SJÄTTE BOKEN
VANTRON ÖVERGER TRON
FÖRSTA KAPITLET
Efter händelsernas gång i denna berättelse synes det som om Zanonis och Violas bortresa från den grekiska ö, där de tillbragt omkring två lyckliga år, skulle företagits något senare än Glyndons ankomst till Marseille. Det torde ha varit under loppet av år 1791, som Viola flydde från Neapel med sin hemlighetsfulle älskare och som Glyndon besökte Mejnour i det olycksaliga slottet. Det är mot slutet av 1793 vår historia återvänder till Zanoni. Vinterstjärnorna speglade sig i Venedigs laguner. Rialtos sorl hade tystnat, de sista dagdrivarna hade övergivit S:t Markustorget, och endast då och då hördes årtagen av en snabbt framglidande gondol, som förde en nattsvärmare eller älskare till hans hem. Men ännu fladdrade ett flämtande ljussken från ett av palatsen, vilkas skuggor sov i den stora kanalen, och inom palatset vakade tvillingfurierna Fruktan och Oro, vilka aldrig sov.
”Jag skall göra dig till den rikaste mannen i Venedig, om du räddar henne.”
”Signor”, sade läkaren; ”ert guld kan icke muta döden och himlens vilja. Signor, om icke en lycklig förändring visar sig inom en timma så – samla ert mod.”
Åhå, Zanoni! Mäktige och hemlighetsfulle man, som vandrat mitt bland världens lidelser utan en förändring på ditt ansikte, kastas du nu slutligen omkring på fruktans stormande vågor? Vacklar din ande hit och dit? Känner du äntligen dödens majestät och styrka?
Han flydde darrande från konstens bleke man – flydde genom den ståtliga salen och den långsträckta korridoren och nådde en avlägsen kammare i palatset, dit inga andra steg än hans vågade tränga in. Fram med dina örter och dina kristallkärl! Bryt fram, förtrollande silverflamma! Varför kommer han ej, den stjärnstrålande? Varför är Adonai döv för din högtidliga åkallan? Den lysande, ljuvliga uppenbarelsen kommer icke! Kabbalist, är din trolldomskraft fåfäng? Har din tron försvunnit från rymdens regioner? Du står blek och darrande. Bleke, darrande man, så såg du icke ut, då ditt trollspö mäktigt rörde tingen och styrde dem. Den bleke, den darrande har ingen makt över högre ting – själen och icke örterna, icke heller silverazurflamman, icke heller kabbalans kemi regerar luftens barn. Och din själ – kärleken och döden har tagit dess krona och spira!
Slutligen flämtar lågan – luften blir kall såsom vinden i de dödas trädgårdar. Ett överjordiskt ting synes – ett töcknigt, formlöst ting! Det krälar på avstånd – det nalkas dig – i sin mörka, fuktiga mantelskrud. Och under slöjan ser det på dig med sina likblå, förfärliga ögon – det är demonen med den hiskliga blicken!
”Ha, unge kaldé, - ung oaktat dina oräkneliga år - ung såsom när du, kall för skönheten och nöjet, stod på tinnarna av det gamla eldtornet, hörde den stjärnfulla tystnaden viska till dig den yttersta hemligheten, hemligheten av att trotsa döden - fruktar du döden äntligen! Är då kunskapen blott en cirkel, vari du föres tillbaka till utgångspunkten? Generationer på generationer har bäddats varv på varv sedan vi sågo varandra! Så beskåda mig nu!”
”Men jag beskådar dig utan fruktan! Ehuru tusenden förintats för dina blickar, ehuru dessa blickar annars sprutar gift i människornas hjärtan och, där du vågar framgå, din bild spökar, stirrar i dårens yrande drömmar, förmörkar den förtvivlade brottslingens häkte, är du icke min besegrare, utan min slav!”
”Och som slav vill jag tjäna dig! Befall över mig, o sköne kaldé! – Hör kvinnans klagan – hör din älskades genomträngande rop! Döden är i ditt palats! Adonai lystrar icke till din kallelse. Endast där intet moln finns och köttet icke beslöjar det klara förståndets öga kan stjärnljusets son nalkas den dödlige. Men jag kan hjälpa dig! Hör!” Och Zanoni förnam tydligt i sitt hjärta oaktat avståndet Violas röst, som i yrseln kallade på den älskade.
”Jag kan icke rädda dig!” ropade siaren lidelsefullt. ”Min kärlek till dig har gjort mig svag!”
”Icke svag. Jag kan skänka dig förmågan att rädda henne – jag kan lägga läkemedlet i din hand.”
”För båda, barn och moder – för båda?”
”För båda!”
En skakning genomilade siarens kropp – en mäktig strid kom honom att darra såsom ett barn. Stundens fasa och det mänskliga hos siaren övervann den motsträvige anden.
”Ske alltså! Moder och barn – rädda dem båda!”
* * * * *
* * * * *
I den mörka kammaren låg Viola i de svåraste dödsplågor. Livet tycktes fly bort i de klagorop som vittnade om lidanden mitt under yrseln. Och dock ropade hon under denna klagan på Zanoni, den älskade. Läkaren såg på uret – tidens hjärta – det gick sin gång – regelrätt och långsamt – hjärtat, som aldrig sympatiserade med livet och aldrig stillades av döden!
”Ropen är svaga”, sade läkaren. ”Om tio minuter är allt förbi.”
Dåre, minuterna ler åt dig. Nu ler naturen genom den plågade kroppshyddan såsom den blå skyn genom ett splittrat tempel. Andningen blir lugnare och stillare – feberrösten tystnar – en ljuv dröm sänker sig över Viola. Är det en dröm eller är det själen som förnimmer? Hon tycker oförmodat att hon är hos Zanoni, att hennes brännande huvud vilar mot hans bröst. Hon tycker, då hon ser på honom, att hans ögon mildrar de smärtor som tär henne – hans hand svalkar febern på hennes panna. Hon hör hans viskande röst – det är en musik för vilken de onda makterna flyr. Var är nu det berg som tycktes pressa hennes tinningar? Likt en dunstbild förflyktar det. Mitt i vinternattens snö ser hon det leende himlaljusets sken – hon hör de gröna lövens sus. Den sköna världen, dalar, strömmar och skogar tycks henne viska med förenade stämmor: ”Vi är icke ännu försvunna för dig!” – Du dåre med dina droger och formella slutsatser, se på urtavlan! Visaren har flyttat sig, minuterna tillhör evigheten, den själ du förpassat svävar ännu på tidens strand. Hon sover, febern avtar, kramperna är borta, livets rosor blommar på hennes kind, krisen är överstånden! Man, din hustru lever! Älskare, ditt universum är ingen öken. Du tidens hjärta, slå dina slag! En stund ännu – en liten stund blott – glädje, glädje, glädje! – Fader, omfamna ditt barn!
ANDRA KAPITLET
Och de lade barnet i faderns armar! Så tyst böjde han sig över det, tårar –tårar. Huru mänskligt föll de icke från hans ögon såsom regn! Och den lille log genom de tårar som badade hans ansikte! Ack, med vilka sälla tårar välkomnar vi icke främlingen till denna sorgliga värld! Med vilka smärtsamma tårar lämnar vi honom icke tillbaka till änglarna! Oegennyttiga glädje, men hur självisk är icke sorgen!
Och nu höres genom den tysta kammaren en svag, ljuv röst – det är den unga moderns.
”Jag är här. Jag är hos dig”, viskade Zanoni.
Modern log, tryckte hans hand och frågade icke mera. Hon var nöjd.
* * * * * *
* * * * * *
Viola återhämtade sig med en skyndsamhet som förvånade läkaren, och den unge gästen trivdes så väl som om han redan älskade den värld, vari han inträtt. Från denna stund tycktes Zanoni leva i barnets liv, och i detta liv möttes fader och moder såsom i en ny förening. Ett skönare barn än detta hade aldrig något öga skådat. De som skötte det förundrade sig över att dess ögon icke tårades, då de såg mot ljuset, utan log åt ljuset, såsom vore de bekanta därmed på förhand. Det yttrade aldrig någon jämmer eller klagan. Till och med under vilan tycktes det lyssna till någon ljuv röst inom sitt hjärta. Det syntes självt så lyckligt! I dess ögon röjdes redan förstånd, ehuru det ännu icke funnit ord. Redan tycktes det känna igen sina föräldrar, redan sträckte det ut sina armar, när Zanoni lutade sig över sängen, där det andades och blomstrade – den ljuva, lilla blomknoppen! Och sällan var han borta från denna säng. Han såg på barnet med sina klara, förtjusta ögon, hans själ tycktes ge föda och näring åt barnets. Under natten och i djupaste mörker satt han där ännu, och Viola hörde ofta, då hon låg i halvslummer, hur han viskade över barnet. Men denna viskning skedde på ett för henne främmande språk, och stundom, när hon lyssnade på det, vart hon förfärad och obestämda, outredda aningar och vidskepliga tankar kom över henne – tankar från fordom. En moder fruktar för allt, för själva gudarna, då det gäller hennes barn. De dödliga skrek högt, då de fordom såg den stora Demeters försök att göra deras barn odödligt!
Zanoni, helt upptagen av de sublima avsikter, som besjälade den mänskliga kärlek vartill han nu vaknat, glömde allt, till och med allt det han äventyrat och förlorat för den kärlek som förblindat honom. Men det mörka, formlösa väsendet kröp ofta omkring honom, ehuru han aldrig kallade eller såg det, och ofta satt det med sina hatfulla ögon vid barnets bädd.
TREDJE KAPITLET
Brev från Zanoni till Mejnour
Mejnour! Mänsklighet, med alla dess sorger och dess fröjder, är åter min lott. Dag för dag smider jag mina egna fjättrar. Jag lever i andra liv än mitt eget, och i dem har jag förlorat mer än halva mitt rike. Jag höjer dem icke, de drar mig med kärlekens starka band till sin egen värld. Förskjuten av de väsen, som är synliga endast för ett frigjort sinne, har den grymme fiende som vaktar tröskeln snärjt mig i sin väv. Kan du tro mig, då jag säger dig att jag mottagit dess gåvor och uthärdar straffet. Åldrar måste förflyta innan de högre varelserna återigen kan lystra till den ande som sänkt sig till den förfärlige! Och –
* * * * * *
* * * * * *
I detta hopp, Mejnour, triumferar jag alltjämt. Jag har ännu överlägsen makt över detta unga liv. Omärkligt och ohörbart talar min själ till barnets själ och bereder den redan nu. Du vet att för den rena, obefläckade barnasjälen har prövningen ingen fara, ingen fasa. Jag uppfyller den beständigt med ett ovanskligt ljus, och innan den själv anar gåvan, skall den vinna de förmåner som jag förvärvat, barnet skall småningom och på omärkligt sätt meddela sina gåvor till modern, och nöjd att se evig ungdom stråla på de två väsendens pannor, som nu förmår lyfta hela min tankevärld, skall jag väl någonsin sakna det luftiga rike som varje ögonblick mer och mer flyr undan mig? Men du, vilkens blick ännu är klar och oskymd, blicka du i de fjärran djupen, som är stängda för mitt öga, och råd mig eller varna! Jag vet att den varelses gåvor, vars ätt är så fientlig mot vår, är för den vanliga människan farliga och otillförlitliga såsom denna varelse själv. Och därav kom det sig att då den ytliga kunskap, som man i forna tider kallade magi, ledde människorna till ett möte med de fientliga makterna, de ansåg dessa visioner såsom onda andar och sig själva genom ett inbillat fördrag ha givit sina själar till en ond makt. Liksom om man för evigheten kunde ge bort det som man endast under det korta livet äger! Mörka och för alltid dolda för mänsklig åsyn, dväljes de demoniska rebellerna i sin ogenomträngliga region. Hos dem finns ingen fläkt av den Gudomliges anda. I varje mänsklig varelse andas den Gudomlige, och han allena kan döma över människans tillkommande och utstaka dess blivande hem. Kunde man sälja sig själv till de onda makterna, kunde man ju ock på förhand döma över sig och skryta över att vara förvaltare av det eviga! Men dessa varelser, modifikationer som de är av materien och av vilka somliga hyser mer än mänsklig elakhet, synes för rädda och vidskepliga själar såsom det ondas representanter. Och av den mörkaste och mäktigaste av dem har jag mottagit en gåva – den hemlighet som avvände döden från dem som är mig så kära. Kan jag icke förlita mig på att tillräcklig makt återstår mig att gäcka och skrämma fantomet, om det skulle söka att byta sin gåva? Svara mig, Mejnour, ty i det mörker, som insveper mig, ser jag blott den nyföddes ögon tindra, hör jag endast mitt hjärtas tysta slag. Svara mig du, vilkens visdom är fri från kärlek!
Mejnour till Zanoni.
Rom.
Fallne! Jag ser framför dig olycka och död och ve dig, som försakat Adonai för den namnlöses skull – de himmelska stjärnorna för dessa fasansfulla ögon! Således skulle du slutligen bli ett offer för det rysliga spöket vid tröskeln, som vid ditt första inträde flydde, skälvande och tillintetgjort, undan din kungliga panna. Då den lärjunge, som du gav mig på det förvandlade Parthenopes stränder, föll sanslös ned framför spökgestalten, visste jag att hans ande icke var skapad att skåda de högre världarna här, ty fruktan är det som drar människan till jorden, och den som fruktar kan icke höja sig. Men du, ser du icke att älska är blott att frukta? Ser du icke att den makt, du tror dig äga över den illvillige, redan är borta? Han skrämmer, han behärskar dig. Han skall gäcka och förråda dig! Förlora icke ett ögonblick, kom till mig! Finns det ännu tillräcklig sympati mellan oss, skall du genom mina ögon se och kanhända taga dig till vara för de faror som, ännu i otydliga former framskymtande genom skuggorna, samlar sig kring ditt huvud och deras som din kärlek länkat vid ditt öde. Kom från alla band, som fjättrar dig vid din kära mänsklighet. De skall endast förmörka din blick! Kom från dina farhågor och förhoppningar, dina begär och lidelser! Kom, och kom ensam! Intellektet kan bli konung och siare, det kan, skinande genom det hem det bebor, tända ett rent, orubbligt och sublimt ljus!
FJÄRDE KAPITLET
För första gången under deras förening skildes nu Zanoni och Viola åt. Zanoni begav sig till Rom i viktiga angelägenheter. ”Det var”, sade han, ”blott för några få dagar?” Och han reste så hastigt att det blev föga tid vare sig till förvåning eller sorg. Men första skilsmässan är alltid mer smärtsam än som behöves. Den synes såsom ett avbrott i den tillvaro som kärlek delar med kärlek. Den kommer hjärtat att erfara vad ett öde liv vill säga, den påminner om den sista skilsmässan i döden, vilken måste en gång inträffa liksom den första. Men Viola hade ett nytt sällskap. Hon njöt det nya föryngrade liv som alltid bländar kvinnans ögon. Såsom älskarinna – såsom hustru – stöder hon sig på en annan – liksom en himlakropp som hämtar ljus från sin sol. Men nu däremot har hon såsom moder stigit från beroende till välde: det är en annan som stöder sig på henne – i rymden har det sprungit fram en himlakropp, vars sol hon är!
Några få dagar – de kommer att bli ljuva oaktat saknaden! Några få dagar – varje timme av dem synes som en tidsålder för barnet, över vilket hennes ögon och hjärta vakar. Från dess uppvaknande till dess sömn, från sömnen till uppvaknandet är idel viktiga stunder – de mäter tiden! Varje liten rörelse iakttas, varje leende synes som ett nytt framsteg i den värld det kommit att försköna! Zanoni är borta, årans sista plask har tystnat, den sista skymten av gondolen har försvunnit från Venedigs vattengator! Barnet sover i vaggan vid moderns fötter, och hon tänker mitt under sina tårar på alla de berättelser om den fevärld som svävar kring denna trånga bädd med sina tusen under, vilka hon skall förkunna fadern vid hans återkomst! Le, gråt gärna, unga moder! Redan är det skönaste bladet i livets sällsamma bok ändat för dig! Och det osynliga fingret vänder det just nu!
* * * * * *
* * * * * *
På Rialtos bro stod två venetianare, ivriga republikaner och demokrater. De talade om franska revolutionen, vilken de betraktade såsom en jordbävning som måste skaka sönder även deras stads ålderdomsbräckliga konstitution och ge jämlikhet i rang och rättighet åt Venedig.
”Ja, Cottalto”, sade den ene, ”min korrespondent i Paris har lovat övervinna alla hinder och trotsa alla faror. Han vill överenskomma med oss om timmen för upproret, då de franska legionerna är så nära att de kan höra våra kanoner. En dag i denna vecka och vid denna timme skall han möta mig här. Detta är blott fjärde dagen.”
Han hade knappt hunnit sluta, förrän en man, klädd i resrock, syntes komma fram från en av de trånga gatorna till vänster. Han stannade mitt framför de båda samtalande och betraktade dem ett ögonblick med en prövande blick samt viskade därpå: ”Välgång!”
”Och broderskap”, svarade talaren.
”Ni är då den tappre Dandolo, med vilken jag på kommitténs vägnar korresponderat?”
”Och denne borgare – ?”
”Är Cottalto, om vilken jag i mina brev så ofta talat.”1
”Välgång och broderskap åt honom! Jag har mycket att meddela er båda. Jag skall möta er i natt, Dandolo, men icke på gatorna. Vi kan bli observerade.”
”Jag vågar icke föreslå mitt eget hus. Tyranniet gör själva väggarna till spioner. Men det här antecknade stället är säkert”, och han släppte en adresslapp i korrespondentens hand.
”I afton då, klockan 9! Under tiden har jag andra göromål.” Mannen tystnade, han skiftade färg och fortsatte med ivrig och lidelsefull röst:
”Ert sista brev omnämnde den mäktige och mystiske gästen – denne Zanoni. Är han alltjämt i Venedig?”
”Jag har hört att han avrest denna morgon, men hans hustru är ännu här.”
”Hans hustru – det är bra!”
”Vad vet ni om honom? Tror ni väl att han vill förena sig med oss? Hans rikedom skulle vara –”
”Hans hus, hans adress – fort!” avbröt mannen.
”Palazzo di –. Stora kanalen.”
”Jag tackar er – klockan nio träffas vi.”
Mannen skyndade bort samma gata varifrån han kommit, och när han gick förbi det hus, där han tagit sitt logi (han hade ankommit till Venedig aftonen förut), syntes en kvinna i dörren. Hon fattade hans arm.
”Min herre”, sade hon på franska, ”jag har väntat er återkomst. Förstår ni mig? Jag skall våga allt, trotsa allt för att följa er tillbaka till Frankrike – för att i liv och död stå vid min mans sida!”
”Medborgarinna, jag lovade er man att i händelse detta vore er önskan, skulle jag äventyra min egen säkerhet för att bistå er. Men betänk! Er man tillhör ett parti, som Robespierre redan har ögonen på. Han kan icke fly. Hela Frankrike är ett enda fängelse för den misstänkte. Ni endast blottställer er genom er återresa. Uppriktigt sagt, medborgarinna, det öde ni kommer att dela torde bli giljotinen. Jag talar – som ni ser av hans brev – alldeles såsom er man bad mig.”
”Min herre, jag skall vända tillbaka med er”, sade kvinnan med ett leende på sitt bleka ansikte.
”Och likväl övergav ni er man i revolutionens solskensdagar för att återvända till honom under dess stormar och skräckscener!” sade mannen i en till hälften undrande, till hälften förebrående ton.
”Emedan min far var dömd, emedan han icke hade någon annan utväg för sin säkerhet än att fly till ett främmande land, emedan han var gammal och medellös och hade ingen utom mig som kunde arbeta för honom, emedan min man icke då var i fara, men min fader var det. Denne är nu i säkerhet, han är död! Min man är i fara. Dotterns plikter är fullgjorda – hustruns vidtar!”
”Ske alltså, medborgarinna! Tredje aftonen från denna reser jag. Innan dess torde ni ha ändrat föresats.”
”Aldrig!”
Ett dystert leende drog över mannens ansikte.
”O giljotin”, sade han, ”hur många dygder har du icke bragt i ljuset! Väl må de kalla dig en helig moder, o blodbestänkta giljotin!”
Han gick vidare, mumlade sakta för sig själv, ropade an en gondol och var snart mitt på Stora kanalens djupa vatten.
FEMTE KAPITLET
Fönstret stod öppet och Viola satt bredvid det. Därunder gnistrade den breda vattenmassan i det kalla men klara solskenet, och mången lysande ädling fäste beundrande sina ögon på denna sköna gestalt, detta till hälften bortvända ansikte under det deras gondoler gled förbi.
Men slutligen stannade en av dessa mörka farkoster mitt i kanalen, och en man såg därifrån upp på det ståtliga palatset. Han gav sin order till roddarna – fartyget närmade sig stranden. Främlingen lämnade gondolen. Han gick uppför de breda stentrapporna, han trädde in i palatset. Gråt nu, unga moder! Le icke mer! Det sista bladet har nu vänt sig!
En betjänt steg in i rummet och gav Viola ett kort, varpå stod dessa ord på engelska: ”Viola, jag måste se dig! Clarence Glyndon.”
O, ja, hur gärna vill icke Viola se honom, hur gärna tala med honom om sin lycka – om Zanoni – hur gärna visa honom sitt barn! Stackars Clarence! Hon hade glömt honom till nu, liksom sitt forna livs alla feberaktiga drömmar – dess fåfänga, dess lumpna glädje, den prunkande teaterns lampor, den stojande hopens applåder.
Han steg in. Hon studsade då hon såg honom, så stack hans dystra gestalt, hans beslutsamma, av sorgen präglade ansiktsdrag av mot den sorglöse, behaglige forne älskarens. Hans dräkt, ehuru icke grov, var simpel, vårdslös och oordnad. En mild, oförvägen, halvbarbarisk min hade efterträtt det livliga uttryck – blygt i sitt behag och behagligt i sin blyghet – som då kännetecknade denna konstens unge tillbedjare, den drömmande sökaren efter högre kunskaper.
”Är det du?” sade hon slutligen. ”Stackars Clarence, så förändrad!”
”Förändrad!” svarade han tvärt och satte sig vid hennes sida, ”och vem har jag väl att tacka därför om icke de onda besvärjare – som inverkat på ditt liv såväl som på mitt. Viola, hör på mig! För några veckor sedan erfor jag nyheten att du var i Venedig. Under föregivanden och under oräkneliga faror har jag kommit hit, vågande frihet, kanske till och med livet, om mitt namn och min bana bleve kända i Venedig, för att varna och rädda dig. Förändrad, säger du – förändrad till det yttre, men vad är det mot den inre förstörelsen? Låt varna dig, låt varna dig i tid!”
Glyndons röst, som ljöd ihålig och spöklik, oroade Viola mer än själva orden. Han föreföll blek, förstörd och utmagrad, nästan som en gengångare, som kom från graven för att skrämma henne. ”Vad”, sade hon slutligen med svävande röst. ”Vilka vilda ord du talar! Kan du –”
”Hör på mig!” avbröt Glyndon, läggande sin hand på hennes arm (och dess vidrörande kändes kallt såsom av en död), ”hör på mig! Du har hört de gamla sägnerna om män som förbundit sig med onda väsen för att ernå övernaturlig makt. Dessa sägner är icke fabler. Sådana människor finns. Deras traktan är att föröka sitt eget olyckliga anhang. Om deras proselyter icke består under prövningen, griper dem demonen i detta livet, såsom han gripit mig! – Om de lyckas genomgå provet, ve dem då, ja, de är då ännu olyckligare! Det gives ett annat liv, där ingen trollkonst kan tjusa den onde fienden eller mildra tortyren. Jag kommer från en scen, där blodet flyter i strömmar – där döden står vid den djärvastes, vid den högstes sida och där den enda monarken är – giljotinen. Men alla de faror människorna kan råka ut för är ett intet mot det rum där den fasa som övergår döden regerar!”
Därpå upprepade Glyndon tydligt och klart sin berättelse för Viola om det prov han genomgått. Han beskrev i ordalag, som kom blodet att stelna på hans åhörarinna, visionen av det formlösa fantomet, med ögon, som brände hjärnan och isade märgen på dem som såg det. En gång sett kunde det aldrig besvärjas. Det kom efter behag, medförande mörka tankar, viskande sällsamma frestelser. Endast under bullrande nöjen var det frånvarande! Ensamhet, blida tankar, den livliga åtrån efter dygd och frid – se där vad det älskade att förfölja! Förvillad, slagen, kände Viola att denna vilda beskrivning bekräftade den dunkla föreställning som aldrig under hennes innerliga kärlek och tillit blivit riktigt undersökt, utan snarare, så fort den visat sig, undertryckt och bannlyst – den föreställningen nämligen att Zanonis egenskaper icke liknade andra dödligas – en föreställning som hennes kärlek hittills kommit henne att fördöma såsom en förolämpande misstanke och vilken, sålunda mildrad, måhända endast hade bidragit till att fastare knyta till de kedjor vari han band hennes hjärta och sinnen, men vilken nu under Glyndons förfärliga berättelse fyllde henne med fasa och till hälften löste de band, den förtrollning, som han förut spunnit omkring henne – hon sprang förfärad upp och – icke bävande för sig själv – tryckte hon sitt barn i sina armar.
”Olyckliga”, ropade Glyndon med en rysning, ”har du också givit liv åt ett offer som du ej kan rädda? Vägra det näring – låt det förgäves se till dig efter föda! I graven åtminstone är det frid och vila.”
Då svävade minnet av de långa nätter Zanoni vakat vid vaggan för Violas själ och av den fruktan som kommit över henne även då hon lyssnat till hans stilla frammumlade, sällsamma ord. Och då barnet betraktade henne med sina klara, lugna ögon, såg det ut som om denna besynnerliga, kloka blick ännu mer stadfäste hennes fruktan. Både moder och varnare stod där under tystnad, solen sken på dem genom fönstret – och vid vaggan satt mörk och orörlig den beslöjade demonen, ehuru de icke såg honom.
Men småningon återkom bättre, rättvisare och tacksammare minnen från det förflutna i moderns håg. Barnets anletsdrag fick, när hon stod och såg på det, likhet med den frånvarande faderns. En röst tycktes bryta fram från de rosiga läpparna och säga: ”Jag talar till dig genom ditt barn. Till lön för all min kärlek till dig misstror du mig på den förste dåres domslut?” Hennes bröst vidgade sig, hennes gestalt blev högre, hennes ögon glänste av ett milt, heligt ljus.
”Gå, arma offer för dina självbedrägerier”, sade hon till Glyndon. ”Jag vill icke tro mina egna sinnen, om de fördömde detta barns fader! Och vad vet du väl om Zanoni? Vad förbindelse har Mejnour och det gräsliga spöke han åkallade med den strålande bild, varmed du vill sammanblanda dem?”
”Du får alltför snart erfara det”, svarade Glyndon dystert. ”Spöket som förföljer mig viskar med sina blodlösa läppar att dess fasor väntar både dig och de dina! Jag begär icke att du skall fatta ditt beslut nu. Innan jag lämnar Venedig, kommer vi ännu en gång att mötas.”
Sagt, och han avlägsnade sig.
SJÄTTE KAPITLET
Ack, Zanoni! Du sökare, du dunkel-ljuse! Tror du att de band, som förenar honom som räknar åldrar och henne som räknar timmar, årtusendens son och stundens dotter, kunde bli varaktiga? Inser du icke att intill dess provet var genomgånget och verkställt, kunde det icke finnas någon jämvikt mellan din visdom och hennes kärlek? Det kunde icke med mindre sammanböjas. Är du frånvarande nu, sökande bland dina höga hemligheter det arcanum, som skall skydda moder och barn, och glömmande att fantomet som tjänat dig har makt över din gåva – över det liv som det lärde dig att rädda från graven? Vet du icke att fruktan och misstro, en gång utsådda i det älskande hjärtat, skjuter upp till en mörk skog, som skymmer stjärnorna? Dunkle siare, de hatiska ögonen glöder bredvid modern och barnet!
Hela dagen oroades Viola av tusen tankar och bekymmer, som vek undan, när hon närmare ville skärskåda dem, men återvände i ännu mörkare form. Hon erinrade sig, såsom hon en gång sade till Glyndon, att hennes barndom varit fylld med sällsamma aningar om att hon vore utsedd till något underbart öde. Hon erinrade sig ock att då hon sade honom detta, under det de satt tillsammans vid havet, som slumrade i den neapolitanska vikens armar, hade Glyndon erkänt att han hade samma aningar och att en mystisk sympati tycktes sammanlänka deras öden. Hon kom framför allt väl ihåg att de båda, under det de jämförde sina invecklade tankar med varandra, hade sagt att dessa aningar, denna instinkt hade vid första anblicken av Zanoni talat till hjärtat högre än förut, viskande att ”med honom var den outredda hemligheten förenad”.
Och nu, då Glyndon och Viola åter möttes, vaknade ännu en gång deras barndoms bilder och farhågor från trollsömnen. Hon kände en sympati för Glyndons fara, mot vilken hennes förnuft och hennes kärlek förgäves stred, och då hon vände sina blickar till sitt barn, tyckes detta bevaka henne med samma lugna, allvarliga ögon och med läppar, som rörde sig liksom för att tilltala henne – men intet ljud hördes. Barnet ville icke sova. När helst hon blickade på dess ansikte, tycktes dess vakna, uppmärksamma ögon följa henne, och i deras allvar låg någonting bekymrat, någonting missnöjt ogillande. De tycktes banna henne. Ur stånd att själv kunna reda sig under denna fullkomliga omstörtning av alla de känslor som hittills uppfyllt henne, fattade hon ett beslut, överensstämmande med landets sed och den tro hon tillhörde: hon skickade efter den präst som vanligen besökte henne i Venedig, och honom förtrodde hon under våldsamma snyftningar och inre fasa de tvivel som tvingat sig på henne. Den gode patern, en värdig och gudfruktig man, med föga bildning och ännu mindre förstånd, en som – likt många andra av den lägre klassens italienare ännu i dag – ansåg en skald vara ett slags trollkarl, tycktes vilja stänga hoppets portar för hennes hjärta. Hans föreställningar var ivriga, emedan hans fasa var oförställd. Han förenade sig med Glyndon och uppmanade henne att fly, om hon kände ringaste anledning att förmoda att hennes mans företag var av misstänkt slag och att han tillhörde den lära, för vars antagande den romerska kyrkan i nåder bränt så många lärjungar. Även det lilla som Viola kunde meddela syntes för den okunnige andlige såsom osvikligt prov på trolleri och svartkonst. Han hade redan förut hört åtskilliga av de sällsamma rykten som följde Zanoni och var därför beredd att tro det värsta: den vördige Bartolomeo skulle icke dragit i betänkande att sända Watt till bålet, om han hört honom tala om ångmaskinen! Men Viola, som var lika obildad som han själv, förfärades av hans bjärta och häftiga vältalighet. Ty med den skarpsinnighet som katolska präster, även de dummaste, vanligen förvärvar genom sin vidsträckta erfarenhet av människohjärtat, som ständigt ligger öppet för dem, talade Bartolomeo mindre om hennes egen fara än hennes barns.
”Trollkarlar”, sade han, ”har alltid sökt att företrädesvis locka och förleda de ungas själar – ja, just barnasjälarna”. Och därefter gick han in i en lång redogörelse för legender och fabler, som han framställde såsom historiska fakta, åt vilka en engelsk kvinna skulle ha skrattat, men vilka förfärade den ömma, vidskepliga neapolitanskan. Och när prästen lämnade henne med högtidliga fördömelser för överträdda plikter mot hennes barn, i händelse hon underlät att fly från en boning som var besmittad av mörka makter och oheliga konster, sjönk Viola, som ännu alltid fasthöll Zanonis bild i sitt hjärta, i en passiv overksamhet, som fjättrade själva förståndet i sin likgiltighetssömn.
Timmarna förgick. Natten kom. Huset var tyst. Långsamt vaknande ur den dvala, vari hennes sinnesförmögenheter varit försänkta, kastade sig Viola av och an på sin bädd, orolig och förvirrad. Stillheten blev odräglig, ännu odrägligare den enda röst som bröt den, klockans entoniga knäppningar. Minuterna själva tycktes henne slutligen få röst och antaga form. Hon tyckte att hon såg dem springa förhäxade och dunkla ur mörkrets famn och, innan de slocknande föll i denna famn – deras grav – igen, viskade de med matta röster: ”Kvinna, vi för till evigheten allt som är framsprunget i tiden! Vad skall vi föra med oss från dig, o vårdarinna av en nyfödd själ?” Hon kände med sig att hennes fantasier arbetade under någon tillfällig yrsel, att hon var i ett tillstånd mellan sömn och vaka, då i hast en tanke framstod livligare och tydligare än de andra. Det rum som Zanoni överallt, var de bodde, till och med på den grekiska ön, förvarat åt sig såsom en helgedom, dit ingen fick träda in, ej en gång Viola – ett förbud som hon hittills i den ljuva förtröstan, vilken tillhör den lyckliga kärleken, aldrig känt sig frestad att överträda – detta rum, utövade nu på henne en viss dragningskraft. Kanhända där fanns något som kunde lösa gåtan, någonting som skingrade eller bekräftade hennes tvivel! Denna tanke växte och mognade, den grep henne med väldig och oemotståndlig makt. Den tycktes styra hennes lemmar mot hennes vilja.
Och genom kammaren, längs gallerierna, svävade du, älskliga skepnad, halvsovande och dock vaken. Månen skiner på dig, när du i din vita dräkt vandrar förbi det ena fönstret efter det andra – med händerna korsade över bröstet, med ögonen forskande och öppna, med lugn, oförfärad bävan. Moder, det är ditt barn som leder dina steg. Tidens fagra ögonblick svävar framför dig. Du hör ännu bakom dig klockknäpparna som klämtar dem till graven. Du har nått dörren. Inga reglar eller lås hindrar dig, ingen magisk förtrollning driver dig tillbaka. Stoftets dotter, du står ensam med natten i det rum, där de bleka, otaliga luftandarna kringsvävat siaren!
SJUNDE KAPITLET
Hon stod i rummet och såg sig omkring. Intet enda tecken, varpå den forna inkvisitionen kunde hava upptäckt svartkonstnären, förefanns. Inga deglar eller kittlar, inga mässingsbeslagna volymer och inga rullar med hieroglyfer, inga dödskallar eller korsade knotor. Lugnt strömmade en bred flod av månljus in i den ödsliga kammaren och över de vita väggarna. Några få buntar vissnade örter och några antika urnor av brons, vårdslöst ställda på en trähylla, var allt vad den nyfikne forskarens blick kunde hänföra till den frånvarande ägarens sysselsättningar. Magien, om den fanns, existerade hos magern i hans inre, eller ock bestod verktygen i dessa örter och dessa bronsurnor. Så förhåller det sig alltid med dina verk och dina under, o, snille – du sökare efter stjärnorna! Ordet är var mans tillhörighet. Men genom ordet reser du, odödlige byggmästare, upp tempel och vårdar, som trotsar förgängelsen och överlever pyramiderna, och själva papyrusbladet blir till ett tornbeprytt Shinar, kring vilket den härjande tiden fåfängt slår sin våg.
Men bodde det i denna enslighet ingen trollkraft kvar, intet minne av honom, som där tillbringat många av sitt livs underbaraste stunder? Det såg så ut, ty under det Viola stod i rummet, erfor hon att någon mystisk förändring försiggick inom henne. Hennes blod rann snabbare och med en glad känsla genom hennes ådror – det förekom henne som om tunga kedjor föll från hennes lemmar, som om det ena molnet efter det andra drog bort från hennes blick. Alla de orediga tankar, som genomkorsat hennes huvud, samlade sig till ett enda ivrigt begär att skåda den frånvarande – att vara hos honom. Monaderna, som fyller rymden och luften, tycktes äga en andlig dragningskraft – bilda ett medel för hennes själ att höja sig från stoftet och komma i beröring med den ande som hon så obevekligt trängtade att möta. En mattighet överföll henne. Hon vacklade fram till den ställning som urnorna och örterna befann sig på, och då hon lutade sig ned, såg hon i en av dessa urnor en annan vas av kristall. Mekaniskt och ofrivilligt fattade hon den och spred en stark och ljuvlig vällukt genom rummet. Hon inandades doften därav, hon badade tinningarna därmed, och plötsligt kände hon sin ande kvickna till efter den föregående mattigheten och sväva, simma, höja sig som på vingar.
Rummet försvann för hennes syn. Bort, bort över land, över hav, upp i rymden flög den frigjorda anden på längtans vingar!
På en grund, som icke var av denna världen, stod de världsfödda skepnaderna av vetenskapernas söner. På en ofödd värld – på en rå, färglös, förtunnad massa av materia, en av de nebulosor, vilka de otaliga systemens solar under sitt lopp kring Skaparens tron2 kastar ifrån sig, för att dessa sedan skall bli nya världar av symmetri och härlighet – planeter och solar, som från evighet till evighet kommer att i sin ordning mångdubbla sitt lysande släkte och bli upphov till de solar och planeter som sedan kommer.
Där, i den öde tystnaden av ofulländad värld, som endast årtusenden kunde bringa till mognad, skådade Viola Zanonis bild eller rättare hans likhet, hans simulakrum, hans person i förklarad gestalt, icke dess mänskliga, kroppsliga form. Det förekom henne som om hans ande liksom hennes vore skild från stoftet, och liksom solen under sin glödande bana kastat från sig långt bort i rymden denna gaslika bild av sig själv, så tycktes jorden ha kastat denna skuggbild av sitt mest lysande och beståndande väsen till denna rymdens nya världskropp. Där stod fantomet – ett Mejnour-fantom vid hans sida. I det gigantiska kaos som omgav den stred de besläktade elementen vatten och eld, mörker och ljus. Ångor och moln hårdnade till berg, och livet göt sin värmande andedräkt över det hela!
Under det drömmerskan såg och darrade, fann hon att även där var de två mänskliga gestalterna icke allena. Töckniga, vidunderliga väsen, som endast detta förvirrade kaos kunde frambringa, det första kolossala, krälande djursläktet, som rörde sig ”i begynnelsen”, som vadade i och slingrade sig fram över de tidigaste avlagringarna på en värld som höll på att arbeta sig upp till liv, simmade i dyn eller kastade sig fram genom luftens tjocka ångor. Men dessa tycktes de båda forskarna icke ge akt på. Deras blickar var ihärdigt fästade i rymden på ett avlägset föremål. Violas andliga syn följde deras. Och med en fasa, vida överstigande den som åsynen av detta kaos och dess hiskliga invånare uppväckt, skådade hon nu en efterbildning av just det rum hon befann sig i, dess vita väggar, månljuset som sov på golvet, det öppna fönstret, det slumrande Venedigs tak och domer, speglande sig i det suckande havet nedanför. Och i detta rum såg hon en spöklik bild av sig själv! Detta dubbelfantom – hon själv en drömmande bild, blickande på drömbilden i fjärran – framkallade en fasa, som intet ord förmår uttrycka, ingen tid utplåna.
Men snart såg hon denna Violabild långsamt resa sig och lämna rummet med tysta steg – den passerar galleriet – den knäböjer vid vaggan! Alla himlars himmel, hon ser sitt barn i dess underbara, barnsliga skönhet och med dess tysta, vaksamma blickar. Men bredvid vaggan sitter en bemantlad skuggbild – fruktansvärdare, spöklikare genom sin obestämda, insubstantiella skepnad. Väggarna till detta rum tycktes öppna sig och bilda en teater. Ett förfärligt fängelse – gator, på vilka hopar av skuggor strömmar – hat och vrede, demoner med spöklika ansikten – en avrättningsplats – en bila – ett slakthus, fullt av människokroppar – hon själv – hennes barn – allt, allt i vilt tummel jagande vartannat. Plötsligen tycktes Zanoni-fantomet med ens bli varse henne, nämligen hennes andra jag, Viola-bilden. Det sprang fram emot henne, hennes ande uthärdar icke längre. Hon gav till ett skri, hon vaknade! Hon fann att hon verkligen lämnat den ödsliga kammaren. Vaggan stod framför henne – barnet, allt sådant som visionen uppenbarat för henne och även det formlösa väsendet försvinnande i luften!
”Mitt barn, mitt barn, din moder skall ännu rädda dig!”
ÅTTONDE KAPITLET
Brev från Viola till Zanoni
”Det har då kommit därhän! Jag är den första som försakar! Jag, den trolösa, bjuder dig farväl för evigt. När dina ögon faller på dessa rader, skall du tänka på mig som vore jag död. Ty du, som var och ännu är mitt liv – jag är förlorad för dig! O, älskare! O, make! O, du ännu dyrkade och tillbedde, om du någonsin älskat mig, om du ännu kan hysa medömkan med mig, så sök icke att finna de spår som flyr dig! Om din makt kan upptäcka och nå mig, så skona mig – skona vårt barn! Zanoni, jag skall fostra det i kärlek till dig, det skall kalla dig fader! Zanoni, dess unga läppar skall bedja för dig. Ack, skona mitt barn, ty barn är jordens helgon, och deras förböner höres ovan molnen. Skall jag säga dig varför jag flyr? Nej, du, den förfärlige vise, kan gissa dig till det som handen darrar att uppenbara. Och medan jag bävar för din makt – medan jag med barnet i min famn flyr undan den – tröstar det mig ändå att din makt kan hjälpa dig att läsa i mitt hjärta! Du vet att det är den trogna modern, som skriver till dig, icke den trolösa hustrun. Är det synd i din kunskap, Zanoni? Med synden måste följa sorg, och det vore ljuvt – hur ljuvt! – att få trösta dig. Men barnet, själen, som söker sitt skydd hos mig! Mager, jag rycker denna själ undan dig! Förlåt, förlåt om mina ord förorättar dig. Se, jag faller ned för att på mina knän skriva det övriga!
Varför bävade jag aldrig förr för din hemlighetsfulla lära? Varför fängslades jag blott ännu mer av ditt sällsamma, ovanliga liv, som fyllde min själ med en ljuv fruktan? Därför att om du ock var en trollkarl eller en demonisk ängel, innebar detta ingen fara för någon annan än för mig själv, och icke för mig en gång, ty min kärlek var den himmelska delen av min varelse, och min okunnighet i alla ting utom i konsten att älska dig jagade bort varje tanke, som icke var klar och lysande såsom din bild i mina ögon. Men nu gäller det en annan – se, varför vaktar det mig så? – Varför denna aldrig vilande, allvarliga, förebrående blick? Har din trollmakt redan inverkat på det? Har du, grymme, redan utsett det till ett offer för din onämnbara konst? Gör mig icke vansinnig – gör mig icke vansinnig – lös förtrollningen!
Hör årorna därute! De kommer – de kommer för att föra mig bort från dig! Jag ser mig omkring, och jag tycker mig se dig överallt. Du talar till mig från varje föremål, från varje stjärna. Där vid fönstret tryckte du dina läppar för sista gången på mina – där, där vid tröskeln vände du dig om, och ditt leende syntes så tillitsfullt! Zanoni – make! Jag skall stanna! Jag kan icke skiljas från dig! Nej, nej, nej, jag skall gå till det rum där din ömma röst med sin ljuva musik bjöd kvalen och plågorna att vika – där din röst bröt igenom det fruktansvärda mörkret och första gången viskade i mitt öra: ’Viola, du är mor!’ Mor! – ja – ja, jag skyndar – jag är mor! De kommer! Jag är beredd – jag har beslutat mig! Farväl!”
Antingen det nu skedde i blind, obetänksam, vidskeplig iver eller till följd av den övertygelse som pliktkänslan inger, nog av, den varelse för vars skull Zanoni offrat så mycket av sin makt och sin ära övergav honom plötsligt. Denna flykt, aldrig förutsedd eller förebyggd, var blott det vanliga öde som följer dem som vill ställa sitt förstånd och vetande utom och sitt hjärta inom världen. Okunnigheten skall evigt rygga för kunskapen. Dock, aldrig länkade sig mänsklig kärlek av ädlare motiv och med mera självuppoffring till en annan än denna försakande kvinna slet sig från den älskade. Ty rätt betygade hon att det icke var den trolösa makan, utan den trogna modern som flydde från allt som hennes jordiska sällhet vilade på.
Så länge den lidelse och hänförelse som påbjudit handlingen livade henne med en försåtlig feber, tryckte hon sitt barn till sitt bröst och kände sig tröstad – resignerad. Men vilka bittra tvivel med avseende på hennes eget uppförande, vilka isande samvetskval sköt icke genom hennes hjärta, då hon, under det de rastade några timmar på vägen till Livorno, hörde den kvinna som åtföljde henne och Glyndon bedja för sin resas lyckliga framgång, att hon i säkerhet måtte få komma till sin man och att hon måtte erhålla styrka att dela de faror som kunde möta honom! Vilken motsats till hennes eget uppförande! Hon försjönk i sitt eget hjärtas mörker – och där förnam hon ingen tröstande röst.
NIONDE KAPITLET
”Mejnour, se ditt verk! Bort med vår visdoms fåfängligheter! Bort med vår tusenåriga lärdom! För att rädda henne från fara lämnade jag henne, och faran har gripit sitt rov!”
”Knota icke över din visdom, utan över dina lidelser! Överge det fåfängliga hoppet om kvinnlig kärlek! Se, detta är den oundvikliga följden för alla som vill förena det höga med det låga. En hög och en låg kan icke böjas tillsammans. Din natur blir oförstådd – dina offer obemärkta. Den låge ser i den upphöjde, den förädlade blott en svartkonstnär eller en djävul! Titan, kan du gråta?”
”Jag vet det nu – jag ser allt! Det var hennes ande som stod bredvid oss och flydde för mig! O natur, o moderskärlek! Ni mäktiga känslor, uppdagande alla våra hemligheter, genomträngande rymden och ilande fram genom världarna! – Mejnour, vilken fruktansvärd lärdom ligger icke dold i ett älskande hjärtas okunnighet!”
”Hjärtat”, svarade magern kallt. ”Ja, i fyratusen års tid har jag rannsakat skapelsens mysterier, men jag har ännu icke upptäckt och utrett alla undren i den enfaldiges hjärta!”
”Likväl bedrar oss ej vår kunskap. De profetiska skuggorna, mörka av fasa och röda av blod, förutsade att jag i själva fängelset och inför bödeln hade makt att rädda dem båda.”
”Men genom något outgrundligt, olyckligt offer av dig själv! –”
”Av mig själv! Kalle vise, det finns intet själv i kärleken! Jag går. Nej, ensam, jag behöver dig icke. Jag behöver nu ingen annan vägvisare än den mänskliga kärlekens instinkt. Ingen håla, om än aldrig så mörk, ingen öken, om än aldrig så vidsträckt, kan dölja henne. Om min konst sviker mig, om stjärnorna icke leder mig, om ock rymden med dess myriader för mig är blott en azurfärgad tomhet, återvänder jag dock till kärlek och ungdom och hopp. När har de saknat förmåga att segra och rädda?”
Noter
1) Jag vet icke bestämt huruvida manuskriptets författare har för avsikt att under dessa namn införa den verklige Cottalto och den verklige Dandolo, vilka år 1797 utmärkte sig genom sin sympati för Frankrike och sin beundran för all demokrati.
2) Astronomien lär oss att solen i sitt ursprungliga tillstånd var kärnan av en dimmig och lysande massa, som svängde omkring sin axel och sträckte sig långt utom alla planeternas banor då planeterna ännu icke hade någon tillvaro. När dess temperatur småningom sjönk, tilltog rotationen i hastighet, och de gasformiga bältena kastades småningom av till följd därav att centrifugalkraften blev centripetalkraften övermäktig. Då dessa spridda massor sammanpackade sig, uppkom planeter och drabanter. Ur Mantells förträffliga verk ”The Wonders of Geology”, vol. I, s. 22.
Utlagd på internet den 17 april 2008.