INLEDNING

Det är möjligt, att det bland mina läsare finns några få som har reda på en gammal boklåda, vilken för några år sedan fanns i närheten av Covent Garden. Jag säger med flit några få, ty troligen innehöll de dyrbara volymer, som ett helt livs verksamhet och flit staplat på min gamle vän D-s dammiga hyllor, ingenting särdeles lockande för mängden. Där fanns inga populära avhandlingar, inga intressanta romaner eller berättelser, inga reseskildringar, ingen ”läsning för folket”, ingen nöjsam ”underhållning för allmänheten”. Men där kunde den vetgirige forskaren måhända snarare än på något annat ställe i Europa upptäcka den märkvärdigaste samling alkemistiska, kabbalistiska och astrologiska verk, alltsammans uppspanat och ordnat av en entusiasts hand. Ägaren hade offrat en förmögenhet på att köpa upp osäljbara skatter: men gamle D- önskade icke sälja. Det gick honom hårt till sinnet, då en köpare trädde in i hans bod; han vaktade med misstänksam blick den förmätne som dit trängt in; han fjäskade omkring honom med orolig vaksamhet, han rynkade pannan, morrade och fnös, då profana händer rubbade hans avgudar från deras hyllor. Var det en av favoritsultaninnorna i hans förtrollade harem, som fångade er uppmärksamhet, och var det erbjudna priset icke nog högt, hände det icke sällan, att han fördubblade summan. Prutade ni, ryckte han med rask iver och förnöjelse tjuserskan ur era händer; gick ni däremot med på förslaget, blev han en levande avbild av förtvivlan. Det kunde också hända, att han mitt i natten knackade på er dörr och bönföll er att till vad pris ni behagade bestämma få återköpa vad ni till så stegrat värde nyss tillhandlat er av honom. Själv en bekännare till Averroes och Paracelsus, var han lika ovillig som de filosofer han studerade att åt den profana hopen meddela den lärdom han samlat.

Nu hände det sig så, att jag i mina yngre dagar – mitt livs eller författarskaps – kände en åtrå att lära känna det verkliga ursprunget till och grundsatserna hos den besynnerliga sekt som är känd under namnet rosenkreuzare. Ej nöjd med de otillräckliga och ytliga underrättelser som erhålls i de verk, vilka avhandlar detta ämne, föll det mig in att D-s samling, vilken var ganska rikhaltig och bestod av såväl tryckta böcker som manuskript, kunde innehålla några mera vederhäftiga och utförliga uppgifter om detta ryktbara brödraskap, skrivna av – vem vet, kanske rentav någon rosenkreuzare. Härigenom skulle jag ju vinna bekräftelse på Bringarets skrytsamma påstående om den visdom och den dygd som kännetecknat kaldeernas och de indiska eremitfilosofernas efterföljare!

Följaktligen begav jag mig till ett ställe som – jag borde blygas att tillstå det – då för tiden var mitt favorittillhåll. Men skulle vi icke i krönikan över vår egen tid kunna upptäcka villfarelser eller sofisterier lika absurda som de forna alkemisternas? Ja, kunde man icke till och med tänka sig att våra tidningar för våra efterkommande en gång skall synas lika fulla av bedrägeri och förblindelse som alkemisternas böcker nu förefaller oss? Vare detta sagt om det tryckta ordet, men hur tryckande och hur dimmig är icke själva den luft vi andas!

När jag steg in i boklådan, blev jag varse en köpare, som jag aldrig sett där förut och vars vördnadsvärda utseende slog mig. Jag blev dock ännu mer förvånad över den aktning varmed främlingen behandlades av den annars tväre bokhandlaren. ”Sir”, utropade denne eftertryckligt, under det jag bläddrade igenom katalogens blad – ”sir, ni är den ende man jag träffat under de fyrtiofem år jag tillbragt i dessa forskningar, vilken förtjänar att vara min kund! Hur och på vad sätt har ni i vår lättsinniga tid kunnat förvärva en så djup kunskap? Och detta heliga brödraskap, vars läror framställdes i sina grunddrag redan av de första filosoferna men likväl förblivit mysterier för vår tids tänkare – säg mig, om det verkligen på jorden finns någon bok, något manuskript, vari dess upptäckter, dess grundsatser kan inhämtas!”

Vid orden ”heliga brödraskap” – jag behöver knappt säga det – väcktes med ens min uppmärksamhet, och jag lyssnade nyfiken till främlingens svar.

”Jag tror inte”, svarade den gamle herrn, ”att skolans stiftare någonsin, annat än genom dunkla antydningar och mystiska liknelser lämnat sina huvudläror åt eftervärlden. Och jag klandrar den ej för deras förbe­hållsamhet.” Här tystnade han och tycktes sinnad att gå, då jag något hastigt sade till bokhandlaren: ”jag ser ingenting här i katalogen, mr D-, rörande rosenkreuzare.”

”Rosenkreuzare!” upprepade den gamle herrn, som nu i sin tur betraktade mig med oförställd förvåning. ”Vem utom en rosenkreuzare kan väl förklara de rosenkreuziska mysterierna? Och kan ni väl tro att några medlemmar av den sekten, det mest tystlåtna av alla hemliga samfund, skulle själva lyfta den Isisslöja, som döljer deras visdom för världen?”

”Aha!” tänke jag, ”detta är då det heliga brödraskap ni talade om. Himlen vare lovad! Jag har då helt visst träffat på en medlem av brödraskapet.”

“Men”, sade jag högt, ”om jag icke genom böcker kan erhålla någon kunskap i den vägen, var skall jag då söka den? Nu för tiden vågar man inte trycka något om man icke äger bevis, och man kan knappast ens anföra Shakespeare utan att tillika citera kapitel och vers. Vi lever i ett tidevarv, då endast fakta gäller – svart-på-vitt-åldern, sir.”

”Gott”, sade den gamle herrn med ett förnöjt leende, ”om vi åter råkas, kan jag måhända åtminstone leda edra forskningar på rätta vägen till vetandets urkälla”. Därpå knäppte han igen sin överrock, visslade på sin hund och avlägsnade sig.

Det föll sig så att jag verkligen träffade den gamle herrn precis fyra dagar efter vårt korta samtal hos mr D-. Jag red i sakta mak mot Highgate, då jag vid foten av dess klassiska höjd kände igen främlingen. Han red en svart häst, och framför honom sprang hans hund, som även den var svart.

Om ni möter en man, som ni önskar lära känna, till häst vid början av en lång backe, där han, så framt han ej lånat en väns favoritåkdon, svårligen kan undslippa er, påstår jag det vara ert eget fel om ni icke till stor del vunnit ert syfte, innan ni hunnit slutet av backen. Med ett ord, jag lyckades så väl, att den gamle herrn vid ankomsten till Highgate bad mig vila en stund i hans hus, som var beläget något avsides från de övriga. Ett förträffligt hus var det, litet men bekvämt, med en stor trädgård och från fönstren en sådan utsikt som Lucretius skulle ha rekommenderat filosofer: Londons spiror och kupoler tydligt skönjbara i det klara dagsljuset; här eremitens tillflykt och där världens stora hav.

Väggarna i de förnämsta rummen var prydda med förnämliga målningar av det slag, som är föga uppskattat utanför Italien. Jag blev högeligen förvånad då jag erfor att de samtliga var av ägarens hand. Min synbarliga beundran behagade min nye vän och kom honom att utlåta sig på ett sätt som visade, att han ej blott hade stora teoretiska insikter i konsten utan även praktiskt övande den. Utan att besvära läsaren med en intet bevisande kritik, är det måhända, såsom en upplysning om karaktären av och syftet med föreliggande arbete nödigt att i korthet anmärka, att han betonade konsternas gemenskap lika ihärdigt som en framstående forskare vetenskapernas; att han höll före, att i alla skapelser, i ord och färger, måste den högre skolans män göra den bestämdaste skillnad mellan det reala och ideala, med andra ord, mellan efterbildningen av det verkliga livet och naturens stegring till det ideala.

”Den ena skolan”, sade han, “är den holländska, den andra är den grekiska.”

”Sir”, invände jag, “den holländska är den modernaste.”

”Ja, i målning kanhända”, svarade min vän, ”men i litteratur –”

”Det var om litteraturen jag talade. Våra uppväxande skalder håller på det enkla och våra kritiker anse att det högsta beröm man kan ge en komposition är att säga att dess karaktärer är hämtade ur vardagslivet. Även i skulpturen –.”

”I bildhuggarkonsten! Nej, nej! där måste likvisst idealet vara det väsentliga!”

”Förlåt, jag fruktar, att ni icke sett Souter Johnny och Tam O’Shanter.”

”Ah!” sade den gamle herrn och skakade på huvudet, ”Jag lever mycket avskild från världen, märker jag. Jag förmodar, att man upphört att beundra Shakespeare?”

”Tvärtom, man tar dyrkan för Shakespeare till ursäkt för att man angriper alla andra, och våra kritiker har upptäckt att Shakespere är så realistisk!”

”Realistisk! Den skald som aldrig en enda gång tecknat en karaktär sådan den möter i verkligheten – som aldrig nedlåtit sig till att teckna en falsk lidelse eller en människa ur verkligheten!”

Jag ämnade just svara ganska allvarligt på denna paradox, då jag märkte att min vän hade kommit litet ur humör. Den som vill fånga en rosenkreutzare måste akta sig att icke grumla vattnet. Jag ansåg det därför bäst att byta ämne.

”Låt oss återvända till ämnet!” sade jag. ”Ni lovade att upplysa mig något om rosencreutzarna.”

”Gott!” svarade han, nästan strängt. ”Men till vilket ändamål? Kanske ni vill tränga in i templet endast för att håna riterna?”

”Vad tror ni väl om mig! I sanning, om jag vore så sinnad, vore abbé de Villars’ öde en tillräcklig varning för mig och alla andra att icke lättsinnigt leka med Salamanderns och Sylfens rike. Var och en vet hur hemlighetsfullt denne snillrike man med livet fick plikta för det kvicka skämtet i Comte de Gabalis.

”Salamander och Sylf! Jag ser, att ni gör er skyldig till det vanliga felet att tolka mystikernas allegoriska språk bokstavligt.”

Därpå nedlät sig den gamle herrn till en ganska intressant och, som det syntes mig, ganska omständlig och lärd redogörelse för rosenkreuzarnas grundsatser. Om denna sekt försäkrade han att den alltjämt ägde några medlemmar, vilka i avskild hemlighet sysslade med sina djupa forskningar i naturen och i filosofiska problem. ”Men detta brödraskap”, sade han, ”så aktningsvärt och dygdigt det än är – jag säger dygdigt, ty ingen munkorden är strängare i utövandet av moraliska principer eller mera brinnande i kristen tro – detta brödraskap är blott en gren av andra, ännu mera överlägsna i den makt de förvärvat och av ännu mer lysande ursprung. Känner ni platonikerna?”

”Jag har icke kunna finna vägen genom deras labyrint”, svarade jag. ”De är sannerligen mycket svåra att förstå.”

”Och ändå har deras mest invecklade problem ännu aldrig delgivits allmänheten. Deras bästa verk finns i manuskript och innefattar de kunskaper som ligger till grund icke endast för rosenkreuzarna, utan även för det ännu ädlare brödraskap jag nämnde. Ännu mer gedigen och sublim kan dock kunskapen hämtas från Pytagoras’ och Apollonios’ odödliga mästerverk.”

”Apollonios av Tyana, den bedragaren! Finns hans skrifter kvar?”

”Bedragare!” Apollonios en bedragare!”

”Jag ber om förlåtelse, jag visste inte, att han var en av era vänner. Om ni går i borgen för hans karaktär, är jag beredd att tro honom ha varit en högst aktningsvärd man, som endast talade rena sanningen, då han skröt om sin förmåga att vara på två ställen samtidigt.”

”Är det då så omöjligt?” sade den gamle herrn. ”Har ni då aldrig drömt, ni?”

Här slutade vårt samtal. Men från denna stund rådde vänskap mellan oss, och den varade till min vördnadsvärde väns död.

Frid över hans aska! Han var en man med besynnerliga vanor och underliga tankar. Största delen av hans liv upptogs dock av välgärningar i det tysta. Han älskade att öva en samarits plikter; och liksom hans dygder förljuvades av den frommaste barmhärtighet, så var hans hopp grundat på den andäktigaste tro. Han resonerade aldrig om sin egen levnads historia, och icke heller var jag någonsin i stånd att genomtränga det mörker vari den höljdes. Han tycktes ha sett en stor del av världen och varit ögonvittne till den franska revolutionen, ett ämne vari han var lika vältalig som underhållande. På samma gång han icke betraktade de brott som begicks under denna stormiga period med det filosofiska överseende varmed upplysta skribenter (med sina huvuden i full säkerhet på sina skuldror) i nuvarande tid äro böjda att betrakta de forna massakrerna, talade han icke heller som en studerande vilken endast läst och tänkt, utan som en man vilken sett och erfarit. Den gamle herrn syntes ensam i världen, och jag visste icke att han hade någon anförvant, förrän bouppteckningsmannen, en avlägsen släkting som vistades utrikes, underrättade mig om det vackra testamente min stackars vän lämnat mig. Detta bestod dels i en summa, vars belopp jag anser rådligast att ej uppge, då jag förutser möjligheten av en ny taxering på fastigheter och kapital, dels i vissa dyrbara manuskript, vilka föreliggande bok har att tacka för sin tillvaro.

Jag föreställer mig att denna sista gåva lämnades mig i anledning av ett besök jag gjorde hos den vise – om det tillåtes mig att kalla honom så – några få veckor före hans död.

Ehuru min vän läste föga av vår nyare litteratur, tillät han mig dock, med den godhet och välvillighet som tillhörde hans karaktär, att rådfråga honom i åtskilliga litterära företag, till vilka jag gjort utkast med en ung och oerfaren students vanliga obetänksamhet. Vid denna tid rådförde jag mig med honom angående en komposition som var ämnad att framställa entusiasmens verkningar på olika karaktärer. Han lyssnade med sitt vanliga tålamod till min tämligen triviala uppfattning av ämnet, vände sig sedan tankfull till sina bokhyllor, tog ned en gammal volym och läste för mig först på grekiska, därefter på engelska några utdrag av följande innehåll:

”Platon anför här fyra olika arter av mani, varmed jag förstår entusiasm och gudomlig inspiration: den musikaliska, den mystiska, den profetiska och den som åtföljer kärleken.”

Kommentatorn hävdar, att det gives någonting outgrundligt i själen, som står över förståndet, samt att i vår natur innebor vissa förmögenheter, genom vilkas hjälp vi än upptäcker och fattar vetenskaper och satser med nästan intuitiv snabbhet, än åter kan uppnå den höga fulländning i konsten såsom Fidias’ statyer visar. Han kommer därefter till slutsatsen, att ”entusiasm – i ordets rätta bemärkelse – består i att den del av själen, som vi kan begripa eller fatta svingar, sig upp till gudarna och från dessa hämtar sin inspiration.”

Fullföljande sina kommentarer till Platon anmärker författaren vidare att ”en av dessa manier, särskilt den som åtföljer och tillhör kärleken, kan vara tillräcklig att leda själen tillbaka till dess första gudomlighet och salighet; men att det gives en innerlig förening mellan dem alla och att de vanliga grader, genom vilka själen närmar sig och uppnår den högsta, är först musikaliska, därnäst den teologiska eller mystiska, så den profetiska graden och till sist slutgraden, som är den högsta, kärlekens entusiasm.”

Medan jag förbryllad och med motvillig uppmärksamhet lyssnade till dessa invecklade höga läror, stängde min rådgivare boken och sade förnöjt: ”Där har ni mottot för er bok – tesen för ert tema.”

”Jag är Davus, icke Oidipus”, sade jag och skakade på huvudet, ”men Gud förlåte mig – jag förstår icke ett ord av detta. Era rosenkreuzares och ert brödraskaps mysterier är en barnlek mot platonikernas jargong.”

”Icke förrän ni rätt förstår detta ställe, kan ni fatta rosenkreuzarnas högre teorier eller det ännu ädlare brödraskaps ni nu talar om så lättsinnigt.”

”Å, är det så, måste jag med förtvivlan ge upp företaget. Varför icke ta detta till motto för en bok av er själv, då ni är så väl hemma i saken?”

”Men om jag nu redan skrivit en bok med denna tes som tema, vill ni då styra om att den blir publicerad?”

”Med största nöje”, svarade jag – ack, alltför oförväget.

”Jag tar er på orden”, svarade den gamle herrn, ”och då jag icke mera är till, skall ni mottaga manuskriptet. I anledning av vad ni förut yttrat angående den rådande smaken i litterär väg kan jag icke smickra er med hopp att ni skall vinna så särdeles mycket på företaget, och jag säger er på förhand att ni kommer att finna det tämligen mödosamt.”

”Är ert arbete en roman?”

”Det är en roman och det är icke en roman. Det är en sanning för dem som fattar den och en orimlighet för dem som icke fattar den.”

Slutligen anlände manuskriptet med ett kortfattat brev från min hädangångne vän, som erinrade mig om mitt oförsiktiga löfte.

Med sorgset intresse och ändå med livlig otålighet öppnade jag paketet och putsade lampan.

Döm om min bedrövelse, då jag fann hela skriften avfattad på ett obegripligt chifferspråk. Jag vill ge läsaren ett stilprov:

 

 

Och så fortfor dårskapen hela 940 sidor! Jag kunde knappast tro mina ögon. Verkligen började jag icke tycka, att lampan brann ovanligt blått! Och grundade misstankar angående trollnaturen av de bokstäver jag så tanklöst blottat, mängda med minnet av de besynnerliga vinkar och det mystiska språk den gamle herrn begagnat svävade genom min förvirrade fantasi. I alla fall syntes mig alltsammans mycket kusligt – för att icke säga ännu värre! Jag var på vippen att hastigt slänga papperen i min pulpet med en helig föresats att icke befatta mig vidare med dem, då mina ögon föll på en i blå saffian prydligt bunden bok, vilken jag hittills i min iver förbisett. Jag öppnade med stor försiktighet volymen och – föreställ er min glädje! – fann att den innehöll nyckeln eller ett slags lexikon till hieroglyferna. För att icke trötta läsaren med att beskriva min möda, nöjer jag mig med att säga, att jag till slut ansåg mig i stånd att tolka bokstäverna och ordna verket.

Detta var dock icke något lätt göra och tvenne år förgick innan jag kom någon vart. För att få tillfälle att inhämta publikens smak styrde jag så till att jag fick in några kapitel i en tidskrift i vars redaktion jag under några månader hade hedern att vara medarbetare. De tycktes väcka mera nyfikenhet än jag vågat vänta, och jag tog med lättare håg åter itu med mitt mödosamma arbete. Men nu råkade jag ut för ett nytt missöde. Allteftersom jag fortsatte, blev jag mer och mer övertygad om att författaren hade gjort två utföranden av sitt verk, det ena mycket mer fulländat och utförligt än den andra. Jag hade träffat på den första versionen och måste således börja om igen och ännu en gång översätta de redan färdiga kapitlen. Jag tillstår att verkets fullbordan kostade mig flera års vedermödor. Arbetet försvårades ännu mer därigenom att originalets stil var hållen i ett slags rytmisk prosa, liksom om författaren önskat att hans verk till någon del skulle betraktas såsom ägande poetiskt syfte. I det fallet var det mig icke möjligt att motsvara förtroendet, och utan tvivel har jag vid försöket ganska ofta behov av läsarens överseende. Min naturliga aktning för den gamle mannens griller och hans lek med en nyckfull sångmö är min enda ursäkt för att språket, utan att flöda över i vers, likväl prunkar med blomster som knappast hör prosans område till. Sanningen bjuder mig alltså att bekänna att jag trots alla mina mödor likväl ej är säker på att jag troget återgivit manuskriptets mening, ja, att här och där antingen en lucka i berättelsen eller den plötsliga övergången till ett nytt chiffer, till vilket jag ej kunde erhålla någon nyckel, tvingat mig att fly till min egen uppfinningsförmåga och göra några små inpass, vilka tvivelsutan lätt kan urskiljas, men därför icke, hoppas jag, är olämpliga eller illa passar ihop med det övriga. Denna bekännelse leder mig till följande slutsats: Om läsaren finner något i denna bok som behagar honom, är det hel visst min förtjänst – men stöter ni på någonting som misshagar er – skyll då på den gamle herrn!

London i januari 1842.

 

 

Utlagd på internet den 17 april 2008.