FEMTE BOKEN
ELIXIRETS VERKNINGAR
FÖRSTA KAPITLET
Man torde påminna sig att vi lämnade maestro Paolo vid Glyndons sida. Då de förfärliga minnena från den förflutna natten överväldigade engelsmannens sinnen vid hans uppvaknande ur den djupa dvalan, uppgav han ett rop och täckte ansiktet med händerna.
”God morgon, excellens”, sade maestro Paolo muntert. ”Vid Bacchus, ni har sovit gott!”
Ljudet av mannens muntra, klingande och friska röst skingrade de spöksyner som ännu svävade för Glyndons minne.
Han reste sig upp i sängen. ”Var fann ni mig? Varför är ni här?”
”Var jag fann er!” upprepade Paolo bestört. ”I sängen, vet jag. Varför jag är här? Därför att patron bad mig avvakta ert uppvaknande och edra order.”
”Patron! Mejnour! Är han kommen?”
”Kommen och faren, signor. Han lämnade detta brev till er.”
”Ge hit, vänta därute tills jag är klädd!”
”Som ni befaller. Jag har styrt om en förträfflig frukost. Ni måste vara hungrig. Jag är en ganska försvarlig kock, en munks son bör så vara! Ni skall häpna över min skicklighet i att anrätta fisk. Min sång hoppas jag icke stör er. Jag sjunger alltid, när jag lagar till sallad. Det hör till kryddorna”. Och kastande sin karbin över skuldrorna, skyndade Paolo från rummet och stängde dörren.
Glyndon var redan fördjupad i läsningen av följande brev:
”Då jag först mottog dig som lärjunge, lovade jag Zanoni, att jag, om jag vid de första proven fann att du icke kunde öka antalet av vår ordens medlemmar, utan blott antalet av de offer som förgäves däri sökt inträde, icke skulle överge dig åt ditt eget olyckliga öde, utan åter införa dig i världen. Jag fullgör mitt löfte. Ditt prov har varit det lättaste som någonsin blivit en nybörjare ålagt. Jag fordrade ingenting annat än avsägelse av materialismen och ett ringa bevis på ditt tålamod och din trohet. Gå tillbaka till din egen värld! Du passar icke för vår.
Det var jag, som lät Paolo mottaga dig vid festen. Det var jag som drev den gamle tiggaren att begära allmosor. Det var jag som lämnade boken öppen, som du icke kunde läsa utan att tillika överträda min befallning. Nåväl, du har sett vad som väntar dig vid kunskapens tröskel. Du har mött den första fiende som hotar den som sinnligheten ännu fjättrar och förslavar. Undrar du över att jag för alltid stänger portarna för dig? Förstår du icke nu att det fordras en mogen, renad själ, upphöjd icke av en yttre förtrollning och hänförelse, utan av en inre höghet och kraft, för att träda över tröskeln och trotsa fienden? Eländige! All min kunskap gagnar till intet för den förvägne, sinnesträlen, för den som icke åstundar våra hemligheter för annat än att förslösa dem på grova nöjen och själviska laster! Har icke forna tiders bedragare och trollkarlar förgåtts vid blotta försöket att genomtränga de mysterier som är ämnade att rena, icke att fördärva? De yvdes över de vises sten och har dött i trasor, de skröt över det odödliggörande elixiret och ha, grånade i förtid, sjunkit i graven. Legender förtäljer att fienden slitit dem i stycken. Ja, den fiende som lurade i deras egna oheliga begär och brottsliga avsikter! Vad de åstundade åstundade ock du, och hade du en ängels vingar kunde du dock icke lyfta ur din förgänglighets dy. Din åtrå efter kunskap är blott en dumdristig inbilskhet, din törst efter lycksalighet blott en sjuklig trängtan efter de kroppsliga nöjenas orena och grumliga källa. Själva kärleken, vilken annars upphöjer även det lägsta sinne, är hos dig blott en passion, som mitt under sin högsta tjusning endast tänker på att bedraga! Du en av oss! Du en broder av denna höga orden! Du en sökande till de stjärnor som skiner i den kaledeiska lärans shemaia! Blott örnungen kan av örnen höjas mot solen. Jag lämnar dig i din skymning!
Men ack, orene löftesbrytare, du har inandats elixiret. Du har dragit en spöklik, obeveklig fiende i din närhet. Du själv måste besvärja det fantom du framkallat. Du måste återvända till världen, men icke utan lidande och stor ansträngning kan du återvinna livets glädje och lugn, som du velat försaka. Till din tröst vill jag säga dig: den som insupit aldrig så litet av den livgivande, flyktiga saft varav du njutit har uppväckt egenskaper som aldrig vilr, egenskaper som med undergivet tålamod, sann tro och mod – icke fysiskt såsom ditt, utan ett sådant som uppkommer från ett beslutsamt och dygdigt sinne – skall leda, om icke till den kunskap vilken för utom sinnevärlden, dock till en framstående plats på den bana han väljer sig på jorden. Du skall känna en rastlös kraft inverka på dig under allt ditt görande och låtande. Ditt hjärta skall mitt ibland vanliga nöjen trängta till någonting bättre, heligare. Din ärelystnad skall mitt under sin djärvaste flykt eftersträva något som den icke kan ernå. Men anse icke detta såsom i sig självt tillräckligt för din fullkomning! Denna dragningskraft kan lika lätt leda dig till skam och brott. Det är blott en ofullkomlig, nyväckt, eggande kraft, som icke skall lämna dig någon ro. Allteftersom du styr den skall du finna den vara en väckelse av din onda eller din goda genius.
Men ve dig, insekt, fångad i din väv, där du snärjt in lemmar och vingar! Du har icke blott insupit elixiret. du har ock frambesvurit vålnaden. Av alla rymdens invånare är ingen så fientlig, så illasinnad mot människan, och du har lyft slöjan från din blick. Jag kan icke återge dig din forna lyckliga blindhet. Vet att vi alla, den högste och den visaste, som i anda och sanning sökt träda över tröskeln, haft denna gräsliga och förfärande vaktare att besegra och underkuva; detta har varit vårt första arbete. Vet att du kan befria dig från dessa likblå ögon, vet att, ehuru de skrämma, kunna de dock icke skada dig, om du motstår de tankar vartill de fresta och den fasa de uppväcka.
Frukta dem mest då du icke ser dem. Och nu, dödlige, skiljas vi. Allt vad jag kan säga dig till uppmuntran, till varning, till ledning har jag sagt i dessa rader. Icke jag, du själv har nedkallat den mörka prövning, ur vilken jag hoppas du ännu måtte utgå med frid. Trogen den kunskap jag tjänar, undanhåller jag ingen underrättelse för den rene sökaren, för den ovärdige är jag en mörk gåta. Såsom människans minne är hennes enda oförytterliga arvedel, så står det icke i min makt att åter söndersmula till materia de immateriella tankar som sprungit upp i ditt bröst.
Lärlingen kan förvandla detta slott till stoft och jämna detta berg med marken. Mästaren har ingen makt att säga till den tanke som hans kunskap ingivit: Försvinn! Du kan ge tanken nya former, du kan förfina och rena den till en ädlare art, men du kan icke tillintetgöra eller upphäva det som har sin tillvaro i minnet, detta är ingen substans, endast idé. Varje tanke är en själ! Förgäves skulle därför du eller jag försöka att tillintetgöra det förflutna eller att återge dig din ungdoms lyckliga blindhet. Du måste underkasta dig elixirets verkan, du måste kämpa med den vålnad du framkallat!”
Brevet föll ur Glyndons hand. Ett slags domning efterträdde de olika rörelser som jagat varandra under genomläsandet, en domning, liknande den som vanligen följer den plötsliga tillintetgörelsen av ett brinnande och länge närt hopp i människans hjärta, vare sig att detta hopp tillhör kärleken, girigheten eller ärelystnaden. Den värld, efter vilken han så länge törstat, för vilken han arbetat och gjort uppoffringar, var nu stängd för honom för alltid genom hans förvägenhet och inbilskhet. Men Glyndon var icke en av dem som länge klandrar sig själva. Hans förargelse började att vända sig mot Mejnour, som erkände att han velat fresta honom och som nu övergav honom – övergav honom och lämnade honom åt ett spökes inflytande. Magerns förebråelser snarare retade än förödmjukade honom. Vad brott hade han väl begått som förtjänade ett så barskt och föraktfullt språk? Var det väl så förnedrande att känna nöje i Fillides leenden och ögonspråk? Hade icke Zanoni själv tillstått att han älskade Viola? Hade han icke flytt med henne såsom hennes make? Glyndon besinnade aldrig huruvida det fanns någon åtskillnad mellan ett slags kärlek och ett annat. Vari bestod väl den svåra synden? Månne det var så fördömligt att låta sig förledas av sitt mod, att ge efter för en frestelse, som var till endast för den djärve? Hade icke den hemlighetsfulla boken, som Mejnour med avsikt lämnat öppen, bjudit honom att blott ”taga sig till vara för fruktan”? Var icke alla möjliga eggelser, som kunde inverka på ett mänskligt sinne, till hands att förmå honom att bryta mot förbudet att tränga in i rummet? Hade han ej nyckeln, som magnetiskt verkade på hans nyfikenhet, och boken sedan, lärde icke den det sätt på vilket nyfikenheten skulle tillfredsställas? Allteftersom dessa tankar snabbt trängde sig på honom, började han betrakta hela Mejnours uppförande antingen såsom ett trolöst spel för att locka honom i samma fördömelse som sig själv eller ock såsom en bedragares konstgrepp, vilken visste med sig att han icke förmådde förverkliga de stora ting han förbundit sig till. Då han ännu en gång gick igenom de hotelser och de varningar, som Mejnours brev innehöll, tycktes de honom utgöras endast av parabler och allegorier – platonisternas och pytagoreernas vanliga jargong. Småningom började han anse själva vålnaden som han sett, detta fantom, så förfärligt till sitt väsen, för en blott synvilla, som Mejnours skicklighet framkallat. Det glada solsken, som uppfyllde varje vrå av rummet, jagade bort alla mörka bilder från den förflutna natten. Hans stolthet och hans hämndlust stärkte hans naturliga mod. Och när han efter att hastigt ha gjort sin toalett gick ut till Paolo, var hans kind täckt av en hög färg och hans gång stolt.
”Så, er patron eller vad ni kallar honom”, sade han, ”bad er vänta och välkomna mig till festen i byn, Paolo?”
”Det gjorde han, genom en gammal eländig krympling, som förde med sig hälsningen. Det förundrade mig för ögonblicket, ty jag trodde att han var långt borta vid det laget. Men dessa stora filosofer frågar litet efter några hundra mil.”
”Varför sade ni mig icke att ni hade haft bud från Mejnour.”
”Därför att den gamle krymplingen förbjöd mig det.”
”Såg ni icke mannen sedermera efter dansen?”
”Nej, excellens.”
”Hm!”
”Tillåt mig hjälpa er”, bad Paolo och lade för på Glyndons tallrik samt fyllde hans glas. ”Jag önskar nu, eftersom patronen är sin väg”, tillade han och kastade en spökrädd blick omkring sig i rummet, ”icke som om jag på något sätt skulle vilja förtala honom, men jag önskar, säger jag, att ni nu, sedan han är sin kos, ville besinna er litet och fråga ert eget hjärta vad det skall bli av er ungdom? Det var väl icke er mening att begrava den så här i dessa gamla ruiner och att blottställa kropp och själ genom studier dem jag är viss om att helgonen ingalunda kan gilla.”
”Är helgonen då så partiska för edra sysselsättningar, maestro Paolo?” ”Vad”, svarade banditen litet förbryllad, ”den som har tillräckligt med pistoler i sin börs behöver icke ha några i sitt bälte för att därigenom komma åt andra människors kassor. Det är en helt annan sak med oss, stackars satar. I alla fall helgar jag alltid en del av min vinst åt Jungfrun, och resten delar jag barmhärtigt med de fattiga. Men ät, drick och var glad, tag avlat av er biktfader för edra synder och laga att ni icke har alltför stort syndaregister för varje gång – det är mitt råd! Er skål, excellens! Bah, signor, att fasta på andra dagar än som är föreskrivna, det är för en god katolik endast att utsätta sig för spöken.”
”Spöken!”
”Ja, djävulen frestar alltid fastande magar. Hat, tjuvnad, röveri och mordlust är den hungriges naturliga begärelser. Med en full mage, signor, är vi i fred med hela världen. Det är rätt: ni tycker om rapphönsen! För tusan! När jag tillbragt två eller tre dagar i bergen, utan att från ena solnedgången till den andra ha fått annan föda än en svart brödkant och en lök, blir jag så grym som en varg och, vad som är ändå värre, jag ser vid sådana tillfällen små tomtegubbar dansa framför mig. Ja, fastan har lika många spökerier med sig som ett slagfält.”
Glyndon tyckte att hans kamrat resonerade tämligen klokt. Och ju mer han åt och drack, desto mer förbleknade minnet av den förflutna natten och Mejnours försvinnande. Fönstret stod öppet, vinden blåste, solen sken, hela naturen var munter, och munter var maestro Paolo som naturen själv. Han talade om äventyr, om resor, om kvinnor med en smittande lustighet. Men Glyndon lyssnade ännu uppmärksammare när Paolo med ett klipskt leende berömde Fillides ögon, tänder, fötter och sköna växt.
Denne man tycktes verkligen vara en personifikation av det animala, materiella livet. Han skulle för Faust varit en farligare frestare än själva Mefistofeles. Intet bedrägligt på hans läppar syntes beledsaga hans röst, när den tolkade någon glädje. För en, som just nu vaknade till känsla av kunskapens fåfänglighet, var detta oefterrättliga, okunniga, muntra temperament en värre förledare än en upplyst fiendes isande löje skulle varit. Men när Paolo tog farväl med löfte att återkomma följande dagen, blev engelsmannens lynne allvarligare och tankfullare. Elixiret tycktes verkligen ha efterlämnat de förfinande verkningar som Mejnour tillskrivit detsamma. Under det att Glyndon vandrade fram och åter i den ensliga korridoren eller stannade för att betrakta den vidsträckta, härliga utsikt som utbredde sig nedanför ilade högtflygande tankar på verksamhet och ärelystnad, praktfulla, ärofulla syner, snabbt jagande varandra, genom hans själ.
”Mejnour nekar mig sin kunskap. Gott”, sade målaren stolt, ”han har icke berövat mig sin konst!”
Vad, Clarence Glyndon, återvänder du till den bana varifrån du gick ut? Hade Zanoni då rätt?
Han befann sig i magerns rum – icke en urna, icke en ört! Den mystiska boken är försvunnen, essensen gnistrar icke längre för hans ögon! Men själva rummet tycktes ännu uppfyllt av en sällsam atmosfär. Starkare och starkare brinner inom dig begäret efter fullkomning, begäret att skapa! Du längtar efter ett högre liv än det materiella, men ett liv som varje geni kan ernå, det liv som andas i de odödligas verk och i ett oförgängligt namn. Var är verktygen för din konst? Tyst! När saknade den sanna konstnären dessa? Du är återigen i den egen kammare, den vita väggen din duk, ett stycke kol din pensel. Detta är tillräckligt för att åtminstone göra ett utkast av ditt tankefoster, innan det förflyktigar.
Den idé som sålunda uppväckt artistens inbillningskraft var onekligen ädel och högstämd. Den härflöt från det egyptiska bruk varom Diodorus berättat – de levandes dom över de döda1: då kroppen, tillbörligen balsamerad, ställts på floden Akerons strand, där den, innan den sänds till båten som skall föra den över vattnet till dess slutliga viloställe, överlämnas till de utvalda domarena, vilka skall avhöra alla klagomål rörande den hädangångnes förflutna liv och, om de befinnas giltiga, neka den döda kroppen de hedrande begravningsceremonierna.
Utan konstnärens vetskap var det Mejnours beskrivningar av detta bruk, som han späckat med åtskilliga anekdoter, vilka icke funnits i några böcker, som nu ingav honom idén och som skänkte den verklighet och kraft. Han tänkte sig en mäktig och brottslig konung, som under sin livstid icke erfarit den ringaste motsägelse och vilken intet halvdraget andedrag vågat tillviska en varning, men mot vilken nu, sedan han uppgivit andan, slaven i sina fjättrar och det förstummade offret ur sitt fängelse, likfärgade och utmärglade, som om de redan varit döda, uppträdde som anklagare och med förtorkade läppar anropade den rättvisa som aldrig dör.
Sällsamma kraft, o konstnär, vilken plötsligt frambryter ur de töcken och det mörker som den mystiska vetenskapen så länge brett över din fantasi – hur sällsamt att nattens fasa och nattens motgång skulle inverka på din heliga konst! Hur fritt rör sig ej din raska hand vid detta stora utkast! Se hur, trots de grova materialen, icke längre lärlingen, utan mästaren röjes där! Se hur du, medelst det livande elixiret, ger dina skapelser det finare liv som förnekades dig själv? – En annan makt än din egen framkallar de stortänkta symbolerna där på väggen. I bakgrunden höjer sig den ståtliga gravvården – som restes för den dödes vila men som dock kostat tusen liv. Där i halvcirkel sitter de högtidliga domarena. Där vältrar sig floden svart och tung. Där ligger den kungliga mumien. Bävar du icke för hotet på dess panna? Ha! – Rätt gjort, konstnär! – Upp! – Res upp de skrumpna formerna! Talande vittnar de bleka, spöklika ansiktena! Skall icke mänskligheten efter döden hämnas på våldet? Ditt utkast, Clarence Glyndon, är en sublim sanning, din teckning lovar din andes pånyttfödelse. Denna magi är bättre än den trollmakt som boken och drycken innehöll. Timme efter timme har förflutit, du har tänt lampan, natten finner dig ännu vid arbetet. Rättvise himmel! Vad är det som genombävar atmosfären? Varför brinner lampan mattare? Varför reser sig ditt hår? Där! – Där! – Där! Vid fönstret! – Det stirrar på dig, det mörka, det beslöjade, det förfärliga! Där stirrar det med de djävulska ögonen, hånfullt, hatfullt, hämndgirigt på dig.
Han stod och stirrade på spöket. Det var ingen synvilla – det talade icke, det rörde sig icke, tills han, oförmögen att längre uthärda denna stadiga, brännande blick, täckte ansiktet med händerna. Med en rysning drog han dem bävande tillbaka. Han kände att den namnlöse närmade sig. Den segnade ned framför hans teckning – och se, figurerna tycktes lösgöra sig från väggen! Dessa bleka, klagande bilder, de vålnader han själv tecknat, såg hotande och mumlande på honom. Med en våldsam ansträngning, som skakade hela hans kropp och pressade fram ångestsvetten på hans panna, betvingade den unge mannen sin fasa. Han nalkades fantomet, han uthärdade dess blickar, han tilltalade det med stadig röst, han frågade efter dess avsikt och trotsade dess makt.
Och då ljöd dess röst såsom benrangelsriddarens i sagan. Vad det sade, vad det upptäckte är förbjudet för läppar att tolka och för händer att uppteckna. Utan den livgivande dryck som genomströmmat hans kropp och givit den styrka och kraft att besegra dess starkaste makt skulle engelsmannen icke överlevat denna förfärliga stund. Bättre hade det varit för honom att vaka i katakomberna och se de döda resa sig upp ur sina svepningar och höra likmännens förfärliga orgier i förruttnelsens spöklika värld än att skåda dessa anletsdrag, då slöjan lyftes och lyssna till denna viskande röst!
* * * * *
* * * * *
* * * * *
Dagen därpå flydde Glyndon från det förfallna slottet. Med vilket lysande hopp hade han icke trätt över dess tröskel! Med vilka rysansvärda minnen skådade han icke tillbaka på dess uråldriga torn!
ANDRA KAPITLET
Flytta stolen från kaminen, blås upp elden och putsa ljusen! O fredliga, ordnade, trevliga hem! O du förträffliga verklighet!
Det är någon tid efter den tilldragelse som i föregående kapitel omtalades. Vi är icke på den månljusa ön eller bland multnande slott, utan i ett tjugusex fot långt och tjugutvå fot brett rum, väl tapetserat, väl ombonat, med solida armstolar och dåliga målningar i vackra ramar kring väggarna! Tomas Mervale, esq., Londonköpman, ni är avundsvärd!
Det var den lättaste sak i världen för Mervale att vid sin återkomst från kontinenten sätta sig ned vid sin pulpet – hans hjärta hade alltid varit där. Hans fars död gav honom i arv en ansenlig lott i en respektabel firma av andra ordningen. Att göra denna till en av första ordningen var ju en hedrande föresats - denna ärelystnad var just hans! Han hade nyligen gift sig – icke helt och hållet för penningar – nej, han hade ett mera världsligt än krämaraktigt sinne. Han hade inga romantiska ideer om kärleken, men han var en alltför förståndig man att icke veta att en hustru skulle bli en följeslagerska, ett sällskap – icke blott en spekulationsvara. Han frågade icke efter skönhet eller geni, men tyckte om hälsa, gott lynne och en tillräcklig portion sunt förnuft. Han valde en hustru, icke efter sitt hjärta, utan efter sitt huvud och gjorde ett mycket lyckligt val. Mrs Mervale var en förträfflig ung kvinna, verksam, ordentlig, hushållsaktig, tillgiven och god. Hon hade sin vilja för sig men var icke grälsjuk. Hon hade ett klart begrepp om en makas rättigheter liksom om de egenskaper som bidrar till trevnadens ökande. Hon skulle aldrig ha förlåtit sin man, om hon funnit honom skyldig till det allra flyktigaste tycke för någon annan, men tillika hade hon själv den beundransvärdaste känsla av det passande. Hon avskydde all ostadighet, allt koketteri och all behagsjuka – små fel, som ofta undergräver den husliga lyckan men som ett tanklöst sinne utan överläggning gör sig skyldigt till. Dock ansåg hon det icke rätt att älska sin man för mycket. Hon behöll en fond av ömhet för alla sina anförvanter, alla vänner, åtskilliga bekantskaper och möjligheten av ett nytt giftermål, i händelse någonting skulle komma att hända mr Mervale. Hon höll ett gott bord, ty det passade deras stånd, och hennes lynne ansågs vara jämnt och fast. Också kunde hon säga ett och annat skarpt ord till mr Mervale, om han icke var punktlig. Hon var mycket noga med att han skulle byta skor, när han kom hem, ty mattorna var dyra och nya. Hon var icke vresig, icke heller häftig – himlen belöne henne för det! Men när hon var missnöjd, visade hon det och – utdelande en högtidlig näpst – hänvisade till sina egna förtjänster – till sin onkel, som var amiral, och till sina 30 000 pund, som hon fört med sig åt sin kärleks föremål. Och som mr Mervale var en godlynt man, vilken erkände sina fel och medgav hennes förträfflighet, var missnöjet snart bilagt.
Varje litet hushåll har sina vedervärdigheter, dock icke färre än mrs och mr Mervales. Utan att vara bestämt road av att kläda sig, ägnade mrs Mervale dock en viss uppmärksamhet däråt. Hon syntes aldrig utanför sitt rum med papiljotter i håret, icke heller i den prosaiska morgondräkten. Klockan halv nio varje morgon var mrs Mervale klädd för dagen – det vill säga, tills hon klädde om sig till middagen. Livet ordentligt fäst, mössan stärkt och veckad, klänningen vinter och sommar av tjockt, vackert siden. Den tidens damer bar korta livstycken – så ock mrs Mervale. Hennes förmiddagsprydnader bestod av en massiv guldkedja med vidhängande guldur – icke ett av dessa bräckliga dvärgar till ur som ser så näpna ut och går så illa – utan ett vackert repeterur, som höll en minutiös räkning med fader Tid, därjämte av en mosaikbrosch och ett miniatyrporträtt av amiralen, hennes onkel, infattat i ett armband. Detta kunde kallas ”lilla dräkten”. Den ”stora” anlades på eftermiddagen, och därtill hade hon två vackra uppsättningar halsband, örringar och armband kompletta – den ena av ametister, den andra av topaser. Hennes kostym för övrigt bestod vanligtvis av en guldfärgad sidenklänning och en turban, vari hon nyligen blivit porträtterad. Mrs Mervale hade krokig näsa, friska tänder, vackert hår och ljusa ögonhår, något hög växt, vackert hull, fylliga kinder, stora, duktiga fötter, enkom skapade för att gå med, samt stora vita händer med fina naglar. Hon såg något äldre ut än hon verkligen var, men det torde ha berott på en viss värdighet i hennes hållning och på hennes kungliga näsa. Hon bar vanligtvis halvvantar. Hon läste aldrig någonsin poesi utom Goldsmiths och Cowpers. Hon var icke road av romaner, ehuru hon icke hyste någon fördom mot dem. Hon tyckte om ett skådespel och en pantomim med en lätt supé efteråt. Hon älskade icke konserter eller operor. Vid vinterns början valde hon sig en bok att läsa och började något handarbete. Båda räckte vintern ut, om våren fortsatte hon handarbetet men övergav läsningen. Hennes favoritstudium var historien, vilken hon inhämtade av doktor Goldsmith. Hennes skönlitterära favoritförfattare var gemenligen doktor Johnson. En värdigare eller mer respekterad kvinna stod icke att finna – undantagandes i ett liktal.
Det var en höstafton. Mr och mrs Mervale, nyligen återkomna från en utflykt till Weymouth, befann sig i förmaket, frun satt på den ena sidan, mannen på den andra.
”Ja, jag försäkrar dig, min vän, att Glyndon med alla sina ytterligheter var en ganska intagande och älskvärd yngling. Du skulle säkert ha tyckt om honom – alla kvinnor gjorde det.”
”Min kära Tomas, du torde ursäkta anmärkningen – men ditt uttryck: ’alla kvinnor’ –”
”Jag ber om förlåtelse, du har rätt. Jag ville bara säga, att han var en stor favorit hos ditt förtjusande kön.”
”Jag förstår – en något lättsinnig karaktär.”
”Lättsinnig, nej icke precis. Litet ostadig – mycket besynnerlig – men visst icke lättsinnig. Inbilsk och envis till karaktären, men blyg och skygg i sitt sätt, nästan för mycket – just som du tycker om det. Emellertid är jag verkligen allvarligt missnöjd med de underrättelser jag haft om honom i dag. Han har levat, synes det, ett ganska oordentligt liv, flackat från det ena stället till det andra och säkert redan förstört en vacker summa pengar.”
”Apropå pengar”, sade mrs Mervale, ”så fruktar jag att vi måste byta slaktare. Han är helt säkert i samförstånd med kocken.”
”Det är skada, hans kött är charmant. Dessa londonska tjänare är ena riktiga lymlar. Men som jag sade, den stackars Glyndon – ”
Här hördes en bultning på dörren. ”Bevare mig”, sade mrs Mervale, ”klockan är över tio! Vem kan det väl vara?”
”Kanske din onkel, amiralen”, sade mannen med en lätt anstrykning av missnöje i rösten. ”Han hedrar oss alltid vid denna timme.”
”Jag hoppas, att ingen av mina släktingar är ovälkomna gäster i ditt hus. Amiralen är en mycket intressant man och – hans förmögenhet helt och hållet till hans disposition.”
”Det är ingen jag respekterar högre”, sade Mervale eftertryckligt.
Betjänten öppnade dörren och anmälde mr Glyndon.
”Mr Glyndon! – Högst besynnerligt –” utropade mrs Mervale, men innan hon hann sluta meningen var Glyndon i rummet.
De två vännerna hälsade varandra så varmt som barndomsvänner efter en lång skilsmässa brukar göra. En tillbörlig och högtidlig presentation följde nu, och mrs Mervale bad sin mans vän med ett värdigt leende och en förstulen blick på hans stövlar vara välkommen till England. Glyndon var mycket förändrad sedan Mervale senast såg honom. Ehuru blott två år sedan dess förflutit, var hans vackra hy nu brunare och manligare. Djupa tecken av sorg, av tankeansträngning eller arbete hade utplånat den lyckliga ungdomens jämna konturer. I stället för hans forna fina och belevade skick röjdes nu en viss vårdslöshet i min, ton och hållning, vilket förrådde umgänge med personer som föga brydde sig om konvenansen. Ändock tycktes en viss ädelhet, förut obemärkt hos honom, känneteckna hans utseende och ge hans frimodiga tal och sätt en viss värdighet.
”Så, att du nu satt bo, Mervale – jag behöver icke fråga om du är lycklig. Förtjänst, förstånd, rikedom, karaktär och en så vacker kompanjon förtjänar lycka och vinner den.”
”Behagar ni en kopp te, mr Glyndon?” frågade mrs Mervale högst förbindligt.
”Nej, tack. Jag föreslår en långt mera passande krydda för min gamle vän. Vin, Mervale – vin, eller hur? – eller en bål gammal engelsk punsch. Din fru tillåter oss – vi vill göra oss en glad afton!”
Mrs Mervale sköt stolen tillbaka och försökte med all makt att icke se förskräckt ut. Glyndon gav ej sin vän tid att svara –
”Så är jag då äntligen i England”, sade han och såg sig omkring i rummet med ett svagt leende: ”helt säkert skall denna lugna luft ha ett gott inflytande på mig; säkert, säkert, skall jag bli lik de andra.”
”Har du varit sjuk, Glyndon?”
”Sjuk! ja... Hm! – Du har ett präktigt hus. Har du också ett ledigt rum för en ensam vandrare?”
Mr Mervale kastade en blick på sin hustru, och hans hustru såg envist ned i mattan. ”Blyg och skygg i sitt sätt – nästan för mycket skygg!” Mrs Mervale var ytterligt harmsen och förvånad!
”Min vän? sade Mervale slutligen ödmjukt i frågande ton.
”Min vän!” genmälde mrs Mervale menlöst och litet harmset.
”Kan vi avstå ett rum åt min gamle vän, Sara?”
Den gamle vännen hade sjunkit tillbaka i stolen och med fötterna vilande på järnplåten, stirrade han uppmärksamt i elden, utan att tyckas vidare ihågkomma sin nyss gjorda fråga.
Mrs Mervale bet sig i läppen, syntes först tankfull och svarade slutligen kallt: ”Helt visst, mr Mervale, helt visst, dina vänner gör rätt som gör sig själva hemmastadda.” Därefter tände hon sitt ljus och skred majestätiskt ur rummet. Då hon återkom, hade de två vännerna försvunnit och dragit sig undan i mr Mervales bibliotek.
Klockan slog tolv, ett, två. Tre gånger hade mrs Mervale skickat bud till dem för att få veta – först om de önskade någonting vidare, om mr Glyndon sov på madrass eller fjäderbolster, slutligen för att fråga huruvida den koffert som mr Glyndon medfört skulle bäras upp. Och till svar på alla dessa frågor hördes blott gästens höga röst – en röst, som trängde till köket – till vinden – ”Ännu en bål!” Slutligen syntes Mervale i sängkammaren – icke ångerfull, icke avbedjande – ej, icke det ringaste. Hans ögon spelade, hans kind brann, hans fot raglade. Han sjöng – mr Thomas Mervale sjöng verkligen!
”Mr Mervale! Är det möjligt, sir! –”
’Gamle Kung Cole var en lustiger själ –’
”Mr Mervale! Sir! – Lämna mig, sir!”
’Ja en lustiger själ var kung Cole –
”Vilket exempel för tjänstfolket!”
’Han ropte på sin pipa, han ropte på sin bål –’
”Om ni icke låter mig vara i fred, sir, så ropar jag – –”
’Han ropte de spelmän tre’.
TREDJE KAPITLET
Morgon därpå vid frukosten såg mrs Mervale ut som om hela kvinnosläktets oförskyllda lidande svävat på hennes panna. Mr Mervale liknade bilden av en ångerfull syndare. Han talade föga, han klagade blott över huvudvärk och bad att äggen måtte flyttas från bordet. Clarence Glyndon – oförtruten, omedveten, ogenerad, förhärdad, oefterrättlig – var vid friskt humör och pratade för tre.
”Stackars Mervale! Han har glömt bort det gamla kamratlivet, madame. Om ett par tre nätter skall han väl återigen komma på tråden!”
”Sir”, sade mrs Mervale, framdragande en redan överläst fras med en mer än johnsonsk värdighet: ”tillåt mig påminna er att mr Mervale nu är en gift man, blivande familjefader och för närvarande husfader.”
”Just vad jag avundas honom. Jag själv har en oemotståndlig lust att gifta mig. Sällheten är smittosam.”
”Målar du ännu?” frågade Mervale trögt, bemödande sig att blanda bort korten.
”O, nej, jag har följt ditt råd. Ingen konst, intet ideal – intet annat än verklighet och prosa finns för mig nu. Om jag sloge mig på att måla igen, så är jag säker på att du skulle vilja köpa mina stycken... Skynda på och gör slut på frukosten, min gosse. Jag vill rådgöra med dig. Jag har kommit till England att sköta mina affärer. Min ärelystnad sträcker sig nu blott till att förvärva pengar! Dina råd och din erfarenhet skall bistå mig.”
”Ah, du ledsnade snart på de vises sten... Du skall veta, Sara, att Glyndon, då jag senast lämnade honom, höll på att bli mager och alkemist.”
”Ni är satirisk i dag, mr Mervale.”
”På min heder, har jag icke talat om det förut?”
Glyndon steg hastigt upp.
”Varför uppliva dessa minnen av en dåraktig förmätenhet? Har jag icke sagt, att jag återkommit till mitt fädernesland för att uppfylla min egentliga bestämmelse! O ja, vad är hälsosammare, ädlare och mera i enlighet med vår natur än det du kallar det praktiska livet? Om vi har talanger, vad tjänar de till annat än att sälja dem med vinst? Köpa kunskap som vi köper andra varor, köpa den billigt och sälja den så dyrt som möjligt... Har du icke frukosterat ännu?”
Vännerna gick ut tillsammans, och Mervale sökte undvika den ironi varmed Glyndon komplimenterade honom över hans aktningsvärda liv och ställning, hans företag, hans lyckliga äktenskap och hans åtta tavlor i deras granna ramar. Fordom hade den nyktre Mervale utövat ett slags välde över sin vän. Då var han den som gisslade och Glyndon den som blygdes över sina egenheter. Nu tycktes förhållandet vara omvänt. Det låg i Glyndons nuvarande sätt att vara någonting djärvt och allvarligt, som skrämde och tystade det vardagliga i hans väns karaktär. Han tycktes finna ett elakt nöje i att övertyga honom om att världens sansade liv var föraktligt och lågt.
”Ah”, utropade han, ”hur rätt hade du icke som uppmanade till ett respektabelt parti, att skaffa sig en säker position, att leva i tillbörlig fruktan för världen och sin hustru och att förvärva den fattiges avund och den rikes lov. Du har verkligen levat som du lärt. – Härliga liv! Köpmanspulpeten och sparlakansläxorna! Ha, ha! Skall vi ha oss en rolig kväll till?”
Förlägen och uppretad vände Mervale samtalet på Glyndons affärer. Han var förvånad över den världskännedom som artisten så hastigt tycktes ha förvärvat. Ännu mer överraskades han av den skarpsinnighet och den bestämdhet varmed han talade om de då för tiden mest inbringande spekulationerna. Ja, det var Glyndons fulla allvar. Han ville bli rik och ansedd samt erhålla minst hundra procent på sina penningar.
Efter att ha tillbragt några dagar tillsammans med köpmannen, under vilken tid han lyckats rubba hela mekanismen i huset, göra dag till natt och natt till dag, vända harmoni till disharmoni, göra den stackars mrs Mervale halvt förryckt och övertyga hennes man om att han var förfärligt kujonerad, lämnade äntligen den olycksbringande gästen dem lika plötsligt som han kommit. Han skaffade sig eget hus, sökte sitt umgänge bland praktiska män, ägnade sig åt penningaffärer och tycktes ha blivit ”en verklig affärskarl”. Hans planer var djärva och kolossala, hans kalkyler snabba och djupa. Han förvånade Mervale med sin energi och överraskade honom med sin framgång. Mervale började avundas honom - att bli missbelåten med sina egna regelbundna och långsamma vinster. Då Glyndon köpte eller sålde i fonderna, störtade vinster över honom som strömmar i havet. Vad hans konst icke förmådde under mödosamma åratal förvärva honom, det vann han på några få månader genom lyckliga spekulationer. Snart avtog dock hans arbetsiver. Nya föremål tycktes fängsla hans ärelystnad. Hörde han en trumma på gatan – vad liknade en soldats ärofulla liv? Om ett nytt poem gavs ut, vad liknade en poets rykte? Han påbörjade litterära arbeten, som tycktes bli förträffliga, endast för att strax lägga bort dem med avsmak. Med ens övergav han de hyggliga, förståndiga personer han sökt. Han började umgås med unga, oroliga kamrater, kastade sig i den stora stadens mest utsvävande virvlar, där guldet härskar lika över mödan och nöjet. Överallt medförde han en viss överlägsenhet, en viss själens livlighet. I alla samkväm var han den befallande, i alla företag den överlägsne. Men på ögonblickets hänförelse följde förfärliga mellanstunder av slapphet. Han försjönk stundom i de djupaste och mörkaste drömmerier. Hans feber var ett sinnes som undflyr minnet, hans vila ett sinnes som minnet åter fattar och förtär såsom sitt rov. Mervale såg honom nu mera sällan. De undvek varandra. Glyndon hade ingen förtrogen, ingen vän.
FJÄRDE KAPITLET
Från detta oroliga, feberaktiga tillstånd, som icke alls passade för ihärdig verksamhet och handling, rycktes Glyndon av ett besök, som tycktes utöva det mest hälsosamma inflytande på honom. Hans syster, fader- och moderlös som han själv, hade vistats på landet hos en tant. I vårens och hoppets tid hade han älskat denna flicka, som var betydligt yngre än han själv, med en broders hela ömhet. Vid sin återkomst till England tycktes han ha glömt att hon fanns till. Hon gjorde sig påmind hos honom vid tantens död genom ett rörande brev. Hon hade nu intet annat hem än hans – intet annat att stödja sig vid än hans ömhet. Han grät då han läste det och hade ingen ro förrän Adela anlände.
Denna flicka, som då var omkring aderton år, dolde under ett fint och lugnt yttre mycket av det romantiska och svärmiska som kännetecknat brodern, när han var vid hennes ålder. Men hennes entusiasm var av ett mycket renare slag och höll sig inom behöriga gränser, dels i följd av en mild kvinnlig natur, dels ock på grund av en sträng uppfostran. Hon skilde sig från honom genom en viss vid hennes ålder ovanlig försynthet i karaktären, vilken dock vanan att ge akt på sig själv och behärska sina känslor lika omsorgsfullt dolde som denna försynthet i sig själv tjänade att tillbakahålla den nyssnämnda fallenheten för det romantiska.
Adela var icke vacker. Hy och figur angav en svag hälsa, och ett alltför fint nervsystem gjorde henne ömtålig för varje intryck som från själen verkade på kroppen. Men som hon aldrig klagade och som den sällsamma mildheten och stillheten i hennes sätt tycktes beteckna en viss jämnhet i lynnet, som i allmänhet fick passera för liknöjdhet, upphörde slutligen hennes lidanden, länge i tysthet burna, att märkas, och man sökte icke vidare upptäcka och bota dem. Ehuru hon, såsom jag sagt, icke var vacker, var dock hennes utseende intressant och angenämt, och det låg en ljuv vänlighet, ett vinnande behag i hennes leende, i hennes sätt, i hennes bemödande att behaga, att trösta och att lindra sorgen, som på en gång intog hjärtat och gjorde henne älskvärd. Hon älskades, emedan hon själv var så kärleksfull.
Sådan var den syster som Glyndon så länge försummat och som han nu så hjärtligt välkomnade. Adela hade offrat flera år för en självisk och fjäskig släktings nycker och såsom hennes sjukvårdarinna. Broderns ömma, ädla och aktningsfulla tillgivenhet var henne både ny och angenäm. Han kände ett nöje i den sällhet hon skapade. Han vande sig småningom från andra sällskap. Han började känna hemmets behag. Det bör icke förefalla underligt att denna unga flicka, helt och hållet fri från alla andra band, med hela sin tacksamma kärlek omfattade brodern. Hennes studium om dagen, hennes drömmar om natten gick alla ut på funderingar på hur hon skulle kunna belöna honom för hans omvårdnad. Hon var stolt över hans talanger, lycklig över hans lycka. Den minsta småsak, som kunde intressera honom, blev i hennes ögon något av högsta vikt. I korthet, all den länge i hemlighet närda entusiasm, som utgjorde hennes enda och farliga arv, ägnade hon åt detta enda föremål för sin ömhet och sin rena äregirighet.
Allt eftersom Glyndon skydde de nöjen, varmed han hittills sökt fördriva tiden och förströ sina tankar, blev hans lugnare timmars dysterhet allt djupare och uthålligare. Han bävade i synnerhet alltid för att vara allena. Han kunde icke fördraga att vara skild från sin nya följeslagarinna. Han red ut med henne, promenerade med henne, och det var med synbar motvilja, nästan med fasa han gick till vila vid en timme, då den mest uthållige nattsvärmare känner sig uttröttad. Denna dysterhet var icke av det slag man kunde benämna med det mildare namnet melankoli – den var mycket djupare, den liknade nästan förtvivlan. Ofta efter en tystnad – så tung, så känslolös som dödens – rusade han upp och kastade oroliga blickar omkring sig, hans lemmar darrade, hans läppar bleknade, hans panna badade i svett. Övertygad om att någon hemlig sorg frätte hans själ och slutligen skulle undergräva hans hälsa, önskade Adela naturligt nog ivrigt att få bli hans förtrogna och tröstarinna. Hon märkte med ett fint sinnes takt och klarsynthet att han icke ville att hon skulle märka, än mindre oroas av hans mörka stunder. Hon tvingade sig därför att undertrycka sin fruktan och sina känslor. Hon ville icke begära hans förtroende – hon sökte stjäla sig till detsamma. Småningom märkte hon, att hon lyckades. Alltför mycket upptagen av sin egen sällsamma ställning för att vara riktigt uppmärksam på andras karaktärer, misstog Glyndon sig på sin systers. Han ansåg den tillfredsställelse, som hennes ädla och oegennyttiga ömhet alstrade i hennes hjärta, såsom ett bevis på sinnesstyrka och kraft, och dess egenskaper fägnade och tröstade honom. Det är sinnesstyrka, som det sjuka sinnet vill finna hos den förtrogne vilken det väljer till läkare åt sig, och hur oemotståndligt är icke behovet att meddela sig! Hur ofta tänkte icke den ensamme för sig själv: ”Mitt hjärta skulle känna lindring i sitt kval om det en gång finge bikta sig.” Han kände ock att av en varelse med Adelas ungdom, oerfarenhet och poetiska lynne skulle han snarare kunna göra sig förstådd och begriplig än av en allvarsammare, strängare och alldagligare natur. Mervale skulle anse hans uppenbarelser såsom ren galenskap, och de flesta skulle, lindrigast sagt, kalla dem för sjuka chimärer eller en förvirrad fantasis bedrägliga foster och synvillor. Sålunda beredde han sig småningom på att hämta tröst av deltagandet. Och den stund nalkades, då Glyndon kunde öppna sitt hjärta.
En afton satt de ensamma tillsammans. Adela, som tillägnat sig något av sin brors konst, var sysselsatt med teckning, och Glyndon satt försjunken i betraktelser, något mindre dystra än vanligt. Han steg upp, lade kärleksfullt armen om systerns liv och blickade över hennes axel ned på papperet. Ett utrop av missnöje bröt fram från hans läppar – han ryckte papperet ur hennes hand: ”Vad gör du? – Vad är detta för ett porträtt?”
”Käre Clarence, kommer du icke ihåg originalet? Det är en kopia av vår stamfars porträtt, vilket mamma alltid sade liknade dig så mycket. Jag tänkte du skulle tycka om att jag tecknade av det ur minnet.”
”Fördömd vare denna likhet!” sade Glyndon dystert. ”Anar du icke orsaken varför jag skyr att återvända till mina fäders hem? Emedan jag fruktar att återse detta porträtt – emedan – emedan – men förlåt mig, – jag oroar dig!”
”Ack – nej, – nej, Clarence, du oroar mig aldrig då du talar, men väl när du tiger! O, om du ansåge mig värd ditt förtroende! O, om du gåve mig rättighet att tala med dig om de bekymmer som jag längtar efter att dela!”
Glyndon svarade ej, utan mätte för några ögonblick rummet med ojämna steg. Han stannade slutligen och betraktade henne uppmärksamt. ”Ja, även du är hans avkomling! Du vet att sådana män levat och lidit – du skall icke skratta åt mig – du skall icke tvivla på mig! Lyssna, hör – vad är det för ljud?”
”Bara vinden som susar över taket, Clarence, – bara vinden!”
”Ge mig din hand, låt mig känna dess levande, varma tryckning, och då jag talat, rör aldrig vid det ämnet igen. Dölj det för alla – svär att det skall dö med oss – de sista avkomlingarna av vår ätt.”
”Aldrig skall jag förråda ditt förtroende – aldrig! Jag svär det – broder!” sade Adela fast och smög sig närmare intill honom. Då började Glyndon sin historia. Vad som i skrift och för tvivlande sinnen måhända synts kallt och utan betydelse tog en helt annan färg, då det framställdes av dessa bleka läppar med alla de tecken av utståndet lidande som, på samma gång de vittnade om sanning, även övertygade och väckte förskräckelse. Mycket dolde han, mycket mildrade han ofrivilligt, men han sade nog för att göra sin berättelse begriplig och tydlig för sin bleka, darrande åhörarinna. ”Vid dagbräckningen”, sade han, ”lämnade jag den avskyvärda, oheliga boningen. Ett hopp hade jag ännu övrigt – jag ville söka Mejnour över hela världen och tvinga honom att besvärja den fientliga makt som kvalde min själ. I denna avsikt reste jag från stad till stad. Jag verkställde med polisens hjälp de noggrannaste efterforskningar i Italien. Jag använde även inkvisitionens krafter i Rom som genom domen över den långt oskadligare Cagliostro åter visat prov på sin gamla makt. Allt var förgäves. Intet spår av honom kunde upptäckas. Jag var ensam, Adela.” Här tystnade Glyndon ett ögonblick liksom något brydd, ty (jag behöver knappast säga det) han hade i sin berättelse endast lätt antytt sitt förhållande till Fillide, vilken läsaren torde föreställa sig ha följt honom. ”Jag var icke ensam, men den som följde mig på min färd var ingen person, som min själ kunde lita på – trogen och tillgiven, men utan uppfostran, utan förmåga att förstå mig, med naturlig instinkt snarare än odlat förstånd – en hos vilken hjärtat kunde vila i sorglösa stunder, men med vilken förståndet icke kunde meddela sig, i vilken den vilsne anden icke kunde finna någon ledsagarinna. Dock, i denna persons närvaro oroade demonen mig icke. Låt mig ännu tydligare förklara de rysliga förhållande, varunder han uppenbarade sig. I de grövsta nöjen, i vanliga sysselsättningar, i vilda utsvävningar under de största ytterligheter, under den materiella tillvarons domnade overksamhet, som vi delar med djuren, syntes icke dess ögon, hördes icke dess röst. Men då själen ville höja sig, när fantasien sökte och fattade högre föremål, när medvetandet om en högre kallelse stred mot det lumpna levnadssätt jag förde, då – Adela, då kröp den vid min sida i nattens skymning eller satt vid min säng – en mörkrets bild, synlig genom mörkret. Om i den gudomliga konstens gallerier min ungdoms drömmar återväcktes och upplivade mitt tävlingsbegär – om jag tog min tillflykt till de tankar som de vise tänkt – om exemplet av det stora och goda under samtal med vise män uppväckte mitt slumrande förstånd, då stod alltid demonen vid min sida såsom dittrollad. Slutligen en afton i Genua, dit jag rest för att finna magern, syntes plötsligt och då jag minst väntade det Mejnour framför mig.
Det var vid karnevalstiden, under en av dessa halvgalna scener av buller och utsvävningar – nöjen kan de icke kallas – vilka framställer en hednisk saturnalie mitt under en kristlig högtidlighet. Tröttad av dansen hade jag gått in i ett rum, där åtskilliga nattsvärmare satt, drickande, sjungande, hojtande, och i de fantastiska kläder vari de var klädda och de ohyggliga masker de bar tycktes deras orgier knappast mänskliga. Jag satte mig ned ibland dem, och i den förfärliga sinnesspänning, vilken den verkligt lycklige aldrig känner, blev jag snart den mest uppspelte av dem alla. Samtalet föll på franska revolutionen, vilket ämne alltid haft en viss förtrollande verkan på mig. Maskerna talade om det tusenåriga rike som den skulle bringa över jorden, icke såsom filosofer, glädjande sig åt ljusets och upplysningens ankomst, utan såsom rövare, triumferande över lagens upphävande. Jag vet icke hur det kom sig, men deras lättfärdiga språk smittade även mig. Och alltid angelägen om att vara främst i alla samkväm, överträffade jag snart de andra skrävlarna i utgjutelser över beskaffenheten av den frihet som nu skulle hugna all jordens folk – en frihet som skulle sträcka sig ej allenast till den allmänna lagstiftningen, utan ock till det husliga livet – en frigörelse från allt tvång, alla fjättrar som människorna smitt åt sig. Mitt i denna tirad viskade en av maskerna till mig:
”Akta er! Någon, som tycks vara en spion, lyssnar på er!”
Mina ögon följde riktningen av maskens blickar – och jag blev varse en man som icke deltog i samtalet, utan stillatigande höll sina ögon fästa på mig. Han var förklädd liksom de övriga, dock fann jag av de andras viskningar att ingen märkt hans inträde. Hans tystnad, hans uppmärksamhet hade väckt de andra pratmakarnas fruktan – detta blott livade mig ännu mera. Intagen av mitt ämne fullföljde jag det, utan att ge akt på de omgivandes tecken och vinkar, och vändande mig särskilt till den tysta masken, som satt ensam ett stycke från de övriga, märkte jag ej en gång att sällskapet småningom en i sänder troppat av och att jag var lämnad allena med den tyste åhöraren, förrän jag, avbrytande mina hetlevrade och stormande utgjutelser, sade:
”Och ni, signor – vad är er tanke om denna viktiga tidpunkt – yttranderätt utan förföljelse – enighet utan avund – kärlek utan band! –”
”Och och liv utan Lag”, tillade masken, då jag tänkte efter flera bilder.
Ljudet av denna välkända röst ändrade loppet av mina tankar. Jag sprang upp och ropade:
”Bedragare, fiende, vi möts då slutligen!”
Gestalten steg upp, när jag nalkades, och avtagande masken visade han Mejnours ansiktsdrag. Hans genomträngande öga – hans majestätiska anblick skrämde och höll mig tillbaka. Jag stod såsom fastväxt vid golvet.
”Ja”, sade han högtidligt, ”vi möts, och det är detta möte jag velat. Hur har du följt mina råd? Är detta scener vari den högre kunskapens sökare tänker undfly den förföljande fienden? Tyder de tankar du har yttrat - tankar, som syfta till att rubba hela världsordningen – tyder de, säger jag, på den vises förhoppningar, den vises, som ville höja sig till de eviga sfärernas harmoni?”
”Det är ditt fel – det är ditt fel!” ropade jag. ”Jaga bort fantomet! Tag den förföljande fasan från min själ!”
Mejnour såg på mig ett ögonblick med kallt och cyniskt förakt, som med ens uppväckte mitt raseri och min fruktan, samt svarade:
”Nej, slav av din egen dårskap och sinnlighet! Nej, du måste vinna fullkomlig kännedom om det illusoriska mål, vartill kunskapen utan trofasthet strävar sin titaniska väg. Du trängtar efter detta tusenåriga rike – du skall skåda det! Du skall bli en verksam deltagare vid denna ljusets och förnuftets tidpunkt. Jag ser under det jag nu talar det fantom du undflyr vid din sida – det styr dina steg – det har ännu alltjämt makt över dig – en makt som trotsar min egen. I de sista dagarna av den revolution du prisar, mitt bland spillrorna av den ordning du nu frdömer som förtryck, sök uppfyllelsen av ditt öde och vänta där din räddning!”
I detta ögonblick rusade en hop bullrande, raglande och rusiga masker in i rummet och skilde mig från magern. Jag skyndade in bland dem och sökte honom överallt, men fåfängt. Alla mina efterspaningar följande dagen var lika fruktlösa. Veckor förgick under dylika försök – icke det ringaste spår efter Mejnour kunde upptäckas. Trött vid de falska nöjena, eggad av de förebråelser jag förtjänat, bävande för den scen där Mejnours profetia förkunnat att min räddning borde sökas, föll det mig slutligen in att jag i mitt fäderneslands stilla luft och under stärkande, ordentliga sysselsättningar möjligen kunde fly ifrån min förföljare. Jag lämnade allt som jag förut hyllat och älskat. – Jag kom hit. I handelsplaner och egennyttiga spekulationer fann jag samma förströelse som i utsvävningar och ytterligheter. Fantomet syntes icke till, men snart blev dessa sysselsättningar mig lika vämjeliga som de andra. Jämt och ständigt kände jag att jag var född för någonting ädlare än vinningslystnaden – att girighetens passion sänker livets värde och drar ned själen lika mycket som andra mera stormande lidelser. En högre äregirighet upphörde aldrig att plåga mig. Men, men –” fortfor Glyndon med bleka läppar och en synbar rysning, ”vid varje försök att höja mig till ett ädlare liv kom alltid den förfärliga bilden för mig. Den stirrade på mig vid staffliet. Vid läsningen av skaldens och den vises verk stod den bredvid mig med sina brinnande ögon i nattens stillhet, och jag tyckte mig höra dess förfärliga viskningar, uttalande frestelser som ingen kan utsäga.”
Han tystnade, och det stod klara pärlor på hans panna.
”Men jag”, sade Adela, besegrande sin fruktan och kastande sina armar omkring hans hals, ”men jag skall hädanefter blott leva för dig, och för denna kärlek, så ren, så helig, skall din fasa försvinna”.
”Nej nej!” utropade Glyndon och slet sig ifrån henne.
”Den värsta uppenbarelsen är kommen. Sedan du kom hit – sedan jag fullt och fast beslutat att fly varje nöje, där denne övernaturlige fiende icke hemsökte mig, har jag – har o himmel! – barmhärtighet – nåd! Där står det – där, vid din sida – där – där”! Och han föll sanslös till golvet.
FEMTE KAPITLET
En feber, åtföljd av yrsel, berövade Glyndon för flera dagar hans sinnens bruk, och då han, mera genom Adelas omsorger än genom läkarens konst, återkom till hälsa och sans, förskräcktes han ytterligt över förändringen i systerns utseende. I början hoppades han att hennes hälsa, skadad av nattvak, skulle återställas tillika med hans egen, men snart såg han under ängslan blandad med förebråelse att sjukdomen slagit djupare rötter – så djupa, att läkekonsten icke kunde nå dem. Hennes inbillningskraft, föga mindre livlig än hans egen, var skrämd och uppjagad av den sällsamma bekännelse han gjort genom det tal han hållit under sin yrsel. Beständigt hade han ropat: ”Där är det – där, vid din sida, min syster!” Han hade uppfyllt hennes fantasi med de fasansfulla bilder av vilka hans egen var uppfylld. Han märkte detta, icke på hennes ord, men på hennes tystnad – på hennes blickar, som stirrade ut i rymden – på den darrning som genombävade hennes kropp - av den förfäran som fattade henne och den förstulna blick hon kastade bakom sig. Bittert ångrade han sin bikt - bittert kände han att mellan hans lidande och mänsklig sympati och deltagande kunde intet oskadligt meddelande äga rum; förgäves sökte han återtaga sina ord - gjord gärning har ingen återvändo - fåfängt förklarade han alltsammans såsom en sinnesvilla av en överspänd hjärna.
Detta förnekande var manligt; ty ofta, ofta under det han så talade såg han det förfärliga spöket glida fram bredvid hennes sida och stirra på honom, som förnekade dess tillvaro. Men vad som oroade honom om möjligt ännu mer än hennes hopfallna gestalt och darrande nerver var förändringen av hennes kärlek till honom; en naturlig fasa hade efterträtt densamma. Hon bleknade då han nalkades - hon skälvde om han tog hennes hand. Bror och syster voro skilda från den övriga världen och det förfärliga minnets svalg gapade mellan dem. Han uthärdade nu icke längre närvaron och åsynen av den, vars liv han förbittrat. Han gjorde några ursäkter för sin tilltänkta bortresa och plågades att se med vilken tillfredsställelse den emotsågs. Den första skymt av glädje han alltsedan den ödesdigra natten sett på Adelas ansikte såg han nu då han tilviskade hennes sitt “farväl”. Han reste under några veckor genom de vildaste delarna av Skottland; scenerier som annars skapa artister voro utan intresse för hans trötta blickar. Ett brev återkallade honom till England; på ångestens vingar ankom han dit - för att finna sin syster i ett kropps- och själstillstånd som vida övergick hans olyckligaste föreställningar.
Hennes slöa blick, hennes livlösa gestalt förskräckte honom; hon liknade en som kastat sin blick på Medusas huvud, varvid det mänskliga väsendet utan hjälp småningom hårdnat till en bildstod. Det var icke galenskap, icke fånighet – det var en tanketomhet, en apati, en vakande sömn. Blott när natten led mot elfte timmen – den timme då Glyndon slutat sin berättelse – blev hon synbarligen orolig, ängslig och förvirrad. Då rörde sig hennes läppar, hon vred sina händer; hon såg sig omkring med en obeskrivlig blick, som bad om skydd och hjälp, och plötsligt, i samma stund klockan slog, föll hon livlös och kall till golvet. Med svårighet och icke förr än efter de ivrigaste böner svarade hon på Glyndons ångestfulla frågor; slutligen erkände hon att vid den timmen, endast den, varhelst hon befann sig, vad helst hon förehade, såg hon dock bestämt bilden av en gammal häxa, som efter tre knackningar på dörren inträdde i rummet och linkade fram till henne med hisklig uppsyn, vanställd av raseri och hot, och lade sina iskalla fingrar på hennes panna; från det ögonblicket, sade hon, förlorade hon sansen, och då hon åter vaknade, var det endast för att med en bävan, som kom blodet i hennes ådror att stelna, vänta på samma förfärliga, spöklika vision.
Läkaren, som blivit tillkallad före Glyndons återkomst och vars brev förmått honom att återvända till London, var okunnig i detta sjukdomsfall och angelägen om att en mer erfaren man skulle tillkallas. Clarence skaffade en av de mest utmärkta vid fakulteten, och honom anförtrodde han systerns sinnessjukdom. Läkaren lyssnade uppmärksamt och syntes icke misströsta om hennes tillfrisknande. Han infann sig på stället två timmar före den av patienten så högt fruktade stunden. Han hade i tysthet, både Adela och hennes bror ovetande, föranstaltat om att klockorna blivit ställda att gå en halv timme före. Han var en utmärkt bildad man med ett överlägset förstånd, en utomordentligt behaglig umgängeston och alla de egenskaper som intresserar och roar. Han föreskrev sin patient först en oskadlig medicin, som han förmenade skulle skingra synvillan. Hans säkra ton väckte även hennes förhoppningar - han fortfor att fängsla hennes uppmärksamhet, att liva henne och rycka henne ur det letargiska tillstånd vari hon befann sig; han skämtade, han skrattade bort tiden. Timmen slog. ”Gläd dig, broder”! ropade hon, kastande sig i hans armar. ”Timmen är förbi”! Och därefter, liksom löst ur en förtrollning, återtog hon med ens all son forna ömhet och vänlighet. “Ack, Clarence!” viskade hon, “förlåt mig min förra köld - förlåt, att jag var rädd för dig. Jag skall leva! - jag skall leva för att förjaga den syn som oroar dig!” Och Clarence log och torkade tårarna från sina brännande ögon. Läkaren fortsatte med sitt skämt och sina historier. Mitt under en ström av rik humor, som tycktes ha bortfört både brodern och systern på sina sprittande vågor, såg Glyndon, hurusom Adelas ansikte plötsligt antog samma rysliga förändring, samma ängsliga utseende, samma stirrande blick som han blivit varse natten förut. Han steg upp - han närmade sig henne. Adela flög upp. ”Se – se – se!” ropade hon. ”Hon kommer! Rädda mig – rädda mig!” Och hon föll ned vid hans fötter i häftiga kramper, när klockan i detsamma, förgäves ändrad, slog halv.
Läkaren lyfte upp henne i sina armar. ”Mina värsta farhågor är bekräftade”, sade han allvarligt. ”Det onda är epilepsi.”2
Följande natt och samma timme dog Adela Glyndon.
SJÄTTE KAPITLET
”O glädje, o sällhet – du är här igen! Detta är din hand – detta dina läppar. Säg att du icke övergav mig av kärlek till en annan, säg det ännu en gång – säg det tusende! Och jag skall förlåta dig allt annat! – ”Du har då sörjt mig, Fillide!”
”Sörjt! – Och du var nog grym att lämna mig guld – där är det – det är orört!”
”Arma naturbarn, hur har du väl då i detta för dig främmande Marseille funnit bröd och tak?”
”Ärligt, själ av min själ, ärligt och likväl, vid detta ansikte du en gång fann så vackert, tycker du detsamma ännu?”
”Ja, Fillide, vackrare än någonsin. Men hur menar du?”
”Här finns en målare – en stor man – en av Paris’ store män – jag vet icke vad de kalla dem, men han råder över allting här – över liv och död; och han har betalt mig mycket bara för att få måla mitt porträtt. Det skall bli en tavla, som skall ägnas nationen, ty han målar bara för ärans skull. Tänk på din Fillides rykte!” Och flickans vilda ögon gnistrade, hennes fåfänga var väckt. ”Och han ville ha gift sig med mig om jag velat det – övergivit sin hustru för att gifta sig med mig! Men jag väntade på dig, otacksamme!”
En knackning på dörren hördes – en man trädde in.
”Nicot!”
”Ah, Glyndon! – Hm! – Välkommen! Vad, du är för andra gången min rival! Men Jean Nicot hatar ej. Dygd är min dröm, mitt land, min härskarinna. Tjäna mitt land, medborgare, och jag förlåter dig ditt företräde hos de sköna. ’Det skall gå! Det skall gå’.”
Men under det målaren talade, rullade Rougets hymn, den eldiga marseljäsen, genom gatorna! Där var en folkhop, en myckenhet människor i rörelse med fanor och vapen, entusiasm och sång, med sång, med entusiasm, med fanor och vapen! Och vem kunde ana att denna rörelse icke var krigisk, utan blott en massaker – fransmän emot fransmän? Ty det var två partier i Marseille – ett stort arbete för Jourdan Coupe-tête! Men detta begrep icke ännu engelsmannen, nyss anländ och obekant med alla partier. Han förstod intet utom sången, entusiasmen, vapnen och fanorna, som lyfte mot solen den lysande lögnen – ”Upp, franska folk, mot tyrannerna!”
Den olycklige vandrarens panna livades. Han blickade ned på hopen som marscherade under riksbaneret. De jublade, då de såg patrioten Nicot, frihetens och den obeveklige Héberts vän, stå bredvid främlingen vid fönstret.
”Ännu ett härskri!” ropade målaren – ”för den tappre engelsmannen, som avsvärjer sin Pitt och Coburg för att bli medborgare i det fria Frankrike!”
Tusende röster klöv luften, och marseljäsen ljöd återigen majestätiskt. ”Nåväl, det är bland dessa höga förhoppningar och detta tappra folk fantomet skall lämna mig och min själ finna bot!” mumlade Glyndon. Och han tyckte sig åter känna den livgivande drycken sjuda i sina ådror.
”Du skall bli en deltagare i konventionen med Paine och Clootz – jag skall föranstalta därom!” ropade Nicot och klappade honom på skuldran. ”Och Paris –”
”Ack, om jag blott kunde få se Paris!” ropade Fillides glättiga röst. Glättig var tiden, staden, luften – utom där dödsskränet och offrens klagan ohörda steg upp var allt glädje! Sov lugnt i din grav, kalla Adela! Glädje, glädje! I mänsklighetens jubileum bör alla enskilda sorger smälta bort! Se, den mäktiga virveln drar dig till sin stormiga medelpunkt. Där är individen intet. En för folket! Öppna dina portar, sköna Paris, för den nye medborgaren! Mottag, ödmjuka republikaner, den nya frihetens, förnuftets och mänsklighetens kämpe i era leder! ”Mejnour har rätt, det var för dygd, tapperhet och ärofull strid för mänsklighetens väl som fantomen skall sjunka tillbaka till sitt mörka rike.”
Och Nicots gälla röst prisade honom, och den magre Robespierre – ”facklan, pelaren, hörnstenen i republikens byggnad”3 – log förbindligt mot honom med sina blodsprängda ögon, och Fillide tryckte honom lidelsefullt till sitt bröst. Men då han uppsteg eller satte sig, vid middagens buller eller nattens stillhet, följde honom, ehuru han ej såg det, den namnlöse med sina demoniska ögon till det hav vars vågor var färgade av blod.
Noter
1) Diod., lib. 1.
2) En av de namnkunnigaste läkarna i Dublin berättade för utgivaren en historia om en optisk synvilla, till sina omständigheter och sin fysiska grund alldeles lik den ovan beskrivna.
3) Medborgaren F-s brev, funna bland outgivna papper hos Robespierre. (Vol. II, s. 127).
Utlagd på internet den 17 april 2008.