SJUNDE BOKEN

SKRÄCKVÄLDET

 

FÖRSTA KAPITLET

Den brusar, helvetesströmmen, som vid sitt första framträdande besjöngs såsom inloppet av en kanal till elyséen. Vilka blomstrande förhoppningar sprang icke upp i de öppna hjärtan som förfriskat sig av den klara morgondaggen på frihetens rosiga dag, som steg upp ur den mörka oceanen och ur den vanmäktiga träldomens sköte  Aurora från Tithos’ bädd! Förhoppningar, ni har mognat till frukt, och fruktan är stoft och blod! Sköne Roland, vältalige Vergniaud, svärmande Condorcet, storhjärtade Malesherbes, – snillen, filosofer, statsmän, patrioter, drömmare! – skåda det tusenåriga rike för vilket ni stred och arbetade!

Jag frammanar skuggorna. Saturnus har ätit upp sina barn¹ och lever ensam – under sitt rätta namn Molok! Det är under skräckväldet, under kung Robespierre, striden mellan boaormen och lejonet är utkämpad; boaormen har förtärt lejonet och är stinn av rovet. Danton har fallit och Camille Desmoulins. Danton hade yttrat innan han dog: ”Den pultronen Robespierre! Jag ensam kunde ha räddat honom.” Från den stunden tycktes verkligen den döde jättens blod förslöa ”den omutlige Maximiliens” slughet, liksom det slutligen, mitt under bullret av den uppskrämda nationalförsamlingen, kvävde hans röst². Om Robespierre efter detta sista offer, som måhända krävdes för hans säkerhet, proklamerat skräckväldets slut och handlat med den barmhärtighet som Danton börjat predika, kunde han ha levat och dött som en konung. Men fängelserna fortfor att blodas och bilan att falla, och Robespierre märkte icke att pöbeln var ända till äckel mätt av lik. Det starkaste kraftprov av en man skulle ha varit försöket att av djävlar göra människor.

Vi befinner oss i ett rum i borgaren-snickaren Dupleix’ hus i juli månad 1794, eller efter revolutionärernas kalender i thermidor i republikens andra år. Ehuru rummet var litet, var det prytt och förskönat med noggrannhet och omsorg. Det syntes att ägaren var lika angelägen att undvika det extravaganta och pråliga som det simpla och plumpa. De klassiska stolarna var prydliga och smakfulla, de rika draperierna, trymåerna, bysterna och urnorna på sina piedestaler, de väl bundna böckerna, som här och där fyllde nischerna eller stod ordentligt på sina hyllor, allt förrådde ordning, smak och känsla för hemtrevnad. En uppmärksam betraktare skulle ha sagt: ”Denne man önskar förklara för er: Jag är rik, jag är icke fåfäng, jag är icke yppig, jag är ingen lättjefull sybarit med dunbäddar och självsvåldiga målningar, jag är ingen högdragen ädling med rymliga salar och genljudande gallerier. Men desto större är min förtjänst, om jag avskyr dessa bekvämlighetens och stolthetens ytterligheter, då jag älskar det eleganta och har smak! Andra kan vara enkla och hederliga till följd av enkelhet i vanor och uppfostran. Om jag med så mycken smakens förfining likväl är enkel och ofördärvad, så giv akt därpå och beundra det!”

På rummets väggar hängde många porträtt, de flesta framställande ett och samma ansikte. På piedestalerna stod många byster, nästan alla skulpterade efter en och samma modell. I denna lilla kammare satt egenkärleken i högsätet och speglade sig i allt. Upprätt i en stol mitt framför ett stort bord, överstrött med papper, satt dukens och bysternas original, rummets ägare. Han var ensam, men satt dock alldeles som på parad, styv, stel, generad, som om han icke varit hemmastadd i sitt eget hem. Hans klädsel överensstämde med hans hållning och rum, den affekterade en viss nätthet – undvikande såväl de adligas yppighet som sansculotternas osnygga vårdslöshet. Han var friserad och koafferad, icke ett hår var rubbat, icke en fläck syntes på den glatta blå rockens yta, icke ett veck skrynklade den snövita västen med dess fina slag av ljus nejlikefärg. Vid första blicken på detta ansikte kunde man icke läsa annat än ett sjukligt uttryck i de av naturen föga gynnade dragen. Vid andra ögonkastet skulle man märkt att det ägde en egendomlig karaktär och makt. Ehuru pannan var låg och nedtryckt, saknade den icke det uttryck av tanke och förstånd som en viss bredd mellan ögonbrynen nästan alltid skänker. Läpparna var fasta och tätt hopknipna men darrade ofta och rörde sig oupphörligt. Ögonen, missnöjda och dystra, var dock genomträngande och fulla av en koncentrerad kraft, som icke tycktes understödjas av den magra, svaga kroppsbyggnaden eller den grönblå hyn som förrådde bekymmer och oro.

Sådan var Maximilien Robespierre, sådant det över snickarens butik belägna rum, varifrån de order utgick som utsände arméer på deras ärofulla bana och anbefallde ett artificiellt avlopp för det blod vilket översvämmade huvudstaden i ett land, som beboddes av jordens tappraste folk. Sådan var den man som försakat ett juridiskt ämbete, föremålet för hans ungdoms ärelystnad, hellre än att göra våld på sina filantropiska grundsatser genom att underskriva en enda medmänniskas dödsdom! Sådan var ärkehataren av dödsstraffen! Slaktarediktator var nu den man, vilkens rena och stränga väsen, vilkens osvikliga redlighet, vilkens hat till utsvävningar, vin och kärlek skulle – om han blott dött fyra år förut – gjort honom till ett mönster, som kloka fäder och omtänksamma borgare skulle framhållit för sina söner. Sådan var den man som icke tycktes ha någon last, förrän händelsen, denna mäktiga drivbänk, frambragte de två vilka vanligtvis i det längsta stannar på djupet i en mans hjärta – feghet och avund. Från en av dessa källor härflöt varje mord som han begick. Hans feghet var av ett eget och besynnerligt slag, ty den var åtföljd av den oryggligaste och bestämdaste vilja – en vilja som Napoleon respekterade, en järnvilja, och dock nerver av asp. I andlig måtto var han en hjälte –  fysisk en pultron. Vid de minsta skugga av fara som hotade hans person sviktade hans kropp, men viljan släpade faran till slaktarbänken. Så satt han där, rak som en stör, hans smala, veka fingrar vreds krampaktigt, hans rinnande ögon stirrade ut i rymden, det vita på dem var insprängt med förskämt blod, hans ögon rörde sig bokstavligen hit och dit som de oskäliga djurens för att uppfånga varje ljud såsom Dionysios i sin håla. Hans hållning var dock hövisk och högburen, och varje hårstrå i välfriserat skick.

”Ja, ja, mumlade han, jag hör dem. Mina goda jakobiner är på sin post i trappan. Skada att de svär så! Jag har en lag emot eder – det fattiga, dygdiga folkets sätt måste reformeras. Då allt är säkert skall ett par exempel statueras bland dessa goda jakobiner och göra sin verkan. De trogna själarna, hur de älska mig! Hm! – Vad för en ed var det! De behöver icke svära så högt – framför allt ej i själva trappan! Det skadar mitt rykte. Ha, steg!”

Talaren kastade en blick i spegeln mitt emot och tog upp en bok. Han tycktes försjunken i sin läsning, då en stor, grovlagd karl med en knölpåk i handen och en gördel med tvenne pistoler kring livet öppnade dörren och anmälde tvenne gäster. Den ene var en ung man, som sades likna Robespierre till det yttre men hade ett vida bestämdare uttryck i sitt ansikte. Han steg in först, och efter en blick på volymen i Robespierres hand – ty den sistnämnde tycktes alltjämt inbegripen i sin lektyr – utropade han:

”Vad! Rousseaus Héloise! En kärlekshistoria!”

”Käre Payan, det är icke kärleken – det är filosofien som behagar mig. Vilka ädla känslor – vilken brinnande dygd! Om Jean Jacques blott levat nu!”

Under det att diktatorn sålunda ordade om sin älsklingsförfattare, som han i sina orationer ivrigt sökte efterlikna, inrullades den andre gästen i en stol i rummet. Denne man var vid den ålder som för många är livets vår, han var nämligen trettioåtta år gammal. Bokstavligen död i undre delen av kroppen – förlamad, krympling, vanför, var han dock, såsom tiden snart visade, en Herkules i brott! Men det mildaste av alla mänskliga leenden log från hans läppar, en nästan änglalik skönhet kännetecknade hans ansiktsdrag³. Ett obeskrivligt vänligt uttryck och ett uttryck av tålamod, resignation och huld välvilja tillvann sig de personers hjärtan som första gången såg honom. Med en smekande, silverklingande stämma hälsade medborgaren Couthon Jean Jacques’ beundrare.

”Nej, säg icke att det är kärleken som drar din håg till detta stycke. Det är kärleken, men icke den grova, materiella kärleken mellan man och kvinna. Nej, den sublima kärleken för hela mänskligheten och egentligen för allt som lever och andas!”

Och medborgaren Couthon böjde sig ned och smekte den lilla hund som han beständigt bar vid sitt bröst, även i konventet, såsom en avledare för de ömma känslor som flödade över från hans kärleksfulla hjärta⁴.

”Ja, för allt som lever”, upprepade Robespierre ömt. ”Gode Couthon, arme Couthon! O de människorna, de hårda! Vad vi är missförstådda! Att bli beskyllda för att vara våra medbröders mördare. Ack, det är det som sårar en i hjärtat! Att vara ett föremål för fasa hos vårt lands fiender –det är ädelt, stort, men att vara ett föremål för fasa hos de goda patrioterna, hos dessa som man älskar och värderar – det är den förfärligaste av alla tortyrer, åtminstone för ett lättrört och redligt hjärta!⁵.

”Vad jag älskar att höra honom!” suckade Couthon.

”Hm!” svarade Payan något otåligt. ”Men nu till affärer!”

”Ah, till affärer!” upprepade Robespierre med en olycksbådande blick ur de blodsprängda ögonen.

”Den tid är inne”, fortsatte Payan, ”då republikens säkerhet fordrar samling av dess krafter. Dessa grälmakare av Välfärdsutskottet kan endast förstöra, icke ordna. De hatade er, Maximilien, från det ögonblick ni försökte få bort anarkien genom institutioner. Såsom de gäckades vid festen, då erkännandet av ett Högsta väsende kungjordes! De ville icke ha någon regent ens i himmelriket! Ert klara och vaksamma förstånd såg att det blev nödigt att skapa en ny värld, sedan man förstört den gamla. Det första steget till ordning är att förstöra förstörarna. Medan vi överlägger handlar era fiender. Det är bättre att i denna natt anfalla den handfull gendarmer som vaktar dem än att i morgon möta de bataljoner de kan ställa upp.”

”Nej”, sade Robespierre, som skyggade för Payans bestämda karaktär; ”jag har en bättre och säkrare plan. Det är i dag den 6 thermidor. Den 10 går nationalkonventet en corps till la Fête Décadaire. Mobben kommer att samlas; kanonjärerna, Henriots trupper, de unga eleverna av l’École de Mars, kommer att blanda sig i hopen. Då är det lätt att nedgöra de sammansvurna, som vi skall utpeka för de våra. Samma dag kommer icke heller Fouquier och Dumas att vila, och ett tillräckligt antal av de misstänkta skola, till underhållande av en hälsosam fruktan och för att underblåsa det revolutionära elementet, förgås genom lagens bila. Den 10 skall bli den stora handlingens dag... Payan, har ni gjort upp en förteckning på dessa sista missdådare?

”Den finns här”, svarade Payan lakoniskt, framvisande ett papper.

Robespierre såg över det i hast. ”Collot d’Herbois – gott! Barrère – ja, det var Barrère, som sade: ’låt oss slå till! Endast de döda vänder icke åter’.⁶ Vadier, den vilde skämtaren – gott – gott! Vadier av Berget. Han har kallat mig Mahomet Scélérat. Hädare!”

”Mahomet kommer nu till berget”, sade Couthon med sin silverstämma, under det han smekte sin pudel.

”Men hur är detta fatt? Jag ser icke Talliens namn. Tallien – jag hatar den mannen. Det vill säga”, sade Robespierre, rättande sig och med den skenhelighet och det självbedrägeri som dessa frasmakare aldrig lade bort, ej en gång sinsemellan – ”det vill säga, dygden och vårt land hatar honom! Det är icke en enda person i hela konventet som inger mig så mycken fasa som Tallien. Couthon, jag ser tusen Dantoner där Tallien sitter.”

”Talliens huvud är det enda, som har värde hos denna vanskapliga kropp”, sade Payan, vars vildhet och brott liksom Saint Justs var åtföljda av ovanliga talanger. ”Vore det icke bättre att rå om det där huvudet, att vinna, att köpa det för ögonblicket och betjäna sig av honom? Han kan möjligen hata er, men han älskar penningen?”

”Nej”, sade Robespierre och skrev ned Jean Lambert Talliens namn med långsam hand, formande varje bokstav med sträng noggrannhet; ”detta enda huvud behöver jag!”

”Jag har en liten lista här”, sade Couthons lena röst – ”en mycket liten lista. Ni går till doms i de högre regionerna: det är nödvändigt att ock statuera några få exempel i de lägre. Dessa moderata är som strån, vilka följa med vinden. De var emot oss i går i konventet. En liten skräck skall rätta vindflöjlarna. Stackare! Jag vill dem intet ont. Jag är färdig att gråta för deras skull. Men framför allt det kära fosterlandet.”

Robespierres förfärliga blick slukade den förteckning som den känslosamme räckte honom.

”Ah, dessa är väl valda män, som icke är nog bemärkta för att bli saknade, vilket är bästa politiken med relikerna av det partiet. Några främlingar även – ja de ha inga anförvanter i Paris. Dessa hustrur och föräldrar börja att stämpla mot oss. Deras klagan nedsätter giljotinen!”

”Couthon har rätt”, sade Payan. ”Min lista innehåller dem som jag är säker på att kunna göra av med en masse bland hopen vid festen. Hans lista innehåller dem som vi må försiktigt överlämna åt lagen. Skall den icke undertecknas genast?”

”Den är undertecknad”, sade Robespierre, sättande pennan ordentligt tillbaka i bläckhornet. ”Nu till viktigare saker. Dessa avrättningar gör ingenting till saken, väcker ingen sensation, men Collot d’Herbois, Bourbon l’Oise, Tallien” – vid detta sista namn kippade Robespierre efter andan – ”de är partiets huvuden. Dessa betyder så mycket som liv eller död för oss och dem.”

”Deras huvuden är trappstegen till er elfenbenstol”, sade Payan halvviskande. ”Ingen fara, blott vi är tappra. Domare, jurymän, alla är valda av er. Ni håller armén i ena handen och lagen i den andra. Er röst kommenderar ännu folk –”

”Det arma, dygdiga folket”, mumlade Robespierre.

”Och även om ert förslag vid festen skulle falla”, fortfor Payan, ”får vi icke försumma de medel som ändock står oss till buds. Besinna, Henriot, generalen för parisarmén, förser er med trupper för att arrestera jakobinklubben med en försvarlig styrka, den obeveklige Dumas med domare, som aldrig friar. Vi måste vara djärva!”

”Och vi är djärva!” utropade Robespierre med uppflammande passion och slog sin hand i bordet i det han steg upp, med huvudet högt upplyft såsom en orm, som är färdig att hugga. ”När jag ser de många laster som den revolutionära strömmen blandar med de medborgerliga dygderna, darrar jag för att i eftervärldens ögon bli nedsölad av dessa ondskefulla män, som blandar sig med mänsklighetens uppriktiga försvarare. Hur – de tror sig kunna dela landet liksom ett byte! Jag tackar dem för deras hat mot allt som är dygdigt och värdigt. Dessa män” – och han ryckte till sig listan ur Payans hand – ”dessa – icke vi – har rest en gränsmur mellan sig själva och Frankrikes äkta söner!”

”Det är sant, vi måste regera ensamma! Med andra ord fordrar staten enighet i vilja –” mumlade Payan med sitt praktiska förnuft, tolkande slutföljden av sin kollegas logik!

”Jag skall gå till nationalkonventet”, fortfor Robespierre. ”Jag har varit alltför länge frånvarande. Jag får icke synas förfärad för den republik jag själv skapat. Bort med sådana betänkligheter! Jag skall förbereda folket! Jag skall tillintetgöra förrädaren med en blick!”

Diktatorn talade med den förfärliga fastheten hos en man, som aldrig ryggat – med den moraliska vilja som gick fram såsom krigaren vid kanonen. I detta ögonblick stördes han av ett brev, som lämnades honom. Han öppnade det. Hans ansikte förändrades; han darrade från topp till tå. Det var en av dessa anonyma varningar, varmed de överlevandes hat och hämndlystnad plågade tyrannen.

”Du är besudlad”, stod det att läsa i detta brev, ”med Frankrikes dyrbaraste blod. Läs din dom! Jag väntar på den timme, då folket skall överantvarda dig till domaren. Om mitt hopp bedrar mig, om det dröjer alltför länge – hör – märk! – så skall denna hand, som dina ögon förgäves skall spana efter, genomborra ditt hjärta. Jag ser dig alla dagar – jag är med dig dagligen. Varje timme höjes min dolk mot ditt bröst. Usling, lev ännu en stund, dock blott några få eländiga dagar – lev för att tänka på mig – sov för att drömma om mig! Din fruktan för mig och dina tankar på mig är din dödsdoms förelöpare. Adjö! Jag njuter på förhand av din förskräckelse!”⁷

”Edra listor är icke fulla nog”, sade tyrannen med ihålig stämma, och papperet föll ur hans darrande händer. ”Tag hit dem – tag hit dem! Tänk efter – tänk efter! Vi måste ha fler! Barrère har rätt! Låt oss slå till! Endast de döda vänder ej åter.”

 

ANDRA KAPITLET

Under dessa Maximilien Robespierres planer och farhågor bidrog den allmänna faran, det allmänna hatet samt allt som ännu var kvar av mänsklighet och dygd hos revolutionens agenter att förena de sällsammaste motsatser i gemensamt hat mot överheten. Det var verkligen en sammansvärjning emot honom å bane bland män, föga mindre än han själv befläckade av oskyldigt blod. Men denna sammansvärjning skulle i och för sig själv ha blivit ofruktbar trots Talliens och Barras’ skicklighet – de enda män bland de sammansvurna som genom försiktighet och energi förtjänade namn av anförare. De mäktiga och förstörande element, som samlade sig omkring tyrannen, var tid och natur. Den förra passade han icke längre för. Den senare, som han våldfört sig på, reste sig hämnande i människornas bröst. Revolutionens skändligaste parti, den hädangångne Héberts anhängare, slaktarateisterna, vilka, under det de vanhelgade himmel och jord, likväl yrkade på egen okränkbar helighet, var lika uppretade över sin usla anförares avrättning som över kungörelsen av ett Högsta väsen. Folket, som hade blivit grymt, vaknade som ur en blodig dröm, då deras avgud Danton icke längre stod på fasans skådeplats och genom den frimodiga rättframhet och den vältaliga energi, som alltid i hopens ögon upphöjer dess hjältar, gjorde brottet populärt. Giljotinens glav hade vänt sig mot den själva! De hade tjutit och skrikit, sjungit och dansat, när den vördnadsvärde åldringen eller den modige ynglingen, ädlingen och den lärde i den ohyggliga kärran passerade deras gator. Men de stängde sina butiker och knotade sins emellan, när döden bröt in i deras egna led och skräddare, skomakare, daglönare och arbetare rullade bort för att famnas av den ”den heliga modern giljotinen” med så liten ceremoni som om de varit Montmorencer eller Tremouiller, Malesherber eller Lavoisierer. ”Vid denna tid”, sade Couthon med rätta, Dantons, Héberts, Chaumettes skuggor ”vandrar ibland oss.”

Bland dem, som delat ateisten Héberts läror och som nu fasade för hans öde, var målaren Jean Nicot. Förtretad och uppretad över att genom denne sin patrons död finna sin bana stäckt och att vid höjdpunkten av den revolution, för vars skull han arbetat, nödgas gömma sig i hålor och källrar, armare, obetydligare och eländigare än han från början varit, ej en gång vågande att utöva sin konst och varje timme fruktande att hans namn skulle öka dödslistorna, var han naturligtvis en av Robespierres och han styrelses bittraste fiender. Han höll hemliga möten med Collot d’Herbois, som var livad av samma anda. Och med den förmåga av list och försiktighet, som kännetecknade honom, lyckades han att obemärkt utsprida smädeskrifter och anklagelser mot diktatorn och att mitt bland ”det arma och dygdiga folket” anlägga brandröret till den stora explosionen. Men ännu tycktes Maximilien den omutliges grymma makt även för djupare politiker än Jean Nicot stå fast och säker, och så svaga var de rörelser man vågade företaga mot honom att Nicot tillika med många andra byggde sina förhoppningar mera på dolken i en lönnmördares hand än på ett upplopp eller en resning bland mängden. Men ehuru Nicot visserligen icke var feg, skydde han dock för att ikläda sig martyrskruden. Han hade nog urskillning att inse att, ehuru alla partier skulle glädja sig över mordet, dock alla partier sannolikt även var ense om mördarens dödsdom. Han hade icke nog dygd för att bli en Brutus. Hans plan var att inspirera en befullmäktigad Brutus, och i denna uppeldade, sjudande massa var det icke någonting förmätet eller otänkbart att finna en sådan.

Bland dem som högljuddast och ivrigast fördömde denna blodsregering, bland dem som var mest missnöjda med revolutionen, bland dem som mest vämjdes vid dess ytterligheter var, som man lätt kan föreställa sig, engelsmannen Clarence Glyndon. Det snille, de fullkomligheter och de tvivelaktiga dygder, som med nyckfull glans bestrålat Camille Desmoulins, hade fängslat och hänfört Glyndon mer än egenskaperna hos någon av revolutionens andra män. Och då Camille Desmoulins (denne som ännu hade ett hjärta, vilket hos de flesta av hans samtida tycktes vara dött eller slumrande), detta geniets och villfarelsens livliga barn, uppretad av girondisternas blodbad och ångrande sina egna anfall mot dem, genom barmhärtiga och milda grundsatser uppväckte ormen i Robespierres bröst, hyllade Glyndon av hela sin själ hans åsikter. Camille Desmoulins gick under, och Glyndon sökte, misströstande på en gång om sitt liv och mänsklighetens sak, från denna stund endast tillfälle att fly från detta allt uppslukande Golgata. Han hade två liv att skydda utom sitt eget. För dessa darrade han, och för dem planerade han och beredde utvägar till flykt. Ehuru Glyndon hatade Nicots parti⁸, dess grundsatser och dess laster, bistod han dock målaren i hans armod, och Jean Nicot å sin sida försökte att uppelda Glyndon för det slags odödlighet som Brutus förvärvade och vilken han själv blygsamt frånsade sig. Han byggde sitt hopp på det fysiska mod, på den vilda, ohämmade inbillningskraft, som utmärkte den engelske konstnären, på det gränslösa hat och den leda, varmed han såg Maximiliens styrelse.

Vid samma timme, samma julidag, då Robespierre, som vi sett, överlade med sina bundsförvanter, sutto två personer i ett litet rum vid en av de gator som leda till Rue Saint Honoré. Den ene, en man, tycktes med stigande otålighet och mulen panna lyssna till sitt sällskap, en kvinna av sällsynt skönhet, men med ett yttryck av djärvhet och lugn i sitt ansikte, som under det hon talade upplivades av en halvvild, häftig naturs lidelser.

”Engelsman”, sade kvinnan, ”akta dig! Du vet att jag vill våga allt för att vara vid din sida – under din flykt eller under din vistelse här i dödens hem. Du vet det! Tala!”

”Gott, Fillide. Har jag någonsin tvivlat på din trohet?”

”Tvivla på den kan du inte – bedraga den kan du. Du säger mig att du på din flykt måste ha en följeslagerska till utom mig; detta skall icke ske.”

”Skall icke?”

”Det skall icke ske!” utropade Fillide bestämt och lade armarna i kors över bröstet. Innan Glyndon kunde svara hördes en lätt knackning på dörren, och Nicot öppnade den och steg in.

Fillide sjönk ned i sin stol. Böjande sitt huvud mot sina händer, tycktes hon icke ge akt på den främmande eller på det samtal som följde.

”Jag kan icke hälsa dig god dag, Glyndon”, sade Nicot, som med sina vanliga sansculott-fasoner, med en slitna hatten på huvudet, händerna i fickorna och med en vecka gammalt skägg på sin haka, steg fram till artisten, ”jag kan icke hälsa dig god dag, ty så länge tyrannen lever är varje dag som randas över Frankrike ond.”

”Det är sant; men vad mer? Vi ha sått vinden, vi måste skörda orkanen.”

”Och ändock”, sade Nicot, synbarligen utan att ge akt på svaret, och liksom i tankar för sig själv, ”är det besynnerligt att tänka att slaktaren har lika vansklig ställning som slaktoffret – att hans liv hänger på en lika skör tråd – att mellan huden och hjärtat är blott ett helt kort avstånd – att, kort sagt, ett styng kan befria Frankrike och rädda människosläktet”!

Glyndon betraktade talaren med likgiltigt och förnämt förakt och svarade icke.

”Och”, fortfor Nicot, ”jag har stundom sett mig om efter en man som var av ödet utsedd härtill. Närhelst jag detta gjort, har mina steg fört mig hit.”

”Borde de icke snarare fört dig till Maximilien Robespierres sida?” sade Glyndon leende.

”Nej”, genmälte Nicot kallt, ”nej, ty jag är en misstänkt, jag kunde icke tillhöra hans svit, jag kunde icke nalkas hans person på hundra alnar utan att bli gripen; men du, som ännu är säker. Hör på mig”! Och hans röst blev ivrig och uttrycksfull. Hör på mig! Det synes som om denna handling vore förknippad med fara. Det är likväl icke så. Jag har varit tillsammans med Collot d’Herbois och Billaud-Varennes. De skall skydda den som ger dödsstöten. Folket kommer att hälsa dig som sin befriare – och –”

”Håll, karl! Hur vågar du sammanställa mig med mördare? Låt larmklockan ljuda från tornet till krig mellan mänskligheten och tyrannen, och jag skall icke vara den siste på stridsplatsen, men friheten har ännu aldrig i lönnmördaren erkänt en försvarare!”

Det låg någonting så djärvt och ädelt i Glyndons röst och sätt då han talade, att Nicot med ens tystades därav och såg att han misstagit sig på mannen.

”Nej”, sade Fillide, lyftande sitt ansikte från sina händer. ”Nej, er vän har en klokare plan i beredskap. Han tänker lämna vargarna att sönderslita varandra. Han har rätt; min –”

”Flykt!” utropade Nicot. ”Är det möjligt? Flykt! Hur? Här? Genom vilka medel? Hela Frankrike är besatt med spioner och vakt! Flykt? Give himlen att det stode i vår makt”!

”Önskar du ock att undfly den välsignade revolutionen?”

”Önskar! O!” ropade Nicot plötsligt och föll ned på golvet och omfattade Glyndons knän – ”o, rädda mig jämte dig! Mitt liv är en plåga. Varje ögonblick hotar mig giljotinen. Jag vet att mina stunder är räknade. Jag vet att tyrannen är färdig att skriva in mitt namn i dödsrullorna. Jag vet att René Dumas, domaren som aldrig benådar, från första stund beslutat min död. O, Glyndon, vid vår gamla vänskap – vid den konst vi gemensamt hyllar – vid din fromma engelska tro och ditt goda engelska hjärta, låt mig dela din flykt!”

”Om du vill, så må det ske.”

”Jag tackar dig, mitt hela liv skall visa min tacksamhet. Men du har ombesörjt medlen – pass – förklädnad –”

”Jag skall säga dig det. Du känner C– i nationalkonventet – han är mäktig och girig. ’Må man förakta mig, blott jag får äta middag’, sade han när man förebrådde honom hans snålhet.”

”Nåväl?”

”Denom denne dristige republikan, som har tillräckligt med vänner i kommittén, har jag erhållit nödiga hjälpmedel. Jag har köpt dem. Mot vedergällning kan jag utverka pass även åt dig.”

”Dina rikedomar ligger då icke i assignationer?”

”Nej, jag har nog pengar för oss alla.”

Och nu vinkade Glyndon Nicot in i  ett angränsande rum, och sedan han kort och hastigt redogjort för planen för resan och de förklädnader, som i överensstämmelse med passens innehåll måste anläggas, tillade han: ”I belöning för den tjänst jag sålunda gör dig må du bevilja mig en ynnest tillbaka, som jag förmodar skall bli dig lätt att visa. Du erinrar dig Viola Pisani?”

”Ah – erinrar mig! Ja! – och älskaren med vilken hon flydde!”

”Och från vilken hon nu flyr.”

”Verkligen – ah – jag förstår! För tusan! Du är en lycklig människa, kamrat.”

Tyst, karl! Med allt ditt evinnerliga prat om brödraskap och dygd synes du dock aldrig tro på en vacker handling eller en dygdig tanke!”

Nicot bet sig i läppen och svarade trumpet: ”Erfarenheten är en stor lärare. Men vad tjänst kan jag göra dig med avseende på italienskan”

”Jag har varit orsaken till hennes ankomst till denna farliga, olyckliga stad. Jag kan icke lämna henne ensam mitt ibland faror, för vilka varken oskuld eller obemärkthet kan skydda henne. I er välsignade republik behöver en misstänkt medborgare, som fattar tycke för en flicka eller hustru, blott säga: ’Bliv min eller jag anger er!’ Med ett ord: Viola måste fly med oss.”

”Intet annat? Vad är lättare? Jag ser att hennes namn är upptaget i passet.”

”Vad är lättare? Vad är svårare? Denna Fillide – himlen give att jag aldrig sett henne, att jag aldrig låtit min själ förslavas av mina sinnen! Kärleken till en obildad, häftig, principlös kvinna börjar med en himmel och ändas med ett helvete! Hon är svartsjuk som en furie, hon vill icke veta av ett kvinnligt sällskap. Och då hon en gång får se Violas skönhet – jag darrar att tänka på det. Hon är i stånd till varje ytterlighet under passionernas storm.”

”Ah, jag vet vad en sådan kvinna vill säga! Min hustru Beatrice Cacchini, som jag tog med mig från Neapel, då jag fick korgen av denna samma Viola, skildes vid mig då pengarna tog slut. Och nu åker hon såsom den domares hustru i vagn förbi mig, arme fotvandrare, som krälar fram genom gatorna. Gud fördöme henne! Tålamod, tålamod! Sådan är dygdens belöning. Vore jag blott Robespierre för en dag!”

”Upphör med dessa tirader!” utropade Glyndon otåligt, ”och kom till saken! Vad råder du mig till?”

”Lämna din Fillide kvar.”

”Lämna henne åt hennes egen okunnighet – lämna henne utan försvar, henne den tanklösa – lämna henne mitt bland dessa rövare och mördare? Nej! Jag har en gång felat mot henne! Men komme vad som komma vill – jag skall icke nedrigt överge en som med alla sina villfarelser dock anförtrodde sitt öde åt min kärlek.”

”Du övergav henne i Marseille.”

”Det är sant. Men jag lämnade henne i säkerhet, och jag trodde icke då att hennes kärlek var så djup och trofast. Jag lämnade henne guld, och jag föreställde mig att hon lätt skulle låta trösta sig, men sen dess har vi gemensamt erfarit vad fara vill säga! Och nu skulle jag lämna henne ensam i den fara, för vilken hon aldrig utsatt sig om hon icke älskat mig! Nej, det är omöjligt!... Jag får ett infall. Kan du icke säga att du har en syster, en släkting eller en välgörerska, som du vill rädda? Kan vi icke tills vi lämnat Frankrike, inbilla Fillide att Viola är en person, för vilken blott du intresserar dig och vilken vi endast för din skull tillåter dela vår flykt?”

”Ha, väl uttänkt! Det går visst an!”

”Jag skall då synas ge efter för Fillides önskningar och överge förslaget – om hon så harmas över – att rädda det skyldiga föremålet för hennes ursinniga svartsjuka. Du skall emellertid själv söka förmå Fillide övertala mig att tillåta en –”

”dam (hon vet, att jag icke har någon syster), som har bistått mig i min bedrövelse, vara med i sällskapet, ja, jag vill styra om allt. Var utan fruktan, du! Ännu ett ord – vad har det blivit av Zanoni?”

”Tala icke om honom – jag vet det icke.”

”Älskar han ännu denna Viola?”

”Det ser så ut. Hon är hans hustru, hans barns moder. Barnet har hon ock med sig.”

”Hustru! – Moder! Han älskar henne, aha! Och varför –”

”Inga frågor nu! Jag vill förbereda Viola på flykten. Du återvänder emellertid till Fillide.”

”Men neapolitanskans adress? Det är nödvändigt att jag vet reda på den, i händelse Fillide frågar efter den”.

”Rue M – T – nr 27. Adjö!”

Glyndon tog sin hatt och skyndade bort.

Då Nicot blev allena, syntes han några ögonblick försänkt i tankar. ”Åhå!” mumlade han för sig själv, ”kan jag icke vända allt efter min önskan? Kan jag icke hämnas på dig, Zanoni, såsom jag ofta svurit – just genom din hustru och ditt barn? Kan jag icke sätta mig i besittning av ditt guld, ditt pass och din Fillide, hetlevrade engelsman, som ville förödmjuka mig med dina välgärningar och som givit mig dina allmosor, som om jag varit en tiggare? Och Fillide, jag älskar henne. Och ditt guld, det älskar jag ännu mer! Dockor, jag har edra trådar i min hand!”

Han gick långsamt in i det rum, där Fillide ännu satt med dyster tankfullhet på sin panna och tårar i sina mörka ögon. Hon såg hastigt upp, då dörren öppnades, men vände sig åter otåligt och med besviket utseende bort från Nicots vidriga ansikte.

”Glyndon”, sade målaren och drog en stol nära Fillides, ”har uppdragit å mig att förljuva er enslighet, sköna Fillide. Han är icke svartsjuk på den fule Nicot! – Ha, ha, dock älskade Nicot dig en gång, när hans lycka log ljusare. Men nog om sådana överståndna dårskaper.”

”Er vän har gått sin väg. Vart? Ah! Ni ser bort – ni är förlägen – ni kan inte möta mina blickar! Tala! Jag ber, jag besvär er, tala!”

”Barn, vad fruktar du?”

”Fruktar! – Ja, jag fruktar!” sade italienskan och sjönk tillbaka i sin stol och tycktes försjunken i egna tankar.

Efter en paus strök hon det långa håret från ögonen, steg hastigt upp och mätte rummet med ojämna steg. Slutligen stannade hon mitt för Nicot, lade handen på hans arm, förde honom till byrån, som hon låste upp, och utdragande en låda visade hon på guldet som där var förvarat. Du är fattig, du tycker om pengar. Tag vad du vill, men upplys mig! Vem är den kvinna som din vän besöker? Och älskar han henne?”

Nicots ögon gnistrade och hans hand öppnade och slöt sig, slöt och öppnade sig, under det han stirrade på pengarna. Men han undertryckte med möda sitt begär och sade med låtsad bitterhet: ”Tänker du muta mig? I sådant fall vill jag säga dig att jag icke är fal för guld. Men vad mer, om han älskar en rival – om han bedrar dig – om han, trött vid din svartsjuka, önskar att vid sin flykt lämna dig kvar här – skulle en sådan övertygelse göra dig lyckligare?”

”Ja!” ropade italienskan stolt. ”Ja, ty det skulle vara en sällhet att hata och hämnas! O, du vet icke hur ljuvt det är att hata för dem som uppriktigt älskat!”

”Men vill du svära, ifall jag avslöjar hemligheten för dig, att icke såsom andra kvinnor utgjuter verkliga tårar och överhopar bedragaren med ett alltför känsligt sinnes förebråelser vid hans återkomst?”

”Tårar – förebråelser! – Hämnden döljer sig i leenden!”

”Du är en stolt kvinna!” sade Nicot nästan beundrande. ”Ännu ett villkor: din älskare önskar fly med sin nya älskade och lämna dig åt ditt öde. Om jag bevisar dig detta och om jag befordrar din hämnd på din rival, vill du då fly med mig – jag älskar dig, jag vill gifta mig med dig!”

Fillides ögon kastade flammor. Hon såg på honom med avsky och förblev tyst.

Nicot kände att han gått för långt, och med den kännedom om den sämre delen av vår natur, vilken hans eget hjärta och hans broderskap med brottet skaffat honom, beslöt han att överlämna resten åt italienskans lidelser, sedan de en gång nått den höjd dit han ämnade leda dem.

”Ursäkta mig!” sade han. ”Min kärlek gjorde mig alltför förmäten. Dock är det blott denna kärlek, mitt deltagande för dig, sköna, förådda varelse, som kan förmå mig att med en sådan upptäckt skada en som jag ansett som en broder. Jag kan ju förlita mig på din ed att dölja allt för Glyndon?”

”På min ed, på oförrätterna mot mig och på mitt bergsblod!”

”Nog, tag din hatt och din kappa och följ mig!”

När Fillide lämnade rummet, vilade Nicots ögon ännu en gång på guldet. Det var mycket – mycket mer än han vågat hoppas. Och då han såg ned i lådan, blev han varse en brevpacke med Camille Desmoulins’ välkända handstil. Han grep den – öppnade den. Hans ögon klarnade, när han läst några få meningar. ”Detta skulle föra femtio Glyndoner till giljotinen!” mumlade han och gömde brevpacken vid sin barm.

O konstnär, o svikne, irrande genius! Se här de farligaste fienderna – det falska idealet, som icke känner någon Gud, och den falska kärleken, som tar sin näring från sinnena och icke hämtar sitt ljus från själen!

 

TREDJE KAPITLET

Brev från Zanoni till Mejnour

Paris

Kommer du ihåg den flydda tid, då skönheten ännu dvaldes i Grekland, hur vi två på den vidsträckta ateniensiska teatern bevittnade skaldens härliga skapelser, lika odödliga som vi själva? Erinrar du dig den fasansfulla rysning som löpte genom den talrika auditoriet, när den vilda Kassandra bröt sin hemska tystnad och ropade till sin obeveklige gud? Hur spöklik ljöd icke hennes röst vid inträdet i Atreus’ hus, som skulle bli hennes grav, och när hon brast ut i profetior om kommande olyckor – ”boning från ljuset skymd! – mänsklighetens slakthus och blodstänkta golv!”⁹. Kommer du ihåg, hur jag mitt under församlingens andlösa fasa närmade mig dig och viskade: ”I sanning, ingen profet övergår skalden! Denna scen av låtsad fasa synes mig som en dröm, framställande en bild av min egen framtid!” Då jag träder in i detta slakthus, återkommer denna scen i mitt minne. Jag tycker att Kassandras röst ljuder i mina öron. En högtidlig, varnande räddhåga tvingar sig på mig, liksom om även jag kommit hit för att finna en grav och som om ”Hades’nät” redan snärjt in mig i sina trådar. Vilket mörkt förvaringsrum för omvälvningar och olyckor har icke vårt minne blivit! Vad är vårt liv annat än en dödskrönika! Det synes mig som vore det i går jag stod på gatorna i denna gallernas stad och såg hur de vimlade av plymagerat ridderskap och hörde hur sidandräkterna frasade. Unge Ludvig, konungen och älskaren, var segrare vid tornerspelet och karusellen och hela Frankrike kände sig lysande genom sin lysande furste! Nu finns där varken tron eller altare. Och vad finns i stället? Jag ser det – giljotinen! Det är bedrövligt att stå bland ruinerna av grusade städer, att skåda ormen eller ock ödlan bland spillrorna av Persepolis och Tebe. Men ännu bedrövligare är det att stå såsom jag – främlingen från förgångna kejsardömen – mitt ibland de ännu ödsligare ruinerna av lag och ordning och bland ruinerna av själva människosläktet! Dock, här, även här kan kärleken, den försonande, som lett mina steg, gå med oförfärat hopp genom dödens öken! Sällsam är den lidelse som skapar en värld för sig, som individualiserar en enda bland många, som genom alla mitt höga livs växlingar ännu lever och överlever allt, sedan ärelystnad, hat och vrede redan är döda, en ensam ängel som över gravarnas vida rum svävar på sina darrande, mänskliga vingar – hopp och fruktan.

Hur kommer det sig, Mejnour, att ehuru min förmåga av förutseende övergivit mig och jag under min forskning efter Viola varit understödd endast av vanliga instinkter sådana som andra dödligas – hur kommer det sig att jag aldrig känt mig nedslagen, att jag under varje svårighet känt en profetisk övertygelse om att vi slutligen skulle mötas? Så grymt var varje spår av hennes flykt dolt för mig – så hastigt, så hemligt hade hon avlägsnat sig att inga av Venedigs spioner och myndigheter kunde ge mig någon upplysning. Jag genomsökte förgäves hela Italien. Hennes barndomshem i Neapel – hur stilla var det icke i de tysta rum, där hennes väsens ljuvhet ännu tycktes andas! Alla vår kunskaps högsta hemligheter slog fel för mig – förmådde icke göra hennes själ synlig för min. Dock, dag och natt, du ensamma lilla, dag och natt kan jag dock samtala med dig, mitt barn! Här i den mest välsignade, förebildande och mystiska av alla förbindelser synes naturen själv ersätta vad kunskapen nekar. Avstånd kan icke skilja faderns vaksamma själ från den förstföddes vagga! Jag känner icke hans viloställe eller hans hem – mina inre syner målar icke landet där han vistas – blott det lilla fina liv som ännu tar hela rymdens rike till sin arvslott! Ty för barnet, hos vilket förståndet ännu icke mognat, hos vilket mänskliga, elaka passioner ännu icke uppstått och fördunklat det rena väsende som hämtar sin näring från det element det nyss lämnat, ges icke något visst land, någon födelsestad eller något dödligt språk. Dess själ, ännu medborgare av allt rum, av alla världar, möter i rymden min – barnet står i samklang med sin far! Grymma och försakande – du, för vilkens skull jag lämnat sfärernas visdom – du, som är begåvad med den farliga skänken – mänsklig svaghet och fruktan – kunde du tro den unga själen mindre säker på jorden, därför att jag ville leda den mot himlen? Trodde du att jag ville skada mina egna? Förstod du ej att det liv jag gav det talade till dig genom barnets rena blickar för att varna – för att tadla modern, som ville binda fast det vid stofthyddans mörker och lidanden? Förstod du ej att det var jag som med himlens tillstånd skyddade det för lidanden och sjukdom? Och jag välsignade det i dess underbara skönhet såsom en helig mellanlänk, genom vilken min ande slutligen skulle komma i samband med din.

Och hur har jag kommit dem på spåren? Jag erfor att din lärjunge varit i Venedig. Jag kunde ej känna igen den unge, behaglige nybörjaren från Parthenope på beskrivningen av den vilde, magre gäst som kommit till Viola innan hennes flykt skedde. Men så ofta jag velat framkalla idén av honom, har den flytt undan, och jag förstod då att hans öde var förbundet med Violas. Jag har därför följt honom i spåren till detta lasarett. Jag kom hit först i går: jag har ännu icke upptäckt honom.

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Jag har nyss kommit från en av deras domstolar – hålor där tigrar anfaller sina rov. Jag finner icke honom som jag söker. De är alltjämt säkra. Men jag känner igen den Eviges obegripliga visdom –  i de dödligas brott. Mejnour, jag ser här för första gången hur majestätisk och skön döden är, vilka sublima dygder vi berövade oss själva, då vi under ädel törst efter fullkomlighet förvärvade den konst som trotsar döden. När i de lyckliga klimat, där man andas blott för att njuta, döden slukar skönheten och ungdomen – när döden kommer till tänkaren under hans strävanden efter kunskap och stänger portarna till det förlovade land som öppnade sig för hans blickar, hur naturligt är icke då att göra ett fortvarande liv till första föremålet till forskning! Men här, då jag från tidens vårdtorn ser tillbaka från det mörka förflutna och in i den glänsande framtiden, fattar jag vad ljuvhet och härlighet stora hjärtan känner i att få dö för dem de älskar! Jag såg en fader offra sig för sin son. Han var misstänkt för saker, som han med ett ord kunde ha avskuddat sig – man hade misstagit sig på person, anklagat fadern för sonens fel. Med vilken glädje omfattade han icke denna villfarelse – erkände de ädla brott (brotten var tapperhet och trohet) som sonen verkligen begått – och underkastade sig domen, fröjdade sig över att hans död icke förgäves frälste sonens liv! Jag såg unga kvinnor i den första ömtåliga blomman av deras fägring. De gick frivilligt i kloster. Blodbestänkta händer öppnade de galler som utestängde dem från världen och helgerånare bad dem gå ut, förgäta sina löften, avsvärja Högsta väsendet, skaffa sig älskare och män och bli fria. Och somliga av dessa unga hjärtan hade älskat och älskade ännu, ehuru i strid med sina hjärtan. Bröt de löftet, övergav de sin tro? Förmådde väl kärleken locka dem? Mejnour, enstämmigt föredrog de döden! Och varav kommer detta mod? Emedan sådana hjärtan lever i något abstraktare, heligare liv än deras eget. Men att leva för alltid på denna jorden är att leva i oss själva och icke i något gudomligare. Ja, även mitt i detta blodiga slakthus bevisar Gud, den Evige, inför människan, sin tjänares, dödens helighet!

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Återigen har jag andligen sett dig. Jag har sett och välsignat dig, mitt ljuva barn! Känner icke också du mig i dena drömmar? Känner du icke mitt hjärtas slag genom din rosiga slummerslöja? Hör du icke vingslagen av de ljusare väsen som jag kan framkalla runt omkring dig, att vaka, att fostra, att rädda dig? Och då förtrollningen vid ditt uppvaknande löses, då dina ögon öppnas för ljuset, blicka de icke då omkring efter mig och fråga med stum vältalighet varför modern rövade dig från din fader?

Kvinna, ångrar du dig ej? Flyende inbillade farhågor, har du kommit till själva fasans läger, där faran sitter hotande och blodtörstig. O, om vi blott kunde mötas, skulle du icke då falla till det bröst du så hårt förorättat och känna, arma vandrerska i stormen, som om hade du återvunnit ett saknat stöd? Mejnour, alltjämt är mina efterforskningar fåfänga. Jag slår mig tillsammans med alla slags människor, till och med med deras domare och spioner, men jag kan ännu icke finna ledtråden. Jag vet att hon är här. Jag vet det av instinkt. Mitt barns andedräkt strömmar varmare och förtroligare emot mig!

De ser på mig med giftiga ögon, när jag vandrar längs deras gator. Med ett ögonkast avväpnar jag dem och tjusar basiliskerna. Överallt ser jag spåren och märker närvaron av den spöklike som dväljes på tröskeln och griper de själar som vill höja sig, men endast kunna frukta. Jag ser dess formlösa väsen skrida framför blodsugarna och utstaka deras väg. Robespierre gick förbi mig med sina smygande steg. Dessa förfärliga ögon gnagde på hans hjärta. Jag tog deras senat i ögonsikte. Det grymma fantomet krälade där på golvet mitt ibland dem. Det har slagit upp sina bopålar i förskräckelsens huvudstad. Och vad är väl egentligen dessa så kallade byggare av en ny värld? Lika de forskare som fåfängt strävat efter vår höga kunskap, har de försökt sådant som ligger utom deras förmåga. De ha från denna fasta jord, dess vanor och former kommit in i en skuggvärld, vars vämjeliga väktare gripit dem som sina rov. Jag såg in i tyrannens bävande själ som darrande gick mig förbi. Där, mitt ibland ruinerna av tusentals system som ljöd dygd, satt brottet och skalv av sin ensamhet. Och ändock är denne man den ende tänkaren, den ende sökaren bland dem alla. Han väntar ännu på en fridens och nådens tid som skall börja – ja, när? När han skaffat undan varje fiende. Dåre! Nya fiender springer upp ur varje blodsdroppe. Ledd av den onämnbares ögon, nalkas han sin dom.

O Viola, din oskuld skyddar dig! Du, som den ljuva mänskliga kärleken utestängde från luftiga drömmar och andeskönhet, i det den gjorde ditt hjärta till en medelpunkt för syner, som är långt skönare än de som vandraren över den rosiga Hesperus kan skåda – skall du icke av samma rena känsla även här omges med en trollsfär, skall icke själva fasan sakna udd för ett liv, alltför oskuldsrent för visdom?

 

FJÄRDE KAPITLET

Klubbarna larmar av yrande svärmare, anförarna umgås med grymma planer. Svarte Henriot flyger hit och dit och talar tyst till sina beväpnade trupper. ”Robespierre, er älskling, är i fara!” Robespierre smyger oroligt omkring; dödsoffren på hans listor ökas stundligen. Tallien, den fördömde Macbeths Macduff, tillviskar sina bleka medkonspiratörer mod. Bödelskärran rullar tungt längs gatorna. Butikerna är stängda – folket äcklas vid blod och vill nu icke längre smaka det, och varje afton strömmar revolutionens barn till de åtta teatrarna för att skratta åt komediens skämt och fälla ömma tårar över inbillade olyckor!

I en liten kammare i hjärtat av staden sitter modern vakande över sitt barn. Det är mitt i den lugna klara middagsstunden. Solen, vars strålar bryts av de höga husen vid de trånga gatorna, tränger dock in genom det öppna fönstret, denna den sorglösa luftens lustvandrare, lika leende och glad i templet och i fängelset, i salen och i jordkulan, lika guldstrålande och ljus antingen den skiner vid vårt inträde i livet eller dess glada strålar sväva över dödsbäddens smärtor. Barnet, som låg vid Violas fötter, sträckte ut sina fylliga små händer för att gripa de dansande dammkorn som yrde i ljusstrimman. Modern vände blicken från solstrimman. Det gjorde henne ännu dystrare. Hon vände sig bort och suckade.

Är detta samma Viola som blommade skönare än Idalia under Greklands skyar? Så förändrad! Så blek och avtärd! Hon satt liknöjd, med händerna vilande i sitt knä. Det leende, som vanligen lekte på hennes läppar, var borta. En tung dyster nedslagenhet, som om livets sol gått ned, tycktes trycka hennes ungdom och göra den känslolös för det yttre, glada solljuset: Så var det ock. Hennes varelse hade tynat av sedan den, lik en melankolisk ström, skilt sig från den källa som en gång närde den. Den uppjagade inbillning, som fruktan eller vidskepelse framkallat och som i nästan drömlik omedvetenhet lett hennes flykt från Zanoni, hade återgått till det normala från det ögonblick hon beträdde det främmande landet. Där kände hon nu att hennes liv levde och rörde sig i det leende hon för alltid försakat. Hon ångrade ej det steg hon tagit, hon ville icke ha nedtystat den röst som betvingade hennes flykt. Ehuru hänryckningen var borta, var dock övertron kvar. Hon trodde alltjämt att hon frälst sitt barn från den mörka och brottsliga trolldom, om vilken alla länder är så rika på sägner men som dock ingenstädes finner sådan tilltro eller uppväcker sådan fasa som i södra Italien. Denna övertygelse styrktes genom de mystiska samtal hon hade med Glyndon och genom hennes egen erfarenhet av den förfärliga förändring som övergått en som framställde sig själv såsom ett offer för magerna. Hon ångrade sig därför icke – men själva hennes vilja tycktes vara försvunnen. Vid sin ankomst till Paris förlorade Viola sitt sällskap, den trogna hustrun. Innan trenne veckor var förflutna hade de, man och hustru upphört att leva.

Och nu för första gången kom denna jordens hårda nöd och hemsökte den sköna neapolitanskan. Att verka i det skönas tjänst, såsom Viola under sina första ungdomsår gjort, är en kallelse, som, så länge den varar, innebär en hyllning åt konsten, en lyftning över de vanliga yrkena. Musikens och skådebanans liv rör sig svävande mellan tvenne liv, det verkliga och det ideella. Men detta var för alltid förlorat för Neapels idol. Sedan hon en gång lyfts upp till den passionerade kärlekens högre regioner, tycktes det som om den falske genius, som föreställer andras tankar på scenen, smält bort och förlorat sig i den genius som själv sväller till en enda tanke och som om denna tanke här vore blott kärlek. Det hade varit den största trolöshet mot den förlorade att åter stiga ned till att leva på andras bifallsyttringar. Och sålunda – hon ville icke mottaga allmosor av Glyndon – skaffade hon som sovit vid Zanonis bröst genom de ringaste slöjdarbeten, de simplaste sysslor, ensam och hjälplös, uppehälle för hans barn. Liksom när Armida själv förstört sitt förtrollade palats, kvarstod för Viola icke ett spår av denna boning från fordom, helgad poesi och kärlek, för att säga: ”Det har varit!” Och barnet hämnades fadern: det blomstrade, det trivdes, det växte starkt i livets ljus. Men ändock tycktes det som vore det besökt och skyddat av någon mer än henne. Dess sömn var så djup och lugn att kanonernas dunder icke skulle oroat den. Och under sådana stunder rörde det ofta sina armar liksom för att omfamna luften, ofta rörde sig dess läppar med viskande ljud, som uttalade de de något obestämda kärleksorden icke åt henne. Och hela tiden sådana klara, himmelska blommor på dess kind och på läpparna ett leende som förrådde någon mystisk glädje! Då det vaknade, vände det ej sina ögon först till henne – tankfulla, allvarliga irrade de omkring för att slutligen, under ett uttryck av stum sorg och förebråelse, stanna på henne.

Aldrig hade Viola förut känt hur mäktig hennes kärlek för Zanoni var. Tanke, känsla, hjärta, själ, liv – allt låg krossat och domnade i frånvarons kalla öken, dit hon själv förvisat sig. Hon hörde icke bullret därute, hon kände ingen bland dessa stormande miljoner – dessa uppviglade massor som vältrade fram varje stund. Endast då Glyndon, förstörd, avfallen och spöklik, skred in för att avlägga sina dagliga besök, kände den bekymmerslösa söderns sköna dotter hur tung och mäktig den dödsluft var som omsvävade henne. Sublim i sin passiva omedvetenhet – sitt mekaniska liv – satt hon där, fruktande intet i de vilda rovdjurens kula!

Dörren till rummet öppnades hastigt och Glyndon steg in. Hans sätt var oroligare än vanligt.

”Är det du, Clarence?” sade hon med sin ljuva, smältande röst. ”Du kommer tidigare än jag väntade dig.”

”Vem kan ha reda på timmarna i Paris?” svarade Glyndon med ett oroligt leende. ”Är det icke nog att jag är här? Din likgiltighet mitt bland dessa sorger förfärar mig. Du säger lugnt ’farväl’ – lugnt hälsar du mig ’välkommen!’ som om det icke i varje vrå vore en spion och icke varje dag ett blodbad!”

”Förlåt mig! Men inom dessa väggar ligger min värld. Jag kan knappast tro alla de historier du berättar för mig. Allting här, undantagandes honom”, och hon visade på barnet, ”synes allaredan så livlöst att man i själva graven knappast torde veta mindre av de brott som begås utanför.”

Glyndon teg några ögonblick och såg med underliga och blandade känslor på detta ansikte och denna gestalt, ännu så unga och dock så tyngda av den svåraste av alla härjningar – hjärtats ålderdom!

”O, Viola!” sade han slutligen med en av lidelse undertryckt röst. ”Var det sådan och med sådana känslor jag skulle återfinna dig – jag trodde icke det då vi först möttes i Neapels muntra cirklar! Ah, varför avvisade du då min kärlek? Eller varför var min icke värdig dig? Nej, rys icke! Låt mig röra din hand! Ingen passion, så ljuvlig som denna ungdomskärlek, kan mera fostras hos mig. Jag känner för dig samma känslor som en broder hyser för en yngre och ensam syster. Med dig, i din närvaro, så melankoliskt ditt sällskap än är, tycker jag mig draga några andetag i min ungdoms rena luft. Endast här och i livets oroliga och stormande scener upphör fantomet att förfölja mig. Jag glömmer till och med döden, som smyger efter mig och förföljer mig såsom en skugga. Men bättre dagar kan ännu återstå oss. Viola, jag börjar äntligen dunkelt ana hur jag skall förmå gäcka det fantom som utgjort mitt livs fördömelse – jag måste trotsa och kuva det. I synd och utsvävningar, såsom jag förut sagt dig, förföljer det mig icke. Men jag förstår nu vad Mejnour sade mig i mörka gåtor, att jag skulle frukta odjuret mest då jag icke såg det. Så ofta jag hade dygdiga och lugna föresatser syntes det – ah, jag ser det nu – där det står med de likblå ögonen!” – Och ångestdropparna föll från hans panna. ”Men det skall icke längre skrämma mig från detta beslut. Jag träder det under ögonen, och det drar sig småningom tillbaka i skuggan.” Han tystnade – och hans ögon dröjde med ett förfärligt uttryck på en av solen upplyst fläck i rummet: därpå fortsatte han med ett tungt och djupt andetag: ”Viola, jag har tänkt ut medel för vår flykt. Vi skall lämna denna stad. I något annat land må vi försöka trösta varandra och glömma det framfarna.”

”Nej”, sade Viola lugnt. ”Jag önskar ingen vidare flyttning, förrän jag flyttar till mitt sista vilorum. Jag drömde om honom förliden natt, Clarence, drömde om honom för första gången sedan vi skildes och – le icke åt mig! – mig tycktes att han förlät rymmerskan och kallade mig hustru. Denna dröm helgar rummet. Kanske besöker han mig igen innan jag dör!”

”Tala icke om honom – om denne halvsatan!” utropade Glyndon häftigt och stampade med foten i golvet. ”Tacka himlen, vad än må komma, att han räddat dig från honom!”

”Tyst!” sade Viola högtidligt. Och då hon ämnade fortsätta föll hennes blickar på barnet. Dess säng stod i själva kärnan av den ljuspelare som i sned riktning föll in genom fönstret. Och solstrålarna tycktes omge barnet med en gloria och lekte i form av en krona bland de gyllne, skinande lockarna på dess huvud. Den lilla varelsen var så bildskön – och i de stora, stilla, lugna ögonen låg någonting som skrämde på samma gång som det förtjuste den moderliga stoltheten. Barnet blickade på Glyndon, då han talade, med ett uttryck som nästan liknade förakt och vilket åtminstone Viola uttydde såsom försvar för den frånvarande. Och detta försvar syntes henne vältaligare än det hon själv kunde utföra.

Glyndon bröt tystnaden.

”Du skulle vilja stanna – för vad? För att förråda en moders plikt! Om något ont skulle hända dig här, vad bleve då av barnet? Skall det fader- och moderlöst uppfostras i ett land som våldfört sig på din religion och där mänsklig barmhärtighet icke mera finns! Ah, gråt och tryck det till ditt bröst! Men tårar skyddar icke!”

”Du har segrat, min vän – jag skall fly med dig.”

”I morgon natt då! Var beredd! Jag skall föra till dig nödvändig förklädnad.”

Och Glyndon gjorde henne en kort beskrivning av den väg de skulle taga och av den förevändning de skulle anföra. Viola lyssnade, dock utan att rätt förstå honom. Han tryckte hennes hand till sitt hjärta och avlägsnade sig.

 

FEMTE KAPITLET

Glyndon märkte ej, då han skyndade från huset, tvenne gestalter som svängde förbi hörnet. Han såg ännu fantomet bredvid sin sida, men han såg icke den ännu giftigare kvinnliga svartsjukans och avundens blickar som följde hans försvinnande steg.

Nicot närmade sig huset. Fillide följde honom under tystnad. Målaren, en gammal sansculott, visste väl vad språk han ville nyttja till portvakten. Han vinkade honom ut till sig.

”Hur är detta fatt, medborgare? Du härbärgerar en misstänkt?”

”Ni skrämmer mig, medborgare! Nämn honom då?”

”Det är icke en honom – en italienska bor här.”

”Ja, på tredje våningen – dörren till vänster. Men vad är det med henne? Hon kan väl icke vara farlig, stackars barn!”

”Medborgare, akta dig! Vågar du beklaga henne?”

”Jag? Nej. Nej bevars! Men –”

”Tala sanning! Vem besöker henne?”

”Ingen mer än en engelsman.”

”Så är det – en engelsman, en spion åt Pitt och Coburg.”

”Rättvisa himmel – är det möjligt?”

”Hur, medborgare, talar du om himlen? Du måste vara en aristokrat, du!”

”Nej, minsann jag det är. Det var blott en gammal dum vana. Ordet undslapp mig mot min vilja.”

”Hur ofta besöker engelsmannen henne?”

”Dagligen.”

Fillide uppgav ett rop.

”Hon går aldrig ut”, sade portvakten. ”Hennes enda sysselsättning består i att arbeta för och att vårda sitt barn.”

”Barn!”

Fillide skilde sig från dem. Förgäves sökte Nicot hindra henne. Hon sprang uppför trapporna. Hon stannade ej förrän hon var vid den dörr som portvakten nämnt. Den stod öppen – hon steg in – hon stod på tröskeln och betraktade detta ansikte – ännu så älskligt! Åsynen av så mycken skönhet gjorde henne hopplös. Och barnet över vilket modern stod lutad! – Hon, som icke varit moder, yttrade icke ett ord – furierna rasade i hennes bröst. Viola vände sig om och såg på henne. Förskräckt över denna sällsamma syn och dessa ansiktsdrag, som uttryckte det dödligaste hat, förakt och hämndbegär, uppgav hon ett skri och tog barnet hastigt i sin famn. Italienskan skrattade högt – vände sig om, steg ned för trappan och nådde det ställe där Nicot ännu stod inbegripen i samtal med den skuggrädde portvakten och drog honom med sig. När de var på gatan, stannade hon tvärt och sade: ”Hämna mig och nämn din belöning!”

”Min belöning, sköna barn, är blott tillåtelse att älska dig. Du skall fly med mig i morgon natt. Du skall sätta dig i besittning av passet och taga reda på planen för denna flykt!”

”Och de –”

”Kommer innan dess att finna sin tillflykt i häktet, giljotinen kommer att hämnas dina oförrätter.”

”Gör detta och jag är nöjd”, sade Fillide med fasthet.

Och de talade icke vidare, förrän de nådde hennes hem. Men då hon kom dit och kastade en blick på den mörka byggnaden och såg fönstren i de rum, där hon i tron på Glyndons kärlek en gång funnit sitt paradis, veknade tigern i hennes hjärta, och någonting av den kvinnliga naturen, vild och mörk som den var, återvände. Hon tryckte den arm hon så krampaktigt stödde sig på och utropade: ”Nej, nej, nej! – icke honom. Offra henne – må hon förgås! Men jag har sovit vid hans bröst – icke honom!”

”Det skall ske, som du vill”, sade Nicot med ett sataniskt leende, ”men han måste för ögonblicket arresteras. Intet ont skall ske honom, ty ingen anklagare skall finnas. Men hon – du vill icke ha undseende med henne?”

Fillide fäste sina ögon på honom och deras mörka flamma var ett tillräckligt svar.

 

SJÄTTE KAPITLET

Italienskans tro på den förställningsgåva som kännetecknar hennes land och kön var ingalunda överdriven. Icke ett ord, icke en blick förrådde under dagens lopp för Glyndon den olyckliga förändring som förbytt tillgivenheten i hat. Han själv, upptagen som han var av egna planer och betraktelser över sitt eget sällsamma öde, var icke någon noggrann iakttagare. Men hennes sätt, som var mildare och undergivnare än vanligt, gjorde ett behagligt intryck på hans känslor, och han började om aftonen tala med henne om deras flykt, som han hoppades skulle lyckas, och om den framtid som väntade dem i ett mindre vanhelgat land.

”Och din vackra vän”, sade Fillide med bortvända ögon och ett förställt leende, ”som skulle bli vår följeslagerska? Du har försakat henne, sade mig Nicot, för en för vilken han intresserar sig. Är det så?”

”Sade han dig detta!” svarade Glyndon undvikande. ”Gott! Är du nöjd med denna förändring?”

”Bedragare!” mumlade Fillide. Och hon reste sig hastigt, närmade sig honom, strök smekande bort det långa håret från hans panna och tryckte hårt sina läppar på den.

”Detta vore ett alltför vackert huvud för bödeln, sade hon leende, vände sig bort och tycktes sysselsatt med tillredelserna för deras resa.

När Glyndon morgonen därpå steg upp, såg han icke italienskan. Hon var icke hemma, då han gick sig hemifrån. Det var nödvändigt att han en gång till besökte C–, innan han företog sin flykt, icke allenast för att arrangera för Nicots deltagande däri, utan ock för att erfara huvuvida någon misstanke kunde uppstått, som kunde hindra den plan han uppgjort, eller göra den farlig. C– , som över huvud taget icke tillhörde Robespierres kotteri och i hemlighet till och med hatade denne, hade dock den klokheten att hålla sig väl med alla partier som kom till makten. Härstammande från själva pöbeldräggen, hade han dock det behag och den livlighet som man så ofta finner bland alla klasser i Frankrike. Han hade under sin hastigt stigande lycka blivit rik – ingen visste hur. Han blev slutligen en av de rikaste borgarna i Paris och förde vid den tiden ett gästfritt hus. Han var en av dem som Robespierre av åtskilliga orsaker värdigades gynna och hade ofta räddat proskriberade och misstänkta genom att under föregivna namn skaffa dem pass och ge dem råd i avseende på bästa sättet att fly. Men C–  var en man som gjorde sig denna möda endast för de rika.

”Maximilien den omutlige”, som icke saknade tyranners vanliga skarpsinnighet, genomskådade troligen alla hans företag och den girighet han dolde under barmhärtighetens mantel. Men det förtjänar anmärkas att Robespierre ofta syntes uppmuntra, de personer som han med tiden ämnade förgöra, till sådana laster som i publikens ögon nedsatte dem och tjänade att upphöja hans egen stränga, oförvitliga redlighet och renhet. Säkert log han ofta förstulet åt den värdige medborgaren C –s ståtliga hus och procentargirighet.

Till denna person tog nu Glyndon tankfull vägen. Det var, som han sade till Viola, sant att odjurets hisklighet upphört att förfära honom i mån av den kraft han visat vid dess underkuvande. Den tid hade slutligen kommit då han, skådande brott och last i deras ohyggligaste skepnad och på en så vidsträckt teater, funnit att i brott och last finns större fasa än i ett vidunders ögon. Hans medfödda ädelhet började åter vakna, och som han vandrade framåt gatorna, välvde han i sitt sinne planer till framtida förbättring. Såsom en följd av Fillides nyss visade ömhet, grubblade han även på hur han skulle kunna förmå övervinna sina ståndsfördomar och jämka olikheterna i uppfostran. Han ville ge henne upprättelse för det fel han begått mot henne, då han försakade sig själv och gifte sig med en person som i det hela så föga överensstämde med honom. Han, som en gång ryggade tillbaka för en förbindelse med den ädla, saktmodiga, fina Viola, hade i denna orättvisa värld lärt att rätt är och förblir rätt och att himlen icke skapat det ena könet att offras av det andra. Hans ungdomsföreställningar om det sköna och det goda framstod nu åter för honom och över hans minnes mörka ocean bredde sig den återvaknande dygdens leende såsom en månskensstrimma. Aldrig hade kanske hans själ varit så oegennyttig och så upphöjd.

Emellertid tog Nicot, som likaledes uppgick i drömmar om framtiden och allaredan överlade om förmånligaste sättet att använda den väns guld, som han nu ämnade förråda, vägen till Robespierres residens. Han hade ingalunda för avsikt att uppfylla Fillides böner och skona Glyndons liv. Han tänkte med Barrère: ”Endast de döda vänder ej åter.” Hos alla, som med tillräcklig möda för att uppnå någon grad av fullkomlighet ägnat sig åt något studium eller någon konst, måste finnas en fond av kraft, vida överstigande den vanliga hopens. Vanligtvis är denna kraft odelat riktad på föremål som står i samband med den konstnärens yrke åtföljande ärelystnaden och lämnar honom därför likgiltig för andra mänskliga sysselsättningar. Men där dessa föremål icke förefinns, där strömmen icke tagit sitt rätta lopp, översvämmar denna kraft, när passionernas storm skakar den, hela varelsen, och om den icke sprider sig åt flera olika håll, eller, om den icke renas av samvete och grundsatser, blir den ett farligt och förstörande element i samhället och sprider oreda och uppror. Härav kommer det sig att man i alla visa monarkier, i alla väl inrättade stater med stor omsorg söker bereda utvägar och öppnar utsikter för varje konst, varje kunskap, att varje omtänksam och klok statsman, som för sin egen del i en målning kanske icke ser annat än en färgad duk och i det lösta problemet blott ett sinnrikt huvudbry, likväl alltid hedrar och betalar konstnärerna. Ingen stat befinner sig i större fara än den där talangen, som skulle ägnas freden, icke har annan sysselsättning än politiska intriger eller personlig befordran. En talang som icke hedras är i krig med människorna. Här må anmärkas att författarnas klass var den som i allmänna opinionen var mest missaktad under den gamla regimen – deras stoft nekades till och med kristlig begravning. Inga människor (med undantag av vissa bland dem som särskilt gynnades av domstolen) var bland revolutionens gissel mer hämndgiriga än dessa. Hos den vilde Collot d’Herbois, den usle komediförfattaren, var hela klassens synder och hämndlystnad förkroppsligade.

Nu hade Jean Nicots energi varit uteslutande ägnad den konst han idkade. Även i hans tidigare ungdom hade hans läromästare Davids politiska funderingar dragit honom från arbetet vid staffliet, som han fann vida ledsammare. Hans kropps skröpligheter hade förbittrat hans sinne. Hans välgörares ateism hade dödat hans samvete. Ty en av religionens stora egenskaper – framför allt korsets religions – är att den höjer tålamodet först till en dygd och sedan till en förhoppning. Tag bort läran om ett annat liv, stundande vedergällning, en Faders blick på våra lidanden och prövningar här, och vad blir det av tålamodet? Men vad är människan utan tålamod – vad ett folk? Utan tålamod kan aldrig konsten stiga. Utan tålamod kan frihet aldrig fullkomnas. Genom plågsamma, häftiga strider söker intellektet att höja sig ur fattigdomen och en nation att tillkämpa sig frihet. Och ve dem då, om de är utan fasthet, utan anförare och vacklar – ve dem båda!

Nicot var en skurk redan som gosse. Hos de brottsligaste finns kvarlevor av mänskliga känslor och dygder, och den sanne tecknaren av människan framställer ofta elaka hjärtan och osmakliga bilder för att visa att även det sämsta mynt har några guldpartiklar i sig och att det bästa mynt som någonsin präglats har tillsatser av slagg. Men det gives undantag från den allmänna regeln, ehuru de är få, undantag hos vilka samvetet ligger i dödssömn och hos vilket det goda och det onda gäller lika och blott såsom medel till något egennyttigt ändamål. Så förhöll det sig med ateistens fosterson. Avund och hat uppfyllde hela hans varelse, och han medvetenhet om överlägsenhet i talang och skön konst gjorde honom blott ännu hätskare mot alla som var begåvade med skönare gestalter och större jordisk lycka. Men så stort vidunder han än var, då han fattade sin fosterfader om strupen, hade dock tiden och skräckväldet, denna jäsningsperiod för alla onda lidelser, skapat ett ännu djupare helvete än det som redan glödde i hans hjärta. Urståndsatt att utöva sin konst – om han ock vågat att göra sitt namn känt, så är revolutioner i alla fall ingen tidpunkt för målare och för ingen, icke en gång den rikaste och högsta magnat i landet, är ordning och lugn så viktiga, för ingen är det av så högt och väsentligt intresse att samhället befinner sig väl som för skalden och konstnären – hade hela hans förstånd, alltid oroligt och oordnat, full frihet att grubbla på de föreställningar och de brott som var närmast besläktade med detsamma. Han hade ingen framtid utom den som begränsades av detta livet. Och hur hade väl de kraftfulla män som han såg omkring sig, rikets väldige, kommit fram? Allt som var gott, rent och oegennyttigt bland rojalister och republikaner släpades till slaktbänken, och bödlarna lämnades allena kvar i sina offers ståt och purpur! Ädlare offer för fattigdom än Jean Nicot kunde förtvivla. Och fattigdomen skulle resa sig i spöklika massor för att skära strupen av rikedomen och sedan sarga sig själv lem för lem, om icke tålamodet, den armes ängel, sutte vid dess sida och med allvarligt finger pekade på ett liv efter detta.

Under det Nicot nu närmade sig diktatorns hus, började han att omarbeta de planer han föregående dagen uppgjort. Icke så att han vacklade i sitt beslut att störta Glyndon – och Viola skulle naturligtvis dela hans öde såsom hans följeslagerska och förtrogna. Nej, däri var han fast besluten, ty han hatade båda (för att ingenting nämna om hans gamla outplånliga hat till Zanoni). Viola hade föraktat honom, Glyndon tjänat honom, och tanken på tacksamhet var för honom lika olidlig som minnet av förolämpning. Men varför skulle han nu fly från Frankrike? Han kunde sätta sig i besittning av Glyndons pengar, han tvivlade icke på att han genom Fillides vrede och svartsjuka skulle kunna förmå henne att bifalla allt han fann för gott att föreslå. Papperen som han hade roffat till sig – Desmoulins’ korrespondens med Glyndon – kunde, på samma gång som de fällde den sistnämnde, bli av nytta rörande Robespierre. De kunde ju komma tyrannen att glömma hans (Nicots) forna förbindelse med Hébert och sätta in honom bland skräckkonungens förbundsbröder och verktyg. Hopp om befordran, rikedom och framgång vaknade återigen hos honom. Denna brevsamling, daterad kort före Desmoulins’ död, var skriven i den fria ton och med den dristiga oförsiktighet som karakteriserade Dantons bortskämda barn. Den talade oförtäckt om avsikter emot Robespierre, den omnämnde bundsförvanter för vilkas bortskaffande tyrannen blott önskade sig en antaglig förevändning. Detta var ett nytt dödsintrument i mästermördarens hand. Vilken större gåva kunde överlämnas till Maximilien den omutlige?

Under sådana tankar kom han slutligen fram till medborgaren Dupleix’ hus. Kring ingången till detsamma var i behaglig oordning grupperade åtta eller tio handfasta jakobiner – Robespierres frivilliga livvakt – resliga, väl beväpnade män, uppblåsta över den makt som hämtade sin styrka från makten – blandade med unga, vackra och lätt klädda kvinnor, som lockats dit av ryktet att Maximilien haft ett anfall av gallsjuka och nu ville göra sig underrättade om hans hälsa, ty Robespierre var, så besynnerligt det än låter, könets avgud!

Genom denna praktfulla svit, som sträckte sig från yttre porten nedför trapporna ända fram till mottagningsrummet – Robespierres hus var nämligen icke så rymligt att det innehöll nog med mottagningsrum för en så talrik och blandad uppvaktning – trängde Nicot sig fram. Och långt ifrån vänliga och smickrande var de anmärkningar som nådde hans öron.

”Aha, den vackre Polichinelle!” sade en ärbar matrona, vars klänning illa tilltygades av hans kantiga armbågar. ”Men hur skulle man också kunna vänta någon artighet av en sådan fågelskrämma!”

”Medborgare, jag råder dig¹⁰ att icke trampa mig på fötterna. Jag ber om ursäkt, när jag nu ser rätt på dina, finner jag att salen icke är stor nog för dem.”

”Ha, medborgare Nicot”, ropade en jakobin, skakande sin väldiga knölpåk, ”vad för dig hit? Tänker du, att Héberts brott redan är förgätna? Bort, vanbörding! Och tacka Högsta väsendet att det gjort dig för obetydlig för hämnden!”

”Ett vackert ansikte att titta ut genom nationalfönstret¹¹”, sade kvinnan vars klänning målaren skrynklat.

”Medborgare”, svarade Nicot, kritvit av vrede, men betvingade sig, så att orden föreföll att tränga fram mellan de sammbitna tänderna, ”jag har den äran att underrätta er att jag söker Representanten i ett ärende som är högst viktigt för republiken och för honom själv, och”, tillade han långsamt och med en ondskefull blick omkring sig, ”jag kallar alla goda medborgare till vittnen, när jag för Robespierre skall anmäla det mottagande som jag av somliga bland eder rönt.”

I mannens blick och ton låg så mycken djup och koncentrerad ondska och illvilja att skämtarna drog sig tillbaka, och som minnet av de plötsliga växlingarna i det revolutionära livet framträdde för dem, höjdes åtskilliga röster för att försäkra den osnygge, luggslitne målaren att det var fjärran från deras tankar att vilja förolämpa en medborgare, vilkens hela utseende vittnade om en förträfflig sansculott. Nicot mottog dessa försäkringar med trumpen tystnad. Han lade sina armar i kors, lutade sig mot väggen och väntade med buttert tålamod på tillåtelsen att stiga in.

Dagdrivarna pratade med varandra, två och tre i var flock. Och genom det allmänna mumlet hördes den klara, höga, sorglösa visslingen av den reslige jakobin som höll vakt i trappan. Närmast Nicot stod två kvinnor, en gammal och en ung, som samtalade i ivrig, viskande ton, och ateisten skrattade i mjugg åt deras tal.

”Jag försäkrar dig, min vän”, sade den ena pladdrerskan med en hemlighetsfull skakning på huvudet ”att den gudomliga Catherine Theot, som de ogudaktiga nu förföljer, verkligen är inspirerad. Det råder intet tvivel att de utkorade, till vilkas två stora profeter Dom Gerle och den dygdige Robespierre är utsedda, kommer att njuta ett evigt liv och förgöra och slå sina fiender. Det är sanning – dagsens sanning!”

”Så fröjdefullt!” sade flickan: ”den käre Robespierre! – Han ser annars icke så seglivad ut!”

”Så mycket märkvärdigare är det”, sade den gamla. ”Jag är fyllda åttioett, och jag känner mig icke alls åldras, sedan Catherine Theot lovade mig att bli en av de utvalda!”

Nu drevs gumman och hennes sällskap undan av nya ankommande personer, som talade högt och ivrigt.

”Ja”, ropade en grovlemmad man, vilkens dräkt tillkännagav en slaktare, med bara armar och en frihetsmössa på huvudet, ”jag har kommit för att varna Robespierre. De lägger ut en snara för honom, de erbjuder honom Palais National. Man kan ej vara folkets vän och bo i ett palats.”¹²

”Nej, det är sant”, svarade en annan hantverkare. ”jag tycker bäst om honom i hans lilla loge hos snickaren. Där ser ut som hos en av oss.”

Ett nytt buller bland hopen, och en annan grupp drevs framåt till närheten av Nicot. Och dessa sladdrade och snattrade högre än de andra.

”Men min plan är –

”Åt h–e med din plan. Jag skall säga dig, min plan är –”

”Nonsens!” ropade en tredje. ”#När Robespierre fått reda på min nya metod att göra krut, kommer Frankrikes fiender –”

”Bah, vem fruktar främmande fiender?” avbröt en fjärde. ”De fruktansvärdaste fienderna är inhemska. Min nya giljotin tar av femtio huvud i ett tag!”

”Men min nya konstitution!” skrek en femte.

”Min nya religion, medborgare!” mumlade en sjätte med självförnöjelse.

”Tunnor tusan, tyst!” röt en av jakobinvakten.

Och hopen gav hastigt fri väg, då en man med övermodigt och grymt utseende, med rocken knäppt ända upp till hakan, sabeln slamrande vid sidan och sporrarna klingande på hälarna steg utför trappan. Hans kinder var uppsvällda och röda av frosseri, hans ögon vilda och mörka som en gams. En dödstystnad uppstod, under det hopen med bleka kinder och rädsla lämnade rum för den obeveklige Henriot¹³. Knappt hade denne tyrannens råa gunstling hunnit genom trängseln, förrän en ny, underdånig, respektfull och skygg rörelse genomträngde den alltjämt växande folkmassan, då en småleende, städad medborgare, enkelt, men nätt klädd, med nedslagna, ödmjuka blickar och en skuggas lätta steg smög sig genom hopen. Ett mildare, ödmjukare ansikte kunde ingen herdepoet giva åt en Corydon eller Tyrsis - varför bävade då folket och höll andan? Såsom vesslan i en kaninhåla kröp denna lätta gestalt fram mellan de grova och stora figurer, som drogo sig undan och trängde varandra när han passerade. En skymt av dessa förstulna blickar - och den reslige jakobinen lämnade passagen fri, utan ord, utan frågor. Han gick vidare till tyrannens rum, och dit vilja vi följa honom.

 

SJUNDE KAPITLET

Robespierre satt kraftlöst nedlutad i sin fåtölj. Hans likbleka ansikte syntes mer än vanligt avfallet och matt. Han, som Catherine Theot försäkrade ett evigt jordiskt liv, syntes verkligen lik en som står vid gravens dörr. På bordet framför honom stod en korg apelsiner, med vilkas saft han skulle ha lindrat den bittra galla, varav hans kropp överflödade. Och en gammal kvinna i rik dräkt (hon hade varit markisinna under gamla regimen) var sysselsatt med att med juvelprydda fingrar skala de hesperiska frukterna åt den sjuke draken. Jag har förut anmärkt att Robespierre var kvinnornas avgud. Besynnerligt i sanning – men det var franska kvinnor!

Markisinnan, som liksom Catherine Theot kallade honom ”son”, syntes verkligen älska honom fromt och oegennyttigt som en mor, och under det hon skalade apelsinerna och överhopade honom med de mest smekande och ljuva uttryck, syntes ett spöklikt leende fladdra kring hans magra läppar. På något avstånd satt Payan och Couthon vid ett annat bord och skrev samt rådgjorde då och då med varandra i korta viskningar.

Hastigt öppnade en av jakobinerna dörren, närmade sig Robespierre och viskade Guérins namn. Vid dessa ord reste den sjuke mannen sig upp, som om han erhållit nytt liv vid blotta ljudet.

”Min ömma vän”, sade han till markisinnan, ”ursäkta mig; jag måste draga mig undan dina hulda omsorger. Frankrike behöver mig. Jag är aldrig sjuk, när jag kan tjäna mitt land!”

Den gamla markisinnan lyfte sina ögon mot himlen och mumlade: vilken ängel!”

Robespierre vinkade otåligt, och den gamla kvinnan klappade suckande hans bleka kind, kysste hans panna och drog sig undergivet bort. Nästa ögonblick stod den leende, smilande mannen vi förut beskrivit djupt bugande framför tyrannen. Och med rätta välkomnade Robespierre en av sina förslagnaste agenter, en på vilken han litade mera än på sina jakobinklubbar, sina vältalares tungor, sina armeers bajonetter, Guérin, den ryktbaraste av hans lyssnare, den forskande, snokande, den överallt och ingenstädes närvarande spionen, som smög såsom solstrålen genom springor och hål och tillförde honom underrättelser icke endast om människornas gärningar, utan ock om deras hjärtan!

”Nåväl, medborgare, nåväl! – Vad vet du om Tallien?”

”Tidigt i morse, två minuter efter tre, gick han ut.”

”Så tidigt? Hm!”

”Han passerade Rue des Quatre Fils, Rue du Temple, Rue de La Réunion, au Marais, Rue Martin. Ingenting anmärkningsvärt, utom det att –”

”Att vad?”

”Han roade sig med att köpa några böcker i en bod.”

”Köpa böcker! Aha, den charlatanen! Han vill bemantla intrigören med forskaren! Nåväl!”

”Slutligen på Rue des Fossés Montmartre tilltalades han av en person – okänd – i blå syrtut. De gick tillsammans på gatan några minuter och möttes slutligen av Legendre.”

”Legendre! Hör hit, Payan! Legendre, du hör det!”

”Jag gick in i en fruktbod och betalade två små flickor för att de skulle gå och leka boll och därunder lyssna. De hörde Legendre säga: ’jag tror att hans makt är slut’, och Tallien svara: ’och hans tid också. Jag skulle icke vilja hålla på att han lever tre månader till.’ Jag vet icke, medborgare, om de menade dig?”

”Icke heller jag vet det, medborgare”, svarade Robespierre med ett förfärligt leende, vilket efterträddes av en dyster tankfullhet. ”Ha!” mumlade han. ”Jag är ännu ung – i livets vår. Jag begår inga utsvävningar. Nej, min konstitution är sund – mycket sund. Någonting vidare angående Tallien?”

”Jo. Den kvinna han älskar – Teresa de Fontenai, som sitter i fängelse, fortfar ännu att brevväxla med honom och yrkar alltjämt på att han skall rädda henne genom att störta dig. Detta hörde mina lyssnarinnor. Hans tjänare är budbärare mellan honom och fången.”

”Så! Tjänaren skall gripas mitt på öppna gatan. Skräckväldet är ännu icke slut. Men de brev, som finns från Tallien, skall jag, om deras innehåll är sådant, rycka ned honom från hans bänk i nationalkonventet.”

Robespierre steg upp, och sedan han tankfull vandrat fram och åter i rummet en stund, öppnade han dörren och ropade på en av jakobinerna där utanför. Åt denne gav han order om Talliens tjänare, som skulle vaktas och fängslas: därpå kastade han sig återigen i sin stol. Då jakobinen avlägsnat sig, viskade Guérin:

”Är icke det där medborgaren Aristides?”

”Jo, en tillgiven och bra karl, om han bara ville tvätta sig litet mer och svära litet mindre.

”Lät du icke giljotinera hans bror?”

”Men Aristides anklagade honom.”

”Det oaktat torde sådana personer icke vara säkra och följaktligen icke få omge din person?”

”Hm, det är sant”. Och Robespierre drog upp sin plånbok och antecknade något däri, lade den åter i sin ficka och fortfor: ”Vad annars angående Tallien?”

”Ingenting vidare. Han och Legendre tillika med den okände gick till Jardin Egalité, och där skildes de åt. Jag såg Tallien gå in i sitt hus. Men jag har andra nyheter. Du bad mig vädra efter dem som hotar dig i hemliga brev.”

”Guérin! Har du upptäckt dem? Har du – har du?”

Och under det tyrannen talade, ömsom öppnade och slöt han sina händer, liksom han redan ville gripa brevskrivarna, och en av dessa krampaktiga grimaser som liknade spasmer, varav han stundom anfölls, förvred hans ansiktsdrag.

”Medborgare, jag tror, att jag upptäckt en. Du måste veta att bland de mest oefterrättliga är målaren Nicot.”

”Vänta, vänta”, sade Robespierre och öppnade en anteckningsbok, bunden i rött marokäng (ty Robespierre var fin och noga även med sina dödslistor). Skärskådande ett alfabetiskt register, ropade han: ”Nicot! – Jag har honom – ateist, sansculott – jag hatar sluskar – vän av Hébert! Aha! René Dumas känner redan hans meritlista och hans brott. Fortsätt!”

”Denne Nicot är misstänkt för att ha utspritt smädelser och pamfletter emot dig och kommittén. I går, då han var ute, släppte portvakten in mig i hans rum, Rue Beau-Repaire. Med min huvudnyckel öppnade jag hans pulpet och skrivbord. Jag fann där en teckning, föreställande dig på giljotinen, och därunder stod skrivet: ”Ditt lands bödel, läs beslutet om ditt straff!” Jag jämförde orden med fragmenten av de brev du gav mig. Handstilen överensstämmer med ett av dessa. Se här, jag rev av det skrivna.”

Robespierre såg på det, log och kastade sig förnöjd, såsom om hans hämnd redan tillfredsställts, tillbaka i sin stol.

”Det är bra! Jag fruktade att det var en mäktigare fiende. Denne man måste arresteras genast.”

”Han väntar därnere. Jag gick förbi honom då jag steg uppför trappan.”

”Gör han det? – Släpp in honom! – Nej, håll, håll! Guérin, gå in i det inre rummet och stanna där, till dess jag kallar dig hit igen. Käre Payan, se till att denne Nicot icke döljer några mordvapen.”

Payan, som var lika tapper som Robespierre var feg, undertryckte det föraktfulla leende som ett ögonblick svävade på hans läppar, och lämnade rummet.

Emellertid syntes Robespierre med sänkt huvud fördjupad i tankar. ”Livet är någonting melankoliskt, Couthon!” sade han hastigt.

”Om förlåtelse, jag menar att döden är ännu värre”, svarade filantropen sakta.

Robespierre gjorde icke något tillägg, utan tog ur sin portfölj fram ett egendomligt brev, vilket sedermera blev funnet bland hans papper och i den tryckta samlingen är märkt med LXI.¹⁴

 

”Utan tvivel”, började det, ”är du orolig därför att du icke förr erhållit underrättelser från mig. Var icke ängslig! Du vet att jag  skriver endast med din vanliga kurir, och som han blivit hindrad på sin sista ritt, har detta dröjsmål uppkommit. Då du mottager det, skynda då så fort möjligt är att fly från den skådeplats, varifrån du snart i alla fall skall försvinna. Det vore överflödigt att framställa för dig alla omständigheter som utsätter dig för fara. Det sista steget, som skulle placera dig i presidentstolen, bringar dig blott till stupstocken, och pöbeln skall spotta dig i ansiktet, såsom den spottat på dem du dömt. Då du där samlat en tillräcklig skatt för att kunna leva, väntar jag dig med otålighet för att få skratta med dig åt den roll du spelat i en lika lättrogen som nyfiken nations tragedi. Spela din roll i överensstämmelse med våra arrangemang – allt är förberett. Jag slutar – vår kurir väntar. Jag väntar ditt svar.”

Tankfullt och långsamt slukade diktatorn innehållet av denna skrivelse. ”Nej, sade han sig själv, ”nej. Den som smakat makten kan icke längre njuta av vilan. Och dock, Danton, Danton, har du rätt: bättre att vara en fattig fiskare än att styra människor.”¹⁵

Dörren öppnades, Payan återkom och viskade till Robespierre: ”Sllt är säkert, du kan taga emot mannen.”

Diktatorn syntes tillfredsställd och tillsade sin uppvaktande jakobin att ledsaga Nicot in till honom. Målaren steg in med ett oförskräckt uttryck i sina vanskapliga ansiktsdrag och stod rak framför Robespierre, som granskade honom med en sidoblick.

Det är anmärkningsvärt, att de flesta av revolutionens ledande män var sällsynt fula – alltifrån Mirabeaus och Dantons kolossala fulhet eller en Davids, en Simons avskyvärt grymma uppsyn till den osnygge Marats smutsiga utseende och diktatorns ondskefulla, gallsprängda och gemena ansikte. Men Robespierre, som sades likna en katt, hade även en katts sinne för snygghet, och hans utsökta och fina klädsel, hans smidighet, de kvinnligt mjuka och vita händerna stack bjärt av mot den vilda oordning som kännetecknade målaren-sansculottens kläder och min.

”Nå, medborgare”, sade Robespierre milt, ”du vill tala med mig? Jag vet att dina förtjänster och din medborgardygd alltför länge varit förbisedda. Du begär någon passande hjälp av staten? Besinna dig icke – tala ut!”

”Dygdige Robespierre, du som upplyser universum, jag kommer icke för att begära någon ynnest av staten, utan för att göra densamma en tjänst. Jag har upptäckt en korrespondens, som förråder en sammansvärjning, vars medlemmar ännu icke – åttminstone icke alla – är bland de misstänkta”. Och han lade papperen på bordet. Robespierre grep dem och ögnade ivrigt och fort igenom innehållet.

”Gott, gott!” mumlade han för sig själv. ”Detta är allt vad jag önskade och behövde. Barrère – Legendre, jag har dem! Camille Desmoulins var blott deras narr. Jag älskade honom en gång. Dem älskade jag aldrig! Medborgare Nicot, jag tackar dig. Jag ser att dessa brev är adresserade till en engelsman. Fransmännen bör misstro dessa engelska vargar i fårakläder. Frankrike behöver inga främmande medborgare. Den farsen slutade med Anacharsis Clootz. Jag ber om ursäkt, medborgare Nicot, men Clootz och Hébert var dina vänner.”

”Ja”, svarade Nicot urskuldande, ”vi är alla utsatta för att bli bedragna. Jag upphörde att hedra dem, när du förklarade dig emot dem, ty jag misstror snarare mina egna sinnen än din rättvisa.”

”Ja, jag önskar rättvisa, det är den dygd jag yrkar på”, sade Robespierre smilande, och med den kattnatur som utmärkte honom njöt han, även i denna kritiska stund, i denna stund av vidsträckta planer av överhängande fara och blodiga hämndförslag av nöjet att leka med sitt offer¹⁶. ”Min rättvisa skall icke längre blunda för dina förtjänster, gode Nicot. Du känner denne Glyndon?”

.

 

”Ja väl – ganska väl. Han var min vän, men jag skulle ange min bror, om han vore en av dem som blundar¹⁷. Jag blygs icke att säga att jag mottagit tjänster av honom.”

”Aha! Och håller ärligt det bud som säger att då en man hotar mitt liv, bör alla personliga ynnestbevis glömmas?”

”Alla!”

”Gode medborgare, käraste Nicot, gör mig den tjänsten och skriv upp denne Glyndons adress.”

Nicot gick fram till bordet, men plötsligt, just som han fattat pennan, flög en tanke genom hans huvud, och han dröjde förlägen och förvirrad.

”Skriv, skriv, vän Nicot!”

Målaren lydde långsamt.

”Med vilka ungås denne Glyndon?”

”Det var det jag just ämnade säga dig, representant”, sade Nicot. ”Han besöker dagligen en kvinna, en främling, som känner alla hans hemligheter. Hon låtsas varar fattig och underhåller sitt barn med sitt arbete. Men hon är hustru till en italienare med omätliga rikedomar, och det råder intet tvivel om att hon har pengar, varmed hon vill förleda medborgare. Hon borde gripas och fängslas.”

”Skriv upp även hennes namn.”

”Men ingen tid är att förlora, ty jag vet att båda ämnar fly från Paris i natt.”

”Vår regering är snabb, gode Nicot – var utan fruktan! Hm – hm!” och Robespierre tog det papper  Nicot skrivit på och lutade sig över det, ty han var närsynt. Därpå tillade han leende: ”Skriver du alltid samma stil, medborgare? Denna ser nästan ut som förställd?”

”Jag skulle icke vilja att de finge veta vem som anklagat dem, representant.”

”Gott – gott! Din dygd skall belönas, lita på mig. Välgång och broderskap!

Robespierre reste sig till hälften under det han talade, och Nicot avlägsnade sig.

”Hör hit därute!” ropade diktatorn och ringde i klockan. Och då den redobogne jakobinen hörsammade kallelsen, tillade han: ”Följ den där mannen Jean Nicot. Grip honom i samma ögonblick han lämnat huset! Med ens till fängelset med honom! Vänta! Ingenting lagstridigt! Där är dina arresteringsorder. Allmänne åklagaren skall erhålla min instruktion. Bort! Fort!”

Jakobinen försvann. Alla spår av illamående och svaghet hade försvunnit från sjuklingen. Han stod upprätt på golvet med korslagda armar, hans ansikte förvred sig i kramp. ”Hitåt, Guérin!” – Spionen steg in. ”Tag dessa adresser! Inom en timma måste denne engelsman och denna kvinna vara i fängelse. Deras  avslöjanden skall hjälpa oss på spåren efter viktigare fiender. De skall dö – de skall förgås med de övriga den 10 – den tredje dagen efter denna! Där!” – Och han skrev i hast några ord – ”där är även dina order! Gå!”

”Och nu, Couthon, Payan, skall vi icke längre dröja med Tallien och hans band. Jag har underrättelse om att nationalkonventet icke skall bevista festen den 10. Vi måste förlita oss endast på lagens svärd. Jag måste samla mina tankar – bereda mig på mitt tal. I morgon skall jag återigen visa mig i konventet – i morgon förenar sig den tappre Saint Just med oss och våra segrande armeer – i morgon skall jag från tribunen slunga bannstrålen mot Frankrikes maskerade fiender – i morgon skall jag öppet begära konspiratörernas huvuden.”

 

ÅTTONDE KAPITLET

Emellertid kom Glyndon efter en tämligen lång visit hos C–, varunder de slutliga anordningarna för resan träffats med gott hopp och utan fruktan för mötande hinder, tillbaka till Fillide. Plötsligt, mitt under dessa fredliga tankar, tyckte han sig höra en känd, förfärlig röst viska i sitt öra: ”Vad! Du vill trotsa och fly mig! Du vill återvända till dygd och förnöjsamhet! Det är fåfängt – det är för sent. Jag skall icke förfölja dig nu – mänskliga fotsteg, icke mindre obevekliga än mina, smyger sig efter dig. Mig skall du icke återse förrän i fängelset vid midnatt kort före din dom. Se!”

Och då Glyndon mekaniskt vände på huvudet, såg han bakom sig gestalten av en smygande man, som han förut utan att fästa någon uppmärksamhet därvid sett gå förbi sig åtskilliga gånger, sedan han lämnade medborgaren C–s hus. På ögonblicket och instinktivt förstod han att han var vaktad och förföljd. Den gata han befann sig på var mörk och ödslig, ty dagen var utomordentligt kvalmig, och det var vid den timme då få var i rörelse. Det var varken affärernas eller nöjenas timme. Ehuru djärv, kände han dock en kall il gå genom sitt hjärta. Han var för väl bekant med det skräcksystem som då regerade i Paris för att icke fatta höjden av sin fara. Med samma ögon som den pestsmittade ser den första pestbölden, såg revolutionens offer spionens skugga första gången följa deras steg. Förföljelsen, arresteringen, domen, giljotinen – dessa grader utmärkte den regelbundna och snabba gången av det vidunder som anarkisterna kallade lag! Han andades hårt, han hörde tydligt sitt hjärtas slag! Han stannade obeslutsam och stirrade på den skugga som dröjde kvar liksom han själv. Spionen var ensam, gatan ödslig. Detta upplivade hastigt hans mod. Han tog ett steg mot sin förföljare, som drog sig tillbaka då han närmade sig. ”Medborgare, du följer mig?” sade han. ”Ditt ärende?”

”Helt visst”, svarade mannen med ett föraktfullt leende, ”är gatorna nog breda att rymma oss båda? Du är väl icke en så vild republikan att du vill ha hela Paris för din egen räkning!”

”Stig på då! Jag lämnar dig rum.”

Mannen bugade sig, rörde artigt vid hatten och gick förbi. Nästa ögonblick skyndade Glyndon in på en krokig tvärgata och flydde hastigt genom en labyrint av smågator, gångar och gränder. Småningom hämtade han sig, och seende sig om, fick han den första övertygelsen att han gäckat sin förföljare, varför han genom liten omväg ännu en gång styrde kosan mot sitt hem. Som han trädde ut på en av de bredare gatorna, blev han varse en person i kappa, som så hastigt gick honom på livet att han icke kunde se hans ansikte. Han viskade: ”Clarence Glyndon, du är förföljd – följ mig!” och främlingen gick hastigt framför honom. Clarence vände sig om och häpnade, när han omedelbart framför sig såg samma smilande förföljare han trodde sig ha undflytt. Han glömde främlingens uppmaning att följa honom, och som han såg en mängd människor, som samlat sig kring en karikatyrhandel, blandade han sig med dem, upptäckte snart en annan gata, gick nu i motsatt riktning till den kurs han förut tagit och uppnådde efter en lång, andlös flykt, utan att vidare bli spionen varse, ett av stadens avlägsnaste kvarter. Här syntes allt så vänligt och vackert att hans konstnärsblick, även i denna farliga stund, med välbehag dröjde vid tavlan. Det var en tämligen rymlig och fri plats vid en av de vackra kajerna. Seine flöt majestätiskt fram med båtar och fartyg på sin yta. Solen förgyllde tusentals spiror och domer och glimmade på de vita palatsen från en svunnen riddartid. Här dröjde han, utmattad och flämtande, och en sval vind svalkade hans panna. ”En stund åtminstone är jag säker här”, mumlade han, men i detsamma såg han på trettio stegs avstånd – spionen. Han stod som fastvuxen på stället, uttröttad och matt som han var. All flykt syntes nu omöjlig – på den ena sidan floden – ingen bro i närheten – och en lång rad av byggnader på den andra. Då han stannade hörde han skratt och oanständiga sånger från ett litet hus, beläget mellan honom och spionen. Det var ett kaffehus, som hade ett styggt rykte i detta kvarter. Här samlades ofta Henriots smutsiga band – och Robespierres gunstlingar och rättsbetjänter. Spionen, som således jagat offret mitt i hundarnas gap, nalkades långsamt och stannade framför det öppna fönstret. Där stack han in huvudet för att kalla ut de beväpnade hantlangarna.

I detta ögonblick, medan spionens huvud var bortvänt, blev Glyndon i husets halvöppna dörr framför sig varse den främling som varnat honom. Gestalten, som fortfarande var insvept i en kappa, vinkade till honom att stiga in. Han ilade med lätta steg genom den inbjudande öppningen: Dörren stängdes och andlös följde han främlingen uppför en bred trappa och genom en rad av tomma rum, till dess de nådde ett litet kabinett. Där tog ledsagaren av den bredbrättiga hatt och vida kappa som dittills dolt hans gestalt och anletsdrag, och Glyndon kände igen Zanoni.

 

NIONDE KAPITLET

”Ni är säker här, unge engelsman!” sade Zanoni i det han bjöd Glyndon sätta sig. ”Lyckligtvis kom jag er på spåren till slut!”

”Lyckligare om vi aldrig träffats! Dock är jag även i dessa mitt ödes yttersta stunder glad att återse ditt olycksbringande, mystiska väsen, vilket jag tillskriver alla de lidanden jag genomgått. Här skall du, innan vi skils åt, lösa för mig, om icke ditt, så åtminstone mitt livs gåta!”

”Har du lidit mycket, arme lärjunge?” sade Zanoni medlidsamt. ”Ja, jag ser det på din panna. Men varför klandra mig? Varnade jag dig icke mot din andes viskningar? Bad jag dig icke avstå? Sade jag dig icke att provet var förfärligt och vågsamt? Ja, erbjöd jag dig icke det hjärta som, så länge det tillhörde mig, var mäktigt att tillfredsställa och förnöja mig? Var det icke ditt eget val och din egen föresats att våga invigningen? Av egen, fri vilja gjorde du Mejnour till din lärare och hans lära till ditt studium.”

”Men varifrån kom denna vilda åtrå efter den oheliga kunskapen? Jag kände den aldrig, förrän ditt olycksbådande öga föll på mig, och jag drogs genom ditt väsen in i den magiska atmosfären!”

”Du misstar dig. Åtrån var inom dig, och skulle på ett eller annat sätt ha banat sig väg. Människa, du frågar mig om ditt och mitt eget livs gåta! Se dig om, finner du icke gåtor överallt? Kan dina ögon utforska och ditt förstånd förklara hur kornet mognar i jorden? I den moraliska och fysiska världen ligger lika mörka, obegripliga sanningar vida underligare än den förmåga du vill tillskriva mig.”

”Nekar du till denna förmåga? Erkänner du dig själv för en bedragare? Eller vill du våga säga mig att du verkligen är såld till det onda väsendet – en mager, vilkens förtrogne kvalt mig dag och natt?”

”Det är icke fråga om vad jag är”, svarade Zanoni. ”Det är blott fråga om huruvida jag förmår att hjälpa dig ifrån fantomet och återflytta dig till verklighetens hälsosamma luft. Ett vill jag emellertid säga dig, icke för att fritaga mig själv utan himlen och naturen, som dina tvivel förorättar.”

Zanoni tystnade ett ögonblick. Därpå fortsatte han med ett svagt leende:

”I dina yngre dagar har du utan tvivel med nöje läst Tasso, den store kristne skald, vilkens sånggudinna, lik den morgon hon förhärligade, kom till jorden ’krönt med paradisets blommor’. Ingen ande har varit mera uppfylld av sin tids ridderliga fördomar och vantro, och säkerligen har Jerusalems skald, för att tillfredsställa även den inkvisitionsledamot, han tillfrågade, högeligen fördömt alla idkare av den otillåtna trolldomen.

Men du vet icke att Tasso under sina sorger och lidanden, under sin fångenskap på dårhuset, fann tröst och ro i erkännandet av en helig och andlig teurgi – en magi, som kunde framkalla änglar eller goda genier, icke djävulen? Och kommer du icke ihåg hur han, som för sin tid var djupt bevandrad i den ädlare platonismens mysterier, vilka antyder alla stjärnbrödraskapets hemligheter, från kaldén till den senare rosencreutzaren, i sina älskliga verser skiljer mellan Ismenos svarta konst och den sköna läran av undergöraren som råder och beskyddar det heliga landets stridsmän på deras irrfärder? Hans makt understöddes icke av de stygiska rebellerna¹⁸, utan av källors och örters hemliga krafter – den okända naturens arkana och stjärnornas olika rörelser, vilket allt han uppfattade och iakttog. Hans var de heliga boningar på Libanon och Karmel – under sina fötter såg han skyarna och småmolnen, regnbågens färger och regnets och daggens födelse. Befallde den kristne eremiten, som omvände denne undergörare, vilken icke var någon sagans väsen, utan typen för en genius som höjer sig till Gud genom naturen, befallde han honom bordlägga sitt sublima studium? Nej blott att förmildra det och rikta det på värdiga ändamål. Och i denna skaldens stora uppfattning ligger hemligheten av den sanna teurgien, som i en kunnigare tid uppfyller ert lärda sinne med barnsliga vidskepligheter och med en sjuklings mardrömmar.”

Åter tystnade Zanoni, men fortfor snart ånyo: ”I långt avlägsna tider, då civilisationen var helt olik den som medborgarna nu äger, fanns män med brinnande håg och ett innerligt begär efter kunskap. I de stora och mäktiga kungadömen de bodde i fanns inga jordiska utlopp för den feber som brände dem. Intet vetande, ingen kraft förmådde bana sig väg genom de stela former som omgav dem, varför också törsten efter visdom regerade oinskränkt hos några få, som idkade visdomens studium såsom ett arv från far till son. Härav kommer det sig att man även i de ofullständigare redogörelserna för den mänskliga kunskapens framsteg finner att filosofen fordom aldrig sänkte sig ned till människornas vardagsliv och dess bestyr. Han dvaldes bland skapelsens högre under. Han sökte att analysera tingens bildning – den överlägsna själens beståndsdelar, att läsa stjärnklotens mysterier, att dyka ner i dessa naturens djup, varur Zoroaster, såsom de lärde påstår, först upphämtade de kunskaper som er okunnighet ger namnet magi. I denna tidsålder uppstod då män som mitt bland sin kasts fördomar och bedrägerier trodde sig upptäcka strålar av den ljusare och högre lära. De anade att det fanns ett samband, en förvantskap mellan naturens alla verk och att i de enklaste låg en hemlig attraktion, med vars hjälp man kunde vägleda sig upp till de högsta¹⁹.

Århundranden förgick och hela liv utnöttes under bearbetandet  av dessa upptäckter, vilka steg för steg, grad efter grad, antecknades och blev vägledare för andra, som genom arvsrätt och böjelse var kallade att träda i deras spår. Slutligen bröt en ljusstråle fram ur denna dimma och träffade några blickar. Men tro icke, unge fantast, att denna strimma föll på dem som umgicks med oheliga tankar, eller på dem som den onda principen regerade. Denna ljusning skänktes då, liksom nu, endast åt  fantasiens och intellektets renaste entusiaster, icke åt dem som stördes av det världsliga livets omsorger och köttets lustar. Långt ifrån att nedlåta sig till att begära och mottaga den onde andens hjälp, hyste de blott den högsinta äregirigheten att komma närmare det godas källa. Ju mera de frigjorde sig från denna jordens krets, desto mera genomträngdes de av Guds ljus och rikedom. Och om de sökte och slutligen upptäckte hur alla finare modifikationer av tingens väsen kunde göras åskådliga för anden, hur dennes vingar kunde genomkorsa rymden och hur medan kroppen stod tung och fastlåst här såsom en övergiven gravurna, idén frigjord kunde ila från stjärna till stjärna – om sådana upptäckter verkligen föll på deras lott, blev ju det högsta resultatet av deras kunskap blott det att desto mera beundra, vörda och tillbedja! Ty, såsom en i dessa höga ämnen ingalunda obevandrad man utlåtit sig: ’Det gives en princip hos själen, som  behärskar hela den yttre naturen, och medelst denna princip är vi i stånd att höja oss över världens vanliga ordning och bli delaktiga av de högre himmelska väsendenas liv och förmåga. När själen höjes till naturer som är över henne, går hon utom den ordning varvid hon för en tid blivit bunden och dras genom en religiös magnetism till en annan och högre, varmed hon blandar och införlivar sig”.²⁰

Antag då att sådana väsen slutligen fann den hemlighet som besegrar döden, hemligheten att avvända fara och förtrolla fiender, att vandra oskadda i elementers strid – tror du att ett sådant liv kunde inge dem något annat begär än det att mer och mer närma sig det odödliga och det bättre och högre väsen till vilka de, när tid och död icke längre är till, kunna förflyttas? Bort med edra dystra fantasier om trollkarlar och demoner! Det är endast ljuset som själen åtrår, och själva vår höga kunskaps villfarelser var blott glömskan av den svaghet, de passioner och de band som endast den så fåfängt bekämpade döden förmår rena och skära!”

Dessa ord var så helt olika dem Glyndon väntat sig att han några ögonblick förblev stum och slutligen stammade:

”Men varför då för mig” –

”Varför, avbröt Zanoni, ”varför har för dig blott funnits prövning och fasa – tröskeln och fantomet? Fåfänge man! Giv akt på elementen av vanlig kunskap! Kan varje lärling på sin blotta önskan bli mästare? Kan skolynglingen, därför att han köpt sin Euklides, bli en Newton? Kan den unge som besökes av sånggudinnorna säga: ’Jag skall likna Homeros’. Ja, kan den där bleke tyrannen med hundra systemmakares alla lagförslag och sina oförskräckta skarors bajonetter godtyckligt utarbeta en mindre felaktig konstitution än den som den rasande pöbeln nu vill kasta omkull? Då forskaren fordom strävade att hinna den höjd du med ett enda språng ville nå, uppfostrades han ifrån barndomen för sin blivande bana. Den inre och den yttre naturen förklarade sig för hans blickar år för år, alltifrån det ögonblick hans ögon öppnades för livet. Han fick ej invigas för det praktiska förrän han var fri från varje jordisk önskan, som kunde fjättra den höga egenskap ni kallar imagination och från varje materiellt begär som kunde omtöckna den genomträngande kraft som ni kallar intellekt. Och även då, hur få av de bästa nådde den högsta graden! De var såtillvida lyckligare som de så mycket förr kom i åtnjutande av den strålande härlighet till vilken döden öppnar porten!”

Zanoni tystnade, och en skugga av tankfullhet och sorg förmörkade hans himmelska skönhet.

”Finns verkligen andra än du och Mejnour som gör anspråk på lika stora förtjänster och som hunnit uppdaga lika många av mysterierna som du?”

”Andra har varit före oss, men nu är vi två de enda på jorden.”

”Bedragare, du förråder dig själv! Om de kunde övervinna döden, varför lever de då icke ännu?”.²¹

”Stundens barn!” svarade Zanoni sorgset. ”Har jag icke sagt dig att vår kunskaps villfarelser bestod i att vi glömt vara uppmärksamma på de begär och lidelser som själen aldrig helt och hållet och för alltid kan besegra, så länge hon omges av den närvarande materien? Tror du icke att det kostar på att avsäga sig alla mänskliga förbindelser, all vänskap och all kärlek eller att dag för dag se kärleken och vänskapen försvinna från vårt liv såsom vissnande blommor? Undrar du på att vi, med makt att leva så länge världen står, likväl kan föredraga att dö, innan vår bestämda tid är ute? Undra snarare över att det ännu finns två, som så troget fäst sig vid livet! Mig, jag tillstår det, kan jorden ännu fröjda. Som jag förvärvade den högsta graden av vetande, medan jag ännu stod i ungdomens blomstring, purprar ännu ungdomen med sin egen strålande skönhet alla de föremål som omger mig. Jag andas ännu med fröjd. Ungdomen har ännu icke försvunnit från naturens anlete, och icke ett grässtrå finns hos vilket jag ej upptäcker nya behag – nya under. Såsom det förhåller sig med min ungdom, så förhåller det sig ock med Mejnours ålderdom. Han skall säga er att livet för honom är blott förmåga att forska, och icke förrän han uttömt och utrönt alla de under som Skaparen slösat över jorden skulle han önska nya världar för den förnyade anden att utforska. Vi är typerna för de två representanterna av det oförgängliga – ’konsten som njuter och vetenskapen som begrundar’. Och för att du må bli tillfreds över att mysterierna icke ämnades dig, så vet att så fullkomligt måste man skilja sig från allt som utgör människors sysselsättningar och fröjder, så helt och hållet måste man avsäga sig all ärelystnad, all kärlek, allt hat, att för den äregirige mannen, för älskaren, för den hatiske gagnar makten alls intet. Och jag, som slutligen blivit snärjd och fängslad av de vanligaste husliga band – svävande i mörker och hjälplös – besvär dig att leda, att understödja mig...Var är de – o, säg, tala – min hustru, mitt barn? Du vet nu att jag icke är någon trollkarl, någon fiende. Jag kan icke ge dig vad din förmåga förvägrar dig – jag kan icke fullborda vad den lidelsefrie Mejnour icke förmådde sätta i verket, men jag kan ge dig det som är näst den bästa gåvan, måhända den skönaste – jag kan försona dig med den vanliga världen och återställa friden mellan dig och ditt samvete.”

”Vill du lova det?”

”Vid deras ljuva liv lovar jag.”

Glyndon såg på honom och trodde. Han viskade adressen till det hus dit hans olyckliga mått och steg redan fört sorg och undergång.

”Välsignad vare du för detta”, utropade Zanoni häftigt, ”och du skall ock bli belönad! Hur, har du icke märkt, att varje bemödande att höja sig över vardagslivet möts av motstånd och att ingången till högre världar bevakas av det släkte som inger fruktan och skräck? Vem har väl någonsin i det allmänna livet överskridit vanans och föreskrifternas gamla gränser utan att känna sig gripen av denna obestämda och namnlösa rädsla? Överallt, runt omkring dig, överallt där människor strävar att höja sig och arbeta, överallt – i den vises studerkammare, i demagogens råd, på valplatsen – överallt står, fastän osynlig, den mörka, krälande, onämnbara fasan. Blott där du varit djärv och modig har fantomet visat sig, och aldrig skall det upphöra att visa sig, förrän du kan nå oändligheten såsom en seraf eller återvända och bli såsom ett barn! Men säg mig en sak, då du sökt att fatta något lugnt, dygdigt beslut och fantomet plötsligt trätt till din sida, då dess röst bragt dig till förtvivlan, då dess spöklika ögon velat skrämma dig tillbaka till världsliga nöjen eller bullrande förströelser, varifrån den, sedan den lämnat din själ till ännu värre fiender, alltid håller sig borta, har du vid sådana tillfällen aldrig motstått vidundrets och din egen fasa? Har du aldrig sagt: hända vad som hända vill, skall jag dock bli dygden trogen?”

”Ack”, svarade Glyndon, ”endast helt nyligen har jag vågat att göra så!”

”Och du har då märkt att fantomet dragit sig undan och att dess makt försvagats?”

”Det är sant!”

”Gläds då! Du har då övervunnit den verkliga faran och hemligheten av provet. Beslutsamhet heter första steget till framgång. Gläds, ty besvärjelsen skall lyckas! Du är icke en av dem som, förnekande ett liv efter detta, bli offer för den obevekliga fasan. O, när skall människorna äntligen lära sig, att om religionen så strängt inskärper nödvändigheten av tron, är det icke endast därför att tron leder oss till den kommande världen, utan ock därför att utan tro ges ingenting skönt i denna – tron på någonting visare, lyckligare, gudomligare än det vi ser på jorden! – Konstnären kallar det ideal, prästen tro. Idealet och tron är ett och samma. Vänd tillbaka, vandrare, vänd tillbaka! Känn vad skönhet och helighet det bor i det vanliga, det gamla. Vik bort till din port, du fasa och le i det barnsliga hjärtat ännu en gång, o, azurhimmel med din afton- och din morgonstjärna! De är ett, fastän under det dubbla namnet minne och hopp.”

Under det Zanoni talade, lade han sakta sin hand på sin upprörde och undrande åhörares brännande tinningar, och strax kom det ett slags hänryckning över denne. Han tyckte att han återkommit till sitt barndomshem, att han var i den lilla kammare, där hans moder vakade och bad över hans menlösa slummer. Allt var sig likt. I nischen stod den bekanta sängen, på väggarna hängde hyllorna med sina heliga böcker, samma staffli på vilket han förut sökte framkalla idealet på duken stod dammigt och sönderbrutet i vrån. Utanför fönstret syntes den gamla kyrkogården. Han såg dess grönska på avstånd, solen glänste genom idegranarna. Han såg den grav som gömde faderns och moderns stoft och spiran som visade upp mot himlen, likt deras hopp som här anförtrodde sina kära åt jorden. Han tyckte sig ock höra klockorna ringa som på en sabbatsdag. Fjärran flydde alla de ängsliga och förskräckliga syner som jagat och skakat honom. Ungdom, barndom kom med sina oskyldiga begär och förhoppningar tillbaka till honom. Han tyckte att han föll på knä för att bedja. Han vaknade – han vaknade under ljuva tårar. Han kände att fantomet hade flytt för alltid. Han såg sig omkring –  Zanoni var borta. På bordet låg följande rader, ännu fuktiga:

”Jag skall söka utvägar och medel för din flykt. I natt när klockan slår nio skall en båt vänta dig på floden mitt för detta hus. Färjkarlen skall föra dig till en ort, där du kan vara säker, tills skräckväldet, som nu nalkas sitt slut, är förbi. Tänk icke mer på den materiella kärlek som lockade dig och som nära nog tillintetgjort dig! Den bedrog dig och skulle ha förstört dig. Du skall återkomma till ditt land i säkerhet, långa år återstår dig att övertänka det förflutna och återvinna det förlorade. För framtiden vare drömmen din ledare och tårarna ditt dop!”

Engelsmannen lydde vad brevet bjöd och fann sanningen av dessa ord.

 

TIONDE KAPITLET

Zanoni till Mejnou

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Hon är i ett av deras fängelser – deras obevekliga fängelser. Det är Robespierres befallning. Jag har funnit att Glyndon varit orsaken därtill. Detta utgjorde då den förfärliga förbindelsen mellan deras öden, vilken jag då ej kunde utforska men vilken svepte in Glyndon i samma moln som dolde henne. I fängelse – i fängelse! Det är dödens port! Hennes dom och den avrättning, som ovillkorligen följer den, skall försiggå två dagar härefter. Tyrannen har bestämt den 10 thermidor till slaktdag. Medan de oskyldigas död slår staden med fasa, kommer hans drabanter att mörda hans fiender. Det ges blott ett hopp – att den makt som dömer domarena själva måtte förläna mig förmåga att bereda hans fall. Men två dagar – blott två kvar! I hela min oändliga tidrymd ser jag blott dessa två dagar, allt utanför dem är mörker – ödslighet. Jag kan ännu rädda henne. Tyrannen skall falla dagen före den dag han utsett till blodbadet! För första gången blandar jag mig in i människornas strider och våldsamheter, och mitt sinne rycker upp sig ur sin förtvivlan, beväpnat och färdigt för striden.”

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

En folkhop hade samlat sig på gatan Saint Honoré. En ung man hade nyss arresterats på Robespierres befallning. Man visste att han var i tjänst hos Tallien, ledaren av det fientliga partiet inom nationalkonventet, vilken tyrannen hittills icke vågat anfalla. Denna händelse hade därför väckt en större uppmärksamhet än en arrestering – en så vanlig tilldragelse under skräckväldet – troddes kunna framkalla. I den församlade mängden fanns många av Talliens vänner, många fiender till tyrannen, många som tröttnat att se tigern släpa det ena offret efter det andra till sin kula. Dova, olycksbådande sorl hördes här och där; brinnande ögonkast träffade officerarna som grep offret, och ehuru man ännu icke vågade göra öppet motstånd, trängde de eftersta dock så hårt in på dem som stod bakom dem som fängslade honom att vägen blev avskuren. Den unge mannen arbetade av alla krafter på att komma undan, och med våldsam ansträngning lyckades han slutligen slita sig lös. Hopen gav rum nu och slöt sig åter tätt efter honom för att skydda hans flykt, när han störtade sig in i dess leder. Men plötsligt hördes slagen av hästhovar, och den vilde Henriot och hans trupper red in på pöbeln. Hopen gav förskräckt vika, och fången greps åter av en av diktatorns partigängare. I detta ögonblick hörde fången denna viskning: ”Du har ett brev, som skall förstöra ditt sista hopp, om man finner det hos dig. Ge hit det! Jag skall föra det till Tallien.” Fången vände sig bestört om och läste något som ingav förtroende i ögonen på den främling som tilltalade honom. Truppen hade nu hunnit fram. Den jakobin som gripit fången släppte sitt tag för ett ögonblick och drog sig undan för hästarna. Detta ögonblick begagnades – främlingen försvann.

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

I Talliens hus var tyrannens förnämsta fiender samlade. Den allmänna faran förenade dem. Alla partier lade för ögonblicket allt enskilt hat å sido för att förena sig mot den förfärlige man som marscherade över dem alla fram till sin blodbestänkta tron. Där var den tappre Lecointre, en förklarad fiende – där den krypande Barrère, som ville förlika alla ytterligheter, de fegas hjälte – Barras, lugn och sansad – Collot d’Herbois, som blott andades hämnd och hat och glömde att Robespierres brott endast skylde hans egna.

Rådsförsamlingen var upprörd och obeslutsam. Den fruktan, som Robespierres ihärdiga framgång och stora energi väckte, höll ännu större delen i tygeln. Även Tallien, vilken tyrannen mest fruktade och som var den ende som kunde leda och styra så många varandra motsatta lidelser, var mörk i hågen vid minnet av sina egna grymheter och kände sig förlägen i sitt kall att uppträda som kämpe för de förtrycktas sak.

”Det är sant”, sade han efter en uppmanande harang av Lecointre, ”att usurpatorn hotar oss alla. Men han är ännu så älskad av sin mobb, så understödd av jakobinerna att det är bäst att undvika all uppenbar fiendskap till längre fram. Att försöka och icke lyckas är att ge oss med hull och hår åt giljotinen. Men varje dag sjunker hans makt. Uppskov är vår bästa bundsförvant –  – .” Medan han ännu talade och försökte spruta vatten på elden, underrättades han att en främling önskade ögonblickligen tala med honom i affärer som icke tålde dröjsmål.

”Jag har icke tid,” sade talaren otåligt. Betjänten lade en biljett på bordet. Tallien öppnade den och fann dessa ord skrivna med blyerts: ”Från Teresa de Fontenais fängelse.” Han bleknade, steg upp och skyndade ut i förmaket, där han mötte ett helt och hållet obekant ansikte.

”Frankrikes hopp!” sade främlingen till honom, och blotta ljudet av hans röst trängde till hjärtat: ”Er betjänt har arresterats på gatan. Jag har räddat ert liv och er blivande hustrus. Jag bringar er detta brev från Teresa de Fontenai.”

Tallien öppnade med darrande hand brevet och läste:

”Skall jag alltid förgäves uppmana dig? Åter och åter igen, säger jag – förlora icke en timme, om du värderar mitt liv och ditt eget! Min dom och min död är utsatta till tredje dagen från denna – den 10 thermidor. Slå till, medan det är tid – slå ned vilddjuret. Du har två dagar. Om du underlåter det, om du dröjer, så ser du mig för sista gången då jag åker förbi dina fönster på väg till giljotinen!”

”Hennes rättegång skall uppdaga bevis emot er”, sade främlingen. ”Hennes död är förebudet till er egen. Frukta icke pöbeln, pöbeln ville rädda er tjänare. Frukta icke Robespierre – han ger sig själv i edra händer. I morgon kommer han till konventet – i morgon måste ni göra sista tärningskastet för hans huvud och för ert eget.”

”I morgon kommer han till konventet? Och vem är ni, som har så väl reda på det som är fördolt för mig?”

”En människa som ni, en som önskar rädda den kvinna han älskar.”

Innan Tallien hämtat sig från sin bestörtning var gästen försvunnen.

Hämnaren återvände till rådplägningen som en helt ny människa. ”Jag har haft underrättelser, lika gott vilka”, ropade han, ”som förändrat min föresats. Den 10 är vi alla bestämda för giljotinen. Jag återtar min uppmaning till uppskov. Robespierre kommer till konventet i morgon. Där måste vi möta och krossa honom. Uppifrån skall Dantons vreda skugga hota honom – nedifrån skola Vergniauds och Condorcets blodiga vålnader höja sig i sina svepningar: Låt oss slå till!

”Låt oss slå till!” ropade även Barrère, som hämtade mod av sin kollegas visade dristighet.

”Låt oss slå till! Endast de döda vänder ej åter.”

Det förtjänar anmärkas – och beviset på sanningen av denna uppgift återfinns i några av den tidens memoarer – att hela den dagen och den följande natten (den 7 thermidor) sågs en främling, som under alla den tidens föregående stormiga händelser aldrig förr uppenbarat sig, uppträda på åtskilliga ställen i staden på kaféer, klubbar och vid de olika partiernas sammankomster; han talade till åhörarnas stora förvåning och häpnad högt om Robespierres brott och förutsade hans snara fall, hans tal eggade upp åhörarnas hjärtan. Han löste det band av fruktan som fjättrade dem, han eldade dem och väckte mod och raseri i deras bröst. Men vad som mest förvånade dem var att ingen röst höjde sig till motsägelse, ingen hand lyftes mot honom, ingen tyrannens gunstling ropade ”arrestera förrädaren”. I denna liknöjdhet läste man som i en bok att pöbeln övergivit blodsmannen.

Endast en gång sprang en grovlemmad jakobin upp från ett bord, vid vilket han tagit djupa drag ur bägaren, nalkades främlingen och sade: ”Jag fängslar dig i republikens namn.”

”Medborgare Aristides”, svarade främlingen viskande, ”gå du till Robespierres logi, han är nu icke hemma, och i vänstra fickan av den väst han kastat av sig för en knapp timme sedan skall du finna ett papper. När du läst det, vänd åter. Jag skall vänta dig, och om du då vill gripa mig, skall jag följa dig utan motstånd. Se dig om på dessa mulnade ansikten! Rör mig nu och man skall slita dig i stycken.”

Jakobinen kände sig mot sin vilja tvungen att lyda. Han gick bort, mumlande i skägget. Han återkom. Främlingen var ännu kvar. ”Tunnor tusan!” sade han till honom. ”Jag tackar dig, den pultronen hade mitt namn på sin dödslista.”

Därpå sprang jakobinen Aristides upp på bordet och skrek: ”Ned med tyrannen!”

 

ELFTE KAPITLET

Morgonen till den 8 thermidor (26 juli) randades. Robespierre hade gått till konventet. Han hade begivit sig dit med sitt utarbetade tal, med sina filantropiska och dygdiga fraser; han hade gått dit –  för att utvälja sitt rov. Alla hans agenter var beredda på hans mottagande. Den häftige Saint Just hade kommit dit från armén för att understödja hans mod och uppelda hans hämndbegär. Hans förhatliga uppträdande beredde åhörarna på den stundande krisen. ”Medborgare!” ljöd Robespierres skärande röst. ”Andra har ställt smickrande målningar framför er. Jag kommer för att tolka nyttiga sanningar för er.”

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Och mig, mig allena, tillägger de allt elakt, allt ont som blivit begånget. Det är Robespierre som önskar det, det är Robespierre som befaller det. Är det fråga om en ny plåga – så är det Robespierre som ruinerar er. De kallar mig tyrann! Och varför? Emedan jag förvärvat något inflytande. Men på vad sätt? Genom att tala sanning. Och vem vill påstå att franska folkets representanter för sanning utan styrka på sin tunga? Tvivelsutan har sanningen sin makt, sitt raseri, sin despotism, som träffar förfärligt. Dess uttryck finner genljud såväl i det rena hjärtat som i det brottsliga samvetet, och falskheten kan lika litet efterlikna och härma det som Salmoneus kunde smida himlens åskviggar. Vem är jag som de fördömer? En slav av friheten – en republikens levande martyr – fiende till brottet och dess offer. All dräggen förolämpar mig, och handlingar som för andra är tillåtna stämplas såsom brott då de begås av mig. Man behöver blott känna mig för att genast bli smädad. Själva mitt nit stämpla de såsom brottsligt. Tag mitt samvete ifrån mig, och jag skulle vara den eländigaste människa!”

Han tystnade. Couthon torkade sina ögon, Saint Just mumlade bifall, under det han med stränga blickar såg åt den rebelliska sidan, och det rådde en dyster och oroväckande tystnad i hela församlingen. De rörande känsloutgjutelserna väckte icke någon sympati.

Talaren kastade sina blickar omkring sig. Ha, han skall snart uppliva den där likgiltigheten. Han anklagar, han fördömer. Överfull av gift, sprutar han ut det på allt. Nära och fjärran, på finanser, på krig – på allt! Allt skarpare och mera skärande blev hans röst. ”En sammansvärjning mot den allmänna friheten är å bane. Den har sin uppkomst och hämtar sin styrka från en brottslig klick i skötet av själva konventet. Den har bundsförvanter mitt i Allmänna välfärdsutskottet.... Vad finns för läkemedel mot detta onda? Alla straffar förrädarna, att rena detta utskott, att krossa fraktionerna med nationalauktoritetens vikt, att på deras ruiner åter uppresa frihetens och rättvisans makt. Sådana är denna reforms grundideer. Skall jag behöva upprepa dem, är ideerna förvista, regerar tyranniet bland oss! Vad kan ni förebrå en man som vill det rätta och som åtminstone känner konsten att dö för sitt fädernesland! Jag är satt att slå ned brottet, icke att skydda det. Den tid är tyvärr ännu icke kommen, då förtjänstfulla män kan strafflöst tjäna sitt land. Så länge skälmar styr, kommer frihetens försvarare att ensamma vara de som straffas.”

Under två timmars tid ljöd dödstalet genom den kalla, dystra församlingen. Under tystnad började det, under tystnad slutades det. Talarens fiender fruktade för att röja sin vrede. De visste ännu icke rätt på vems sida övermakten stod. Hans anhängare var rädda för att ge sitt bifall. De visste icke ännu vilka av deras vänner och anförvanter anklagelserna gällde. ”Se upp”, viskade den ene efter den andre, ”det är dig han hotar!” Men ehuru auditoriet förhöll sig tyst, var det dock i början allt annat än segervisst. Den allt behärskande viljan göt ännu liksom en trollkraft omkring denne man. Ehuru han icke kunde kallas en stor talare, var han dock alltid bestämd i sina uttryck. Orden bevingades då de yttrades av en som med sin vink rörde Henriots trupper och inverkade på den grymme tribunalpresidenten René Dumas’ domslut. Lecointre steg upp, och det uppstod en orolig, förväntansfull rörelse, ty Lecointre var en av tyrannens häftigaste fiender. Hur stor var icke bestörtningen och missnöjet hos den tallienska fraktionen, hur sarkastiskt var icke Couthons leende, när Lecointre endast begärde att talet skulle tryckas! Alla syntes förstenade. Slutligen steg Bourdon de l’Oise, vilkens namn stod två gånger antecknat i tyrannens svarta listor, fram till tribunalen och yrkade det djärva motförslaget att talet skulle hemställas de båda kommitteer som däri var anklagade. Ännu intet bifall från de sammansvurna. De satt såsom förstenade. Den skygge Barrère, som alltid höll sig till de försiktiga, såg sig omkring, innan han steg upp. Han reser sig och står bredvid Lecointre. Då tog Couthon tillfället i akt, och från sin stol, ett privilegium, som beviljades endast den vanföre filantropen²², sökte han med sin silverklingande röst avvända den förestående krisen och förvandla den till en triumf. Han begärde icke endast att talet skulle tryckas, utan att det måtte sändas till alla kommuner och arméer.

”Det var nödvändigt att ge upprättelse åt ett förorättat och sårat hjärta. De trognaste representanter hade man beskyllt för att ha utgjutit blod. Ack, om han någonsin tillåtit en oskyldig mans död, skulle han förgås av sorg!” Sköna känslofullhet! – Och under det han talade smekte han den lilla pudeln vid sitt bröst. Bravo, Couthon! Robespierre segrar! Skräckväldet skall fortfara! Den gamla undergivenheten sänker sig duvolik ned bland församlingen! De yrkar på dödstalets tryckning och dess avsändande till municipaliteterna. Oroad, bekymrad, otålig och harmsen kastar Tallien sin blick till den bänk där främlingar ägde att avhöra debatterna. Och oförmodat möter hans blick den okände, som föregående dag lämnat honom brevet från Teresa de Fontenai. Han fängslades av dessa ögon. Och ännu långt efteråt sade han ofta att dessa blickar, som stadiga och med halvt förebrående uttryck var fästa på honom, uppfyllt honom med nytt liv och mod. De talade till hand hjärta såsom trumpeten till stridshästen. Han reste sig upp från sin bänk. Han viskade till sina förbundsbröder. Den anda som livade honom var smittsam. De som Robespierre särskilt anklagat och som såg svärdet över sina huvuden vaknade upp ur sin dvala. Vadier, Cambon, Billaud-Varennes, Panis och Amar reste sig på en gång – alla äskade ljud med en röst. Vadiers röst höres först, de övrigas följer. Berget sprutade eld och förödande lava! Flod på flod rusar en legion av Ciceroner över den förfärade Catilina! Robespierre stammar – tvekar – vill jämka, vill återtaga. De hämtar nytt mod från hans fruktan. De avbryter honom, de överröstar honom, de fordrar motionens återtagande. Amar yrkar ännu en gång att talet skall hemställas kommitteerna – kommitteerna – hans fiender! Oreda, buller och oväsen! Robespierre insveper sig i tystnad och ett stolt förakt. Blek, slagen, men icke tillintetgjord står han mitt i stormen, själv en storm!

Motionen går igenom. Alla förutser i detta nederlag diktatorns fall. Ett ensamt rop höjdes från gallerierna. Det uppfångades och förstärktes, det ljöd över hela salen – hela församlingen: Ned med tyrannen! Leve republiken!

 

TOLFTE KAPITLET

När Robespierre lämnat salen uppstod en ödesdiger dödstystnad utanför. I alla länder sällar sig hopen till den som följes, och råttorna överger det ramlande tornet. Men Robespierre, som saknade mod, saknade dock aldrig stolthet, och denna sistnämnda ersatte det förra. Tankfull och med gåtfull uppsyn passerade han genom trängseln, stödd på Saint-Just och åtföljd av Payan och brodern.

Då de hunnit ut ur folkhopen bröt Robespierre hastigt tystnaden.

”Hur många huvuden skall falla den 10?”

”Åttio”, svarade Payan.

”Ah, vi får icke dröja så länge. På en dag kan ett kejsardöme förloras. Terrorismen måste ännu tjäna oss!”

Han förblev några ögonblick tyst, och hans ögon irrade misstänksamt längs gatan. ”Saint-Just”, sade han plötsligt, ”de har icke fått fatt på den där engelsmannen, vars ertappande och rannsakning skulle ha krossat Talliener och Amarer. Nej, nej, själva mina jakobiner börjar bli dumma och slöa. Men de har gripit en kvinna!”

”En kvinnas hand stötte ned Marat”, sade Saint-Just. Robespierre stannade tvärt och andades tungt.

”Saint-Just”, sade han. ”När denna fara är över, skall vi grunda en fredsregering. Hus och trädgårdar skall inredas för de ålderstigna. David håller redan på att rita portikerna. Dygdiga män skall utses att undervisa ungdomen. Last och oordning skall – icke förgöras, nej, nej, endast bannlysas! Det är oss icke lägligt att dö ännu. Eftervärlden kan icke döma oss, innan vårt verk är fullbordat. Vi har återkallat Högsta väsendet. Vi måste nu omskapa denna fördärvade värld. Allt skall bli kärleksfullt och broderligt och – hör hit, Simon – Simon! Stanna! Er blyertspenna, Saint-Just!” Och Robespierre skrev hastigt några ord. ”Detta till medborgaren-presidenten Dumas. Gå dit med det fort, Simon! Dessa åttio huvuden måste falla i morgon, Simon! Dumas skall hålla rannsakning med dem en dag förr än ämnat var. Jag skall skriva till Fouquier-Tinville, allmänne åklagaren. Vi möts hos jakobinerna i afton, Simon. Där skall vi anklaga själva konventet. Där skall vi samla Frankrikes och frihetens sista vänner omkring oss.”

På något avstånd bakom dem hördes ropet: ”Leve republiken.”

Tyrannens ögon sköt en hämndflamma.

”Republiken! – Fy! Vi välte icke en tusenårig tron och störtade monarkien för att få den kanaljen i stället!”

Offrens dom och avrättning har kommit en dag närmare! Med hjälp av det mystiska förutseende som hittills bistått och följt Zanoni såg han snart att hans konst var fåfäng. Han visste att Viola vore säker, om hon blott lyckades överleva tyrannen, vore det bara en enda timme. Han visste att Robespierres stunder var räknade, att den 10 thermidor, som han från början bestämt för avrättandet av de sista offren, skulle bringa honom på schavotten. Zanoni hade arbetat och planerat för slaktarens och hans regerings fall. Vad hade han vunnit? Ett enda ord av tyrannen hade gäckat alla hans planer; Violas avrättning sker en dag tidigare. Förmätne siare, som ville göra sig till den Eviges verktyg! De faror, som nu samlar sig kring tyrannen, påskyndar blott offrens dom! I morgon åttio huvuden och däribland hennes, som sovit vid ditt bröst, som haft ditt hjärta till örngott! I morgon – och Maximilien är i säkerhet i natt.

 

TRETTONDE KAPITLET

I morgon – och det är redan skymningsstunden. En efter annan smyger de blida stjärnorna fram på himlavalvet. Seines låga vatten darrar ännu av den rosiga dagens sista kyss, och ännu glimmar Notre-Dame-spiran i den blåa skyn, ännu skymtar giljotinen i aftonfärgen. Låt oss vända oss till en förvittrad byggnad, fordom kyrka och kloster för predikarebröderna, nu känd genom det heliga jakobinska namnet! Där höll jakobinerna sin klubb. I den ovala salen därstädes, en gång de fredliga munkarnas bibliotek, samlas nu Robespierres avgudadyrkare. Två väldiga tribuner uppresta en i vardera änden av salen, den ohyggliga pöbeldräggen – majoriteten utgörande giljotinens furier. I mitten av salen står presidentens pulpet och stol – stolen hade länge förvarats av de andäktiga munkarna såsom en relik av Sankt Thomas ab Aquino! Över denna stol höjer sig Brutus’ hotande byst. En järnlampa med två lågor kastar ett trumpet och dunkelt sken över det vidsträckta rummet. I detta sken synas församlingens vilda ansikten ännu grymmare och dystrare. Från talarstolen skräller Robespierres gälla, vredgade röst!

Emellertid är allt kaos och vild oordning, dristighet och feghet om varandra i hans fienders kommitté. Rykten flyger från gata till gata, från hörn till hörn, från hus till hus. Bruset av den annalkande stormen höres på avstånd, och man samlar sig i flockar såsom hjordarna inför en utbrytande orkan. Och högt över all denna de förgängliga varelsernas oro och strid stod Zanoni ensam på sitt rum – han, över vilkens strålande ungdom – symbolen av det evigt blommande höga idealet mitt i den multnande verkligheten – åldrarna förgäves vältrat sina tunga moln.

Alla de medel vanligt snille och mod kunnat uttänka och utföra hade fåfängt använts. Hur fåfängt var icke bemödandet att rädda liv, där döden firade sina saturnalier! Intet utom Robespierres fall kunde rädda hans offer. Nu skulle detta fall blott bli ett hämndens, icke ett räddningens bud. I sin ytterliga ångest och förtvivlan fördjupade siaren sig ännu en gång i sin enslighet för att begära hjälp och råd av dessa mystiska väsen, de hemlighetsfulla budbärarna mellan himmel och jord, som vägrat umgängelse med anden, så länge denne lät sig fjättras av jordiska band. I själva hans hjärtas innerliga behov och nöd låg kanske en hittills förbisedd förmåga. Ty vem har icke erfarit att en svår sorg bränner bort och klipper av många av de svaghetens och tvivlets band som binder fast människans själ och drar den ned i stundens kvalfulla mörker? Ur stormiga skyar och väldiga moln bryter ofta den olympiska örn fram som kan höja oss mot ljuset. www.hylozoik.se

Och hans bön blev hörd – sinnlighetens band slets bort från siarens själ. Han skådade och såg – icke det väsen han anropat, med dess lemmar av idel ljus och dess outsägligt fridfulla leende – icke hans förtrogne, Adonai, stjärnesonen – utan det onda, mörka, chimeriska väsendet, fienden, den oförsonlige, med de brinnande ögonkloten. Spöket, som icke längre krälade, drog sig undan i skuggan, reste sig framför honom upprätt och gigantiskt. Ansiktet, vars slöja ännu ingen dödlig lyft, var dolt, men gestalten var tydlig och förkroppsligad samt omgiven av en atmosfär av fasa, raseri och hat. Dess ande förvandlade luften till is; rummet fylldes liksom av en sky och himlens stjärnor bleknade.

”Se!” sade det, ”jag är ännu en gång här. Du har berövat mig ett mindre rov. Avsäg dig nu själv all makt! Ditt liv har flytt ifrån dig för att leva i hjärtat på en av stoftets döttrar. Till detta hjärta styr jag min orubbliga gång. Du har gått tillbaka till tröskeln – du som beträtt det oändligas gränser. Och jag griper dig, du mäktige som ville besegra döden, såsom fantasiens spöke griper ett barn i mörkret.”

”Tillbaka till din träldom, slav! Om du kommit till en, vilkens röst kallat dig, är det blott för att lyda, icke för att befalla. Du, som lärde mig räddningsmedlet för de båda liv som är mig kärare än mitt eget – dig befaller jag, icke med trolldomsmakt, utan med kraften hos en själ som förmår besegra ditt väsens ondska, tjäna mig ännu och säg vad som kan rädda de liv som du med den Store Mästarens tillåtelse tillät mig att för en stund hålla kvar i det jordiska templet!”

Skarpare och mera förtärande brann de brandröda ögonen, till ännu tydligare och kolossalare former vidgade sig den svällande gestalten, ett ännu vildare och avskyvärdare hat glödde i den röst som svarade:

”Förstod du då icke att min gåva skänktes dig till ofärd? Lycklig du, om du fått sörja över ett banesår, sådant som naturens milda, skonande hand ger det – lycklig du, om du aldrig erfarit hur namnet moder förklarar skönhetens anlete och aldrig, lutad över din förstfödde, känt den oförgängliga ljuvheten av en faders kärlek! De är räddade, men åt vad? Modern åt en våldsam, neslig och blodig död, bödelns hand skall vrida undan de glänsande lockar på vilka dina brudgumskyssar ömt smugit sig. Barnet, din första, din sista avkomling, vilken du hoppades skulle grunda en ätt som med dig skulle lyssna till de himmelska harporna och vid din förtrogne Adonais sida sväva genom glädjens azurfloder – barnet skall leva några få dagar såsom en svamp i ett gravvalv, en gäst i ett vämjeligt fängelse, där det skall dö av vanvård och svält. Ha, ha, du som ville trotsa döden, lär hur de odödlige omkommer, om de vågar älska de dödliga. Nu, kaldé, lär att fatta beskaffenheten av mina gåvor! Nu griper jag dig och sveper in dig i mitt väsens förpestade hamn. Nu och för alltid, till dess din långa bana är ändad, skall mina ögon glöda i din hjärna och mina armar hålla dig då du med morgonens vingar vill fly ur nattens omfamning.”

”Jag säger dig: nej! Och jag betvingar dig ännu. Tala, slav, svara din herre! Jag vet, ehuru min siarblick är skymd och de pilar jag har kvar stinger min sida, att de liv jag frågar dig om kan räddas undan bödeln. Du sveper in hennes framtids öde i din mörka skugga, men du kan icke skapa detta öde. Du kan säga medlet till hennes räddning, men du kan icke sätta hennes undergång i verket. Jag vill tvinga hemligheten ur dig, ehuru det plågar dig att uttala den. Jag nalkas dig, jag blickar oförfärad i dina ögon. Den själ som älskar kan våga allt. Skugga, jag manar och betvingar dig!”

Spöket föll något samman och drog sig tillbaka. Liksom en dimma skingras, när solen genomtränger och upplöser den, sjönk gestalten krälande och dvärglik tillbaka i bakgrunden, och stjärnorna tindrade åter genom det öppna fönstret.

”Ja”, sade rösten med ett svagt och ihåligt tonfall, ”du kan rädda henne undan bödeln! Och gestalten svällde återigen till samma gigantiska form, och dess spöklika leende syntes åter, liksom om fienden, ett ögonblick gäckad, nu återvunnit sin makt. ”Ha, ha, – du kan rädda hennes liv, om du vill offra ditt eget. Är det för detta mål du fortlevat genom grusade välden och oräkneliga människoåldrar? Skall döden slutligen återfordra dig? Vill du rädda henne? Dö för henne. Fall då, o ståtliga pelare, över vars huvud ännu oskapta stjärnor kan glimma – fall, på det att grässtrået vid din fot må ännu några timmar till få dricka solljus och dagg! Tyst, är du färdig för offret! Se, månen svävar fram därborta. Du sköne, du vise, vill du bjuda den att i morgon hälsa din huvudlösa kropp?”

”Tillbaka! Min själ har återvunnit sin gloria och svarar dig ur djup, ur vilka du icke förmår höra den, jag hör slagen av den kommande Adonais vingar!”

Han hade talat, och med ett undertryckt ilsket skri försvann monstret. Plötsligt strömmade ett glänsande silverljus genom rummet.

Då den himmelske gästen stod där i sin stålkrans och med ett uttryck av outsäglig ömhet blickade på teurgens anlete, syntes alla föremål omkring dem förklarade i glansen av hans leende. I den blåa rymden därute tycktes från rummet, där hans vingar nu vilade, och till den avlägsnaste stjärnan en kvardröjande strimma av ljus, lik en pelare av månljus på havet, utmärka riktningen av hans flykt. Liksom vällukt utgjutes som en andedräkt ifrån det innersta av blommans sköte, så spred detta väsen glädje omkring sig. Snabbare än ljuset, än elektriciteten, hade stjärnesonen ilat till kärlekens hjälp, hans vingar hade spritt tjusning, såsom morgonen sprider dagg. För en kort stund stannade den armes tårar, plågan flydde från sitt rov, och hoppet smög en himmelsk dröm in i förtvivlans mörker.

”Du har rätt”, sade den melodiska rösten. ”Ditt mod har återgivit dig din makt. Ännu en gång lockar din själ mig till ett möte här. Visare nu i detta ögonblick, då du förstår döden, än då din frigjorda ande lärde att förstå livets höga mysterium, vinner du vid gränsen av den dödliga tillvaro just genom de mänskliga känslor, som till en tid förslavade dig och höll dig fången, ditt släktes skönaste arvedel – en evighet som vidtar bortom graven.”

”O Adonai”, sade kaldén, i det hans gestalt, omgjuten av dennes strålglans, antog en övermänsklig skönhet och redan tycktes tillhöra den evighet om vilken stjärnesonen talade, ”såsom människorna i dödsstunden ser och förstår gåtor, dittills dolda för dem²³, så ser jag ock i denna stund, då offret av mig själv för en annan sätter en gräns för min omätliga livslängd, huru litet livet betyder i jämförelse med dödens majestät. Men ack, gudomlige tröstare, även här, även i din närvaro, är min ande bedrövad över att i denna elaka värld behöva lämna de varelser för vilkas skull jag går i döden, min hustru och mitt barn, – utan hjälp, utan bistånd! O, tala ett tröstens ord till mig!”

Då sade ljusets son med en lätt brytning av förebråelse i sin himmelska röst, ”Vad är väl du med all din visdom och dina stora hemligheter, med ditt rika minne av det förflutna och din siarblick i framtiden, vad är väl du mot den styrande Allvetenheten? Kan du ännu föreställa dig att din närvaro här på jorden förmår skydda dina kära bättre än den Allestädesnärvarande, som bor i himlen. Frukta icke för deras framtid! Antingen du lever eller dör är de i den Högstes vård. I fängelset och på stupstocken, överallt skådar En, som ömmare än du kan älska, som visare än du kan leda och som mäktigare än du kan frälsa.”

Zanoni böjde ned sitt huvud, och när han åter höjde det, hade sista skuggan av sorg lämnat hans panna. Adonai var borta. Men ännu tycktes en ljuskrets dröja kvar på det ställe där han stått, och ännu susade den dallrande luften harmoniskt. Och så skall det alltid förekomma dem, vilka, helt och hållet skilda från jordelivet, en gång mottar besök av trons ängel. Ensamheten och rymden kvarhåller glansen, och det svävar liksom en gloria över deras grav.

 

FJORTONDE KAPITLET

Han stod på den höga balkongen, varifrån man hade utsikt över den lugna staden. Ehuru människornas vildaste passioner här drev sitt blodiga spel, var dock allt som visade sig för hans blickar stilla och fridfullt i strålarna av sommarnattens måne, ty hans själ hade svävat upp från människorna och deras låga sfär, och endast skapelsens högre praktverk strålade förklarade för siarens syn. Han stod där ensam och tankfull för att taga ett sista farväl av det underbara liv han fört.

Spanande ut i rymden såg han de luftiga skepnader, i vilkas glädjekörer hans ande så ofta deltagit. I stjärnetystnaden däruppe rörde sig i grupper av översinnlig skönhet väsen, födda med ambrosisk dagg och renaste ljus. Hela universum låg tydbart för hans siarblick. I de avlägsna dalarna såg han älvornas dans, i bergens innandömen de väsen som, dolda för himlens ljus, andas vulkanernas mörka luft. På varje löv i de oräkneliga skogarna, i varje droppe av de omätliga haven såg han de olika, svärmande djurvärldarna. Högre uppe i fjärran blå skådade han hur kloten formade sig och hur de från centralelden uppkommande planeterna begynte ila sina banor. Ty i varje åder av skapelsen andas Skaparen, och överallt, där Hans ande är, finns liv! Och ensam i fjärran skådade den ensamme mannen sin magiske broder. Sysselsatt med sina siffror och sin kabbala bland Roms ruiner, satt den mystiske Mejnour, lidelsefri och lugn i sin ensliga cell, levande och fortlevande så länge världen varar, likgiltig antingen hans kunskap medförde väl eller ve – ett mekaniskt verktyg för en kärleksfullare och visare vilja som leder allt efter sina outrannsakliga avsikter. Han lever – och fortlever evigt – såsom det vetande som sträva endast efter kunskap och icke dröjer för att betrakta huru kunskap befordrar sällhet, huru mänsklig utbildning, framstörtande med civilisationen i sitt lopp, krossar allt som icke kan haka sig fast vid dess hjul²⁴ – lever med sin kabbala och sina uträkningar för att ständigt förändra den bebodda världens utseende och skick!

”Farväl, o liv!” viskade den ädle drömmaren. ”Ljuvt har du varit för mig. Hur outtömliga har icke dina nöjen varit för mig! Hur hänryckt har icke min själ ilat upp mot högre rymder! Hur härlig är icke lotten att vara för den som dricker evig ungdom ur naturens källa! Farväl, ni himlens lampor, och ni milliarder väsen som befolkar rymden! Icke en mygga i solskenet, icke ett grässtrå på berget, icke en sten på stranden, icke ett korn av vinden fört ut i ödemarken som icke skattat åt den vishet som i allt söker livets, skönhetens, glädjens och odödlighetens princip. För andra må ett land, en stad, en härd nämnas hem. Mitt hem var överallt dit intellektet, dit anden kunde framtränga.”

Han tystnade. Hans öga och hjärta for spejande genom de omätliga rymderna, trängde in i det ödsliga fängelset och dröjde hos barnet. Han såg det slumra i den bleka moderns famn, och hans själ talade så till slumrarens: ”Tillgiv mig om min önskan var synd! Jag drömde om att fostra och nära dig för den gudomligaste bestämmelse min blick kunde förutse. Tidigt, sedan din kropp härdats och tryggats mot sjukdom och lidande, ville jag ha renat din andliga människa från varje synd, lett dig från himmel till himmel genom de heliga tillstånd vari de varelser dväljes som bebor de höga regionerna och genom dina sublima känslor av tillgivenhet åvägabragt en förbindelse mellan din moder och mig. Detta var blott en dröm – intet mer! Inför graven känner jag slutligen att man först vid inträdet genom gravens port inviges till sann helighet och visdom. På hinsidan denna port väntar jag er båda, älskade pilgrimer!”

I sin cell mitt ibland Roms ruiner flög Mejnour upp från sina uträkningar och sin kabbala, ty hans ande förnam att hans väns själ från fjärran tilltalade den.

”Farväl då för alltid på denna jord! Din sista ordensbroder lämnar din sida. Din livslängd överlever allas ungdom, och den yttersta dagen skall ännu finna dig såsom en grubblare på våra gravar. Jag går med fri vilja till mörkrets land. Men nya solar och nya system kringsvävar oss bortom graven. Jag går dit där deras själar för vilkas skull jag försakar jordelivet kommer att bli mitt sällskap under evig ungdom. Äntligen möter jag den rätta prövningen, famnar jag den verkliga segern. Mejnour, kasta bort din livsdryck, lägg ned din börda av år! Varhelst själen vandrar, skall tingens Eviga själ ännu beskydda den!”

 

FEMTONDE KAPITLET

Det var sent på natten, och René-François Dumas, revolutionstribunalens president, hade vid sin återkomst från jakobinklubben gått in i sitt kabinett. Han var tillsammans med två män, vilka kunde sägas representera, den ene skräckväldets moraliska, den andre dess fysiska styrka: Fouquier-Tinville, allmänne åklagaren, och François Henriot, general för parisiska nationalgardet. Detta ohyggliga triumvirat var samlat för att diskutera följande dagens företag. De tre systerhäxorna över sin helveteskittel var knappast eggade och besatta av en mera demonisk anda eller sysselsatta med ohyggligare förslag än dessa tre revolutionshjältar i förkänslan av morgondagens blodbad.

Dumas var sig tämligen lik, såsom han förut framställts för läsaren, hans sätt var blott något snävare och strängare, hans öga oroligare. Men jämförd med de båda stallbröderna tycktes han nästan vara av en högre natur. René Dumas, som var född av aktningsvärda föräldrar, var trots sin vildhet icke utan en viss hyfsning, vilket kanske rekommenderade honom hos den stele, formelle Robespierre²⁵. Men Henriot hade varit betjänt, tjuv, polisspion; han hade druckit madame de Lamballes blod och stigit till sin nuvarande rang endast genom sin banditnatur. Och Fouquier-Tinville, son av en lantbrukare och sedermera skrivare vid polisen, var föga mindre grov i sina fasoner och med sin äckliga skämtsamhet ännu förargligare än den förre i sitt sätt att uttrycka sig. Med ett sannskyldigt tjurhuvud, svart, glatt hår, en inskränkt och svartgul panna, små ögon, som blinkade med ett ondskefullt uttryck, samt en stark och grovt byggd kropp, bar han utseende av vad han var, en laglös och obeveklig partikämpe.

Dumas putsade ljusen och lutade sig över förteckningen på morgondagens offer.

”Det är en lång lista”, sade presidenten. ”Åttio rannsakningar på en dag! Och Robespierres order att fälla hela svärmen är tydlig.”

”Bah!” sade Fouquier med ett grovt och högt skratt. ”Vi måste förhöra dem en masse. Jag vet hur vår rättvisa bör skipas. Jag tänker att ni är övertygade om de anklagades brottslighet? Ha, ha, – ju längre listan är, desto kortare processen. ”O, ja”, gormade med en ed Henriot – som vanligt drucken och vaggande på sin stol samt med de sporrprydda hälarna på bordet – ”lille Tinville är mycket fallen för färm expedition.”

”Medborgare”, sade Dumas allvarligt, ”ursäkta, om jag ber dig välja en annan fotpall, tillåt mig dessutom erinra dig om att morgondagen är en viktig dag, en dag som skall avgöra Frankrikes öde.”

”Strunt i lilla Frankrike! Leve den dygdige Robespierre, republikens pelare! Anamma detta torrprat! Har du icke något brännvin i det där lilla skåpet?”

Dumas och Fouquier växlade missnöjda blickar. Den förre höjde på axlarna och svarade:

”Det är just för att varna dig för brännvinet, medborgare-general Henriot, som jag bett om ett samtal med dig här. Hör på, om du det förmår!”

”Åt fanders med allt ert prat! Din sak är att tala, min att slåss och dricka.”

”I morgon, för att säga dig sanningen, kommer pöbeln att hålla sig undan, kommer alla partier att resa sig. Det är sannolikt att man kommer att söka hindra bödelskärrorna på deras väg till giljotinen. Håll dina män beväpnade och redo, håll gatorna fria, hugg utan barmhärtighet ned vem som än vill göra motstånd!”

”Jag förstår”, sade Henriot och slog sitt svärd i bordet med sådan kraft, att Dumas flög högt upp vid klangen därav. ”Svarte Henriot är icke någon ’indulgent’.”

”Se dig då för, medborgare – se dig för! Och hör på”, tillade han med en allvarlig och mörk uppsyn. ”Om du vill behålla huvudet mellan dina axlar, så tag dig till vara för brännvinet!”

”Mitt eget huvud! Tunnor tusan! Hotar du generalen för parisarmén?” Dumas, som liksom Robespierre var en häftig, gallsjuk och stormodig man, ämnade just svara, då den kraftigare Tinville lade handen på hans arm, vände sig till generalen och sade: ”Min käre Henriot, din käcka republikanism, som är alltför benägen att förfördela, måste lära sig att fördraga en tillrättavisning av representanten för republikens lagar. Allvarligt talat, kamrat, måste du hålla dig nykter under de närmaste tre eller fyra dagarna. När väl krisen är förbi, skall du och jag dricka en butelj tillsammans. Kom, Dumas, ge efter litet på din stränghet och skaka hand med vår vän här. Inga tvister mellan oss.”

Dumas betänkte sig och räckte sedan fram sin hand, som rövaren fattade. Veka tårar efterträdde vredens utbrott. Han till hälften snyftade, till hälften mumlade fram försäkringar om medborgerlighet och löften om måttlighet.

”Gott, vi litar på dig, general”, sade Dumas, ”och eftersom vi alla behöver våra krafter i morgon, så gå nu hem och sov riktigt ut!”

”Ja, jag förlåter dig, Dumas, jag förlåter dig. Jag är icke hämndgirig – jag! Men om man hotar mig – om man förolämpar mig – ” och med de hastiga växlingar som druckna personer är utsatta för, sköt åter flammande blickar mellan tårarna. Med någon svårighet lyckades det slutligen Fouquier att lugna vilddjuret och leda honom ut ur rummet. Men han fortfor som rovdjuret, då det blivit berövat sitt byte, att morra och brumma under det han stapplade utför trappan. En stor ryttare ledde Henriots häst fram och åter på gatan, och medan generalen väntade vid portiken på sin tjänares ankoms, tilltalades han av en främling, som stod i närheten.

”General Henriot, jag har önskat tala med dig. Näst Robespierre är du eller borde du vara den mäktigaste mannen i Frankrike.”

”Hm, – ja, jag borde vara det. Än sen? – Varje man har icke hans förtjänster!”

”St!” sade främlingen, ”din lön är knappast tillmätt efter din ställning och dina behov.”

”Det är sant.”

”Mitt under en revolution bör man tänka på att förtjäna!

”För f–n, tala ut, medborgare!”

”Jag har tusen guldstycken med mig – de är dina, om du vill lova mig en liten tjänst.”

”Medborgare, jag lovar den!” sade Henriot med en högtidlig rörelse med handen. ”Är det fråga om att anklaga eller förgöra någon skälm som förfördelat dig?”

”Nej, det är blott fråga om följande lilla enkla sak. Skriv dessa ord till presidenten Dumas: ”Tillåt överbringaren av brevet att få tala med dig, och kan du bevilja det han ber dig om, så skall du därigenom göra dig François Henriot högeligen förbunden.” Främlingen lade, under det han talade, ett papper framför soldaten och satte en blyertspenna i hans darrande hand.

”Och var är pengarna?”

”Här!”

Med någon svårighet klottrade Henriot de förestavade orden, inhändigade guldet, steg upp på sin häst och begav sig bort.

När Fouquier stängt dörren efter Henriot, sade han till Dumas: ”Hur kan du vara så obetänksam och reta upp den där rövaren? Vet du icke att våra lagar betyder ingenting utan nationalgardets fysiska styrka och att han är dess anförare?”

”Jag vet att Robespierre måtte ha varit galen då han anställde en fyllbult som dess chef. Märk mina ord, Fouquier – om strid kommer att äga rum, så är det denne mans oduglighet och feghet som skall förstöra oss. Ja, du skall själv leva för att fördöma din älskade Robespierre och för att dragas med i hans fall.”

”Det oaktat måste vi leva i gott förstånd med honom, tills vi finner tillfälle att gripa och störta honom. För säkerhetens skull måste vi smickra dem som ännu innehar makten, och smickra dem desto mer som vi ämnar förgöra dem. Tro icke att denne Hentiot glömt dina hotelser i morgon, då han vaknar. Han är den hämndgirigaste människan i världen, och du måste försöka vinna honom redan på morgonen.”

”Du har rätt”, sade Dumas övertygad. ”Jag var för het, och nu förmodar jag att vi ingenting vidare har att göra, sedan vi överenskommit om att göra processen kort i morgon. Jag ser på dödslistan namnet på en skälm, som jag länge haft ögonen på, ehuru hans brott en gång skaffade mig ett arv – Nicot, hébertisten.”

”Och unge André Chenier, skalden! Ah, det var sant, jag glömde det, vi halshögg honom i dag! Revolutionsdygden har nått sin kulminationspunkt. Hans egen broder lämnade honom i sticket²⁶.

”Det är ock en främling, en italienska, på listan; men jag kan icke finna något ont med henne.”

”Det är sak samma. Vi måste expediera henne för de jämna talets skull. Åttio låter bättre än sjuttionio!”

Nu lämnade en vaktmästare fram ett papper, detsamma varpå Henriot skrivit sin begäran.

”Ah, detta är lyckligt”, sade Tinville, sedan Dumas meddelat honom brevets innehåll – ”bifall denna begäran för all del, såvida den icke går ut på att minska vår förteckning! Men jag vill göra Henriot den rättvisan att han är mera sinnad att öka än att minska den. God natt! Jag är alldeles uttröttad – min betäckning väntar därnere – utan den skulle jag visst icke våga mig ut på gatorna i natt²⁷.” Och Fouquier lämnade med en grundlig gäspning rummet.

”Släpp in brevbäraren”, sade Dumas som, torr och skrumpen såsom praktiska jurister vanligen är, tycktes fordra lika litet sömn som hans pergamentsrullar.

Främlingen trädde in.

”René-François Dumas”, sade han och slog sig ned mitt emot presidenten. Och begagnande tilltalsordet ni, liksom av förakt för den revolutionära jargongen, fortsatte han: ”Jag vet icke om ni bland de ideer och sysselsättningar, som fyllt ert intresse på senare tider, kan erinra er att ni mött mig förut?”

Domaren betraktade sin gästs anletsdrag, och en svag rodnad drog över hans gulbleka kinder: ”Jo, medborgare, jag erinrar mig det!”

”Och ni återkallar i ert minne de ord jag då yttrade! Ni talade med deltagande och människokärlek om er avsky för dödsstraff – ni gladdes åt den annalkande revolutionen, emedan den skulle avskaffa alla blodiga bestraffningar – ni anförde med vördnad den uppstigande statsmannen Maximilien Robespierres ord: ’Bödeln är tyrannens uppfinning’, och jag svarade att en aning fattade mig under edert tal och att det förekom mig som om vi skulle mötas igen, då edra ideer om dödsstraff och er filosofi över revolutioner torde vara annorlunda. Hade jag rätt, medborgare René-François Dumas, president i revolutionstribunalen?”

”Bah!” sade Dumas med en skymt av förlägenhet på sin järnhårda panna. ”Jag talade då såsom män, vilka icke försökt sig, talar. Revolutioner åstadkoms icke med rosenvatten! Men låt oss icke tala om den snö som föll i fjol! Jag erinrar mig även att du då räddade min släktings liv, och det skall helt visst intressera dig att erfara att den som ville mörda honom skall giljotineras i morgon.”

”Det rör egentligen er själv – er rättvisa eller hämnd. Jag tar mig nu friheten påminna er om att ni då lovade mig att, om någonsin en dag skulle komma då ni kunde tjäna mig, ert liv – ja, såsom er fras var, ’ert hjärtblod’ – då skulle stå till min tjänst. Tro icke, stränge domare, att jag kommer för att begära en dylik gåva eller yttra några anspråk som gäller er själv – jag kommer blott för att begära en dags uppskov för en annan.”

”Medborgare, det är omöjligt. Jag har Robespierres order, att intet undantag får ske, utan att allesammans som stå antecknade på min lista här måste i morgon förhöras, dömas och giljotineras. Vad domslutet beträffar, beror det på juryn.”

”Jag ber er icke om att minska listan. På den står namnet på en italienska, vilkens ungdom, skönhet och skuldfrihet – ty hon är fri icke allenast från varje brott, utan även från all kunskap om ont – säkert skall uppväcka medlidande och icke alls någon fruktan. Ni själv skall darra för att avkunna hennes dödsdom. Det torde vara farligt att, när folkets sinnen är i jäsning och edra dödståg avbryts, låta ungdom, oskuld och skönhet bli föremål för den upproriska och modiga hopens medlidande.”

Dumas såg upp och bävade vid främlingens blick. ”Jag nekar icke att du har rätt i det du säger; men mina order är bestämda.”

”Bestämda endast beträffande antalet av offren. Jag erbjuder er en ersättning för detta enda. Jag erbjuder er huvudet av en man, som känner hela sammansvärjningen mot Robespierre och er själv och som besitter en hemlighet, för vilken ni skulle anse åttio vanliga liv såsom ett ringa ting.”

”Det förändrar saken”, sade Dumas ivrigt. ”Om det är så, så vill jag på mitt eget ansvar uppskjuta italienskans dom. Nämn nu ersättarens namn!”

”Ni ser honom!”

”Du!” utropade Dumas, under det att hans fasa, som han förgäves sökte dölja, förrådde sig genom den överraskning han visade. ”Du! – Och du kommer till mig ensam om natten för att ge dig i händerna på rättvisan. Ha! – Jag kan försäkra mig om er båda!”

”Ni kan det”, sade främlingen med ett lugnt, föraktfullt leende, ”men mitt liv är utan värde om ni icke tillika kan ta ifrån mig de hemliga underrättelser jag äger. Sitt stilla, jag befaller er, hör på!” Och blixten i dessa oförskräckta ögon skrämde och tyglade domaren. ”Ni må låta föra mig till fängelset – ni må avkunna Zanonis dom jämte de övrigas i morgon! Om jag icke kan ge er de viktiga upplysningar jag nämnt, så har ni ju kvar kvinnan, för vars skull jag går i döden, som gisslan. Jag begär blott en dags uppskov för henne. I övermorgon skall jag vara stoft, och ni kan kräva ut er hämnd på de levande. – Dödsdomare, betänker ni er – tror ni att den som frivilligt offrar sig åt döden skall kunna tvingas eller torteras till att mot sin vilja yttra en bokstav framför ert skrank? Har ni icke någon erfarenhet av ett stolt och orubbligt mod? President, jag lägger här framför er skrivmaterial! Skriv till fångvaktaren och fordra en dags uppskov för den kvinna, vilkens liv ingenting betyder för er, och jag skall bära edra order till mitt eget fängelse, jag som på förhand vill säga er litet av det jag har att meddela er – medan jag talar, står ert eget namn, domare, på en dödslista. Jag kan säga er vems hand som skrivit det – jag kan säga er från vars sida faran hotar – jag kan ock säga er i vilken sky på denna blekblåa horisont den storm hänger som skall bryta ut över Robespierre och hans regering!”

Dumas bleknade, och hans ögon sökte förgäves undvika den magnetiska blick som betvingade och överväldigade honom. Mekaniskt och liksom styrd av en annan vilja än sin egen, skrev han efter främlingens diktamen.

”Nåväl”, sade han, framtvingande ett matt leende, ”jag lovade att jag skulle tjäna er. Se, jag är trogen mitt löfte! Jag förmodar att ni är en av dessa känslofulla dårar – dessa den antirevolutionära dygdens bekännare, av vilka jag sett ett icke så litet antal inför mitt domarskrank. Vad det plågar mig att se dessa människor, som gör sig en förtjänst av bristande medborgerlighet och gå under för att rädda någon dålig patriot, emedan det är en son, en far, en hustru eller en dotter de vill rädda.”

”Jag är en av dessa känslofulla dårar”, sade främlingen och reste sig. ”Ni har gissat rätt.”

”Och vill du icke till lön för min barmhärtighet redan i natt avge de förklaringar du i morgon ämnar göra? Kom, och kanhända både du och kvinnan kan vinna icke allenast uppskov, utan ock benådning.”

”Inför er tribunal, och där allena! Jag vill icke bedraga er, president. Min underrättelse torde kanske icke gagna er, ty medan jag visar er molnet, skall kanske blixten ljunga.”

”Tyst, profet, sköt dig själv! – Gå, dåre, gå! Jag känner för väl den ohörsamhet och gensträvighet som karakteriserar den klass som du, efter vad jag förmodar, tillhör, för att vidare spilla några ord på dig. För f–n! Men ni vänjer er så att se på döden att ni glömmer den respekt ni borde hysa för densamma. Eftersom du erbjuder mig ditt huvud, så mottar jag det. I morgon torde du ångra dig; men då är det för sent!”

”Ja, för sent, president!” eftersade den lugne gästen.

”Men kom ihåg, det är icke nåd, det är blott en dags uppskov, som jag beviljat denna kvinna. Hennes liv eller död kommer att bero på de underrättelser du har att ge mig i morgon. Jag är uppriktig, medborgare. Din vålnad skall icke förfölja mig för någon trolöshet.”

”Det är blott en dag som jag begärt. Det övriga lämnar jag åt rättvisan och åt himlen. Edra rättsbetjänter väntar mig därnere.”

 

SEXTONDE KAPITLET

Viola satt i ett av de fängelser, som icke öppnades för sina åt döden redan invigda offer, förrän domen var avkunnad över dem. Alltsedan hennes flykt från Zanoni tycktes hennes förstånd vara liksom förlamat. All den fantasiens rikedom som, om den än icke ägde geniets frukter, dock prunkade med dess skönaste blomster, tankens rika guldflod, vilken, såsom Zanoni med rätta försäkrat henne, jämt svallade i ny förtrollande prakt och med nya under på sitt djup, nya för honom, den vise – allt var borta, förintat, blommorna vissnade, källan sinad. Ifrån att vara ett nästan överjordiskt kvinnoväsen, tycktes hon oförmärkt ha sjunkit ned i ett tillstånd, omedvetnare och hjälplösare än barnets. Med honom som ingav inspirationerna var inspirationerna också borta, och då hon övergav sin kärlek, övergav även poesiens genius henne.

Hon förstod knappast varför hon så här blivit ryckt från hemmet och från sina intresselösa sysselsättningar. Hon visste knappast vad de menade, dessa deltagande människor som, slagna av hennes sällsamma skönhet, samlade sig omkring henne i fängelset med sorgsna blickar, men med trösteord på läpparna. Hon, som hittills lärt att avsky dem som lagen dömer för brott, förvånades över att höra att dessa varelser, som deltagande och ömma, med höga, rena pannor, med modiga och ädla anletsdrag, var brottslingar, för vilka lagen icke ägde något annat straff än döden. Men de där vilda, hotande, bistra människorna, som ryckt henne från hennes hem, som försökt slita ifrån henne barnet, som hon tryckte hårt till sitt bröst, och som log föraktfullt, när de betraktade hennes stumma skälvande läppar – de var utvalda medborgare, dygdens stridsmän, maktens älsklingar, lagens handhavare! Se där det evigt skiftande, felande mänskliga omdömets mörka nycker!

Den tidens fängelser hade en munter, om ock osnygg värld att framvisa. Där liksom i graven, vilkens förgårdar de var, var alla rangförhållanden med opartisk högsinthet avskaffade. Den känsla för individualitet, som starka själar alltid förstår att inge, hade dock även här åter gjort gällande naturens första, outplånliga, mest älskliga och ädlaste lag: olikheten mellan människa och människa! Där lämnade fångarna, rojalister eller sansculotter, plats åt ålderdomen, lärdomen, ryktet, skönheten. Och styrkan med dess medfödda ridderlighet höjdes till den hjälplöses och den svages beskyddare. Muskulösa armar och herkuliska skuldror banade väg för kvinnan och barnet, och mänsklighetens gracer, vilsna överallt annorstädes, sökte sin tillflykt i fasans boning.

”Och varför har de fört dig hit, mitt barn?” frågade en gammal gråhårig präst.

”Jag vet icke.”

”Ah, om du icke vet med dig något fel, så frukta det värsta!”

”Och mitt barn?” – Ty barnet fick ännu vara hos henne.

”Ack, unga moder, de kommer att tillåta ditt barn att leva.”

”Och för att bli – ett fängelsets rov –” viskade Violas anklagande hjärta, ”därtill har jag bevarat hans avkomling! Zanoni, fråga mig icke, ej en gång i dina tankar, vad jag gjort med barnet som jag gav dig!”

Det blev natt. Människorna därinne strömmade till gallret för att höra dödslistan.²⁸ Hennes namn stod bland de dödsdömdas. Och den gamle prästen, bättre beredd på att dö, men utesluten på listan, lade sina händer på hennes huvud och välsignade henne gråtande. Hon lyssnade och undrade, men hon grät icke. Med nedslagna ögon och händerna korslagda över bröstet böjde hon sig undergivet vid underrättelsen. Men nu uppropades ett annat namn, och en man, som hastigt rusade förbi henne, antingen för att se på eller lyssna, uppgav ett tjut av raseri och förtvivlan. Hon vände sig, och deras ögon möttes. Oaktat den långa tidrymd, som förflutit sedan hon sist såg honom, igenkände hon dock genast detta ohyggliga utseende. Nicots ansikte återtog emellertid snart sitt djävulska leende: “

”Vackra neapolitanska, så skall åtminstone giljotinen förena oss”, sade han. ”O, vi skall sova sött på vår bröllopsnatt!” Och med ett skratt trängde han sig genom hopen och försvann i sin håla.

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Hon fördes in i sin dystra cell för att invänta morgondagen. Men barnet fick hon ännu behålla, och hon tyckte att det liksom var medvetet om det fasansfulla i sin närvarande belägenhet. På vägen till fängelset hade det varken gråtit eller klagat. Det hade med klara ögon oförfärat sett på den omgivande vaktens vilda ansikten och glimmande bajonetter. Och nu, då de var ensamma, lindade det sina armar omkring hennes hals och jollrade obestämda ljud, låga och ljuva, såsom något känt himmelskt tröstespråk. Och från himlen var det! Ty vid ljudet smälte fasan i hennes själ. Uppåt, från fängelse och död – uppåt, där de saliga keruberna sjunger den eviga kärlekens lov, bar henne den lilla kerubens röst. Hon föll på sina knän och bad. Förstörarna, som tagit bort allt som förskönar och helgar livet, som vanhelgat altaret och förnekat Gud – de hade ock från sina offers sista timmar rövat prästen, bibeln och korset! Men i fängelset och i lasarettet bygger tron sina sublimaste altaren, och genom stenvalven, som utestänger himlens åsyn, svingar sig den bedjande uppåt på bönens himlastege med dess änglar, som där vandrar upp och ned.

Och i cellen bredvid henne sitter ateisten Nicot stum i mörkret och ruvar på Dantons tanke att döden är en förintelse.²⁹ Han oroades icke av ett förfärat och skakat samvete! Samvetskval är ekot av en förlorad dygd, och dygden hade han aldrig känt. Finge han leva längre, skulle han leva på samma sätt. Men ännu förfärligare än den förtvivlande troende syndarens dödsbädd är detta den tomma likgiltighetens mörker – denna tröstlösa betraktelse över likmasken och benhusets råttor – denna grymma och förhatliga förintelse, som för hans syn faller likt ett svart bårtäcke över hela det levande universum. Stirrande ut i rymden och sönderbitande de blåa läpparna, betraktar han mörkret, övertygad om att mörkret skall räcka från evighet till evighet.

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Plats därborta, ge rum! Det finns ännu rum i edra packade celler. Ett nytt offer har kommit till slakthuset!

Då fångvaktaren med lampan i handen förde in främlingen, vidrörde denne hans arm och viskade till honom. Främlingen drog en juvelring av sitt finger. Tusan! Vad diamanten blixtrade i lampskenet! Uppskatta vart och ett av edra åttio huvuden till ett tusen francs, och juvelen är mera värd än allesammans! Fångvaktaren dröjde, ty diamanten log mot hans bländade ögon. Och du Kerberos, du har under ditt barbariska kall utplånat hos dig allt som synes mänskligt. Du har ingen medkänsla, ingen kärlek och intet samvete. Men girigheten överlever dem alla, och det orena hjärtats kungsorm har svalt hela ätten. Ha, kraftfulle främling, du segrar! De stiger in i den mörka korridoren. De når dörren, där fångvaktaren satt det ödesdigra tecknet som nu skulle skrapas ut, emedan fången därinne fått en dags uppskov. Nyckeln rasslar i låset – dörren gapar – främlingen tar lampan och träder in.

 

SJUTTONDE OCH SISTA KAPITLET

Viola var stadd i bön. Hon hörde icke att dörren öppnades. Hon såg icke den mörka skugga som föll över golvet. Hans makt, hans konst var borta. Men det mysterium och den förtrollning som hennes enkla hjärta omfattade lämnade henne icke i prövningens och förtvivlans timmar. När kunskapen faller såsom slocknande gnistor från himlen, vilken den ville erövra, när geniet, rört av dödens kalla andedräkt, vissnar såsom ett blomster, då insveper hoppet den barnsliga själen i sitt ljus, och fri från tvivel och frågor täcker oskuldens tro graven med blommor.

I det avlägsnaste hörnet av cellen knäböjde hon, och barnet gjorde som hon, ehuru det icke förstod varför hon gjorde så. Det böjde sina små knän vid hennes sida och lutade sitt leende ansikte mot henne.

Han stod och såg på dem, under det att det stilla lampskenet belyste deras gestalter. Det föll på dessa skyar av gyllene hår, som delade sig och föll tillbaka från den liljevita pannan. I de mörka ögonen, som var riktade mot höjden, avspeglade sig genom de mänskliga tårarna ett högre ljus. Händerna var knäppta – läpparna halvöppna – hela gestalten var övergjuten och förklarad av oskuldens hjärtefrid och rörande kvinnlig ödmjukhet. Och han hörde hennes röst, ehuru den knappast trängde fram över hennes läppar – den låga röst hjärtat talar med – nog högt att höras av Gud.

”Och om jag aldrig mera får se honom, o Fader, är det icke tillåtet för kärleken, som icke dör, att bortom graven hägna hans jordiska liv? Kan du icke tillåta den att såsom en levande ande omsväva honom – en ande, skönare än alla de som hans konst kunde frammana? Och hurudan vår lott än må bli, låt oss dock, om än först efter tusen sekler, låt oss renade och pånyttfödda ännu en gång mötas, då våra själar blivit beredda för en sådan sällhet! Och barnet – det böjer knä för dig på fängelsets golv! Vems armar skall i morgon vagga det – vems hand skall föda det – vems läppar skall bedja för dess timliga och eviga väl!” Hon tystnade – hennes röst kvävdes i snyftningar.

”Du Viola – du själv! Den som du övergivit är här för att rädda modern åt barnet.”

Hon häpnade för denna röst, darrande som hennes egen! Hon sprang upp! – Han var där – i hela glansen av sin oförgängliga och övermänskliga ungdomsskönhet – där, i fasans och lidandets boning – där – en levande bild av kärleken – himlens fridlyste budbärare, som kan genomtränga skuggornas dal och utan fara beträda avgrundens mörka klyftor.

Med ett skri, hittills ohört i detta dystra valv – ett skri av hänryckning och fröjd, sprang hon fram och föll till hans fötter.

Han lutade sig ned för att upplyfta henne, men hon gled ur hans armar. Han kallade henne med forna förtroliga smeknamn, och hon svarade honom med snyftningar. Med vild lidelse kysste hon hans händer och fållen av hans mantel, men rösten svek henne.

”Se upp, se upp – jag är här – jag är här för att rädda dig! – Vill du neka mig ditt ljuva anlete! Egensinniga, vill du ännu alljämt fly mig?”

”Fly dig!” sade hon slutligen och med bruten röst. ”O, om mina tankar förorättade dig – om min dröm, denna förfärliga dröm, bedrog – så böj knä med mig och bed för vårt barn!” Därpå sprang hon hastigt upp, tog barnet och lade det i hans armar, under det hon med avbedjande, ödmjuk ton framsnyftade: ”Icke för min skull – icke för min övergav jag dig, men –”

”Tyst!” sade Zanoni. ”Jag känner alla de tankar som dina egna upproriska, förvirrade sinnen knappast själva förmår reda. Och se hur ditt barn med en blick svarar på dem!”

Och det sällsamma barnets ansikte syntes verkligen strålande i sin tysta, obegripliga glädje. Det tycktes känna igen sin fader. Det klängde – det tryckte sig intill hans bröst, och lutande sig däremot vände det sina klara ögon till Viola och log.

”Bedja för mitt barn!” sade Zanoni sorgset. ”Tankarna hos de själar som hyser samma strävan som min är alla böner.” Och han satte sig ned vid hennes sida och begynte att förklara för henne några av sitt höga väsens heligaste hemligheter. Han talade om den sublima, innerliga tro från vilken allena gudomligare kunskaper kunna uppstiga – den tro som ser det odödliga överallt och därför renar och upphöjer det synliga dödliga – om det höga kunskapsbegär som icke dväljes bland jordens ränker och brott, utan mitt ibland de höga under, vilka talar icke om människor utan om Gud – om den förmåga att hålla själen fri från stoftet som för själens öga blottar högre syner och övar dess vingar att bada sig i den ändlösa rymden – om den rena, stränga och ovanskliga invigning, ur vilken själen framgår liksom ur döden med klar uppfattningsförmåga av dess förvantskap med urprincipen av liv och ljus, så att den i sin egen känsla av det sköna finner sin högsta glädje, i viljans renhet sin makt och i sin sympati för det ungdomsfriska i den oändliga skapelsen – av vilken den själv utgör ett väsen och en del – de hemligheter som härdar mot tiden och helgar själva stoftet och underhåller och ökar livskraften med en mystisk och himmelsk sömns ambrosia. Och medan han talade, lyssnade Viola med återhållen andedräkt. Om hon dock icke förstod, vågade hon dock icke längre misstro. Hon kände att i denna entusiasm, antingen den nu var självbedrägeri eller icke, ingenting sataniskt kunde dölja sig, och genom en plötslig ingivelse, snarare än genom någon förståndsakt, såg hon framför sig likt ett stjärnbestrött hav djupet och den mystiska skönheten hos den själ hennes misstankar förorättat. Men när han slutade sina sällsamma bekännelser och sade att han drömt om att höja även henne till detta andliga och höga liv i livet och över livet, kom dock ånyo mänsklig rädsla över henne, och han läste i hennes tystnad hur fåfäng denna dröm skulle varit trots all hans kunskap och all hans möda.

Men när han slutat och hon, lutad mot hans bröst, kände tryckningen av hans skyddande arm – och i en helig kyss det förflutna förläts och det närvarande glömdes – då smög sig åter livets varma, ljuva förhoppningar till den älskande kvinnans hjärta. Han hade kommit för att rädda henne! Hon frågade ej hur – hon trodde utan att fråga. De skulle till sist åter bli förenade. De skulle fly fjärran från dessa scener av våld och blod. Deras sälla joniska ö, deras trygga enslighet skulle ännu en gång mottaga dem. Hon log med ett barns glädje, då denna målning blänkte fram mitt i fängelsets mörker. Hennes sinne, troget sin milda, enkla natur, vägrade att fånga de stolta bilder som i oredigt vimmel drog det förbi och famnade åter i förklarade former de mänskliga föreställningarna om jordisk sällhet och ett fridsamt hem.

”Tala icke nu till mig, älskade – icke mera nu om det förflutna! Du är här – du vill rädda mig. Vi skall ännu leva ett lyckligt liv på jorden. Detta liv med dig är sällhet, är ära nog för mig. Genomvandra du, om du så vill, i din själs stolthet hela världsbyggnaden. Ditt hjärta är min hela värld. Jag tänkte att jag nu var beredd att dö. Jag ser dig, rör vid dig – och åter känner jag hur skönt detta livet är! – Se, där genom gallret, hur stjärnorna bleknar bort från fästet. Morgonen är snart här – morgonen som skall öppna fängelsedörrarna! Du säger att du kan rädda mig – jag betvivlar det icke nu. O, låt oss icke mera bo i städerna! Jag misstrodde dig aldrig på vår älskliga ö. Inga drömmar oroade mig där, mina drömmar var där glada och sköna, och dina ögon gjorde vid mitt uppvaknande världen ännu skönare och gladare. I morgon! – Varför ler du ej? I morgon, älskade! Är icke i morgon ett välsignat ord? Grymme, du vill straffa mig ännu, eftersom du icke delar min glädje! O, se hur den lille ler mot mina ögon! Jag vill tala med honom. Barn, din fader har kommit åter!”

Och hon tog barnet på sina armar och satte sig litet längre bort, hon vaggade det stilla i sitt sköte, jollrade med det och kysste det mellan varje ord. Hon skrattade och grät om vartannat, alltemellanåt kastande en lekfull, glad blick över sin skuldra på fadern, till vilken de bleknande stjärnorna sorgsna log sitt sista farväl. Hur skön syntes hon ej där hon så satt, omedveten om den stundande, ännu till hälften själv ett barn med sitt leende barn i famnen – två sorglösa, ljuva lekkamrater på gravens brädd! Då hon lutade sig fram, föll det rika håret som en gyllne sky över hennes bröst och täckte hennes yppiga gestalt liksom en slöja av ljus, och barnets små händer sköt oupphörligt undan detta för att le genom de yviga lockarna eller täcka sitt ansikte med dem och åter blicka skälmsk fram och le igen! Det hade varit grymt att fördunkla denna glädje, grymmare ännu att döda den.

”Viola”, sade Zanoni slutligen, ”kommer du ihåg att du en gång, då vi satt i grottan på den månbelysta stranden av vår lyckas ö, frågade mig om denna amulett – kvarleva av en vantro, som längesedan försvunnit från jorden tillika med den lära den tillhörde? Den är det sista minnet av mitt fädernesland, och min moder hängde den i sin dödsstund kring min hals. Jag sade dig då att jag skulle giva den åt dig den dag vårt väsens lagar skulle bli desamma.”

”Jag minns det så väl.”

”I morgon skall den bli din!”

”O, kära morgondag!” – och sakta nedläggande sitt barn, ty det sov nu, smög hon sig till hans bröst och visade på gryningsstrimman, som nu började dunkelt färga horisonten.

Här, inom dessa fasans väggar, blickade snart dagens stjärna genom det ödsliga gallret in på dessa tre väsen, som var förenade genom de ömmaste av mänskliga band, de mest mystiska av mänskliga förbindelser: den sovande oskulden, den tillitsfulla ömheten, som nöjd med en beröring, en blick, icke kan förutse någon sorg, och den trötta kunskapen, som, efter att ha genomgått skapelsens alla problem, slutligen löser dem med – döden, och allteftersom denna närmar sig tröskeln, sluter sig till kärlekens bröst. Här inne ett fängelse. Där ute på torg och i salar, palats och tempel – bland hämnd och fasa, bland mörka planer och motplaner – virvlade människors och nationers öden upp och ned med de skiftande passionernas ebb och flod, och den tynande morgonstjärnan såg med opartiskt öga ned på kyrktornet och giljotinen. Det dagas. Fåglarna förnyar sina gamla sånger i trädgårdarna däromkring. Fiskarna leker i Seines svala vatten. Den gudomliga naturens glättighet, det kortvariga livets buller och missljud vaknar ånyo. Hantverkaren öppnar sina fönsterluckor – blomsterhandlerskorna trippar muntert i väg till sina stånd – rörliga fötter skyndar beställsamt omkring för de dagliga släpgöromål som revolutioner, vilka slår konungar och kejsare till jorden, lämnar till arvedel – ett Kainsarv! – åt den ringe – vagnarna rullar dånande till marknadsplatsen – tyranniet håller vaksamt sin bleka levée – de sammansvurna, som icke sovit, hör klockslagen och viskar inom sig: ”Timmen nalkas”. En hop med ivriga blickar samlar sig i grannskapet av konventets sal. I dag avgöres Frankrikes suveränitet – vid tribunalernas sammankomster röjes det vanliga bullret och oväsendet. Gör ingenting, hur tärningen än faller eller vem som än styr – de åttio huvudena skall dock falla i dag!

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Och hon sov ljuvt. Utmattad av glädje, trygg under den nyss återvunne beskyddarens ögon hade hon skrattat och gråtit sig själv i sömn. Och mitt under sin slummer tycktes hon hysa ett ljuvt medvetande om att den älskade var när, den förlorade återfunnen. Ty hon log och framviskade ofta, ofta hans namn, sträckte ut sina armar och suckade, när de icke nådde honom. Han såg på slumrerskan, där han stod ett litet stycke ifrån – med känslor som icke låter beskriva sig. Hon skulle aldrig få veta hur dyrköpt denna hennes trygga slummer varit. Den morgon hon så mycket längtat efter – var nu kommen. Med vad känslor skulle hon hälsa aftonen? Med alla de djupa, alla de ljuva förhoppningar, varmed ungdom och kärlek kan smycka framtiden, hade hon stängt sina ögon. Dessa förhoppningar lånade ännu sina regnbågsfärger åt hennes drömmar. Hon skulle vakna för att leva! Denna dag blott, och skräckväldet skulle icke mera vara till – fängelsets portar skulle öppnas – hon skulle gå fri därur med deras barn, ut i den ljusa sommarvärlden. Och han? Han vände sig om, och hans ögon föll på barnet. Det var fullt vaket, och dess klara, allvarliga, betänksamma blick följde honom högtidligt och ihärdigt. Han lutade sig ned och kysste dess läppar.

”Aldrig mera”, sade han sakta, ”o, du kärlekens och sorgens arvinge – aldrig mera skall du se mig i dina syner – aldrig mera skall dina ögon fröjdas av de himmelska bilderna – aldrig mera kan min själ förjaga sorg och sjukom från din huvudgärd. Icke sådan skall din lott bli som jag önskat den. Lik de övriga av ditt släkte måste du lida, strida och fara vill. Men milda blive dina mänskliga prövningar och stark blive din ande i kärlek och tro! Och medan jag så betraktar dig – må min natur ingjuta i din sin sista, sin innerligaste önskan – må min kärlek för din moder inges dig, och må hon i dina blickar höra min ande trösta och hugsvala henne. Hör! – De kommer. Ja, jag väntar eder båda bortom graven!”

Dörren öppnades långsamt. Fångvaktaren syntes, och genom öppningen trängde på samma gång en solstråle – den strömmade över den lyckliga slumrerskans sköna anlete – den spelade som ett förklarat leende på barnets läppar, vilket ännu stumt och uppmärksamt följde faderns rörelser. I detta ögonblick viskade Viola i sömnen: ”Dagen har kommit – portarna är öppna! Ge mig din hand, vi skall gå härifrån! Till havs – till havs! – Hur solen leker på vattnet! – Hemåt, älskade, hemåt igen!”

”Medborgare, din stund är kommen!”

”Tyst! – Hon sover! Ett ögonblick! – Så! Det är gjort! Himlen vare lov! – Och hon sover ännu!” Han ville icke kyssa henne, ty han fruktade, att hon skulle vakna, men stilla knöt han kring hennes hals den amulett, som nu skulle säga henne hans farväl – och i detta farväl tillika lova henne återförening. Han står vid tröskeln – han vänder sig om – och om igen. Dörren stängs! Han är borta – för alltid.

Hon vaknade slutligen och såg sig omkring. ”Zanoni, det är dager!” Intet svar, blott en låg klagan av hennes barn. Barmhärtige himmel, var det då allt blott en dröm? Hon strök undan det långa håret, som helt visst förmörkade hennes syn – hon kände bilden på sitt bröst – det var ingen dröm! ”O, Gud! och han har gått!” Hon sprang till dörren och skrek högt. Fångvaktaren kommer. ”Min make, mitt barns fader!”

”Han har gått före dig, kvinna!”

”Vart! Tala – tala!”

”Till giljotinen!” Och den svarta dörren stängdes åter.

Hon låg sanslös. Såsom en blixt träffades hon nu av Zanonis ord. Hans sorgbundenhet, den verkliga meningen med hans mystiska gåva, själva det offer han bragt henne, allt blev i ögonblicket klart för hennes förstånd. Därpå flög mörker fram såsom en storm över hennes tankar, men det var ett mörker, som dock hade sitt ljus. Och medan hon satt där stum, stel och mållös, liksom förvandlad till sten, svävade vindsnabb en syn fram över djupet inom henne – den grymma domstolen – domaren – juryn – anklagaren, och mitt bland offren en oförskräckt, strålande gestalt.

”Du känner den fara som hotar staten – bekänn!”

”Jag känner den, och jag håller mitt löfte. Domare, jag förkunnar dig ditt öde! Jag vet att den anarki, du kallar stat, skall förgås ännu innan solen gått ned. Hör bullret därute! – Lyssna till de sorlande rösterna! Giv rum där, ni skuggor – rum i helvetet för Robespierre och hans band!”

Bleka, brådskande budbärare skyndar in i sessionssalen – där är oreda, fruktan och förskräckelse! ”Bort med förrädarna! – Och i morgon skall kvinnan, som du velat rädda, dö.”

”I morgon, president –? I morgon har du dragit dödslotten!”

Framåt längs de trånga bullersamma gatorna rör sig dödståget. Ha, tappra folk, du har då äntligen vaknat upp. De skall icke dö! Döden är detroniserad! Robespierre har fallit! De rusar till räddning! Med förfärliga åtbörder rasade i en kärra nära intill Zanoni den ohyggliga gestalt som siaren i sina profetiska drömmar ständigt skådat bredvid sin egen på avrättningsplatsen. ”Rädda oss! – Rädda oss!” vrålade ateisten Nicot. ”Skynda, tappra folkskaror! Vi måste räddas!” Och genom hopen trängde en kvinnogestalt fram med vilt fladdrande hår och flammande ögon –

”Min Clarence!” ropade hon på söderns ljuva språk, Violas modersmål. ”Slaktare! vad har du gjort med Clarence?” Hennes ögon for spejande över fångarnas upprörda ansikten, men hon såg ej den ende hon sökte. ”Himlen vare lovad! – Jag är icke hans mörderska!”

Närmare och närmare trängde folkmassorna – ett ögonblick blott, och skarprättaren skall vara berövad sina rov. O, Zanoni, varför på din panna alltjämt den uppgivenhet som icke talar om något hopp? Tramp! Tramp! Längs gatorna spränger nu den väpnade styrkan. Henriot, trogen sina order, för den fram – tramp, tramp! – mot den klenmodiga, spridda hopen! Här, flyende i förvirring – där, nedtrampade i stoftet, skriker räddarna! Och mitt ibland dem, omsvallad av långa, blodiga lockar, och på hennes förvridna läppar vilar ännu ett tillfredsställt leende, och de stammar: ”Clarence! Jag har icke mördat dig!”

Framåt till tronens bom! Mörkt och hotande reser sig det jättelika mordinstrumentet. Den ene efter den andre under bilan – nu en, nu en annan och ännu en! O himmel, är då bryggan mellan livet och döden så kort – kort såsom en suck? Där, där – hans tur är kommen! ”Dö icke ännu, lämna mig ej! Hör mig – hör mig!” ropar slumrerskan inspirerad.

”Vad! Du ler ännu!” De log – dessa bleka läppar – och vid detta leende var avrättningssplatsen, bödeln, fasan försvunna! Vid detta leende tycktes hela rymden överströmmad av evigt solljus. Han reste sig upp från jorden – han svävade över henne – ej längre av denna jorden – en glädjens och ljusets förklarade idé! Där bortom – himlen öppnad, djup efter djup, och de härliga boningarna synliga i fjärran! Och ”välkommen” ljöd det i myriader av körer från himlens härskaror – ”välkommen, du genom offret renade och genom döden odödligvordne, välkommen! – Detta är att dö!” Och själv ett förklarat väsen bland de förklarade, sträckte den nykomne ut sina armar och viskade till den slumrande: ”Följeslagarinna i evigheten – detta är att dö!”

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

”Hör! Varför gör de oss tecken från taken och terrasserna? Varför samlas så mycket folk på gatorna? Varför ljuder klockorna? Hör kanonerna – vapenklangen! Medfångar, är det då slutligen något hopp för oss?”

Så viskar fångarna flämtande till varandra. Dagen sjunker, aftonen kommer, ännu pressar de sina vita ansikten mot gallren, och ännu ser de från tak och fönster sina vänners leenden och uppmuntrande tecken. ”Hurra! Äntligen! Hurra! Robespierre har fallit.” Skräckväldet är förbi! Gud har låtit oss leva!”

Ja, kasta dina ögon in i salen, där tyrannen och hans konklav lyssnar till sorlet utanför! – Uppfyllande Dumas’ förutsägelse, raglar Henriot, full av sprit och blod, in och slår sin drypande sabel i golvet. ”Allt är förlorat!”

”Usling, din feghet har vållat vår undergång!” ropade den stolte dödsdomaren och slungade pultronen från fönstret.

Med förtvivlans lugn på sin panna står den stränge Saint-Just. Den vanföre Couthon vrider sig krälande under bordet. Ett skott – en knall! Robespierre har velat mörda sig! Den darrande handen hade missat – så sällsamt! – missat ett mord! Klockan i Stadshuset slår tre. Genom den riglade dörren, fram genom dödssalens dystra gångar, bryter folkmassan redan fram. Förkrossad, svartblå, blodfläckad, mållös, men icke sanslös, sitter mästermördaren där, ännu hög och upprätt. Kring honom trängs de – tjuter och förbannar! Deras ansikten glöder i det flämtande lampskenet! Han, den verklige svartkonstnären, ej den ljuse magern, sitter där maktlös, och hans sista stunder omges av de hämnande furier han framkallat!

De släpar bort honom. Öppna dina portar, obevekliga fängelse! Statsfängelset mottager sitt rov! Ej ett ord mer talade Maximilien Robespierre på jorden! Samla dina tusen och tiotusen, befriade Paris!... Till Revolutionsplatsen rullar skräckkonungens kärra – Saint-Just, Dumas, Couthon ledsagar honom till döden! En kvinna, en barnlös kvinna med gråa hår springer vid hans sida – ”din död gör mig rusig av glädje!” Han öppnar sina blodsprängda ögon – ”stig ned till helvetet, följd av mödrars och makars förbannelser!”

Bödeln vrider trasan från den sönderskjutna kinden! Ett skri – och hopen skrattar, och bilan faller under otaligas hånande tjut, och mörkret täcker din själ, Maximilien Robespierre! – Så ändades skräckväldet.

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Dagsljus i fängelset. Från cell till cell sprids nyheten. Hop efter hop strömmr de glada fångarna tillika med fångvaktarna, vilka icke våga annat än att även de synas glada, in i hålor och celler i det grymma hus de snart skall lämna. De rusar in i en cell, förgäten alltsedan förra morgonen. De fann där en ung kvinna sitta på den eländiga bädden. Hennes händer låg korslagda över bröstet, hennes anlete var vänt uppåt, ögonen öppna, och ett rent, saligt leende låg ännu kvar på läpparna. Mitt i sin yrande glädje drog de sig undan, bestörta och förfärade. Aldrig hade de sett någon levande så skön. Men då de gick närmare med ljudlösa steg, såg de, att dessa läppar icke andades, att stillheten var marmorlik, att skönheten och extasen kom från döden. De samlade sig omkring henne under tystnad. Och se, vid hennes fötter låg ett litet barn, som, väckt genom bullret av deras steg, blickade stadigt upp på dem, och dess rosenfingrar lekte med den döda moderns klänningsfåll. En fader- och moderlös här i fängelsevalvet!

”Arma barn!” sade en kvinna, själv moder. ”De säger att fadern mördades i går. Och nu modern! Vad skall det bli av det – ensamt i världen?”

Barnet log tryggt åt gruppen vid dessa ord. Och den gamle prästen, som stod ibland dem, sade sakta: ”Kvinna, se, den övergivna ler! Gud är de faderlösas fader!”

 

 

Noter

1) Revolutionen är som Saturnus, den skall uppsluka alla sina barn. – Vergniaud.

2) ”Dantons blod kväver dig”, sade Garnier de l’Aube, när Robespierre på den olyckliga 9 thermidor svagt flämtade. ”För sista gången, mördarpresident, begär jag ordet.”

3) ”Änglaskepnad”, säger en av hans samtida, beskrivande Couthon. Payan lovordar sin vanföre kollega sålunda: ”Couthon, denne medborgare, som endast har de levandes hjärta och huvud, men har dem brinnande av fosterlandskärlek.”

4) Denna ömhet för djur var på intet sätt uteslutande egenhet för Couthon; den synes snarare varit ett gemensamt drag hos slaktarna under revolutionen. M.G. Duval säger oss, att Chaumette hade ett fågelhus, där han tillbragte sina lediga stunder; den mordiske Fournier gick med en liten näpen ekorre på sina skuldror, bunden vid en silverkedja. Panis slösade sin överflödande kärlek på två guldfasaner, och Marat, som icke ville ha avstått från ett av de tre hundra huvuden han bestämde över, födde upp duvor! Apropå Couthons pudel berättar Duval oss en god anekdot om Sergent, en av de icke minst oförtrutna agenterna under september-massakern. En dam kom för att begära skydd för en av sina släktingar som satt fängslad. Han brydde sig knappast om att tala med henne. Då hon förtvivlad vände sig för att gå, råkade hon händelsevis trampa på älsklingshundens tass. Sergent vände sig om och ropade ursinnig: ”Madame, har ni ingen mänsklighet!”

5) För att icke besvära läsaren med för många hänvisningar vill jag här anmärka att nästan alla Robespierre tillagda uttryck återfinns i efter honom upptecknade anföranden.

6)”Frappons! Il n’y a que les morts qui ne reviennent pas.” – Barrère.

7) Se outgivna papper, funna hos Robespierre, etc. Vol. II, s. 155

8) Ingen kontrasterade mera med hébertisterna än Camille Desmoulins och hans vänner. Det är egendomligt att ge akt på hur dessa pöbelanförare kallade pöbeln den ena dagen för ”folket” och den andra för ”pack”, allteftersom det föll sig. ”Jag vet”, säger Camille, ”att hébertisterna ha allt packet för sig”.

9) Aisch. Agam. 1098.

10) Det goda bruket av ni var förbjudet i Paris. De populära societeterna hade fastställt att den som brukade det skulle betraktas såsom ’misstänkt och lismare’. Över dörren till de offentliga administrationernas och de nämnda societeternas hus stod skrivet – ’här anser man tilltalsordet medborgare vara en heder och man duar varandra’. Tag bort morden från franska revolutionen, och det blir den största fars, som någonsin utspelats.

11) Giljotinen.

12) Outgivna papper, funna hos Robespierre, etc. Vol. II, s. 132.

13) Eller Hanriot. Obestämda var icke allenast franska revolutionens karaktärer, utan ock dessas sätt att stava sina namn. Historikerna skriver Vergniaud – den tidens journalister Vergniaux. Även Robespierre stavas olika.

14) Outgivna papper etc. vol. II, s. 156.

15) Dessa ord yttrade Danton i fängelset.

16) Den ohyggligaste anekdot om Robespierres ovanliga skrymtaktighet är den som omtalar hur han ömt tryckte sin skolkamrat Camille Desmoulins’ hand samma dag som han underskrev hans arresteringsorder.

17) ’Indulgents.’

18) Se detta märkvärdiga ställe, vilket träffande framställer pytagoreernas och platonisternas lära, i Tasso, Ger. Lib., Canto XlV, 41-47.

19) Iamblichos och Plotinos tror att universum är ett djur, mellan vars delar det härskar sympati och kommunikation. I den ringaste del kan finnas en känslig nerv. Härav naturens universalmagnetism. Men man betraktar universum såsom ett infusionsdjur skulle betrakta en elefant, såge detta blott yttersta spetsen av dess hov, skulle detta vara oförmöget att begripa att bålen hörde till samma djur – och att vad som verkade på ena kroppsdelen skulle i samma ögonblick kännas i de andra.

20) Ur Iamblichos, ”Om mysterierna”, kap. 7, avd. 7.

21) Glyndon tycktes ha glömt att Mejnour förut besvarat samma fråga, som hans tvivel här åter framkastar.

22) M. Thiers begår ett misstag i sin historia Vol. lV, s. 79. Han säger: ’Couthon störtar upp på talarstolen.’ Stackars Couthon, han var lam i halva kroppen, drogs alltid i en stol in i konventet och talade i sittande ställning.

23) En av de största skalder och ädlaste tänkare sade på sin dödsbädd: ’Många ting, hittills för mig fördolda, klarnar nu och blir synliga.’ – Se Schillers levnadsteckning.

24) ”Ni befolkar vildarnas land med anglosachser – ni civiliserar den delen av jorden. Men blir vilden väl därför civiliserad? Han fördärvas, förgöres?” Stephen Montague.

25) Dumas var på sätt och vis en sprätt. Hans högtidsdräkt bestod av en blodröd rock med de utsöktaste snörmakeriarbeten.

26) Hans bror lär verkligen ha bidragit till denne dygdige och framstående mans dödsdom. Man hörde honom ropa högt: ”Om min bror är skyldig, må han gå under”. Denne bror, Marie-Joseph, ävenledes skald och författare till ”Charles lX”, som i början av revolutionen väckte stor uppmärksamhet, förde ett lysande liv och kallades ”den främste av Frankrikes skalder”, en titel som med mera rätt tillkom hans mördade broder.

27) Under senare tiden av skräckväldet vågade sig Fouquier sällan ut under natten och aldrig utan eskort. Under skräckväldet var dess kungar de som var mest förskräckta.

28) På den tidens gäckande språk kallad ”Aftontidningen”.

29) ’Min boning skall snart vara det tomma intet’, sade Danton inför sina domare.

 

 

Utlagd på internet den 17 april 2008.