig!” sade Viola med plötslig fasthet, ”aldrig utom för att känna att ett sådant öde icke var mig bestämt. Och”, fortfor hon, hastigt resande sig och skjutande tillbaka flätorna som dolde hennes ansikte samt fästande sina ögon på frågaren: ”och o, vem är du, som så vill läsa min själ och skapa min framtid, misstag dig icke på de känslor som – som – hon stammade ett ögonblick och fortfor med sänkta ögonlock, ”som bundit mina tankar vid dig. Tro icke att jag kunde undanhålla en osökt och obesvarad kärlek. Det är icke kärlek som jag känner för dig, främling. Och huru skulle det vara möjligt? Du har aldrig talat till mig utan att förmana – och nu för att såra.”

Återigen tystnade hon, återigen svek henne rösten; tårarna glimmade i hennes ögonlock, hon söndertryckte dem och fortfor: ”Nej, det är icke kärlek – om det är kärlek, som jag läst om och som jag sökt att framställa på scenen – utan en högtidligare, en oroligare och, som det synes mig, nästan övernaturlig dragningskraft, som gör, att jag, vakande eller drömmande, väver in dig med bilder, som på en gång förtjusa och skrämma mig. Tror du väl, om det vore kärlek, att jag kunde tala till dig på detta sätt, att (hon höjde sina blickar mot honom) mina ögon kunde så söka och möta dina? Främling, jag begär blott att stundom få se och höra dig! Tala icke till mig om andra. Varna, förödmjuka, krossa mitt hjärta, stöt ifrån dig den varma tacksamhet jag bjuder dig, om du vill, men kom blott icke alltid till mig såsom ett sorgens och orons förebud. Stundom har jag sett dig i mina drömmar, omgiven av ärans och ljusets sinnebilder och med dina blickar strålande av en himmelsk glädje, som de nu icke förkunna. Främling, du har räddat mig, och jag tackar och välsignar dig. Är detta också en hyllning som du försmår?” Med dessa ord lade hon ödmjukt händerna i kors över bröstet och böjde ned huvudet med äskligt behag. Denna ödmjukhet syntes varken slavisk eller nedlåtande, icke heller var det älskarinnans inför sin älskade eller slavens inför sin herre, utan snarare barnets inför sin beskyddare eller den unga kvinnans inför sin fromme själasörjare. Zanonis panna var melankolisk och tankfull. Han blickade på henne med ett sällsamt uttryck av deltagande och sorg, blandat med en starkare känsla av ömhet; men hans läppar var allvarsamma och hans röst lugn då han svarade:

”Vet du väl, vad du begär, Viola? Anar du den fara som du nedkallade över dig, kanske över oss båda? Vet du väl, att det liv, jag för, avskild från människornas oroliga hop, är ett tillbedjande av skönheten, från vilken jag dock söker bannlysa de känslor den förnämligast framkallar? Som ett ont skyr jag vad människan anser för det bästa på jorden, dess döttrars kärlek. Nu kan jag varna och frälsa dig från många olyckor, ser jag dig oftare, kan jag det även då? Du förstår mig icke. Vad jag nu ämnar tillägga är lättare att förstå. Jag ber dig från ditt hjärta bannlysa varje annan tanke på mig än den att jag är den man som ödet enträget manar dig att för framtiden undvika. Glyndon skall, om du mottager hans kärlek, älska dig till dess graven omsluter er båda. Även jag (tillade han med rörelse), även jag kunde älska dig!”

”Du!” ropade Viola med hastigt uppflammande hänryckning och förtjusning, som hon icke förmådde undertrycka. Men nästa ögonblick ville hon ha givit mycket, om hon kunnat återkalla detta utrop.

”Ja, Viola, jag kunde älska dig, men i denna kärlek, vad sorg, fad fara! Blomman sprider sin vällukt över klippan, i vars famn den växer. En kort stund, och blomman är död; men klippan består. Snön på dess bröst, solskenet på dess topp. Betänk dig väl! Faror omger dig ännu. För några dagar är du väl säker för din samvetslöse förföljare, men den tid skall komma, då din enda räddning består i flykten. Om engelsmannen älskar dig rätt, skall din ära vara honom så kär som hans egen; varom icke, finnas här andra länder där kärleken är trognare och dygden mindre i fara att bedragas eller överrumplas. Farväl, mitt eget öde kan jag icke förutse, endast genom moln och skuggor. Jag vet dock att vi åter skall mötas; men lär innan dess, ljuva blomma, att det finns gladare tillflyktsorter än klippan.”

Han vände sig bort då han slutat och hann till den yttre dörren, där Gionetta stod i all hemlighet. Zanoni lade lätt handen på hennes arm. Med den glada tonen som hos en skämtande kavaljer sade han:

”Signor Glyndon friar till er signora, han kan gifta sig med henne. Jag vet att du älskar henne. Avstyr hennes tycke för mig! Jag är en fågel, ständigt stadd på flykt.” Med dessa ord lade han en börs i Gionettas hand och försvann.

 

FJÄRDE KAPITLET

Det palats som Zanoni bodde i låg i ett av de mindre besökta kvarteren i staden. Det finns ännu till, raserat och förstört, ett minne från den glänsande riddartid som för länge sedan, tillika med de stolta normandiska och spanska ätterna, försvunnit från Neapel.

När han trädde in i de rum som var avsedda för honom, då han ville vara ensam, uppvaktades han av två indier, klädda i sitt lands dräkt, vilka mottog honom vid tröskeln med en österländsk, allvarlig hälsning. De hade åtföljt honom från de avlägsna länder, där han enligt sägnen under loppet av flera år haft sin boning. Men de kunde ingenting meddela som tillfredsställde nyfikenheten eller rättfärdigade misstanken. De talade intet annat språk än sitt modersmål. Med undantag av dessa två bestod hans uppvaktning förnämligast av tjänare som han lejt i staden, och dessa var på grund av hans frikostiga, ehuru befallande ädelmod honom fullkomligt undergivna. Varken i hans hus eller i hans levnadssätt, såvitt man därom ägde kunskap, fanns någonting som ger stöd åt de rykten som gick. Han betjänades icke av luftandar, såsom man föreger om Albertus Magnus eller om den store Leonardo da Vinci, och ingen kopparbild, byggd efter magiska lagar, meddelade honom stjärnornas inflytelser. Inga alkemistiska apparater – deglar eller metaller – gav någon högtidlig prägel åt hans rum eller talade om hans rikedom. Icke heller tycktes han intressera sig för dessa sällsamma studier som kunde förklara den egendomliga stämningen i hans yttranden eller de abstrakta begrepp och den förborgade lärdom som späckade dem. Inga böcker syntes förkorta hans enslighet, och om han någonsin från dem hämtat sin kunskap, tycktes det nu som vore naturens stora bok den enda han läste och att ett omfattande, förvånande minne gjorde det övriga. Likväl fanns det en sak, som gjorde ett undantag från hans, som det för övrigt syntes, vanliga och alldagliga liv och som enligt den auktoritet vi åberopat i början av detta kapitel kunde förråda att han vore en anhängare av de förborgade vetenskaperna. Antingen han var i Rom eller Neapel eller var han än slog upp sina bopålar, utvalde han åt sig ett avlägset rum, stängt genom ett lås, som knappast var större än en signetring men gäckade de sinnrikaste verktyg. Åtminstone hade en av tjänarna, driven av oemotståndlig nyfikenhet, gjort ett fåfängt försök att öppna det, och oaktat han trodde, att han hade gjort det i största hemlighet, i fullkomlig ensamhet, under nattens dödstystnad och Zanonis frånvaro, sade honom hans vidskepelse eller hans samvete orsaken varför Zanoni följande dag lugnt avskedade honom. Han hämnades genom att utsprida händelsen, utsmyckad med en mängd överdrifter och tillägg. Han beskrev, hur osynliga väsen stötte honom bort då han nalkades dörren och hur han, då han vidrörde låset, kastades till golvet såsom slagen av förlamning. En läkare, som hörde berättelsen, anmärkte till trollerimånglarnas stora missnöje att Zanoni kanhända på ett knepigt sätt begagnat elektriciteten. Hur som helst, detta rum beträddes aldrig av någon annan än Zanoni själv.

Tidens högtidliga röst från den närbelägna kyrkan väckte slutligen palatsets herre ur det djupa, orörliga, drömmande tillstånd, snarare liknande dvala än eftertanke, vari hans själ var försänkt.

”Återigen några sandkorn ur det stora timglaset” sade han, mumlande, ”och det oaktat tar tiden varken från eller lägger till oändligheten en enda atom! Du, min klara själ,³ varför nedstiger du från evighetens stjärnljus, fridfulla och klara sfär till den mörka sarkofagens töcken? Hur länge har du, själ av min själ, du lysande Augoeides,⁴ med bitter kunskap om att umgänget med de ting som dör endast medfört sorg i sin sötma, hur länge frågar jag, har du nöjd dväljes i din majestätiska ensamhet?”

Vid det han så talade, uppstämde en av de fåglar som tidigast hälsa morgonrodnaden sin sång från apelsinträden, som stod i trädgården nedanför hans fönster. Och sång följde omedelbart på sång; väckt av ljuden gav makan sitt svar i lyckliga drillar. Han lyssnade, och icke själen, som han tillfrågat, utan hjärtat svarade. Han steg upp och vandrade med oroliga steg över golvet. ”Bort från denna värld!” utropade han slutligen med otålig röst.

”Kan ingen tid lösa dessa ödesdigra band? Den dragningskraft, som håller jorden svävande i rymden, är samma dragningskraft som fäster själen vid jorden. Bort från den mörka planeten! Brist, ni fjättrar, lyft er, ni vingar!

Han passerade genom de tysta gallerierna, uppför de höga trapporna och inträdde i den hemliga kammaren.

 

FEMTE KAPITLET

Följande dag vandrade Glyndon till Zanonis palats. Den unge mannens inbillning, av naturen lätt antändbar, var sällsamt uppeldad av det lilla han hade hört och sett av detta besynnerliga väsen; en förtrollning, för vilken han icke kunde göra sig reda eller mäktade motstå, drog honom till främlingen. Zanonis makt syntes honom hemlighetsfull och stor, hans avsikter människovänliga och goda, oaktat hans sätt var frånstötande och stelt. Varför den ena ögonblicket tillbakavisa Glyndon och det andra rädda honom från fara? huru hade Zanoni lärt känna Glyndons fiender, som han själv icke kände? Hans intresse var väckt i hög grad, likaså hans tacksamhet; han beslöt att göra ett nytt försök att vinna den ovänlige botanisten.

Signor Zanoni var hemma, och Glyndon insläpptes i en stor sal, där värden efter några minuter mötte honom.

”Jag har kommit för att tacka er för er varning förliden natt”, sade han, “och för att bedja er att öka min förbindelse genom att underrätta mig från vad håll faran och mina fiender hotade.

”Ni har lycka hos könet”, sade Zanoni med ett leende, på engelska språket, “känner ni så litet till södern att ni icke vet, att en dylik person alltid har rivaler?”

”Talar ni allvarsamt?” sade Glyndon och skiftade färg.

”Fullkomligt. Ni älskar Viola Pisani; ni har en av de mäktigaste, obevekligaste neapolitanska prinsarna till rival. Ni svävar verkligen i stor fara.”

”Men, ursäkta mig! Hur kan ni veta det?”

”Jag redogör för ingen dödlig mer än för mig själv”, svarade Zanoni stolt. ”Och mig gör det detsamma, om ni aktar eller föraktar min varning.”

”Nåväl, om ni icke tillåter mig några frågor, så får det vara. Men säg åtminstone vad jag bör göra!”

”Vill ni följa mitt råd?”

”Varför icke?”

”Ni är på det hela tapper. Ni älskar äventyr och mystik, ni tycker om att vara en romanhjälte. Om jag rådde er att lämna Neapel, skulle ni väl göra det, då Neapel hyser en fiende att möta, en älskarinna att uppvakta?”

”Ni har rätt”, sade engelsmannen livligt. ”Men ni kan väl inte klandra mig för ett dylikt handlingssätt?”

”Men det gives en annan utväg. Älskar ni Viola Pisani sant och innerligt? Gift er då med henne och tag er brud med er till ert fädernesland.”

”Nej”, svarade Glyndon förlägen. ”Viola är icke av min rang. Hennes yrke är ock – korteligen, jag är fjättrad av hennes skönhet, men jag kan icke gifta mig med henne.”

Zanoni rynkade pannan.

”Er kärlek är då blott en egennyttig lusta, och jag råder er för egen lycka ingenting vidare. Unge man, ödet är mindre obevekligt än det synes. Den store världsstyrarens regler är icke så trångbröstade eller stränga att de förneka människan det gudomliga privilegiet av fri vilja. Vi kan alla bana oss vår egen väg, och Gud kan leda själva våra misstag till sitt heliga ändamål. Ni har för er ett fritt val. Ädel och ren kärlek kan nu bereda er lycka och höja er flykt mot konstnärens höga mål. En otillbörlig och självisk passion skall blott föra er i elände och undergång.”

”Föreger ni er således kunna läsa i det tillkommande?”

”Jag har sagt allt vad jag vill säga.”

”Medan ni spelar moralistens roll inför mig, signor Zanoni”, sade Glyndon leende, ”är ni väl själv så likgiltig för skönhet och ungdom att ni förmår vara stoisk mot alla dess lockelser?”

”Skulle vi alltid handla som vi lära”, sade Zanoni bittert leende, ”skulle vi endast ha mycket få lärare. Individens gärningar och utförande kunna blott verka inom en ganska liten krets närmast honom själv; det varaktigt goda eller onda han verkar för andra ligger förnämligast i de tankar han utbreder. Hans handlingar är begränsade och gälla ögonblicket. Hans tankar kunna genomtränga universum och inspirera generationer till dagarnas ända. Alla våra dygder, alla våra lagar, är hämtade från maximer och böcker och kunna kallas tankar eller idéer, icke från handlingar. I handlingssätt ägde Julianus en kristens dygder och Konstantin en hednings laster. Juliani idéer återförde tusental till hedendomen. Konstantin förmådde med himlens hjälp att omvända jordens nationer till kristendom. I uppförande kan den simplaste fiskaren på havet, som tror på San Gennaros underverk, möjligtvis vara en bättre människa än Luther. Vad Luthers idéer beträffar, har det nuvarande Europa dem att tacka för den ädlaste revolution det haft. Våra tänkesätt, unge man, utgöra det himmelska hos oss, vårt handlingssätt det jordiska.”

”Ni tänker för djupt för att vara italienare”, sade Glyndon.

”Vem har sagt, att jag är italienare?”

”Är ni icke det? Och dock, när jag hör er tala mitt eget språk som en infödd, så vore jag -“

”Tyst!” avbröt Zanoni och vände sig otåligt bort. Efter en stunds förlopp återtog han med mild röst: “Glyndon, avstår ni från Viola Pisani? Vill ni tänka några dagar på vad jag sagt?”

”Avstå från henne – aldrig!”

”Då vill ni gifta er med henne?”

”Omöjligt!”

”Må så vara, hon skall då avstå från er. Jag vill säga er att ni har rivaler.”

”Ja, prins di – men jag fruktar honom ej.”

”Ni har också en annan, som ni torde frukta mera.”

”Och vem är det?”

”Jag själv.”

Glyndon bleknade och flög upp från stolen.

”Ni, signor Zanoni! Ni – och ni vågar säga det?”

”Vågar! Ack! det ges stunder då jag önskade att jag kunde frukta.”

Dessa stormodiga ord yttrades icke på ett skrytsamt sätt, utan i den sorgsnaste och mest nedslagna ton. Glyndon blev ursinnig, förvirrad och ändock rädd. Emellertid hade han ett modigt, engelskt hjärta i bröstet och han hämtade sig snart.

”Signor, sade han lugnt, ”jag ämnar icke låta dåra mig av dess högtidliga fraser och dessa mystiska anföranden. Ni kan besitta krafter som jag icke kan fatta eller tävla med, men ni kan också blott vara en listig bedragare.”

”Nåväl, fortfar!”

”Min mening är”, fortfor Glyndon beslutsamt, ehuru något förvirrad, ”min mening är att låta er förstå att jag icke ämnar låta en främling förmå mig vare sig att avstå från Viola Pisani eller att locka mig till att gifta mig med henne; icke heller ämnar jag någonsin fegt överlåta henne åt en annan.”

Zanoni blickade allvarsamt på den unge mannen, vilkens gnistrande ögon och höga färg tydligen vittnade om att han tänkte göra vad han sade, och svarade: ”Så djärvt! Gott, det anstår er. Men lyd mitt råd: vänta ännu åtta dagar och säg mig då om ni vill gifta er med den vackraste och renaste varelse som ni någonsin träffat.”

”Men om ni älskar henne, varför – varför – ?”

”Varför är jag då angelägen om att hon skall gifta sig med en annan: för att frälsa henne från mig! Hör mig! Denna flicka, ödmjuk och obildad som hon är, har likväl inom sig anlag för de högsta egenskaperna och dygder. Hon kan bli allt för den man hon älskar – allt vad man kan önska av en hustru och en husmoder. Hennes själ, utvecklad genom kärleken, skall förädla er egen; den skall tillskynda er lycka, den skall höja er bestämmelse, ert mål; ni skall bli en stor och lycklig man. Faller hon däremot på min lott, vet jag ej vad som skall bli av henne; blott det vet jag att det ges ett prov som få genomgå och vilket hittills ingen kvinna uthärdat.”

Under det Zanoni talade blev hans ansikte vitt, och det låg något i hans röst som kom det varma blodet att stelna i åhörarens ådror.

”Vad är det för en hemlighet som omger er?” utropade Glyndon ur stånd att undertrycka sin rörelse. “Är ni verkligen olik andra människor? Har ni överstigit gränserna för lagligt vetande? Är ni, såsom man påstpår, en trollkarl eller endast en –?”

”Tyst!” avbröt Zanoni milt och med ett dystert, men underbart ljuvt leende. ”Vad har ni för rätt att göra mig dessa frågor? Ehuru Italien yves över en inkvisition, är dess makt dock vansklig, såsom det blad vilket den första vind bortblåser. Tortyrens och förföljelsens dagar är förbi, och en människa kan leva som hon behagar och tala som det faller henne in, utan att behöva frukta pålen och sträckbänken. Då jag kan trotsa förföljelsen, torde ni ursäkta om jag icke ger vika för nyfikenheten.”

Glyndon rodnade och steg upp. Oaktat sin kärlek till Viola och sin naturliga fasa för en dylik rival kände han sig oemotståndligt dragen till denne man, som han hade den största orsak att misstänka och frukta. Han sträckte ut handen mot Zanoni, sägande: ”Må ske då, är vi rivaler, måste våra svärd avgöra mellan oss, till dess vill jag gärna, att vi vore vänner.”

”Vänner! Ni vet icke vad ni begär.”

”Återigen gåtor!”

”Gåtor!” ropade Zanoni lidelsefullt, ”ja! vågar ni lösa dem? Förr kan jag icke räcka er min hand och kalla er min vän.”

”Jag kunde våga allt för att uppnå övermänsklig visdom”, sade Glyndon och hans ansikte flammade av vild och glödande entusiasm.

Zanoni betraktade honom under tankfull tystnad.”

”Stamfaderns art röjes hos sonen”, mumlade han. ”Han kan – ännu.” Plötsligt tystnade han. Därpå sade han högt: ”Gå, Glyndon, vi skall återse varandra, men jag skall icke fordra ert svar, förrän stunden kräver ett beslut.”

 

SJÄTTE KAPITLET

Av alla de svagheter, som små sinnen ivra emot, är det ingen de är mera sinnade att förlöjliga än fallenheten att tro. Och av alla tecken till ett fördärvat hjärta och ett klent huvud är fallenheten för otro det osvikligaste.

Den verkliga filosofen söker hellre att utreda än att förneka. Medan vi dagligen hör de små vitterhetsflugorna surra om alkemisternas befängdheter och drömmen om de vises sten, lär en mera framskriden kunskap, att de största vetenskapliga upptäckter gjorts av alkemister; och mycket som nu synes mörkt, skulle bringa ljus och upplysning, om vi blott ägde nyckeln till den mystiska fraseologi som de (alkemisterna) då var tvungna att antaga och bruka. Själva de vises sten har för några av de mest upplysta naturforskare – till och med av dem som 1800-talet frambragt⁵ icke ansetts som en blott chimär. Man kan icke bestrida naturlagarna. Men är alla naturlagarna ännu upptäckta?

’Giv mig ett prov på er konst’, säger den förnuftige forskaren. ’Då jag sett verkan, vill jag gemensamt med er försöka att bestämma orsakerna’. Så ungefär resonnerade Glyndon då han lämnade Zanoni. Men Clarence Glyndon var icke någon förnuftig forskare. Ju dunklare och hemlighetsfullare Zanonis språk var, dess mer verkade det på honom. Ett bevis skulle ha varit någonting handgripligt, någonting påtagligt. Och det skulle endast ha gjort honom missnöjd om han kunnat finna det övernaturliga naturligt. Han försökte förgäves frångå sin lättrogenhet och se saken mera skeptiskt och att förklara de rykten han hört med föreställningen att han endast vore en bedragare. Olik Mesmer och Cagliostro gjorde Zanoni icke sina kunskaper till en inkomstkälla. Icke heller var Glyndons rang eller ställning i livet sådana att det välde främlingen vunnit över hans sinne skulle kunn tillskynda denne några förmåner eller gagna hans äre- eller vinningslystnad. Beständigt sökte han emellertid att genom sitt eget färgade synglas upptäcka en elak avsikt i Zanonis bemödande att förmå honom till vad han med sin engelska stolthet och sina världsliga tänkesätt ansåg för ett förnedrande giftermål med den fattiga skådespelerskan. Kunde icke Viola och magern stå i komplott med varandra? Kunde icke alla dessa profetior och hotelser endast vara konster för att fånga honom? Han kände en orättvis harm mot Viola för att hon antagit en sådan bundsförvant. Men denna harm var blandad med en naturlig svartsjuka. Zanoni hotade honom som rival, Zanoni, som, vilka hans förmögenheter och hurudan hans karaktär än var, likväl i yttersta grad ägde egenskaper som blända och intaga. Jagad av sina egna tvivel kastade han sig in bland de sällskap, och bekantskaper han vunnit i Neapel – förnämligast bestående av konstnärer, lika honom själv, litteratörer och köpmän, som prålade och ståtade som vore de adelsmän, ehuru de var utestängda från de adligas privilegier. Här hörde han mycket talas om Zanoni, som ibland dem liksom ibland de sysslolösa klasserna blivit ett föremål för nyfikenhet och spekulation.

Han hade anmärkt såsom något besynnerligt att Zanoni samtalat med honom på engelska och med en sådan makt över språket att man gott kunde ha tagit honom för en inföding. Med italienskan förhöll det sig på samma sätt. Glyndon fann att även i mindre kända språk var han lika hemmastadd. En målare från Sverige, som hade samtalat med honom, trodde med visshet att han var svensk, och en köpman från Konstantinopel, som sålt åtskilligt till Zanoni, försäkrade, att han var övertygad att ingen utom en turk eller åtminstone en österlänning kunde ha så fullkomligt tillägnat sig det orientaliska språket och dess milda tonfall. Men beträffande alla dessa språk eller, hellre, sättet att tala dem märktes likväl, när man gav noga akt, en liten, knappast skönjbar olikhet, icke i uttalet, ej en gång uti accenten, utan i själva tonarten och klangen av rösten, som skilde honom från infödingarna. Denna egenhet, var såsom Glyndon erinrade sig, utmärkande för den sekt vars grundsatser och förmögenhet endast helt obetydligt och blott vissa delar blivit utrönta, rosencreutzarna. Han kom ihåg att han i Tyskland hört omtalas genom John Bringerets verk⁶, att alla världens språk var bekanta för Rosenkorsets brödraskap, som i forna dagar skröt av hemligheter, bland vilka den filosofiska stenen var den obetydligaste; som ansåg sig själv såsom innehavare av allt vad skalderna, magerna de indiska eremitfilosoferna och platonisterna hade tänkt och som skilde sig från alla den mörkare magiens söner och idkare genom sin exemplariska vandel, renhet av sina lärr och sitt yrkande på köttets underkuvande samt en fullkomlig religiös tro såsom grunden för all visdom? En ädel sekt, om detta var sanning! Och stod verkligen Zanoni i makt  framför världens övriga vise, syntes han icke illa använda den. Det lilla man kände om honom var hedrande. Några gärningar, icke av oöverlagt, utan av klokt och väl använt ädelmod och människokärlek, berättades, varvid dock berättarna skakade på huvudet och uttryckte sin förvåning över att en främling kunde ha så noggrann kännedom om de tysta och obemärkta lidanden han lindrat. Två eller tre sjuka personer hade han besökt och samtalat med sedan de övergivits av sina läkare. De hade tillfrisknat: de tillskrev honom sin räddning, oaktat de icke kunde säga genom vad slags medicin de blivit återställda. De kunde blott uppgiva att han kom, talade med dem och att de blev återställda; de hade dock alla anmärkt att en djup sömn föregått tillfrisknandet.

Även en annan omständighet började bli föremål för uppmärksamhet och talade ännu mer till hans fördel. De med vilka han förnämligast umgicks – de muntra, de utsvävande, de tanklösa, den fina världens syndare och publikaner – alla syntes hastigt, utan att de själva märka det, få renare och bättre tankar och föra ett ordentligare levnadssätt. Även Cetoxa, den djärvaste av de djärva duellanterna och spelarna, var icke längre samme man sedan den nattliga tilldragelse timat vilken han berättat för Glyndon. Det första steget till omvändelse var att han övergav spelhusen, det andra hans försoning med en arvfiende till hans hus, vilken han under sex års tid beständigt sökt inleda i tvist, så att han skulle få tillfälle att avgöra den med sin osvikliga klinga. Icke tycktes det på Cetoxas och hans vänners tal om Zanoni som om denne åstadkommit denna förändring genom förmaningar eller påminnelser. Alla beskrev Zanoni såsom en man, begiven på nöjen, ehuru ej oädla, hatare av formaliteter – icke just munter, men jämn, blid och vänlig, alltid färdig att lyssna till andra, även då dessa talade om obetydliga ämnen, eller att förtjusa alla med sin lysande rika fond av anekdoter och världslig erfarenhet. Alla slags levnadssätt, alla nationer, alla stånd syntes honom vara lika bekanta. Endast, när man någonsin vågade komma fram med en hänsyftning på hans börd och levnadshistoria, var han förbehållsam. Den allmänna opinionen i detta fall syntes dock tämligen antaglig. Hans rikedomar, hans bekantskap med de österländska språken, hans vistelse i Indien, ett visst allvar, som aldrig, ej en gång under hans gladaste och förtroligaste stunder, övergav honom, den mörka glansen i hans ögon och hår och även egendomligheter i hans växt, de fina, välbildade händerna och den arabiska böjningen på hans ståtliga huvud, allt tycktes utvisa att han åtminstone tillhörde en av de orientaliska raserna. En fuskare i österländska tungomålen sökte även att anföra själva namnet Zanoni, vilket ett århundrade förut bars av en beskedlig naturforskare i Bologna⁷, såsom ursprungligen hämtat från det döda språket. Zan var otvivelaktigt den kaldeiska benämningen på sol. Även grekerna, som stympade varje orientaliskt namn, hade i detta fall bibehållit det rätta, såsom den kretensiska inskriptionen på Zeus’ grav tydligen visade. För övrigt var Zan eller Zaun hos sidonierna icke något ovanligt prefix tillbedjande i Sidon Hesychius förmäler. Till denna djupa och ovederläggliga härledning lyssnade Mervale mycket uppmärksamt och anmärkte att han nu vågade sig fram med en lärd upptäckt, som han själv längesedan gjort, nämligen att de talrika Smithska familjerna i England otvivelaktigt i urminnes tider varit den frygiske Apollos präster. ”Ty”, sade han, ”var icke Apollos tillnamn i Frygien Smintheus? Hur naturliga förekommer oss icke det stolta namnets senare förändringar – Smintheus – Smitheus – Smithé – Smith! Och det kan även anmärkas hurusom de äldre grekerna av denna illustra familj utan att veta det, sökt att åtminstone närma sig den ursprungliga benämningen förmedels en liten slutbokstav: de behaga nämligen skriva sina namn Smithe?”

Filologen blev högeligen förbluffad över denna upptäckt och bad Mervale om tillåtelse att anteckna den såsom ett passande bidrag till det verk han ämnade utgiva angående språkens ursprung och vilket skulle kallas ”Babel” och publiceras i tre kvartsband.

 

SJUNDE KAPITLET

Alla dessa bidrag till Zanonis historia, dem Glyndon uppsnappade på de olika ställen och i de olika samkväm han besökte, var högst otillfredsställande. Den aftonen var Viola icke på teatern; och följande dagen gick Glyndon, ännu förvirrad av orediga fantasier och alls icke fallen för Mervales nyktra och satiriska sällskap, tankfull omkring i de offentliga trädgårdarna och stannade under samma träd varunder han första gången hört den röst som utövat ett sådant välde över hans sinne. Trädgårdarna var ödsliga. Han kastade sig på en av de bänkar, som stodo i skuggan, och åter kom mitt under hans drömmar samma slags kalla rysning över honom som Zanoni så tydligt hade utrett och för vilken han uppgivit så sällsamma orsaker.

Han reste sig hastigt upp och häpnade då han såg bredvid sig en figur, hisklig nog att kunna föreställa ett av de onda väsen, om vilka Zanoni talat. Det var en lågväxt man, klädd på ett sätt, som mycket stred mot den tidens utsökta mod; en tillgjord enkelhet och fattigdom, som gränsade nära till osnygghet; de vida underkläderna, grova som segelduk, den grova jackan, som tycktes vara söndersliten med våld, och det svarta, ruggiga, hoptovade håret, som nedföll under en yllemössa, överensstämde illa med andra delar av dräkten, som vittnade om ett relativt välstånd. Skjortan, öppen vid halsen, sammanhölls av en brosch av äkta stenar, och två hängande urkedjor av massivt guld tydde på lyxen av två ur.

Mannens figur var, om icke just alldeles vanskaplig, likväl sällsynt missbildad av naturen; hans axlar höga och breda; hans bröst platt och intryckt, hans bara händer var knutiga i lederna och hängde ned, stora och muskulösa, från den magra och spensliga handleden, såsom hörde handen och armen icke tillsammans; hans ansiktsdrag hade nästan denna plågsamma missbildning som man stundom ser hos krymplingar; huvudet var stort och oformligt, med en näsa, som stod i broderligt förbund med hakan; ögonen var små, men glödde av listig eld då de fästes på Glyndon, varvid munnen vred sig till ett grin, som blottade tvenne rader ojämna, svarta och trasiga tänder. I detta förfärliga ansikte röjdes dock ett slags obehagligt skarpsinne; uttrycket var på en gång slugt och djärvt, och när Glyndon, återkommen från sin första häpnad, ännu en gång betraktade sin granne, rodnade han över sin förskräckelse, då han igenkände en fransk artist, med vilken han gjort bekantskap och som ägde en icke vanlig skicklighet i sitt yrke. Det bör anmärkas, att denna varelse, vars yttre var så litet gynnat av gracerna, företrädesvis sökte i sina teckningar återgiva det majestätiska och storartade. Fastän hans färgton var hård och smaklös – ett fel, som vidlådde franska skolan i allmänhet på den tiden – var hans teckningar beundransvärda för sin symmetri, sin enkla elegans och sin klassiska kraft, på samma gång som de onekligen saknade allt idealiskt behag. Han tyckte mera om att välja sina ämnen från den romerska historien än från Greklands rika skönhetsvärld eller från de ännu skönare bibliska berättelserna, från vilka Rafael och Michelangelo lånat sina ingivelser. Hans storhet var icke gudars, icke helgons, utan mänsklig storhet. Han tecknade skönheten på ett sätt, som ögat icke kunde klandra, men som själen icke erkände. Med ett ord, han var, såsom det sades om Dionysius, en antropograf eller en människomålare. Det fanns ock en märkvärdig kontrast hos denna person, som gick till de utomordentligaste ytterligheter i varje lidelse, antingen det var fråga om hat eller kärlek; oblidkelig i sin hämnd och omåttlig i utsvävningar, hade han för vana att yttra de vackraste tankar av upphöjd renhet och människokärlek. Världen var icke nog god för honom; han var, för att bruka en uttrycksfull tysk fras, en världsförbättrare! Icke desto mindre tycktes hans sarkastiska läpp ofta gäcka de tankar han yttrade, såsom ville han låta förstå att han stod över till och med den värld han ville dana.

Slutligen stod denne målare också i förbindelse med republikanerna i Paris och ansågs för att vara en av dessa missionärer som människosläktets omstöpare under revolutionens tidigare perioder skickade till åtskilliga ännu antingen genom verkligt tyranni eller kloka lagar förslavade stater. Helt visst var det, såsom en italiensk historieskrivare⁸ anmärker, ingen stad i Italien där dessa nya läror mottogs med större begärlighet än i Neapel, beroende på folkets livliga lynne, men huvudsakligast emedan de mest förhatliga feodalprivilegier, ehuru några år förut några inskränkta av den store ministern Tannuccini, alltjämt åstadkom så många olyckor. Och man såg i denna omstöpning något som kunde bära andra än stundom vanskliga blommor, något som för framtiden även kunde bära frukter. Denne man, som jag vill kalla Jean Nicot, var därför ett orakel bland de yngre och djärvare huvudena i Neapel; och innan Glyndon hade träffat Zanoni, hade han icke varit bland dem, som känt sig minst intagna av den vanskaplige filantropens vältaliga uttalanden.

”Det är så längesen vi råkades, min käre medbroder,” sade Nicot och flyttade sig närmare Glyndon, ”att ni inte kan undra på min glädje att se er och att jag dristar störa er i edra betraktelser.”

”De var icke av angenäm beskaffenhet”, sade Glyndon; ”och aldrig var mig ett avbrott välkomnare.”

”Det skall glädja er att erfara”, sade Nicot och drog upp åtskilliga brev ur bröstfickan, ”att den goda saken går framåt med stora steg. Mirabeau är icke mer; men, för tusan, franska folket är nu självt en Mirabeau.” Med denna anmärkning började monsieur Nicot att uppläsa och utlägga åtskilliga intressanta stycken ur sin korrespondens, vari ordet dygd stod anfört väl tjugo gånger och Gud ingen gång. Och värmd av de glädjande utsikter som härvid öppnade sig för honom, började han fördjupa sig i dessa förväntningar om framtiden av vilka Condorcets vältaliga svada redan givit oss en försmak. Alla de gamla dygderna detroniserades för ett nytt panteon: patriotismen var en trångbröstad känsla; filantropien skulle bli dess efterträdare. Ingen kärlek, som icke omfattade hela människosläktet med samma värma från pol till pol av jordens krets, var värdig att rymmas i en ädel mans bröst. Den allmänna meningen skulle vara fri som luften; och för att få den sådan, var det nödvändigt att utrota dem vilkas meningar icke överensstämde med monsieur Jean Nicots. Mycket av detta intresserade, mycket uppretade Glyndon; men när målaren uppehöll sig vid en vetenskap som skulle begripa allt och av vars resultat alla skulle draga nytta – en vetenskap som skulle härflyta från jämlikhet i institutioner, jämlikhet i själsodling och som skulle åt alla människoraser giva rikedom utan arbete och utan omsorger och strävanden, ett liv längre än patriarkernas – då lyssnade Glyndon med känslor av intresse och beundran, blandade med fruktan. ”Betänk”, sade Nicot, ”hur mycket av det vi nu anse som dygd skall icke då förkastas som nedrighet! Våra förtryckare till exempel predikar för oss om det förträffliga i tacksamhet; vad är tacksamhet annat än ett erkännande av underlägsenhet? Vad finns som är så förnedrande för en ädel ande som känslan av förbindelse? Men där jämlikhet finns, där kan icke makten komma åt att på detta sätt förslava förtjänsten. Välgöraren och klienten skall båda försvinna och –”

”Och vad mer”, sade i detsamma en låg röst bredvid dem, ”vad mer, Jean Nicot?”

De båda artisterna studsade och Glyndon igenkände Zanoni.

Denne såg med ett ovanligt uttryck av stränghet på Nicot, som satt hopsjunken och sneglade på honom med ett uttryck av fruktan och bekymmer i sitt oformliga ansikte.

Åhå! Herr Jean Nicot, du fruktar varken Gud eller djävulen, varför bävar du inför en människas öga?

”Det är icke första gången jag hör edra åsikter om den svaghet man visar genom att vara tacksam”, sade Zanoni.

Nicot undertryckte ett utrop, och efter att dystert ha betraktat Zanoni med vild och olycksbådande blick, full av vanmäktig och obeskrivligt hat, sade han: ”Jag känner er icke, vad vill ni mig?”

”Att ni går er väg. Lämna oss!”

Nicot sprang fram några steg med knutna händer samt visade sina tänder likt ett retat vilddjur. Zanoni stod stilla och log föraktligt. Nicot stannade plötsligt som fasttrollad av denna blick, skälvde från huvud till fot, och med synbart bemödande, såsom driven av en oförklarlig makt, vände han om och avlägsnade sig.

Glyndons ögon följde honom med förvåning.

”Vad vet ni om denne man?” frågade Zanoni.

”Jag känner honom såsom en av mitt yrke, såsom en idkare av konst.”

”Av konst! Vanhelga icke så detta heliga ord. Vad naturen är för Gud borde konsten vara för människan – en sublim, välgörande, själfull och varm skapelse. Den där uslingen är möjligen målare, men icke konstnär.” ”Och ursäkta om jag frågar, vad vet ni om en man ni så nedsätter?”

”Jag vet så mycket, att ni är ovärdig min omsorg, om jag behöver varna er för honom, hans egna läppar tolkar hans hjärtas hisklighet. Varför skulle jag omtala de brott han har begått? Han talar brott.”

”Det tycks, Zanoni, som vore ni icke någon beundrare av den gryende revolutionen. Måhända tycker ni ej om mannen därför att ni ogillar åsikterna.”

”Vilka åsikter?”

Glyndon dröjde med svaret, något brydd i anseende till svårigheten att göra reda för sig, men slutligen sade han: ”Nej, jag måtte göra er orätt; ty ni kan mindre än andra, förmodar jag, ogilla de grundsatser och läror som predika människosläktets obegränsade förkovran.”

”Ni har rätt; i alla tidsåldrar är det några få, som förbättra de övriga eller mängden; mängden nu kan vara visare än de var förut; men utvecklingen har avstannat om ni säger att mängden nu är lika vis som de få är”.

”Jag förstår: ni gillar icke den universella jämlikhetslagen.”

”Lagen! Om hela världen satte sig upp att hylla vad som är falskt, kunde den icke göra det till lag. Jämna alla förhållanden i dag, och ni skall därigenom endast undanröja alla hinder för tyranniet i morgon. En nation, som strävar efter jämlikhet, är oskicklig för frihet. I hela skapelsen, från ärkeängeln till masken, från Olympen till sandkornet, från den lysande och fullkomliga planeten till den nebulosa som i tidens längd av dimma och dy hårdnar till en beboelig världskropp, heter den förnämsta lagen icke jämlikhet.”

”En bitter lära, om den användes på stater. Kan livets grymma skillnader då aldrig avhjälpas?”

”Det fysiska livets skillnader? Vi skall hoppas det. Men skillnaderna i intellektuellt och moraliskt avseende – aldrig. Universell jämlikhet i förstånd, i sinnelag, i snille, i dygd! – Inga lärare i världen, inga män visare än andra – det vore ju otänkbart, ett omöjligt förhållande,  – vilken hopplös utsikt för mänskligheten! Nej, så länge världen står, skall solen förgylla bergets topp innan den skiner i dalen. Fördela all kunskap som finns på jorden lika på hela människosläktet i dag, och somliga skola redan i morgon vara visare än de övriga. Och detta är icke en hård utan en kärleksfull lag, utvecklingens verkliga lag. Ju visare några få är i den ena generationen, desto visare blir mängden i den nästa!”

Under det Zanoni talade, gick de långsamt framåt genom de leende trädgårdarna, och den sköna havsviken låg gnistrande i middagsglansen. En ljuv vind svalkade solhettan och krusade oceanen; och i atmosfärens outsägliga klarhet låg någonting som gladde sinnena. Själva själen tycktes känna sig lättare och renare i denna klara luft.

”Och dessa män är vid början av sin förbättrings- och jämlikhetsperiod avundsjuka till och med på Skaparen. De vill förneka en intelligens – en Gud!” sade Zanoni liksom ofrivilligt. ”Är ni en konstnär, ni, och kan ni se världen och lyssna till en sådan sats? Mellan Gud och anden, eller det vi kallar genius, finns ovillkorligen ett samband, det finns nästan ett korresponderande språk mellan dem. Rätt sade pytagorén⁹: ”Ett gott förstånd är en kör av gudomlighet.”

Träffad och rörd av dessa tankar, som han icke väntat höra från en person, som han tillskrev de krafter dem barndomens vidskepelse tillägger de mörkare inflytelserna, sade Glyndon: ”Och likväl har ni tillstått, att ert liv, skilt från andras, är sådant att man skulle fasa för att dela det. Finns det då ett sammanhang mellan magi och religion?”

”Magi! Vad är magi? Då den resande i Persien skådar ruinerna av palats och tempel, underrättar de okunniga invånarna honom om att det är magernas verk! Vad som sträcker sig utom den inskränktes förmåga kan han icke anse ha tillkommit annorlunda än på ett övernaturligt sätt. Men om ni med magi menar en beständig forskning i alla de ting i naturen som är mörka och dolda, svarar jag att jag erkänner denna magi och att den som så gör kommer närmare källan för all tro. Vet ni icke att magi lärdes i de gamla skolorna? Men hur och av vilka? Jo, som den sista, högtidligaste kunskapen, av själva tempelprästerna.¹⁰

Och ni, som vill vara målare, ligger det icke magi även i den konst ni vill erövra? Måste icke ni, sedan ni länge studerat den skönhet som varit, med inspirationens hjälp fatta en skönhet, ännu icke skådad i verkligheten?

Ser ni icke, att den högre konsten, vare sig i poesi eller måleri, alltid söker sanningen och avskyr verkligheten och att ni måste fatta naturen såsom hennes herre, icke uppvakta henne såsom hennes slav? Ni fordrar herravälde över det förflutna och begrepp om det tillkommande. Härskar icke den verkligt ädla konsten både över det tillkommande och det förflutna? Ni vill frambesvärja osynliga väsenden att tjäna er; och vad gör väl målarkonsten annat än framkallar det osynliga och ger det form och väsen? Är ni missnöjd med denna världen? Denna värld var aldrig ämnad för snillet; för att leva måste det skapa en annan. Vad kan magern göra mera, ja, förmår väl ens vetenskapen det? Det finns två vägar bort från jordens lidelser och hemska olyckor; båda leda till himlen och från helvetet: konsten och vetenskapen. Men konsten är mera gudalik än vetenskapen, vetenskapen upptäcker, konsten skapar. Ni har egenskaper som kunna göra er till konstnär; var nöjd med er lott! Astronomen, som täljer stjärnornas lopp, kan icke lägga en atom till universum; skalden kan skapa ett universum av en atom; kemisten kan med sina droger bota människokroppens ofullkomligheter; målaren och bildhuggaren ge evig ungdom åt gudomliga former dem ingen sjukdom kan förstöra och inga år försvaga. Visa bort dessa svävande inbillningar, som locka er än till mig, än till den där människosläktets taleman - till oss båda, som är vandrarnas antipoder! Er pensel är ert trollspö; duken kan för er föreställa ett skönare Utopia än det Condorcet drömmer om. Jag avtvingar er icke ännu ert beslut; men vad kan geniet bättre begära till tröst och hugnad under vandringen mot graven än kärlek och ära?”

”Men”, sade Glyndon och fäste sina ögon skarpt på Zanoni, “om det finns en konst, som gäckar själva graven.”

Zanonis panna mörknade. “Och vore det än så”, sade han efter en paus, “vore det väl så angenämt att överleva alla dem ni älskade och lösryckas från alla mänskliga band? Kanhända den vackraste odödlighet på jorden är den som ett ädelt namn skänker.”

”Ni svarar mig ej - ni undviker mig. Jag har läst om långa levnadsåldrar, vida överstigande det vanliga måttet för en dödlig livslängd”, fortfor Glyndon, “som åtskilliga av alkemisterna uppnått. Är denna gyllne livsdryck blott en fabel?”

”Om så icke är och dessa män upptäckt den, så dogo de ju emedan de icke ville leva! Det må vara en varning i er gissning. Vänd ännu en gång åter till ert staffli och er duk!”

Så sägande vinkade Zanoni med handen, och med nedslagna ögon och långsamma steg tog han vägen tillbaka åt staden.

 

ÅTTONDE KAPITLET

Detta senaste samtal med Zanoni lämnade i Glyndons sinne ett lugnande och hälsosamt intryck. Ur hans inbillnings töcken framglimmade åter dessa lyckliga gyllne planer, som sväva framför den unge konstnärens ärelystna sinne och leka i luften och upplysa rymden likt solens smekande strålar. Och med dessa planer blandade sig ock föreställningen om kärlek, renare och ljuvare än den han hittills erfarit. Han återfick det fromma baranasinnets håg, som, emedan det ännu ej smakat den förbjudna frukten, icke vet av något annat land än det Eden som är förljuvat av en Eva. ofrivilligt uppstego för hans inre scener från ett hem upplivat av hans konst och Violas kärlek, spridande sällhet och förnöjsamhet. Men mitt under dessa fantasier om ett tillkommande, som nu för honom stod att vinna, återkallades han till det närvarande av Mervales (sunda förnuftsmannens) klara, starka röst.

Var och en som studerat sådana personer över vilka inbillningen förmår mer än viljan, som misstro sin egen kännedom om det praktiska livet och är medvetna om sin fallenhet att mottaga intryck, har märkt det inflytande som ett nyktert, kraftigt och praktiskt förstånd utövar på dylika naturer. Det var på samma sätt med Glyndon. Hans vän hade ofta befriat honom från faror och räddat honom från följderna av hans oförsiktighet, och det låg någonting i Mervales blotta röst som dämpade han entusiasm och oftare kom honom att rodna för ädla intryck än för svaghet i sitt handlingssätt. Ty ehuru Mervale var en okonstlad, hederlig man, kunde han aldrig sympatisera med ytterlighet i ädelmod eller ytterlighet i lättrogenhet och inbillning. Han gick den stora stråkvägen genom livet och kände lika stort förakt för var och en som tog av för att vandra upp för höjderna, antingen de gjorde det för att jaga en fjäril eller för att njuta av en utsikt över oceanen.

”Jag skall säga vad du tänker på, Clarence”, sade Mervale skrattande, ”ehuru jag icke heter Zanoni. Jag ser det på dina fuktiga ögon och leendet på dina läppar. Du tänker på den vackra förtrollerskan, den lilla sångerskan vid San Carlo.”

”Den lilla sångerskan vid San Carlo!” Glyndon skiftade färg då han svarade:

”Skulle du tala så om henne om hon vore min hustru?”

”Nej, ty då måste jag låta det förakt jag möjligtvis kunde känna stanna inom mig. Man kan ogilla den som bedrager, men det är den bedragne som man klandrar.”

”Är du så säker att jag skulle bli den bedragne genom en sådan förbindelse? Var kan jag väl finna en så älskvärd och oskuldsfull kvinna, var någon vars dygd blivit så beprövad av frestelsen? Har någonsin en förtalets fläkt rört vid Viola Pisanis namn?”

”Jag känner icke till Neapels skandalkrönika och kan icke svara enligt den; men jag vet blott, att ingen i England skulle tro att en ung engelsman med förmögenhet och god härkomst gift sig med en sångerska vid Neapels teater utan att ha blivit jämmerligt dragen vid näsan. Jag vill rädda dig från ett så ohjälpligt fall – avfall från din bättre ställning i livet. Föreställ dig huru många förödmjukelser du skulle bli underkastad, huru många unga män som skulle besöka ditt hus och huru många unga hustrur som omsorgsfullt skulle undvika det.”

”Jag kan staka ut min egen bana, för vilken jag icke är i behov av vardagliga umgängesvänner. Jag kan vinna världens aktning genom min konst hellre än genom de tillfälliga förmåner som börd och förmögenhet kan skänka.”

”Det vill säga att du alltjämt framhärdar i din befängda äregirighet att vilja kludda med duk. Himlen förbjude att jag skulle säga någonting mot denna lovvärda industri, som en person idkade den för sitt uppehälles skull, men då du har medel och förbindelser varigenom du kan komma dig upp här i världen, varför skall du då med vett och vilja sänka dig till att bli en simpel artist? Att syssla med på lediga stunder är det ganska bra i sitt slag, men att leva på är det en galenskap.”

”Konstnärer har varit furstars vänner.”

”Ganska sällan, förmodar jag, i det sansade England. Där, i den stora medelpunkten för politisk aristokrati, respekterar man det praktiska, icke alls det ideella. Tillåt mig visa dig två tavlor av eget fabrikat. Clarence Glyndon återkommer till England; han gifter sig med en kvinna, som är av samma stånd och villkor som han själv och som har vänner och släktingar, vilka hyser en förnuftig ärelystnad. Clarence Glyndon, sålunda en rik och aktad man, talangfull och driftig, inträder i det praktiska livet. Han har ett hus, där han kan mottaga bekanta, som kan både gagna och hedra honom; han har ledighet nog för nyttiga studier; hans rykte, byggt på en fast grund, växer och sprides. Han sluter sig till ett parti; han inträder på den politiska banan; hans nya förbindelser befordrar hans avsikter. Vad Clarence Glyndon, om han är äregirig, vid fyrtiofem års ålder sannolikt kan bli lämnar jag åt dig själv att avgöra! Låt oss nu vända oss till den andra tavlan! Clarence Glyndon återkommer till England med en hustru, som icke alls kan inbringa honom några penningar, om han icke låter henne uppträda på scenen så vacker att varenda en frågar vem hon är och varenda en hör att det är den ryktbara sångerskan Pisani. Clarence Glyndon stänger in sig för att riva färger och måla historiska stycken, som ingen människa köper. Man hyser en viss fördom mot honom, eftersom han icke studerat vid akademien, han är blott amatör. Vem är mr Clarence Glyndon? Ack, den ryktbara Pisanis man! Vad för slag annars? Ä, han ställer ut stora målningar. Stackars karl! De är icke så dumma i sitt slag; men Tenirs och Watteaus är mera omtyckta, ehuru icke dyrare. Clarence Glyndon, med en liten nätt förmögenhet som ungkarl, har en stor familj; hans pengar, som icke erhöll något tillskott genom giftermålet, räcker nätt och jämnt till att uppfostra barnen till ett ännu mera plebejiskt liv än hans eget. Han flyttar ut på landet för att spara och måla; han blir håglös och missnöjd; ’världen förstår icke att uppskatta mitt värde’, säger han, och han överger därför världen. Vad är i detta fall Clarence Glyndon vid fyrtiofem års ålder? Din ambition må ock avgöra den frågan!”

”Om alla människor vore så praktiska som du”, sade Glyndon och steg upp, “skulle det aldrig funnits någon konstnär eller skald.”

”Kanske vi skulle hjälpa oss lika bra dem förutan”, svarade Mervale... ”Är det icke nu tid att tänka på middagen? Fisken här är sällsynt läcker!”

 

NIONDE KAPITLET

Liksom en klok lärare lätt kan förskämma och fördärva lärjungens smak genom att fästa hans uppmärksamhet på vad han falskt kallar det naturliga, men som blott är det vulgära och vardagliga, och således ej förstår att konstens skönhet beror på vad Rafael så väl uttrycker: skönhetens idé i målarens egen uppfattning, och liksom i varje konst, antingen dess plastiska framställning sker med ord eller i marmor, med färger eller ljud, den slaviska efterbildningen av naturen endast utövas av nybörjare och konstens daglönare, så oskärar världsmänniskan och drar ned upphöjdare naturers djärva entusiasm genom sitt bemödande att ständigt reducera allt ädelt och upphöjt till vad som är uttnött, trivialt och simpelt. En stor tysk skald har träffande angett skillnaden mellan klokhet och högre visdom. I den senare förefinns det en viss djärvhet, som den förra avskyr.

En närsynt ser blott stranden, där han var,

Ej den dit han på stolta böljan far.

 

Likväl ligger det ofta i detta den världsliges och småklokes resonemang någonting oemotsägligt.

Man måste ha en fast tro, ett stöd, för vad som i religion och konst, i ära och kärlek är självuppoffrande och gudomligt, annars skulle det sunda förnuftet resonera bort det förra och en syllogism nedsätta det senare till en blott och bar handelsvara.

Varje sann konstkritiker, från Aristoteles och Plinius, från Winkelmann och Vasari till Reynolds och Fuseli, har sökt lära målaren att naturen icke skall kopieras, utan idealiseras och upphöjas, att konstens högsta regel är att beständigt sträva att höja mänskligheten så nära gudarna som möjligt och att kläda vardagslivet i estetisk form. Den store målaren framställer liksom den store författaren vad som är möjligt för människan, men icke vad som är allmänt hos människorna. Det ligger sanning i Hamlet, i Macbeth och dess häxor, i Desdemona, i Othello, i Prosperio och i Caliban. Det ligger sanning i Rafaels teckningar, det ligger sanning i Apollo, Antinous och Laokoon. Men man träffar icke poesiens, teckningarnas eller marmorns originalbilder på Oxford street eller St. James. Alla dessa är, för att återkomma till Rafael, ideella skapelser. De idéer som ligger till grund för dem är icke artisten medfödda; de ha uppstått genom ett uppmärksamt studium. Men detta studium har gällt det ideal, som från det positiva och verkliga kan höjas till storhet. Den vanligaste modell kan för den som är mäktig en sådan idealiseringsförmåga vara full av poesi; det fullkomligaste, det skönaste kan bli förfulat och profanerat, om det efterbildas av en som saknar denna förmåga.

Då Guido tillfrågades varifrån han tagit sina modeller, kallade han till sig en vanlig bärare och ritade efter detta enkla mönster ett huvud av oöverträfflig skönhet. Det liknade bäraren, men idealiserade bäraren till en hjälte. Det var sant, men det var icke verkligt. Det finns kritici, som skola säga er, att Bonden av Teniers är trognare efter naturen än Guidos bärare! Den vardagliga publiken förstår sällan idealiseringsprincipen, ej en gång i konst. Ty hög konst är förvärvad smak.

Men för att komma till min jämförelse, ännu mindre uppfattar man samma princip då det gäller handlingssättet. Och den världsliga klokhetens råd skall lika ofta värna dygden mot dess faror som lasten mot dess straff, ehuru det i handling som i konst finns en idé om det stora och sköna, varigenom människorna skulle kunna idealisera livets banaliteter och tråkigheter. Glyndon uppfattade det förståndiga i Mervales resonemang; han studsade för den sannolikhetsmålning, denne gjorde av vad som skulle följa om han hängav sig åt odlingen av den enda stora talang han ägde, den enda stora talang som, rätt använd, kunde rena hela hans väsen, såsom en stark vind renar luften.

Men ehuru han icke kunde förmå sig att fatta ett beslut, med Mervales nyktra ord ännu ljudande i sina öron, kunde han likväl icke besluta sig för att med ens avstå från sin böjelse för Viola. Rädd att ha blivit förledd av Zanonis råd och sitt eget hjärta, hade han under de två senaste dagarna undvikit att möta den unga skådespelerskan. Men dagen efter hans senaste samtal med Zanoni och det vi nyss omförmält med Mervale samt efter en natt, uppfylld av drömmar, vilka syntes så profetiska – drömmar, vilka tycktes lova honom en framtid så i överensstämmelse med de vinkar Zanoni framkallat, att han kunde hava trott att Zanoni själv sänt dem från sömnens hus att sväva kring hans huvudgärd – beslöt han att ännu en gång uppsöka Viola. Och utan att fatta något bestämt eller ens redigt beslut, följde han sitt hjärtas kallelse.

 

TIONDE KAPITLET

Hon satt utanför sin dörr, den unga skådespelerskan. Havet framför henne i den härliga viken tycktes bokstavligen sova i strandens armar, under det att till höger, icke särdeles långt bort, höjde sig de mörka och orediga klippmassor dit nutidens resande vallfärda för att se Vergilii grav eller för att jämföra Posilipos grotta med portvalvet i Highgate Hill. Några fiskare strövade omkring på klipporna, där deras nät hängde till torkning; ljudet av en pipa (vanligare då för tiden än nu), då och då blandat med de tröga mulåsnornas klockor, hördes på avstånd och bröt den vällustiga tystnaden. Tro aldrig, att ni, innan ni njutit den försvinnande middagsstundens tystnad på Neapels stränder, innan ni känt dess förvekligande, men ljuva behag, kan föreställa er hela betydelsen av det italienska uttrycket dolce far niente! Och då ni känt denna njutning, då ni andats den förtrollande luften i detta land, skall ni icke längre undra över att hjärtat mognar så hastigt och så rikt under söderns rosiga skyar och strålande solsken. Skådespelerskans ögon vilade på det breda, stålblå djupet framför henne. På den ovanliga vårdslösheten i hennes klädsel kunde man märka hennes tankspriddhet. Hennes sköna hår var löst uppfäst och uppfångades delvis av en duk, vars purpurfärg ökade den gyllne glansen av hennes praktfulla flätor. En rik lock hade förirrat sig och föll ned på den täcka halsen. En lätt morgonrock, sammanhållen av ett band, lämnande vinden, som då och då kom från havet, rum att dö på det halvbetäckta bröstet; och de små skorna, som kunde ha anstått Cendrillon, syntes alltför vida för den lilla fot de knappt betäckte. Det kunde möjligtvis vara dagens hetta som förhöjde de ljuva blommornas färg på hennes kind och gav en sällsam trånad åt de stora, mörka ögonen. I hela glansen av sin teaterprakt, i hela förklaringen från lampornas trollsken hade Viola dock aldrig sett så älsklig ut som nu.

Bredvid henne, i själva dörröppningen, stod Gionetta, med armarna ända till armbågen nedstuckna i de vida fickorna på sin rock.

”Men jag försäkrar er”, sade amman med denna gälla, genomträngande, livliga ton vari söderns gamla kvinnor vida överträffa nordens, ”men jag försäkrar er, min ängel, att det icke i hela Neapel finns en rarare eller vackrare herre än denne engelsman! Och man har sagt mig, att alla engelsmän är mycket rikare än de synes. Fastän de icke ha några träd i sitt land, stackars folk, och i stället för tjugofyra timmar endast räkna tolv på dagen, har jag hört att de skor sina hästar med 5 lire-mynt. Och eftersom de icke kan (stackars kättare!) förvandla druvor till vin, eftersom de icke ha några druvor, så dricka de i stället guld och tar så ett eller ett par glas pistoler när de besväras av kolik... Men ni hör icke på mig, mina ögons stjärna, ni hör icke på mig!”

”Och detta har Zanoni intalat henne!” sade Viola till hälften för sig själv, utan att ge akt på Gionettas lovtal över Glyndon och engelsmännen.

”Heliga jungfru! Tala icke om den där fasliga Zanoni! Ni kan vara säker på att hans vackra ansikte och hans ännu vackrare pistoler endast är trolldom. Jag ser varenda kvart på pengarna han gav mig förliden natt för att se om de icke förvandlats till småstenar.”

”Tror du då verkligen”, sade Viola med ängslig iver, ”att det ännu finns sådana som trollar?”

”Om jag tror det! Tror jag väl på den välsignade San Gennaro? Hur tror ni väl att han botade den gamle Filippo, fiskaren, då doktorn givit honom förlorad? Hur tror ni väl han bar sig åt att förtrolla alla människor med bara blicken, liksom vampyrerna gör?”

”Ah, är då detta endast trolldom? Det synes så, det måste vara så!” sade Viola sakta och blev mycket blek. Gionetta själv var knappast mera vedskeplig än artistens dotter, och i sin oskuld och okunnighet kunde hon nu, då hon var uppfylld av en främmande sällsam känsla, lätt vara böjd att tillskriva magien det som ett erfarnare hjärta skulle ha tillskrivit kärleken.

”Och varför har väl den mäktige prins di – blivit så rädd för honom? Varför har han upphört att förfölja oss? Varför håller han sig så lugn och stilla? Är det inte trolleri i allt detta?”

”Tror du då”, sade Viola, betagen av ljuv villrådighet, ”att jag har honom och hans beskydd att tacka för denna lycka, denna säkerhet! O, låt mig tro det! Var tyst, Gionetta! Varför har jag endast dig och min egen räddhåga att rådfråga? O, sköna sol!” Och flickan tryckte handen hårt och med vild häftighet mot sitt hjärta. ”Du lyser upp varje fläck utom denna. Gå, Gionetta, lämna mig ensam, lämna mig!”

”Det är verkligen på tiden, att jag lämnar er, ty er majsgröt blir eljest fördärvad, och ni har ingenting ätit på hela dagen. Om ni icke äter, skall ni förlora er skönhet, min ängel, och sedan bryr sig ingen om er. Ingen bryr sig om oss, då vi bli fula, det vet jag, det; och då måste ni liksom gamla Gionetta skaffa er en egen Viola att skämma bort. Jag skall gå och se efter gröten.”

”Sen jag lärde känna denne man”, sade flickan halvhögt, ”sedan hans mörka ögon förtrollat mig, är jag icke mer densamma. Jag önskade jag kunde fly från mig själv, sväva med solstrålen där över bergets toppar, bli något överjordiskt. Fantomer svävar för mig om natten, och ett fladdrande såsom av en fågelvinge känns i mitt hjärta. Det är som om anden förskräckt ville bryta gallret i sin bur.”

Under det hon viskade dessa osammanhängande ord, nalkades någon med lätta steg, och en lätt hand vidrörde hennes arm.

”Viola. Sköna Viola!”

Hon vände sig om och varseblev Glyndon. Åsynen av hans unga, vackra ansikte lugnade henne genast. Hans närvaro gladde henne.

”Viola”, sade engelsmannen, tog hennes hand och förde henne tillbaka till bänken varifrån hon uppstigit samt satte sig själv bredvid henne. ”Ni måste höra mig! Ni vet redan att jag älskar er! Det har icke varit blott beundran och deltagande, som ständigt fört mig till er sida. Jag har haft mina skäl varför jag hittills icke talat annat än med blickar. Men nu – jag vet icke hur det kommer sig – känner jag mig ha mera mod att tala med er och höra min dom – glad eller sorgsen, hur den må bliva. Jag har rivaler; jag vet det, rivaler som är mäktigare än den stackars artisten. Är de även lyckligare?”

Viola rodnade matt; men hennes ansikte var för övrigt allvarligt och bedrövat. Hon såg ned, ritade med foten några figurer i sanden och sade dröjande och under fåfängt bemödande att synas glad: ”Min herre, envar som slösar sina tankar på en aktris måste fördraga rivaler. Det är vårt olyckliga öde att ej en gång kunna få behålla aktningen för oss själva.”

”Men ni älskar icke detta yrke, så lysande det än synes. Ert hjärta tillhör ej det kall era talanger pryder!”

”Ack nej!” sade skådespelerskan och hennes ögon fylldes av tårar. ”En gång önskade jag bliva musikens och sångens prästinna; nu känner jag endast alltför väl, vilken olycklig lott det är att vara slav under den nyckfulla allmänheten.”

”Fly då med mig!”, sade artisten lidelsefullt. ”Lämna för alltid ett yrke som delar det hjärta som jag ensam vill äga! Dela min lott nu och bliv alltid – min stolthet, min förtjusning, mitt ideal! Du skall inspirera mig, Viola. Din skönhet skall rena och helga mig. I prinsars gallerier skall man samla sig omkring bilden av en Venus eller ett helgon, och en viskning skall höras: ’Det är Viola Pisani’. Ack, Viola, jag tillber dig. Säg mig, att min dyrkan icke är fåfäng!”

”Du är god och skön”, sade Viola och blickade på sin älskare då denne närmade sig och fattade hennes hand. ”Men vad kan jag giva dig tillbaka?”

”Kärlek – kärlek – endast kärlek!”

”En systers kärlek!”

”O, tala icke med denna grymma köld!”

”Det är allt vad jag hyser för dig. Hör mig, min herre! Då jag ser er, då jag hör er röst, breder sig ett blitt lugn över mina tankar. O, hur stormande, hur vilda är ej dessa tankar! Då ni är borta synes det mörkare omkring mig; men mörkret skingras åter snart! Jag saknar er ej, jag tänker icke på er. Nej, jag älskar er ej, och jag vill endast giva mig åt den jag älskar.”

”Men jag skall lära dig att älska mig, frukta ej! Ja, sådan kärlek, som du beskrivit, är i våra svalare klimat ungdomens och oskuldens kärlek.”

”Oskuldens!” sade Viola. ”Är det så? – Kanske.” – Hon tystnade och tillade med ansträngning. ”Främling, och du vill gifta dig med den fader- och moderlösa! Ah, du åtminstone är ädelmodig. Du vill skydda oskulden!”

Glyndon studsade, hans samvete slog honom.

”Nej, det kan icke ske!” sade hon och steg upp, utan att ha märkt de tankar, till hälften av blygsel till hälften av misstro, som uppfyllde hennes älskares huvud. “Lämna mig och förgät mig! Ni förstår icke, kan icke förstå henne som ni vill älska. Alltifrån min barndom har det förekommit mig som vore jag utsedd för ett sällsamt, övernaturligt öde, som vore jag skild från de övriga av mitt släkte. Dessa känslor – o, stundom så saliga och stundom så dystra och mörka! – Få dagligen större övervälde. Som aftonskymningens skuggor sjunka de sakta och högtidligt ned och omvärva mig. Min timme nalkas: ännu några stunder och det är natt!”

Under det hon talade lyssnade Glyndon med synbar rörelse och sinnesoro. ”Viola”, ropade han då hon slutat, ”dina ord draga mig till dig mer än allt annat. Såsom du känner, känner ock jag. Även om jag har varit förföljd av isande, översinnliga aningar. Mitt bland människohoparna har jag känt mig ensam. Under alla mina nöjen, mina mödor, mina strävanden har en varnande röst viskat i mitt öra: ’tiden har en mörk hemlighet förvarad åt dig, när du blivit man’. Då du talade var det som hade du tagit orden ur mitt eget hjärta!”

Viola såg upp på honom med fruktan och undran. Hennes ansikte var vitt som marmor, och dess drag, så gudaskön i sin sällsynta symmetri, kunde ha passat den grekiske konstnären till modell för Pythia, då hon från den mystiska hålan vid den porlande källan första gången förnam de gudomliga ingivelserna. Småningom gåvo den sällsamma försteningen och spänningen vika, färgen återvände, pulsarna slogo och hjärtats slag upplivade återigen det stelnade bröstet.

”Säg mig”, sade hon och vände sig litet åt sidan. ”Säg mig, har ni sett, känner ni en främling i denna stad om vilken besynnerliga rykten är i omlopp?”

”Ni talar om Zanoni? Jag har sett honom, jag känner honom – och ni? Ack, är även han min rival! – vill även han röva dig från mig!”

”Ni misstar er”, sade Viola hastigt och med en djup suck. ”Han talar för er. Han underrättade mig om er kärlek. Han uppmanade mig att icke – icke avvisa den.”

”Sällsamma väsen! obegripliga gåta! Varför nämnde ni honom?”

”Varför! Ah, jag ville fråga om icke den instinkt, den aning ni talade om kom fruktansvärdare och tydligare över er i hans närvaro än förut – om ni icke kände er böjd att avlägsna er från honom och ändå på samma gång tyckte er liksom dragen till honom – om ni icke” (och skådespelerskan talade livligt och hastigt) ”tyckte att ert livs hemlighet var på något sätt förbunden med honom.”

”Allt detta kände jag”, svarade Glyndon med darrande röst, ”första gången jag var i hans sällskap. Ehuru allt omkring mig var glädje, musik och liv, mitt bland lampklädda trädgårdar, då allt var ljust omkring oss och himlen var klar, reste sig håret på ända, knäna sviktade och blodet stelnade till is i mitt bröst. Sedan dess har han jämte dig alltid varit i mina tankar.”

”Nog, nog!” sade Viola med undertryckt röst. ”Ödets hand måste vara med i detta. Jag kan icke tala med er längre nu. Farväl!” Hon ilade förbi honom in i huset och tillslöt dörren efter sig. Glyndon följde henne ej; han hade ej heller – hur besynnerligt det än må synas – lust därtill. Tanken på och minnet av den månljusa timmen i trädgårdarna och Zanonis sällsamma tilltal frös alla hans känslor till is. Viola själv, om icke just glömd, sjönk dock såsom en skugga tillbaka i hans hjärtas innersta. Han darrade då han vandrade framåt i solskenet och tankfullt återtog vägen till de mera besökta delarna av den livligaste bland Italiens städer.

 

 

NOTER

1) Invånarna i Thebe. – Plut. Symp.1. 5, c. 7.

2) Syncellus, s.14 ”Chemistry the Invention of the Giants”.

3) Själens sfär är lysande, då ingenting yttre står i beröring med själva själen, utan hon vid ljuset av sitt ljus ser sanningen i allting och den i henne själv inneboende sanningen. Macr. Ant. Lib. II.

4) Augoeides – ett av de mystiska platonisterna mycket begagnat ord.

5) Mr D’Israeli anför, i sin Curiosities of Literature (i artikeln om alkemi), efter något ordande om de moderna alkemisternas djärva omdömen beträffande metallernas förvandlingar, från en namnkunnigare och nyare auktoritet än dem Glyndon kunde rådfråga: ”Sir Humphry Davy sade mig att han icke ansåg denna oupptäckta konst såsom omöjlig och oerhörd, men att den säkerligen skulle vara av ingen nytta om den också upptäcktes.”

6) Tryckt 1615.

7) Författaren till ett verk om botanik och sällsynta växter.

8) Botta.

9) Pytagorén Sextus.

10) Psellus: de Daemon. (mnskr.)

 

Utlagd på internet den 17 april 2008.