TREDJE BOKEN
TEURGI
FÖRSTA KAPITLET
Vid denna tid hände det att Viola kom i tillfälle att visa sin återtjänst för den godhet, den vänskapsfulle musikern visat henne, vilken upptog och vårdade henne i sin familj, då hon var lämnad ensam i världen. Gamle Bernardi hade uppfostrat tre söner till samma yrke som han själv idkade, och de hade nyligen lämnat Neapel för att söka sin lycka i norra Europas rikaste städer, där den musikaliska marknaden var mindre överbefolkad. Den gamle Bernardi och hans hustru hade blott kvar en liten livlig, jollrande, mörkögd flicka om åtta år. Hon var dotter till deras andre son, och hennes moder hade dött då flickan såg dagen. Detta barn var nu en solstråle i de gamlas hem. Omkring en månad före den tidpunkt, vari vår berättelse nu inträder, träffades Bernardi av ett slaganfall, som satte honom ur stånd att sköta sitt kall. Han hade alltid varit en oförarglig, sällskaplig, frikostig och ädelmodig man – levat för dagen, som om sjukdomens och ålderns dag aldrig skulle kunna inträffa. Ehuru han erhöll en liten pension för sina forna tjänster, var denna dock otillräcklig för hans behov; icke heller var han alldeles fri från skuld. Fattigdomen stod för dörren, då Violas frikostiga hand jagade den grymme fienden på flykten. Men för det ömma hjärtat är det icke nog att sända gåvor; det känner sig bättre då det får uppsöka och trösta.” Förgät icke din faders vän!” Nästan dagligen gick Neapels lysande avgud till Bernardis hus. Plötsligen träffades den arme mannen av en större bedrövelse än den fattigdomen och rikedomen kunde åstadkomma. Hans barnbarn, lilla Beatrice, insjuknade häftigt och farligt i en av de i södern så vanliga febersjukdomarna, och Viola rycktes från sina sällsamma och oroliga drömmar om kärlek och under till den unga patientens sjuksäng.
Barnet var utomordentligt betaget i Viola, och det gamla paret trodde att hennes blotta närvaro skulle verka helande. Men när Viola kom var Beatrice medvetslös. Lyckligtvis gavs ingen opera denna afton på San Carlo, varför hon beslöt att stanna kvar över natten för att deltaga i sjukvården och vakan.
Men under natten blev flickan sämre. Läkaren (läkarkonsten har aldrig stått vidare högt i Neapel) skakade sitt pudrade huvud, höll någon tinktur under hennes näsa, lämnade sina föreskrifter och avlägsnade sig. Gamle Bernardi satte sig vid sängen under djup tystnad. Detta var det sista band som fäste honom vid livet. Nå väl, låt ankaret brista och det sönderslagna skeppet sjunka! Det var en fast beslutsamhet, en resignation, fruktansvärdare än själva sorgen. En gammal man, med ena foten i graven, vakande vid ett döende barns säng, är en av det mänskliga lidandets mest skakande bilder. Hustrun var mera verksam, mera omtänksam, mera hoppfull och – mera tårfull. Viola tog vård om dem alla tre. Men mot dagningen blev Beatrices tillstånd ögonskenligen så kritiskt att Viola själv började förtvivla. Nu såg Viola den gamla kvinnan hastigt resa sig upp från helgonbilden, framför vilken hon hade knäfallit, taga på sig kappa och huva och tyst lämna rummet. Viola smög sig efter henne.
”Det är för kallt för dig, goda moder, att gå ut så här i morgonluften. Låt mig gå och hämta läkaren.”
”Barn, jag går icke till honom. Jag har hört omtalas en som har varit öm mot den fattige och som, säger man, har botat de sjuka, sedan läkaren övergivit dem. Jag vill gå och säga till honom: ’Signor, vi är tiggare i allt, men i går var vi rika på kärlek. Vi står vid livets afton, men vi levde upp i vårt barnbarns barndom. Giv oss tillbaka vår rikedom, giv oss tillbaka vår ungdom! Låt oss dö, prisande Gud, att de som vi älskar överlever oss’.”
Hon gick. Varför slår Violas hjärta så hastigt? Barnets genomträngande, smärtfyllda skri kallade henne tillbaka till bädden. Och där satt ännu den gamle mannen, omedveten om att hustrun gått ut, med sina stela blickar oavvänt fästa på barnets plågade, späda kropp. Småningom förbyttes de smärtsamma klagoropen uti dovare. Kramperna blev svagare, men kom oftare tillbaka, de feberglödande fläckarnas färg förvandlades till blåblek, som här och där stack av mot den blodlösa marmorn.
Gryningen tilltog och dagern föll in genom fönstren. Det hördes steg i trappan, den gamla kvinnan inträdde hastigt. Hon rusade fram till sängen, kastande en blick på barnet: ”Herre Gud, hon lever ännu, – hon lever!”
Viola lyfte sina ögon – barnets huvud vilade mot hennes bröst – och hon såg Zanoni. Han blickade på henne med ett ömt, bifallande leende och tog barnet ur hennes armar. Även då, när hon såg honom tyst lutad över barnets bleka ansikte, blandade sig en vidskeplig fruktan med hennes förhoppningar. ”Var det med tillåtliga, med heliga medel, som –” Hennes fundering upphörde tvärt; ty hans mörka öga vändes mot henne, som om han läst i hennes själ. Och uttrycket i hans ansikte bestraffade henne för hennes misstankar, ty det bar stämpeln av förebråelse, blandad med en lätt anstrykning av förakt.
”Var lugn”, sade han milt och vände sig till den gamle mannen: ”Faran är icke större än att den kan avhjälpas.” Och han tog en liten kristallflaska från barmen och blandade några droppar därur med vatten. Så fort denna vätska fuktat barnets läppar, syntes den frambringa en förvånande verkan. Färgen återvände hastigt till läppar och kinder. Efter några få minuter föll den sjuka i en plågfri slummer. Då reste sig den gamle mannen plötsligt upp, lutade sig ned, lyssnade, smög sig därpå sakta bort och föll ned i ett hörn av rummet, där han grät och tackade himlen.
Hittills hade Bernardi blott varit en kall troende, sorgen hade aldrig förut höjt honom från jorden. Gammal som han var, hade han hittills icke tänkt på döden så som den gamle bör tänka. Den fara vari barnets själ svävade hade väckt hans sorglösa gamla själ. Zanoni viskade till hustrun, och hon drog den gamle mannen sakta med sig ut ur rummet. ”Fruktar du att lämna mig en timme ensam att sköta ditt kall här, Viola? Tror du alltjämt att denna kunskap kommer från arvfienden?”
”Ah”, sade Viola, förödmjukad och dock glad, ”förlåt mig, förlåt mig, min herre! Du bjuder de unga leva och de gamla bedja. Jag skall aldrig mera förolämpa dig i mina tankar.”
Innan solen var uppgången var Beatrice utom fara. Vid middagstiden drog Zanoni sig undan det gamla parets välsignelser, och då han stängde dörren efter sig fann han Viola väntande honom utanför.
Hon stod blyg framför honom, hennes händer vilade ödmjukt i kors över bröstet och hennes ögon var fulla av tårar.
”Låt icke mig vara den enda ni lämnar olycklig!”
”Och vad läkedom kan givas för dig, som är så färdig att tro illa om dem som hjälpt dig och ännu vill tjäna dig? Ditt onda sitter i hjärtat – men nej, gråt icke, de sjukas vårderska och de sorgsnas tröstarinna, jag borde hellre prisa än banna dig. Förlåta dig! Livets första behov och således dess första plikt är att förlåta.”
”Nej, förlåt mig icke ännu! Jag förtjänar icke tillgift; ty även nu, då jag känner hur otacksam jag var genom att misstro och förfördela mina beskyddare, rinner dock mina tårar av sällhet, icke av samvetskval. O!” fortfor hon med okonstlad iver, i sin oskuld och ädla hänförelse omedveten om alla de hemligheter hon förrådde. ”Du vet icke hur bittert det var att icke mera tro dig bättre, renare, heligare än alla i världen. Och då jag såg dig – den mäktige, den ädle, den firade, komma från palatset att bispringa de lidande i kojan – då jag hörde dessa välsignelser av de fattige andas på dina fjät, kände jag mig själv upphöjd – god i din godhet, förädlad i dessa tankar åtminstone, som icke förolämpade dig.”
”Och tror du, Viola, att det ligger så mycken dygd i ett blott barmhärtighetsverk! Den vanligaste läkare bistår en sjuk mot betalning. Är böner och välsignelser en mindre belöning än guld?”
”Och mina, mina är då icke utan värde? Du vill mottaga mina?”
”O, Viola!” utropade Zanoni med plötsligt framskymtande känsla, som kom Violas ansikte att rodna, ”det förefaller mig, som du, endast du av alla dödlige, ägde makt att vålla mig smärta eller glädje.” Han hejdade sig och hans ansikte blev åter allvarsamt och sorgset. ”Och detta”, tillade han med förändrad röst, ”detta därför att jag tror att jag, om du vill lyda mina råd, skulle kunna bereda ett värnlöst hjärta ett lyckligt öde.”
”Dina råd! Jag vill lyda dem alla. Döm mig till vad du vill! I din frånvaro är jag som ett barn, som fruktar varje skugga i mörkret; i din närvaro vidgar jag min själ och skådar jag hela världen i himmelsk middagsglans. Förvägra mig ej din närvaro! Jag är faderlös, okunnig och ensam!”
Zanoni vände bort sitt ansikte, och efter ett ögonblicks tystnad återtog han lugnt: ”Må ske, syster, jag skall återigen besöka dig.”
ANDRA KAPITLET
Vem var lyckligare än Viola nu! En tung börda var lyft från hennes hjärta, hennes steg var som vandrade hon på rosor; hon ville sjunga av bara glädje då hon gick hem. En sådan salighet bor i det rena hjärtats kärlek – men det är ännu saligare att få tro på den ende älskade. Mellan dem kunde mänskliga hinder resa sig – rikedom, rang, människans idoler – men den mörka avgrund som inbillningen förlorar sig uti och som för evigt skiljer själ från själ fanns icke nu längre mellan dem... Han älskade henne icke tillbaka. Älska henne! Begärde hon väl kärlek? Älskade hon själv? Nej, hon skulle annars icke varit på en gång så ödmjuk och djärv. Huru muntert brusade icke oceanen framför henne; huru förklarat syntes henne ej varje föremål hon mötte! Hon nådde sitt hem, hon blickade på trädet, som glänste med fantastiska former i solen. ”Ja, broder min!” sade hon leende i känslan av sin fröjd, ”liksom du har jag stritt för ljuset!”
Hon hade hittills aldrig, såsom nordens mera väluppfostrade döttrar, vant sig vid den angenäma självbikten, att nedskriva sina tankar på papperet. Nu kände hennes hjärta en plötslig impuls, en nyfödd instinkt, som förmådde det att meddela sig åt sig själv, att uppveckla fantasiens gyllne väv, att blicka på sig själv nästan som i en spegel. Geni, du Eros’ och Psyches sköna barn! Hon rodnade, hon suckade, hon darrade under det hon skrev. Och från den friska värld hon skapat åt sig uppväcktes hon för att göra sig i ordning för scenen. Huru matt förekom icke musiken henne, huru mörk scenen, fordom så skön och lysande! Teater, du är ett förtrollat land i den världsliges ögon. Inbillning, du, vars musik icke förnimmes av människors öron och vars scenerier icke skiftas av dödliga händer, du är ock ett förtrollat land, där det förflutnas och det tillkommandes scener uppföras i evig växling.
TREDJE KAPITLET
Följande dag vid middagstiden besökte Zanoni Viola och den därpå följande dagen likaså, och den följande och den följande igen – dagar som syntes henne såsom en särskild tid, skild från den övriga delen av hennes liv. Dock talade han aldrig med henne på det smickrande, nästan avgudande språk varvid hon var van. Kanhända att just denna köld, så mild den var, bidrog till denna hemlighetsfulla tjusning. Han talade mycket om hennes förflutna liv, och hon knappast förundrade sig (förskräckt var hon nu mera aldrig) över att han kände till en stor del av hennes flydda levnad.
Han förmådde henne att tala med honom om sin far; han lät henne sjunga några arior av Pisanis vilda musik, och dessa stycken tycktes behaga honom och invagga honom i drömmar.
”Musiken är för mig”, sade han, ”vad vetenskapen är för den vise. Din far syntes främmande för världen. Allt förekom missljudande för hans förfinade känslor, vilka sympatiserade med de harmonier som dag och natt sväva från jorden till himlens tron. Livet med sin buller och oro, sin äregirighet och låga lidelse är så fattigt, så uselt! Ur sin egen själ skapade han det liv och den värld, för vilka hans ande passade. Viola, du är detta livs dotter och skall bli en naturaliserad undersåte i denna hans värld.”
Under sina första besök talade han icke om Glyndon. Snart kom likväl den dag då han ånyo kom in på detta ämne. Och så stor var den tillit, undergivenhet och förtröstan hon ägnade honom och så fullkomligt det inflytande och herravälde han vunnit, att, huru ovälkommet detta än var, lade hon band på sitt hjärta och avhörde honom med tystnad!
Slutligen sade han: ”Du har lovat att lyda mina råd, och om jag skulle bedja, ja, besvärja dig, Viola, att mottaga denne främlings hand och dela hans lott, om han gjorde dig ett sådant anbud - skulle du då vägra?”
Då tvingade hon tillbaka de tårar, som rusade till hennes ögon och med ett sällsamt nöje mitt under smärtan – nöjet att uppoffra själva hjärtat för den som behärskade det - svarade hon stammande: “om du kan befalla det – så –”
”Säg ut!”
”Bestäm över mig, som du vill!”
Zanoni stod tyst några ögonblick; han såg den strid, som flickan trodde sig dölja så väl; han gjorde en ofrivillig rörelse emot henne och tryckte hennes hand till sina läppar. Det var första gången han någonsin överskridit en viss sträng återhållsamhet, vilken kanske kommit henne att hysa mindre fruktan såväl för honom som för sina egna tankar.
”Viola”, sade han, och hans röst darrade, ”den fara som jag icke kan avvända från dig, om du längre dröjer kvar i Neapel, närmar sig med varje ögonblick! Om två dagar måste ditt öde avgöras. Jag mottar ditt löfte. Före denna tids förlopp skall jag, hända vad som hända vill, träffa dig här igen, i ditt eget hem. Till dess farväl!”
FJÄRDE KAPITLET
Då Glyndon lämnade Viola vid det tillfälle vi omnämnde i slutkapitlet i andra boken av denna berättelse, försjönk han återigen i dessa mystiska drömmar och gissningar som det honom förföljande minnet av Zanoni alltid framkallade. Och då han vandrade genom gatorna, knappt medveten om vad han gjorde, befann han sig helt mekaniskt och av gammal vana i en av dessa vackra tavelsamlingar varöver de italienska städer, vilkas ära ligger i det förflutna, är så stolta. Hittills hade han vanligtvis dagligen besökt ett galleri, som innehöll de utsöktaste arbeten av en mästare, som han företrädesvis älskade och studerade. Här, framför Salvators verk, hade han ofta stått i djup, högtidlig vördnad. Det mest framstående karaktärsdraget hos denne framstående konstnär är viljans kraft. En sällsam energi ersätter här saknaden av den högres idé och inspiration som förser rikare andar med skönhetens urbilder och modeller. Hans bilder har majestätet, icke av en Gud, utan av en vilde. Liksom varje sann konstnär alldeles fri från den vanliga efterbildningslusten och höjd över verklighetens konventionella småaktigheter, fängslar han inbillningskraften och nödgar den att följa sig icke till himlen, utan genom allt vad jorden har vilt och fantastiskt. Han utvecklar sin trollkonst, icke besläktad med den höga magiens, utan med den mörke svartkonstnärens – han är en romantiker, vars hjärta slår starkt och som griper konsten med järnhand och tvingar den att idealisera hans livs händelser. Inför denna mäktiga vilja studsade Glyndon tillbaka, mer gripen och beundrande än inför den milda skönhet som uppsteg ur Rafaels själ, såsom Venus ur djupet. Och då han vaknade ur sina drömmerier och stod framför den vilda, storartade, dystra natur som stirrade på honom från dukarna, tycktes själva löven på dessa dvärglika, förvridna träd prassla gåtlika hemligheter i hans öron. Dessa ruggiga, dystra Apenniner, vattenfallen, som skummade fram mellan dem, passade bättre till hans nuvarande sinnesstämning än verkliga scener skulle ha gjort. De vilda, grova gestalter, som vilade på klipporna nedanför, dvärglika just genom materiens jättestora former omkring dem, erinrade honom om naturens storhet och människans litenhet. Såsom den mer ideellt anlagde konstnären gör den levande varelsen och själen som lever inom honom till huvudfiguren, ställer dem i tavlans förgrund och ordnar sceneriet mera i bakgrunden liksom för att visa att den från paradiset förskjutne ändock fortfar att vara den yttre världens herre, så blir på Salvators landskap träden, bergen och vattenfallen huvudfigurerna, och människan själv sjunker tillbaka till en bisak. Materien tyckes ha väldet och dess verkliga herre krypa i stoftet under dess mäktiga skugga. Materien väcker intresse för människofigurerna, icke figurerna för materien. En hemsk konstteori!
Under det dylika tankar uppfyllde målarens sinne, kände han någon vidröra sin arm och såg Nicot vid sin sida.
”En stor mästare”, sade Nicot, ”men jag älskar icke skolan...”
”Jag älskar den icke heller, men jag bävar för den. Vi älskar det sköna, det blida och väna, men vi hyser en känsla lika djup som kärleken för det förfärliga och mörka.”
”Det är sant”, sade Nicot tankfullt. ”Men denna känsla är endast vidskeplig. Barnkammaren med dess sagor om andar, gastar och spöken har ammat och fostrat många av de föreställningar som sedan följer oss i världen. Men konsten borde icke söka ockra på vår okunnighet; konsten borde framställa blott sanningar. Jag erkänner att själva Rafael behagar mig icke så mycket, emedan jag icke känner någon sympati för hans ämnen. Hans helgon och jungfrur är för mig endast män och kvinnor.”
”Från vilken källa skulle målarkonsten då ta sina motiv?”
”Från historien naturligtvis”, sade Nicot, myndigt och avgörande, ”från romarnas handlingar, som inger människorna känslor av frihet och tapperhet i förening samt republikanska dygder. Jag önskar att Rafaels teckningar hade illustrerat Horatii historia. Men det återstår för Frankrike och republiken att åt eftervärlden skänka den nya och den sanna skola som aldrig kunnat uppstå i ett land där prästvälde och bedrägeri frodats.”
”Och Rafaels helgon och jungfrur är för er endast män och kvinnor?” upprepade Glyndon, i det han med förvåning fäste sig vid denna Nicots öppenhjärtiga bekännelse, utan att ha givit vidare akt på de klyftiga slutsatser som fransmannen drog av sin sats.
”Javisst. Ha, ha!” Och Nicot skrattade ohyggligt. ”Menar ni att jag tror på almanackan, eller hur?”
”Men på idealet?”
”Idealet!” avbröt Nicot. ”Paff! De italienska kritikasterna och era engelske Reynoldsar har förvridit huvudet på er. De är så förälskade i sin ’fina smak’, och sin ’ideella skönhet, som talar till själen’ – själen! – finns det en själ? Jag förstår gott när en person talar om att komponera för en förfinad smak, för ett bildat och upplyst förstånd, för ett sinne som fattar sanningen. Men vad själen vidkommer – bah! – vi är blott en av materiens modifikationer, och målning är också en modifikation av materien.”
Glyndon vände sina ögon från tavlan framför sig till Nicot och från Nicot till tavlan åter. Den dogmatiske talaren hade givit uttryck åt de tankar som åsynen av tavlan väckte hos honom. Han skakade på huvudet utan att svara.
”Säg mig”, sade Nicot tvärt, ”den där bedragaren Zanoni – jag har nu fått reda på hans namn och kvacksalverier - vad sade han er för gott om mig?”
”Om er?... Ingenting, endast varnade mig för edra läror.”
”Aha, icke annat?” sade Nicot. “Det är en skicklig konstmakare; jag avslöjade hans bedrägerier när vi senast träffades och trodde därför att han sökt hämnas genom några historier eller förtal.”
”Avslöjat hans bedrägerier! – Hur så?”
”Det är en lång och tråkig historia. Han ville lära en gammal gubbe bland mina vänner sina hemligheter i filosofisk alkemi och hur man skulle förlänga livet. Jag råder er att undvika en så illa känd person.” Med dessa ord vinkade Nicot betydelsefullt och avlägsnade sig, undvikande vidare frågor.
Glyndons sinne hade vid Nicots ankomst varit uppfyllt av tankar på konsten, varför dennes närvaro och anmärkningar icke gjort något angenämt eller välkommet avbrott. Han vände sig från Salvators landskap, och då hans ögon föll på ett stycke av Correggio föreställande Kristi födelse, slog honom, som hade han gjort en upptäckt, kontrasten mellan dessa båda snillen. Detta utomordentliga lugn, denna fullkomliga skönhetskänsla, denna kraft utan vildhet, denna moraliskt höga konstnärsanda, som talar till själen genom ögat och höjer, med ömhetens och kärlekens tillhjälp, tankarna till vördnad och undran – ja, det var den sanna skolan. Han lämnade dröjande och tankfull galleriet och gick hem till hotellet. Nöjd att icke här träffa den kalle Mervale, lutade han ansiktet mot händerna och försökte att återkalla Zanonis ord vid deras senaste sammanträffande. Ja, han kände att Nicots tal till och med om konsten var brottsligt; det ville göra själva fantasien till en mekanism. Kunde han, som i själen icke såg något annat än en modifikation av materien, prata om skolor som skulle överträffa en Rafael? Ja, konst var magi; och då han erkände sanningen, förstod han ock att det kunde finnas religion i magien, ty religionen är nödvändig för konsten. Hans gamla äregirighet, frigörande sig från den kalla försiktighet varmed Mervale sökte vanhelga alla bilder som var mindre substantiella än den gyllne kalv kring vilken världen dansar, flammade upp på nytt. Han trodde sig ha upptäckt, att han gjort ett misstag med avseende på den skola han hittills följt, vilket ännu mer bekräftades av Nicots hånfulla anmärkningar, och övertygelsen därom öppnade en ny värld för hans inbillning. Han grep det lyckliga ögonblicket i vingen – han satte sig framför sina färger och sin duk.
I det han gick upp i uppfångandet av detta nya ideal, lyftes hans tankar högt till skönhetens fria regioner; mörka tankar, oheliga önskningar försvann. Zanoni hade rätt; den materiella världen sjönk undan för hans syn; han skådade naturen såsom från en bergstopp i fjärran. Och då hans hjärtas oroliga vågor åter saktat sig och lågo stilla, strålade på dem Violas änglalika öga som en helig stjärna.
Han stängde in sig i sitt rum och vägrade till och med mottaga Mervale. Berusad av sin nya tillvaro och dess rena luft, stannade han tre dagar och nästan lika många nätter fördjupad i denna sin sysselsättning; men på fjärde dagen kom över honom den förslappning som följer på all överspänning. Han vaknade håglös och uttröttad; och då han kastade ögonen på duken, tycktes illusionens gloria ha försvunnit. Förödmjukande tankar på de store mästare, med vilka han ville tävla tvingade sig på honom; hittills obemärkta fel växte för hans trötta och missnöjda blickar till riktiga oformligheter. Han förbättrade och förbättrade, men handen lydde ej. Han kastade förtvivlad bort penslarna och öppnade fönstret. Dagen därute var klar och skön, gatorna vimlade av det muntra och rika liv, som alltid rör sig bland Neapels livliga invånare. Han såg den förbivandrande älskaren samtala med sin älskarinna med dessa stumma men vältaliga tecken som överträffar alla språk, desamma nu som då de etruskiska vaserna i Museo Borbornico målades. Livet därute vinkade honom, den unge, till glädje och nöjen; och de grå väggarna därinne, nyss värdiga att famna himmel och jord inom sin rymd, tycktes nu begränsade och trånga som en brottslings fängelse. Han hälsade den ankommande Mervales steg välkomna och drog regeln från dörren.
”Är detta allt vad du har gjort?” sade Mervale och kastade en föraktfull blick på tavlan. ”Är det för detta du stängt in dig från Neapels solskensdagar och månljusa nätter?”
”Medan inspirationen uppfyllde mig, badade jag i en klarare sol och svalkade mig i ett långt ljuvare och mildare solsken.”
”Du bekänner då att anfallet är över. Gott, det är ett tecken på att du börjar bli klok igen. När allt kommer omkring, är det bättre att kludda ned litet väv tre dagar än göra sig till narr för hela livet. Den där lilla sirenen?”
”Tyst! jag vill inte höra dig tala om henne.”
Mervale drog sin stol närmare Glyndons, stack händerna djupt i fickorna, sträckte ut benen och ämnade just börja en allvarsam vidräkning, då en bultning på dörren hördes och Nicot stack in sitt fula huvud utan att vänta på tillåtelse.
”God dag, min käre medbroder! Jag skulle gärna vilja tala med er. Aha ni har varit sysselsatt, ser jag. Det här är bra! – Ganska bra! Ett djärvt utkast – stor säkerhet och frihet i den där högra handen. Men vänta, är kompositionen god? Ni har icke träffat den stora pyramidalformen. Tycker ni icke också att ni förspillt kontrastverkan i den här figuren? Då det högra benet står fram så där, borde väl den högra armen vara dragen något tillbaka, för tusan! Men det där lillfingret är briljant.”
Mervale avskydde Nicot. Ty alla grubblare, utopister, världsförbättrare, alla som vek av från den stora allfarvägen, vara honom förhatliga. Men i detta ögonblick hade han lust att ta fransmannen i famn. Han läste i Glyndons anlete allt det obehag, all den plåga han led: att efter ett så inspirerat verk bli överhopad med prat om pyramidalformer, om höger arm och höger fot, konstens principer, att finna hela idén förbisedd och höra kritiken sluta med beröm över ett lillfinger!
”O!” sade Glyndon och kastade förtretad en duk över tavlan. ”Nog om mitt stackars arbete! Vad är det ni har att säga mig?”
”För det första”, sade Nicot och kastade sig på en stol, ”för det första, den här signor Zanoni, denne andre Cagliostro, som bestrider mina satser (utan tvivel en av mannen Capets spioner)! Jag är icke hämndlysten; som Helvetius säger: ’Våra villfarelser härleder sig från våra passioner!’ Jag håller mina i styr, jag; men det är en dygd att hata i människosläktets namn och för dess skull. Jag önskade, jag hade denne signor Zanoni anklagad och inför domstol i Paris.” Och Nicots små ögon sprutade eld och tänderna gnisslade.
”Har ni någon ny orsak att hata honom?”
”Ja”, sade Nicot stolt. ”Ja, jag har hört, att han kurtiserar den flicka som jag ämnar gifta mig med.”
”Ni? Vem talar ni om?”
”Den ryktbara Pisani! Hon är gudomligt skön. Hon skulle göra min lycka i republiken. Och republik kommer vi att ha före årets slut.”
Mervale gned händerna och skrattade förstulet. Glyndon skiftade färg av raseri och skam.
”Känner ni signora Pisani? Har ni någonsin talat med henne?”
”Icke än. Men då jag föresatt mig någonting, sätter jag det ock snart i verkställighet. Jag ämnar mig tillbaka till Paris. De ha skriftligen underrättat mig om att en vacker hustru ansenligt höjer en patriots aktier. Fördomarnas tid är förbi. De sublimare dygderna börja göra sig gällande. Jag skall föra med mig den vackraste hustru i Europa.”
”Lugn! Vad ämnar du göra?” sade Mervale och fattade Glyndon i armen, då han såg honom nalkas fransmannen med gnistrande ögon och knutna händer.
”Min herre”, sade Glyndon mellan tänderna, ”ni vet icke vem ni talar om. Inbillar ni er att Viola Pisani skulle mottaga ert anbud?”
”Icke om hon kunde få något bättre”, sade Mervale och såg upp i taket.
”Ett bättre anbud? Ni förstår mig ej”, sade Nicot. Jag, Jean Nicot, erbjuder mig att gifta mig med flickan – att ta henne till hustru! Andra kunna göra henne liberalare anbud, men icke en enda, därom är jag viss, skulle göra henne ett så hedrande. Jag ensam har medlidande med hennes värnlösa tillstånd. Dessutom kommer det i följd av det skick sakerna nu snart komma att antaga att bli ganska lätt att i Frankrike göra sig av med en hustru när man så önskar. Vi skola få nya lagar angående äktenskapsskillnad. Tror ni väl att en italiensk flicka – i intet land i världen är flickorna, efter vad jag tycker, så dygdiga (ehuru hustrurna kunna trösta sig med mera filosofiska företräden) – att en italiensk flicka, säger jag, skulle vägra en artist sin hand för att i stället låta underhålla sig av en furste? Nej, jag tänker bättre om Pisani än ni gör. Jag skyndar att infinna mig hos henne.”
”Jag önskar er all lycka, hr Nicot”, sade Mervale, i det han steg upp och skakade hans hand.
Glyndon kastade en föraktfull blick på dem båda.
”Kanhända, hr Nicot”, sade han slutligen, tvingande sina läppar till ett bittert leende, ”ni har rivaler.”
”Så mycket bättre”, svarade Nicot vårdslöst och slog ihop hälarna, som det tycktes i beundran över sina fötters väldiga dimensioner.
”Jag själv beundrar Viola Pisani.”
”Varje målare måste beundra henne.”
”Jag kan erbjuda henne giftermål, jag så väl som ni.”
”Det vore en dårskap av er, men det är vishet av mig. Ni skulle icke förstå att dra fördel av affären! Ni, käre medbroder, har fördomar.”
”Ni vågar väl icke säga att ni skulle dra fördel av er egen hustru?”
”Den dygdige Cato lånade sin gemål till en vän. Jag älskar dygden och kan icke göra bättre än att efterlikna Cato. Men för att tala allvarsamt, jag fruktar er icke som rival. Ni är vacker och jag är ful. Men ni är obeslutsam och jag är bestämd. Medan ni talar vackra ord, säger jag helt enkelt: ’jag är en bärgad karl. Vill ni gifta er med mig?’ Gör ni emellertid ert bästa, käre medbroder! Farväl, under mellanakterna!”
Med dessa ord steg Nicot upp, sträckte på sina långa armar och korta ben, gäspade, så att han blottade sina ojämna tandrader från det ena örat till det andra, tryckte med trotsig min mössan över det toviga håret och slank ut ur rummet med en triumferande och elak blick över axeln på den upprörde Glyndon.
Mervale brast i gapskratt. ”Se hur din Viola uppskattas av din vän! En härlig triumf att rycka henne från den fulaste hund mellan Lappland och kalmuckernas land.”
Glyndon var ännu alltför harmsen för att svara, då ett nytt besök anmäldes. Det var Zanoni själv. Mervale, som vid åsynen av denna person alltid erfor ett slags ovillkorlig känsla av vördnad, som han var ovillig att erkänna och ännu ovilligare att förråda, vinkade åt Glyndon och sade blott: ”mer härnäst” samt lämnade målaren ensam med den oväntade gästen.
”Jag ser”, sade Zanoni och lyfte duken från tavlan, ”att ni icke föraktat det råd jag gav er. Mod, unge konstnär, detta är icke maner, som man lär i skolorna; detta är fullt av den djärva självförtröstan som man finner hos det sanna geniet. Ni hade icke Nicot, icke Mervale vid er sida, då denna verkligt sköna skapelse upprann i er föreställning!”
Åter dragen till sin kära konst av detta oväntade beröm, svarade Glyndon blygsamt: ”Jag hade en god tanke om min tavla ända tills jag i morse rycktes ur den.”
”Säg snarare, att ni kände er trött, ovan som ni är vid ihärdigt arbete.”
”Det är sant. Skall jag erkänna det? Jag började att sakna den yttre världen. Det tycktes mig som gick jag, medan min ungdom och mitt hjärta slösade sin kraft bland drömda skönheter, miste om alla de sköna verkligheter som världen runt omkring mig erbjöd; och jag avundades den muntre fiskaren, som sjöng då han vandrade förbi mitt fönster, och älskaren som samtalade med sin brud.”
”Och”, sade Zanoni med ett gillande leende, ”klandrar ni er för denna naturliga åtrå att vilja återvända till jorden, där även den mest hängivne vandraren i fantasiens lustgårdar måste söka sin vederkvickelse och vila? Människans genius är en fågel, som icke alltid kan sväva på vingarna; när åtrån att komma tillbaka till den verkliga världen griper honom, är det en hunger som måste tillfredsställas. De som ha största makten över idealet njuta alltid mest av verkligheten. Giv akt på den sanne konstnären, hur iakttagande han alltid är ute på de stora människomarknaderna, hur han alltid blickar ned i människornas hjärtan, alltid är uppmärksam såväl på det minsta som på det största och samlar livets mångfaldiga lärdomar, sänkande sig till vad pedanterna skulle vilja kalla det triviala och frivola. Från varje maska i samhällslivets väv uppfiskar han ett litet behag, och för honom glittra alla dess trådar i solskenets guld. Vet ni ej att varje litet infusionsdjur som leker i vattnet omges av en strålkrans lika väl som stjärnan1, som snurrar i sin bana genom rymden? Den sanna konsten ser skönhet överallt. Ur politikens dy hämtade Dante och Milton många pärlor till sina sånger. Vem har väl påstått att icke Rafael njöt av livet omkring sig, där han överallt förde med sig i sitt inre skönhetens idé, vilken hämtade upp och i sin bärnsten bäddade in varje litet strå som den tanklöse trampade ned i stoftet! Såsom skogarnas konung går ut på rov och rusar fram och förföljer sitt offer över fält och höjder, över hedar och genom busksnår, men slutligen griper det och bär det till sin ensliga håla – så ilar geniet genom skogar och ödemarker, oförtröttat, ivrigt, med vakna sinnen, spända nerver och stegrat löpande efter de materiens spridda och flyende bilder som det till slut med sina väldiga klor fattar och för bort till öknar där inga fotsteg bryta sabbatstystnaden. Gå, sök världen därute! Där är konstnärens plats, bärga där på den outtömliga betesmarken skörda för världen inom er!”
”Ni tröstar mig”, sade Glyndon gladare. ”Jag trodde min slapphet vara bevis på oförmåga. Men nu vill jag icke tala med er om dessa saker. Ursäkta mig om jag flyr från arbetet till lönen! Ni har uttalat dunkla förutsägelser om mitt tillkommande liv i fall jag gifte mig med en person som i världens nyktra omdöme endast skulle fördunkla mina framtidsutsikter och stå i vägen för min ärelystnad. Talar ni på grund av visdom, hämtad från erfarenheten, eller på grund av en profetisk anda?”
”Är det icke samma sak? Är icke den bäst van att kalkylera som vid första påseendet löser ett nytt problem i händelsernas aritmetik?”
”Ni undviker min fråga.”
”Nej, men jag lämpar mitt svar så, att ni kan fatta det riktigt, ty det är just med anledning av denna sak som jag uppsökt er. Hör på!”
Zanoni fäste sina genomträngande blickar på sin åhörare och fortsatte ”Första villkoret för att åvägabringa vad som är stort och högt är att klart uppfatta de sanningar, som närmast röra det eftersträvade målet. Krigaren beräknar sålunda stridens omväxlingar nästan efter matematiska regler. Han kan förutsäga utgången, om han blott kan lita på de medel han nödgas använda. Med den och den risken kan han gå över den och den bryggan; vid det och det ögonblicket kan han intaga den och den fästningen. Ännu bestämdare kan forskaren i den högre vetenskapen eller den gudomliga konsten, om han en gång fattat de sanningar som omger honom, förutsäga vad han kan uträtta och i vad han måste misslyckas, emedan han mindre än krigarchefen beror av materiella inflytelser och har det ideella mera i sin makt. Men många orsaker göra det svårt att uppfatta sanningen, såsom fåfänga, passion, fruktan, tröghet hos honom själv, okunnighet om de yttre medel som lämpa sig för uppnåendet av hans önskningar. Han kan uppskatta sina egna krafter oriktigt, han saknar kanske en karta över det land han vill erövra. Sinnet måste befinna sig i ett särskilt tillstånd för att kunna fatta sanningen; denna sinnesbeskaffenhet är djupt lugn. Ert sinne brinner av åtrå efter sanningen; ni vill locka den i er famn; ni vill förmå mig att utan prov och förberedelse förtro er de största hemligheter som finnas i naturen. Men sanningen kan lika litet ses av oförberedda sinnen som solen kan skina mitt i natten. Ett sådant sinne mottager sanningen endast för att nedsöla den, för att nyttja en liknelse av en som kommit den höga Goetians (eller den magi, som ligger fördold i naturen såsom elektriciteten i molnet) hemlighet nära: ‘Den som häller vatten i en oren källa rör blott upp grumset.’”2
”Vad syftar ni på?”
”Jo, på det att ni har förmögenheter som kan nå en ytterst hög utveckling och göra er till en av de naturens behärskare och förtrollare som, mäktigare än magern, lämna efter sig ett varaktigt inflytande, dyrkade varhelst skönheten uppfattas, varhelst själen är känslig för en högre värld än den där materien kämpar för en rå och ofullständig tillvaro. ...Men för att göra dessa förmögenheter verksamma - behöver jag väl vara en profet för att säga er, att ni måste lära er att koncentrera alla edra önskningar på högre ting? Hjärtat måste vila, om förståndet skall bli verksamt. För närvarande hoppar ni från det ena till det andra. Såsom barlasten för skeppet äro trohet och kärlek för anden. Om hela ert hjärta och alla edra känslor riktas på en enda sak, skola er håg och edra strävanden bli stadgade och allavarliga. Viola är ännu ett barn: ni ser icke den rika natur, som livets prövningar skall utveckla. Förlåt om jag säger att hennes själ, renare och upphöjdare än er egen, skall höja denna uppåt, såsom en helig hymn höjer själen från jorden till himlen. Er natur behöver den harmoni, den musik som efter pytagoreernas visa lära på en gång lyfter och lugnar. Jag erbjuder er denna musik i hennes kärlek.”
”Men kan jag vara säker på, att hon älskar mig?”
”Artist, nej; hon älskar er icke för närvarande; hennes känslor tillhör alla en annan. Men om jag kunde, såsom magneten meddelar nålen sin dragningskraft, överflytta på er den kärlek hon hyser för mig – om jag kunde förmå henne att i er se sina drömmars ideal – ”?
”Står detta i människomakt?”
”Jag lovar det, om er kärlek är tillbörlig, om er trohet mot dygden och er själv är djup och fast; varom icke, tror ni, att jag ville lösa henne från sanningen och förmå henne att tillbedja falskheten?”
”Men om”, envisades Glyndon, ”om hon är en sådan som ni säger och om hon därtill älskar er, huru kan ni beröva er en sådan ovärderlig skatt?”
”O, fattiga människohjärta!” utropade Zanoni med sällspord känsla och häftighet, ”begriper du så litet av kärleken att du icke vet att den uppoffrar allt – sig själv – för den älskades lycka? Hör mig!” och Zanonis ansikte bleknade. – ”Hör mig! Jag nödgar er härtill, emedan jag älskar henne och emedan jag fruktar att hennes öde med mig skulle bli mindre lyckligt än med er. Varför? Fråga ej, ty jag vill icke säga det. Nog, tiden nalkas då ni måste svara mig; det kan icke uppskjutas längre. Tredje natten härefter har ni ej längre något val!”
”Men”, sade Glyndon, alltjämt tvivlande och full av misstro, ”men varför denna brådska?”
”Människa, ni är henne icke värd om ni frågar så. Jag kan säga er allt vad ni själv borde ha vetat. Denne rövare, denne despot, denne son av de gamle Visconti, olik er – fast, beslutsam, kraftfull, till och med i sina brott – överger icke ett uppsåt, utan sätter det i verket. Men en passion stäcker hans planer – det är hans girighet. Dagen efter hans våld mot Viola kallade hans onkel, kardinalen, av vilken han väntar gods och guld i arv, honom till sig och förbjöd honom, vid risk att förlora alla de ägodelar han redan till en del belånat, att fullfölja sina vanhedrande avsikter mot en person som kardinalen skyddat och älskat allt från hennes barndom. Detta är orsaken varför han för tillfället upphört med sin förföljelse. Medan vi talar försvinner denna orsak. Innan tidens metallfinger utvisar middagsstunden är kardinalen icke mera till. I detta ögonblick är din vän Jean Nicot hos prins di –”
”Han! Och varför?”
”För att fråga hur stor hemgift Viola Pisani skall föra med sig den morgon hon lämnar prinsens palats.”
”Och hur vet ni allt detta?”
”Dåre, jag säger ännu en gång, emedan en älskare är vaksam dag och natt, emedan kärleken icke slumrar när fara hotar den älskade!”
”Och det var ni som underrättade kardinalen?”
”Ja; och vad jag gjorde borde ni lika väl ha gjort. Tala – ert svar?”
”Ni skall få det om tre dagar.”
”Må ske! Skjut upp er lycka, stackars obeslutsamme, till allra sista stunden. På tredje dagen vill jag veta ert beslut.”
”Och var skall vi träffas?”
”Före midnatt, där ni minst väntar mig. Ni kan icke undfly mig, även om ni torde försöka det!”
”Vänta ett ögonblick! Ni anklagar mig för tvekan, obeslutsamhet och misstänksamhet. Har jag icke skäl för dessa känslor? Kan jag väl utan motstånd hänge mig åt den förtrollning som ni utövar på mitt sinne? Kan ni väl hysa så stort deltagande för mig, en främling, att ni skulle få bestämma över den viktigaste handlingen i mitt liv? Tänker ni väl att det ges någon som i ett dylikt fall ej skulle dröja, överlägga och fråga sig själv: varför bryr sig väl denne främling om mig?”
”Och likväl”, sade Zanoni, ”om jag sade er att jag kunde göra er förtrolig med hemligheterna av den magi som hela den levande världen fördömer såsom en chimär eller ett bedrägeri – om jag lovade att visa er sättet att styra luftens och vattnets väsenden, lära er, huru det tillgår att samla rikedom lättare än ett barn kan samla stenar på stranden, att ge er i händerna den örtsaft som kan förlänga livet med åratal på åratal, hemligheten av den dragningskraft, varmed man tyglar allt våld, avvänder all fara och underkuvar människan, såsom ormen tjusar fågeln – om jag sade er, att allt detta stode i min makt att meddela er, skulle ni lyssna därtill och lyda mig utan tvivel eller motsägelse!”
”Det är sant; och jag kan icke förklara detta annorlunda än såsom en fallenhet, som följt mig från min barndom, genom de traditioner som finnas inom vår familj alltifrån –”
”Er stamfar, som sökte uppdaga de hemligheter som Apollonius och Paracelsus föregåvo sig äga.”
”Vad!” sade Glyndon bestört, ”är ni så väl bekant med en liten obetydlig släktlinjes annaler?”
”För en man som önskar förvärva kunskap bör icke den ringaste vetenskapsmannen vara okänd. Ni frågar varför jag visat detta intresse för er? Därtill finns en orsak, som jag ännu icke sagt er. Det finns ett brödraskap, om vars lagar och mysterier de skickligaste forskare och lärde är okunniga. Enligt dess lagar är alla förbundna att varna, bistå och skydda även den avlägsnaste ättling av män som har – om ock fåfängt, såsom er stamfader – arbetat i ordens mysterier. Vi är förbundna att ge dem råd i avseende på deras välfärd. Ja, ännu mera, om de fordrar det, måste vi upptaga dem såsom våra lärjungar. Jag är en medlem, en kvarleva av detta uråldriga förbund. Detta var orsaken som från början förenade mig med er. Det var måhända det som er omedvetet drog er, son av vårt brödraskap, till mig.”
”Om det är så, uppmanar jag dig i de lagars namn du lyder att mottaga mig som din lärjunge!”
”Vad är det du begär?” sade Zanoni häftigt. ”Lär först känna villkoren! Ingen nybörjare får vid sitt inträde ha någon känsla eller åtrå som binder honom vid världen. Han måste vara fri från kärlek till kvinna, fri från girighet och ärelystnad, fri till och med från konstens drömmar och från hoppet om jordisk ära och rykte. Det första offer du måste göra är – Viola. Och för vad? För ett prov som endast det dristigaste mod kan möta och endast de mest eteriska naturer överlever! Du är otjänlig för den vetenskap som gjort mig och andra till vad vi är och har varit, ty hela din karaktär är rädsla!”
”Rädsla!” ropade Glyndon, skiftande färg av vrede och resande sig till sin fulla längd.
”Rädsla, och den allra värsta rädsla – rädsla för världens omdöme, rädsla för en Nicot och en Mervale, rädsla för dina egna ingivelser, då dessa är som ädlast, rädsla för dina egna krafter, då din ande är som djärvast, rädsla för att dygden icke är evig, rädsla för att Gud icke lever i himlen för att vaka över jorden, rädsla, små människors rädsla. Och denna rädsla känner aldrig den store.”
Med dessa ord lämnade Zanoni plötsligt konstnären förödmjukad, förvirrad, men icke övertygad. Han förblev ensam med sina tankar, till dess han väcktes ur dem av klockans slag. Då kom han ihåg Zanonis förutsägelser om kardinalens död, och fattad av ett livligt begär att erfara sanningen, skyndade han ut på gatan och infann sig vid kardinalens palats. Fyra minuter före tolv hade hans eminens avlidit efter mindre än en timmes sjukdom. Zanonis besök hade krävt längre tid än kardinalens sjukdom. Förfärad och bestört vände han bort från palatset, och då han gick förbi chiajan, såg han Jean Nicot komma ut genom porten till prins di –s palats.
FEMTE KAPITLET
Vördnadsvärda brödraskap, så heligt och så föga känt, från vars hemliga och rika arkiv materialet till denna berättelse hämtats! Ni, som från århundrade till århundrade bibehållit allt som återstår av högt och vördnadsvärt vetande – tack vare eder kan nu äntligen några ofullkomliga framställningar av eder ordens flärdfria och ädla tankar och handlingar framträda för världen. Många ha föregivit sig tillhöra edert samfund; mången falsk pretendent har ansetts som eder bundsförvant av den belästa okunnighet som slutligen, gäckad och bestört, nödgats erkänna att den ingenting vet om edra riter eller läror, ej en gång om ni ännu har edra hyddor uppslagna på jordens grund. Tack vare eder får jag, den enda i mitt land, för närvarande sätta min profana fot in i er hemlighetsfulla akademi3.
Av er har han blivit undervisad och benådad med förmågan att till de oinvigde meddela några få av de stjärnlysande sanningar som strålade på den kaldeiska konstens stora Shemaia och dunkelt glimmade genom senare lärjungars förmörkade kunskap, vilka, i likhet med Psellos och Iamblichos, arbetade med att återuppliva askan av den eld som brann i österns Hamarin. Ehuru ingen av oss som dväljes i denna grånade och åldrade värld förlänats ORDET, vilket, efter de forna oraklens utsago, ”rusar genom de oändliga världarna”, är det vår plikt att uppspåra de återupplivade sanningarna i alla upptäckter som göres av filosofen och kemisten. Lagarna för attraktionen, för elektriciteten och för den stora livskraftens ännu hemlighetsfullare arbete, utan vilken universum blott vore en grav, var endast den kodex, vari teurgien fordom sökte en ledare, som skulle föra den till en egen vetenskap och en egen lagstiftning. Då jag åter sammanfogar fragmenten av denna historia, synes det mig som om jag i högtidlig hänryckning fördes genom ruinerna av en stad, vars enda återstod var gravar. Från sarkofagen och urnan väcker jag den släckta facklans Genius4, och så nära liknar dess bild Eros att jag stundom icke vet vilken av er som dikterar för mig – du, o kärlek, eller du, o död!
Och i jungfruns hjärta uppsteg denna nya, outgrundliga och gudomliga rörelse! Var det väl endast hjärtats och pulsens snabbare lopp vid ögats eller örats förnimmande av skönheten, eller var icke hennes egen övertygelse riktig, att sinnena icke hängav sig åt denna kärlek, att den var mindre en jordisk och mänsklig kärlek än en verkan av någon underbar, men ingalunda obehaglig förtrollning? Jag sade att hon från den dag hon icke längre fruktande och darrande drog sig undan Zanonis inflytande och välde försökte kläda sina tankar i ord. Må tankarna själva träda fram och vittna om sig!
BIKTEN
”Är det dagsljuset som skiner på mig eller är det minnet av din närvaro? Vart jag blickar, synes världen full av dig; i varje stråle som darrar på vattnet, som leker på löven, ser jag blott dina ögons spel. Vad är väl detta som så omskapar icke allenast mig själv, utan ock hela universum omkring mig?
* * * * *
* * * * *
Hur mäktigt grep han icke in i mitt liv, denna makt med vilken du framkallar mitt hjärtas ebb och flod! Tusenden omgav mig, och jag såg blott dig; det var den natt då jag första gången trädde in i den värld där livet trängs samman i ett drama och icke har något annat språk än tonernas. Hur sällsamt har icke denna värld allt sedan varit förenad med dig! Vad scenens villor var för andra, det var din närvaro för mig. Själva mitt liv tycktes koncentrera sig i dessa korta timmar, och från dina läppar hörde jag en musik, stum för alla andras öron utom för mina. Jag sitter i det rum, där min fader bodde. Här drog jag mig den där lyckliga natten, glömmande varför de var så sälla, undan i skuggan och sökte att gissa vad du var för mig; och min moders låga röst väckte mig, och jag smög till min faders sida, nära, helt nära, av fruktan för mina egna tankar.
”Ack! ljuv och sorgsen var den morgon som följde på denna natt då dina läppar varnade mig för det tillkommande. Fader- och moderlös – vad finns nu för mig i livet att tänka på, att drömma, att svärma om, utom dig!
”Hur milt du förebrådde mig för den orätt jag gjorde dig i mina tankar! Varför skulle jag bäva vid den föreställningen att du blickade på mina tankar likt solstrålen på det ensliga trädet, vid vilket du en gång så sant liknade mig? Jag stred ju för ljuset liksom trädet, och ljuset kom. De talar till mig om kärlek, och hela mitt teaterliv andas blott kärlek. Nej, än en gång och tusen gånger, jag vet att det jag känner för dig icke är kärlek! Det är icke en känsla, det är en tanke blott! Jag begär icke att bli älskad tillbaka. Jag knotar icke över att dina ord är stränga och dina blickar kalla. Jag frågar icke om jag har rivaler, jag längtar icke efter att synas vacker i dina ögon. Det är blott min ande som vill blanda sig med din. Jag ville giva världar, om jag sådana ägde, för att, då vi var åtskilda, då oceaner hävde sig mellan oss, veta stunden då din blick höjer sig mot stjärnorna, stunden då ditt hjärta utgjuter sig i böner. De säger att du är skönare än marmorbilderna som övergå alla jordiska varelser i skönhet, men jag har aldrig vågat att så stadigt blicka i dett anlete att minnet sedan kunnat jämföra dig med andra. Endast dina ögon och ditt blida, lugna leende förföljer mig. Såsom, då jag blickar på månen, allt som rör sig i mitt hjärta bär dess tysta skimmer.
* * * * *
”Ofta då luften är stilla, har jag tyckt att jag hört toner av min faders musik; ofta, ehuru de längesedan förklingat i graven, ha de väckt mig ur den högtidliga nattens drömmar. Mig tyckes att de, då de komma till mig, förebåda din ankomst. Mig tyckes att jag hör dem klaga och sucka då jag, lämnad åt mig själv, ser dig gå bort. Du är uppkommen ur denna musik, du, dess ande, dess genius. Min fader måste ha anat dig då vindarna tystnade att lyssna på hans toner och världen kallade honom tokig! Jag hör det fjärran bruset av havet. Brusen, brusen, I härliga vatten! Vågornas dans är strandens pulsslag. De slå i takt med den glada morgonvinden; så slår mitt hjärta i den fröjd och det ljus, som tanken på dig väcker till liv!
* * * * *
* * * * *
”Ofta i min barndom har jag tänkt och undrat vartill jag var född; och min själ svarade mitt hjärta och sade: ’Du är född att tillbedja!’ Ja, jag vet nu varför den verkliga världen alltid synts mig så falsk och kall. Jag vet varför scenens världs tjuste och bländade mig. Jag vet varför det var så ljuvt att sitta ensam och förlora hela min varelse i åskådandet av de fjärran himlarna. Min varelse är icke danad för detta liv, så sällt det än synes för andra. Jag har ett behov att alltid ha framför mig ett högre väsen! Främling, i vilken region däruppe skall min själ, då den vandrat genom dödens dal, stundligen tillbedja vid samma källa som din?
”I min grannes trädgård är en liten källa. Jag stod bredvid den denna morgon efter soluppgången. Huru den sprutade upp sitt lätta skum i solstrålarna! Och då tänkte jag att jag skulle få återse dig den dagen, och så sprang mitt hjärta mot den nya morgonljusning som du bringar mig från skyarna.
* * * * *
* * * * *
”Jag har sett, jag har åter lyssnat till dig. Hur djärv har jag icke blivit! Jag anförtrodde dig mina barnsliga tankar och historier, minnen från det förflutna, såsom hade jag känt dig från min barndom.” Plötsligt slogs jag av tanken på min djärvhet. Jag stannade och sökte dina ögon.
’Nåväl, och då du fann att näktergalen vägrade att sjunga –
’Ack!’ sade jag, ’vad frågar du efter ett barnhjärtas historia?’
’Viola’, sade du med din outsägligt lugna och allvarliga röst, ’Viola, mörkret i ett barnahjärta är blott skuggan av en ängels vinge. Fortsätt! Och din näktergal, fångad och insatt i bur, ville icke sjunga?’
’Och jag ställde buren där mitt bland vinrankorna och tog fram min luta och talade med honom genom strängarnas ljud; jag trodde, att all musik var hans ursprungliga språk, hans modersmål, och att han skulle förstå att jag ville trösta honom.’
’Ja’, sade du. ’Och slutligen svarade han dig, men icke med sång, utan med ett kort, skarpt skri, så sorgligt att din hand släppte lutan och tårarna rullade ned från dina ögon. Sakta öppnade du burens galler, och näktergalen flög bort bland buskarna. Och då du hörde lövverket prassla och blickade framåt i månskenet, upptäckte du att han funnit sin maka. Den sjöng då för dig från grenarna en lång, hög, glättig jubelsång. Och tankfull erfor du då, att det icke var vindruvsrankorna eller månljuset som ingav fågeln nattens melodier och att hans musiks hemlighet bestod i den älskades närvaro.’
”Hur visste du mina tankar under denna barndomstid bättre än jag själv! Hur kan mitt förflutna enkla liv med dessa obetydliga skickelser vara så underbart känt av dig, ljuse främling? Jag undrar, men jag vågar icke ännu en gång frukta dig!”
* * * * *
* * * * *
”En gång kände jag mig nedtryckt och tyngd av tanken på honom. Såsom ett barn längtar efter månen, var hela mitt liv en trängtan, en obestämd trånad efter något oupphinneligt. Nu förekommer det mig som vore blotta tanken på dig tillräcklig att lossa varje band från min ande. Jag simmade i de stilla ljushaven, och ingenting syntes för högt för mina vingar, för ärofullt för mina blickar. Det var min okunnighet som kom mig att frukta dig. En kunskap som icke finns i böcker tyckes sväva omkring dig som en atmosfär. Huru litet har jag icke läst, huru litet lärt! Dock, när du är vid min sida, synes det som om slöjan vore lyft från allt vetande, från hela naturen. Jag studsar till och med vid de ord jag har skrivit; de tyckas icke komma från mig själv, utan äro bilder av ett annat språk, som du lärt mitt hjärta, dem min hand snabbt tecknar liksom efter din diktamen. Stundom under det jag skriver eller tänker förefaller det mig som hörde jag lätta vingslag omkring mig och såge dunkla skepnader av förklarad skönhet kringsvärma mig och försvinna sedan de smålett mot mig. Ingen orolig och fruktansvärd dröm nalkas mig någonsin numera under sömnen, ehuru både det vakande och det sovande tillståndet synas mig som en dröm. I sömnen vandrar jag med dig, icke på jordens stigar, utan genom klara rymder, genom luft, som tyckes mig såsom musik - uppåt - uppåt likt själen på en lyras toner! Innan jag lärde känna dig var jag såsom en slav fäst vid jorden. Du har givit mig friheten! Förut levde jag ett jordiskt liv, nu tycks det mig som om evigheten hade börjat!
* * * * *
* * * * *
”Fordom, då jag skulle träda in på scenen, slog mitt hjärta fortare. Jag darrade för att visa mig inför de åhörare av vilkas bifall eller tadel jag berodde. Nu fruktar jag dem ej. Jag ser dem icke, märker dem icke, hör dem icke. Jag vet att min röst skall vara harmonisk, ty jag sjunger en hymn till dig. Du kommer aldrig till teatern, och det bekymrar mig ej mera. Du har blivit för helig att framträda såsom en del av den vanliga världen, och det gläder mig att du icke är där, när massan äger rätten att döma mig!
* * * * *
* * * * *
”Och han talade med mig om en annan: till en annan ville han överlåta mig! Nej, det är icke kärlek jag känner för dig, Zanoni. Eller hur kunde jag annars ha hört dig utan vrede? Varför syntes mig eljest din fordran icke omöjlig! Såsom instrumentets strängar lyder sin herres hand, så böjer du mitt hjärtas vildaste strängar efter din vilja. Om du önskar det, ja, må det då ske! Du är herre över mina öden. De kan icke resa sig mot dig! Jag nästan tror att jag kunde älska honom, vem det än vore, på vilken du ville avleda de strålar som nu omger dig. Vad du vidrör älskar jag, vad du talar om är mig kärt. Din hand lekte med dessa vinblad, jag bär dem vid mitt bröst. Du synes mig såsom all kärleks källa, för hög, för klar att själv älskas, men du gjuter ljus över andra föremål på vilka ögat med mindre fara att bländas kan blicka. Nej, nej; det är icke kärlek jag känner för dig, och därför blyges jag ej att tillstå det. Jag skulle blygas, om jag, så ringa, så ovärdig, vågade älska dig!
* * * * *
”En annan! Mitt minne genljuder av dessa ord. En annan! Menar du att jag icke skulle få se dig mera? Det är icke sorg, det är icke förtvivlan som uppfyller mig. Jag kan icke gråta. Det är en ytterlig tröstlöshet. Jag är åter inkastad i den verkliga världen, och jag ryser åt den kalla ensligheten. Men jag skall lyda dig, om du vill det. Skall jag icke återse dig på denna sidan graven? O, hur ljuvt det vore att få dö!
”Varför befriar jag mig ej ur det nät vari min vilja är så snärjd? Har du någon rätt att så handla med mig? Giv mig tillbaka, giv mig tillbaka det liv jag ägde innan jag gav mitt livs liv åt dig. Giv mig åter min ungdoms lyckliga drömmar, mitt hjärtas frihet, som jublade högt då det fanns på jorden. Du har gjort mig ledsen vid allt som icke står i samband med dig. Var det då synd att tänka på dig, att se dig? Din kyss glöder ännu på min hand. Jag äger rätt att giva bort denna hand? Din kyss invigde henne, helgade henne åt dig själv. Främling, jag vill icke lyda dig.
* * * * *
”Ännu en dag – ännu en dag av de förfärliga tre är förfluten! Det är sällsamt att ett djupt lugn uppfyllt mig allt sedan förliden natt. Jag är så övertygad om att hela mitt väsen är liv av ditt liv att jag icke kan tro att det kan skiljas från dig; och i denna tro förblir jag och ler åt dina ord och åt min egen fruktan. Du är kär i en sats, som du upprepar under tusen olika former; att tro är själens skönhet; allt vad ideell älskvärdhet är för bildhuggaren, det är tron för hjärtat, den tro, som rätt förstådd sträcker sig till alla Skaparens verk, som vi blott genom tron kan fatta, den tro som verkar en lugn tillförsikt inom oss och en ljuv förtröstan på det tillkommande, denna tro är det som orsakar det mänskliga livets ebb och flod, och denna tro förstår jag nu. Jag lägger bort all fruktan. Jag känner att jag oupphörligt länkat allt vad som utgör mitt inre liv fast vid dig, och du kan icke rycka mig från dig, om du det än ville! Och denna övergång från oro till lugn inträffade under sömnen, en sömn utan dröm. Men jag vaknade med en hemlighetsfull känsla av sällhet, ett instinktivt minne av någonting saligt, såsom om du från fjärran kastat en leende blick på min slummer. I går afton var det så sorgligt! Varje blomknopp hade slutit sig, som om den aldrig mer ämnade öppna sig för solen. Men natten har utvecklat knopparna till blommor, såväl hjärtats som jordens. Världen är återigen skön, men skön i sin vila – icke en vindfläkt skakar ditt träd, icke ett tvivel min själ!
SJÄTTE KAPITLET
Det var ett litet rum; väggarna var täckta med tavlor, varibland den obetydligaste var mer värd än ägarens hela ättartal. O, ja! Zanoni hade rätt. Målaren är en mager! Det guld, som han hämtar ur sin degel, är icke bedrägligt. En venetiansk ädling må vara en sprätt eller en mördare, en skälm eller ett dumhuvud. Ovärdig eller ännu sämre än ovärdig kan han likväl ha suttit för Tizian, och hans porträtt kan vara oskattbart! Några tum målad duk är av tusen gånger större värde än en man med ådror, muskler, hjärna, vilja, hjärta och förstånd!
I detta rum satt en man på omkring fyrtio år; mörkögd, gul, med tvära, utstående ansiktsdrag, breda kindknotor och tjocka, svällande, men fasta läppar. Denne man var prins di – . Hans gestalt, något över medellängd och redan litet korpulent, var klädd i en vid dräkt av brokad. På ett bord framför honom låg ett gammalmodigt svärd och en hatt, en mask, tärningar och tärningslåda, en portfölj och ett bläckhorn av silver, sällsamt arbetat.
”Nåväl, Mascari”, sade prinsen och såg upp på sin parasit, som stod dold i den djupa fönsternischen, ”nåväl, kardinalen har gått till sina fäder. Jag behöver trösta mig över förlusten av en så förträfflig anförvant, och var finns en ljuvare tröst än hos Viola Pisani?”
”Är det ers excellens’ allvar? Så snart efter hans eminens’ frånfälle?” ”Ju mindre skall man prata därom och desto mindre misstänker man mig. Har du tagit reda på den oförvägne, som lurade oss den där natten och varnade kardinalen dagen därpå?”
”Icke ännu.”
”Vise Mascari, jag vill upplysa dig. Det var den okände.”
”Signor Zanoni! Är ni viss om det, min prins?”
”Ja, Mascari. Det är en klang i den mannens röst varpå man aldrig kan misstaga sig; så klar och så befallande; då jag hör den, är jag nästan frestad att tro att det finns någonting sådant som samvete. Emellertid måste vi göra oss av med en näsvise. Mascari, signor Zanoni har ännu icke hedrat vårt hus med sin närvaro. Han är en framstående främling – vi måste ge en bankett till hans ära.”
”Ah,... och cypervin. Cypressen är en passande symbol för graven.”
”Men det måste ske snart. Jag är fördomsfull. Här går sällsamma rykten om hans makt och förutseende. Kom ihåg Ughellis död. Men det bryr jag mig icke om! Vore ock den onde hans bundförvant, skall han dock icke röva från mig mitt byte och icke heller stäcka min hämnd.”
”Ers excellens är bedårad. Aktrisen har förtrollat er.”
”Mascari”, sade prinsen med ett högdraget leende, ”genom dessa ådror rinner de gamle Viscontis blod, deras som skröt över att ingen kvinna någonsin motstått deras kärlek eller någon man deras hämnd. Mina fäders krona har sjunkit till en leksak, en chimär. Deras ärelystnad, deras mod är oförminskade. Min ära är nu förbunden med denna kärlekshandel – Viola måste bli min?”
”Ett nytt försåt?” frågade Mascari.
”Ja, man kan ju gå in i själva huset. Lägenheten ligger ensligt och dörren är väl icke av järn heller.”
”Men om hon vid sitt återvändande talar om vårt våld? Hemfridsbrott – en jungfru bortrövad! Betänk att, ehuru de feodala privilegierna icke är upphävda, icke ens en Visconti står över lagarna numera.”
”Står han icke, Mascari? Din narr! När skall den tidsålder komma – om ock de franska galningarna lyckas i sitt narrverk – då icke lagens järn skall böja sig likt en vidja i maktens och rikedomens hand? Men var ej så blek, Mascari, jag har förberett allt. Den dag hon lämnar detta palats skall hon byta det mot Frankrike i sällskap med monsieur Jean Nicot.”
Innan Mascari hann svara, anmälde kammarherrn signor Zanoni.
Prinsen lade ofrivilligt handen på svärdet, som låg på bordet framför honom. Småleende för sig själv, steg han därpå upp och mötte sin gäst vid tröskeln med all den översvallande och aktningsfulla artighet, varav den italienska förställningskonsten är mäktig.”
”Detta är en efterlängtad ära”, sade prinsen. ”Jag har länge önskat att få växla handslag med en så utmärkt –”
”Och jag räcker den med samma uppriktighet som ni söker den”, svarade Zanoni.
Neapolitanaren böjde sig över den hand han tryckte. Men då han vidrörde den, kom en skakning över honom, och han tyckte att hjärtat stod stilla. Zanoni sänkte sina mörka, strålande ögon på honom och satte sig därefter ned med ett hemmastatt utseende.
”Sålunda är det nu undertecknat och beseglat, jag menar vårt vänskapsförbund, ädle prins. Och nu vill jag meddela er anledningen till mitt besök. Jag finner, ers excellens, att vi, kanske utan att ha vetat det, blivit rivaler. Kan vi icke jämka ihop våra anspråk?”
”Ah!” sade prinsen vårdslöst, ”ni var den riddare som tog bytet från mig på jakten. List är tillåten såväl i kärlek som i krig. Jämka ihop våra anspråk! Nåväl, här är tärningar, låt oss kasta om henne. Den som slår lägst får komma i efterhand.”
”Lovar ni att stå fast vid detta beslut?”
”Ja, på min ära.”
”Och vad blir lönen åt den som bryter sitt sålunda givna hedersord?”
”Svärdet ligger bredvid tärningarna, signor Zanoni. Låt honom, som icke står vid sina, ord falla för svärdet.”
”Och ni avkunnar denna dom för den av oss som bryter sitt ord? Ske alltså! Låt signor Mascari kasta för oss!”
”Rätt sagt! Mascari, tärningarna!”
Prinsen kastade sig tillbaka i sin stol; och hur behärskad han än var, kunde han dock ej undertrycka den glöd av triumf och tillfredsställelse som spred sig över hans ansiktsdrag. Mascari tog upp de tre tärningarna och skakade dem bullersamt i bägaren. Zanoni lutade kinden mot handen, och stående böjd över bordet, fäste han sina ögon stadigt på parasiten. Mascari bemödade sig förgäves att komma undan denna genomträngande blick. Han bleknade och darrade – han satte ned bägaren.
”Jag lämnar första kastet till ers excellens. Signor Mascari, var så god och avkunna domen.”
Återigen tog Mascari upp bägaren. Återigen darrade han på handen, så att tärningarna skakade. Han kastade. Det var sexton.
”Det är ett högt kast”, sade Zanoni lugnt. ”Icke desto mindre, signor Mascari, förtvivlar jag icke.”
Mascari tog upp tärningarna, skakade bägaren och rullade innehållet ännu en gång utåt bordet. Det var högsta numret – aderton.
Prinsen kastade en brännande blick på sin gunstling, som stod med öppen mun, stirrande på tärningarna och darrande från topp till tå.
”Jag har vunnit, som ni ser”, sade Zanoni. ”Låt oss ändock vara vänner!”
”Signor!” sade prinsen; synbarligen kämpande med vrede och förvirring. ”Segern är er. Men ursäkta mig, ni talade helt lättsinnigt om den unga flickan – kan ingenting förmå er att uppgiva edra anspråk?”
”Ah, tänk icke så illa om min artighet, och”, fortsatte Zanoni med ett allvarligt tonfall, ”glöm framför allt ej det villkor edra egna läppar nämnt.”
Prinsen rynkade pannan men höll tillbaka det skarpa svar som låg på hans läppar.
”Nog!” sade han med ett tvunget leende. ”Jag ger vika. Låt mig ock visa er att jag icke gör det i vredesmod: Vill ni hedra mig med er närvaro vid en liten fest jag ämnar ge”, tillade han med ett sardoniskt löje – ”till min avlidne släkting kardinalens ära såsom en andäktig hyllning åt S:t Petri stol?”
”Det är mig en glädje att av er höra en begäran, som jag kan bifalla.”
Zanoni bytte därpå ämne för samtalet, språkade lätt och muntert och avlägsnade sig snart.
”Lymmel!” ropade prinsen och grep Mascari i strupen.”Du bedrog mig.”
”Jag bedyrar, ers excellens, att tärningarna var rätt ordnade: han skulle slagit tolv, men han är djävulen själv – det är hela saken.”
”Här är ingen tid att förlora”, sade prinsen och släppte parasiten, som lugnt ordnade sin halsduk.
”Mitt blod sjuder, jag måste äga denna flicka, om jag så skall dö på kuppen! Vad är det för ett oväsen!”
”Det var endast er lysande stamfars svärd som föll ned från bordet.”
SJUNDE KAPITLET
Brev från Zanoni till Mejnour
Min konst är redan förmörkad och grumlad. Jag har förlorat det lugn som utgör makten. Jag förmår icke inverka på deras beslut som jag helst ville vägleda mot stranden. Jag ser dem vandra allt längre och djupare bort på den oändliga ocean, där våra skepp beständigt kryssar mot den horisont som flyr undan oss. Förskräckt och häpen över att jag endast kan varna, där jag vill styra och leda, har jag skådat ned i min egen själ. Det är sant att jordisk åtrå för närvarande binder mig och stänger mig från de höga hemligheter som endast det från allt stoft och slagg renade förståndet kan fatta och genomskåda. Det är det hårda villkoret för våra ädlare, gudomligare gåvor, att i samma stund vi känner de mänskliga svagheterna – svartsjuka eller hat eller kärlek – mörknar vår siarblick då vi skall blicka in i det väsens framtid som uppväckt dessa känslor hos oss. Mejnour, allt omkring mig är töcken och dimma. Jag har gått tillbaka i vår sublima kunskap, och från skötet av den oförgängliga ungdom, som blommar blott i anden, har den mänskliga kärlekens svarta giftblomma vuxit upp.
Denne man är icke värd henne – det vet jag. Likväl finnas i hans natur frön till godhet och storhet, som skulle utveckla sig, om de ej förkvävdes av den världsliga rädslans och fåfängans ogräs. Om hon vore hans och jag sålunda givit den känsla, som nu förmörkar min blick och stäcker min makt, en annan riktning, osedd, ohörd, okänd skulle jag då vaka över hans öde och hemligen styra hans handlingar samt genom hans välfärd även försäkra hennes. Men tiden ilar! Genom de töcken som omger mig ser jag ock de mörkaste och hotfullaste faror samla sig omkring henne. Intet val, ingen flykt utan med honom eller mig. Med mig! – Den hänryckande tanken, den förfärliga övertygelsen! Med mig! Mejnour, kan du undra att jag vill rädda henne från mig. Ett ögonblick av tidsåldrarnas liv – en bubbla på det strandlösa havet. Vad är mänsklig kärlek annat för mig? Och i själva hennes sköna karaktär – till och med renare och andligare i sin unga kärlek än jag hittills funnit något av de tallösa hjärtan som jag tid efter tid, ätt efter ätt, skådat – ligger en djupt begraven varning, som ropar till mig om en oundviklig olycka. Du, höge och felfrie överstepräst – du som sökt att vinna för vårt brödraskap varje ande som synts dig djärv och hög och modig, även du känner av en förfärlig erfarenhet hur fåfängt allt hopp är att ur en kvinnas hjärta bannlysa fruktan. Mitt liv skulle synas henne som ett under. Även om jag i andra hand sökte leda hennes steg genom fasans regioner till ljuset, tänk på de prövningar, som måste genomgås, på Tröskelns Väktare och bäva med mig för detta vågspel! Jag har försökt att uppfylla engelsmannens ärelystnad med bilder av konstens sanna storhet. Men hans stamfaders oroliga ande tycks ännu ständigt viska i hans öra och locka honom till de sfärer, där han själv förlorade vägen och gick vilse. Det ligger någonting mystiskt i detta människans arv efter hänsovna förfäder. Själsegenheter såväl som kroppsliga åkommor slumrar genom generationer för att återupplivas i en avlägsen ättling och gäcka allt bemödande och all konst. Kom till mig från din enslighet mitt ibland Roms ruiner! Jag längtar efter en levande förtrogen – efter en som i forna tider känt svartsjuka och kärlek. Jag har sökt att meddela mig med Adonai. Men hans närvaro, som en gång ingav mig en så himmelsk tillfredsställelse med kunskapen och en ljuv förtröstan på ödet, endast oroar och stör mig nu. Från den höjd, där jag strävar att forska i de tillkommande tingens skuggor, ser jag orediga, hotfulla och vreda syner. Mig tyckes att jag ser en spöklik gräns för den sällsamma tillvaro jag njutit – mig tyckes ock att det andliga liv jag genom tidsåldrar levat skall ändas i verklighetens stormiga virvel.
Där stjärnorna öppnar för mig sina portar, där skymtar en stupstock. Täta ångor av blod stiger som från ett slagfält. Vad som synes mig mest sällsamt är att en varelse här – själva typen för vardagsmänniskornas falska ideal, till kropp och sinne en förfärlig karikatyr av den konst som skapar det sköna och den åtrå som söker fulländning – ständigt grumlar mina visioner av dessa orediga skuggor av det tillkommande. Han står bredvid stupstocken och mumlar åt mig med läppar fuktiga av etter och gift. Kom, o vän från fordom! För mig åtminstone har din visdom icke trängt ut dina mänskliga känslor. Enligt lagarna för vår höga orden, vars medlemmars antal nu blivit förminskat till dig och mig, de enda kvarlevande av så många stolta och lysande sökare, är du ock skyldig att varna avkomlingen av dem dina råd i forna tider sökte införliva med den stora hemligheten. Den siste ättlingen av den djärve Visconti, som en gång var din lärjunge, är det sköna barnets obeveklige förföljare. Med tankar på oren kärlek och mord gräver han nu sin egen grav: du kan ännu rycka honom undan undergången. Och även jag är genom samma lagar förbunden att lyda en mindre brottslig ättling av en gäckad, men ädel forskare, om han så yrkar. Om han ej följer mitt råd och yrkar på uppfyllandet av min plikt, så skall du, Mejnour, få en ny lärjunge. Må det icke bli ett nytt offer! Kom till mig! – Detta brev skall skyndsamt nå dig. Svara på det med tryckningen av en hand, som jag vågar fatta!
ÅTTONDE KAPITLET
I Neapel hålles Virgilii grav, som lutar sig över Posilipos grotta, i vördnad icke med de känslor som naturligen borde följa och helga skaldens minne, utan med en vördnad som vanligtvis omger magerns. Urholkningen i detta berg tillskrives hans konster; och traditionen omger ännu hans grav med de andar han framkallade för att inrätta grottan. Detta ställe, som låg helt nära Violas hem, hade ofta lockat henne till sig under hennes ensliga vandringar. Hon hade älskat de dunkla och högtidliga fantasier som uppfyllde henne, då hon blickade in i grottans djupa skuggor eller då hon, uppstigande till graven, stirrade från klippan ned på de dvärglika figurerna i den tröga hop som likt insekter syntes kräla på de slingrande vägarna nedanför. Och nu vid middagstiden tog hon tankfull vägen dit. Hon vandrade den trånga stigen, hon passerade den skuggrika vingård som slingrar sig uppåt klippan och hann det högt belägna stället, överväxt av mossa och rikt lövverk, varest stoftet av honom som ännu förljuvar och vidgar människornas sinnen säges vila. I fjärran reste sig det stora kastellet S:t Elmo, dystert hotande mitt bland spiror och domer, som glittrade i solskenet. Lullat in i sin azurprakt, låg Sirenens hav; och den grå röken från Vesuvius steg på avstånd lik en rörlig pelare mot den klara skyn. Stående utan att röra sig vid kanten av bråddjupet, blickade Viola på den älskliga, rörliga värld som utbredde sig under henne. Och Vesuvii dystra rökpelare hänförde hennes öga ännu mer än de spridda trädgårdarna eller det avlägsna Capri. Hon märkte icke att fotsteg hade följt henne på hennes stig, och häpnade att höra en röst inpå sig. Så plötsligt dök den gestalt upp som stod framför henne, kom fram ur de busksnår som klädde klipporna, och så sällsamt harmonierade den i sin bisarra fulhet med den vilda natur som omgav henne och med ställets trolska traditioner att färgen vek från hennes kind och ett svagt rop undslapp hennes läppar.
”Tyst, skygga duva! Bliv icke rädd för mitt ansikte”, sade mannen med ett bittert leende. ”Efter tre månaders giftermål ser man ingen skillnad mellan fulhet och skönhet. Vanan är en god utjämnare. Jag kom till er boning, då jag såg er lämna den. Och som jag hade saker av vikt att meddela, följde jag edra spår. Mitt namn är Jean Nicot, ett namn redan fördelaktigt känt bland franska konstnärer. Målarkonsten och musikens konst är nära besläktade, och scenen är det altare som förenar de två.”
Det låg någonting uppriktigt och ledigt i mannens tal, vilket tjänade att skingra den fruktan, som hans uppträdande förorsakat. Han satte sig under det han talade på en klippa bredvid henne, och blickande stadigt upp i hennes ansikte, fortfor han:
”Ni är ganska vacker, Viola Pisani, och jag förundrar mig ej över det stora antalet av beundrare som omger er. Om jag dristar att sälla mig till dessa, är det därför att jag är den ende som älskar dig på hederligt vis och vill gifta mig med dig. Nej, se inte så föraktfullt på mig! Hör mig! Har prins di – någonsin talat med dig om giftermål? – Eller den vackre bedragaren Zanoni? Eller den unge, blåögde engelsmannen Clarence Glyndon? Det är ett giftermål, det är ett hem, det är säkerhet, det är rykte som jag erbjuder dig. Och detta förblir, då den raka gestalten börjat luta och ögonens klarhet fördunklats. Vad säger ni?” Och han försökte fatta hennes hand.
Viola drog sig undan och vände sig tyst för att gå hemåt. Han sprang hastigt upp och ställde sig i hennes väg.
”Viola, ni måste höra mig! Vet ni väl vad skådespelarkallet är i fördomens ögon – det vill säga i allmänhetens. Det är att vara prinsessa framför rampen och en paria om dagen. Ingen tror på er dygd, ingen på edra löften. Ni är den docka de roar sig med att utpråla med guld- och silverglitter för sitt nöjes skull, icke en avgud för deras dyrkan. Är ni så intagen av denna bana att ni ej bryr er om att tänka på er säkerhet och heder? Kanske är ni annorlunda än ni synes. Kanske ler ni åt den fördom som vill nedsätta er och söker klokt vända den till er fördel. Tala uppriktigt med mig: jag har inga fördomar alls. Hulda flicka, jag är viss på att vi skulle komma överens. Jag har en hälsning från prins di –. Skall jag framföra den?”
Aldrig hade Viola förrän nu riktigt känt, aldrig hade hon förut insett alla farorna av sitt värnlösa tillstånd och sitt farliga yrke. Nicot fortfor:
”Zanoni vill blott njuta av in fåfänga. Glyndon skulle avsky sig själv om han erbjöde dig sitt namn – och dig, om du mottoge det. Men prins di – menar allvar, och han är rik. Hör!”
Och Nicot lutade sig närmare henne och viskade en mening, som hon icke tillät honom att fullborda. Hon ilade från honom med en blick av outsägligt förakt. Under sitt bemödande att åter fatta hennes arm, förlorade han fotfästet och tumlade nedför sluttningen av klippan, till dess han knuffad och sönderriven fick tag i en tallkvist, som räddade honom från att störta i avgrunden nedanför. Hon hörde hans utrop av raseri och smärta, då hon vandrade nedåt gångstigen, och utan att vända sig om hann hon sitt hem. Vid porten stod Glyndon och samtalade med Gionetta. Hon ilade hastigt förbi honom, trädde in i huset, och nedsjunkande på golvet grät hon högt och våldsamt.
Glyndon, som med förvåning följt henne, sökte förgäves trösta och lugna henne. Hon ville icke svara på hans frågor; hon tycktes icke lyssna på hans försäkringar om kärlek, tills plötsligt Nicots förfärliga målning av världens omdöme om det yrke, vilket för hennes unga sinne framställt sig såsom en åt sången och skönheten helgad tjänst, tvingade sig på henne. Hon upplyfte sitt ansikte och sade, stadigt blickande på engelsmannen:
”Falske, talar du till mig om kärlek!”
”Vid min ära, jag saknar ord att säga hur högt jag älskar dig.”
”Vill du ge mig ditt hem – ditt namn? Vill du ge mig en makas namn?”
Hade Glyndon i detta ögonblick svarat såsom hans goda ängel ingav honom, hade han troligen i den sinnesstämning, vari Viola nu försatt honom genom Nicots ord, vilka kommit henne att nästan avsky sig själv och förstört hennes glada drömmar, väckt förtvivlan för framtiden och misstro till hennes ideal – hade han troligen, säger jag, genom att återställa hennes aktning för sig själv tillvunnit sig hennes förtroende och slutligen ock förvärvat henne kärlek. Men mot hans bättre natur reste sig vid denna plötsliga fråga alla de tvivel vilka, såsom Zanoni så träffande anmärkt, utgjorde hans själs verkliga fiender. Skulle han väl nu låta helt behändigt snärja sig i en snara, som en bedragare lagt ut för hans lättrogenhet? Hade man icke uppmanat henne att fånga ögonblicket och avtvinga honom ett löfte som han sedermera skulle ångra? Repeterade icke den stora skådespelerskan en överläst roll? Han vände sig om då dessa tankar – världens barn! – genomfor honom, ty han tyckte sig bestämt höra Mervales sarkastiska skratt utanför. Han bedrog sig ej. Mervale hade passerat förbi och Gionetta hade omtalat för honom att hans vän var därinne. Vem känner icke verkan av världens löje? Mervale var en personifiering av världen. Hela världen tycktes skratta genom honom och göra lyssnaren till ett åtlöje. Glyndon drog sig tillbaka – han betänkte sig. Viola följde honom med ivriga, otåliga blickar. Slutligen stammade han fram: ”Anser du, sköna Viola, giftermål för ett oundgängligt villkor för kärlek?” O, bittra fråga! o, giftiga förolämpning! Han ångrade den ögonblicket därpå. Han fattades av samvetskval. Förståndet, rättskänslan, hjärtat anklagade honom. Han såg henne bäva vid dessa ord, han såg det skiftande färgspelet på hennes kinder, där slutligen marmorns färg blev den rådande. Därpå tryckte hon med snarare sorgsen än förebrående blick sina händer hårt mot bröstet och sade:
”Han har rätt! Förlåt mig, signor! Jag ser nu verkligen att jag är en paria – en förskjuten!”
”Lyssna på mig! Jag återtar mina ord. Viola, Viola, det är ni, som bör förlåta!”
Men Viola vinkade honom ifrån sig. Sorgset leende gick hon förbi honom in i sitt rum, och han vågade icke hålla henne tillbaka.
NIONDE KAPITLET
Då Glyndon befann sig utanför Violas boning, grep Mervale, som dröjt utanför, hans arm. Glyndon drog sig tvärt undan honom.
”Du och dina råd”, sade han bittert, ”har gjort mig till en feg, en låg varelse. Men jag vill gå hem – jag skall skriva till henne. Jag skall utgjuta hela min själ. Hon kommer att förlåta mig!”
Mervale, en man som ej lät någonting bringa sig ur fattningen, ordnade sina manschetter, som hans väns häftiga rörelse bragt litet i oordning. Och icke förrän Glyndon hade rasat en stund och uttömt sig häftiga utrop och självförbråelser, drog den erfarne krigaren fram sitt batteri. Han lockade först ur Glyndon en berättelse om vad som inträffat och sökte skickligt att lugna honom. Mervale var verkligen ingalunda en elak människa; han hade strängare moraliska begrepp än unga män i allmänhet. Han förebrådde uppriktigt sin vän för det han hyst förnedrande avsikter mot sångerskan. ”Fastän jag icke ville ha henne till hustru åt dig, kunde jag därför icke föreställa mig att du ville förolämpa henne på ett sådant sätt. Bättre då en tillåtlig, om ock opassande förbingelse, än en otillåtlig. Men sansa dig litet, handla icke överilat!”
”Men här är ingen tid att förlora. Jag har lovat Zanoni svar i morgon afton. Efter denna tid har jag intet val längre.”
”Ah!” sade Mervale. ”Det synes mig misstänkt. Förklara dig närmare!” Glyndon redogjorde i sin iver för vad som passerat mellan honom och Zanoni under deras senaste möte, förtigande endast – han visste knappast själv av vad orsak – det som rörde hans stamfader och det mystiska brödraskapet.
Denna berättelse gav Mervale all den fördel han kunde önska. Himmel, med vilket sunt, illfundigt förnuft han talade! Hur tydligt märktes ej förbindelsen mellan sångerskan och kanske – vem kan så noga veta? – Hennes hemlige beskyddare, nu lika ledsen på henne som hon på honom!
Hur tvetydig den enes karaktär, den andras ställning! Vilken slughet i sångerskans fråga! Hur hade icke Glyndon vid första skymten av sunda förnuftet genomskådat snaran! Behövde han väl låta narra sig till ett förhastat geftermål därför att Zanoni, denna främling, med all sin allvarliga min sagt honom att han måste besluta sig senast den och den timmen?
”Gör åtminstone så mycket”, sade Mervale för att ej fordra för mycket, ”att du väntar tills tiden är ute. En dag återstår ju. Lura Zanoni! Han säger att han vill möta dig i morgon före midnatt och påstår att du ej kan undvika honom. Bah! Låt oss lämna Neapel och bege oss till ett närbeläget ställe, där han ej kan taga reda på oss, om han icke är själve satan. Visa honom att du inte vill ledas blint till en handling du själv inte kan bestämma över. Skjut upp att skriva till henne, att besöka henne, till i övermorgon. Det är allt vad jag yrkar. Besök henne sedan och besluta på egen hand.”
Glyndon var villrådig. Han kunde icke bestrida sin väns resonemang; han var icke övertygad, men han tvekade. Och i detta ögonblick gick Nicot förbi dem. Han vände sig om och stannade då han såg Glyndon.
”Nåväl, tänker ni alltjämt på Pisani?”
”Ja; och ni – ”
”Har sett och talat med henne. Hon skall bli madame Nicot inom en vecka! Jag går till Café de Toledo. Då ni härnäst träffar er vän, signor Zanoni, så säg honom att han två gånger gått mig i vägen. Fastän blott målare, är Jean Nicot en enkel, redlig man, som alltid betalar sina skulder.”
”Det är en god princip i penningaffärer”, sade Mervale. ”Men gäller det att hämnas däremot, är den varken så moralisk eller klok. Men är det i kärlek han stått er i vägen? Hur skall jag förstå det, när ert frieri går så väl?”
”Gör Viola Pisani den frågan! Bah! Glyndon, hon är pryd endast då det gäller er. Men jag hyser inga fördomar. Ännu en gång, farväl!”
”Vakna upp, Glyndon!” sade Mervale och slog sin vän på skuldran. ”Vad tror du nu om din hulda sköna?”
”Den där Nicot måste ha ljugit.”
”Vill du skriva till henne genast?”
”Nej; spelar hon verkligen komedi, avstår jag från henne utan en suck. Jag tänker ge akt på henne, och i alla händelser skall Zanoni icke styra mitt öde. Låt oss enligt ditt råd lämna Neapel i morgon bittida!”
TIONDE KAPITLET
Tidigt följande morgon steg de unga engelsmännen till häst och tog vägen åt Bajae. Glyndon lät säga till i hotellet att om signor Zanoni sökte honom, skulle han finna honom vid denna fordom så namnkunniga badort.
De passerade förbi Violas boning, men Glyndon stod emot frestelsen att dröja där. Och efter att ha ridit förbi Posilipogrottan, vände de på en omväg tillbaka till förstäderna och tog den motsatta, som leder till Portici och Pompeji. Det var sent vid middagstiden då de ankom till det förstnämnda stället. Här dröjde de för att dinera, ty Mervale hade mycket hört omtalas de förträffliga makaronerna vid Portici, och Mervale var en läckergom.
De tog in på ett mycket anspråkslöst värdshus och åt middag under ett soltält. Mervale var ovanligt munter. Han trugade lacrymae Christi-vin på sin vän och pratade glättigt.
”Nåväl, min bäste Glyndon, vi har kullkastat åtminstone en av Zanonis förutsägelser. Du skall icke tro på honom hädanefter.”
”Idus är kommen, men icke förbi än.”
”Tyst! Är han spåmannen, så är du ock ingen Caesar. Det är din fåfänga, som gör dig lättrogen. Gudi lov! Jag anser icke mig för en så viktig person att naturen skulle rubba sin gång för att skrämma mig.”
”Men varför skulle naturens gång just rubbas? Det kan ju finnas en djupare filosofi än vi drömmer om – en filosofi, som upptäcker naturens hemligheter och som icke förändrar, utan genomtränger dem.”
”Ah, nu börjar du åter med dina kätterska inbillningar! Tror du då verkligen att Zanoni är en profet, en siare, kanske en kamrat till andar och genier?”
Nu kom värden, en liten fet, nedsmord karl med en ny vinbutelj. Han hoppades, att excellenserna var nöjda. Han var rörd, hjärtinnerligen rörd över att de tyckte om hans makaroner. Ämnade deras excellenser sig till Vesuvius? Där var nu ett litet utbrott. De kunde icke se det där de nu var, men det var vackert och skulle bli ännu vackrare efter solnedgången.
”En förträfflig idé!” ropade Mervale. ”Vad säger du, Glyndon?”
”Jag har aldrig varit vittne till något utbrott. Det skulle högeligen intressera mig.”
”Men är det inte farligt?” frågade den försiktige Mervale.
”Icke det ringaste. Berget är mycket hyggligt den här gången. Det bara leker litet för att roa deras engelska excellenser.”
”Gott, säg till om hästar och tag hit räkningen. Vi skall bege oss av innan det blir skumt. Clarence, min vän, ’nu skall drickas’, men akta dig så att ’foten är fri’.5 Det är rådligt när man går på lava.”
Buteljen var slut, räkningen likviderad. Herrarna steg till häst, värden bugade sig, och man tog under aftonsvalkan vägen åt Resina. Vinet, måhända ock de glada tankarna, piggade Glyndon, vilkens lynne stundom var sprittande och glatt som en frisläppt skolgosses. Och de nordiska turisternas muntra skratt ljöd ofta längs det vida kummel som betäckte de sjunkna städerna.
Aftonguden hade tänt lampan bland de rosiga skyarna, då de ankom till Resina. Här lämnade de sina hästar och skaffade sig mulåsnor och vägvisare. Allt efter som luften mer och mer mörknade, brann bergets eld med klarare flamma. I spridda virvlar och strömmar rullade den nedåt den mörka bergstoppen, och engelsmännen började under sin färd uppåt att erfara denna känsla av allvar och häpnadsfull vördnad som själva atmosfären, vilken omger det gamla Hades’ jätte, framkallar.
Det var natt då de lämnade åsnorna efter sig och fortsatte vägen till fots, vägledda av en ciceron och av en bonde, som bar en stor fackla. Vägvisaren var en pratsam, frispråkig karl, lik de flesta av sina landsmän, i synnerhet av samma yrke, och Mervale, som var på sällskapligt humör, iakttog varje tillfälle att skaffa sig upplysningar och roa sig.
”Ah! excellenza”, sade vägvisaren, ”edra landsmän har en stark passion för vulkaner. Måtte de leva länge! De är goda kunder. Berodde vår existens på neapolitanarna, skulle vi svälta ihjäl.”
”Det är sant, de är icke nyfikna”, sade Mervale. ”Minns du, Glyndon, med vilket förakt den gamle greven sade till oss: ’Ni ämnar er till Vesuvius, förmodar jag? Jag har aldrig varit där, vad skulle jag där att göra? Ni får frysa, svälta, gå er trötta, ni löper fara, och alltsamman bara för att se eld, vilken ser likadan ut i en glödpanna som på ett berg.’ Ha! ha! den gamle token hade rätt.”
“Men excellenza”, sade ciceronen, ”värre är att somliga herrar vill gå dit upp utan vår hjälp. De skulle tumla rakt ned i kratern.”
”Det måste vara djärva karlar som vågar gå ensamma. Ni träffar väl icke ofta på sådana våghalsar?”
”Stundom bland fransmännen, signor. Men i går natt – jag har aldrig blivit så rädd i alla mina dar – hade jag följt med ett engelskt sällskap, och en av damerna hade glömt en portfölj kvar på berget, där hon stått och tecknat. Hon lovade mig en vacker summa, om jag ville hämta den och skicka den till henne i Neapel. Jag gick om aftonen, fann den oskadd och ämnade återvända, då jag såg en gestalt, som tycktes stiga upp ur själva kratern. Luften var där så osund och förpestad att ingen mänsklig varelse kunde andas där och leva. Jag vart så förbluffad att jag stod stilla som en sten, tills gestalten kom över den heta askan och stod ansikte mot ansikte med mig. Santa Maria, ett så’nt huvud?”
”Vad, så förfärligt?”
”Nej, vaserra, så skönt, men så förskräckligt. Det hade ingenting mänskligt i sitt utseende.”
”Och vad sade salamandern?”
”Ingenting! Han tycktes ej en gång se mig, ehuru jag var honom så nära som jag är er. Men hans ögon tycktes speja i luften. Han gick hastigt förbi mig, vandrade över en brinnande lavaström och försvann på andra sidan om berget. Jag var nyfiken och dumdristig nog att vilja försöka, om jag kunde uthärda den atmosfär som den besynnerlige vandraren nyss lämnat. Men ehuru jag endast på trettio alnars avstånd nalkades den punkt där jag först såg honom, drevs jag dock tillbaka av ångorna, som nästan kvävde mig. För tusan, jag har spottat blod allt sedan dess.”
”Nu vill jag gå i god för att du inbillar dig, att denna eldsmänniska måste hava varit Zanoni”, viskade Mervale skattande.
Det lilla sällskapet hade nu hunnit nära bergets topp. Outsägligt storartad var den anblick som mötte dem. Från kratern såg de en tät, mörk ånga, som spred sig över himlens hela bakgrund, och ur dess mitt reste sig en flamma av underbart skön form. Den kunde liknas vid en plym av gigantiska fjädrar, bergets diadem, högvälvd och böjande sig nedåt, skiftande i rika färger och sakta svajande som fjäderbusken på en krigares hjälm. Flammans sken spred ljus och purpur över den mörka, skrovliga grund de stod på och framkallade otaliga skuggor från klippor och hålor. En tryckande och svavelluktande dunst ökade ännu mer ställets sublima fasa. Men då man vände sig från berget mot den avlägsna, oskönjbara oceanen, var kontrasten underbart stark. Skyarnas lätta lager var blåa, stjärnorna stilla och blida såsom den gudomliga kärlekens ögon. Det var som om de motsatta regionerna av gott och ont blivit blottade för mänskliga blickar! Glyndon, åter entusiast och artist, hänfördes, förtrollades av obeskrivliga och obestämda känslor, till hälften tjusande, till hälften plågsamma. Lutad mot sin väns skuldra, blickade han omkring sig och lyssnade med stigande bävan på den bullrande jorden under dem, på hjulen och rösterna från naturens arbetande krafter nere i hennes ogenomträngligaste verkstad. Plötsligt slungades en stor sten som en bomb upp ur kraterns svalg, föll ned på hundra alnars avstånd med en väldig knall på en klippa och splittrades i tusen stycken, vilka gnistrande och bullrande störtade utför bergets sidor, skrällande och smattrande under sitt lopp. En av dessa, det största stycket, träffade marken mellan engelsmännen och deras vägvisare, knappt en aln från stället där de förra stod. Mervale uppgav ett rop av fasa och Glyndon höll andedräkten och darrade.
”För tusan!” ropade ciceronen. ”Gå tillbaka, excellenser – gå tillbaka! Vi har icke ett ögonblick att förlora, följ tätt efter mig!”
Med detta utrop flydde vägvisaren och bonden så snabbt de förmådde. Mervale, alltid fortare färdig än hans vän, följde deras exempel. Glyndon, mera förvirrad än förskräckt, slöt sig det flyende tåget. Men de hade icke hunnit många meter, förrän en förfärlig rökmassa med en plötslig vindstöt kom rusande ur kratern. Den förföljde, den hann upp, den sänkte sig över dem. Den svepte in himlens ljus. Allt försänktes plötsligt i djupt mörker; och på avstånd hördes vägvisarens rop, som dock snart åter förlorade sig bland vindstötarna och bullret i jorden under dem. Glyndon stannade. Han hade blivit skild från sin vän, från vägvisaren. Han var ensam med mörkret och faran. Röken rullade hastigt bort. Den glödande hjälmbusken syntes nu återigen dunkelt, och dess darrande och ovissa sken spred en glödande färg över den förfärliga scenen. Glyndon hämtade sig och ilade framåt. Under sig hörde han Mervales röst ropa, ehuru han icke längre kunde se honom. Detta ljud vägledde honom, och andfådd raglade han framåt. Då – träffade ett dovt, långsamt rullande ljud hans öra! Han sviktade och vände sig om för att se. Elden hade sprutat över sina bräddar. Den hade öppnat sig en väg bland bergsskrevorna. Strömmen jagade honom vidare, vidare, och den förföljande, övernaturliga fiendens heta andedräkt rusade allt närmare och närmare hans kinder. Han ilade åt sidan, han klättrade med vild kraft uppför en klippa, som på högra sidan sköt upp över den svedda, förvittrade marken. Strömmen rullade bredvid och under honom, och med en plötslig bukt kring stället där han stod lade den flytande eldmassan en bred, oöverstiglig kanal mellan räddningsstället och den övriga delen av berget, som gjorde all vidare flykt omöjlig. Han kunde ej gå utför och stod där utan annan utväg än att bege sig upp mot kratern och utan rättesnöre eller vägvisare söka en annan stig.
Ett ögonblick kände han modet sjunka. I sin förtvivlan ropade han med denna ytterligt ansträngda röst, som sällan höres långt, till vägvisaren och till Mervale att återvända och bistå honom.
Intet svar kom. Men sålunda lämnad ensam åt sin egen rådighet, kände engelsmannen sin sinnesstyrka och sin kraft resa sig i jämnhöjd med faran. Han vände tillbaka och vågade sig så nära kratern och den farliga utdunstningen tillät. Spejande ivrigt nedåt lyckades han få syn på en stig, på vilken han hoppades kunna undvika den riktning eldströmmen tagit och vandrade beslutsamt, snabbt och käckt över de buktande, heta lavalagren.
Han hade gått ungefär femtio alnar, då han tvärt stannade. En outsäglig och oförklarlig fasa, sådan han hittills under all sin fara icke känt, kom över honom. Han darrade i hela kroppen, musklerna nekade att göra tjänst, det var som om han blivit förlamad och halvdöd. Fasan, säger jag, var oförklarlig, ty stigen tycktes säker och fri. Elden brann över och bakom honom och på något avstånd, och från höjden sände stjärnorna honom sin uppmuntrande hälsning. Intet hinder syntes, ingen fara var för handen. Men medan han så stod fasttrollad, mållös och förfärad, medan hans bröst hävde sig högt och stora droppar rullade ned för hans panna, såg han framför sig på något avstånd en allt mer skönjbar, kolossal skugga, en skugga, som visserligen syntes lånad av mänskliga former, men vida övergå mänsklig skapnad i storlek, svävande, mörk, oformlig och förfärlig. Den var olik, han visste icke i vad avseende och varför, ej allenast till proportionerna, utan ock till utseendet, konturerna av en människa.
Vulkanens sken, som tycktes skygga och vika undan för denna gigantiska, förfärande syn, fortfor likväl att kasta sitt rödaktiga och jämna ljus på en annan skepnad, som stod lugn och stilla bredvid. Och det var måhända kontrasten mellan dessa ting, väsendet och skuggan, som erinrade åskådaren om människan och andeväsendet. Det var blott ett ögonblick, ja, ett tiondels ögonblick, som denna syn förundrades vandraren. En ny virvel av svavelaktiga ångor från vulkanen, ännu snabbare och ännu tjockare än den förra, rullade över berget. Antingen som en följd av den farliga, kvävande luften eller av övermåttet av hans egen fara, nog av, efter några fåfänga bemödanden att draga andan, föll Glyndon sanslös till marken.
ELFTE KAPITLET
Mervale och italienarna kom lyckligt till det ställe där de lämnat mulåsnorna. Men icke förrän de hämtat sig från sin egen förskräckelse och dragit andan, tänkte de på Glyndon. Då flera minuter förgick och han icke syntes, blev Mervale, vars hjärta var så gott som åtminstone människohjärtan i allmänhet är, allvarligt bekymrad. Han yrkade på att de skulle återvända och söka honom, och genom löfte om rik belöning förmådde han slutligen vägvisaren att följa sig. Den lägre delen av berget låg lugn och vit i stjärnljuset, och vägvisarens vana öga förmådde upptäcka varje föremål på dess yta på ett tämligen stort avstånd. De hade emellertid icke gått långt, förrän de blev varse två personer, som långsamt nalkades dem.
Då de kom närmare, igenkände Mervale sin vän. ”Himlen vare lov, han är räddad”, ropade han, vändande sig till vägvisaren.
”Heliga änglar beskydde oss!” sade italienaren darrande – ”Se där samme varelse som mötte mig i fredags natt! Det är han! Men nu ser han ut som en människa!”
”Signor Inglese”, sade Zanoni, då Glyndon, blek, matt och tyst, besvarade Mervales glättiga hälsning – ”signor Inglese, jag sade er vän, att vi skulle träffas i natt. Ni ser att ni icke låtit min förutsägelse komma på skam.”
”Men hur? – Var?” stammade Mervale, högeligen förvirrad och bestört.
”Jag fann er vän utsträckt på marken, överväldigad av den förpestade dunsten från kratern. Jag bar honom till en renare atmosfär. Och eftersom jag noga känner berget, har jag lett honom till er. Det är hela äventyret. Ni ser, min herre, att om icke denna lyckliga profetia varit – den ni likväl önskade bringa på skam – skulle er vän redan varit kall och död: en minut senare och dunsten skulle ha kvävt honom. Farväl, god natt och angenäma drömmar!”
”Men, min räddare, lämna oss icke!” sade Glyndon ängsligt och öppnade nu först munnen. ”Vill ni icke återvända med oss?”
Zanoni stannade och drog därpå Glyndon avsides. ”Unge man”, sade han allvarligt, ”det är nödvändigt, att vi ännu en gång träffas denna natt. Det är nödvändigt att ni före morgonens första timme bestämmer ert öde. Jag vet att ni förolämpat henne som ni föreger er älska. Det är icke för sent att ångra er. Rådgör icke med er vän! Han är klok och förståndig, men nu är hans visdom icke av nöden. Det finns stunder i livet då visdomen skall komma från inbillningskraften, icke från förståndet – detta är för er ett sådant tillfälle. Jag begär icke ert svar nu. Samla edra tankar, sansa er från er nedslagenhet och förvirring! Det fattas ännu två timmar, innan vi har midnatt. Före midnatt är jag hos er.”
”Obegripliga väsen!” svarade engelsmannen. ”Jag vore färdig att lämna det liv ni räddat i edra händer, men vad jag denna natt sett har jagat till och med själva Viola ur mina tankar. En stoltare åtrå än kärlekens brinner i mina ådror, åtrån icke att likna, men att överträffa mitt släkte, åtrån att genomtränga och fatta hemligheterna av er egen existens, åtrån efter en övernaturlig kunskap och en övernaturlig makt. Jag gör mitt val. I min stamfaders namn påminner jag dig om din plikt och uppmanar dig att uppfylla den. Undervisa mig, lär mig, gör mig till din. Och jag överlåter åt dig nu utan betänkande och utan klagan den kvinna som jag, innan jag såg dig, skulle ha givit en värld för att få äga.”
”Jag ber dig, betänk dig väl: på ena sidan Viola, ett lugnt hem, ett lyckligt och ljuvt liv, på andra sidan mörker – mörker, som ej en gång dessa ögon förmå genomtränga.”
”Men du har sagt mig, att om jag gifter mig med Viola, måste jag åtnöja mig med vardagsmänniskornas liv. Om jag avstår från henne, kan jag då hoppas vinna din kunskap och din makt?”
”Fåfänge man! Kunskap och makt utgör icke sällheten!”
”Men jag skattar dem högre än sällheten. Säg! Om jag gifter mig med Viola, vill du bli min lärare, men ledare? Säg det och jag är beredd.”
”Det vore omöjligt.”
”Då försakar jag henne! Jag försakar kärleken. Jag försakar sällheten. Välkommen, enslighet, välkomna lidanden, om det är genom dem man skall komma till din mörka och din sublima hemlighet!”
”Jag vill icke taga emot ditt svar nu. Före nattens sista timme skall du ge det med ett ord, ja eller nej. Farväl till dess.”
Zanoni vinkade med handen, steg hastigt ned och försvann.
Glyndon återvände till sin otålige, undrande vän. Mervale såg på hans ansikte att en stor förändring försiggått. Det rörliga, svävande, ungdomliga uttrycket var för alltid borta. Ansiktsdragen var förbehållsamma, orubbliga och stränga. Ungdomens blomning hade vissnat, en timme tycktes ha medfört flera års härjningar.
TOLFTE KAPITLET
Då man återvänder från Vesuvius eller Pompeji, träder man in i Neapel genom dess livligaste, dess mest neapolitanska kvarter, genom det kvarter där det moderna livet mest liknar det antika. Då där en vacker solskensdag på promenaderna svärma lättingar såväl som hantverkare, påminnes man med ens om den rastlösa, oroliga ras, från vilken Neapels inbyggare ursprungligen härstamma: man kan på en och samma dag vid Pompeji se bostäder från en förfluten tid och vid Neapels hamn vara frestad att tro sig se samma varelser vilka ursprungligen befolkade dessa bostäder.
Men nu, när engelsmännen långsamt redo genom de övergivna gatorna, upplysta endast av himlens lampor, hade dagens munterhet tystnat och domnat. Här och där låg under en portik eller i ett skröpligt skjul sovande grupper av husvilla lazzaroner, dessa varelser som framsläpar ett lättjefullt liv mitt ibland en för övrigt verksam och rask befolkning.
Engelsmännen fortsatte sin ritt under tystnad; ty Glyndon syntes varken höra eller ge akt på Mervales frågor och anmärkningar, och Mervale själv var nästan lika trött som det utmattade djur på vilket han red.
Plötsligt bröts tystnaden av en avlägsen klockas ljud, vilket inom kvarteret förkunnade nattens sista timme. Glyndon vaknade ur sitt drömmeri och blickade ängsligt omkring sig. Då sista slaget dog bort, hördes bullret av hästhovar på den breda stenläggningen, och från en trång gata till höger syntes konturerna av en ensam ryttare. Han närmade sig engelsmännen och Glyndon igenkände Zanonis ansiktsdrag och gestalt.
”Vad? Möts vi återigen, signor?” sade Mervale i sorgsen, men sömnig ton.
”Er vän och jag har affärer med varandra”, svarade Zanoni i det han styrde sin häst till Glyndons sida. ”Men de är snart avslutade. Måhända ni, min herre, vill fortsätta vägen till ert hotell?
”Ensam?”
”Det finns ingen fara!” svarade Zanoni med en lätt ton av förakt i rösten.
”Icke för mig – men för Glyndon?”
”För honom, från mig! Ah, kanske ni har rätt!”
”Rid du vidare, min vän”, sade Glyndon, ”jag rider fatt dig, innan du hunnit till hotellet...”
Mervale nickade, visslade och satte sin gångare i lätt trav.
”Nu ert svar – fort!”
”Jag har beslutat mig. Kärleken till Viola har försvunnit ur mitt hjärta. Det är förbi.”
”Ni har beslutat er!”
”Det har jag: och nu min belöning!”
”Belöning! Gott, i morgon före denna timme skall den vänta dig.”
Zanoni gav sin häst sporrarna; den ilade framåt med ett vilt språng; gnistorna flögo under dess hovar, och häst och ryttare försvunno i den skuggiga gata varifrån de kommit.
Mervale blev bestört över att se vännen vid sin sida en minut efter sedan de skilts åt.
”Vad har passerat mellan dig och Zanoni?”
”Mervale, fråga mig ej i natt. Jag går som i en dröm.”
”Jag undrar ej över det, ty även jag är som ginge jag i sömnen. Låt oss skynda på!”
Då Glyndon inträtt i sitt rum, försökte han att åter samla sina tankar. Han satte sig på bädden och tryckte händerna hårt mot de bultande tinningarna. De sista timmarnas tilldragelser, åsynen av den mystiske, gigantiske skuggjätten mitt bland Vesuvii eld och rökvirvlar, det sällsamma mötet med Zanoni själv på ett ställe där han aldrig genom naturliga medel kunde ha räknat ut att han skulle finna Glyndon – allt detta uppfyllde hans sinne med känslor, där fasa och häpnad minst rådde. En eld, vartill svaveltråden längesedan lagts, var upptänd i hans hjärta, en oförbrännelig eld, som en gång tänd aldrig kan släckas. Alla hans tidigare förhoppningar, hans ungdoms ärelystnad, hans längtan efter lagerkransen försjönk i en enda brinnande trängtan att kunna överstiga gränserna för det vanliga mänskliga vetandet och uppnå det högtidliga stället mellan två världar, där den hemlighetsfulle främlingen tycktes ha byggt sitt hem.
Långt ifrån att med ny fruktan återkalla minnet av den syn som förskräckt honom, tjänade detta minne endast till att koncentrera hans nyfikenhet på en enda punkt. Han hade talat sanning – kärleken hade försvunnit ur hans hjärta. Där fanns icke mer bland de brusande elementen en oas för mänsklig kärlek att röra sig, leva på. Entusiasten var uppryckt från jorden, och han skulle ha försakat allt vad skönheten någonsin lovade, allt vad dödligt hopp någonsin viskade, för en enda timme med Zanoni bortom den synliga världens portar.
Han steg upp, skakad och upprörd av de nya tankar som rasade inom honom, och slog upp fönstret för att få frisk luft. Havet låg övergjutet av stjärnljuset, och aldrig talade himlens och jordens stillhet högtidligare sitt ”varde stilla” till de jordiska, svallande lidelserna. Men sådan var Glyndon till sinnes att själva denna naturens tystnad blott tjänade att stärka de vilda begär som frätte på hans själ. Och de höga stjärnorna, som själva är mysterier, tycktes med besläktad sympati sätta vingarna i dallring på anden, som icke längre fördrog sin bur. Som han så stod och blickade ut, sköt en stjärna genom sina syskons krets och försvann i rymdens djup.
TRETTONDE KAPITLET
Den unga sångerskan och Gionetta hade återkommit från teatern, och Viola hade trött och utmattad kastat sig på en soffa, under det Gionetta sysslade med de långa hårflätorna vilka nu, fria från det band som höll fast dem, föll ned och till hälften dolde sångerskans gestalt likt en slöja av guldskir. Under det hon kammade de praktfulla lockarna, sladdrade hon om aftonens alla tilldragelser, scenens och klädlogens skandaler och anekdoter. Gionetta var förträfflig. Almanzor i Drydens tragedi ”Almahide” ändrade icke ståndpunkt behändigare än denna värdiga dam. Hon var bedrövad och harmsen över att Viola icke gjort sitt val. Men valet lämnade hon helt och hållet fritt. Zegri eller Abencerrage, Glyndon eller Zanoni, det var henne detsamma. Dock hade de rykten hon uppsnappat angående den senare jämte hans egen rekommendation av sin rival kommit henne att föredraga engelsmannen. Hon uttydde fullkomligt oriktigt den otåliga och tunga suck, varmed Viola besvarade hennes lovtal över Glyndon och hennes undran över att han på senare tiden försummat sina uppvaktningar på teatern och uttömde hela sin talförhet i beröm över det föremål som hon förmodade givit anledning till Violas suckan.
”Och för resten”, sade hon, ”vore det ingenting annat att säga om den andre, så är det nog att han tänker lämna Neapel.”
”Lämna Neapel! – Zanoni?”
”Ja, min söta! Då jag gick vid hamnen i dag, stod där en hop människor samlade omkring några utländska matroser. Hans skepp anlände hit i morse och ligger för ankar i viken. Matroserna säger att de måste hålla sig färdiga att segla vid första vind. De tog in färsk proviant. De – ”
”Lämna mig, Gionetta! Lämna mig!”
Den tid var redan förbi då flickan kunde anförtro sig till Gionetta. Hennes tankar hade hunnit till den punkt, då hjärtat undviker alla förtroliga meddelanden, ty det känner att det icke kan bli förstått. Ensam i husets förnämsta rum, mätte hon dess trånga rymd med osäkra och hastiga steg. Hon erinrade sig Nicots motbjudande anbud, Glyndons förolämpande ord. Och hon vämjdes då hon besinnade att de ihåliga bifallsrop som ägnades sångerskan, icke kvinnan, endast invigde henne till vanheder och skymf. I detta rum uppsteg minnet av hennes faders död, av den vissnade lagern och de brustna strängarna smärtsamt för hennes själ. Hennes öde, hon kände det, var ännu dystrare – strängarna kunde brista, medan lagern ännu var grön. Lampan, som brunnit ned, sken blekt och dunkelt, och hennes ögon vände sig ofrivilligt bort från rummets mörkare delar. Faderlösa, fruktar du vid hemmets härd de dödas närvaro!
Och ämnade verkligen Zanoni nu lämna Neapel? Skulle hon icke få se honom mera! O, så barnsligt att tro att någon annan tanke kunde rymma större sorg än denna! Det förflutna, det var borta! Framtiden! – Det fanns ingen framtid för henne då Zanoni var borta! Men detta var natten till den tredje dagen, då Zanoni lovat att besöka henne, hända vad som helst. Nu skulle, om hon finge tro honom, ett avgörande i hennes liv inträffa. Och hur skulle hon kunna meddela honom Glyndons förhatliga yttrande? Ett rent och stolt sinne kan icke anförtro sina oförrätter, endast sina triumfer och sin sällhet åt en annan. Men vid denna sena timme ville Zanoni besöka henne – kunde hon väl mottaga honom? Midnatten var inne. Ännu vandrade hon under ängslan och villrådighet fram och tillbaka i rummet. En kvart före tolv slog en klocka dovt och på avstånd. Allt var stilla och hon ämnade gå till sitt sovrum, då hon hörde ljudet av en galopperande häst. Hovslagen tystnade, det bultade på dörren. Hennes hjärta slog våldsamt, men fruktan gav rum för en annan känsla, då hon hörde en alltför välkänd röst ropa hennes namn. Hon dröjde ett ögonblick, men gick därefter med oskuldens trygghet ned och öppnade dörren.
Zanoni steg in med lätta och hastiga steg. Hans ridkappa föll tätt efter hans ädla gestalt, och hans breda hattbrätte kastade en djup skugga över de befallande ansiktsdragen.
Flickan följde honom in i det rum hon nyss lämnat. Darrande och djupt rodnande stod hon framför honom och höll lampan, som kastade sitt sken på hennes kind och hennes långa hår, vilket föll likt en guldflod över de halvblottade skuldrorna och det böljande bröstet.
”Viola”, sade Zanoni med en röst som förrådde djup rörelse, ”ännu en gång kommer jag för att rädda dig. Icke ett ögonblick får gå förlorat. Du måste fly med mig eller bli ett offer för prins di –. Jag har velat överlämna detta kall åt en annan, du vet att jag det ville – du vet det! Men han är icke värd dig, den kalle engelsmannen! Jag kastar mig till dina fötter, ha förtroende till mig och fly.”
Han fattade hennes hand med värme, i det han böjde knä och såg upp i hennes ansikte med klara, bedjande blickar.
”Fly med dig!” sade Viola och kunde knappast tro sina öron.
”Med mig. Namn, rykte, ära – allt mister du, om du icke gör det.”
”Då – då”, sade den uppskrämda flickan tveksamt och vände bort sitt ansikte. ”Då är jag således icke likgiltig för dig? Du vill icke ge mig åt en annan?”
Zanoni teg, men hans bröst hävde sig högt, hans kinder brann, i hans ögon glänste en mörk, lidelsefull eld.
”Tala!” utropade Viola, orolig över hans tystnad.
”Likgiltig för mig! Nej, men jag vågar ännu icke säga att jag älskar dig.”
”Vad bekymrar dig då mitt öde?” sade Viola bleknande och drog sig undan honom. ”Låt mig vara – jag fruktar ingen fara. Mitt liv och min ära ligger i mina egna händer.”
”Var nu icke oförnuftig!”, sade Zanoni. ”Hör! Hör du min gångares varning? Det är ett tecken, som uppmanar oss att fly för den annalkande faran. Skynda, eller du är förlorad!”
”Varför bekymrar du dig om mig?” sade flickan bittert. ”Du har läst i mitt hjärta. Du vet att du är herre över mitt öde. Men att tyngas under bördan av en kall likgiltighet, att ställa mig under dens beskydd som icke älskar mig, det vore i sanning det största fel en kvinna kunde begå. Ack, Zanoni, låt mig hellre dö!”
Hon kastade tillbaka lockarna från sitt ansikte, under det hon talade. Och som hon nu stod, med armarna sorgset nedhängande och med hopknäppta händer, i den bittra känslan av sin övergivenhet, var hon skönare än någonsin. Det var omöjligt att tänka sig en syn, oemotståndligare för hjärta och sinne.
”Fresta mig icke till din egen olycka – kanske ditt fördärv!” ropade Zanoni med darrande röst. ”Du vet icke, vad du begär – kom!” och han nalkades henne och lade armen kring hennes liv. ”Kom, Viola, tro åtminstone på min vänskap, men heder, mitt beskydd –”
”Och icke på din kärlek”, sade sångerskan och såg på honom med förebrående blickar. Dessa ögon mötte hans, och han förmådde icke undandraga sig deras tjusning. Han kände hennes hjärta slå mot sitt eget. Hennes andedräkt flöt varm mot hans kind. Han darrade – han, den höge, den mystiske Zanoni, som tycktes stå så högt över sitt släkte. Med en djup, brännande suck viskade han: ”Viola, jag älskar dig! ”O!” fortfor han passionerat, och dragande sin arm tillbaka, föll han hastigt på knä framför henne. ”Jag befaller ej längre, – så högt någon kvinna kan älskas, älskar jag dig. Från första gång jag såg dina ögon, från första ljudet av din röst, blev du mig ödesdiger kär. Du talar om förtrollning – den lever och andas hos dig! Jag flydde från Neapel för att undfly din närvaro – den förföljde mig. Månader, år förgick, och ditt ljuva ansikte dröjde ännu i mitt hjärta. Jag återvände, emedan jag visste att du stod allena och sorgsen i världen och visste att faror, från vilka jag kunde rädda dig, samlade sig kring dig. Hulda själ, vars blad jag läst med vördnad, det var för din skull, för din allena, som jag ville ha givit dig till en som kunde göra dig lyckligare på jorden än jag kan. Viola! Viola, du vet icke – du kan aldrig veta – hur kär du är för mig!”
Det är fåfängt att med ord söka beskriva den glädje, den stolta, den fulla, den oändliga salighet som uppfyllde sångerskans hjärta. Han, som hon ansett stå höjd till och med över kärleken – mera ödmjuk för henne än någon av dem hon försmått! Hon var tyst, men hennes ögon talade till honom, och långsamt liksom fattade hon slutligen, att den mänskliga kärleken nu uppnått idealet, uppfylldes hon av en blyg, bävande känsla. Hon vågade icke, hon tänkte icke ens att ställa till honom den fråga som hon så sorglöst gjorde Glyndon. Men hon erfor en plötslig kyla, en aning om att hinder ännu fanns mellan kärlek och kärlek. ”O, Zanoni!” viskade hon med sänkta ögonlock, ”bed mig icke fly med dig, fresta mig ej! Du vill beskydda mig för andra. O, skydda mig för dig själv!”
”Arma barn!” sade han ömt. ”Kan du tänka så lågt om mig? Som min hustru fäster jag dig med varje band, med varje ed, som kan helga och stärka kärleken. Ack, de har beljugit kärleken för dig, om du icke känner den religion som tillhör den! De som älskar sant söker att hålla fast den skatt de erhålla med alla möjliga band. Viola, gråt icke, såvida du ej ger mig den heliga rättigheten att kyssa bort dina tårar!”
Och det sköna ansiktet, icke längre bortvänt, lutade sig mot hans bröst, och som han böjde sig ned, sökte hans läppar den rosiga munnen. En lång och brinnande kyss – faror – liv – hela världen var förgäten! Plötsligen slet Zanoni sig från henne. ”Hör du vinden som susar och dör bort? Liksom den vinden är min makt att skydda, att bevara dig, att förutse stormen i dina skyar förgången. Men stor sak i det! Skynda, skynda! Och må kärleken ersätta förlusten av allt som den vågat uppoffra! Kom!”
Viola betänkte sig icke längre. Hon kastade kappan över sina skuldror och samlade ihop sitt utslagna hår. Ett ögonblick och hon var färdig, då ett starkt buller hördes nedanför.
”För sent! Min dåre – för sent!” ropade Zanoni med ångestfull röst då han störtade mot dörren. Han öppnade den endast för att bli tillbakadriven av beväpnade män. Rummet fylldes av rövarens lejda medhjälpare, alla maskerade och beväpnade från topp till tå.
Viola var redan gripen av två av bandets medlemmar. Hennes rop träffade Zanonis öra. Han rusade fram, och Viola hörde hans vilda rop på en främmande dialekt. Hon såg banditernas värjor riktade mot hans bröst. Hon förlorade sansen, och då hon återkom till besinning befann hon sig med en kavle i munnen sittande i en vagn, som hastigt ilade framåt, och vid hennes sida satt tyst en maskerad person. Vagnen stannade utanför porten till ett dystert hus. Portarna öppnades utan buller. En bred, starkt upplyst trappuppgång låg framför henne. Hon var i prins di –s palats.
FJORTONDE KAPITLET
Den unga sångerskan fördes in i ett rum, prytt med allt det överflöd och den halvösterländska smak som en tid kännetecknade de stora italienska herrarnas palats, och blev där lämnad allena. Hennes första tanke var Zanoni. Levde han ännu? Hade han oskadd undkommit fiendens svärd? Hennes nya skatt – hennes nya livs ljus – hennes herre, åtminstone hennes älskare?
Hon fick icke lång tid att överlägga. Hon hörde steg nalkas kammaren. Hon drog sig undan, men darrade ej. Ett mod – hon visste icke varifrån det kom – som hon hittills icke känt gnistrade i hennes ögon och spred sig genom hela hennes väsen. Levande eller död ville hon vara trogen Zanoni! Hederns röst inom henne hade fått ny styrka. Dörren öppnades och prinsen steg in, klädd i den dyrbara och prålande kostym som ännu på den tiden nyttjades i Neapel.
”Grymma sköna”, sade han med ett halvt leende på sina läppar, ”du bör icke alltför hårt döma den våldsamhet kärleken tillåtit sig.” Han försökte att fatta hennes hand under det han talade.
”Betänk”, fortfor han då hon drog sig bort, ”betänk att du nu är i dens makt som aldrig uppgav en erövring, ej ens när det gällde ett för honom mindre kärt föremål än du är. Din älskare, så mäktig han än är, finns icke nu till hands att rädda dig. Min är du, men låt mig i stället för herre kalla mig din slav.”
”Prins”, sade Viola med strängt allvar, ”ert skryt är fåfängt. Er makt! Jag är icke i er makt. Liv och död är i mina egna händer. Jag vill icke trotsa er, men jag fruktar er icke. Jag känner”, tillade hon med en högtidlighet som nästan skrämde honom (och i somliga känslor ligger en gudomlig visshet) ”jag känner att jag är säker även här. Men ni – ni, prins, har bragt fara över er och ert hus!” Neapolitanaren syntes häpen över denna fasthet, denna djärvhet, som han icke väntat sig. Han var emellertid icke den man som lätt lät avskräcka sig eller hindra sig från verkställandet av de beslut han fattat. Och närmande sig Viola ämnade han ge ett mycket varmt svar, då en knackning på kammardörren hördes. Knackningen upprepades, och prinsen, vredgad över detta avbrott, öppnade dörren och frågade otåligt vem som vågade bryta mot hans befallningar och störa honom, då Mascari visade sig, blek och upprörd: ”Herre”, sade han viskande, ”ursäkta mig. Men en främling är därnere som fordrar att få se er, och med anledning av några ord som undföll honom ansåg jag mig tvungen att till och med bryta mot edra befallningar.”
”En främling! – och vid denna timme! Vad ärende kan han förege? Varför släpptes han in?”
”Han försäkrar att ert liv svävar i stor fara. Källan, varifrån denna fara kommer, vill han uppenbara endast för ers excellens själv.”
Prinsen rynkade pannan, men hans kinder skiftade färg. Han betänkte sig ett ögonblick. Därpå vände han åter till Viola, närmade sig henne och sade:
”Tro mig, sköna flicka, jag ämnar icke begagna mig av min makt. Jag vill helst segra endast genom kärlekens makt. Var drottning här och regera oinskränktare än i lampornas rike! Farväl för i natt! Må er sömn bli lugn och edra drömmar överensstämma med mina önskningar och mitt hopp.”
Med dessa ord avlägsnade han sig. Efter några ögonblick fann hon sig omgiven av tjänstvilliga uppasserskor, som hon slutligen avskedade med någon svårighet. Utan att gå till sängs tillbragte hon natten med att undersöka rummet, vilket hon fann mycket väl tillåst och säkert, och tänka på Zanoni, till vilkens makt hon hyste ett nästan övernaturligt förtroende.
Emellertid steg prinsen uppför trapporna och uppsökte det rum där främlingen befann sig.
Han fann sin gäst från huvud till fot insvept i en lång dräkt, till hälften kjol och till hälften kappa, sådan som de andlige stundom bar. Främlingens ansikte var märkvärdigt. Så solbränd och svart var dess färg att mannen synbarligen ledde sitt ursprung från den avlägsnaste österns folkraser. Hans panna var hög, och hans ögon så genomträngande och ändock så lugna att prinsen drog sig tillbaka såsom från en som förmådde skåda ned i hjärtats innersta och utforska dess djupaste hemligheter.
Vad vill ni mig?” frågade prinsen och bjöd sin gäst en stol.
”Prins di –”, sade främlingen med djup, mild röst, som dock hade en utländsk brytning, ”son av den kraftfullaste och manligaste ätt som någonsin böjde sin gudalika genius under mänsklig viljas lydnad, med dess nyckfulla ondska och styvsinta storhet, avkomling av den store Visconti, vars bragder är förenade med Italiens ärofullaste historia från den tid då dess väldigaste andar utvecklade sig och mognade – jag kom att kasta en blick på det mörknande firmamentets sista stjärna. Vid denna timme i morgon skall den icke längre kunna upptäckas i rymden. Människa, om icke hela din natur förändras, är dina dagar räknade!”
”Vad betyder det där pratet?” sade prinsen med synbar förvåning och hemlig fruktan. ”Kommer du och hotar mig i mitt eget palats, eller vill du varna mig för någon fara? Är du en vandrande kvacksalvare eller vän till någon mig obekant? Säg ut klart och tydligt! Vilken fara hotar mig?”
”Zanoni och din stamfaders svärd”, svarade främlingen.
”Ha, ha!” skrattade prinsen föraktfullt, ”jag misstänkte dig redan från början. Du är då kamrat eller redskap åt denne sluge, men för närvarande överlistade charlatan. Jag förmodar att du kom att säga mig att om jag ville befria en viss fånge, skulle faran avvändas och timvisarens hand föras tillbaka?”
”Tro vad du vill om mig, prins di –. Hag erkänner min bekantskap med Zanoni. Även du skall lära känna hans makt, men icke förrän den förtärt dig. Jag vill rädda dig. Minns du att du om din farfar hört sällsamma äventyr berättas, om hans åstundan att förvärva en kunskap som övergår den man vinner i kloster och skolor, om en främmande man från östern, som var hans förtrogne och lärare i en vetenskap mot vilken Vatikanen tid efter annan slungat sin bannstråle? Erinrar du dig din stamfars öden, hur han i ungdomen vann föga annat än ett namn – och efter en levnadsbana, utsvävande och vild som din egen, försvann från Milano, utfattig och landsflyktig? Hur han efter förslösade år, tillbragta, ingen visste var eller varmed, åter besökte den stad där hans föräldrar regerat? Hur denne vise från östern, denne mystiske Mejnour kom med honom? Hur de som såg honom med förvåning och bävan märkte att tiden icke plöjt några fåror i hans panna, att ungdomen tycktes vila över hans ansikte och gestalt, kvarhållen såsom med förtrollningsmakt? Vet du icke, att hans lycka från den stunden tilltog? De mest avlägsna släktingar dog. Förmögenhet på förmögenhet föll i händerna på den så gott som ruinerade ädlingen. Han ingick förbund med österrikiska kejsarhuset, han blev prinsars anförare och ledare, den förste magnaten i Italien. Han grundlade ånyo det hus, vars sista avkomling du är, och flyttade sitt hov från Milano till Sicilien. Höga, ärofulla syner föresvävade honom dag och natt. Hade han levat, skulle Italien haft en ny dynasti och Visconti skulle ha regerat över Magna Graecia. Han var en man, sådan världen sällan ser. Men hans avsikter – alltför jordiska – stred mot de medel han sökte. Hade hans äregirighet varit större eller mindre än den var, så hade han varit värd ett mäktigare rike än det, över vilka caesarerna härskade, värdig vår högtidliga orden, värdig Mejnours brödraskap, hans, som ni nu ser framför er.”
Prinsen, som med djup, andlös uppmärksamhet lyssnat till den sällsamme gästens ord, sprang vid dessa sista ord hastigt upp från sin stol. ”Bedragare!” ropade han. ”Vågar ni så leka med min lättrogenhet? Sextio år ha förflutit sedan min farfar dog. Om han levat, skulle han varit hundratjugo år, och ni, ni som ännu är i er kraftfulla och verksamma ålder, har djärvheten att försäkra att ni varit samtida med honom! Men er saga är ofullständig. Ni vet icke, tycks det mig, att min farfar, vis och framstående som han var i allt utom sin tro på en charlatan, befanns död i sin säng i samma stund som hans kolossala planer var färdiga att gå i verkställighet och att Mejnour dömdes skyldig till mordet.”
”Ack!” svarade främlingen med sorgsen röst. ”Hade han blott lyssnat till Mejnour, hade han blott skjutit upp det sista och farligaste provet av djärv visdom, tills han genomgått den nödvändiga uppfostran och förberedande invigningen, skulle er farfar jämte mig ha stått på en höjd den själva tidens böljor, fastän de evigt skölja den, likväl aldrig kunna betäcka. Er farfar motstod mina trägna böner, var ohörsam mot mina bestämdaste befallningar, och med den sublima djärvheten hos en själ som törstar efter att läsa hemligheter, vilka den som önskar sig jordiska riken och spiror aldrig kan lära känna förgicks han, ett offer för sin egen galenskap.”
”Han blev förgiftad och Mejnour flydde.”
”Mejnour flydde icke”, svarade främlingen stolt. ”Mejnour kunde icke fly undan faran, ty för honom fanns ingen fara. Det var dagen innan hertigen tog den ödesdigra dryck, vilken han trodde skulle skänka den dödlige odödlighetens gåva som jag, då jag fann att mitt välde över honom var slut, lämnade honom åt sitt öde. Men nog därom, jag älskade er farfar. Jag önskade rädda den siste av hans ätt. Sätt dig icke upp mot Zanoni! Hänge dig icke åt dina onda lidelser! Drag dig undan bråddjupet, medan det ännu är tid! På din panna och i dina ögon ser jag en strimma av den ärofulla glans som kringsvävat din ätt. Du har inom dig till arvedel fått några frön av dess storhet; men de är kvävda av ärvda laster, ännu värre än dina förfäders. Kom ihåg att ditt hus steg i ära genom den ädle andens kraft, men alltid sjönk och förlorade sin makt genom lasten. Enligt de lagar som styr världsalltet står det fast att ingenting dåligt kan länge bestå. Var vis och låt historien varna dig! Du står på gränsen mellan två världar, den förflutna och den tillkommande; och från båda höres röster varnande ropa i ditt öra. Jag har gjort min plikt. Jag bjuder dig farväl!”
”Icke så. Du skall icke lämna detta rum. Jag vill pröva din föregivna makt. Hit åt! – Kom in! Hallå!”
Prinsen ropade. Rummet fylldes av folk.
”Grip denne man!” skrek han och pekade åt det håll där Mejnour stått. Till hans utomordentliga förvåning och fasa var platsen tom. Den hemlighetsfulla främlingen hade försvunnit som en dröm. Men ett lätt, välluktande moln svävade i spridda flockar kring rummets väggar.
”Se till prinsen!” ropade Mascari. Denne hade fallit till golvet utan medvetande. Under flera timmar tycktes han försänkt i en slags dvala. Då han åter hämtat sig, skickade han bort betjäningen, därefter hördes han länge mäta rummet med tunga och vacklande steg. Först en timme före den omnämnda banketten den följande dagen syntes han återställd och någorlunda sig lik.
FEMTONDE KAPITLET
Glyndons sömn under den natt, som följde på hans senaste samtal med Zanoni, var ovanligt djup, och solen stod högt, då han öppnade ögonen. Han steg upp styrkt med en känsla av lugn, som mera tycktes härleda sig från ett fast beslut än från någon sinnenas eller livsandarnas förlamning. Den förflutna nattens äventyr och rörelser hade kvarlämnat klara och bestämda intryck. Han tänkte icke så mycket på dem, han tänkte mer på det tillkommande. Han var såsom den vilken blivit invigd i de egyptiska mysterierna och som inträtt genom porten endast för att ännu mer längta efter att få komma in även i det allraheligaste.
Han klädde sig och blev glad, då han erfor att Mervale åtföljt hans landsmän på en utflykt till Ischia. Han tillbragte den heta middagsstunden i begrundande enslighet, och småningom dök Violas bild åter upp i hans hjärta. Det var en helig, ty det var en mänsklig bild. Han hade försakat henne, och ehuru han icke ångrade det, studsade han dock vid tanken att det nu vore för sent att ångra sig.
Han sprang hastigt upp från sin stol och ilade med snabba steg till sångerskans anspråkslösa boning.
Avståndet var stort och luften brännande het. Glyndon kom till porten utmattad och andtruten. Han bultade. Intet svar. Han lyfte klinkan och gick in. Han gick uppför trapporna. Intet ljud, ingen levande varelse mötte hans öra eller öga. I inre rummet på ett bord låg sångerskans gitarr samt några utskrivna roller ur hennes favoritoperor. Han stannade, fattade mod och knackade på en dörr, som syntes leda till ett inre rum. Dörren gick på glänt, och då han icke hörde något ljud inifrån, sköt han upp den. Det var den unga flickans sovrum, en fridlyst plats för en älskare. Och väl hövdes stället den gudom, som härskade där. Han såg intet av den präktiga grannlåt som hörde till hennes yrke, icke heller den liknöjda vårdslöshet eller oordning som annars är så allmän hos de ringare klasserna i södern. Allt var enkelt och propert. Själva prydnaderna i rummet röjde en fin smak. Några böcker, omsorgsfullt ordnade på hyllor, några få halvvissnade blommor i en vas, formad och målad efter etrurisk smak. Solljuset föll på den snövita sängomhängena och några kläder som hängde bredvid. Viola var icke där. Men amman då! Var även hon borta? Han vandrade genom det lilla huset och ropade Gionettas namn, men ej en gång ekot svarade. Slutligen, då han misströstande lämnade den ödsliga boningen, blev han varse Gionetta, som kom emot honom på gatan. Den stackars gamla kvinnan uppgav ett glädjerop, då hon såg honom. Men ingen av dem hade, till deras ömsesidiga missräkning, några tillfredsställande underrättelser att ge varandra. Gionetta hade föregående natten blivit väckt av bullret i rummet inunder, men innan hon hunnit samla sitt mod och skynda dit, var Viola borta! Hon fann märken efter våld på ytterdörren. Allt vad hon sedan förmått utröna i grannskapet var att en lazzaron från sitt nattliga viloställe på chiajan i månljuset hade sett en vagn, som han igenkänt vara prins di –s, komma och återvända på vägen där förbi i första morgontimmen. Då Glyndon av ammans orediga ord och snyftningar hunnit samla dessa underrättelser, skyndade han hastigt därifrån till Zanonis palats. Där fick han veta att denne gått till prins di –s bankett och icke skulle återkomma förrän sent. Glyndon stod mållös av förvåning och bekymmer. Han visste varken vad han skulle tro eller göra. Ej en gång Mervale var till hands att råda honom. Hans samvete slog honom smärtsamt. Det hade stått i hans makt att rädda den kvinna han hade älskat, och han hade ej använt denna makt. Men hur kom det sig att Zanoni själv ej ingripit? Hur kom det sig att han gått till själva rövarens fest? Visste Zanoni vad som hänt? Om icke, borde han väl försumma ett ögonblick att underrätta honom därom! Ingen var tapprare än Glyndon, ehuru han stundom var obeslutsam. Han ville genast skynda till prinsens palats. Om Zanoni saknade den makt, varav han tycktes skryta, skulle han själv, den ringa främlingen, återfordra den förrädiskt våldförda fången och det i själva prins di –s palats bland hans församlade gäster.
SEXTONDE KAPITLET
Vi måste gå några steg tillbaka i vår berättelse. Det var vid den första, svaga inbrytande sommarmorgonens gryning. Två män stod på en balkong i en trädgård, uppfylld av de nyvaknade blomstrens vällukter. Stjärnorna hade ännu icke slocknat; fåglarna satt systa på grenarna. Allt var stilla, lugnt och tyst. Men hur olikt är icke morgonens lugn mot nattens djupa vila! I tystnadens musik finns det tusen variationer. Dessa män, som ensamma tycktes vaka i Neapel, var Zanoni och den mystiske främlingen, vilken blott för ett par timmar sedan förskräckt prins di – i hans lysande palats.
”Nej”, sade den sistnämnde. ”Hade du dröjt med att mottaga Högsta Gåvan till dess du blivit äldre och fått känna alla de försakelser och förluster som härdat mig, innan mina forskningar skänkte den åt mig, skulle du ha undgått den olycka som du nu klagar över. Du skulle icke behövt sörja över den mänskliga kärlekens korthet jämförd med din egen tillvaros längd, ty du skulle ha överlevat själva åtrån efter och drömmen om kvinnlig kärlek. Du, den mest lysande och, frånsett denna sista villfarelse, kanske den högst stående av alla de hemliga och överlägsna varelser som i skapelsens kedja utgör länken mellan änglarna och människorna – sekel efter sekel skall du ångra den stora dårskapen att ännu med ungdomens skönhet och känslor i behåll vilja komma i besittning av den jordiska odödlighetens hemska, men sublima lott.”
”Jag ångrar det icke och kommer aldrig att ångra det”, svarade Zanoni. ”Den hänryckning och den sorg som i så vild blandning stundom givit färg åt mitt öde, givit omväxling åt mitt liv, är bättre än din lugna, blodlösa och ensliga gång genom livet. Du, som ingenting älskar, ingenting hatar, ingenting känner och vandrar fram genom världen med ljudlösa, glädjetomma steg såsom i en dröm!”
”Du misstar dig”, svarade den andre, som bar namnet Mejnour, ”ehuru jag icke frågar efter kärleken och är död för varje passion, som upprör stoftets barn, är jag likväl icke död för renare njutningar. Jag för med mig på tidens ström icke ungdomens stormande begär, utan ålderdomens lugna och intellektuella njutningar. I den stund jag övergav människorna lämnade jag visserligen ungdomen för alltid bakom mig. Låt oss icke avundas, icke förebrå varandra. Jag hade önskat, Zanoni (efter som du nu vill heta så), att kunna rädda denna neapolitanare, dels emedan hans farfar blott hade ännu en grad att genomgå för att kunna upptagas i vårt brödraskap, dels ock emedan jag vet att inom denne man finnas gömda frön av hans förfäders mod och makt, som i hans tidigare år kunnat göra honom till en av de våra. Jorden hyser blott få, som naturen givit egenskaper som kan uthärda provet! Men tid och utsvävningar har härdat de grövre känslorna och förslöat inbillningskraften. Jag lämnar honom åt hans öde.”
”Och likväl, Mejnour, hyser du ännu begär att åter uppliva vår orden, nu inskränkt till oss två, genom nya lärjungar och bundsförvanter. Helt visst har dock din erfarenhet lärt dig att knappast en gång vart tusende år ett väsen föds som förmår genomgå de förfärliga portar, vilka för till världarna utom oss. Är icke din väg redan täckt av offer? Reser sig ej spöklika, av dödsångest och fruktan förvridna ansikten framför dig: den blodbestänkte självmördarens, den ursinnige dårens, och talar till allt som du har övrigt av mänsklig medkänsla och varnar för din vanvettiga äregirighet?”
”Men”, svarade Mejnour; ”har jag icke haft framgångar, som uppväger de misslyckade försöken? Kan jag väl avstå från detta sköna, upphöjda hopp, värdigt endast oss att hysa, hoppet att bilda en mäktig och talrik ätt med tillräcklig styrka och makt att för människosläktet visa de stora segrar de vunnit, det välde de förvärvat – att bli härskare över denna planet, måhända och inkräktare av andra planeter, herrar över de fientliga och illvilliga horder av vilka vi nu är omgivna – en ätt som kan fortsätta sina dödliga öden i himmelsk glans från höjd till höjd och slutligen varda räknad bland de helgon och sändebud som står samlade kring tronernas tron? Vad betyder några tusen offer mot en enda ande som vinnes för vår orden? Och du, Zanoni”, fortfor Mejnour efter en paus, ”även för dig borde denna kärlek till en dödlig, som du mot din vilja vågat älska, vara mera än ett övergående tycke, den borde en gång bli en del av dig själv, kunna deltaga i dess härliga och oändliga väsen, även du borde våga allt för att höja den älskade upp till din like ... Nej, avbryt mig icke! Kan du se sjukdom hota henne, fara omsväva henne, år tynga henne, hennes ögon fördunklas, hennes skönhet vissna, medan hennes hjärta fortfar att ungdomligt sluta sig till och växa fast vid ditt eget? Kan du se detta och veta att det beror på dig att –”
”Sluta!” ropade Zanoni stolt. ”Vilket öde kan jämföras med en död i fasa? Då den kallaste vise, den mest brinnande entusiast, den mest härdade krigare med nerver av järn, vid Förfärliga Provets början funnits döda på sina läger, med utstående ögonklot och håret på ända, tror du att denna svaga kvinna, från vars kind en vindfläkt, nattugglans skri, åsynen av en droppe blod på en mans svärd förmår jaga bort livets färg, kunde uthärda skymten av ...? I korthet, blotta tanken på att hon skulle få se sådana syner gör mig feg!”
”Då du sade att du älskade henne, då du tryckte henne till ditt bröst, avstod du med detsamma från din förmåga att kunna förutse hennes framtid och beskydda henne från faror. Hädanefter är du för henne en människa och blott en människa. Huru vet du väl vartill du kan bli frestad? Vet du väl vartill hennes nyfikenhet kan leda och vad hennes mod kan våga? Men nog härom, du ämnar fullfölja din förbindelse?”
”Jag har gått för långt för att ej göra det.”
”Och i morgon?”
”I morgon vid denna timme skall vårt fartyg ila över oceanen därborta, och åldrarnas börda hava fallit från mitt hjärta. Jag beklagar dig, dåraktige vise, du har givit bort din ungdom!”
SJUTTONDE KAPITLET
Prins di – var icke en man som kunde skyllas för att hysa vidskepliga inbillningar. Likväl härskade då, och härskar ännu i södra delen av Italien, en viss fallenhet för lättrogenhet, vilken stundom märkes mitt ibland deras filosofers och skeptikers djärvaste dogmer. I sin ungdom hade prinsen hört besynnerliga berättelser om sin farfars äregirighet, geni och öden, och i hemlighet, kanske därtill driven av sin anförvants exempel, hade han själv i tidigare år följt vetenskapen, icke allenast på den stora allfarvägen, utan ock på de förbjudna, slingrande irrvägarna. Jag har verkligen i Neapel sett en liten volym om alkemi, smyckad med Viscontis vapen, som man ansåg vara författad av ovannämnda person och vilken är hållen i en till hälften skämtande, till hälften vördnadsfull ton.
Hans nöjeslystna natur drog honom snart från dylika tankar, och hans begåvning, vilken onekligen var stor, riktades helt och hållet på extravaganta äventyr eller på att utveckla en prålande ståt, som likväl ägde en viss klassisk smak. Hans omätliga rikedom, hans medfödda stolthet, hans fördomsfria och dristiga karaktär gjorde honom till en person som det svaga och fega hovet fruktade, och de tröga ministrarna såg gärna genom fingrarna med hans utsvävningar, som åtminstone lockade honom från alla ärelystna planer. Mejnours sällsamma besök och hans ännu sällsammare försvinnande fyllde neapolitanarens bröst med fruktan och undran, mot vilka känslor han förgäves uppkallade sin mognare ålders förmätenhet och lärda skepticism. Mejnours uppträdande gjorde verkligen att prinsen betraktade Zanoni med helt andra ögon än han hittills gjort. Han erfor en sällsam oro, då han tänkte på denne rival, som han trotsat, denne fiende som han utmanat. Då han kort före festens början något återvunnit sin självbehärskning, gjorde han våld på sig för undertrycka sin ängslan över de trolösa planer han kort förut uppgjort. Han ansåg att den mystiske Zanonis död vore nödvändig för hans eget livs säkerhet, och om han i början av deras rivalskap beslutat över Zanonis öde, tjänade nu Mejnours varningar endast till att styrka honom i hans beslut.
”Vi skall se om hans magi har något motgift mot döden”, sade han halvhögt och med ett bistert leende, i det han kallade på Mascari. Det gift, som prinsen med egna händer tillagade och blandade i det vin som ämnades för hans gäst, var berett av ämnen, vilkas hemliga sammansättning hade varit ett av de förnämsta arv som den elaka och listiga ätt, vilken givit Italien dess klokaste och brottsligaste tyranner, efterlämnat. Giftets verkan var snabb, ehuru icke plötslig, det förorsakade ingen plåga, framkallade inga kramper eller fläckar på huden som kunde väcka misstankar. Efter undersökning av varje lem, varje fiber skulle det skarpaste läkaröga icke ha upptäckt dödsorsaken. De första tolv timmarna kände offret ingenting, blott en behaglig känsla av upprymdhet i blodet. Därpå följde en angenäm mattighet, som slutade med ett slaganfall. Viscontis fiender hade ofta dött av dylika slaganfall. Ingen åderlåtning kunde då hjälpa!
Festens timme nalkades, gästerna samlades. Där var blomman av Neapels avkomlingar av normander, teutoner och goter; ty Neapel hade då en adel, men härledde den från norden, som i sanning varit lejonens amma, amman till världens lejonhjärtade ridderskap.
Sist bland gästerna kom Zanoni, och de församlade lämnade väg, då den lysande främlingen gick fram till värden. Prinsen mötte honom med ett betydelsefullt leende, vartill Zanoni svarade med en viskning: ”Den som spelar med falska tärningar vinner icke alltid.” Prinsen bet sig i läppen. Zanoni gick vidare och syntes snart i livligt samtal med en smilande Mascari.
”Vem är prinsens arvinge?” frågade gästen.
”En avlägsen släkting på mödernet. Med hans excellens dör den manliga linjen ut.”
”Är den anförvanten närvarande vid festen i dag?”
”Nej, de är icke vänner.”
”Det gör ingenting. Han skall vara här i morgon!”
Mascari studsade förvånad, men signalen till banketten gavs, och gästerna ledsagades till bordet. Efter dåvarande bruk började festen kort efter middagstiden. Det var en lång, oval sal. Hela den ena sidan hade genom en marmorkolonnad utsikt åt en trädgård, där ögat gladdes åt svalkande springbrunnar och bildstoder av vitaste marmor, till hälften gömda bland apelsinträden. Varje konstgrepp, som rikedomen kunnat uppfinna för att ge friskhet och svalka åt dagens försmäktande hetta och vindstilla – en dag, då siroccons andedräkt ej kändes – hade här blivit använt. Med konst framkallade luftströmmar genom osynliga ventiler, silkesgardiner, som fläktade av och an för att locka en att tro att en aprilvind lekte därute, och miniatyrspringbrunnar i varje hörn av rummet väckte hos italienarna samma känsla av glädje och trevnad (om det tillåtes mig att nyttja detta ord) som nedfällda rullgardiner och en flammande brasa skänker de kallare klimatens barn.
Konversationen var något livligare och djupare än vad vanligen fallet är bland de levnadströtta nöjessökarna i södern. Ty prinsen, själv beläst, sökte sina bekantskaper icke allenast bland sitt eget lands vittra män, utan också bland de glada främlingar som förskönade och upplivade de enformiga neapolitanska samkvämen.
Där var närvarande två eller tre lysande fransmän från den gamla regimen. De hade redan flytt för den annalkande revolutionen, och deras egenheter i tänkesätt och bildning passade mycket väl till en societet som gjort den behagliga lättjan på en gång till sin filosofi och sin trosbekännelse. Prinsen själv var emellertid tystare än vanligt. Och då han sökte synas glad, var hans sinnesstämning tvungen och överdriven. Zanonis sätt utgjorde en slående motsats till värdens. Denne sällsamme man var alltid lugn och förekommande i sitt uppträdande, vilket hovmännen tillskrev en lång umgängesvana. Han kunde knappast kallas glad, ehuru få personer bättre förmådde liva sällskapstonen. Han tycktes av ett slags instinkt välja det ämne, vari den med vilken han talade var mest hemmastadd, och om tillfälligtvis en viss sarkastisk ton färgade hans behandling av de ämnen på vilka talet föll, tycktes detta för dem, som icke var vana att ta något på allvar, endast röja vett och visdom. Fransmännen i synnerhet förvånade sig över hans bekantskap med de obetydligaste tilldragelser i deras huvudstad och land och hans djupa kännedom (framträdande blott i epigram och sarkasmer) av de märkliga karaktärer som då spelade en roll på den stora kontinentens skådebana.
Det var då denna konversation blev rätt livlig och festen var mest animerad, som Glyndon anlände till palatset. Portvakten, som såg på hans klädsel att han icke var en av de bjudna gästerna, sade honom att prinsen var hindrad och icke på något sätt finge störas. Då först kom Glyndon att tänka på vilket egendomligt värv han åtagit sig. Att tränga sig in i festsalen hos en stor och mäktig ädling, omgiven av Neapels adel, och anklaga honom för vad hans muntra sällskapsbröder skulle betrakta som ett oskyldigt galanteri var ett företag, som icke kunde undgå att på en gång synas löjligt och vanmäktigt. Han betänkte sig ett ögonblick, och läggande ett guldmynt i tjänarens hand, sade han honom att han sökte signor Zanoni i ett ärende varpå liv och död berodde. På så sätt erhöll han lätt inträde till det inre av palatset.
Han steg upp för den breda stentrappan, och gästernas muntra röster nådde hans öra redan på avstånd. Då han kommit in i mottagningsrummet, träffade han en page, som han skickade med en hälsning till Zanoni. Pagen utförde beskickningen. Då Zanoni hörde Glyndons namn viskas, vände han sig till sin värd.
”Ursäkta mig, min prins, en engelsman av mina vänner, signor Glyndon – känd till namnet av ers excellens – väntar härute. Den angelägenhet, varför han söker mig vid ett dylikt tillfälle, måste verkligen vara viktig. Ni torde ursäkta att jag avlägsnar mig på ett ögonblick.”
”Nej, signor”, svarade prinsen artigt, men med ett ondskefullt leende på sitt ansikte, ”vore det inte bättre om er vän stege in till oss? En engelsman är välkommen överallt; och vore han också en holländare, skulle er vänskap dock vara tillräcklig rekommendation. Bed honom komma till oss – vi vilja icke undvara er ett ögonblick.”
Zanoni bugade sig, pagen sändes med den mest förbindliga inbjudan till Glyndon, en stol sattes näst intill Zanoni för hans räkning och den unge engelsmannen trädde in.
”Ni är mycket välkommen, sir. Jag hoppas att ert ärende till vår illustre gäst är av angenäm beskaffenhet. Medför ni onda nyheter, så uppskjut dem, jag ber.”
Glyndons panna var mulen, och han var färdig att förvåna gästerna med sitt svar, då Zanoni menande rörde vid hans arm och viskade på engelska: ”Jag vet varför ni söker mig. Var lugn och bevittna vad som kommer att följa.”
”Ni vet då att Viola, som ni påstod er ha förmåga att rädda från all fara –”
”Är i detta hus? – Ja. Jag vet ock att mördaren sitter till höger om vår värd. Men hans öde är nu för alltid skilt från hennes. Den spegel, som återger detta för min blick, synes klart genom blodångorna. Håll er stilla och var vittne till det öde som väntar brottslingen!”
”Min prins”, sade Zanoni högt. ”Signor Glyndon har verkligen bragt mig underrättelser, som icke var mig alldeles oväntade. Jag är nödsakad att lämna Neapel – en ytterligare anledning att njuta av den närvarande stunden med fulla sinnen.”
”Och vad är det, om jag får fråga, som tillskyndar Neapels sköna kvinnor en sådan förlust?”
”Det är det dödsfall som förestår en person, som hedrat mig med den mest trofasta och pålitliga vänskap”, sade Zanoni allvarligt. ”Låt oss icke tala om det. Sorgen kan icke rubba timvisaren. Liksom vi sätter friska blommor i våra vaser efter dem som vissnat, så bör vi ock – det är den världsliga visdomens hemlighet – skaffa oss nya vänner i deras ställe som försvinner från vår vandringsstig.”
”Präktig filosofi!” utropade prinsen. ”’Ingenting beundra’, var romarns råd. ’Aldrig sörja’, är mitt. Vi har ingenting i livet att sörja för, undantagandes, signor Zanoni, då någon ung skönhet, som vi skänkt vårt hjärta, glider oss ur händerna. I ett sådant ögonblick behöver vi all vår visdom för att icke falla i förtvivlan och skaka hand med döden. Vad säger ni, signor Zanoni? Ni ler! Något sådant kan aldrig hända er. Instäm i min skål! Ett långt liv åt den lycklige älskaren, en snar räddning åt den avspisade!”
”Jag instämmer”, sade Zanoni. Och då det ödesdigra vinet var hällt i glaset, upprepade han, fästande sina ögon på prinsen: ”Jag instämmer i er skål, till och med i detta vin!”
Han lyfte glaset till läpparna. Prinsen var dödligt blek, medan hans gästs blick klar och allvarlig vilade på honom och tycktes kuva och förkrossa den samvetsslagne värden. Först när han svalt drycken och åter ställt glaset på bordet, vände Zanoni sina ögon från prinsen. Därpå sade han:
”Ert vin har stått av sig. Det har förlorat sina ädla egenskaper. Det kunde vara skadligt för många, men var ej rädd, prins, mig skadar det icke. Signor Mascari, ni är en finsmakare på vin, vill ni hedra oss med ert omdöme?”
”Nej”, svarade Mascari med god fattning. ”Jag tycker icke om cyperviner; de äro så hettande. Kanske signor Glyndon icke har samma motvilja? Engelsmännen älskar, säger man, varma och hetsiga drycker?”
”Önskar ni, att min vän också smakar vinet, prins?” sade Zanoni. ”Kom ihåg att icke alla kan dricka det utan fara som jag.”
”Nej”, sade prinsen hastigt. ”Gillar ni icke vinet, så bevare mig himlen från att tvinga det på mina gäster! Min hertig”, fortfor han och vände sig till en av fransmännen. ”Ert land är Bacchi herresäte. Vad tycker ni om denna bourgogne? Har den stått av sig under resan?”
”Ah”, sade Zanoni. ”Låt oss byta både vin och samtalsämne.”
Härefter blev Zanoni ännu livligare och muntrare. Aldrig gnistrade snillet med högre flykt från en gästs läppar. Hans sinnesstämning förtrollade och smittade alla närvarande – till och med prinsen själv och Glyndon – med en sällsam och vild munterhet. Den förre, som av Zanonis ord och blick då han drack giftet känt sitt hjärta uppfyllt av misstankar, trodde sig nu i denna lysande vältalighet och snille skönja vissa tecken till giftets verkan. Vinet gick flitigt omkring, men ingen syntes märka dess verkningar. Den ene efter den andre av sällskapet förstummades och åhörde med tyst hänryckning, hur Zanoni lät det ena kvicka infallet efter det andra, den ena berättelsen efter den andra, flöda från sina läppar. De slukade varje hans ord, de nästan höll andan för att lyssna på honom! Dock, hur bitter var ej hans munterhet! Huru djupt förakt kände han icke för narrarna omkring sig och för de narraktigheter som utgjorde deras liv!
Natten kom. Rummet blev skumt, och festen hade räckt åtskilliga timmar längre än dylika lustbarheter då för tiden brukade pågå. Likväl gjorde gästerna intet tecken till uppbrott, och Zanoni fortfor att med glänsande ögon och skämtande läppar slösa med sitt snilles rika skatter, då plötsligt månen steg upp och spred sina strålar över blommorna och källsprången i trädgården utanför, lämnande själva rummet till hälften i skugga, blott här och där upplyst av ett stilla, spökligt ljus. Då reste sig Zanoni.
”Nåväl, mina herrar”, sade han. ”Jag hoppas att vi ännu icke uttröttat vår värd. Hans trädgård erbjuder oss en ny frestelse att förlänga detta nöje. Har ni inga musiker vid ert hov, prins, som kan förnöja våra öron medan vi inandas vällukten från edra apelsinträd?”
”En förträfflig idé!” sade prinsen. ”Mascari, skaffa musik.”
Sällskapet reste sig samtidigt för att gå till trädgården, och då först tycktes verkan visa sig av det vin de druckit.
Med blossande kinder och vacklande steg kom de ut i fria luften, vilken ännu mer ökade febern i deras blod. Liksom för att hålla sig skadeslösa för den tystnad, varmed de hittills lyssnat på Zanoni, släppte gästerna sina tungor lösa. Alla talade, ingen hörde på. Det låg någonting vilt och hemskt i kontrasten mellan nattens lugna högtidlighet och de högljudda männens buller. Särskilt var den unge franske hertig de R–, en ädling av hög rang och med det kvicka, livliga, men retliga temperament som i allmänhet utmärker hans landsmän, ytterligt upprymd och stojande. Och som omständigheter, vilka ännu är i friskt minne bland vissa kretsar i Neapel, sedermera gjorde det nödvändigt för hertigen att avge vittnesbörd om vad som tilldrog sig, vill jag här översätta den korta beskrivning han upptecknade och vilken godhetsfullt meddelades mig för några få år sedan av min bildade och muntre vän, adelsmannen di B–.
”Jag kan aldrig erinra mig”, skriver hertigen, ”att jag känt mina sinnen så upplivade som denna afton. Vi var som gossar, nyss släppta ur skolan, jagande varandra, då vi ramlade utför de sju eller åtta trappsteg, som ledde från kolonnaden ned i trädgården – somliga skrattande, andra visslande, andra åter smågrälande och pladdrande. Vinet lade i dagen vars och ens karaktär. Somliga var högljudda och grälsjuka, andra sentimentala och gråtmilda. Somliga, som vi dittills ansett dumma, var allra lustigast, andra, som vi dittills ansett lugna och tysta, var retliga och högröstade. Jag kommer ihåg att mitt under denna munterhet och oväsen kom min blick att falla på signor Zanoni, vars konversation hade så förtjust oss alla. Och jag kände en rysning genombäva mig, då jag såg att han bar samma lugna och icke deltagande leende på sitt ansikte som hade kännetecknat hans drag under hans sällsamma berättelser om Ludvig XIV:s hov. Jag kände mig nästan frestad att börja en tvist med en person som tycktes med sin lugna fattning nästan tadla vårt upphetsade tillstånd. Det var icke enbart jag som kände mig uppretad av detta retfulla, sarkastiska lugn. Flera andra i sällskapet sade mig sedermera att de, då de sett på Zanoni, känt sitt blod löpa fortare och glädjen förbytas i vrede. I själva hans isande leende låg en förmåga att såra fåfängan och uppväcka harm. I detta ögonblick kom prinsen till mig, tog mig i armen och ledde mig litet åt sidan. Han hade säkert druckit lika mycket som vi andra, men vinet hade icke på honom väckt samma överdrivna munterhet. Det fanns tvärtom hos honom ett visst kallt, inbilskt och högfärdigt översitteri, som uppenbarade sig i hans hållning och språk, vilket, ehuru han bemödade sig om att vara ytterst förekommande mot mig, likväl väckte min egenkärlek. Det tycktes som om Zanoni smittat honom, och i det han härmade sin gäst, överträffade han originalet. Han brydde mig med någon hovanekdot, som hade hedrat mitt namn med att inblanda det med en viss skön och framstående siciliansk dams, och låtsade med förakt behandla en sak som jag, om den varit sann, skulle ansett som något att skryta av. Han talade om att han själv samlat alla Neapels blommor och lämnat oss främlingar endast de ax han försmått. Nu blev min naturliga och nationella hederskänsla sårad, och jag svarade honom med några sarkasmer, som jag säkerligen hållit inne med, om mitt blod varit svalare. Han log hjärtligt och lämnade mig i ett tillstånd av vrede och harm. Kanske (jag måste bekänna sanningen) vinet gjort mit lättretlig och grälsjuk. Då prinsen lämnade mig, vände jag mig om och såg Zanoni vid min sida.
’Prinsen är en skrävlare’, sade han med samma leende min som förut harmat mig. ’Han vill förbehålla sig all lycka och all kärlek. Låt oss hämnas på honom!’
’Och hur!’
’Han har i detta ögonblick i sitt hus den mest förtjusande sångerska i Neapel, den ryktbara Viola Pisani. Hon är icke här av fritt val, han förde bort henne med våld, men han vill inbilla folk att hon tillber honom. Låt oss yrka att få se denna hemliga skatt, och då hon kommer hit, skall tvivelsutan hertig de R–s artigheter och smicker intaga henne och uppväcka vår värds fruktan och svartsjuka. Det vore en präktig hämnd för hans inbilskhet!’
Förslaget behagade mig. Jag skyndade till prinsen. I detta ögonblick hade musikanterna nyss börjat. Jag vinkade, befallde musiken att upphöra, och vändande mig till prinsen, som stod mitt i en av de muntraste grupperna, beklagade jag mig över hans brist på gästfrihet, då han bjöd oss så klena förlustelser, men för sig själv sparade Neapels första röst och luta. Jag försäkrade, till hälften på skämt, till hälften på allvar, att vi skulle få höra Pisani. Min begäran mottogs vid bifallsrop och applåder av de övriga. Vi överröstade vår värds svar med stoj och ville icke låta avspisa oss med ett nej. ’Mina herrar’, sade prinsen slutligen då han äskat ljud, ’även om jag nedläte mig till ert förslag, kunde jag icke förmå signoran att visa sig framför en samling, lika högljudd som den är utvald. Ni är för ridderliga att vilja tvinga henne, om ock hertig R– glömmer sig själv till den grad att han föreslår mig en sådan sak.’
Jag kände mig stött över detta tilltal, ehuru det ingalunda var oförtjänt. ’Prins’, sade jag, ’jag ser framför mig ett så lysande exempel på ogrannlaga tvång att jag icke drar i betänkande att följa er i spåren. Hela Neapel vet att Pisani avskyr både er kärlek och ert guld – att endast våld kan ha fört henne under ert tak. Att ni vägrar att presentera henne, emedan ni fruktar, att hon skall anklaga er och emedan ni tillräckligt känner den ridderlighet som er fåfänga beler för att vara övertygad om att Frankrikes ädlingar äro lika färdiga att hylla skönheten som att skydda den mot oförrätt.’
’Ni talar väl, sir’, sade Zanoni allvarligt. ’Prinsen vågar icke visa sitt byte!’
Prinsen förblev mållös under några ögonblick, liksom av vrede. Slutligen utbröt han i de mest förolämpande ordalag mot signor Zanoni och mig. Zanoni svarade icke, jag var mera hetlevrad och hastig. Gästerna tycktes finna nöje i vårt gräl. Ingen utom Mascari, som vi knuffade undan och icke brydde oss om att höra, försökte att bilägga tvisten. Somliga var emot, andra för. Utgången kan lätt tänkas. Svärd begärdes och anskaffades. Två erbjöds mig av en bland gästerna. Jag ämnade just välja ett av dem, då Zanoni i min hand lade det andra, vilket att döma efter formen på fästet synbarligen var antikt. I detsamma sade han leende, under det han såg på prinsen, ’hertigen väljer er farfars svärd. Prins, ni är alltför tapper för att vara vidskeplig, ni har glömt försiktigheten!’ Vår vän syntes studsa och blekna vid dessa ord, men han besvarade Zanonis leende med en föraktfull blick. Nästa ögonblick var allt buller och oreda. Sex eller åtta personer var inbegripna i ett slags tvist, men prinsen och jag sökte blott varandra. Bullret omkring oss, gästernas förvirring, musikanternas skrik, slamret av våra egna svärd tjänade endast att ännu mer uppelda vårt olyckliga raseri. Vi fruktade att bli avbrutna av tjänarna och fäktade som galningar, utan regler och metod. Jag högg och parerade mekaniskt, blint och ursinnigt, som om en demon farit i mig, tills jag såg prinsen ligga utsträckt vid mina fötter, badande i sitt blod, och Zanoni lutad över honom, sakta viskande något till honom. Denna syn avkylde oss alla. Grälet upphörde. Vi samlades med blygsel, samvetskval och fasa kring vår olycklige värd – men det var för sent, hans ögon rullade vilt i hans huvud. Jag har sett många människor dö, men aldrig någon, vars ansikte burit en så förfärlig stämpel av förtvivlan. Slutligen var allt förbi! Zanoni steg upp från liket, tog med lugn fattning svärdet ur min hand och sade: ’Ni är mina vittnen, mina herrar, att prinsen själv är skyldig till sitt öde. Den siste ättlingen av detta lysande hus har omkommit i en duell.’
Jag såg icke vidare till Zanoni. Jag skyndade till vårt sändebud för att omtala händelsen och avbida utgången. Jag står i förbindelse till den neapolitanska regeringen och till denne olycklige ädlings höge arvtagare för den milda och ädelmodiga, men även rättvisa förklaring som gavs åt ett missöde, vars minne skall bedröva mig så länge jag lever!
Louis Victor, hertig de R.”
Uti ovanstående anteckning har läsaren den noggrannaste och omständligaste berättelse som finnes om den händelse vilken på den tiden väckte det största uppseende i Neapel. Glyndon hade icke deltagit i ordväxlingen, icke heller i sällskapsglädjens ytterligheter. Kanhända hade han Zanonis tillviskade varningar att tacka för denna återhållsamhet. Då den sistnämnde reste sig från liket och drog sig bort från det upprörda sällskapet, märkte Glyndon att han i förbigående rörde vid Mascaris skuldra och sade någonting som engelsmannen ej kunde höra. Glyndon följde Zanoni till matsalen, vilken, med undantag av månljuset, som slumrade på marmorgolvet, låg svept i den framskridande nattens dystra, sorgliga skuggor.
”Hur kunde ni förutsäga denna ohyggliga händelse? Han föll icke genom er hand!” sade Glyndon med darrande och ihålig röst.
”Generalen, som förutbestämmer segern, fäktar icke i egen person”, svarade Zanoni. ”Låt det förflutna sova med den döde! Möt mig midnattstiden vid sjöstranden, en halv mil till vänster om ert hotell. Ni kommer att känna igen stället på en grov pelare – den enda som finns i grannskapet – varvid en avbruten kedja är fäst. Där, om ni vill inhämta vår ordens lära, skall ni finna mästaren. Gå – jag har här åtskilligt mer att uträtta. Kom ihåg, att Viola ännu är i den dödes hus.”
Nu närmade sig Mascari, och Zanoni vände sig till italienaren, vinkande med handen åt Glyndon samt drog därefter den förstnämnde avsides. Glyndon begav sig dröjande bort.
”Mascari”, sade Zanoni, ”er beskyddare är icke mer, edra tjänster är utan värde för hans efterträdare, vilken är en sansad man, som fattigdomen skyddat för laster. Vad er själv beträffar, så tacka mig för att jag icke överlämnade er åt lagen – tänk på cypervinet! Gott, darra icke, människa, vinet kunde icke verka på mig, fastän dess verkan kunde överflyttas på andra. Detta är brottets vanliga följd. Jag förlåter er; och om vinet skulle döda mig, så lovar jag, att min vålnad icke skall skrämma en så ödmjuk syndare. Nog härom – för mig till Viola Pisanis rum! Ni behöver icke längre hysa henne här. Fångvaktarens död öppnar fångens cell. Skynda, jag måste iväg.”
Mascari mumlade några otydliga ord, bugade sig djupt och visade vägen till det rum där Viola var inlåst.
ADERTONDE KAPITLET
Några minuter före midnatt begav sig Glyndon till det utsatta stället. Den mystiska makt som Zanoni fått över honom hade blivit ännu större genom de senaste timmarnas händelser. Prinsens oväntade öde, förutsagt och dock synbarligen tillfälligt, föranlett av de vanligaste orsaker och ändock förbundet med de mest profetiska ord, uppfyllde honom med de livligaste känslor av beundran och förfäran. Det tycktes som om detta förunderliga väsen kunde vända de vanligaste händelser och de obetydligaste verktyg till medel för sin outgrundliga vilja. Men om så var, varför tillät han då Violas fängslande? Varför icke hellre förekomma brottet än straffa brottslingen? Och hyste verkligen Zanoni kärlek till Viola? Kärlek? Och erbjöd sig ändå att överlåta henne åt en annan, åt en rival, som han så lätt kunde besegra med sina ovanliga gåvor, om han det velat! Han trodde icke längre att Zanoni eller Viola velat narra honom till giftermål. Hans fruktan och vördnad för den förre tillät honom icke att misstänka ett så lågt bedrägeri. Älskade han själv Viola längre? Nej, den morgon han hörde i vilken fara hon råkat hade han visserligen åter känt kärlekens sympati och oro, men vid prinsens död förbleknade hennes bild ut hans hjärta, och han kände ingen svartsjuka vid tanken att hon hade räddats av Zanoni – över att hon kanske i detta ögonblick befann sig under hans tak. Den som under sin levnad erfarit spelpassionens ödeläggande retelser kommer väl ihåg hur alla andra intressen och lidelser uppslukades av denna enda, hur han helt och hållet uppgick i denna vilda förvillelse, hur denna demoniska despot med sin magiska spira kuvade varje annan känsla och tanke. Vida mäktigare än spelarens passion var den vanvettiga men sublima åtrå som härskade i Glyndons bröst. Han ville bli Zanonis like, icke i mänskliga och förgängliga egenskaper, utan i övernaturliga och eviga egenskaper. Han ville med glädje, ja, med förtjusning, offra allt för att bli delaktig av de stora hemligheter som skilde främlingen från det övriga människosläktet. Intagen av gudinnornas gudinna, utsträckte han – den vilde Ixion – sina armar och famnade en töckenbild!
Natten var blid och skön, och vågorna skvalpade lätt vid hans fötter, då han vandrade utmed den svala, stjärnbelysta havsstranden. Slutligen kom han till stället och varseblev där, lutad mot den brutna pelaren, en man, svept i lång kappa och stående i djupt begrundande ställning. Han närmade sig och nämnde Zanonis namn. Personen vände sig om, och Glyndon såg en främlings ansikte, ett ansikte som icke ägde Zanonis strålande skönhet, men som var lika majestätiskt och kanske ännu mera imponerande genom sin mognare ålder och den lidelsefria, djupa tankfullhet som utmärkte den välbildade pannan och de djupt liggande, men genomträngande ögonen.
”Ni söker Zanoni”, sade främlingen. ”Han är strax här. Men kanske känner den ni nu ser framför er ert öde bättre och är mera redobogen att förverkliga edra drömmar.”
”Har jorden då en annan Zanoni?”
”Varför icke?” svarade främlingen. ”Ni hyser ju själv det hoppet och den överspända tron att bli en Zanoni? Tänker ni att ingen annan har brunnit av samma gudalika åtrå! Vem har väl icke under sin första ungdom, då själen står närmare himlen, varifrån den stammar, och då dess gudomliga och ursprungliga trånad ännu icke hunnit utplånas av de lumpna passioner och småaktiga omsorger som tiden alstrar, hyst den tro att det i universum ges hemligheter som den stora mängden icke känner till och trängtat såsom hjorten efter vattenkällan, efter de källor som ligger dolda och fjärran vetenskapens stora och obefarna ödemarker? Källans sorl höres inuti själen, tills stegen irrande och vilsna strövar bort från dess vatten och ökenvandraren dör i den stora ödemarken. Tror ni att ingen av dem som hyst detta hopp, någonsin funnit sanningen och att trängtan efter den Högsta Kunskapen är oss given förgäves? Nej. Varje åtrå i människans hjärta är blott en aning om ting som finns till – fjärrbelägna, gudomliga. Nej! I världen har i varje tidsålder funnits vissa klarare, lyckligare andar, som mognat för rymder, vari högre väsenden rör sig och andas. Zanoni, stor som han är, står icke ensam. Han har haft föregångare, och många efterföljare torde han ock få.”
”Och vill ni säga mig”, sade Glyndon, ”att ni är en av dessa mäktiga få väsen som Zanoni icke överträffar i makt och visdom?”
”I mig”, svarade främlingen, ”ser ni en av vilken Zanoni själv lärt några av sina högsta hemligheter. På dessa stränder, på detta samma ställe stod jag i en tidsålder varom edra krönikor föga förmäler. Feniciern, grekern, romaren, langobarden, jag har sett dem alla – glittrande löv på livets stora stam, skingrade i sinom tid och åter fastvuxna, och samma ätt som skänkte sin ära åt den gamla världen gav en ny vår, ett nytt ungdomsliv åt den nya. Ty de ursprungliga grekerna, hellenerna, angående vilkas uppkomst edra drömmande lärde misstar sig, var av samma stora familj som den normandiska stammen, födda att bli världens herrar och ingenstädes på jorden ämnade till vedhuggare. De lärdes dunkla traditioner leder Hellas’ söners ursprung från det nordiska Trakiens vidsträckta områden och gör dem till de lantliga pelasgernas besegrare och stamfäder åt halvgudarna. De ha härlett en under västerns sol bronsfärgad befolkning från den blåögda Minerva och den blonde Achilles (nordens yttre särtecken), en befolkning som likt ett herdefolk uppvisar tappra aristokratier och lagbundna monarkier, den klassiska tidens feodalism. Just dessa traditioner ger eder anledning att spåra hellenernas ursprungliga kolonier tillbaka från den trakt, varifrån de normandiska krigarna i senare tider störtade in på de dumma och vilda keltiska horderna och blev den kristna världens greker. Men detta intresserar er icke, och ni är vis i er likgiltighet. Icke i kännedomen av de yttre tingen, utan i uppfostran av själen inom oss ligger den människas rike som önskar komma på ett högre plan än människor i allmänhet.”
”Och vilka böcker innehåller denna kunskap? I vilket laboratorium har den med möda utarbetats?”
”Naturen ger materialet. Ni ser det överallt under edra dagliga vandringar. I de örter som vilddjuren förtär och kemisten försmått att samla. I grundelementen, från vilka tingen, såväl de högsta som de lägsta, leder sitt upphov. I luftens vida famn, i jordens svarta avgrunder, överallt upplåtes för de dödlige den odödliga kunskapens förrådshus. Men liksom de enklaste problem även i det enklaste ämne äro olösbara för den som icke samlar sitt sinne för att fatta dem, liksom roddaren där i båten icke kan säga er varför två cirklar kan tangera varandra endast i en punkt, så skulle, om ock hela jorden vore fullskriven med den gudomliga kunskapens ord, dessa tecken dock sakna värde för den som icke vill lära förstå språket och begrunda sanningen. Unge man, din inbillningskraft är livlig. Är ditt hjärta lika modigt, är din vetgirighet stark, vill jag mottaga dig som min lärjunge. Men de första läxorna är allvarliga och förfärliga.”
”Om du har genomgått dem, varför skulle icke jag göra det?” svarade Glyndon raskt. ”Jag har alltifrån min barndom känt att sällsamma ting vore mig förbehållna, och ej nöjd även med de stoltaste utsikter som öppnar sig för den vanliga ärelystnaden, har jag sökt genomtränga det töcken och det mörker som sträckte sig bortom dem. I samma ögonblick jag såg Zanoni förekom det mig som hade jag upptäckt en ledare och lärare, efter vilken jag i min ungdom fåfängt trängtat.”
”Och till mig är hans plikt överlåten”, svarade främlingen. ”Där nere i viken ligger det fartyg för ankar varpå Zanoni vill söka ett skönare hem. Om några ögonblick blåser vinden upp, seglen sväller, och främlingen försvinner som en fläkt. Likt vinden lämnar han dock i ditt hjärta frön som kan slå rot och bära frukt. Zanoni har slutat sitt verk, han behövs icke mera. Den som skall fullända verket står vid din sida... Han kommer! Jag hör slagen av hans åra. Ni har ert fria val. Det beror på er, om vi skall mötas igen.” Med dessa ord gick främlingen långsamt bort och försvann under skuggan av en klyfta. En båt gled hastigt fram på vattnet. Den styrde mot land; en man hoppade upp på stranden och Glyndon igenkände Zanoni.
”Jag ger dig, Glyndon, icke längre förhoppningar om lycklig kärlek och en behaglig tillvaro. Den stunden är förbi, och ödet har lagt den hand, som kunde ha blivit din, i min. Men jag har rika gåvor att bjuda dig, om du vill överge det hopp som gnager ditt hjärta och vars förverkligande ej en gång jag har förmåga att förutse. Går din ärelystnad ej över vanliga människors, kan jag till fullo tillfredsställa den. Människor åtrår fyra ting här i livet: kärlek, rikedom, rykte och makt. Det första kan jag icke giva dig, de övriga står i min makt. Välj vilket du vill, och låt oss skiljas i fred!”
”Dessa är icke de gåvor jag åtrår, jag önskar kunskap, – vilken i sanning är makt – och därtill den högsta, den kunskap du själv besitter. För detta, och endast för detta, har jag avstått från Violas kärlek. Detta, och endast detta, måste bli min belöning.”
”Jag kan icke motsäga dig, jag kan blott varna. Begäret efter kunskap är icke alltid detsamma som förmågan att förvärva den. Det är sant, jag kan giva dig en lärare – resten beror på dig själv. Var vis medan tid är och tag det som jag med säkerhet förmår giva dig.”
”Svara mig blott på tre frågor, och i enlighet med ditt svar vill jag fatta mitt beslut. Står det i människomakt att komma i beröring med andra världars inbyggare? Står det i människomakt att inverka på naturkrafterna och att försäkra livet mot svärd och sjukdom?”
”Allt detta kan vara möjligt”, svarade Zanoni undvikande, ”för några få. Men om en uppnår denna höjd i vetandets sfär, förgås miljoner andra under försöket.”
”Ännu en fråga. Du –”
”Kom ihåg! För mig själv gör jag, såsom jag förut sagt, ingen reda.”
”Gott, kan jag tro på den främlingens ord som jag träffat i natt? Är han verkligen en av de utvalde siare vilken ni erkänner inneha de hemligheter som jag önskar utforska?”
”Oförvägne”, sade Zanoni med medlidsam ton, ”krisen är över och ditt val är gjort! Jag kan endast önska dig mod och framgång; ja, jag överlämnar dig åt en lärare som har makt och vilja att för dig öppna portarna till en fasansfull värld. Ditt väl och ditt ve våga intet i hans obevekliga visdoms vågskål. Jag bad honom spara dig, men han vill ej höra mig... Mejnour, mottag din lärjunge!” Glyndon vände sig om, och hans hjärta klappade då han varsnade att främlingen, vars fotsteg han icke hört på stenarna, vars annalkande han icke märkt i månskenet, åter stod vid hans sida. ”Farväl”, upprepade Zanoni. ”Din prövning börjar. Då vi härnäst träffas, är du offret eller segraren.”
Glyndons ögon följde den mystiske främlingens försvinnande. Han såg honom stiga i båten, och då först märkte han att bredvid roddarna satt en kvinnlig varelse, som steg upp när Zanoni upphann båten. Till och med på detta avstånd igenkände han den en gång tillbedda Violas gestalt. Hon viftade med handen åt honom, och genom den stilla, klara luften dallrade hennes röst ljuv men sorglig på hennes moders språk: ”Farväl, Clarence, – jag förlåter dig! Farväl! farväl!”
Han försökte svara, men rösten hade kommit en sträng att dallra i hans hjärta, och han fann ej ord. Viola var då för evigt förlorad, gången med denne förfärlige främling. Mörker omgav hennes öde! Och han, han själv, hade avgjort hennes lott och sin egen! Båten gled vidare, de lätta vågorna slog och gnistrade under årorna, och den lilla farkosten förde de älskande framåt i månljusets safirbana. Längre och längre bort ilade båten, tills den slutligen som en liten, knappast synlig punkt lade till vid sidan av ett skepp, som låg orörligt i den strålande viken. I detta ögonblick sprang en lekande och frisk vind upp, såsom väckt av en magers trollspö, med ett glättigt sus, och Glyndon vände sig till Mejnour:
”Säg mig, om du kan läsa det tillkommande, säg mig att hennes lott blir ljuv och att hennes val åtminstone är vist?”
”Min lärjunge”, svarade Mejnour med en röst, vars lugn väl överensstämde med de isande orden, ”din första omsorg vare att vända alla dina tankar, känslor och ditt deltagande från andra. Kunskapens första villkor är att man gör sig själv, endast sig själv, till sitt studium och sin värld. Du har själv beslutat över dig. Du har försakat kärlek. Du har avslagit rikedom, rykte och maktens tomma prål. Vad är väl människosläktet för dig? Att utveckla dina förmögenheter, att koncentrera ditt intresse är hädanefter ditt enda mål.”
”Och blir lycksaligheten då min lott?”
”Finnes lycksaligheten”, svarade Mejnour, ”måste den vara koncentrerad i ett jag för vilket inga känslor existera. Men lycksalighet är varats sista tillstånd, och du står ännu blott på tröskeln till det första.”
Som Mejnour talade hissade fartyget i fjärran sina segel för vinden och gled ut på djupet. Glyndon suckade, och lärjungen och läraren återvände till staden.
Noter
1) Monas mica, funnen i klara dammar, har en strålring eller gloria omkring sig; och detta är fallet med många andra arter infusionsdjur.
2) Iamb. De vita Pythag.
3) Detta är sagt av originalmanuskriptets författare, icke av utgivaren.
4) Den grekiska dödsängeln.
5) ’Nu skall drickas’ och ’foten är fri’ anspelar tydligen på de inledande orden i Horatius’ Carmina I, 37 (i sin tur en fri återgivning av ingressen till ett ode av Alkaios): Nunc est bibendum, nunc pede libero pulsanda tellus – ”Nu skall drickas, nu skall med (fri =) yster fot marken stampas”. Not av LA.
Utlagd på internet den 17 april 2008.