FJÄRDE BOKEN

TRÖSKELNS VÄKTARE

 

FÖRSTA KAPITLET

Omkring en månad efter Zanonis bortresa och Glyndons bekantskap med Mejnour vandrade två engelsmän arm i arm längs Toledogatan.

”Jag vill säga dig”, sade den ene, som talade ivrigt, ”att har du en smula sunt förnuft kvar, så följer du med mig till England. Denne Mejnour är en bedragare, farligare än Zanoni, emedan han är strängare, allvarligare. Hur högt bestiger sig hans löften till när allt kommer omkring! Du säger själv att ingenting kan vara obestämdare. Du säger att han lämnat Neapel, att han valt en för de studier han ämnar meddela dig mer passande tillflyktsort än mitt ibland människorna. Och denna tillflyktsort är mitt i Italiens djärvaste banditers tillhåll – hålor där ej en gång rättvisans tjänare våga tränga in. Just ett passande ställe för en vis! Jag darrar för dig. Kanske denne främling, som ingen känner, står i hemligt förbund med rövare och kanske denna lek med din lättrogenhet endast är ett lockbete för att komma över din förmögenhet – kanske ditt liv? Du slipper billigt undan, om de nöjer sig med halva din förmögenhet i lösen. Du ler föraktfullt! Nåväl, se saken från denna synpunkt, ej längre från sunda förnuftets! Se den med dina egna ögon! Du skall genomgå ett prov, som Mejnour själv icke beskriver såsom något särdeles lockande. Det kan lyckas och kanske icke. Lyckas det icke, hotas du av de största olyckor, och om det lyckas, kan det icke gå dig bättre än den dumme och tråkige mystiker som du kallar mästare. Lämna denna dårskap! Njut av livet medan du är ung! Återvänd med mig till England! Glöm dessa drömmar! Börja din egen bana! Knyt mera aktningsvärda band än dem som en tid fäst dig vid en italiensk äventyrerska! Sköt din förmögenhet, förkovra den och bli en lycklig och framstående man! Detta är den sansade vänskapens råd – och de löften jag förespeglar dig är ärligare än Mejnours.”

”Mervale”, sade Glyndon buttert, ”jag kan icke, om jag också ville, uppfylla dina önskningar. En makt, som står över mig, tvingar mig framåt. Jag kan icke stå emot dess inflytande. Jag vill tränga ram ända till slutet av den bana jag beträtt. Tänk icke mer på mig! Följ själv de råd du givit mig och bli lycklig!”

”Detta är galenskap”, sade Mervale. ”Din hälsa börjar redan lida. Du är så förändrad att jag knappast skulle kunna känna igen dig. Kom, jag har redan låtit inskriva ditt namn i mitt pass! Snart är jag borta, och ung som du är skall du vara lämnad utan vänner åt din egen inbillnings lockelser och denne obeveklige kvacksalvares konstgrepp.”

”Nog”, sade Glyndon kallt. ”Du upphör att vara en verksam rådgivare, då du tillåter dig så tydliga orättvisor. Jag har redan sett stora prov”, tillade engelsmannen, och hans bleka kind blev ännu blekare, ”på denna människas makt – om han är en människa, vilket jag stundom tvivlar på – och komme liv, komme död, jag ryggar ej från det mål som vinkar mig. Farväl, Mervale, om vi aldrig mera återser varandra. Om du i vår gamla fädernebygd får höra att Clarence Glyndon sover den sista sömnen på Neapels stränder eller bland de där avlägsna kullarna, säg då till våra ungdomsvänner: ’Han dog värdigt såsom tusen forskande martyrer dött före honom, under strävan efter kunskap’.”

Han skakade Mervales hand under det han talade, ilade därpå från hans sida och försvann i vimlet.

Vid hörnet av en tvärgata hindrades han av Nicot.

”Ah, Glyndon! Jag har icke träffat er denna månad. Var har ni dolt er? Har ni varit upptagen av edra studier?”

”Ja.”

”Jag ämnar nu lämna Neapel och bege mig till Paris. Vill ni följa mig? Alla slags talanger är mycket firade där och finner säkert uppmuntran.”

”Jag tackar er; men jag har andra planer för närvarande.”

”Så lakoniskt! – Vad felas er? Sörjer ni över förlusten av Pisani? Följ mitt exempel! Jag har redan tröstat mig med Bianca Sacchini, – en vacker kvinna, upplyst, fördomsfri. Hon kommer att bli av stort värde för mig, det är säkert. Men vad denne Zanoni beträffar –.”

”Vad honom beträffar? –”

”Kommer jag någonsin att måla ett allegoriskt ämne i mina dar, så skall jag rita av honom som satan. Ha, ha, en verklig målarhämnd,  eller hur? Och världens sed även! KN vi icke göra den vi hata något annat ont, så målaR vi åtminstone honom som en djävul. Allvarligt talat, avskyr jag den mannen –”

”Varför?”

”Varför? Har han icke fört bort den brud och den hemgift jag utsett åt mig själv? Och likväl”, tillade Nicot tankfullt, ”hade han tjänat mig i stället för att skada mig, så hade jag i alla fall hatat honom lika mycket. Själva hans gestalt, själva hans ansikte kommer mig att på en gång avvundas och avsky honom. Jag känner att i vår natur finnas åtskilliga antipatier. Jag vet ock att vi kommer att träffas igen, då Jean Nicots hat torde vara mindre vanmäktigt än nu. Även vi, kamrat, vi också, kan mötas igen! Leve republiken! Nu till min nya värld!” –

”Och jag till min. Farväl!”

Samma dag lämnade Mervale Neapel. Morgonen därpå övergav även Glyndon ensam och till häst den förtjusande staden. Han tog vägen åt dessa pittoreska, men vådliga delar av landet vilka den tiden var uppfyllda av banditer vilka få resande vågade passera, till och med mitt på ljusa dagen, utan en talrik betäckning. Man kan inte gärna föreställa sig en ensligare väg än den på vilken hans gångares hovar, vilka här och där stötte emot de klippstycken som betäckte densamma, framkallade ett dovt och melankoliskt eko. Stora, ödsliga landskap, omväxlande med det yppiga och överflödiga lövverk som utmärker södern, låg framför honom. Stundom hoppade en råget nedåt en klippbrant, eller hördes uppöver honom det missljudande skriet av någon rovfågel, som störts i sin dystra håla. Dessa var de enda livstecknen. Icke en mänsklig varelse mötte han, icke en hydda syntes till. Försänkt i än glada, än allvarliga tankar, fortsatte den unge mannen sin väg, till dess solen mist sin middagshetta och en lätt vind, bebådande den annalkande aftonen, ilade fram från den osynliga oceanen, som sträckte sig fjärran på hans högra sida. Då förde en krökning av vägen honom framför en av dessa långa, ödsliga, dystra byar som finns i det inre av det neapolitanska riket. Och snart kom han fram till ett litet kapell, som var beläget på ena sidan av vägen, med en pråligt målad Mariabild i en öppen nisch. Runt omkring detta ställe, vilket i hjärtat av ett kristet land bibehöll det gamla avguderiets sinnebilder – ty sådana var just de kapell som i den hedniska tiden ägnades åt dess mytologiska väsen – var sex eller sju eländiga och osnygga varelser lägrade, vilka spetälskan utestängt från det övriga människosläktet. De uppgåvo ett genomträngande skri då de vände sina spöklika ansikten mot ryttaren. Utan att flytta sig från stället sträckte de ut sina magra armar och bad om allmosor i den barmhärtiga moderns namn. Glyndon kastade hastigt till dem några mynt, och bortvändande sitt ansikte sporrade han hästen och saktade ej farten förrän han hunnit in i byn. På ömse sidor om de trånga och smutsiga gatorna syntes vilda, trasiga gestalter. Lutande mot de förfallna väggarna till några svarta hyddor eller sittande på trösklarna eller liggande utsträckta på marken, framställde de grupper som på en gång väckte medlidande och oro, medlidande för sin uselhet, oro för den vildhet som var målad i deras grymma utseende. De stirrade på honom grymt och bistert, då han långsamt red uppåt den ojämna gatan, stundom viskande till varandra, men utan att försöka hindra honom. Till och med barnen tystnade med sitt prat, och trasiga ungar, som tycktes uppsluka honom med sina gnistrande blickar, viskade till sina mödrar: ”Vi kommer att leva gott i morgon!” Det var verkligen ett av dessa nästen dit lagen icke sticker sin försiktiga fot och där våld och mord huserar i säkerhet, nästen vilka den tiden var allmänna i de vildare delarna av Italien och där bonde blott var ett vackrare namn på rövare.

Glyndons mod sjönk något då han såg sig omkring, och den fråga han ämnade göra dog på hans läppar. Slutligen utträdde från en av kojorna en gestalt, som syntes överlägsen de andra. I stället för de fläckiga trasor vilka utgjorde deras klädsel som han hittills sett, var denna persons kläder utstyrda på den tidens nationella, prålande sätt. På hans svarta hår, vars glänsande lockar bjärt stack av mot de omkringståendes osnygga, toviga huvuden, satt en klädesmössa med en guldtofs, som hängde ned på hans skuldra. Hans mustascher var omsorgsfullt putsade och en halsduk med klara färger var lindad omkring hans välbildade, men något seniga hals. Hans korta jacka av grovt kläde var prydd med åtskilliga rader av förgyllda, genombrutna knappar. I ett brett, flammigt skärp var två pistoler med silverhölster instuckna, och den av alla italienare av den lägre klassen brukade kniven, med sitt i elfenben arbetade skaft, stack fram där bredvid. En liten karbin, smakfullt arbetad, hängde över hans axel och fullbordade hans kostym. Mannen själv var av medellängd, atletisk och likväl smidig, med fasta och regelbundna ansiktsdrag, solbrända, men icke svartmuskiga, och hans uppsyn, som, ehuru sorglös och djärv, snarare bar en öppen än vild prägel, tycktes ock, då så påfordrades, kunna antaga ett hotfullt uttryck.

Glyndon betraktade en stund denna figur med mycken uppmärksamhet, höll in tygeln och frågade efter vägen till ”Bergkastellet”.

Mannen lyfte på mössan då han hörde frågan, närmade sig och lade sin hand på hästens hals, varvid han med låg röst sade: ”Ni är då den herre som vår patron väntade. Han bad mig möta er här och föra er dit ni önskar. Och verkligen, signor, kunde det ha varit farligt, om jag försummat lyda befallningen.”

Därefter drog mannen sig litet åt sidan och ropade till de kringstående med hög röst: ”Hallå, mina vänner, visa denne ädle herre nu och alltid all respekt. Han är vår välsignade patrons väntade gäst. Må han länge leva! Må han lik sin värd vara säker natt och dag – på bergen och i ödemarken, för dolken och för kulan – till liv och lem! Straff över den som rör ett hår på hans huvud eller ett mynt i hans ficka! Nu och alltid skall vi skydda och ära honom – för lagen eller emot lagen – trofast och till döden. Amen! Amen!”

”Amen!” ljöd det i vild korus av hundra röster, och den spridda hopen trängde sig ända fram till ryttaren.

”Och på det ni må kunna igenkänna honom”, fortfor engelsmannens egendomlige beskyddare, ”med öga och öra, virar jag omkring honom detta vita skärp, och jag meddelar honom den vigda lösen: ’peace to the brave’(frid vare den modige¹).... Signor, då ni bär detta skärp, skall den stoltaste i dessa trakter böja sitt huvud och sitt knä. Signor, då ni uttalar denna lösen, skall de tappraste hjärtan lyda er vink. Fordra säkerhet, fordra hämnd, vill ni vinna en skönhet, vill ni röja ur vägen en fiende – säg blott dessa ord och vi lyder er, vi tillhör er! Är det icke så, kamrater?”

Och återigen skrek de vilda, hesa rösterna sitt ”amen, amen!”

”Nu, signor”, viskade beskyddaren. ”Om ni har några mynt att dela ut, så kasta ut dem i hopen och låt oss bege oss av.”

Glyndon, ingalunda missnöjd med rådet, tömde sin börs på gatan. Och medan män, kvinnor och barn under eder, välsignelser, skrik och gnäll kivades om pengarna, fattade vår bravo hästen vid tygeln och ledde den några steg framåt byn i friskt trav, varefter han tog av på en trång gata till vänster. Inom några minuter var både hus och människor ur sikte, och bergen stängde deras väg på ömse sidor. Då släppte föraren betslet, saktade sin gång och vändande sina mörka ögon på Glyndon, sade han:

”Ers excellens var måhända icke beredd på den muntra välkomsthälsning vi gav er?”

”Jag borde verkligen ha varit beredd på den, eftersom den person, till vilkens hus jag ämnar mig, icke dolt för mig ortens karaktär. Ert namn, min vän, om jag så får kalla er?”

”Åh, inga ceremonier med mig, ers excellens! I byn kallas jag vanligen maestro Paolo. Jag hade en gång ett tillnamn, ehuru det var ganska tvetydigt, men jag har glömt det, sedan jag drog mig från världen.”

”Var det av ledsnad, av fattigdom eller av något – passionens utbrott, vilket hotade med straffets följder, som ni drog er undan bland bergen?”

”Åh, signor”, sade vår bravo med ett muntert skratt, ”eremiter av min klass tycker sällan om att bikta sig. Dock har jag inga hemligheter, då jag vandrar bland dessa bergspass, med pipan i fickan och karbinen på axeln.” Därpå, liksom tyckte han om att tala, när han själv ville det, dröjde han litet och började sedan med mycken humor att berätta. Men det tycktes som ville de minnen vilka under fortsättningen framkallades föra honom längre än han från början ämnat, och som om den sorglösa och lättsinniga munterheten gav vika och avlöstes av det lidelsefulla ansiktsspel och den överdrivna gestikulation som kännetecknar hans landsmän då de blir litet upprörda.

”Jag föddes i Terracina, ett vackert ställe, icke sant? Men fader var en lärd munk av hög börd, min moder – himlen give henne ro! – en värdshusvärds vackra dotter. Naturligtvis kunde intet giftermål åvägabringas, och då jag var född förklarade munken högtidligen mitt framträdande i dagen såsom ett underverk. Jag bestämdes allt från vaggan för altaret, och mitt huvud förklarades högtidligt äga den ortodoxa skapnad som passar för en munkkåpa. Under det jag växte upp gjorde munken sig mycket besvär med min uppfostran, och jag lärde latin och mässa så fort som mindre underbara barn lär sig gala. Den helige mannens omsorg inskränkte sig ej till mitt inres fullkomnande. Ehuru han försvurit sig åt försakelse och fattigdom, styrde han dock alltid så till att min mor hade sina fickor fulla, och mellan hennes fickor och mina uppstod snart en hemlig korrespondens. Följaktligen bar jag vid fjorton års ålder mössan på ena örat, stack mina pistoler i bältet och antog min och hållning av en kavaljer och sprätt. Vid denna tid dog min arma moder, och min fader, som vid samma period fullbordat en historia om de påvliga bullorna i fyrtio volymer och, efter vad jag förut nämnt, var av hög börd, fick kardinalshatten. Vid denna tid fann han för gott att avskeda er ödmjuka tjänare. Han överlämnade mig till en hedersman till notarie i Neapel och gav mig två hundra kronor såsom provision. Nåväl, signor, jag såg tillräckligt av lagen för att övertyga mig om att jag aldrig skulle bli en så stor skälm att jag kunde utmärka mig i skrået, varför jag i stället för att klottra på pergament kurtiserade notariens fröken dotter. Min herre upptäckte våra små oskyldiga sammankomster och körde mig på dörren. Detta var obehagligt, men min Ninetta älskade mig och sörjde för att jag ej behövde ligga ute på gatorna med lazzaronerna. Den lilla tokan – jag tycker mig se henne för mig med sina bara fötter och sitt finger på läpparna då hon öppnade dörren om sommarnätterna och bad mig smyga in i köket, där (pris vare helgonen!) en flaska och en semla alltid väntade den hungrige älskaren. Slutligen svalnade dock Ninetta. Det är så könets vana, signor. Hennes far skaffade henne ett förträffligt parti i en tavelhandlare, en person vid mogen ålder. Hon tog honom och stängde, såsom sig borde, dörren mitt för sin älskares näsa. Jag blev icke ledsen för det, jag, signor; nej, bevars! Kvinnor är det gott om när vi är unga. Så, utan en dukat på fickan och utan en tugga i munnen begav jag mig ut i världen att söka min lycka ombord på ett handelsskepp. Detta var ett dummare företag än jag förställt mig, men lyckligtvis blev vi anfallna av sjörövare. Hälften av manskapet slaktades, resten tillfångatogs. Jag var bland de senare. Alltid god tur, som ni ser, signor. Munksöner är liksom litet söndagsbarn! Sjörövarnas anförare fattade tycke för mig. ’Bli en av oss’, sade han. ’Högst förbunden’, sade jag. Och jag vart sjörövare. O lustiga liv! Vad jag välsignade den gamle notarien för det han körde mig på porten! Sådana gästabud, sådana fäktningar, kurtiser och gräl! Stundom gick vi i land och roade oss som prinsar, stundom låg vi flera dagar å rad på det skönaste hav som finns på jorden. Och om vinden blåste upp och ett segel kom i sikte, vem var gladare än vi? Jag tillbragte tre år i detta härliga yrke, men då, signor, blev jag äregirig. Jag gjorde myteri mot kaptenen, jag ville ha hans post. En stilla natt gjordes slag i saken. Skeppet låg så stilla i vattnet, intet land kunde upptäckas från högsta masten, vågorna var som glas och månen var full. Vi rusade upp med ett skri, vi rusade in i kaptenens hytt, jag själv i spetsen. Den tappre gamle gossen hade hört bullret och stod där i dörröppningen med en pistol i vardera handen och hans öga – han hade blott ett! – var värre att möta än pistolerna.

’Ge er!’ ropade jag, så får ni behålla livet’.

’Där har du’, sade han, och pistolkulan susade, men helgonen tog vård om söndagsbarnet, och kulan ven förbi min kind och träffade högbåtsmannen bakom mig. Jag tog itu med kaptenen, och den andra pistolen brann av utan att träffa. Sådan karl var det, sex fot och fyra tum utom skoklackarna. Vi tumlade omkring med varandra. Santa Maria, men hade ingen tid att fatta tag i kniven. Emellertid var hela truppen i handgemäng; somliga för mig, andra för kaptenen – knallande och skjutande och svärjande och skrikande, och då och då ett tungt plask i havet! Ståtlig supé för hajarna den natten! Slutligen fick Bilboa övertaget. Hans kniv blixtrade, den sjönk ned, men icke i mitt hjärta. Nej! jag förde min vänstra arm som sköld. Bladet trängde in till fästet och blodet sprutade ut som strålen från en valfisks spruthål. Vid detta hugg föll den tappre mannen ned så nära mig att han rörde vid mitt ansikte. Med högra handen fattade jag honom vid strupen och släpade honom som ett lamm, signor, och det var snart förbi med honom. Högbåtsmannens bror, en fet holländare, stack igenom honom med ett spjut.

’Gamle havsörn’, sade jag, då han vände sitt förfärliga öga till mig, ’jag hatar er ej, men man måste armbåga sig fram här i världen, som ni vet.’ Kaptenen grimaserade och gav upp andan. Jag gick upp på däck. Vilken syn: tjugu tappra karlar styva och kalla, och månen lekte på blodpölarna så lugnt som om det varit vatten. Nåväl, signor, segern var vår och skeppet mitt. Jag styrde min kurs lustigt nog i sex månader. Vi anföll då ett franskt skepp, två gånger större än vårt. Hur roligt var det icke! Vi hade icke haft en så god pris på länge, vi gladde oss otroligt åt det! Vi gjorde vårt bästa och vann både skepp och last. De ville skjuta ned kaptenen, men det stred emot mina lagar, varför vi i stället lade en kavle i munnen på honom, ty han trätte på oss som om vi varit vigda vid honom, förde sedan både honom och de överblivna av hans folk ombord på vårt eget fartyg, vilket var förfärligt lappat, hissade vår svarta flagg på fransmannens och satte glatt av, gynnade av en frisk medvind. Men lyckan övergav oss då vi övergav vårt kära gamla skepp. En storm blåste upp och en planka brast. Flera av oss flydde i en båt. Vi hade guld med oss, men intet vatten! Under två dagar och två nätter led vi förfärligt, men slutligen kom vi i land nära en fransk hamn. Vår sorgliga belägenhet väckte deltagande, och eftersom vi hade penningar, misstänktes vi ej, det är endast den fattige som misstänks. Här hämtade vi oss snart efter våra utståndna lidanden, levde så en tid muntert om, styrde ut oss på bästa sätt, och er ödmjuke tjänare ansågs för en så ädel kapten som någonsin trampat på ett däck. Men nu ville tyvärr ödet att jag skulle bli kär i en sidenkrämares dotter. Ah, vad jag älskade henne, den vackra Klara. Ja, jag älskade henne så att jag greps av fasa över mitt förflutna liv! Jag beslöt att bättra mig, att gifta mig med henne, slå mig till ro och leva en hederlig mans liv. Följaktligen sammankallade jag mina kamrater, meddelade dem mitt beslut, nedlade mitt kommando och övertalade dem att resa. Det var beskedliga gossar, de tog hyra hos en holländare, mot vilken de sedermera, som jag fick höra, gjorde ett lyckligt myteri, men jag såg dem aldrig mera. Jag hade ännu två tusen kronor kvar. Med denna summa vann jag sidenkrämarens samtycke, och det var överenskommet att jag skulle bli hans kompanjon. Jag behöver icke säga, att ingen misstänkte att jag varit en så stor man, och jag gick och gällde för neapolitansk guldsmedsson i stället för en kardinals. Jag var ganska lycklig då, signor, mycket lycklig! Jag hade icke skäl att göra en fluga emot! Hade jag gift mig med Klara, hade jag blivit en så hygglig handlande som trots någon som hanterar aln.”

Talaren tystnade ett ögonblick. Man kunde tydligt märka att han kände mer än hans ord och ton uttryckte. ”Nåväl, nåväl, vi får icke blicka alltför ihärdigt tillbaka på det förflutna. Det solsken som lyser på det kommer ögonen att tåras. Vår bröllopsdag var utsatt, den nalkades. Aftonen före den utsatta dagen promenerade vi, jag, Klara, hennes mor och lilla syster, vid hamnen, och som vi blickade utåt havet, berättade jag dem gamla sagor om sjötroll och havsormar, då en rödbrusig, kopparnäsig fransman ställde sig i vägen för mig, och sättande sina glasögon betänksamt på sitt tryne, skrek han: ’För tusan, detta är den fördömde sjörövaren som anföll Niobe!’

’Ni behagar skämta’, sade jag helt beskedligt, ’Kom hit, hör hit!’ skrek han. ’Jag kan icke ta fel. Hör hit, hjälp!’ Och han fattade mig om strupen. Jag betalte honom med att slänga honom i rännstenen, som ni väl kan föreställa er, men det förslog icke. Den franske kaptenen hade i hälarna en fransk löjtnant, vilkens minne ingalunda var sämre än hans förmans. Det uppstod en folksamling; flera matroser kom till. Skenet var emot mig. Jag sov den natten i fängelset, och några få veckor därefter sändes jag till galärerna. De skonade mitt liv, emedan den gamle fransmannen varit så artig och tillstått att jag förmått mina män att skona hans. Ni kan lita på att åran och kedjan icke var i min smak. Jag och två andra flydde, mina båda kamrater blev landsvägsriddare och har tvivelsutan längesedan klätt stegel och hjul. Jag, fromma själ, ville icke begå flera brott för att vinna mitt bröd, ty Klara med sina ljuva ögon lekte mig ännu i hågen, så att jag inskränkte mina röverier till ett litet rån på en tiggares trasor, som jag tog i utbyte mot min gamla galärslavskostym, och tiggde mig fram till den stad där jag lämnat Klara. Det var en klar vinterdag, då jag uppnådde förstaden. Jag fruktade icke att bli igenkänd, ty mitt skägg och mitt hår gjorde mig samma nytta som en mask. O, du barmhärtighetens moder, där mötte mig en likprocession! Nu vet ni allt, jag behöver icke säga er mera. Hon hade dött, kanske av kärlek, men troligare av skam. Kan ni gissa hur jag tillbragte den natten? – Jag stal en rotyxa från en murare, grävde ensam och obemärkt upp den lösa mullen från den nyss tillslutna graven. Jag lyfte upp kistan, jag bräckte upp locket, jag såg henne åter – återigen! Förgängelsen hade icke vidrört henne. Hon var alltid blek i livet! Jag kunde svurit på att hon levde! Det var en välsignad glädje att se henne en gång till och alldeles allena! Men att vid dagningen nödgas återge henne åt jorden, att lägga på locket, att kasta ned mullen, att höra stenarna slå mot kistan, det var förfärligt, signor. Jag hade aldrig förr tänkt på och vill icke heller nu tänka på vilket kosteligt ting människolivet är. I soluppgången var jag åter stadd på vandring. Men nu, då Klara var borta, var också mina betänkligheter försvunna, och återigen befann jag mig i krig med mina bättre känslor. Jag lyckades slutligen att i O- komma ombord på ett fartyg, som gick till Livorno. Från Livorno kom jag till Rom, där jag ställde mig på trappan till kardinalens, min faders, palats. Han kom, hans gyllne ekipage stod vid porten.

’Vänta, fader!’ sade jag. ’Känner ni ej igen mig?’

’Vem är ni?’

’Er son’, svarade jag viskande.

Kardinalen drog sig tillbaka, blickade skarpt på mig och överlade ett ögonblick. ’Alla människor är mina barn’, sade han då ganska milt. ’Där är guld för dig! Honom som beder en gåva gives allmosa. För honom som beder andra gången finns fängelser. Ge akt på varningen och besvära mig icke vidare. Himlen vare med dig!’ Med dessa ord steg han i vagnen och for bort till Vatikanen. Den börs som han lämnat var väl försedd. Jag var tacksam och tillfreds och tog vägen till Terracina. Jag hade icke hunnit särdeles långt framåt träsken, då jag blev varse två ryttare, som nalkades i sakta galopp.

’Du ser fattig ut, min vän’, sade en av dem och stannade. ’Men du synes vara stark.’

’Fattiga och starka är både nyttiga och farliga, signor.’

’Rätt sagt. Följ oss!’

Jag lydde och blev bandit. Jag har småningom avancerat, och som jag alltid skött mitt kall med mildhet, det vill säga alltid tagit börsar utan att taga huvuden, har jag ett vackert rykte och kan spisa mina makaroner i Neapel utan fara för liv och lem, De sista två åren har jag bott i dessa trakter, där jag strövat omkring och där jag köpt mig jordagods. Jag kallas för possessionat, signor, och själv rövar jag nu endast för ros skull och för att icke mista handlaget. Jag förmodar att jag tillfredsställt er nyfikenhet... Vi är nu blott hundra alnar från stället dit ni ämnar er.”

”Hur”, frågade engelsmannen, vars intresse blivit mycket stegrat genom denna berättelse, ”hur blev ni då bekant med min värd? Och genom vad medel har han så väl förstått att tillvinna sig er och era vänners bevågenhet?”

Maestro Paolo vände sina svarta ögon mycket allvarligt mot den frågande. ”Hur, signor”, sade han, ”känner ni icke denna främling med det besynnerliga namnet bättre än jag? Allt vad jag kan säga är att jag för fjorton dagar sedan händelsevis stod vid en bod på Toledogatan, då en herre med allvarligt utseende rörde vid min arm och sade: ’Maestro Paolo, jag önskar göra er bekantskap, visa mig den godheten och kom med mig till det där värdshuset och drick en butelj vin.’ ’Alltför gärna’, sade jag. Därpå gick vi in på värdshuset. Då vi satt oss ned, sade min nya bekantskap till mig: ’Greve d’O– har givit mig tillåtelse att hyra hans gamla slott vid B * * *. Ni känner stället?’

’Oändligt väl. Ingen varelse har bott där åtminstone på ett århundrade. Det är till hälften en ruin, signor. Just ett hyggligt ställe att hyra! Jag hoppas summan icke är stor?’ ’Maestro Paolo’, sade han, ’jag är filosof och frågar icke efter bekvämligheter. Jag behöver en tillflyktsort, där jag kan verkställa några vetenskapliga experiment. Slottet passar mig förträffligt, såvida ni vill ha mig till granne och taga mig och mina vänner under ert särskilda hägn. Jag är rik, men jag tar ingenting av penningvärde med till slottet. Jag vill betala en avgift till greven och en till er.’

”Härmed var vi snart överens, och som den besynnerlige främlingen självmant fördubblade den av mig begärda summan, står han väl anskriven hos alla sina grannar. Vi skulle skydda det gamla slottet mot en armé. Och nu, signor, eftersom jag varit öppenhjärtig mot er, var ni ock öppenhjärtig mot mig! Vem är denne besynnerlige främling?”

”Vem? Han sade ju er själv, att han var en filosof.”

”Hm, sökande de vises sten, he? Stöter litet på trolleri – liksom en liten smula rädd för prästerna?”

”Precis. Ni har träffat huvudet på spiken.”

”Jag trodde det. Och ni är hans lärjunge?”

”Så är det.”

”Jag önskade att ni väl vore i land med det där”, sade rövaren allvarligt och korsade sig andäktigt. ”Jag är väl icke mycket bättre, jag, än annat folk, men själen, herre, se den – den. Jag drar icke i betänkande att göra ett litet hederligt röveri eller att slå en man i skallen, om så behövs, men att göra upp kontrakt med satan! Åh, akta er, unge man, akta er.”

”Frukta ej”, sade Glyndon leende. ”Min beskyddare är för vis och för god för ett dylikt förbund. Men nu är vi framme, förmodar jag. En härlig ruin, en skön anblick!”

Glyndon stannade förtjust och överskådade scenen framför och under sig med en målares öga. Under det han lyssnade på banditens tal, hade han utan att ge akt därpå ridit uppför en ansenlig höjd och befann sig nu på en bred klippkedja, betäckt av mossor och dvärglika busksnår. Mellan denna höjd och en annan lika hög, på vilken slottet var byggt, var en djup, men trång rämna, övervuxen av de rikaste lövverk, så att ögat icke kunde tränga särdeles långt ned i den klippiga avgrunden, men dess djup kunde man ana av det dova, låga, enformiga bullret av ett osynligt vatten som flöt fram där nere och längre ned övergick till en brådstörtad och vild ström, som skar igenom de vidsträckta och ödsliga dalarna. Till vänster syntes utsikten nästan gränslös. Luftens utomordentliga klarhet framhävde ännu mera konturerna av en landsträcka, som en erövrare i forna tider gott skulle ha tagit för ett helt konungadöme. Den ensliga och enformiga väg, som Glyndon förut under dagens lopp passerat, utmynnade nu i ett stort landskap, som tycktes bestrött av slott, spiror och städer. Fjärran glimmade Neapel i vitaktig färg, belyst av solens sista strålar, och horisontens rosenfärg mängde sig med havsvikens skiftande azur. Ännu längre bort och i en annan riktning kunde ögat fånga en dunkel skymt av det gamla Posidonias vittrade pelare mot en bakgrund av mörkt lövverk. Ur sina svartnade och ofruktbara omgivningar reste sig det bistra eldberget, medan man på andra sidan kunde upptäcka mången glittrande och slingrande ström, vid vilken etrusk och sybarit, romare, saracen och normand i olika tidsåldrar rest sina erövraretält. Alla minnen från det förflutna, södra Italiens stormiga och bländande öden, drog förbi konstnärens fantasi, då han blickade dit ned. När han sedan långsamt vände sig för att se tillbaka, möttes hans blick av de grå, grusade murarna av det slott där han sökte den hemliga kunskap som skulle skänka hans framtid ett mäktigare kejsardöme än det minnet spanade efter i det förflutna. Det var icke ett av dessa friherrliga befästa slott, varav Italien under medeltiden överflödade, vilka ägde endast föga av den gotiska smak och storhet som tillhörde den andliga arkitekturen på den tiden. Det var klumpigt, vidsträckt och till och med i sitt fall hotande. En träbrygga var utsträckt över bråddjupet, bred nog att kunna rymma två ryttare i bredd, och plankorna darrade och gåvo ett ihåligt ljud ifrån sig då Glyndon nödgade sin trötta häst däröver.

En väg, som fordom varit bred och stenlagd med grova stenstycken, som som nu var till hälften betäckt och igenväxt med långt gräs och blommor, ledde till den yttre borggården. Portarna var öppna och hälften av byggnaden, som vette åt den sidan, var här synlig. Ruinerna var delvis övervuxna med mossgröna, som sedan århundraden tycktes smyga sig skylande däröver, men vid inträdet på den inre gården fägnade det Glyndon att se att här röjdes mindre spår av försummelse och vanvård. Några vilda rosor lyste upp de grå murarna, och i mitten var en källa, där vattnet ännu porlade med glatt brus från en gigantisk tritons gap. Här mötte honom Mejnour med ett leende.

”Välkommen, vän och lärjunge”, sade han. ”Den som söker sanningen kan inom dessa ödsliga murar finna en odödlig akademi.”

 

ANDRA KAPITLET

De tjänare Mejnour skaffat sig för denna sällsamma boning var sådana som blott passade för en filosof med få behov. En gammal armenier, som Glyndon fann vara densamme som betjänat magern i Neapel, en högväxt, ful kvinna från byn, rekommenderad av maestro Paolo, och två långhåriga, fryntliga, men vilda ynglingar från samma ställe, vilka haft samma förespråkare, utgjorde hushållet. De rum som filosofen begagnade var bekväma och dragfria samt hade något kvar av sin forna prakt. Urblekta sidentapeter klädde väggarna, och stora bord av kostlig marmor och utsökt arbete fanns där även. Glyndons sängkammare hade ett slags terrass, varifrån en sällsamt skön och vidsträckt utsikt erbjöd sig, och var på andra sidan medelst ett lågt galleri och en avsats, bestående av tio till tolv trappsteg, avskild från filosofens enskilda rum. Överallt rådde en dyster, men dock ingalunda obehaglig, djup tystnad. Detta ställe tycktes passa väl för de studier vartill det nu var bestämt.

Under flera dagar vägrade Mejnour att samtala med Glyndon om de ämnen som låg denne närmast om hjärtat.

”Allt det yttre”, sade han, ”är redo, men icke allt det inre. Er egen själ måste bli förtrolig med stället och uppfylld av den omgivande naturen, ty naturen är all ingivelses källa.”

Med dessa ord vände Mejnour talet på obetydliga ämnen. Han förde engelsmannen omkring på långa promenader och visade honom de vilda scener varav de var omgivna, och han log bifallande då den unge artisten gav luft åt den entusiasm som deras storartade skönhet icke kunde undgå att uppväcka till och med i kallare bröst. Och då utvecklade Mejnour för sin förvånade lärjunge kunskapsförråd som tycktes outtömliga och gränslösa. Han gjorde de egendomligaste, noggrannaste och omständligaste beskrivningar av de olika människoraser med deras lynnen, seder, religion och bruk av vilka det vackra landet under olika tider varit översvämmat. Det är väl sant att hans beskrivningar icke fanns i böcker och icke heller stödde sig på den eller den lärda auktoriteten. Men han ägde en sann berättartalang och talade om allt med ett ögonvittnes tillförlitlighet och intresse. Stundom talade han även om naturens högre och viktigare mysterier med en vältalighet och en skarpsinnighet som snarare förlänade dem en poetisk färg än en lärd. Småningom fann den unge konstnären sig lyft och lugnad av sin följeslagares vishet. Feberhettan i hans vilda begär gav efter. Hans sinne invaggades allt mer i betraktelsens gudomliga lugn. Han kände sig själv som ett ädlare väsen, och under sina sinnens vila och tystnad trodde han sig höra sin själs andedräkt.

Det var till detta tillstånd Mejnour synbarligen ville bringa nybörjaren, och i detta sätt att gå till väga liknade magern alla andra vise. Ty den som forskar och vill upptäcka måste först försätta sig själv i ett från sinnevärlden skilt tillstånd och hänge sig helt och hållet åt fantasien och begrundandet.

Glyndon märkte att Mejnour under deras vandringar ofta stannade på de ställen, där grönskan var friskast och mognast, för att plocka någon ört eller blomma. Detta påminde honom om att han sett Zanoni göra sammaledes. ”Kan dessa naturens anspråkslösa barn”, sade han en dag till Mejnour, ”dessa, som blommar och vissnar under loppet av en dag, vara till nytta för kunskapen om de högre hemligheterna? Finns det en farmaci för själen såväl som för kroppen, och kan sommarens skötebarn bidraga såväl till den andliga odödligheten som till den kroppsliga hälsan?”

”Om”, svarade Mejnour, ”en främling hade besökt en vandrande stam, innan örternas egenskaper var dem bekanta, om han hade sagt de vilda att de örter på vilka deras fötter dagligen trampade ägde de viktigaste egenskaper – att en förmådde återställa den som dödens hand redan vidrört till hälsa och liv – att en annan förmådde förvandla den visaste av de vise till idiot – att en tredje kunde slå deras starkaste kämpe livlös till jorden – att tårar och löje, kraft och svaghet, dårskap och förnuft, vaka och sömn, liv och död voro hopträngda i dessa försmådda blad – skulle de icke ha ansett honom för en trollkarl eller lögnare? Lika okunniga som vildarna, som jag i min liknelse nyss nämnt, är människorna ännu i dag om en stor del av växtriket, vars egenskaper de icke känner mer än till hälften. Det finns inom oss vissa egenskaper, med vilka vissa örter är befryndade och över vilka de har makt. De gamles moly är icke helt och hållet en fabel.”

Mejnours karaktär – eller vad som syntes av den – skilde sig i mycket från Zanonis, och emedan han intog Glyndon mindre, underkuvade och övervann han honom desto mer. Zanonis konversation förrådde ett djupt och allmänt intresse för människosläktet, en nästan entusiastisk känsla för skönhet och konst. De historier som var i omlopp om hans levnadssätt smyckade hans hemlighetsfulla liv med handlingar av barmhärtighet och välgörenhet. Och på samma gång var det någonting naturligt och mänskligt förenat med detta, som mildrade den fruktan han väckte och kanske tjänade att framkalla misstankar mot de högre hemligheter han föregav sig besitta. Men Mejnour syntes helt och hållet likgiltig för den verkliga världen. Om han icke begick något ont, tycktes han ock lika litet göra något gott. Hans handlingar avhjälpte ingen brist, hans ord lindrade ingen sorg. Det vi kallar hjärta tycktes ha försmält eller gått in såsom en beståndsdel i hans förstånd. Han levde, rörde sig och hade sin varelse såsom en regelbunden och lugn abstraktion snarare än såsom en som ännu bibehållit sitt släktes skapnad, känslor och sympatier.

Glyndon vågade en gång, då han lyssnat till den överlägsna och likgiltiga ton, varmed han talade om förändringarna på jordytan, vilka han sade sig ha bevittnat, göra en anmärkning angående den skillnad han (Glyndon) trott sig finna i de båda magernas karaktärer.

”Det är sant”, sade Mejnour kallt. ”Mitt liv är betraktelsens – Zanonis är njutningens. När jag plockar blomman, tänker jag blott på dess nytta. Zanoni dröjer för att beundra hennes skönhet.”

”Och ni anser er egen tillvaro högre?”

”Nej. Hans tillvaro är ungdomens – min ålderdomens. Vi har odlat olika egenskaper. Envar av oss har vissa förmögenheter som den andre icke kan erhålla. De som han förbinder sig med lever bättre, de med vilka jag förbinder mig vet mera.”

”Jag har verkligen hört”, sade Glyndon, ”att hans umgängesvänner i Neapel förde ett renare och ädlare levnadssätt efter sin bekantskap med Zanoni. Men var icke dessa, även de bästa av dem, ett besynnerligt sällskap för en vis? Och denna förfärliga makt, som han utövade – såsom vid prins di –s  död och vid greve Ughellis – anstår den det godas lugna eftersökare?”

”Det är sant”, sade Mejnour med ett iskallt leende. ”Sådana villfarelser måste alltid falla på de filosofers lott som vill blanda sig med människornas liv och leverne. Ni kan icke tjäna någon utan att skada andra. Ni kan icke skydda de goda utan att strida mot de onda, och om ni önskar att rätta den felande, måste ni sänka er själv att leva med honom för att lära känna hans fel. Detsamma sade Paracelsus², en stor man, ehuru han ofta misstog sig. Detta fel är icke mitt. Jag lever blott bland vetenskaperna. För mig är människorna icke till!”

En annan gång frågade Glyndon sin lärare om det förbund eller brödraskap, varom Zanoni en gång framkastat några ord.

”Jag har rätt, förmodar jag”, sade han, ”i min gissning att ni och han erkänner er tillhöra rosencreutzarnas brödraskap.”

”Tror ni då”, svarade Mejnour, ”att det icke finns något hemligt, högtidligt förbund emellan män som sökte samma mål genom samma medel, innan araberna i Damaskus år 1378 lärde en vandrande tysk de hemligheter vilka grundade rosencreutzarnas orden? Jag tror emellertid att rosencreutzarna bildade en sekt, som härstammade från en större och tidigare skola. De var visare än alkemisterna – deras lärare är visare än de.”

”Och hur många återstår ännu av denna tidigare och ursprungliga orden?”

”Zanoni och jag.”

”Vad, endast två! Och ni påstår er kunna lära alla den hemlighet, som besegrar döden!”

”Er stamfar ägde denna hemlighet. Men han dog hellre än överlevde det enda han älskade. Vi har, min lärjunge, ingen förmåga att utestänga döden från vår vilja och från himlens. Dessa väggar kan falla ned och krossa mig som jag står. Allt vad vi påstår oss kunna är blott detta: att upptäcka hemligheterna i människokroppens mekanism och finna orsaken varför lemmarna styvnar, varför blodet stannar och att använda behändiga medel mot tidens åverkan. Detta är icke magi, det är läkekonst, rätt förstådd. I vår orden aktar vi högst först den kunskap som upphöjer förståndet, därnäst den som bibehåller kroppen. Men denna konst, hämtad endast från safter och läkeörter, vilken vidmakthåller den animala styrkan och hindrar förstörelsen och upplösningen, eller den ännu ädlare hemlighet – om vilken jag för närvarande skall ge dig blott en vink – genom vilken hetta eller kalori, såsom ni kallar det, och vilken, som Herakleitos visligen lär, utgör den ursprungliga livsprincipen, kan befordra dess beständiga förnyelse – denna konst, säger jag, är icke tillräcklig för ens säkerhet. Det hör oss även till att avväpna och undvika människors vrede, att vända våra fienders svärd från oss mot dem själva, att smyga fram, om icke okroppsligt, dock osynligt för ögon, över vilka vi kunna breda ett töcken eller mörker. Denna förmåga tillägga somliga siare en agatsten. Abaris satte den i sin pil. Jag skall visa er en ört i den där dalen som åstadkommer större förtrollningsmakt än stenen och pilen. Med ett ord, lär att från naturens enklaste och obetydligaste ämnen kunna de största och kraftigaste medel hämtas.”

”Men”, sade Glyndon, ”då ni besitter dessa stora hemligheter, varför är ni då så motvilliga att sprida och meddela dem? Skiljer sig icke den falska charlatankunskapen från den sanna just däri att den sistnämnda meddelar åt världen de medel varigenom den förvärvat sina upptäckter, medan den förra däremot skryter av underbara resultat och vägrar att förklara orsakerna?”

”Rätt sagt enligt snusförnuftet – men tänk en smula! Föreställ er att vi meddelade vår kunskap åt alla människor, lika åt brottsliga och dygdiga utan åtskillnad, skulle vi vara välgörare eller plågoris? Föreställ er tyrannen, sensualisten, den fördärvade och ondskefulla varelsen begåvad med dessa förskräckliga egenskaper, skulle han icke bli en demon, lössläppt på jorden? Antag att samma företrädesrätt även vore beviljad den gode, och säg mig: i vad ställning skulle samhället väl komma? Ett titankrig, vari de goda ständigt befunne sig i försvars-, de onda ständigt i anfallstillstånd. I närvarande tider och såsom jordens nuvarande tillstånd är är det ondas princip mera verksam än det godas, och det onda skulle ta överhanden. Det är för dessa orsakers skull som vi icke allenast är högtidligt förbundna att meddela vår kunskap endast åt dem som icke vill missbruka och förvända den, utan även att göra de förberedande proven av sådan beskaffenhet att de renar passionerna och höjer begären. Själva naturen kontrollerar och bistår oss däri; ty den sätter förfärliga väktare och oöverstigliga gränser mellan lastens äregirighet och den högre kunskapens himmelrike.”

Av dylik beskaffenhet var de samtal som Mejnour höll med sin elev – samtal som, under det de tycktes tala till förståndet, likväl ännu mer uppeldade fantasien. Det var själva förnekandet av alla sådana krafter vilka naturen, rätt utforskad, icke förmådde framkalla som gav en anstrykning av sannolikhet åt dem vilka Mejnour tillerkände henne.

Sålunda förgick dagar och veckor. Och småningom anpassad till detta frånskilda och begrundande liv, glömde Glyndon slutligen alla den yttre världens fåfängligheter och chimärer.

En afton helt sent stod han ensam lutad mot terrassens galler och betraktade stjärnorna, som en efter annan trädde fram alltsom skymningen tilltog. Aldrig hade han varit så känslig för det mäktiga inflytande som himlarna och jorden utövar på människan! Hur starkt inverkar icke den allvarliga naturen på vårt intellektuella väsens alla källor!

Liksom mesmerismens verkningar småningom och gradvis bibringas patienten, så kände han i sitt hjärta den tilltagande strömmen av den universella magnetism, som är skapelsens liv och drar atomen till det hela, allt mer och mer utveckla sig. En sällsam och outsäglig känsla av kraft, ett medvetande av någonting stort inom det förgängliga stoftet framkallade känslor på en gång dunkla och hänförande – liksom svaga hågkomster av en heligare och tidigare tillvaro. En ingivelse, som han ej förmådde motstå, kom honom att uppsöka magern. Han ville i detta ögonblick fordra att bli införd i de världar som gränsar till denna – han var beredd att inandas en gudomligare luft. Han trädde in i slottet och vandrade genom det dunkla, stjärnbelysta galleri som ledde till Mejnours rum.

 

TREDJE KAPITLET

De rum Mejnour bebodde bestod av två kamrar, som stod i förbindelse med varandra, och en tredje, som var hans sovrum. Alla dessa rum var belägna i det stora fyrkantiga torn som lutade sig över den mörka, buskbevuxna avgrunden. Det första rum, som Glyndon trädde in i, var tomt. Med tysta steg gick han vidare och öppnade den dörr som ledde till det inre. Han tog ett steg tillbaka då han kom till tröskeln, överväldigad av en stark vällukt, som uppfyllde rummet. Ett slags töcken fördunklade dagen utan att förmörka den, ty ångan var icke mörk, utan liknade ett snömoln, som sakta skred fram och i tunga lager, våg på våg, lägrade sig därinne. En dödlig köld intog i detsamma engelsmannens hjärta, och hans blod stelnade. Han stod fasttrollad. Hans ögon stirrade ofrivilligt genom töcknet. Han tyckte (ty han kunde icke övertyga sig om att det icke var ett spel av hans inbillning) och han såg dunkla, spöklika, men gigantiska gestalter sväva genom molnet. Eller var det icke snarare töcknet självt som fantastiskt bildade dessa rörliga, ofattliga, formlösa syner? En stor målare från fordom målade, säger man, vid sin framställning av Hades de vidunder, som glider över dödens spökflod, så skickligt att floden själv för ögat tedde sig såsom en spökbild och de blodlösa gestalterna som svävade därpå var livlösa och blandade sina former med det döda vattnet, till dess ögat vid fortsatt betraktande icke längre förmådde skilja dem från det övernaturliga element de troddes bebo. Sådana var de rörliga konturer som dallrade i töcknet. Men innan Glyndon hunnit draga andan i denna atmosfär – ty hela hans liv syntes fjättrat eller förvandlat till ett slags förfärlig dvala – kände han sin hand fattas och han leddes ut i det rum som var närmast det yttersta. Han hörde dörren stängas – hans blod rann åter fritt genom ådrorna, och han såg Mejnour vid sin sida. Häftiga kramper skakade plötsligt hela hans kropp – han föll känsellös till golvet. När han åter kom till sans, befann han sig i fria luften på en grov stenbalkong, som sköt ut från rummet. Stjärnorna sken milt över den mörka avgrunden och lekte vänligt på magerns ansikte, vilken stod bredvid honom med korslagda armar.

”Unge man”, sade Mejnour, ”döm av vad ni nyss känt hur farligt det är att söka kunskap, innan man är beredd att mottaga den. Ett ögonblick till i det där rummets atmosfär och ni hade varit död.”

”Av vad beskaffenhet var då den kunskap som ni, en gång svag och dödlig liksom jag, utan fara kunde söka i den isande atmosfär som var dödande för mig att inandas? – Mejnour”, fortfor Glyndon – och hans vilda trängtan, skärpt av själva den fara han nyss genomgått, stärkte honom och gjorde honom dristig – ”jag är beredd åtminstone för det första steget. Jag kom till er, såsom fordom hierofantens lärjunge, med begäran att bli invigd.”

Mejnour förde sin hand över den unge mannens hjärta. Det slog högt, regelbundet och modigt. Han såg på honom med någonting liknande beundran i sina lidelsefria, stränga ansiktsdrag och mumlade till hälften för sig själv: ”Helt säkert – i ett sådant mod finner man slutligen den riktige lärjungen”. Därpå tillade han högt – ”ske alltså! Första graden är hänryckning. I drömmar börjar all mänsklig kunskap. I drömmar svävar över ändlös rymd den första svaga brygga varpå ande möter ande. Drömmen bygger först bron mellan denna världen och den andra! Se stadigt på den där stjärnan!”

Glyndon lydde, och Mejnour gick tillbaka in i rummet, varifrån snart en ånga – något blekare och av svagare lukt än den som nyss hade en så förfärlig verkan på hans kropp – småningom utbredde sig. Däremot tycktes denna, allteftersom den närmade sig honom och spred sig i strömoln i luften, meddela en uppfriskande, hälsosam doft. Han höll ännu ögonen på stjärnan, och denna tycktes mer och mer draga till sig hans uppmärksamhet. Ett slags vanmakt fattade honom därnäst, men utan att tyckas meddela sig åt själen. Då den kom över honom, kände han med detsamma sina tinningar bestänkas med en stark essens. I detta ögonblick skakade en lätt darrning hans lemmar och genomfor hans ådror. Domningen tilltog. Ännu fäste han alltjämt sin blick på stjärnan, och nu syntes dess lysande omkrets vidgas och utbreda sig. Den blev småningom blidare och klarare i sitt sken, spred sig mer och mer, inkräktade den hela rymden – och slutligen var alltsammans en ljusvärld. Till sist förekom det honom som om mitt i denna silverskinande atmosfär någonting brustit sönder i hans hjärna – som en kedja brutits – och i detta ögonblick var det som om en känsla av himmelsk frihet, av obeskrivlig hänryckning, av frihet från kroppsligt tvång, en fågellik lätthet lyft honom upp i själva rymden.

”Vem på jorden önskar du nu att se?” viskade Mejnours röst. ”Viola och Zanoni!” svarade Glyndon i sitt hjärta, men han kände att hans läppar icke rörde sig. Plötsligen syntes vid denna tanke en hastig följd av skuggiga landskap rulla genom rymden, där ingenting utom en mild, skimrande klarhet förut syntes till. Träd, berg, städer, sjöar gled förbi såsom rundmålningar. Slutligen stannade de, sjönk och tog fäste. Han såg en grotta vid den sluttande havsstranden, myrtnar och apelsinträd klädde de sköna kullarna. På en höjd litet därifrån glimmade de vita, spridda ruinerna av ett hedniskt offerhus, och månen, som kastade sin kalla glans däröver, tycktes med sitt ljus bada två gestalter utanför grottan, vid vars fot det stålblå vattnet dallrade, och han tyckte att han ock hörde dess sorl. Han kände igen de båda gestalterna. Zanoni satt på en sten; Viola, sakta framlutad vid hans sida, såg honom i ansiktet, vilket var böjt mot henne, och i hennes uppsyn röjdes uttrycket av den fullkomliga sällhet som tillhör fullkomlig kärlek. ”Vill du höra dem tala?” viskade Mejnour. Och återigen, utan ljud, svarade Glyndon i sitt innersta ”ja!” Deras röster nådde då hans öra, men i toner som förekom honom främmande. Så undertryckta var de och så fjärran hördes de att de liknade de röster som de helige männen i sina andesyner förnam från en avlägsen sfär.

”Hur är det”, sade Viola, ”hur kommer det sig att du kan finna nöje i att lyssna till den okunniga?”

”Emedan hjärtat aldrig är okunnigt, emedan känslornas mysterier är lika underfulla som förståndets. Om du ock stundom icke kan förstå mina tankars språk, så finner jag även stundom ljuva gåtor i dina känslors.”

”Ack, säg icke så!” bad Viola, ömt lindande sin arm kring hans hals, under det hennes anlete, belyst av det himmelska ljuset, antog en högre färg. ”Gåtorna är blott kärlekens allmänna språk, och kärleken löser dem. Till dess jag kände dig, till dess jag fick leva med dig, till dess jag lärde att lyssna efter dina steg då du var borta och att även frånvarande se dig överallt – intill dess visste jag icke hur stark och oövervinnelig förbindelsen mellan naturen och människosjälen är!”...

”Och ändå”, fortsatte hon, ”är jag nu fullt övertygad om vad jag först trodde – att de känslor som från början drog mig till dig icke var kärlek. Jag vet det genom att jämföra det närvarande med det förflutna – det var då en fullkomligt andlig känsla! Nu kunde jag icke höra dig säga: ’Viola, bli lycklig med en annan!’”

”Och jag kunde icke nu säga så till dig! Viola! Tröttna aldrig att försäkra mig, att du är lycklig!”

”Lycklig, emedan du är det. Och dock ibland, Zanoni, är du så sorgsen!” “Emedan människolivet är så kort; emedan vi till slut måste skiljas, emedan månen skiner och skiner ännu sedan näktergalen tystnat! En liten tid, och dina ögon skola fördunklas, din skönhet vissna och dina lockar, som jag nu leker med, bli grå och utan behag!”

”Så grym du är!” sade Viola rörd. ”Jag skall aldrig märka dessa ålderdomstecken på dig! Men skall vi icke åldras tillsammans och våra ögon bli förtroliga med en förändring som våra hjärtan icke skall dela?”

Zanoni suckade. Han vände sig bort och tycktes överlägga med sig själv.

Glyndons uppmärksamhet blev ännu mera spänd.

”Om det vore så!” mumlade Zanoni och sade därpå, stadigt blickande på Viola, med ett halvt leende: ”Har du ingen nyfikenhet att erfara mera om den älskare du en gång trodde vara djävulens utskickade?”

”Ingen. Allt vad man önskar att veta om den älskade vet jag – att du älskar mig!”

”Jag har sagt dig att mitt liv är olikt andras. Ville du icke söka att dela det?”

”Jag delar det nu!”

”Men om det vore möjligt att förbli så ung och skön alltid, ända tills världen går upp i lågor omkring oss såsom ett bål!”

”Vi kommer att bli sådana, när vi lämnar denna värld!”

Zanoni var stum några ögonblick, slutligen sade han:

”Kan du i ditt minne återkalla de lysande, luftiga drömmar som du en gång drömde då du föreställde dig att du var förutbestämd för något högt och sällsamt öde, olikt de övriga jordebarnens?

”Zanoni, ditt öde är mitt!”

”Och hyser du ingen fruktan för framtiden?”

”Framtiden! Jag förgäter den! Tiden flyr, det närvarande och det tillkommande innesluts i ditt leende. Ack, Zanoni, lek icke med min ungdoms lättrogenhet! Jag har blivit bättre och ödmjukare sedan din närvaro skingrat luftens töcken. Det tillkommande! Nå väl, då jag har skäl att frukta därför, vill jag se upp till himlen och komma ihåg vem som styr våra öden.”

Som hon lyfte sina ögon, svävade plötsligt en mörk sky över scenen. Den skakade apelsinträden, den blå oceanen och den sammanpackade sanden. Men ändock var Violas och Zanonis gestalter de sista föremål den insvepte för Glyndons tjusta blick. Den enas anlete, hänfört, blitt och strålande, den andres mörkt, tankfullt och mer än vanligt strängt i sin melankoliska skönhet och djupa vila.

”Vakna”, sade Mejnour, ”din prövning är börjad. Det finns undergörare, som kunde ha visat dig frånvarande personer och pratat för dig sitt kvacksalvarspråk om de hemliga electriciteter och det magnetiska fluidum, vilkas egenskaper de dock blott till hälften känner. Jag skall lämna dig dessa illustra dårars böcker, och du skall finna hur många i forna tider med vilsna steg famlat på helgedomens tröskel och inbillat sig att de uppnått själva templet. Hermes och Albert och Paracelsus – jag kände eder alla, men ädla som ni var, var ni dock födda att bedragas. Ni hade icke trofasta och dristiga själar, passande för den bestämmelse ni sökte! Paracelsus, den blygsamme Paracelsus, hade en tillförsikt som övergick all vår kundskap. Hå, hå! – han tänkte att han kunde skapa en människoras genom kemien. Han tillade sig själv den gudomliga förmågan – livsanden³. Han ville ha människor, men när allt kom omkring, erkände han, att det blott skulle ha blivit pygmeer! Min konst går ut på att göra människor stående över människosläktet... Men ni blir otålig över mina avvikelser. Ursäkta mig! Alla dessa män – stora drömmare, liksom ni önskar bli – var mina förtrogna vänner. Men de är döda och multnade. De talade om andar, men de fruktade allt annan umgänge än människors. Liksom Athens stortalare, som braskade med ord likt kometer inför folket, men dämpade sin iver, då de var allena. Hå, hå! Demostenes, min hjältepultron, hur snabba var icke dina hälar vid Chaeronea! Du är ännu otålig! Gosse, jag kunde säga dig sanningar från det förflutna, som skulle göra dig till ett ljus vid läroverken. Men dig lyster endast det tillkommandes skuggvärld. Du skall uppnå din önskan. Men sinnet måste först beredas och bildas. Gå till ditt rum och sov djupt och sunt. Läs inga böcker, fundera, fantisera, dröm, förvilla dig, om du vill. Tanken skapar ut sitt eget kaos till slut. Sök mig igen före midnatt!”

 

FJÄRDE KAPITLET

Det felades ännu många minuter i midnatt då Glyndon åter stod i magerns rum. Han hade strängt iakttagit den honom anbefallna fastan, och i det drömmande hänryckningstillstånd, vari hans uppskakande inbillning försatt honom, var han icke allenast likgiltig för de materiella behoven – han kände sig höjd äver dem.

Mejnour satte sig bredvid sin lärjunge och tilltalade honom sålunda:

”Människan är övermodig i mån av sin okunnighet. Människans naturliga fallenhet är egenkärlek. Människan tror i sitt vetandes barndom att hela skapelsen gjordes för henne. Länge såg hon i de oräkneliga världar, som gnistrade i rymden likasom bubblor på ett ändlöst hav, endast små ljus eller lampor, som Försynen behagat tända endast och allenast för att göra de skumma nätterna behagliga för henne. Astronomien har rättat detta den mänskliga fåfängans misstag, och människan bekvämar sig nu att erkänna att stjärnorna är världar, större och mer lysande än hennes egen – att jorden på vilken hon krälar är en knappt synlig fläck på skapelsens stora karta. Men i det lilla som i det stora är Gud lika rik och livsöverflödande. Arbetaren ser på trädet och inbillar sig att dess grenar är skapade till skydd för honom mot sommarsolen eller till bränsle mot vinterkylan. Men i varje löv på dessa grenar har Skaparen gjort en värld, som svärmar av otaliga släkten. Varje vattendroppe i graven där är ett klot, mera bebott än människors kungadömen. Överallt i denna omätliga mångfald bringar vetenskapen nya liv i dagen. Liv är den enda genomgående principen, och även de ting som synes dö och förmultna blott ömsar form och förvandlas till nytt och friskare liv. Tänk därför i analogi härmed! Om varje löv, varje droppe vatten, likaväl som den där stjärnan, är en levande, en bebodd värld, ja, om människan själv är en värld för andra liv, om milljoner och myriader liv rör sig i blodets strömmar och bebor människans kropp, såsom människan bebor jorden, kan ju sunda förnuftet (om edra skolmän hade något) lära er att även den omgivande oändlighet som ni kallar rymd – det gränslösa, outgrundliga, som skiljer jorden från månen och stjärnorna – är uppfylld av ett motsvarande och för den anpassat liv. Är det icke en påtaglig galenskap att förmoda att den omätliga rymden skulle vara tom, då varje löv krälar av levande väsen? Det stora systemets lag förbjuder ödslandet med till och med en atom, den känner ingen fläck där icke livet andas. Själva benhuset är en plantskola för avlelse och liv. Om nu så är, kan ni väl då tro att denna rymd, som är det oändliga, ensamt skulle vara tom, ensamt livlös och mera otjänlig att hysa levande väsenden än kadavret av en hund, än det befolkade lövet, den svärmande vattendroppen? Mikroskopet visar er varelserna på lövet. Ingen mekanisk tub är ännu uppfunnen, varmed man kan upptäcka de ädlare och rikare utrustade ting som sväva i den ändlösa rymden. Dock finns mellan dessa senare och människan ett mystiskt, fruktansvärt samband. Och härav kommer det sig att sagor och legender, varken helt och hållet falska eller helt och hållet sanna, har tid efter annan underhållit tron på uppenbarelser och spöken. Om dessa föreställningar var allmännare i de tidigare, enklare folkstammarna än i ert mera förslöade tidevarv, så kommer det sig därav att sinnena var finare och livligare hos de förra. Och såsom vildarna kan på flera mils avstånd se eller lukta en fiendes fjät, osynliga och omärkliga för det civiliserade djurets grova sinnen, så är själva förlåten mellan dem och varelserna i luftens värld mindre tjock och förmörkad. Hör du mig?”

”Med hela min själ!”

”Men för att genomtränga denna förlåt måste själen, som du lyssnar med, först skärpas genom eldig entusiasm och renas från alla jordiska begär. Icke utan skäl har de s.k. magerna i alla länder och åldrar yrkat på ett rent, högstämt drömmeri såsom lämpligt för dem som önskar bli seende. Sålunda förberedd, kan vetenskapen understödja fantasien, synen göras skarpare, nerverna finare, de andliga sinnena livligare och uppmärksammare och själva elementet – luften, rymden – kan genom vissa högre kemiska hemligheter göras tydligare och klarare. Icke heller detta är magi, såsom den lättrogne kallar det. Som jag förut så ofta sagt: magi (eller en kunskap som våldför sig på naturen) existerar icke. Det är blott den kunskap, varigenom naturen kan styras. Nu finns det i rymden miljoner väsen icke bokstavligt andliga, ty de har alla, såsom de för det obeväpnade ögat osynliga infusionsdjuren, vissa materiella former, ehuru materien är så ömtålig, luftig och fin att den blott är som ett nät, en doft vilken omger och kläder anden. Härav rosencreutzarnas älskliga föreställningar om sylfer och gnomer. Dock skiljer sig dessa ätter och stammar vida mer från varandra än kalmucken skiljer sig från greken i egenskaper och förmögenheter. I vattendroppen ser ni så olika djuren är, hur stora och förfärliga vissa vidunder-maskar är jämförda med andra. På samma sätt förhåller det sig med atmosfärens invånare. Somliga besitter en överlägsen visdom, andra en förfärlig elakhet. Somliga är krigiska och fientliga mot människan, andra milda, ljuvliga budbärare mellan jord och himmel. Den, som vill komma i samröre med dessa väsen, liknar en resande, som vill tränga in i okända länder. Han är utsatt för sällsamma faror och oförutsedda fasor. När du en gång vunnit detta samröre, kan jag icke skydda dig för de faror för vilka din resa är utsatt. Jag kan icke styra dina steg till stigar, som icke trampas av de dödligaste fiender. Du måste ensam själv möta och våga allt. Men om du är så intagen av livet, att du blott önskar leva, likgiltig för vad ändamål, och vill uppfriska nerver och ådror med alkemistens livgivande elixir, varför då utsätta dig för dessa luftvarelsers inverkan? Ty själva elixiret, som gjuter ett ymnigare liv i din kropp, skärper dina sinnen till den grad att luftlarverna blir för dig skönjbara, och är man ej på förhand beredd att trotsa fantomerna och underkuva och betvinga deras elakhet, skulle ett så begåvat liv vara det förfärligaste öde man kunde bringa över sig. Därav kommer det sig att detta elixir, ehuru sammansatt av de enklaste örter, kan fördragas endast av den som genomgått de finaste prövningar. Ja, somliga har, skrämda och intagna av den gränslösaste fasa vid de syner, som framställt sig för deras blickar efter första intagandet av denna dryck, funnit den mindre mäktig att rädda än naturens vånda och strävan att förstöra. För den oberedde är detta elixir blott det dödligaste gift. Ibland de väsen som möter dig på tröskeln finns ett, som i hat och elakhet överträffar hela sin stam – ett vars ögon har förlamat den djärvaste och vars makt över anden växer i samma grad som dennes fruktan. Sviktar ditt mod?”

”Nej. Dina ord blott eldar det.”

”Följ mig då och underkasta dig de förberedande mödorna.”

Med dessa ord förde Mejnour honom in i det inre rummet och fortsatte att för honom förklara vissa kemiska operationer, vilka, ehuru i sig själva var mycket enkla, likväl frambragte utomordentliga verkningar, vilket Glyndon snart erfor.

”I längesedan förflutna tider”, sade Mejnour leende, ”var vårt brödraskap ofta tvunget att taga sin tillflykt till bedrägerier och synvillor för att skydda sanningen, och såsom händiga mekaniker eller skickliga kemister erhöll de namn av trollkarlar. Märk hur lätt det är att bilda det spöklejon som åtföljde den ryktbare Lionardo da Vinci!”

Och Glyndon såg med glad överraskning de enkla medel, varigenom de största synvillor kan åstadkommas. De magiska landskap, i vilka Baptista Porta förlustade sig, årstidernas skenbara förändringar med vilka Albertus Magnus förvånade greven av Holland, ja, även de förfärliga häxerier, Anden och Bilden, varmed Herakleas svartkonstnärer väckte samvetet hos segraren vid Plataiai⁴ – allt detta, likt de bilder, varmed man medelst en lanterna magica roar barn om julen, framvisade nu Mejnour för sin lärjunge.

*                    *                    *                    *                    *

”Och nu må vi för alltid le åt magien, då dessa konster, vetenskapens barnlekar, var just de resultat som människor med fasa skådade och inkvisitorer och konungar beivrade med stupstock och bål.”

”Men alkemisternas metallförvandlingar?”

”Naturen själv är ett laboratorium, där metallerna och alla grundämnen ständigt förvandlas. Lätt att göra guld – lättare dock och därtill bekvämare samt mindre dyrt att göra pärlor, diamanter och rubiner. Nåväl, vise män fann trolldom även i detta, men de fann icke något trolleri i upptäckten att de medelst de enklaste sammansättningar av de allra vardagligaste ting kunde framkalla en demon, som kunde sopa bort tusenden av deras släkte med sin brinnande andedräkt. Upptäck bara något som tjänar att förstöra liv, och ni är en stor man! – Något som förlänger det, och ni är en bedragare! Uppfinn ett mekaniskt maskineri, som gör den rike ännu rikare och den fattige ännu fattigare, och de skall resa er en staty! Upptäck en hemlig konst, som jämnar de materiella förhållandena, och de skall riva ned sina egna hus för att stena er! Ha, ha! Sådan, min lärjunge, sådan är den värld som Zanoni intresserar sig för! Ni och jag vill lämna den världen åt sig själv. Och sedan ni nu sett några av vetenskapens verkningar, begynn att lära dess grammatik!”

Mejnour förelade därpå sin lärjunge vissa åligganden, varunder återstoden av natten förflöt.

 

FEMTE KAPITLET

Under en lång tid var nu Mejnours elev upptagen av arbete som fordrade den största uppmärksamhet, den noggrannaste och finaste beräkning. Förvånande och mångfaldiga resultat belönade hans mödor och stegrade hans intresse. Dessa studier voro icke inskränkta till kemiska upptäckter, vari – om det tillåts mig säga det – de största undren beträffande organisationen av fysiskt liv synes byggda på experimenten med värmets livgivande inflytande. Bland annat förundrade Glyndon sig högeligen över att finna Mejnour hängiven de svårfattliga mysterier, vilka pytagoreerna tillskriver talens hemliga vetenskap.

Under detta sista studium dök nya ljusglimtar svagt upp för hans blickar, och han började att skönja, att till och med förmågan att förutsäga eller snarare beräkna resultat kunde genom –⁵

*                    *                    *                    *                    *

Men han lade märke till att den sista korta process, genom vilken undret vid vart och ett av dessa experiment fulländades, behöll Mejnour alltid för sig själv och vägrade att meddela den. Det svar han erhöll på sina framställningar över detta ämne var mera strängt än tillfredsställande.

”Tror du”, sade Mejnour, ”att jag ville ge dig, ännu blott en lärjunge, vilkens egenskaper icke blivit prövade, en makt som förmår förändra den den samhälleliga världens skick? De yttersta hemligheterna anförtros endast åt den, om vilkens dygd mästaren är övertygad. Tålamod! Det är själva arbetet, som är själens mäktiga förädlare, och småningom kommer hemligheterna att klarna inom dig, allteftersom din själ blir mogen att fatta dem.”

Slutligen förklarade Mejnour sig nöjd med de framsteg hans lärjunge gjort. ”Nu nalkas”, sade han, ”den stund då du kan passera den stora, men luftiga skiljemuren – då du småningom kan skåda Tröskelns förfärlige Väktare. Fortsätt ditt arbete – fortfar att undertrycka din otålighet efter resultat, tills du kan fatta orsakerna. Jag lämnar dig för en månad. Om du vid slutet av denna period, då jag återkommer, har fullbordat det fortsatta arbetet och ditt sinne genom betraktelser och allvarliga tankar är berett på provet, så lovar jag dig att prövningen skall börja. En varning blott ger jag dig, och anse den som en bestämd befallning: gå icke in i detta rum!” De stod då i det rum, där deras experiment förnämligast utförts och där Glyndon den natt han sökte magern var nära att falla offer för sin förvägenhet. ”Träd icke in före min återkomst! Eller om du nödgas söka några material som du behöver och för denna orsak vågar dig hit, så för allt i världen antänd icke oljan i dessa kärl eller öppna flaskorna på de där hyllorna! Jag lämnar nyckeln i ditt förvar i avsikt att pröva din självbehärskning. Unge man, själva denna frestelse är en del av din prövning.”

Med dessa ord lämnade Mejnour nyckeln i hans hand, och vid solnedgången begav han sig från slottet. Under flera dagar fortsatte Glyndon med sysselsättningar och prov, som i yttersta grad ansträngde hans förståndsförmögenheter. Den obetydligaste framgång berodde så uteslutande på hans sinnesnärvaro och på noggrannheten av hans beräkningar att han knappast hade rum för andra tankar än dem som hörde till och stod i samband med hans sysselsättning. Troligen var just denna sinnenas ansträngning medelst föremål, som just icke direkt angick det åsyftade målet, beräknad av Mejnour. Ty oaktat till exempel de matematiska grundbegreppen icke är så oundgängliga för våra framtida yrken, tjänar de likväl till att skola intellektet, så att det kan fatta och analysera allmänna sanningar.

Men på mindre än hälften av den tid, som Mejnour bestämt för sin frånvaro, hade lärjungen fullbordat allt vad magern förelagt honom, och då hans tankar befriats från de trägna sysselsättningarnas slaveri, sökte de att förströ sig med gissningar och rastlösa fantasier. Hans nyfikna och djärva natur kände sig eggad av Mejnours förbud, och han ertappade alltför ofta sig själv med att med orolig och dristig nyfikenhet stirra på nyckeln till det förbjudna rummet. Han började känna sig harmsen över ett prov på välde över sig själv som han ansåg löjligt och barnsligt. Behövdes väl dylika amsagor som om riddar Blåskägg och låsta rum för att förskräcka och oroa honom! Hur kunde väl blotta väggarna i ett rum, där han så ofta fullföljt sina studier i all säkerhet, bringa någon fara över honom? Hemsöktes det av spöken, kunde det endast vara sådana synvillor, som Mejnour själv lärt honom att förakta! Ett skugglejon – en kemisk fantasmagori! Ah, han förlorade halva sin fruktan för Mejnour, då han tänkte på att den vise med sådana streck trodde sig kunna inverka på det intellekt han själv upplyst och undervisat! Ännu motstod han dock sin nyfikenhets och sin stolthets eggelse, och för att undslippa deras lockelser gjorde han långa utflykter på höjderna eller i de dalar som omgav slottet, bemödande sig att genom kroppslig ansträngning undertrycka sitt upproriska sinne. En dag, när han trädde ut från ett bergpass, stötte han oväntat på en av dessa italienska, lantligt festliga och glada scener, som erinrar om den klassiska tiden. Det var en till hälften lantlig, till hälften religiös fest, som årligen firades av bönderna i denna trakt. En munter samling, som just nu återvände från en procession till ett närgränsande kapell, höll på att dela sig i grupper – de gamla för att smaka druvan, de unga för att dansa – alla för att vara lyckliga och glada. Denna plötsligt framträdande tavla av enkel glädje och sorglös okunnighet, vilken bildade ett så starkt avbrott mot de trägna studier och det förtärande begär efter vishet som så länge upptagit hans eget liv och bränt hans hjärta, verkade starkt på Glyndon. Som han stod ett stycke ifrån och betraktade dem, kände den unge mannen ännu en gång att han var ung! Minnet av allt vad han varit beredd att uppoffra talade till honom med en röst, skarp som det sårade samvetets. De smärta kvinnorna i sina pittoreska dräkter, deras glada skratt, som klingade i den lugna, svala höstnatten, återförde till hjärtat eller kanske snarare till sinnena bilder från den förflutna tiden, de gyllne herdetimmarna, då att leva blott var att njuta.

Han närmade sig allt mer den glada scenen, i hast blev han omringad av en munter trupp, och maestro Paolo slog honom vänligt på skuldran och utropade med glad röst: ”Välkommen, ers excellens! Vi är glada över att se er ibland oss.” Glyndon ämnade svara på denna hälsning, då hans ögon i detsamma föll på en ung flicka, som hängde vid Paolos arm, av en så hänförande skönhet att hans kind brann rödare och hans hjärta slog högre, då han mötte hennes blick. Hennes ögon gnistrade av skälmsk och fri ysterhet, hennes halvöppna mun visade tänder som pärlor. Liksom otålig över att hennes följeslagare stannade efter det yrande laget, stampade hennes lilla fot i marken i takt efter den sång hon halvhögt sjöng. Paolo log när han såg det intryck flickan gjorde på främlingen.

”Vill ni icke dansa, ers excellens? Kom, lägg bort er storhet för en stund och var glad som vi fattiga satar! Se hur vår söta Fillide längtar efter att dansa med er! Ha medlidande med henne!”

Fillide, förtretad över detta tal, lösgjorde sin arm från Paolos och vände sig bort, men kastade en halvt inbjudande, halvt trotsig blick tillbaka över axeln. Glyndon nalkades henne nästan mot sin vilja och tilltalade henne.

Ja, han tilltalar henne! Hon ser på honom och småler. Paolo lämnar dem tillsammans och beger sig bort med illmarig min. Fillide talar nu och ser upp i ynglingens ansikte med ett högst intagande och bedjande uttryck. Han skakar på huvudet. Fillide skrattar och hennes skratt är silverklingande. Hon visar på en munter bergsbo, som glatt kommer emot henne. Hur kommer det sig att Glyndon blir svartsjuk? Varför skakar han icke nu på huvudet, när hon talar till honom? Han erbjuder sin hand. Fillide rodnar och fattar den med kokett tvekan. Vad, är det verkligen sant! Svänger de om där i muntra cirklar bland de dansande? Ha, ha, är icke detta bättre än att destillera örter och bråka hjärnan med pytagoreernas siffror? Hur lätt svävar icke Fillide fram! Hur böjer sig icke hennes veka liv efter din arm! Tara-ra-tara, ta-tara, rara-ra! Vad tusan är det i musiken som jagar blodet likt kvicksilver genom dina ådror? Fanns det väl någonsin ett par sådana ögon som Fillides? Intet kallt stjärnlikt i dem! Utan de lågar och ler mot dig! Och den rosiga, svällande munnen, som svarar så sparsamt på ditt smicker, liksom om ord vore att förspilla tiden med och kyssar dess enda språk. O, Mejnours elev, o, blivande rosencreutzare – platonist – mager – jag vet icke – men jag skäms för dig! Vart, i Averroes’ och Furis och Agrippas och Hermes’ alla namn har dina högstämda filosofiska tankar tagit vägen? Var det för detta som du försakade Viola? Jag tror du alldeles glömt bort elixiret och kabbalan. Akta er! Vad ämnar ni göra, sir? Varför trycker ni den lilla handen, sluten mellan edra? Varför? – Tara-rara, tara-ra, tara-rara-ra, rarara, tarara-ra! Vänd edra ögon från de små fötterna och det purpurfärgade livstycket! Tara-rara-ra! Där är de igen! Och nu vilar de under det lummiga trädet. Skaran har försvunnit från dem. De hör – eller hör de alls icke skrattet på avstånd? De ser eller de borde se om de hade ögon ditåt, se – par efter par sväva förbi, älskogsblickande, älskogsjollrande. Men jag vågar slå vad att de, där de sitter under det där trädet medan solen sjunker ned bakom föga ser eller hör utom på varandra!

”Nåå, signor excellens, hur behagar er danserska er? Kom och förena er med oss, skolkare. Man dansar muntrare efter vin!”

Ned sjunker den strålande solen. Upp stiger den högtidliga månen. Tara, tara, rarara, rarara, tarara-ra! Dans igen. Är det en dans eller en ännu muntrare, bullersammare och vildare lek? Hur glänser de icke och skymtar fram genom de nattliga skuggorna, dessa bortsvävande former! Vilken förvirring – vilken ordning! Ha, det är tantarellan. Maestro Paolo stampar friskt takten! Vilket raseri! Tantarellan har stuckit dem alla. Dansa eller dö! Det är raseri – korybanterna – menaderna – ho, ho, mera vin! Häxornas sabbat vid Benevento är en barnlek mot detta! Från sky till sky skrider månen, än skinande, än gömd. Dunkel, när flickan rodnar, ljus, när flickan ler.”

”Fillide, du är en förtrollerska!”

”God natt, excellens! Vi råkas igen!”

”Ah, unge man”, sade en gammal, utlevad, hålögd åttioåring, lutad mot sin stav, ”lev, medan ni är ung. Även jag hade en gång Fillide! Jag var vackrare då än nu! Ack, om vi alltid kunde förbli unga!”

”Alltid unga!” Glyndon studsade då han vände sin blick från den levnadsfriska, rosiga flickan och såg den gamles rinnande ögon, den pergamentsgula, skrynkliga huden, den vacklande figuren.

”Ha, ha,” sade den utlevade gubben, linkande fram till honom och skrattande obehagligt. ”Också jag var en gång ung! Ge mig en slant till ett glas brännvin!”

Tara, rara, ra-rara, rara- rara-ra! Där dansar ungdomen! Svep dina trasor kring dig och släpa dig bort, gamla tid!

 

SJÄTTE KAPITLET

Det var under den dunkla, oavgjorda striden mellan natt och dag, som Glyndon åter stod i sitt rum. De djupa beräkningar som låg på bordet fångade hans blick och fyllde honom med en känsla av trötthet och avsmak. Men – ”ack om vi alltid kunde förbli unga!” ”O, du förfärliga bild av den gamle, vanföre, skumögde gubben! Vilken syn förmår väl det hemlighetsfulla rummet trolla fram, som är fulare, vämjeligare och hotfullare än du? O ja, om vi alltid kunde förbli unga, men icke – tänker lärjungen nu – icke för att alltid hänga näsan över dessa tråkiga siffror och laborera med dessa örter och droger. Nej, blott för att njuta, älska och roa sig. Vad passar ungdomen bättre än nöjet? Och gåvan av evig ungdom kan bli min ännu denna timme! Vad betyder väl Mejnours förbud? Är det icke av samma beskaffenhet, som hans gnidiga förbehållsamhet beträffande de minsta kemiska hemligheter eller kabbalans tal – nödga mig att genomgå allt släp och arbete och ändå hålla inne kunskapens lön, själva kronan på verket – resultaten? Utan tvivel kommer han återigen vid sin återkomst att säga mig att den stora hemligheten kan vinnas, men kommer återigen att förbjuda mig att vinna den. Är det icke som ville han förslava mig och fjättra min ungdom vid sin ålderdom, göra mig helt och hållet beroende av sig, nödga mig till en dagsverkares arbete, genom beständiga förespeglingar egga min nyfikenhet och reta min aptit med de frukter han håller framför min gom?”

Dessa och många andra, ännu mer harmsna betraktelser oroade och uppretade honom. Upphettad av vinet – förvirrad av de vilda orgier han nyss lämnat – var han ur stånd att sova. Bilden av den vämjeliga ålderdomen som tiden, om den icke motarbetades, skulle medföra för honom själv ökade hans åtrå efter den bländande, oförgängliga ungdom som han ansåg Zanoni njuta. Förbudet tjänade endast till att uppväcka hans motsägelseanda. Den vaknande dagen, som log glatt genom hans jalusier, avlöste nattens alla vidskepligheter och farhågor. Det mystiska rummet avvek för hans inbillning på intet sätt från de övriga rummen i slottet. Vad för en ohygglig eller farlig syn kunde väl möta honom i det välsignade solljuset? Det var den besynnerligaste och tillika den olyckligaste motsägelse i Glyndons natur att under det hans funderingar ledde honom till tvivel – och tvivel gjorde hans handlingssätt obeslutsamt och opålitligt – var han i fysisk måtto tapper och djärv. Detta är icke alls ovanligt. Skepticism och djärvhet är ofta tvillingbarn. När en man med denna karaktär beslutar en handling, avhålles han aldrig av personlig fruktan från dess verkställande, och vad den moraliska rädslan beträffar, finns alltid någon sofism till hands till stöd för egenviljan. Nästan utan att undersöka den inre omvälvning som härdade hans nerver och rörde hans lemmar framåt, vandrade han genom korridoren, kom fram till Mejnours rum och öppnade den förbjudna dörren. Allt såg där ut som vanligt utom det att en stor bok låg öppen på ett bord i mitten av rummet. Han närmade sig och såg på bokstäverna. Det var hieroglyfer, vilkas betydelse han studerat under sin vistelse hos Mejnour. Med ringa svårighet trodde han sig kunna uttyda meningen av de första raderna och att de lydde sålunda:

”Att väcka det inre livet är att varsebli det yttre. Att leva, trotsande tiden, är att leva i det hela. Den som upptäcker elixiret upptäcker vad som ligger i rymden, ty den eld som upplivar kroppen stärker sinnena. Det ligger attraktion i ljusets grundprincip. I rosencreutzarnas lampor är elden den rena grundprincipen. Tänd lamporna medan du öppnar det kärl som innehållet elixiret, och ljuset attraherar de väsen, vilkas liv detta ljus är. Tag dig till vara för fruktan! Fruktan är kunskapens dödligaste fiende.”

Här förändrade sig hieroglyferna och blev obegripliga. Men hade han icke läst nog? – ”Tag dig till vara för fruktan!” Det var som om Mejnour med avsikt lämnat den sidan uppslagen – som om själva provet bestod i att tillintetgöra det föregivna provet – som om magern hade haft för avsikt att pröva hans mod medan han föregav sig att fresta hans tålamod. Icke djärvhet, utan fruktan var kunskapens dödligaste fiende. Han gick till de hyllor, på vilka kristallflaskorna stod. Med säker hand drog han korken ur en av dem, och en ljuv lukt spred sig i detsamma genom rummet. Luften gnistrade såsom uppfylld av diamantstoft. En känsla av överjordisk glädje – av en helt och hållet andlig tillvaro – flög genom hela hans varelse, och en svag, låg, men outsägligt ljuv musik bävade genom rummet. I detta ögonblick hörde han i korridoren en röst ropa hans namn, och strax därpå ljöd en knackning på ytterdörren. ”Är ni där, signor”? sade maestro Paolos klara röst. Glyndon slöt hastigt flaskan och ställde den tillbaka,och sedan han bett Paolo vänta honom i hans eget rum, dröjde han till dess han hörde hans steg försvinna, varpå han motvilligt lämnade rummet. Då han stängde dörren, hörde han ännu de döende tonerna av den sköna musiken, och med lätta steg och glatt hjärta återvände han till Paolo, inom sig besluten att återigen besöka rummet vid en stund, då han icke skulle kunna störas i sitt experiment.

Då han gick över tröskeln, studsade Paolo tillbaka och utropade: ”Vad, excellens, jag känner knappast igen er! Nöjet är en stor förskönare för de unga. I går föreföll ni så blek och avtynad, men Fillides muntra ögon ha gjort er mer nytta än de vises sten – helgonen tillgive mig min synd att nämna den! – någonsin gjorde svartkonstnärerna.” Och kastande en blick i den gamla venetianska spegeln blev Glyndon föga mindre häpen än Paolo själv över den förändring som försiggått i hans utseende och hållning. Hans gestalt, förut böjd av grubblande tankar, föreföll honom ett halvt huvud högre, så smidig och rak reste sig hans smärta figur. Hans ögon glänste. Hans kinder blomstrade av hälsa och livslust. Om blotta vällukten av elixiret var så mäktig, med rätta hade då alkemisterna tillskrivit denna dryck förmågan att föryngra.

”Ni torde förlåta mig, excellens, för att jag stör er”, sade Paolo och tog upp ett brev ut fickan, ”men vår patron har nyss skrivit till mig och bett mig säga att han kommer att vara här i morgon och anbefallt mig att utan ett ögonblicks dröjsmål tillställa er brevet.”

”Vem förde hit det?”

”En ryttare, som icke ville invänta något svar.”

Glyndon öppnade brevet och läste vad som följer:

”Jag återkommer en vecka tidigare än jag ämnat, och ni återser mig i morgon. Ni får börja den prövning ni önskat, men kom ihåg att då ni gör detta, måste ni så mycket som möjligt hänge er åt ett uteslutande andligt liv. Sinnena måste dödas och undertryckas – icke en viskning av en lidelse får höras. Du kan bli kabbalans och kemiens herre, men du måste ock bli herre över ditt eget kött och blod – över kärlek och fåfänga, äregirighet och hat. Jag hoppas att finna dig sådan. Fasta och begrunda tills vi träffas!”

Glyndon kramade ihop brevet med ett föraktfullt leende. Vad! Ännu mera arbete, ännu mera avhållsamhet! Ungdom utan kärlek och nöje! Ha, ha, överlistade Mejnour, din lärjunge skall komma åt dina hemligheter utan din hjälp!

”Och Fillide! – Jag gick förbi hennes hus då jag gick hit – hon rodnade, och suckade då jag brydde henne för ers excellens!”

”Gott, Paolo! Jag tackar dig för den förtjusande bekantskapen. Ditt liv måste vara ett härligt liv.”

”Ah, excellens, medan vi är unga, finns det ingenting som kan jämföras med äventyr utom kärlek, vin och skratt!”

”Mycket sant. Adjö, master Paolo. Vi kommer att språka mera med varandra om några dagar.”

Hela morgonen var Glyndon nästan överväldigad av den nya känsla av sällhet som hade bemäktigat sig honom. Han vandrade i skogarna och kände ett nöje såsom under sitt forna konstnärsliv, ehuru detta nöje var ännu mera förfinat och livligt, då han betraktade det höstliga lövverkets mångfaldiga färger. Helt visst tycktes naturen ha slutit sig närmare honom, han förstod nu bättre allt vad Mejnour ofta talat för honom om sympatiernas och attraktionernas mystik. Han skulle snart stå under samma lagar som dessa skogens stumma barn. Han skulle erfara livets återförnyelse. De vintriga månaderna skulle ila honom förbi utan att röra hans livs vårblommor. Människans tillvaro är såsom ett år för växtvärlden. Människan har sin vår, sin sommar, sin höst och sin vinter, men blott en gång, då de jättelika ekarna omkring henne genomgå en växlande serie av grönska och ungdom och den gröna hundraåringen är så livlig i de vårliga solstrålarna som telningen vid hans sida. ”Er vår skall bli min, men icke er vinter!” utropade den sökande.

Fördjupad i dessa förhoppningsfulla och glada svärmerier, befann Glyndon sig då han lämnade skogen mitt ibland uppodlade fält och vingårdar, vilka hans fot aldrig förut beträtt. Och vid randen av en grön stig, som påminde honom om gröna England, stod ett anspråkslöst hus, till hälften hydda, till hälften bondgård. Dörren stod öppen, och han såg en flicka sysselsatt med sin slända. Hon såg upp, ett lätt utrop undföll henne, och därpå trippade hon glättigt ut på gången till hans sida. Han kände igen den mörkögda Fillide.

”Tyst!” sade hon och satte fingret framför munnen. ”Tala icke högt, min mor sover därinne. Jag visste att ni skulle komma till mig. Det var snällt!”

Glyndon mottog litet förlägen den oförtjänta komplimangen. ”Du har då tänkt på mig, söta Fillide?”

”Ja”, svarade flickan rodnande, men med öppna, något oförsynta rättframhet som kännetecknar italienskorna, särskilt av den lägre klassen i de södra provinserna. ”Ja, jag har knappt tänkt på något annat. Paolo sade att han visste att ni skulle hälsa på mig.”

”Och i vad förhållande står Paolo till dig?”

”I intet. Han är blott en god vän till oss alla. Min bror är en av hans band.”

”En av hans band! En rövare?

”Vi på bergen kallar icke en bergsbo för rövare, signor.”

”Jag ber om förlåtelse. Darrar ni icke ibland för er brors liv? Lagen –”

”Lagen vågar sig aldrig in i dessa bergpass. Darra för honom? Nej. Min far och farfar hade samma yrke. Jag önskar ofta att jag vore karl.”

”Med dessa läppar! Det gläder mig att din önskan icke kan gå i uppfyllelse!”

”Fy, signor! Älskar ni mig verkligen?”

”Av hela mitt hjärta!”

”Och jag dig!” sade flickan med en frimodighet som tycktes oskyldig, och hon tillät honom att trycka sin hand.

”Men”, tillade hon, ”du skall snart lämna oss; och jag-“ hon tystnade tvärt och tårarna stodo henne i ögonen.

Det låg någonting farligt i detta, det måste man tillstå. Visserligen hade Fillide icke Violas serafiska älsklighet, men hennes skönhet tilltalade åtminstone sinnena lika mycket. Måhända hade Glyndon aldrig verkligen älskat Viola; måhända voro de känslor varmed hon uppfyllt honom icke av den brinnande natur att de förtjänade namn av kärlek. Vare där med huru som helst, han tyckte, då han blickade in i dessa mörka ögon, att han aldrig älskat förut.

”Och kunde du icke lämna dina berg?” viskade han, i det han slöt sig närmare till henne.

”Frågar du så?” sade hon, dragande sig undan och blickande honom stadigt i ansiktet. “Vet du väl vad vi bergsbor är? Ni glada, smickrande stadsherrar mena sällan vad ni säga. För er är kärleken ett nöje; för oss är den livet. Lämna dessa berg! Nåväl, jag skulle därför icke lämna min natur.”

”Behåll din natur för alltid, den är ljuv i mitt tycke.”

”Ja, ljuv, då du är trogen, sträng om du är trolös. Skall jag säga dig hurudan jag – hurudana flickorna här är? Döttrar av de män ni kallar rövare, väntar vi att bli våra älskares eller våra mäns följeslagarinnor. Vi älskar brinnande, vi erkänner det öppet. Vi står vid er sida i farans stund, men vi hämnas ombytlighet. Ni kan banna oss, slå oss, trampa oss som hundar. Vi fördrar allt utan knot, men bedrag oss, och ingen tiger är grymmare. Var trogen, och våra hjärtan belönar er. Var falsk, och våra händer hämnas! Älskar du mig nu?”

Under detta tal hade italienskans ansikte högst vältaligt understött hennes ord – än veka, än frimodiga, än stolta – och vid den sista frågan böjde hon ödmjukt huvudet och stod, såsom fruktade hon hans svar, lutad framför honom. Det allvarliga, djärva, vilda sinnet, som, ehuru det ej föreföll så, likväl var kvinnligt, förekom Glyndon ingalunda frånstötande, det snarare fängslade honom. Han svarade snabbt, kort och frimodigt:

”Fillide – ja!”...

Varje glad natur svarar lätt ”ja” på en sådan fråga från så rosiga läppar! Akta dig, Glyndon! Varför, Mejnour, lämnade ni er tjugufyraårige lärjunge åt dessa bergskattors barmhärtighet? Predika, fasta, försakelse och högtidlig avsvärjelse av sinnenas lockelser! Det går väl an för er, sir, med himlen vete hur många mansåldrar på er nacke! Men om icke er lärare hållit alla Fillider ur er väg, då ni var tjugufyra år, så hade ni troligen hyst ringa lust för kabbalan!

Och så stod de och talade, utbytte löften och viskade, tills flickans mor gjorde något buller inne i huset, då Fillide ilade tillbaka till sländan, under det hon ännu en gång lade fingret på munnen.

”Det finns mer magi hos Fillide än hos Mejnour”, sade Glyndon för sig själv, då han muntert vandrade hem. ”Dock, när jag närmare tänker på saken, vet jag just icke om jag riktigt tycker om en karaktär som är så färdig till hämnd! Men den som besitter den verkliga hemligheten kan skratta åt till och med en kvinnas hämnd och behöver ej frukta någon fara!”

Skurk! Tänker du redan på att bedraga? O, Zanoni hade rätt, ”att gjuta rent vatten i en oren källa är blott att röra upp grumset!”

 

SJUNDE KAPITLET

Det är djup natt. Allt vilar inom det gamla slottet, allt under de melankoliska stjärnorna är tyst och dött. Nu är det tid. Mejnour med sin högvishet, Mejnour, fiende till kärleken, Mejnour, vars öga vill läsa i ditt hjärta och som vill vägra dig de utlovade hemligheterna därför att Fillides solskensansikte stör den livlösa, kalla skugga som han kallar vila, Mejnour kommer i morgon! Grip tillfället! Tag dig till vara för fruktan! Nu eller aldrig! Så, tappre yngling – tapper oaktat alla dina förvillelser – öppna med stadig hand ännu en gång den förbjudna dörren.

Han ställde lampan på bordet bredvid boken, som ännu låg öppen. Han såg på bladen, men kunde icke tyda deras mening förrän han kom till följande ord:

”När lärjungen är sålunda beredd och invigd, låt honom då öppna fönstret, tända lamporna och badda tinningarna med elixiret. Han måste väl betänka sig huruvida han ännu vågar dricka den eldiga, flyktiga livsdrycken. Att smaka den innan man genom upprepade inandningar småningom vant kroppen att fördraga den hänryckande saften är att mottaga döden, icke livet.”

Han förmådde icke läsa mera av dessa underrättelser. Hieroglyferna ändrade åter igen utseende. Han blickade nu stadigt och fast omkring rummet. Månljuset föll lugnt in genom fönstret, då han öppnade det och tycktes, där det lekte på golv och väggar, likna närvaron av någon andlig, dyster kraft. Han ordnade de mystiska lamporna, som var nio till antalet, i mitten av rummet och tände dem en i sänder. En silverflamma, något blåaktig, sprang upp från var och en av dem och fyllde rummet med en stilla, men utomordentligt bländande glans. Snart blev dock denna låga mildare och dunklare, under det att en genomskinlig, grå sky lik ett töcken efter hand spred sig över rummet. En iskall rysning genomfor engelsmannens hjärta och uppfyllde honom med dödens köld. Instinktivt anande sin fara, vacklade han fram, ehuru med svårighet (ty hans lemmar tycktes stela och förstenade) till den hylla där kristallflaskorna stod. Hastigt inandades han ångan och tvättade sina tinningar med den gnistrande vätskan. Samma känsla av styrka, ungdom, glädje och fågellätthet som han erfarit om morgonen efterträdde ögonblickligen den dödliga stelhet som nyss förut inkräktat livets citadell. Han stod med armarna korslagda över bröstet upprätt och oförskräckt och inväntade vad som komma skulle.

Ångan hade nu blivit starkare och antagit tjocklek och utseende av ett snömoln. Lamporna skimrade genom den såsom stjärnor. Nu såg han tydligt skepnader, till sin yttre form någorlunda liknande mänskliga väsen, glida långsamt och med regelbundna rörelser genom töcknet. De tycktes blodlösa. Deras kroppar var genomskinliga och sammandrog och utsträckte sig med ormlika slingringar. Som de rörde sig i majestätisk ordning hörde han ett lågt ljud – såsom en anderöst – vilket den ena upprepade efter den andra, ett lågt, men musikaliskt ljud, vilket tycktes uttrycka en obeskrivlig glädje. Ingen av dessa uppenbarelser märkte honom. Hans längtan att nalkas dem, att få vara med dem, att få dela denna luftiga lycksalighet (ty sådant föreföll honom detta tillstånd) kom honom att sträcka ut armarna och göra ett försök att ropa högt. Men endast ett oartikulerat ljud eller en viskning halkade över hans läppar, och svävandet och musiken fortsattes på samma sätt, som om ingen dödlig funnits där. Långsamt gled de omkring allt högre uppåt, tills de i samma majestätiska ordning en och en simmade ut genom fönstret och försvann i månskenet. I det hans ögon nu följde dem, förmörkades fönstret av ett föremål, som vid första påseendet icke kunde urskiljas, men var tillräckligt sällsamt för att förvandla den outsägliga hänryckning han nyss rönt till en lika outsäglig fasa. Småningom antog detta föremål form och skapnad. Det liknade ett människohuvud, betäckt av en slöja, varigenom ett par ögon tindrade fram med en livlig och demonisk eld, som förtärde märgen i hans ben. Ingenting syntes för övrigt av ansiktet, intet utom dessa outhärdliga ögon, men hans fasa, som redan från början tycktes större än en mänsklig natur kunde uthärda, ökades tusenfalt när efter en stund fantomet långsamt gled in i rummet. Töcknet vek undan, då det nalkades. De klara lamporna blev matta och flämtade oupphörligt såsom rörda av dess andas fläkt. Gestalten var beslöjad liksom ansiktet, men konturerna var en kvinnas. Likväl rörde den sig ej såsom något vilket hade likhet med en människa. Den tycktes snarare kräla såsom en vanskaplig reptil och segnade slutligen långsamt ned bredvid det bord på vilket den mystiska boken låg. Där fäste den återigen sina ögon genom den tunna slöjan på den djärve besvärjaren. Ingen av de mest groteska fantasier, vilka munkar eller målare i det forna norden åskådliggjort, kan ge ett begrepp om det spöklika, fientliga, ondskefulla och dödlikt elaka uttrycket i dessa ögon. Allt annat var mörkt, liksvept, höljt och larvlikt; men denna brännande blick, så intensiv, så svartblå och dock så levande, hade ändå något nästan mänskligt i sitt lidelsefulla hat och sin elakhet, någonting som tjänade att visa att den skugglika Fasan ingalunda var blott och bart ande, utan tillräckligt materiell för att bli en ännu förskräckligare och dödligare fiende för levande varelser med kött och blod. Under det Glyndon i dödsångest tryckte sig mot väggen och med håret på ända och utträngda ögonklot stirrade på den förfärliga bilden,  talade denna till honom. Hans själ, snarare än hans öra, fattade orden.

”Du har inträtt i den omätliga regionen. Jag är Tröskelns Väktare. Vad vill du mig? Du tiger? Fruktar du mig? Är jag icke din älskade? Är det icke för mig som du försakat ditt släktes nöjen? Vill du bli vis? Min visdom är oräkneliga åldrars visdom. Kyss mig, min dödlige älskare.” Och Fasan krälade honom närmare, hon smög till hans sida, hennes andedräkt blåste på hans kind! Med ett skarpt skri föll han känsellös till golvet och visste icke mer till sig förrän den följande eftermiddagen, då han öppnade ögonen och befann sig i sin säng. Den klara solen strömmade in genom gardinerna, och Paolo stod vid hans sida, sysselsatt med att polera sin karbin och visslande en kalabrisk kärleksvisa.

 

ÅTTONDE KAPITLET

På en av de öar, vilkas historia Athens oförgängliga litteratur ännu omger med ett melankoliskt intresse och på vilka naturen, vari intet melankoliskt finns, ännu slösar en rikedom av scenerier och klimatiska förmåner, lika hänförande för den frie som för slaven, joniern, venetianaren, gallern, turken och den orolige britten, hade Zanoni valt sitt ljuva hem. Där för luften med sig vällukten från fjärran fält över det genomskinliga blåa djupet.⁶

Sedd från en av sina sluttande höjder, syntes hela den ö han valt såsom en enda ljuvlig trädgård. Stadens torn och spiror glimmade mellan apelsin- och citronlundar, vingårdar och olivskogar uppfyllde dalarna och beklädde höjderna. Villa, bondgård och hydda var täckta av rikt, mörkt lövverk och purpurfärgade frukter. Där synes ännu den yppiga skönheten till hälften rättfärdiga det alltför jordiska i en tro, som snarare lockade gudarna ned till människan än höjde människan till det mindre inbjudande och mindre härliga Olympos. 

Genom skapelsen flöt livets fullhet.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Att till kärleks barm den sluta

Man naturen högre adel gav**.

 

** Schiller, Die Götter Griechenlands.

Och ännu ler mot fiskarena, som dansar sina antika danser på sanden, mot flickan, som smyckar sina glänsande hårflätor under trädet, vilket skuggar hennes lugna koja, lika mild som fordom samma stora moder, som vakade över den vise av Samos, över Kerkyras demokrater och över Miletos’ behagliga och allvarliga älskvärdhet. I norden är frihet och filosofi väsentliga för den mänskliga sällheten. I det land, där Afrodite steg ur böljorna för att härska över detsamma, medan årstiderna stod hand i hand för att välkomna henne på stranden⁷, är naturen till fyllest.

Den ö som Zanoni valt var en av de skönaste i detta gudomliga hav. Hans boning, på något avstånd från staden men nära en av hamnarna, tillhörde en venetianare och ehuru liten, var den långt prydligare än invånarnas i allmänhet. På havet och inom synhåll, låg hans fartyg. Hans indier bestreo såsom tillförne med stumt allvar husets sysslor. Intet ställe kunde vara skönare, ingen enslighet mindre störd. Zanonis mystiska studier, Violas oskyldiga och menlösa tidsfördriv förflöt obemärkta av den pladdrande, glittrande så kallade civiliserade världen. Den älskande himlen, den älskliga jorden är sällskap nog för visdomen och menlösheten så länge de älskar! Det oaktat var det, såsom jag förut sagt, ingenting i Zanonis sysselsättningar som förrådde idkaren av de mystiska vetenskaperna. Hans levnadssätt var den tänkande, den reflekterande mannens. Han tyckte om att vandra ut allena, särskilt i dagningen eller om aftonen, då månen sken klar (företrädesvis vid ny- och fullmåne), flera mil inåt den fagra ön för att söka örter och blommor, som han vårdade med öm omsorg. Stundom hände det, att Viola vaknade mitt i natten med en aning att han icke var vid hennes sida, och utsträckande sina armar fann hon att aningen icke bedragit henne. Men hon såg snart att han var förbehållsam rörande sina enskilda sysselsättningar, och om stundom en kall, varslande, misstänksam bävan överföll henne, undvek hon dock att fråga honom. Dock gjorde han icke alltid sina vandringar på egen hand, han fann nöje i mindre ensliga utflykter. Ofta, då havet låg framför dem som en sjö och de ofruktbara trakterna av Kefalonias motliggande kust stack av mot de leende stränder på vilka de bodde, tillbragte Viola och han dagen under långsam kryssning längs kusten eller med besök på angränsande öar.

Varje fläck av den grekiska marken, ”detta vackra sagoland”, föreföll honom välbekant, och genom att tala om det förflutna och dess vackra minnen lärde han Viola att älska den ätt, varifrån världens poesi och visdom stammar. Allteftersom hon lärde känna Zanoni bättre, ökades den förtrollning som från början hänfört Viola. Hans kärlek till henne var så öm, så vaksam och tycktes vara av den bästa och varaktigaste art. Den var snarare tacksam och lycklig i och genom sina egna omsorger än fåfäng över den lycka som den skapade åt henne. Hans vanliga sätt att vara mot alla som närmade sig honom var lugnt och milt, nästan litet liknöjt. Ett hårt ord gick aldrig över hans läppar, en vredgad stråle sköt aldrig från hans ögon. En gång hade de varit utsatta för en fara, som icke var sällsynt i dessa då halvvilda länder. Några sjörövare, som oroade de angränsande kusterna, hade hört omtalas dessa främlingars ankomst, och de matroser som Zanoni använt hade omtalat sin herres rikedom. En natt sedan Viola gått till vila väcktes hon av ett buller nedanför. Zanoni var icke hos henne. Hon lyssnade med någon oro. Var det en klagan som nådde hennes öra? Hon flög upp, hon ilade till dörren. Allt var åter stilla. Långsamma fotsteg närmade sig nu och Zanoni inträdde lugn som vanligt och tycktes icke märka hennes oro. Följande morgon hittades tre män döda utanför huvudingången till huset, vars dörr blivit uppbruten. De igenkändes i grannskapet för att vara tre av de värsta och blodtörstigaste fribytarna, män som var fläckade av tusentals mord och som dittills aldrig misslyckats i sina röverier och mordförsök. Flera spår ledde ned till stranden. Det tycktes som om medbrottslingarna flytt, när de sett sina anförare falla. Men då myndigheten på ön kom för att undersöka omständigheterna, fann den att de allra besynnerligaste förhållanden varit förknippade med rövarnas död. Zanoni hade icke lämnat det rum, där han vanligen idkade sina kemiska studier. Ingen av tjänarna hade ens blivit väckt ur sin sömn. Intet märke av yttre våld förefanns på de döda kropparna. De hade dött utan att ge ett ljud ifrån sig. Från denna stund var Zanoni, ja, hela nejden säker för dylika överfall. Invånarna i de intilliggande byarna var nu befriade från detta plågoris och ansåg främlingen såsom en som stod under den heliga jungfruns synnerliga beskydd. De omkringboende grekerna, fallna för ytliga intryck och förvånade över främlingens skönhet och majestätiska utseende ej mindre än över hans kännedom om deras språk samt intagna av tacksamhet för en man, vilkens röst så ofta lindrat deras hemliga sorger och vilkens hand aldrig var sluten för deras behov, bevarade länge hans minne i sina traditioner och pekar alltjämt ut den höga platan, varunder de så ofta sett honom sitta ensam och tankfull i den heta middagsstunden. Men Zanoni besökte ock de ställen vilka icke var så öppna för andra människors blickar som platanens skugga. På denna ö finnas de bergoljekällor, om vilka Herodotus talar. Ofta såg honom nattetid månen komma från de myrtenlundar, vilka pryder höjderna omkring det träsk, där de pölar ligger som innehålla detta brännbara ämne, vars medicinska nytta för det organiska livets nerver den moderna vetenskapen ännu måhända icke utrönt. Dock tillbragte han ännu oftare timmarna i en håla, belägen på den ensligaste delen av stranden, i vilken stalaktiterna tycktes nästan ordnade av konstens hand och vilken folktron i några gamla legender förbinder med de nästan beständiga jordbävningar för vilka denna ö är utsatt.

Huruvida de orsaker, som förmådde honom till dessa vandringar och kom honom att besöka dessa ställen, stod i samband med en enda honom behärskande idé eller åtrå, vilken varje ny dag i Violas ljuvliga umgänge, ännu mer styrkte och livade, kan här icke avgöras.

Den scen, som Glyndon bevittnat under sin vision, överensstämde med sanningen. Men en liten tid efter den natten blev Viola dunkelt medveten om att ett inflytande (hon kunde icke bestämt avgöra av vad beskaffenhet) började att inverka på hennes lyckliga liv. Obestämda och sköna syner, sådana som hon fordom erfor, men oftare förekommande och tydliga, förföljde henne natt och dag under Zanonis bortovaro. Men de förbleknade i hans närvaro. Zanoni frågade henne ivrigt och ofta angående dessa syner, men syntes missnöjd och stundom förvånad över hennes svar.

”Tala icke med mig”, sade han en dag, ”om dessa osammanhängande bilder, dessa glänsande gestalter, som svävar omkring i högtidliga danser, eller dessa ljuva melodier vilka tycks dig såsom avlägsna sfärers språk och musik. Har ingen gestalt framträtt bestämdare och skönare än de övriga – ingen röst talat eller tyckts dig tala ditt eget språk och viskat dig en högtidlig kunskaps sällsamma hemligheter?”

”Nej, allt är oredigt i dessa drömmar, antingen de förekommer om dagen eller om natten. Och vid ljudet av dina fotsteg fasthåller mitt minne blott en obestämd känsla av lycksalighet. Hur olika mot den hänryckning jag känner vid ditt leende, då jag lyssnar till din röst, när den säger mig: ’Jag älskar dig!’”

”Och hur kommer det sig att mindre sköna syner en gång syntes dig så lockande? Hur kom det sig att de förmådde liva din fantasi och fylla ditt hjärta? En gång önskade du dig ett féland, och nu är du belåten med ett vardagsliv!”

”Har jag icke redan förklarat det för dig? Är det då ett vardagsliv, en vanlig lott, att älska och att leva tillsammans med en man älskar? Mitt féland är vunnet! Jag vill icke höra talas om något annat.”

Så överraskade dem natten på den ensliga stranden. Och ryckt från sina höga tankar samt lutande sig över detta hulda anlete, glömde Zanoni att i den harmoniska oändlighet som spred sig omkring dem fanns andra världar än detta enda människohjärta.

 

NIONDE KAPITLET

”Adonai, Adonai! – Träd fram, träd fram!”

Och i den ensliga håla, där fordom de hedniska gudarnas orakel förnummits, framträdde nu från de fantastiska klippornas skuggor en lysande och gigantisk pelare, glittrande och skiftande. Den liknade det skinande, men fuktiga skum som en källa, sedd på ett fjärran berg, tyckes spruta upp mot skyn en stjärnklar natt. Glansen belyste stalaktiterna, klipporna, hålans pelare och göt ett dallrande ljus över Zanonis anletsdrag.

”Det eviga ljusets son”, sade besvärjaren, ”du till vilkens kunskap jag slutligen, grad efter grad, ras efter ras hunnit Kaldeens vida slätter – du, från vilken jag i så rikt mått hämtat de obeskrivliga kunskaper som evigheten allena förmår uttömma – du, som, såvitt våra olika väsen det tillåter, är införlivad med mig och sedan århundraden varit min förtrogne vän – svara mig och råd mig!”

Ur pelaren steg ett väsen av översinnlig skönhet. Dess anlete var såsom människors i ungdomens första blomning, men det var högtidligt genom medvetandet om evighet och visdomens lugn. Likt stjärnstrålar flödade ljus genom dess genomskinliga ådror. Själva lemmarna var av ljus och rörde sig gnistrande genom det glänsande hårets silvervågor. Med armarna i kors över bröstet stod bilden på några stegs avstånd från Zanoni, och dess låga röst talade sålunda: ”Mina råd var dig en gång ljuva. En gång förmådde din själ natt efter dag följa mina vingar genom oändlighetens klara, glänsande rymder. Nu har du själv åter länkat dig vid jorden genom de starkaste kedjor, och stoftets dragningskraft är mäktigare än de sympatier som närmade dig till den stjärnstrålande serafen och till luften! Då din själ sista gången lyssnade till mig, var ditt förstånd redan förvirrat av dina sinnen och din siarblick förmörkad. Ännu en gång kommer jag till dig, men själva din makt att kalla mig till din sida går förlorad för din ande, såsom solskenet bleknar bort på vägen, när vindarna driver skyn mellan oceanen och himlen.”

”Ack, Adonai!” svarade siaren sorgset. ”Jag känner alltför väl hur det väsen borde vara beskaffat, som du vill glädja med din närvaro. Jag ser att vår visdom uppkommer blott genom likgiltighet för världen och dess ting, som visdomen behärskar men ej låter sig behärskas av. Jag vet att själens spegel icke kan reflektera både jord och himmel – och att den ena försvinner från dess yta, då den andra skuggar dess djup. Men det är icke för att återställa det sublima, andliga tillstånd, varunder man frigjord höjer sig rymd efter rymd till sfärerna som jag ännu en gång med möda, ångest och en försvagad makt kallat dig till min hjälp. Jag älskar, och i kärleken börjar jag att leva i en annans ljuva, mänskliga tillvaro! Om jag ock är vis i allt som förmår avvända faran från mig själv och från dem vilka jag förmår betrakta från den opartiska kunskapens lugna synpunkt, är jag dock liksom de övriga dödliga blind i avseende på dens öden som kommer mitt hjärta att slå av känslor som fördunklar min synkrets.”

”Vad gör väl det!” svarade Adonai. ”Din kärlek måtte blott vara en lek med detta namn. Du kan icke älska såsom de gör, vilka är invigda till döden och graven. En kort tid, en dag av ditt långa liv, och den bild du dyrkar är stoft! Andra varelser av den lägre världen går hand i hand med varandra till graven. Hand i hand höjer de sig ur maskarnas rike till nya cykler av tillvaron. Du räknar åldrar här nere, hon blott timmar. Och för henne som för dig – o arme, men mäktige! – skall det ock en gång ges ett återseende! Genom vilka grader och himlar av förandligade väsen skall hennes själ icke ha strävat, när du, enslige vandrare, kommer från den dimmiga jorden till ljusets portar!”

”Son av stjärnljuset, tror du väl, att denna tanke icke följer mig beständigt och inser du ej att jag kallat dig att lyssna till min själs begär och bistå mig? Läser du icke min önskan och min dröm: att höja hennes väsens villkor till mitt eget? Du, Adonai, som badar dig i de himmelska fröjder, vilka utgör ditt livselement i evighetens ljusoceaner – du kan icke annat än genom kunskapens sympatier ana vad jag, avkomling av de dödligas ätt, känner då jag – utestängd från de ärelystnadens förskräckliga och sublima syften, som först gav vingar åt min trängtan upp från stoftet – ser mig tvungen att stå allena i denna världen. Jag har förgäves sökt en följeslagare bland mitt släkte. Slutligen har jag funnit en maka! Skogens fågel och det vilda djuret har sin, och min makt över fasans illvilliga skaror kan bannlysa deras vålnader från den stig som skall leda henne uppåt, tills evighetens luft gjort hennes kroppsliga natur lämplig att intaga det elixir som trotsar döden.”

”Och du har börjat beredelsen och är gäckad! Jag vet det. Du har under hennes sömn framkallat de skönaste syner för henne, du har besvurit luftens skönaste barn att insöva hennes sinnen med musik, vilken hennes själ ej märker då den, undflyende deras inverkan, alltjämt ilar mot jorden. Blinde, ännu ser du ej varför! Emedan allt i hennes själ är blott kärlek. Där finns ingen medlande lidelse, varigenom de ting varmed du vill fylla henne kan förbindas eller förenas. Det är blott till förståndets trängtan och behov de lyssnar. Vad har de för dragning till de jordiska lidelserna, och vad har de att göra med det hopp som går direkt till himlen?”

”Men gives det ej något medium – någon länk varigenom våra själar såväl som våra hjärtan kan förenas, så att min själ kan inverka på hennes?”

”Fråga mig icke! – Du vill icke förstå mig!”

”Jag besvär dig! Tala!”

”När två själar är skilda, vet du icke att en tredje, i vilken båda möts och lever, då utgör en föreningslänk mellan dem?”

”Jag förstår dig, Adonai”, sade Zanoni med en strimma av övermänsklig glädje på sitt anlete, som det förut aldrig burit. ”Och om mitt öde, som här är mörkt för mina ögon, förunnar mig denna lott – om jag någonsin skulle erhålla ett barn, som jag finge trycka till mitt bröst och kalla mitt eget!

”Är det då för att slutligen bli människa som du ävlats att bli mer än människa?”

”Men ett barn – en annan Viola!” mumlade Zanoni sakta utan att ge akt på ljusets son. ”En ung själ, frisk som himlen, en själ som jag kan leda från första stund den inträder i världen – en själ, vilkens vingar jag kan lära att följa mina genom skapelsens strålande härlighet och genom vilken själva modern kan ledas upp över dödens rike.”

”Tag dig till vara! Betänk! Vet du icke att dina mörkaste fiender dväljes i verkligheten? Dina önskningar för dig allt närmare det mänskliga.”

”Ack, det mänskliga är skönt!” svarade Zanoni.

Och under det siaren talade, spred sig ett leende över Adonais strålande anlete.

*                    *                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *                    *

 

TIONDE KAPITLET

Utdrag ur Zanonis brev till Mejnour

 

Första brevet

Du har icke underrättat mig om din lärjunges framsteg, och jag fruktar att den nuvarande generationens barn är så olika de kraftfulla, allvarliga varelser som forntiden alstrade att du, oaktat de största omsorger och den ihärdigaste vaksamhet, likväl skall misslyckas, till och med om ditt försök gällde högstämdare och renare naturer än den nybörjare du insläppt inom dina portar. Till och med det varandets tredje tillstånd, vilket den indiske vise rätteligen anmärker såsom befintligt, mellan det sovande och det vakande och som han ofullkomligt uttrycker med namnet hänryckning, är okänt för nordens barn, och endast få skulle vilja hängiva sig däråt, enär de skulle betrakta dess stillhet såsom máyá och sinnesvillor. I stället för att odla den eteriska grund, varmed naturen, rätt fattad, kan framkalla så rika frukter och så sköna blommor, sträva de att utestänga den från sina blickar. De anser andens bemödanden att höja sig från människornas låga, trånga värld till andarnas oändliga boning såsom en sjukdom, vilken läkaren måste häva genom farmakopé och droger. Och de veta ej, att det är just från detta deras varelses tillstånd, även i dess barnsligaste och ofullkomligaste form, som poesi, musik, konst - allt som hör till skönhetens idé, vartill varken ett sovande eller ett vakande förmår lämna typen eller urbilden - hämtar sin odödliga tillvaro. Då vi, o Mejnour, fordom själva var nybörjare och sökande, tillhörde vi en klass som var utestängd från den verkliga världen. Våra förfäder hade intet annat föremål för sin strävan än kunskap. Från vaggan var vi uppfostrade och helgade åt visdomen såsom till ett prästkall. Vi började forska där den moderna forskningen fäller sina otrogna vingar, och för oss var de kunskapens element, vilka nutidens vise föraktar såsom vilda eller ofattbara mysterie,r helt förtrogna. Själva grundprinciperna, elektricitetens och magnetismens stora och dock enkla teorier, är fortfarande oförstådda och utgöra tvisteämnen för deras blinda skolor. Men även i vår ungdom fanns blott få som nådde högsta graden i vårt brödraskap. Och sedan de kom i åtnjutande av de förmåner de sökte, övergav de, uppgivna av trötthet, frivilligt solens ljus och sjönk utan motstånd i graven liksom pilgrimer i spårlös ödemark,förfärade över dödstystnaden i deras enslighet och svindlande vid tanken att icke äga ett mål. Du, hos vilken ingenting tycks leva utom begäret att veta – du, som, likgiltig om det leder till väl eller ve, lånar dig till bistånd åt alla, som önskar att beträda den mystiska vetenskapens väg, du, en levande bok, känslolös för de föreskrifter den innehåller, du har alltid sökt och ofta funnit medlemmar åt vårt samfund. Men åt dessa ha blott vissa hemligheter varit förbehållna; fåfängan och lidelserna gjorde dem otjänliga för de övriga. Och nu, utan annat intresse än blott önskan att göra ett vetenskapligt rön, utsätter du, utan kärlek, utan medlidande, denna nya själ för det förfärande provet! Du tror att ett så ivrigt nit, ett så bestämt och oförskräckt mod är tillräckliga för att segra där högre förstånd och renare dygd varit otillräckliga och så ofta förfelat målet. Du tänker ock att den blomknopp, som ligger i konstnärns sinne, emedan den innefattar ett embryo av skönhet och makt, kan utveckla sig till den gyllne kunskapens ståtliga blomma. Det är ett nytt experiment för dig. Gå sakta och lindrigt till väga med din lärjunge, och om hans natur icke visar sig lämplig under de första förberedelserna, så för honom tillbaka till verkligheten, medan det ännu är tid att njuta av det korta och ytliga liv som bor i sinnena och slutar vid graven. Och medan jag sålunda varnar dig, o Mejnour, ler du väl åt mina stridiga förhoppningar? Jag, som så ihärdigt har vägrat att inviga andra i våra mysterier, jag börjar slutligen att förstå den höga lag som binder människan vid sitt släkte, även då hon som ivrigast söker att försätta sig utom dess vanliga belägenhet. Jag börjar förstå varför din kalla och blodlösa kunskap blivit en länk mellan dig och andra människor, varför du sökt lärjungar och proselyter, varför du, då du ser det ena livet efter det andra frivilligt lämna vår lysande orden, alltjämt försöker att ersätta det förlorade, att uppfriska det vissnade, varför du, mitt ibland dina kalkyler, outtröttlig och orubblig såsom själva naturens hjulverk, bävar tillbaka vid tanken att bli ensam! Så är det ock med mig själv. Äntligen söker ock jag en like, en lärjunge, även jag bävar för att bli allena. Vad du varnat mig för har inträffat. Kärleken drar allt till sig. Antingen måste jag dras ned till hennes natur eller hennes bli upplyft till min. Såsom allt som tillhör den sanna konsten alltid nödvändigt verkat tilldragande på oss, vilkas hela väsen rör sig i det ideal varifrån konsten härstammar, har jag slutligen funnit vad som från första ögonblicket hemligt drog mig till denna sköna varelse. Musiken hos denna musikens dotter blev poesi. Det var icke skådebanan som lockade henne med sin ihåliga falskhet, det var hennes egen inbillnings land, som scenen tycktes representera. Där fann poesien röst, där försökte den att antaga en, ehuru ofullkomlig form. Och när denna värld blev för trång, drog den sig tillbaka inom henne själv. Den satte färg på hennes tankar, den övergöt hennes själ, den behövde inga ord, den skapade icke, den gav blott liv åt känslor och överflödade i drömmar. Slutligen kom kärleken och såsom en ström i havet göt den sina rastlösa vågor, tills himlens oförgängliga spegel åter blev stum och djup och lugn.

Och är det icke genom denna poesi, vilken ligger inom henne, som hon kan ledas till världsalltets stora poesi? Ofta lyssnar jag på hennes barnsliga joller och finner orakler i dess omedvetna skönhet, såsom vi finner sällsamma egenskaper hos en ensam, obetydlig blomma. Jag ser hennes förstånd mogna under mina ögon. Vilken tankens rikedom, vilket fruktbart sinne! O Mejnour, hur många av vår stam har förklarat världslagarna, löst den inre naturens gåtor – och skilt ljuset från mörkret! Och är icke skalden, som ingenting studerar annat än människohjärtat, en större filosof än alla? Kunskap och ateism är oförenliga. Att känna naturen är att känna att det ges en Gud! Men behövs detta för uppfattandet av skapelsens ordning och sammansättning? Då jag se ett rent, om ock barnsligt och okunnigt sinne, tycks det mig som såge jag den Höge och Immaterielle mycket klarare där än i alla de klot av materia som hans vink beskriva sina banor genom rymden.

Riktigt och därför vår ordens grundvillkor att endast till den rene meddela våra hemligheter. Den förfärligaste delen av provet är de frestelser som den brottslige måste genomgå. Om det vore möjligt för en elak varelse att nå våra egenskaper, vilken oreda skulle det icke åstadkomma på jordklotet! Lyckligtvis kan detta icke ske, elakheten försvagar makten. Det är på Violas renhet som jag förtröstar, liksom du med mindre skäl förlitat dig på dina lärjungars mod och snille. Döm själv, Mejnour! Aldrig, sedan den dag jag trängde in i vår kunskaps allraheligaste, har jag någonsin sökt att begagna dess mysterier för något ovärdigt ändamål. Fastän vi vunnit vår tillvaros längd på bekostnad av ett fädernesland och ett hem, fastän den lag som för idkaren av alla vetenskaper och all konst fordrar avhållsamhet från det verkliga livets häftiga passioner och oroliga äregirighet, förbjuder oss att inverka på nationernas öden, för vilka himlen väljer våldsammare och blindare verktyg – har jag likväl, varhelst jag gått fram, sökt att trösta den bedrövade och omvända syndaren. Min makt har varit vådlig endast för den brottslige, och dock är vi ju med all vår lärdom blott verktyg i handen på den makt som givit oss vår egen blott för att själv styra den. Hur sjunker icke vår visdom till ett intet inför den som skänker den minsta ört dess egenskaper och befolkar den minsta droppe med en lämplig värld! Och ehuru vi tillåts att stundom inverka på andras sällhet, hur hemlighetsfull sänker sig icke skuggan över vårt eget framtidsöde! Vi kan icke profetera för oss själva. Med vad svävande hopp när jag ej den tanken att få min enslighet förljuvad genom en levande varelses leende!

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

 

Utdrag ur andra brevet

Eftersom jag icke anser mig själv nog ren att inviga ett så rent hjärta, har jag för hennes inbillning framkallat rymdens skönaste och ömmaste väsen, poesiens genier, och dessa voro mindre rena än hennes tankar och mindre ömma än hennes kärlek! De förmådde icke lyfta hennes hjärta, ty det har sin himmel inom sig.

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Jag har nyss betraktat henne under hennes sömn – jag har hört henne sucka mitt namn. Ack, det som synes andra så ljuvt är bittert för mig; ty jag tänker på hur snart den tid skall komma, då denna sömn är utan en dröm – då de hjärta som dikterar detta namn är kallt och de läppar som uttalar det är stumma. Vilken tvåfaldig natur finns ej hos kärleken! Om vi betraktar den materiellt, om vi ser blott dess oroliga feber och dess strider, hur besynnerligt förekommer det icke, att denna passion är världens förnämsta rörelseprincip – att det är den som förestavat de största uppoffringar och övat inflytande på alla samhällen, alla åldrar, att den högste, den älskligaste ande alltid helgat den sin dyrkan, att utan kärlek ingen civilisation finnes – ingen musik, ingen poesi, ingen skönhet, intet liv över djurens!

Men betrakta kärleken i dess mer eteriska form, i dess yttersta självförsakelse, dess innerliga förening med allt det finaste och renaste i anden, dess förmåga att höja sig över allt det lumpna i livet, dess överlägsenhet över alla andra, mindre värdiga föremål för dyrkan, dess skicklighet att skapa ett palats av kojan, framkalla oaser i ödemarken och en sommar i vinterlandet, varhelst den andas, frodas och glöder! Ja, då blir man frestad att undra över att så få betrakta den i dess heligaste form. Vad sensualisten kallar kärlekens fröjder är det obetydligaste av dess skatter. Sann kärlek är mindre en passion än en symbol. Mejnour, skall den tid komma, då jag kan tala med dig om Viola såsom något som varit?

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

 

Utdrag ur tredje brevet

Vet du väl att jag på senare tider frågat mig själv: Finns det icke något fel i en kunskap som så skilt oss från det övriga människosläktet? Det är sant att ju högre vi stiger, desto förhatligare synes oss de laster som betungar de kortlivade varelser vilka krälar på jorden. Ju mera känslan av den allsmäktiges godhet genomtränger och uppfyller oss, dess mer erfar vi, att vår sällhet utgår direkt från honom. Men å andra sidan, hur många egenskaper måste icke ligga overksamma inom dem som lever i dödlighetens värld och dock vägrar att dö! Innefattar icke denna sublima egoism, detta tillstånd av frånskildhet och drömmeri – denna självinneslutna och självberoende, majestätiska tillvaro – innefattar icke detta en avsägelse av den gemenskap som införlivar vår välfärd våra nöjen, våra förhoppningar och våra bekymmer med andras? Att leva utan fruktan för fiender, utan att bli oroad av sjukdomar, fria från omsorger, från svagheter och ofullkomligheter är en föreställning som smeker vår stolthet. Och ändock, beundrar du icke ännu mer honom som dör för en annan? Sedan jag älskade henne, Mejnour, synes det nästan vara en feghet att undvika den grav som uppslukar de hjärtan vilka hyser vår bild. Jag känner det – jorden inkräktar på min ande. Du hade rätt! Evig ålderdom, ren och passionsfri, är en lyckligare lott än evig ungdom med dess åtrå och begär. Intill dess vi kan bli helt och hållet andliga, måste enslighetens lugn vara likgiltighet.

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

 

Utdrag ur fjärde brevet

Jag har mottagit din skrivelse. Vad! Är det så? Har din elev bedragit dig? Ack, stackars gosse! Men –

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

(Här följer beskrivningar om de tilldragelser i Glyndons liv med vilka läsaren redan är bekant eller ock snart skall bli det samt ivriga böner till Mejnour att framgent vaka över sin elevs öde.)

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Men jag hyser samma åtrå, fast med ett varmare hjärta. Hur varnar mig ej de faror, som åtföljer min lärjunges prövning, för försöket! Ännu en gång skall jag söka ljusets son!

*                    *                    *                    *                    *

*                    *                    *                    *                    *

Ja, Adonai, länge döv för min åkallan, nedsteg slutligen inom min synkrets och lämnade efter sig en stråle av sin glans, och denna stråle har hoppets färg. O, icke omöjligt, Viola, icke omöjligt, att vi ännu kan bli förenade själ med själ!

 

Utdrag ur femte brevet (många månader senare)

Mejnour, vakna upp ur din liknöjdhet – gläd dig! En ny själ skall komma till världen. En ny själ, som skall kalla mig fader. Ack, om de, vilka är bundna vid det mänskliga livets alla sysselsättningar och öden, genombävas av en outsäglig rörelse vid tanken att ännu en gång få skåda sitt eget barndomsliv uppstå hos deras barn, om de vid barnets födelse tycker sig själva återfödda till det första oskyldighetens tillstånd, om de kan känna att på människan vilar nästan en ängels plikt, då hon har ett liv att vårda från vaggan och en själ att fostra för himlen – vad måste icke jag då känna, då jag får välkomna en arvtagare till gåvor vilkas värde fördubblas då de delas. Hur ljuv rättigheten att vaka och att beskydda, att ingjuta kunskaper, att avvända faror och att en rikare, mäktigare och djupare ström leda livets ström tillbaka till paradiset, varifrån den runnit upp. Och vid denna flod skall våra själar, ljuva moder, mötas! Vårt barn skall ersätta vad som brister i sympati. Och vilken skepnad skall kunna skrämma, vilken fasa kunna förfära dig, när din invigning sker vid ditt barns vagga!

 

ELFTE KAPITLET

Ja, Viola, du är en annan varelse än då du i dörren till din italienska boning följde dina dunkla fantasier genom skuggornas land, eller då du på den bana, där illusionen för en timme härmar jord och himmel, förgäves bemödade dig om att ge röst och uttryck åt en italiensk skönhet inför trötta sinnen, som icke se annat än glittret och sceneriet. Din ande vilar i sin egen lycksalighet. Dess vandringar har funnit ett mål. Ett ögonblick sluter ofta en hel evighet i sig, ty då man är fullkomligt lycklig, känner man, att det är omöjligt att dö. När själen känner sig själv, när den är medveten om sig själv, är den ock medveten om ett evinnerligt liv! Invigningen är fullbordad – dina dagar och dina nätter är icke ägnade åt andra syner än dem, med vilka ett förnöjt hjärta förtjusar en svekfri inbillning. Serafer och sylfer, förlåt mig att jag frågar om icke dessa visioner är älskligare än ni själva är!

De står på stranden och betraktar solen, som sjunker i havet. Hur länge har de nu varit på denna ö? Än sen! – Det kan ha varit månader eller år – vad betyder det! Varför skulle jag eller du hålla reda på denna sälla tid? Såsom åldrar synes försvinna i ett ögonblicks dröm, så låt oss mäta hänryckning eller smärta efter drömmens längd eller efter antalet av de rörelser drömmen innebär!

Solen sjunker långsamt ned. Luften är torr och tryckande, på havet ligger de ståtliga skeppen orörliga. På stranden synes inte enda löv röra sig på träden.

Viola smög sig närmare Zanoni. En oförklarlig förkänsla av fara kom hennes hjärta att slå snabbare, och seende i hans ansikte häpnade hon över dess uttryck: där syntes ängslan, tankspriddhet och oro.

”Denna stillhet förskräcker mig”, viskade hon.

Zanoni tycktes icke höra henne. Han talade sakta för sig själv och såg sig oroligt omkring. Hon visste icke varför, men denna blick, som tycktes genomspana rymden, dessa på ett främmande språk frammumlade ord upplivade dunkelt hennes forna fördomar. Hon var mera lättskrämd från det ögonblick hon visste att hon hade ännu ett väsen att svara för. Sällsamma brytning i kvinnans liv och i hennes kärlek! Någonting ännu osett och okänt börjar att dela hjärtat med den som hittills varit dess enväldige monark!

”Se på mig, Zanoni”, sade hon tryckande hans hand.

Han vände sig till henne. ”Du är blek, Viola, din hand darrar!”

”Det är sant. Det känns som om någon fiende närmade sig oss!”

”Den aningen bedrar dig icke. En fiende är verkligen oss nära. Jag ser honom genom den tunga luften. Jag hör honom genom tystnaden, den spöklike förstöraren – pesten! Ser du hur löven svärma av insekter, som endast med möda kan skönjas av ögat. De följer med fläkten av dess anda!”

I det han talade föll en fågel från grenarna ned för Violas fot. Den flaxade, den vred sig ett ögonblick och dog.

”O, Viola!” ropade Zanoni lidelsefullt. ”Det är döden. Fruktar du icke för att dö?”

”Att lämna dig? O, ja!”

”Och om jag kunde lära dig hur döden kan trotsas, om jag kunde från din ungdom avvända tidens lopp – om jag kunde –”

Han tystnade tvärt, ty Violas ögon talade blott förskräckelse. Hennes kind och läppar var vita.

”Tala icke så – se icke på mig så”, sade hon och drog sig undan från honom. ”Du skrämmer mig. Ack, tala icke så eller – jag darrar – icke – icke för mig själv, men för ditt barn.”

”Ditt barn! Och ville du förmena ditt barn samma lysande lott?”

”Zanoni!”

”Nåväl!”

”Solen har sjunkit och försvunnit för våra blickar, men den stiger upp att lysa för andra. När vi lämnar denna värld, går vi att leva i en annan. O älskade – o, men ädle herre och man”, fortfor hon med plötslig kraft, ”säg mig att du blott skämtade, att du blott lekte med min enfald! Jag är mindre rädd för pesten än för dina ord.”

Zanonis panna mörknade. Han såg tyst på henne några sekunder och sade därpå nästan strängt:

”Vad vet du väl om mig som kommer dig att misstro mig så?”

”O, förlåt, förlåt! – Intet!” ropade Viola, kastande sig till hans bröst och bristande i gråt. “Jag vill ej en gång tro dina egna ord, om de förorättar dig!” Han kysste bort tårarna från hennes ögonlock, men svarade ej.

”Och”, fortfor hon med ett förtjusande, barnsligt leende, ”om du ville ge mig ett skydd mot pesten, ville jag mottaga det av dig.” Och hon lade handen på en liten antik amulett, som han bar på bröstet.

”Du vet, hur ofta denna gjort mig svartsjuk, säkert någon kärlekspant från fordom, Zanoni? Men nej, du älskade icke henne som gav dig den så som du älskar mig. Skall jag stjäla från dig din amulett?”

”Barn!” sade Zanoni ömt. ”Hon som hängde dett omkring min hals ansåg det verkligen såsom ett skyddsmedel, ty hon var vidskeplig liksom du. Men den betyder mer för mig än en trollkarls talisman – det är en relik från ljuva, förgångna tider, då ingen som älskade mig kunde misstro mig.”

Han sade dessa ord med en så melankoliskt förebrående ton att den gick Viola till hjärtat. Men denna ton antog en högtidlig klang, som höll tillbaka utbrottet av hennes känslor då han fortsatte:

”Och denna, Viola, skall måhända en dag flyttas från mitt bröst till ditt, den dag då du skall förstå mig bättre – när lagarna för vår tillvaro blir desamma för oss båda!”

Han fortsatte långsamt vägen. De återvände hem. Men fruktan kvarstannade i Violas hjärta, ehuru hon försökte att jaga bort den. Hon var italienska och därtill katolik med alla sitt lands och sin religions fördomar. Hon smög sig till sitt rum och bad framför en liten helgonbild av San Gennaro, vilken den präst som tillhörde hennes familj givit henne då hon var liten och vilken följt henne överallt. Hon hade hittills aldrig trott att hon kunde skiljas från den. Ägde den någon förmåga att skydda mot pesten – fruktade hon väl mer pesten för sin egen skull? Då Zanoni morgonen därpå vaknade, fann han helgonbilden hängande om sin hals bredvid den mystiska amuletten.

”Du skall inte behöva frukta för pesten nu”, sade Viola mellan tårar och leenden. ”Och när du vill tala till mig igen, såsom du gjorde i går afton, skall helgonet banna dig.”

Nåväl, Zanoni, kan vi någonsin utbyta tankar och föreställningar med andra än med dem som är oss lika?

Ja, pesten bröt ut – hemmet på ön måste överges. Mäktige siare, du har ingen förmåga att rädda dem du älskar! Farväl, du den första äktenskapstidens boning, du ljuva viloställe utan bekymmer, farväl! Lika milda klimat kan hälsa er, o älskande, skyar lika blå, vatten lika silverklara och lugna. Men denna tid, kan den väl någonsin återvända? Vem vill påstå att hjärtat icke förändrar sig tillika med omgivningarna, med det ställe där vi först bodde med den älskade? Varje fläck där har så många minnen, vilka endast den platsen kan återkalla. Det förflutna som dväljes där tycks fordra samma trohet i framtiden. Om en mindre vänlig, mindre tillitsfull tanke stiger upp hos oss, för oss vid åsynen av ett träd, under vilket löften växlades eller en tår kysstes bort, åter tillbaka till den första illusionens gudomliga stunder. Men i ett hem, där ingenting talar om de första smekmånaderna, varifrån intet minne av ömma förbindelser hälsar och där inga heliga erinringar finns, inga hågkomster dröjer från begravna kärleksfröjder – vilkas vålnader är änglar! Ja, vilken som genomgått kärlekens sorgliga historia skall säga oss att hjärtat icke förändras tillika med scenen! Blås sakta, ni gynnsamma vindar! Sväll friskt, ni segel! Bort från det land, där döden ryckt spiran från kärleken! Stränderna svävar bort; nya kuster efterträder den jungfruliga öns gröna kullar och apelsinlundar. Fjärran i månljuset glimmar kolonnerna av ett tempel, som athenarna fordom ägnade visheten. Och stående på fartyget, som snabbt gled fram för den friska vinden, mumlade den invigde, som överlevat gudinnan, för sig själv:

”Har visdomen i tidernas längd icke skänkt mig lyckligare stunder än dessa, som jag lika delar med bonden och herden, vilka icke känner någon annan värld än den trånga krets, inom vilka de lever, ingen annan åtrå än hemmets kyss och leenden?”

Och månen, med samma sken belysande ruinerna av det tempel, vars trosbekännare längesen försvunnit som den levande bondens koja, som det urgamla bergets topp och den förgängliga grönska som klädde dess sidor, syntes med lugnt förakt svara det väsen som måhända sett templet byggas och som kanske en gång skulle bevittna hur detta berg rycktes loss från sina grundvalar.

 

Noter

1) En ordlek, som icke kan fullt återges, emedan ordet brave här syftar på de italienska bravi (rövare).

2) Det är lika nödvändigt att känna onda ting som goda, ty vem kan veta vad som är gott utan att äga kunskap om vad som är ont? etc. (Paracelsus: De Nat. Rer., lib. 3.) Laurency tillägger här: ”även Dante”.

3) Paracelsus, De nat. rer., bib. 1

4) Pausanias – se Plutarchos.

5) Här förekommer en lucka i manuskriptet.

6) Se Holland, ”Travels to the Ionian Isles”, s. 18.

7) Homerisk hymn.

8) Braminerna säger på tal om Brahma: För den Allvetande existerar ej tillvarons tre stadier – sömn, vaka och hänryckning” – varvid de tydligt anser hänryckningen såsom ett tredje, fullt jämlikt tillstånd av vara.

 

Utlagd på internet den 17 april 2008.