FÖRSTA BOKEN

MUSIKERN

 

 

FÖRSTA KAPITLET

Under senare hälften av sjuttonhundratalet levde i Neapel en aktad konstnär vid namn Gaetano Pisani. Han var musiker, ägde som sådan stor begåvning men var föga populär. I alla hans kompositioner fanns någonting nyckfullt och fantastiskt, som icke behagade Neapels dilettanter eller anslog deras smak. Han tyckte företrädesvis om ovanliga ämnen, behandlade dem för sin konst men inlade i dem melodier och harmonier, vilka uppväckte ett slags fasa hos alla som hörde dem. Namnen på hans stycken är tillräckliga för att ge ett begrepp om deras beskaf­fen­het. Jag finner till exempel på hans manuskript följande titlar: ”Harpyjornas fest”, ”Häxorna vid Benevento”, ”Orfei nedstigande till skuggornas rike”, ”Eumenider­na” och många andra, som vittnar om en mäktig fantasi, vilken finner nöje i det fruktansvärda och övernaturliga men ofta övergår i det luftiga och ömma i passager av utomordentlig skönhet och behag. Det är sant att Gaetano Pisani vid valet av sina ämnen från gamla myter var den italienska operans ursprung och tidiga anda långt trognare än sina samtida. Denna något veka avkomling av sångens och dramats förening hade länge legat nere i mörker och landsflykt. På Arnos stränder och bland Venedigs laguner hade den återvunnit spira och lysande purpur och därvid hämtat alla sina förnämsta inspirationer från de klassiska legendernas obekanta källor. Pisanis ”Orfei nedstigande” var blott en djärvare, mörkare och lärdare upprepning av ”Eurydike”, som Jacobi Peri tonsatt vid Henriks av Navarra och Marias av Medici höga förmälning.¹ 

Som sagt, var den napolitanske kompositörens stil icke uteslutande behaglig för öron, som vants vid sin tids mildare melodier. De fel och överdrifter, som man lätteligen blev varse och som stundom syntes uppsåtliga, tjänade herrar kritiker såsom ursäkt för deras ogillande. Lyckligtvis var vår stackars musiker icke endast kompositör – han skulle eljest ha gått under – utan ock en förträfflig exekutör, särskilt på fiol, och genom sin skicklighet på detta instrument förvärvade han sin blygsamma utkomst vid San Carlos stora teater, där han var anställd i orkestern. Här höll bestämda göromål hans överspända fantasi i schack, ehuru det uppgavs att han icke mindre än fem gånger blivit bortkörd från notstället, därför att han överraskat auditoriet och förvirrat hela kapellet med improviserade variationer, så besatta och så av naturen vilda att man fann sig frestad tro, att de harpyor eller häxor som inspirerade honom fått fatt i hans instrument och förgjort det. Omöjligheten att finna en bättre anförare – det vill säga, i hans ljusa mellanstunder – nödgade emellertid vederbörande att behålla honom, och han höll sig nu mestadels inom adagiots och allegrots trånga sfär. Själva auditoriet, som kände till hans benägenhet för utflykter, märkte snart den minsta avvikelse från texten; och om han för ett ögonblick glömde sig – vilket gemenligen såväl ögat som örat kunde märka på den sällsamma ansiktsvridningen och den illavarslande svängen med stråken – återkallade ett sakta varnande sorl honom från hans Elysion eller Tartaros till orkesterns nyktrare sfär. Då vaknade han upp liksom ur en dröm, kastade en hastig, bönfallande blick omkring sig och drog sig med nedslagen, ödmjuk min åter med sitt upproriska instrument tillbaka in på enformighetens nötta bana. Men hemkommen till sig själv, höll han sig skadeslös för sin vedervärdiga slavsyssla. Där grep han den olyckliga fiolen och framkallade, ofta ända till dess morgonen bröt in, så vilda, så sällsamma toner att den morgontidige fiskaren där nere på stranden, uppfylld av bävan, gjorde korstecknet, som om havsfrun eller en ande utfört denna spöklika musik i hans öra.

Mannens utseende överensstämde med karaktären av hans konst. Anletsdragen var ädla och regelbundna men förvildade av hans svarta, orediga hår, som föll i en massa lockar, samt av en skarp, forskande blick ur de stora, djupa ögonen. Alla hans rörelser var tvära och oberäkneliga, allteftersom andan föll på honom, och då han vandrade längs gatorna eller utmed stranden hördes han prata och skratta för sig själv. Därjämte var han en oförarglig, svekfri och mild varelse, färdig att dela med sig vad han hade åt de lazzaroner han träffade på sin väg och vilka han ofta stannade för att betrakta, där de låg och masade i solen. Det oaktat var han icke alls sällskaplig. Han gjorde sig inga vänner, smickrade inga gynnare, tog icke sin tillflykt till de nöjen som är musikens och söderns barn så kära. Han och hans konst tycktes passa för varandra – båda egendomliga, originella, svävande och så litet jordiska som möjligt. Det var omöjligt att skilja mannen från hans musik, de var ett. Utan den var han intet annat än en maskin, med den var han kung över sin egen värld. Stackars man, han hade högst obetydligt i denna!  – I en fabriksstad i England finns en gravsten med denna inskrift: ”En Claudius Phillips, vilkens avgjorda förakt för rikedomar och oförlikneliga skicklighet på fiol väckte beundran hos alla som kände honom!” En logisk sammanställning av motsatta förtjänster! O geni, din överlägsenhet på fiol skall alltid stå i proportion till ditt förakt för rikedomar!

Sin talang som kompositör hade Gaetano Pisani förnämligast ådagalagt i kom­positioner för sitt instrument, som onekligen har de rikaste resurserna och mäktig­ast behärskar lidelserna. Vad Shakespeare är bland poeterna är kremonesaren bland instrumenten. Han hade komponerat stycken, det ena mer glänsande och fulländat än det andra, och främst av dessa den härliga, osålda, outgivna och oför­gängliga operan ”Sirenen”. Detta storverk var hans barndoms dröm, hans man­doms älskade; och i framskriden ålder ”stod det som hans ungdom vid hans sida”. Förgäves hade han sökt att få det uppfört. Till och med den milde, så föga miss­undsamme kapellmästaren Paesiello skakade sakta på huvudet, då vår musiker hugnade honom med ett fragment av ”Sirenens” mest gripande scener. Och än­dock, Paesiello, ehuru denna musik är olik allt vad Durante lärt dig att efterlikna, kan det hända – men tålamod, Gaetano Pisani! – bida – förbida tiden och håll din fiol stämd!

Så besynnerligt det än må synas läsaren, hade dock denna groteska personlighet knutit de band, som vanliga dödliga är böjda för att anse sig ha särskilt monopol på att knyta – han var gift och hade ett barn. Vad som kan synas ännu besyn­ner­ligare är, att hans hustru var en dotter av det stilla, nyktra, osvärmiska England. Hon var mycket yngre än han; hon var vacker och mild, med ett vackert engelskt ansikte. Hon hade gift sig med honom av fritt val, och (kunde man tro det?) hon älskade honom ännu. Hur hon kom att gifta sig med honom eller hur denna skygga, osällskapliga tvärvigg någonsin kom att fria till henne, kan jag förklara endast genom att be er att se er omkring och först säga mig, hur hälften av de män och hälften av de hustrur ni ser kunnat finna en make. Det oaktat var denna för­ening, när allt kom omkring, icke så märkvärdig. Flickan var ett oäkta barn av föräldrar, alltför fina att erkänna och behålla henne. Hon fördes till Italien för att lära sig den konst, varigenom hon skulle förvärva sitt livsuppehälle. Ty hon hade en god smak och en skön stämma; hon var beroende och således strängt behand­lad. Och stackars Pisani var hennes lärare och hans röst den enda av alla hon hört alltifrån vaggan som tycktes sakna förebrående ton och förmåga att bannas. Och så – nåväl, är icke det övriga naturligt? Naturligt eller icke naturligt – de gifte sig – den unga kvinnan älskade sin man, och ehuru ung och vek, fann man likväl att hon var bådas beskyddarinna. Från hur många obehagligheter av despoterna vid San Carlo och konservatoriet hade icke hennes beredvilliga nit och medling räddat honom! I hur många sjukdomar (ty hans hälsa var bräcklig) hade hon icke vårdat och omhuldat honom! Ofta, då natten var mörk, väntade hon vid teatern för att med sin lykta lysa honom hem och leda honom vid sin arm; – i annat fall vem vet om han icke i sina drömmerier vandrat efter sin ”Siren” i havet! Och så lyssnade hon tåligt, kanske förnöjt – ty den sanna kärleken har icke alltid den allra finaste smaken – till hans stormiga, vilda och nyckfulla melodier och, alltjämt viskande hans pris, drog hon honom med sig från ohälsosamt nattvak till sömn och ro! Jag sade att mannens musik var en del av mannen, och denna milda varelse tycktes vara en del av musiken. Så förhöll det sig också verkligen. Då hon satt vid hans sida, smög sig förstulet några ömma, ljuva och smekande melodier in bland hans brokiga fantasier. Utan tvivel inverkade hennes närvaro på musiken, omskapade och mildrade den; men han, som aldrig undersökte varifrån hans inspirationer kom, visste det icke. Allt vad han visste var, att han älskade och välsignade henne. Han tyckte, att han sade henne detta tjugo gånger om dagen; men han gjorde det likväl aldrig, ty han brukade icke många ord, ej ens till sin hustru. Hans språk var hans musik liksom hennes omsorger var hennes språk! Han meddelade sig mera med sin barbiton, såsom den lärde Mersennus lärt oss kalla alla varieteter av den stora fiolfamiljen. Helt visst låter också barbiton bättre än fiol, och barbiton må den hädanefter heta. Han kunde prata med den timtals – berömma den – smeka den – banna den (ty sådan är människan, även den felfriaste). Man visste, att han ibland svurit över den; men i så fall kände han alltid djupa samvetsförebråelser. Men barbitonen hade också sin egen tunga, kunde sätta sig på sin kant, och då den bannades hade den övertaget. Det var en nobel kamrat, denna fiol, en tyrolare, den illustre Steiners egenhändiga verk. Det låg någonting mystiskt i dess höga ålder. Hur många händer, nu multnade till stoft, hade icke kommit dess strängar att ljuda, innan den blev Gaetano Pisanis stallbroder och förtrogne! Själva fodralet var vördnadsvärt – väl målat av Caracci, som det sades. En engelsk samlare hade bjudit mer för det än Pisani någonsin förtjänat med själva fiolen. Men Pisani, som icke frågade efter om han själv bodde i en koja, var stolt att äga ett palats för sin barbiton. Hans barbiton var hans äldre barn; han hade ännu ett, en dotter, och nu måste vi vända oss till henne.

Hur skall jag kunna beskriva dig, Viola? Helt visst hade musikens genius haft något att säga vid ordnandet av denna unga flickas konstellation, ty både i hennes karaktär och i hennes gestalt kunde man upptäcka spår av familjetycke med detta sällsamt harmoniska andeliv, som håller sin nattliga lek över stjärnehavet. Skön var hon, men av en ganska sällsam skönhet – en förening av högst olika naturgåvor, som dock harmonierade med varandra. Hennes hår hade en guldfärg, rikare och renare till och med än den man finner i Norden. Men hennes ögon hade en mörk, öm, översvinnelig – mer än italiensk – nästan orientalisk glans. Hyn, obeskrivligt skön och ren, växlade oupphörligt än i rött, än i vitt, och med hyn växlade även uttrycket, skiftande av sorg och glädje.

Jag är ledsen att behöva säga, att det besynnerliga paret i hög grad försummat sin dotters uppfostran. Sant är också, att ingendera av dem hade mycken kunskap att meddela, och kunskapen var då för tiden icke på modet, såsom den nu är. Men ödet eller naturen gynnade Viola. Hon lärde nästan av sig själv sin moders språk liksom sin faders. Hon kunde snart både läsa och skriva, och hennes mor, som var katolik, lärde henne tidigt att bedja. Men liksom för att motarbeta dessa talanger blev hon till följd av Pisanis besynnerliga vanor och den beständiga tillsyn modern nödgades skänka honom ofta såsom liten lämnad ensam med en gammal amma, som, ehuru hon älskade henne ömt, likväl icke på något sätt lämpade sig att uppfostra henne. Fru Gionetta var från topp till tå italienska och napolitanska. Hennes ungdom har varit blott kärlek, och hennes ålderdom var blott vidskepelse. Hon var en pratsam, tokig skvallerkäring. Än pratade hon flickan full med riddare och prinsar, som låg för hennes fötter, än isade hon hennes blod med sagor och legender – kanske lika gamla som de grekiska och etruriska fablerna – om demoner och vampyrer, om danser kring stora valnötsträd vid Benevento och om det onda ögats makt. Allt detta bidrog i hemlighet till att insnärja Violas inbillning i en glänsande väv, som eftertanken vid mognare år ej förmådde sönderslita, och gjorde henne särdeles böjd att med en nästan hemsk glädje fästa sig vid sin fars musik. Dessa underbara, trolska toner, som i vilda, brutna ljud talade över­naturliga väsens språk, kringsvävade henne allt från hennes barndom. Kort sagt var hela hennes sinne fullt av musik; ideer, minnen, känslor av nöje och smärta var blandade med dessa ljud, som ömsom förtjuste och ömsom förskräckte, som hälsade henne då hon öppnade sina ögon för solen och väckte henne darrande på hennes ensliga läger i nattens mörka timmar. Gionettas legender och sagor tjänade endast att komma barnet att bättre förstå betydelsen av dessa mystiska toner; de försåg henne med ord till musiken. Det var naturligt, att dottern till en sådan far skulle visa smak för hans konst. Men denna utvecklade sig förnämligast i örat och rösten. Hon var ännu ett barn då hon sjöng gudomligt. En stor kardinal, lika betydande som statsman som i konservatoriet, fick höra talas om hennes natur­anlag och skickade efter henne. Från detta ögonblick var hennes öde avgjort; hon var bestämd att bli Neapels framtida ära, primadonna vid San Carlo. Kardinalen bekostade hennes utbildning och lät henne sjunga för de ryktbaraste mästare. För att väcka hennes tävlingslust tog hans eminens henne en afton med sig i sin egen loge. Det var någonting att se utförandet, någonting ännu mera att höra den applåd som dånade emot de lysande kvinnor, som hon hädanefter skulle över­träffa! O, hur ärofull syntes henne icke skådespelarens bana – hans trollvärld av musik och sång! Det var den enda värld som stämde överens med hennes barn­doms underbara drömmar. Det förekom henne, som om hon, hittills kastad på en fjärran, främmande strand, nu slutligen fick återse sitt fädernesland och höra dess språk. Sköna och sanna entusiasm, så rik på andens löften! Yngling eller man, du skall aldrig bli skald, om du icke erfarit det ideal, den hägring, den Kalypsos ö, som öppnade sig för dig, då det magiska förhänget för första gången drogs undan och i prosans värld blottade för dig poesiens värld.

Och nu började undervisningen. Hon skulle läsa, studera, med en gest, en blick åskådliggöra de passioner hon skulle framställa på scenen. I sanning farliga läxor för somliga, men icke för den oförfalskade ingivelse som kommer från konsten; ty det sinne som rätt fattar konsten är blott en spegel, vilken återger vad som rör sig på dess yta – troget endast när den själv är ren. Hon fattade nästan av sig själv sanningen. Hennes framställningar var fulla av omedveten kraft, hennes röst rörde hjärtat till tårar eller värmde det till ädel harm. Men detta härrörde från den sympati som geniet alltid hyser, även i sin första outvecklade tid, med allt som känner, andas, lider. Det var ingen brådmogen kvinna, som förstod den kärlek, den svartsjuka som orden uttryckte. Hos henne var konsten en av dessa besynner­liga hemligheter som psykologerna må lösa för oss och samtidigt säga oss, varför barn med de enklaste sinnen och renaste hjärtan ofta är så skickliga att i sagor eller sånger skilja mellan den sanna konsten och den falska, mellan passion och jargong, mellan Homeros och Racine, varför hjärtan, som ännu så föga känt vad de upprepar, kan återge de melodiska tonerna av ett naturligt patos. Utanför lek­tionsrummet var Viola ett enkelt, ömt, men något buttert barn; buttert icke till sinnet, ty det var milt och eftergivet, men till lynnet, vilket, som jag förut nämnt, växlade från sorg till glädje, från glädje till sorg, utan någon synbar orsak. Om därtill fanns någon orsak, torde den böra sökas i de tidiga mystiska inflytelser jag omtalat, i den verkan som de oroliga strömmar av toner, vilka rastlöst spelat kring hennes fantasi, möjligen kunnat ha. Ty det är märkligt och har blivit anmärkt, att hos dem vilka beständigt lever under musikens inflytelse kommer toner och sånger ofta tillbaka under livets vardagligaste bestyr liksom för att bry och förfölja dem. Musiken, en gång insläppt i själen, blir där ett slags ande som aldrig dör. Den vandrar irrande genom minnets salar och gallerier och höres ofta igen, tydligt och livligt, såsom då den först satte luftens vågor i dallring. Då dessa ljud­fantomer simmade tillbaka i hennes inbillning – för att, om de var glada, framkalla ett leende från varje vrå av hennes anlete, om de var sorgsna, kasta en skugga över hennes panna – kom de henne att lämna sin barnsliga lek och sätta sig ensam och fundera.

Denna varelse, så luftig till sitt väsen, så harmonisk i sin skönhet, så sällsam i sitt tänkande, kunde sålunda med rätta kallas en dotter av musiken snarare än av en musiker. Hon var ett väsen, för vilket ett eget öde var ämnat, mindre ett verklighetens än ett andelivs vilket, för ögon som kan se och hjärtan som kan känna, alltid glider fram i bredd med det verkliga livet, ström vid ström, till den mörka oceanen.

Och därför bör det icke förefalla underligt, att Viola själv i sin barndom och ännu mer då hennes blomliv nådde sin ljuva, fulla utveckling, fann detta bestämt för en lott som, lycklig eller sorglig, likväl skulle överensstämma med de drömmerier och den romantiska atmosfär hon andats. Ofta klättrade hon genom de skuggor som höljer de omgivande trakterna av Posilipos grotta – de gamla kimrernas väldiga verk – och sittande vid Vergilii av andar besökta grav, brukade hon där hänge sig åt dessa visioner, vilkas orediga spel intet skaldskap skall kunna tolka eller förklara. Ty den skald som överträffar alla är det drömmande unga hjärtat! Ofta satt hon också på tröskeln, omkransad av vindruvsrankor, och betraktade det mörkblå, vågfria havet och byggde i höst‑ eller sommarnattens halvljus sina luftslott. Vem gör icke sammaledes – icke blott i ungdomen, utan även med ålderns skumögda förhoppningar! Det är människan förbehållet att drömma – kungens och bondens gemensamma rättighet. Men dessa hennes dagdrömmar förekom oftare, var redigare och allvarligare än hos de flesta av oss andra. De liknade grekernas horama – de var ett slags profetiska visioner.

 

ANDRA KAPITLET.

Äntligen är hennes utbildning avslutad. Viola är nära sexton år. Kardinalen förklarar, att den tid är inne, då det nya namnet måste inskrivas i Libro d’Oro, den gyllne bok, som tillhör sångens och konstens barn. Ja, men i vilken genre? Åt vilkens geni skall hon ge form och gestalt? Det är just hemligheten! Rykten går att den outtömlige Paesiello, förtjust över hennes föredrag av hans ”I mitt hjärta känner jag intet mer” och hans ”Jag är Lindoro”, skall författa ett nytt mästerverk för att introducera debutanten. Andra menar, att komiken är hennes styrka och att Cimarosa är i full fart med ett annat ”Hemligt äktenskap”. Emellertid finns det ett hinder någonstädes bakom kulisserna. Man märker att kardinalen är ur humör. Han har yttrat offentligt – och hans ord är olycksbådande –; ”Flickungen är lika tokig som sin far, vad hon begär är orimligt!” Överläggning följer på överlägg­ning, kardinalen talar med det stackars barnet ganska allvarsamt i enrum – allt förgäves. Neapel är i uppror av nyfikenhet och gissningar. Lektionen slutar i ett gräl, och Viola kommer hem missnöjd och förtretad: hon vill icke spela,  hon har avsagt sig engagemanget. Pisani, alltför oerfaren med skådebanans faror, hade glatt sig åt den tanken, att åtminstone en med hans namn skulle pryda hans konst. Flickans gensträvighet misshagade honom. Det oaktat sade han intet – han bannades aldrig med ord – men tog fram sin trogna barbiton. Hur förfärligt denne bannades! Den skriade, den brummade, den kved, den knotade, morrade och grälade. Och Violas ögon fylldes av tårar, ty hon förstod det språket. Hon smög sig till sin mor och viskade till henne; och då Pisani lämnade sin fiol, grät både mor och dotter. Han blickade undrande på dem. Och liksom om han känt, att han varit för hård, flög han åter till sin förtrogne. Och man skulle trott sig höra en vaggvisa, som någon fe sjöng för en vresig bortbyting, vilken hon tagit upp och försökte lugna. Flytande, undertryckta, silverklingande strömmade tonerna under den förtrollade stråken. Den mest envisa sorg måste lägga sig till ro och lyssna, och allt emellanåt kom en vild, munter, klangfull ton, lik ett skratt, men icke ett mänskligt skratt. Det var en av hans mest lyckade arior i hans älsklingsopera – sirenens aria – då hon tjusar våg och vind och söver dem. Himlen vete vad som därefter skulle ha kommit, men hans arm hejdades. Viola hade kastat sig till hans bröst och kysste honom, med blickar tindrande av glädje genom guldlockarna. I detta ögonblick öppnades dörren – ett bud från kardinalen. Viola måste gå till hans eminens genast! Hennes mor följde henne. Allt blev bilagt och överenskommet. Viola fick sin vilja fram och valde operan till sin debut. O, ni tråkiga, nordiska nationer med ert larm och era tvister, ert jäktande liv och all er oro! Ni kan icke föreställa er den uppståndelse som ryktet om en ny opera och en ny sångerska väckte i det musikaliska Neapel. Men vad för en opera? Ingen kabinettsintrig hölls någonsin så hemlig. Pisani kom hem en afton från teatern, synbarligen upprörd och förtretad. Ve dina öron, om du hört barbitonen den kvällen! Man hade entledigat honom från hans tjänst – man fruktade att den nya operan och hans dotters debut som primadonna skulle bli alltför mycket för hans nerver. Och hans diaboliska variationer över sirener och harpyjor kunde man vid ett sådant tillfälle icke föreställa sig utan förfäran. Att bli åsidosatt just samma afton som hans barn, vilkens musik endast var ett genljud av hans egen, skulle uppträda, åsidosatt för någon ny rival – det var för mycket för en konstnär. Först frågade han allvarligt Viola – ty den frågan kunde barbitonen icke besvara, hur vältalig den än var – vad det var för en opera och vilken roll. Och flickan svarade lika allvarligt, att hon förbundit sig inför kardinalen att icke avslöja det. Pisani sade ingenting men försvann med sin fiol, som strax därpå hördes från vinden (dit tonkonstnären kunde fly, då han var mycket missnöjd), vinande och suckande, som om den förtrognes hjärta brustit.

Pisanis känslor syntes föga utanpå. Han var icke någon av dessa ömma, smekande fäder, vilkas barn ständigt leka kring knäna på dem. Hans själ och sinne var så helt och hållet inne i hans konst, att hemlivet gled honom förbi såsom om det varit en dröm och konsten tillvarons väsentliga form och gestalt. Personer, som mycket odlat ett abstrakt studium, är ofta sådana. Då den ryktbare franske matematikerns tjänare sprang till sin herre och ropade: ”Huset brinner!” svarade den lärde mannen, i det han återgick till sina problem: ”Gå och säg min hustru det, din narr! Blandar jag mig någonsin i hemmets skötsel?” Men vad är matematiker mot musiker, vilka icke endast komponerar operor, utan också spela barbiton? Vet ni, vad den berömde Giardini sade, då en nybörjare frågade, hur lång tid det skulle åtgå för att lära sig spela fiol? Hör och förtvivla, ni som vill spänna den båge mot vilken Odysseus’ båge blott var en leksak. – ”Tolv timmar dagligen i tjugo år!” Kan väl en man, som så leker med en barbiton, ha tid att beständigt leka med sina små? Nej, Pisani, ofta, ofta hade denna arma Viola, med den lättrördhet som tillhör barndomen, smugit sig bort för att gråta vid den tanken att du icke älskade henne. Och dock, under denna konstnärens yttre tankspriddhet flödade en ström av naturlig ömhet och tillgivenhet. Och allteftersom flickan växte till förstod drömmarena snart varandra. Men nu, själv utstött från ryktets bana, förbjuden att bevittna sin dotters triumf! Och därtill, själva hans dotter med i sammansvärjningen emot honom! Skarpare än ormens gadd är otacksamhetens och skarpare än ormens var den klagande barbitonens väsande!

Den betydelsefulla stunden är inne. Viola har gått till teatern, hennes mor har följt henne. Den förtörnade Pisani är hemma. Gionetta rusar in till honom. ”Signor, kardinalens vagn står utanför dörren. – Fadern är efterskickad. Fiolen måste undan; den broderade rocken och spetsmanschetterna måste på. Här är de – fort, fort!” Och snabbt rullar den förgyllda vagnen, majestätiskt sitter kusken och gångarna travar med ståt. Den arme Pisani förlorar sig i ett hav av fåfänga gissningar. Han anländer till teatern, han stiger in genom dörren, han ser sig omkring, om och om igen. Någonting fattas – var är fiolen?! Ack, hans själ är lämnad hemma! Det är blott en automat, som lakejen ledsagar uppför trapporna, genom gången in i kardinalens loge. Men då, vad träffar honom väl?! Drömmer han månne? Första akten är slut (de sänder icke efter honom, förrän framgången icke längre kan betvivlas), första akten har avgjort allt. Han känner det på den elektriska sympati som i detta nu meddelar sig från det stora auditoriet. Han känner det på den andlösa tystnad som råder i denna människomassa, han märker det till och med på kardinalens höjda finger. Han ser sin Viola på scenen, strålande i siden och juveler, han hör hennes röst, som genombävar tusen hjärtan! Men operan, rollen, musiken! Det är hans andra barn, hans odödliga barn, hans andes barn, frukten av många års tålamod, obemärkthet och andliga mödor, hans mästerverk – operan ”Sirenen!”

Detta var alltså den hemlighet som så hade förbittrat honom, detta var orsaken till tvisten med kardinalen, detta den hemlighet som icke skulle röjas, förrän framgången var vunnen och dottern förenat faderns triumf med sin egen!

Och där står hon, och alla själar flyger henne till mötes – skönare än själva sirenen, som hon kallat upp ur melodiens vågor! O, ljuva och rika lön för långvariga mödor! Var finns på jorden någon njutning lik den som anden känner då den slutligen, ryckt ur glömska och mörker, svävar upp till ljus och ära?

Han talade icke, han rörde sig icke, han stod fjättrad, förtrollad, andlös – och tårarna rullade nedför hans kinder; endast då och då gjorde hans hand en mekanisk rörelse, den sökte det trogna instrumentet; varför var det icke med för att dela hans triumf? Slutligen föll ridån, men under en storm av bifall. Hela auditoriet reste sig upp som en enda man, och enstämmigt dånade Violas namn genom salongen. Hon kom fram – darrande, blek –och i hela folkhopen såg hon blott sin faders ansikte. Allas blickar följde riktningen av hennes fuktiga öga, de tycktes i en blink fatta dotterns känslor och deras mening. Den gode gamle kardinalen sköt Pisani sakta framför sig. – ”Vilde drömmare, din dotter har givit dig tillbaka mera än livet, som du gav henne!”

”Min stackars fiol!” utbrast han, torkande sina ögon. Nu kommer de inte mer att vissla åt dig!”

 

TREDJE KAPITLET

Oaktat både sångerskans och operans framgång var det dock ett ögonblick under första akten, följaktligen före Pisanis ankomst, då vågskålen svängde kraftigt. Det var i en kör, vari kompositörens egenheter tycktes vara sammanträngda, och då denna malström av nycker virvlade och skummade och slet i öra och känsla, igenkände hela auditoriet i ett och samma ögonblick Pisanis hand. Man hade givit operan en titel, som hittills uteslutit varje misstanke om dess upphov. Och uvertyren jämte introduktionen, där musiken var enkel och behaglig, hade lett åhörarna på den förmodan, att de igenkände sin älskling Paesiellos komposition. Länge vana vid att förlöjliga, nästan förakta Pisanis anspråk såsom kompositör, tyckte de nu att de blivit narrade till det bifall de ägnat uvertyren och de första scenerna. Ett mäktigt sorl brusade genom rummet. Sångarna, liksom orkestern intuitivt kännande detta vindkast inom salongen, blev själva förvirrade och bekymrade samt brast i den energi och precision, som enbart kunde hindra framträdandet av musikens groteska partier.

Vid alla teatrar finns alltid en mängd rivaler till varje ny kompositör eller ny skådespelare – ett oskadligt parti då allt går väl, men ett högst farligt bakhåll då någon händelse rubbar den säkra marschen fram mot segerns mål. En vissling ljöd. Den var visserligen svag, men det betydelsefulla avtagandet av alla applåder syntes förebåda det ögonblick då missnöjet skulle sprida sig och bli allmänt. En pust skulle kunnat nedkalla den hotande lavinen. I detta kritiska ögonblick syntes Viola, sirendrottningen, stiga upp ur sin oceangrotta. Hon nalkades rampen. Nyheten av hennes ställning, åhörarnas kylande likgiltighet – vilka ej en gång åsynen av en sådan sällsam skönhet förmådde uppvärma – de elaka viskningarna från sångarna på scenen, ljusskimret och ännu mer – långt mer än allt det övriga – visslingen, som trängde ända ned till hennes öron, allt bidrog till att isa hennes väsen och kväva rösten. Och i stället för den själfulla åkallan, hon genast borde ha fallit in i, stod den höga drottningen förvandlad till en darrande flicka, blek och stum framför denna häck av stränga, obevekliga, kalla blickar. I detta ögonblick, då själva medvetandet tycktes vilja överge henne, blev hon, då hon skickade en ödmjukt bedjande blick över den stilla mängden, i en loge helt nära scenen varse ett ansikte, som ögonblickligen liksom genom ett trollslag verkade på hennes sinnen och gjorde ett oförklarligt intryck på henne. Det väckte en obestämd, svävande erinring, som hade hon sett det någon gång förut i de drömmar, vilka hennes inbillning alltifrån barndomen spunnit. Hon kunde icke vända sin blick från detta ansikte, och under det hennes ögon vilade därpå, drog den fruktan och den kyla som förut fattat henne så småningom bort, såsom töcknet för solen.

Det låg verkligen i de mörka, strålande ögon som mötte henne så mycken uppmuntran, så mycken välvilja och deltagande beundran, så mycket som värmde och stärkte nerverna, att var och en (skådespelare eller talare, som erfarit vad verkan en enda deltagande och vänlig blick bland publiken har på sinnet) lätt kan föreställa sig det plötsliga och upplivande inflytande som främlingens blick och leende utövade på debutanten.

Och medan hon ännu såg på honom och livets sprittande ström återvände till hjärtat, reste sig främlingen liksom för att återkalla åskådarna till känslan av deras plikt att hylla och uppmuntra en så ung och skön varelse. Och det ögonblick han gav signalen följdes av en allmän och stormande applåd. Ty denne främling var själv en bemärkt person, och hans ankomst till Neapel hade jämte den nya operan utgjort samtalsämnet i staden. Och när bifallssorlet upphört, ljöd sirenens röst, efter den inledande musiken, klar, full och fri från allt tvång – lik en ande som frigjort sig från stoftet. Från detta ögonblick glömde Viola åskådarna, fruktan, hela världen – allt utom den värld där hon nu var härskarinna. Det tycktes som om främlingens närvaro endast tjänade till att ännu mera stegra hennes inspiration. Det föreföll henne som om denna rena panna och dessa tindrande ögon ingåve henne en hittills okänd kraft,och som om, då hon sökte efter språk för de sällsamma känslor, hans närvaro uppväckte, själva denna närvaro viskade till henne både melodien och sången. Först när allt var över och hon såg sin far och kände hans glädje, gav denna förtrollning vika för den barnsliga kärlekens ljuvligare känslor. Och likväl, då hon vände sig från skådebanan, såg hon sig ovillkorligt tillbaka, varvid främlingens lugna, halvt melankoliska leende sjönk ned i hennes hjärta – för att leva där, att återkallas tillika med orediga minnen, till hälften glada, till hälften sorgliga.

Låt oss förbigå den gode kardinalen‑virtuosens lyckönskningar. Han var ganska förvånad över att han och hela Neapel hittills tagit fel i en sak som rörde den goda smaken, förvånad över att finna sig själv och hela Neapel ense att erkänna detta fel. Låt oss gå förbi de viskande utrop av beundran som tröttade sångerskans öra då hon i sin täta slöja och enkla dräkt flydde genom den hop av ungherrar, vilken uppfyllde varje gång bakom scenen. Låt oss lämna faderns och dotterns ljuva omfamningar under återfärden i kardinalens vagn längs gatorna och den ödsliga corson. Låt oss icke heller dröja för att förtälja den goda, fromsinta moderns tårar och böner... se den återkomma hem – se det välkända rummet, venimus ad larem nostrum² –  se gamla Gionetta syssla med kvällsvarden – höra Pisani, då han rycker barbitonen ur sin låda och meddelar sin förtrogne allt vad som tilldragit sig – lyssna till moderns muntra, ehuru knappt hörbara engelska skratt! Varför, Viola, sällsamma barn, varför sitter du ensam där med ansiktet lutat mot dina vackra händer, med dina ögon fästa på samma ställe? Upp, stig upp! Varje drag av hemmets anlete måste le denna kväll.

Det var en lycklig familj som samlades vid det enkla bordet. Lucullus själv i sin Apollosal kunde ha avundats denna måltid av torkade druvor, läckra sardeller, läcker polenta och gammalt lacrimae Christi‑vin, en gåva av den gode kardinalen. Barbitonen, ställd på en stor, högkarmad stol bredvid vår musiker, syntes ta del i den festliga måltiden. Dess hedervärda, lackerade ansikte glödde i lampskenet; det var ett visst imposant allvar i själva dess tystnad, då dess herre mellan varje tugga vände sig till den med någon anmärkning, som han uraktlåtit att förut göra. Den goda hustrun såg rörd på och förmådde icke äta av glädje. Men hastigt steg hon upp och tryckte på konstnärens huvud en lagerkrans, som hon på förhand med aningsfull förhoppning bundit. Och Viola, som satt på andra sidan om sin broder barbitonen, viskade, i det hon ordnade kransen och strök tillbaka sin fars hår: ”Käre fader, du skall icke mera låta honom banna mig!”

Då vände sig den stackars Pisani förvirrad än till den ena, än till den andra och, upplivad av både vinet och triumfen, sade till sitt yngre barn ned naiv och grotesk stolthet: ”Jag vet icke, vilken jag mest skall tacka. Du gör mig så mycken glädje, barn – jag är så stolt över dig och mig själv. Men han och jag, stackars barn, har så ofta varit olyckliga tillsammans!”

Violas sömn var orolig, det var naturligt. Fåfängans och triumfens segerrus, glädjen över den förtjusning hon väckt, detta var bättre än sömn. Men från allt detta flögo hennes tankar jämt och ständigt till dessa förtrollande ögon, till detta leende, varmed minnet av triumfen och förtjusningen för evigt var förenat. Hennes känslor var, som hennes karaktär, underbara och säregna. De var icke sådana som dem en flickas hjärta, för första gången träffat, på sitt naturliga modersmål framsuckar. Det var icke så mycket beundran, fastän det ansikte, som speglade sig i varje våg av hennes rastlösa fantasi, var av den mest majestätiska och höga skönhet, icke heller en behaglig och kär erinran, som åsynen av denna främling kvarlämnat – det var en mänsklig känsla av tacksamhet och förtjusning, blandad med någonting mystiskt och ängslande. Helt visst hade hon sett dessa anletsdrag förr, men när och huru? Endast då hennes tankar bemödat sig att ge form åt det tillkommande och då, trots alla försök att framkalla ett framtidsöde, fullt av blomster och solsken, en mörk och hotfull aning kommit henne att skaka ända i sitt innersta. Det var någonting hon länge med rastlös oro och tusen obestämda önskningar sökt, mindre med hjärtat än med minnet, och som hon nu upptäckt, icke såsom ungdomen upptäcker sin kärleks föremål, utan snarare såsom den lärde, vilken länge sökt efter sanningens ledtråd till någon kunskap, ser denna ledtråd dunkelt sväva framför sig, vinka, locka, vika och försvinna igen. Slutligen föll hon i en orolig slummer, avbruten av formlösa flyktiga fantomer; och då hon vaknade, just som solen genom en slöja av töckniga skyar med en lysande stråle glimmade in genom fönstret, hörde hon sin far vid hans vanliga förrättning framkalla från sin förtrogne en sorglig följd av låga toner, likt en själamässa över en död.

”Och varför”, frågade hon, sedan hon gått ned i vardagsrummet, – ”varför, min fader, var din inspiration så sorglig efter gårdagens glädje?”

”Jag vet icke, barn. Jag hade ämnat vara glad och komponera ett stycke till din ära, men han är en halsstarrig herre, den där, och han vill ha det på det sättet.”

 

FJÄRDE KAPITLET

Det var Pisanis vana att så ofta hans tjänsteåligganden ej särskilt tog hans tid i anspråk helga en viss del av middagsstunden åt sömnen; detta skedde icke så mycket av smak för bekvämlighet som fastmer av nödvändighet, enär han vanligen sov ganska litet om nätterna. Middagstimmarna var just de då Pisani icke var särdeles fallen för att vare sig komponera eller spela. Hans genius liknade dessa källor som är fulla morgon och afton, rinna över om natten och är fullkomligt torra vid middagen. Under den tid som helgades åt Pisanis vila smög sig signoran vanligen ut att göra sina små uppköp för hushållets räkning eller att uppfriska sig med ett litet samtal med någon av sitt eget kön.

Vilka lyckönskningar fick hon icke mottaga dagen efter den lysande triumfen!

Vid dylika tillfällen brukade Viola sätta sig utanför dörren till huset under en tältduk, som skylde solen utan att stänga utsikten, och där må ni betrakta henne nu med sin textbok, varpå hennes ögon stundom helt sorglöst vilade; vinrankorna vred sig kring sina spjälor över dörren bakom henne, och de framskridande båtarna med sina vita segel skimrade på havet, som utbredde sig framför henne.

Då hon satt så, snarare drömmande än tänkande, kom en man med långsamma steg och nedslagen blick från Posilipo och passerade helt nära huset. Viola, som i detsamma hastigt steg upp, spratt till i ett slags förskräckelse, då hon igenkände främlingen. Hon gav till ett ofrivilligt utrop, varvid vandraren vände sig om, såg på henne och stannade.

Han stod ett ögonblick eller två mellan henne och det soliga havet och betraktade med tyst begrundan, för allvarsam och högstämd för att lämna rum åt det friare galanteriets språk, det rodnande ansiktet och den ungdomligt fina gestalten framför sig. Slutligen sade han i nästan faderlig ton: ”Är du lycklig, mitt barn, på den bana som ligger framför dig? Från sexton till trettio år är väl bifallets röst den skönaste musik ditt öra kan höra.”

”Jag vet icke!” svarade Viola stammande. Men uppmuntrad av det milda behaget i rösten som tilltalade henne, fortfor hon: “jag vet icke om jag är lycklig nu, men jag var det igår, och jag känner även, excellens, att jag är skyldig er en tacksägelse, ehuru ni kanske icke vet varför!”

”Du bedrar dig”, sade främlingen leende. ”Jag är icke okunnig om, att jag bidrog till din välförtjänta triumf, och det är du som icke vet huru. Detta varför vill jag förklara för dig: det var emedan jag i ditt hjärta såg en ädlare ärelystnad än kvinnlig fåfänga; det var dottern, som intresserade mig. Kanske du hellre velat att jag skulle beundrat sångerskan?”

”O, nej, nej!”

”Gott, jag vill tro dig. Och nu, eftersom vi mötte varandra, vill jag dröja och giva dig ett råd. När du härnäst går till teatern, skall de se alla Neapels ungherrar vid dina fötter. Arma barn! Flamman som bländar ögat kan sveda vingen; kom ihåg, att den enda hyllning vilken icke skadar dig är den, som icke ägnas dig av dessa! Och vilka än dina framtidsdrömmar må vara – och jag ser, under det jag talar med dig, huru irrande och svävande de är och hur vilda – må endast de bli uppfyllda som lägra sig kring hjärtat av ditt hem!”

Han tystnade. Violas bröst hävde sig högt. Med ett utrop av naturlig, oskyldig rörelse och fastän hon, ehuru italienska, knappast fattade den allvarsamma meningen och betydelsen av hans råd, ropade hon: ”Ah, excellens, ni kan icke tro hur kärt detta hem är för mig allaredan. Och min far – utan honom, signor, vore det icke något hem.”

En djup och melankolisk skugga spred sig över främlingens ansikte. Han såg upp på det stilla huset, som låg begravet bland vinrankor, och vände sig åter mot den unga aktrisens livliga, själfulla ansikte.

”Det är bra”, sade han. ”Ett menlöst hjärta är sin egen väktare, fortfar därför, jag önskar dig lycka. Farväl, vackra sångerska!”

”Adjö, excellens, men ...” Och någonting, som hon icke kunde motstå – en ängslig, orolig känsla av fruktan och hopp – förmådde henne till den frågan: ”Jag får återse er, icke sant, jag får återse er på San Carlo?”

”Åtminstone icke på länge. Jag lämnar Neapel i dag.”

”Verkligen!” och Violas hjärta förmörkades – scenens poesi var borta.

”Och”, sade främlingen, i det han vände sig om och sakta lade handen på henne – ”och innan vi åter möts, har du måhända gjort bekantskap med smärtan, känt människolivets första bittra sorger, känt hur litet ryktet kan återgälda vad hjärtat kan förlora. Men var stark, svikta ej, låt icke sorgen göra dig modlös! Giv akt på trädet där i trädgården! Se hur det skjuter upp, krokigt och förvridet. Någon vind kastade det frö, varur det vuxit, i klyftans rämna; hämmat och kringskansat av klippor och hus, pinat av naturen och människan, har dess liv varit en fortsatt strid för ljuset – ljuset som just utgör summan och villkoret för dess liv. Du ser, hur det vridit och slingrat sig, hur det, då det mött motstånd på ett ställe, arbetat och strävat att ändå till slut sträcka sin stam och sina grenar mot den klara himlen. Vad är det som uppehållit det genom alla vidrigheter under dess uppkomst och utveckling? Vad är det som gjort att dess löv blivit lika gröna och vackra som dem du ser växa på rankan bakom dig, vilken med alla sina armar fritt famnar solljuset? Mitt barn, genom själva den instinkt som underhöll striden – och därigenom att striden för ljus slutligen vann ljus. Så även med ett modigt hjärta, som genom varje motgång, genom sorg och missöden söker ljuset, strävar mot himlen, detta är det, som ger förstånd åt den starke och sällhet åt den svage. Innan vi åter mötas skall du kasta sorgsna och trötta blickar på dessa lugna grenar, och då du hör fåglarna sjunga från dem och ser solstrålarna bryta fram över klippor och tak och spela mellan dess löv, fatta då den lärdom naturen ger dig och sträva genom mörker till ljuset!”

Som han talade gick han långsamt framåt och lämnade Viola, undrande, tyst, betryckt av den dunkla profetian om kommande sorger och ändock mitt i sin bedrövelse hänförd. Ovillkorligen följde hennes ögon honom, ovillkorligen utsträckte hon sina armar med en åtbörd liksom för att kalla honom tillbaka. Hon ville ha givit en värld för att få se honom återvända – för att ännu en gång få höra hans låga, lugna silverröst, för att ännu en gång få känna det det lätta vidrörandet av hans hand på sin. Såsom månskenet, vilket förklarar varje föremål varpå det faller, var hans närvaro; såsom månskenet försvinner och föremålen återtaga sitt alldagliga, trumpna utseende, så drog han bort från hennes åsyn – och den yttre världen var åter helt vardaglig. Främlingen gick vidare på den långa, vackra väg som slutligen når de palats som gränsar intill stadsträdgårdarna och leder till stadens mera folkrika kvarter.

En hop lättjefulla hovmän, församlade utanför ett hus, som stod öppet för dagens älsklingstidsfördriv och var mötesplatsen för de förmögnare, borna spelarna, gav med en förbindlig bugning rum för honom då han passerade dem.

”Sannerligen”, sade en, ”är det icke den rike Zanoni, som hela staden talar om?”

”Ja, de säger att hans rikedom är ofantlig!”

”De säger – vilka de? – vad är det för en auktoritet? Han har icke varit många dagar i Neapel, varför jag heller icke kunnat finna någon som känner det minsta till hans födelseort, hans härkomst eller, vad ännu viktigare är, hans förmögenhet!”

”Det är sant, men han kom hit med ett vackert fartyg, som skall vara hans eget, säger de. Se – där borta kan ni se det! Det ligger för ankar i viken. Den bankir, som han har sina affärer med, talar med förvåning om de summor han placerat hos honom.”

”Varifrån kom han?”

”Från någon av de östra hamnarna. Min lakej hörde av en matros nere vid hamnen att han i flera år bott i det inre av Indien.”

”Ah, man säger att folk hittar guld där som småsten och att där finns dalar i vilka fåglarna bygger sina bon av briljanter för att därigenom locka till sig myggen... Här kommer vår spelprins, Cetoxa. Ni kan vara övertygad om att han allaredan gjort bekantskap med en så rik kavaljer. Han har en lika stark dragningskraft på guld som magneten på stål... Nå, Cetoxa, vad nytt angående signor Zanonis dukater?”

”Å”, sade Cetoxa vårdslöst, ”min vän” –

”Ha! ha! hör bara, hans vän” –

”Ja, min vän Zanoni far till Rom för en kort tid. När han återkommer, har han lovat utsätta någon dag, då han skall supera hos mig, och då skall jag presentera honom för er och införa honom i Neapels finaste kretsar. För tusan, han är den angenämaste och lärdaste man i världen.”

”Var god och säg oss hur ni så plötsligt kom att bli hans vän”

”Min käre Belgioso, ingenting är enklare. Han önskade en loge på San Carlo; men jag behöver väl icke säga att väntan på en ny opera (ah, hur förträfflig den är – den arma saten Pisani! – vem kunde ha trott det?) och en ny sångerska (vilket ansikte, vilken röst – ah!) hade gjort, att varje vrå var upptagen. Jag hörde omtalas Zanonis önskan att hylla Neapels talanger, och med min vanliga artighet mot utmärkta främlingar skyndade jag att ställa min loge till hans disposition. Han tog emot den – jag uppsökte honom under mellanakterna – han var förtjusande – han bjöd mig att supera med sig.  För tusan, vilken uppvaktning! Vi sitter länge – jag meddelar honom alla nyheter i Neapel – vi blir förtrogna vänner, han trugar på mig denna diamant innan vi skils åt, det är en småsak, säger han, juvelerarna värderar den till fem tusen pistoler! – Den gladaste afton jag haft på tio år!”

Kavaljererna skocka sig kring talaren för att betrakta diamanten.

”Greve Cetoxa”, sade en allvarsam, dyster man, som tre gånger korsat sig under neapolitanarens berättelse. ”Känner ni icke de besynnerliga rykten som löper omkring angående denna person, och är ni icke rädd att taga emot en gåva av honom? Det kan medföra de olyckligaste följder. Vet ni icke, att man säger, att han är en trollkarl och att han besitter förmågan – att – ”

”Jag ber er, spara era gamla vidskepelser”, avbröt Cetoxa föraktfullt. ”Dylikt är icke längre på modet, ingenting duger nu annat än skepticism och filosofi. Och hurudana är väl dessa rykten, då man närmare granskar dem? De ha sitt ursprung från en fjollig gammal man om åttiosex år, barn på nytt, som helt högtidligt försäkrar att han sett denne Zanoni för sjuttio år sedan (berättaren var vid den tiden blott en gosse) i Milano. Denne Zanoni är likväl, efter vad ni alla se, åtminstone lika ung som ni och jag, Belgioso.”

”Men”, sade den allvarsamme mannen, ”just det är det egendomliga. Gamle Avelli förklarar att Zanoni ser icke ut att vara en enda dag äldre nu än då de möttes i Milano. Han sade att även då – märk detta väl! – visade sig, ehuru under ett annat namn, denne Zanoni med samma glans och var omgiven av samma hemlighetsfullhet och att en gammal man där kom ihåg, att han sett honom sextio år förut i Sverige.”

”Bah!” svarade Cetoxa. ”Detsamma sades om kvacksalvaren Cagliostro – bara historier! Jag vill tro dem, då jag ser denna diamant förvandlad till en hötapp. För övrigt”, tillade han allvarligt, ”anser jag denne lysande gentleman såsom min vän, och en viskning mot hans ära och goda rykte upptar jag som en förolämpning mot mig själv.”

Cetoxa var en fruktad fäktare och excellerade i en kraftig stöt, som han själv uppfunnit och introducerat. Hur ängslig den allvarsamme gentlemannen än var för grevens andliga väl, hyste han dock en icke mindre omsorg om sin egen materiella säkerhet. Han inskränkte sig därför till en medlidsam blick, vände sig mot dörren och gick upp till spelrummen.

”Ha, ha!” sade Cetoxa skrattande. ”Vår gode Loredano är avundsjuk på min diamant. Mina herrar, ni superar med mig i afton. Jag försäkrar er att jag aldrig träffat en mera angenäm och underhållande person än min käre vän, signor Zanoni.”

 

FEMTE KAPITLET

Och nu, på färd tillsammans med denne hemlighetsfulle Zanoni, nödgas jag bjuda ett kort farväl åt Neapel. Stig upp bakom mig – stig upp på min pegas, läsare! – sätt dig själv på bekvämaste sätt! Jag köpte sadeln här en dag av en skald som tycker om att ha det bekvämt. Den har nyligen blivit stoppad endast och allenast för din bekvämlighet. Se så, låt oss höja oss! Se omkring dig under vår himmelsfärd! Var icke rädd, flyghästar snubblar aldrig, och varje flyghäst i Italien är det tillåtet att föra gamla gentlemän. Se ned på de förbiilande landskapen! Där, nära ruinerna av det oskiska gamla Atella, höjer sig Aversa, en gång normandens starka fäste, där glimmar Capuas kolonner ovanom Vulturnerströmmen. Hell eder, fält och vingårdar, som det gamla falernervinet gjort ryktbara! Hell eder, Mola di Gaetas gyllene orangelunder! Hell eder, buskar och ljuva vilda blommor, av vällukter ett helt förråd för näsan, som bekläden det tysta Lautulas berg! Skall vi bida vid det volskiska Anxur, det moderna Terracina, där den höga klippan står lik jätten som vaktar yttersta gränserna av kärlekens förlovade söderland? Bort, bort! och håll andedräkten medan vi ilar över de pontinska träsken. Fasansväckande och ödsliga! Deras ånga är mot de trädgårdar vi passerat vad det grova vardagslivet är för hjärtat då detta lämnat kärleken bakom sig. Sorgliga Campagna, du breder ut för oss ditt majestätiska allvar. Rom, de sju kullarnas stad, mottag oss såsom minnet mottager den trötte resenären; mottag oss i tystnad, mitt bland ruiner! Var är främlingen som vi söker? Släpp lös pegasen att han må beta! Han tycker om akantusen, som slingrar sig kring de brustna pelarna. Ja, detta är Titus’, Jerusalems erövrares kolonn, detta är Colosseum! Genom den ena passerade den förgudade inkräktarens triumftåg, i den andra föll de slaktade gladiatorerna. Monument över mord, hur obehagliga är icke de tankar, hur lumpna icke de minnen ni uppväcker, jämförda med dem vilka talar till människans hjärta på Fyles höjder eller på den ensliga vallen vid det grå Maraton! Vi står mitt bland vilda örter, törnen och vaggande gräs. På detta ställe regerade Nero, här var hans rutiga golv; här ”mäktigt mot himlen, en ny himmel”, välvde sig hans elfenbenstak, här, valv på valv, pelare på pelare, glänste för världen dess behärskares gyllene palats, Neros Gyllene hus. Hur ödlan bevakar oss med sitt klara, oroliga öga! Vi inkräktar på hennes område. Bryt vildblomstret! Gyllene huset är förintat, men den vilda blomman är måhända släkt med dem som främlingens hand kastade över tyrannens grav! Se, över denna gödsel, Roms grav, strör naturen ännu sina vildblomster!

Mitt i denna ödslighet står en byggnad från medeltiden. Här bor en gammal eremit. Vid malariatiden flyr invånarna i grannskapet undan det fräna, ohälsosamma stället. Men han, en främling, en utlänning, andas utan fara den förpestade luften. Han har inga vänner, inga sällskapsbröder, inga följeslagare utom böcker och åtskilliga vetenskapliga instrument. Han synes ofta vandra över de gräsbevuxna kullarna eller stryka genom den nya stadens gator, icke med en lärds tankspridda panna och liknöjda blick, utan med ett öga, så iakttagande, så genomträngande att det tycktes dyka till djupet av de förbigåendes hjärtan. En gammal man men ingalunda svag – rak och ståtlig som i sin ungdom. Ingen vet om han är rik eller fattig. Han begär icke hjälp och ger icke heller någon – han gör intet ont, men tycks icke heller verka något gott. Han är en man, som icke tycks ha någon värld utom sig, men utseendet bedrar; vetenskapens värld är – liksom människokärlekens – universum. I denna boning inträder för första gången en gäst. Det är Zanoni.

Ni ser dem sitta tillsammans ivrigt samtalande. År, många år har förflutit sedan de senast möttes, åtminstone personligen och ansikte mot ansikte. Men hos de vise kan tanke möta tanke, ande ande, om ock oceaner skiljer formerna åt. Döden själv förmår intet över den vise. Du träffar Platon då dina ögon fuktas över Faidon. Homeros lever med oss människor för alltid! De samtalar, de ger varandra förtroenden, de frambesvärjer det förflutna och kallar det åter till liv. Men märk hur olika dessa minnen verkar på de två. På Zanonis ansikte, trots dess vanliga lugn, växlar uttrycken av hans inre rörelser. Han har handlat i det förflutna, vilket han nu överskådar. Men icke ett enda drag av mänskligt deltagande i glädje eller sorg kan upptäckas på den andres känslolösa ansikte. Det förflutna var för honom vad det närvarande var, såsom naturen för den vise, boken för den lärde forskaren, ett ämne för betraktelse.

Från det förflutna vände de sig till det närvarande. Ah! Vid 1700-talets slut syntes framtiden helt nära, den var hos alla människor invävd med det närvarandes farhågor och förhoppningar. ”Vid gränsen av detta århundrade stod människan, tidens mest mognade son”³, liksom vid den gamla tidens dödsbädd och betraktade det nya klotet, blodrött mitt ibland moln och töcken – oviss om huruvida det var en komet eller en sol. Betrakta det isande och djupa föraktet på den gamle mannens panna, den höga och rörande sorgbundenhet som förmörkar Zanonis strålande anlete! Kommer det sig månne därav att den ene med förakt skådar striden och dess upphov, då den andre däremot ser den med bävan eller medkänsla? Visdomen, som anställer betraktelser över människosläktet, leder blott till – medkänsla eller förakt. Han, som tror på andra världar, kan vänja sig vid att betrakta denna, såsom naturforskaren betraktar revolutionerna i en myrstack eller på ett löv. Vad är jorden mot oändligheten – vad är dess bestånd mot evigheten! O, hur mycket betydelsefullare och viktigare är icke en enda människosjäl än hela jordklotets alla växlingar! Barn av himlen och arvinge till odödligheten, en gång i framtiden betraktar du från någon stjärna myrstacken och dess händelser, från Clodvig till Robespierre, från Noa till yttersta domens lågor. Den själ, som kan överlägga, som lever endast i andens värld, kan uppstiga till sin stjärna även från djupet av den kyrkogård som kallas jord och medan ännu den sarkofag som kallas liv i sitt stoft fjättrar det odödliga!

Men du, Zanoni, du har vägrat att leva endast för vetenskapen, du har icke kuvat hjärtat, i ditt blod sjuder ännu de dödliga passionernas liv, ditt släkte är ännu för dig någonting annat, något varmare än blott ett betraktelseämne, du ville se denna revolution i sin vagga, som stormen skakar, du ville se världen, medan dess element ännu kämpar sig fram genom kaos!

Gå!

 

SJÄTTE KAPITLET

En afton åtskilliga månader efter tilldragelserna i vårt föregående kapitel var i Paris ett sällskap av några av de mest snillrika männen på sin tid församlat hos en person, lika ansedd för sin börd som för sina kunskaper och talanger. Alla de närvarande var barn av sin tid. Ty liksom det sedermera kom en tid, då ingenting var så impopulärt som folket, så fanns det ock en tid, då ingenting var så simpelt som aristokratien. Den upphöjdaste, finaste gentleman och den högdragnaste ädling babblade om jämlikhet och läspade upplysning.

Bland de mera framstående gästerna sågs Condorcet, då i sitt ryktes första glans, konungens av Preussen korrespondent, Voltaires förtrogne, ledamot av hälften av Europas akademier, ädel till börd, bildad i sätt, till sina åsikter republikan. Där sågs ock den vördnadsvärde Malesherbes, ”nationens kärlek och njutning”.⁴

Där var Jean Silvain Bailly, den skicklige lärjungen, den blivande statsmannen. Det var en av dessa små supéer, för vilka huvudstaden för alla sociala nöjen var så ryktbar. Samtalet var, som man lätteligen kan föreställa sig, litterärt och intelligent, kryddat av fint skämt. Många damer av den gamla och stolta adeln – ty adeln fanns ännu till, ehuru dess dagar var räknade – bidrog till sällskapets behag. Och från dem hördes de djärvaste anmärkningarna, och de visade ofta de mest liberala tänkesätten. Fåfängt för mig – fåfängt för det allvarliga engelska språket – att söka återge de gnistrande paradoxer som flög från mun till mun. Favoritämnet var de nutida människornas överlägsenhet över de gamle. Condorcet var härutinnan vältalig och för somliga åtminstone av sitt auditorium synnerligen övertygande. Att Voltaire var större än Homeros var blott få av dem sinnade att förneka. Fint och uddigt tilltygades det dåraktiga pedanteri som nödvändigtvis finner allt gammalt sublimt.

”Men”, sade den elegante markis de –, under det champagnen pärlade i hans glas, ”ännu löjligare är den vidskepelse vilken finner allt som är outgrundligt heligt. Men vetandet cirkulerar, Condorcet; liksom vattnet kommer det snart i jämvikt. Min hårfrisör sade mig i morse: ’Fast jag bara är en stackars hårfrisör, monseigneur, tror jag på lika litet som den förnämste gentleman!’”

”Helt säkert nalkas den stora revolutionen sin fullbordan med jättesteg, som Montesquieu sade om sitt odödliga verk.

Då hördes från alla, lärde och ädlingar, hovmän och republikaner, ett oredigt sorl, enstämmigt endast i vad som angick förutsägelserna om de storartade rörelser som den stora revolutionen skulle väcka till liv. Härvid utvecklar Condorcet en ännu större vältalighet än förut.

”Det är alldeles nödvändigt, att vidskepelsen och fanatismen lämnar rum för filosofin. Konungar förföljer personer, präster opinionen. Utan konungar skulle människorna vara trygga, och utan präster sinnena fria.”

”Ah”, mumlade markisen, ”och som den käre Diderot så väl sjöng:

”siste kungen hängs i

siste prästens tarmar.”

 

”Och då”, återtog Condorcet, då börjar förnuftets tidsålder! Jämlikhet i upplysning – jämlikhet i institutioner – jämlikhet i rikedom! Det stora hindret för kunskap är först bristen på ett allmänt språk, därnäst det mänskliga livets ovaraktighet. Men vad det första beträffar, varför icke ett gemensamt språk, då vi alla är bröder? Och för det andra, då växtvärldens organiska fullkomlighet är tydligt utpräglad, är väl naturen mindre mäktig då det gäller den tänkande människans ännu ädlare existens? Själva den omständigheten att man undanröjer de tvenne mest verksamma orsakerna till fysisk försämring – å ena sidan överflödig rikedom, å andra sidan hopplös fattigdom, – måste nödvändigt förlänga den vanliga livslängden.⁵

Läkandets konst skall då hedras i stället för krigets, som är konsten att mörda. De skarpsinnigaste huvudens förnämsta studium skall ägnas upptäckandet och botandet av sjukdomsorsakerna. Livet, jag tillstår det, kan icke göras evigt, men det kan oändligen mycket förlängas. Och liksom de lägre djuren ger sin styrka i arv åt sin avkomma, så skall människan överflytta sin förbättrade konstitution i andlig och kroppslig måtto till sina efterkommande. O ja, mot en dylik fullkomning strävar vår tidsålder!”

Den vördnadsvärde Malesherbes suckade. Kanske fruktade han att denna fullkomning icke skulle inträffa i hans tid. Den sköne markisen och damerna, ännu vackrare än han, såg övertygade och nöjda ut.

Men två män, som satt nära varandra, deltog icke i det allmänna samtalet. Den ene var en främling, nyligen anländ till Paris, varest hans rikedom, hans personlighet och hans fullkomligheter allaredan gjort honom bemärkt och firad. Den andre var en gammal man, omkring sjuttio år, den snillrike och dygdige, tappre och lustige Cazotte, författaren till ”Den förälskade djävulen”.

Dessa två samtalade förtroligt och endast genom ett tillfälligt leende gav de till känna sin uppmärksamhet på det allmänna samtalet.

”Ja”, sade främlingen, ”ja, vi har råkat varandra förr.”

”Jag tycker att jag kommer ihåg ert utseende, ehuru jag fåfängt söker att ordna mina minnen från det förflutna.”

”Jag skall hjälpa er. Erinra er den tid, då ni, ledd av nyfikenhet eller måhända av ett ädlare kunskapsbegär, sökte inträde i Martines de Pasqualis’ hemliga orden.”⁶

”Ah! är det möjligt! Är ni medlem av detta undergörande brödraskap?”

”Nej, jag iakttog deras ceremonier endast för att se, hur fåfänga deras bemödanden var att ånyo uppliva kabbalans gamla under.”

”Intresserar ni er för sådana studier? Jag har skakat av det välde som de en gång ägde över min inbillning.”

”Ni har icke skakat det av er”, svarade främlingen allvarligt. ”Det har ännu makt över er – än i denna stund; det klappar i ert hjärta, det eldar ert förstånd, det bor på er tunga!”

Och därefter fortfor främlingen att med lägre röst samtala med honom, att påminna honom om vissa ceremonier och läror, att förklara dem, att påtvinga sin åhörare dem genom att tillämpa dem på hans egen erfarenhet och levnadshistoria, dem Cazotte till sin förundran fann främlingen så bekant med.

Småningom sågs den gamle mannens nöjda och välvilliga ansikte mulna, och han kastade tid efter annan frågande, nyfikna och missnöjda blickar på sin sällskapsbroder.

Den förtjusande hertiginnan de G– gjorde de livliga gästerna uppmärksamma på skaldens tankspridda min och mulna panna, och Condorcet, som icke tyckte om att någon bemärktes i hans närvaro, sade till Cazotte: ”Nåväl vad spår ni angående revolutionen? Vad kommer den att tillskynda oss?”

Vid denna fråga reste Cazotte sig upp. Hans kind blev blek, stora droppar stod på hans panna, det ryckte i hans läppar. Hans muntre kamrat stirrade förvånad på honom.

”Tala!” viskade främlingen och lade sakta sin hand på den gamle snillrikes arm.

Vid detta ord blev Cazottes utseende slutet och strängt, hans ögon stirrade tomma ut i rymden, och med låg, ihålig röst svarade han sålunda:⁷

”Ni frågar, vad den skall tillskynda er, dess lärdaste och mest egennyttiga anhängare. Jag vill svara: ni, markis de Condorcet, skall dö i fängelse, men icke genom skarprättarens hand. I de fridfulla dagarna skall filosofen föra med sig, vart han går, icke elixiret, utan giftet.”

”Min stackars Cazotte”, sade Condorcet med sitt milda leende, ”vad har fängelse, skarprättare och gift att göra med frihetens och broderskapets tidevarv?”

”Det är i frihetens och broderskapets namn som fängelserna skall proppas fulla och bödeln få överfullt med arbete.”

”Ni tänker på prästknep, icke på filosofi, Cazotte”, sade Champfort⁸ –

”Och vad skall det bli av mig?”

”Ni kommer att öppna era egna ådror för att undslippa Kains brödraskap. Var vid tröst, de sista dropparna skall icke hänga vid kniven. Vad er beträffar, ädle Malesherbes, och er, Aimar Nicolai, och er, lärde Bailly, ser jag er bestiga schavotten. Och under allt detta, o stora filosofer, skall era mördare icke ha något annat än filosofiens ord på sina läppar!”

Tystnaden var allmän och fullständig, då Voltaires lärjunge, fursten i skeptikernas akademi, den hetlevrade La Harpe, ropade med ett sarkastiskt skratt: ”Smickra icke mig, o profet, med att undantaga mig från mina kamraters öde! Får icke jag någon roll i era fantasiers drama?”

Vid denna fråga förlorade Cazottes uppsyn sitt onaturliga uttryck av stränghet och dysterhet. Den sardoniska humor, som vanligen präglade det, återvände och spelade i hans glänsande ögon.

”Jo, La Harpe, den underligaste rollen av alla! Ni skall bli kristen!” Detta var alltför mycket för åhörarna, vilka ett ögonblick förut syntes så allvarliga och tankfulla. De utbrast i en häftig skrattparoxysm, under det att Cazotte, liksom utmattad av sin vision av framtiden, sjönk tillbaka i sin stol och andades hårt och tungt.

”Nej”, sade madame de G–, ”ni, som har förutsagt så allvarliga saker om oss, måste ock profetera något om er själv! En våldsam skakning fattade den ofrivillige profeten – den kom och gick, och hans ansikte, präglat av ett uttryck av uppgivenhet och lugn, darrade omärkligt. ”Madame”, sade han efter en lång paus, ”vid Jerusalems belägring, säger oss historikerna, vandrade en man under loppet av sju dygn kring muren och ropade: ’Ve dig, Jerusalem, ve mig själv!’”

”Nåväl, Cazotte, än sen?”

”Och på den sjunde dagen, medan han så ropade, träffades han av en sten från en av romarnas kastmaskiner och krossades!”

Med dessa ord reste sig Cazotte. Och gästerna, som mot sin vilja var mycket uppskakade, bröt kort därefter upp och skildes åt.

 

 

SJUNDE KAPITLET

Det var något före midnatt, då främlingen återvände hem. Hans rum var belägna i en av dessa vidsträckta boningar, vilka med skäl kan kallas ett Paris i sammandrag. Källrarna där var uthyrda till hantverkare eller man kunde säga fattighjon, ofta till någon djärv litteratör, som efter att ha spritt bland folket de mest upproriska satser eller de största smädelser mot präster, ministrar och konung drog sig undan till råttorna för att undkomma den förföljelse som väntar den frimodiga dygden. Nedersta våningen var upptagen av salustånd, entresolen av konstnärer, de förnämsta våningarna av de högadliga och vinden av dagkarlar eller grisetter.

Då främlingen gick uppför trapporna, störtade en ung man med högst oformlig figur och uppsyn från en dörr i entresolen fram till honom. Hans blick var hemlighetsfull, olycksbådande, vild och på samma gång skygg. Mannens ansikte var likblekt och ansiktsdragen rörde sig som i kramp. Främlingen stannade och betraktade honom tankfull, då han rusade uppför trapporna. Medan han så stod, hörde han en klagan från det rum den unge mannen nyss lämnat. Han hade stängt till dörren häftigt, men någonting hade fallit emellan, troligen någon sticka, som hindrade den att sluta sig eller gå i lås, och den stod nu litet på glänt. Främlingen öppnade den och trädde in. Han passerade ett litet förrum eller tambur, tarvligt möblerat, och befann sig i en sängkammare, där det såg fattigt och avskräckande ut. Utsträckt på bädden låg en gammal man och vred sig. Ett enda ljus brann i rummet och kastade sitt ängsliga sken över den sjukes fårade, dödsbleka ansikte. Ingen fanns i närheten för att hjälpa honom. Han tycktes lämnad allena att utandas sin sista suck. ”Vatten”, bad han svagt – ”vatten – jag förtorkar – jag brinner!” Den inträdande nalkades sängen, lutade sig över honom och tog hans hand. ”O, Gud välsigne dig, Jean”! sade den sjuke; ”har du allaredan fört med dig läkaren? Min herre, jag är fattig, men jag kan gott betala er. Jag vill icke dö än, för den där unge mannens skull”, och han reste sig upp i sängen och fäste ängsligt sina skumma blickar på främlingen.

”Hur är det med er, vari består det onda?”

”Eld – eld – eld i hjärtat, inälvorna – jag brinner!”

”Hur längesedan är det ni åt?”

”Åt! Blott den här soppan. Där är spillkumen, det är allt vad jag förtärt under dessa sex timmar. Jag hade knappast druckit därav, förrän dessa plågor började.” Främlingen såg i spillkumen, vari något av innehållet ännu var kvar. “Vem lämnade den åt er?”

”Vem? Jean! Vem annars? Jag har ingen tjänare – ingen! Jag är fattig, mycket fattig, min herre. Dock, nej! Ni doktorer frågar icke efter den fattige. Jag är rik! Kan ni hjälpa mig?

”Ja, med himlens bistånd. Vänta några ögonblick.”

Den gamle mannen led våldsamt av giftets snabba verkningar. Främlingen skyndade till sina rum och återvände efter några ögonblick med ett kraftigt motgift. Smärtan minskades; den blåbleka färgen flydde från läpparna; den gamle mannen föll i en djup sömn. Främlingen drog sänggardinerna samman, tog ljuset och undersökte kammaren. Väggarna i båda rummen var fullhängda med mästerliga målningar. En portfölj var full av lika förträffliga utkast. Men dessa senare innehöll mestadels föremål som förskräckte ögat och upprörde känslan. De framställde människokroppen under alla slags tortyrer och lidanden, på sträckbänk, på stegel och hjul, i galge. Allt vad grymheten uppfunnit att skärpa dödens ångest och smärta syntes här låna en ny förfärlighet av målarens egen smak och spänstiga styrka i framställningen. Och under somliga av dessa bilder, vilkas ansikten tillräckligt saknade all idealisering för att visa att de var verkliga porträtt, stod med djärv, stor och oregelbunden stil skrivet: ”Aristokraternas öde”. I ett hörn av rummet och intill en gammal byrå låg ett litet paket, varöver en kappa var vårdlöst kastad, liksom i avsikt att dölja det. Åtskilliga hyllor var fulla med böcker, samtliga verk av den tidens filosofer av materialisternas skall, framför allt encyklopedisterna, vilka Robespierre sedermera så skarpt anföll, då han i sin feghet ansåg det osäkert att lämna sin regering utan en Gud)⁹.

En volym låg på bordet, det var en bok av Voltaire. Det blad, som låg öppet, innehöll hans bevis för påståendet om ett högsta väsendes tillvaro ¹⁰).

Marginalen var fullskriven med blyerts och med en gammalmodig, stel och darrande stil, allt i avsikt att vederlägga och förlöjliga den vises från Ferney logik. Voltaire gick inte nog långt, tyckte antecknaren! Klockan slog två, då det hördes steg i trappan. Som främlingen satt längst borta på sängkanten och doldes av sängomhänget, blev han obemärkt av den man, som nu inträdde på tå. Det var samma person, som passerat förbi honom i trappan. Mannen tog ljuset och nalkades sängen. Den gamles ansikte låg tryckt mot kudden, men han låg så stilla och hans andedräkt var så omärklig, att hans sömn lätteligen kunde för denna hastiga, skygga och bävande blick synas som dödens vila. Den inkomne drog sig tillbaka, och ett grymt leende spred sig över hans ansikte. Han ställde åter ljuset på bordet, öppnade byrån med en nyckel, vilken han tog ur fickan, och försåg sig med åtskilliga dukatrullar, som han fann i lådorna. I detta ögonblick började den gamle mannen röra sig. Han reste sig, såg upp. Han vände sina ögon mot ljuset, som nu flammade nere i staken; han såg rövaren och hans gärning. Han satt upprätt för ett ögonblick, liksom fasttrollad, mera av förvåning än förskräckelse. Slutligen sprang han upp från sin säng  

”Rättvisa himmel, drömmer jag! Du – du – du – du, för vars skull jag arbetat och lidit! – Du!”

Rövaren häpnade: guldet föll ur hans händer och rullade på golvet.

”Vad!” sade han. ”Är ni icke död än? Har giftet icke gjort verkan?”

”Gift, gosse! Ah!” ropade den gamle mannen och betäckte sitt ansikte med händerna. Därpå ropade han med plötslig styrka: ”Jean, Jean, återtag detta ord! Röva, plundra mig, om du vill, men säg icke, att du kunde mörda den som levde endast för dig! Där, där, tag guldet; jag samlade det blott för dig. Gå – gå!” Och den gamle mannen, som i sin häftighet lämnat sängen, föll till sin överraskade mördares fötter och vred sig på golvet – under en själsångest pinsammare än den kroppsliga smärta han nyss uthärdat. Mördaren såg på honom med obevekligt förakt.

”Vad gjorde jag väl dig, usling,” ropade den gamle mannen “annat än blott älskade dig? Du var fader‑ och moderlös, förskjuten. Jag omhuldade, jag födde dig, jag upptog dig såsom min son. Om jag lät människorna kalla mig girigbuk, var det blott för att ingen, sedan jag icke längre är till, skulle kunna förtrycka dig, min arvinge, för det naturen behandlat dig styvmoderligt och missbildat dig. Du skulle fått allt sedan jag var död. Kunde du icke ha unnat mig några få månader eller dagar, vilket är allt vad som återstår gubben – de betyder så litet för ynglingen! Vad har jag gjort dig?”

”Du har fortfarit att leva, och du ville ej göra något testamente.”

”Min Gud! Min Gud!”

”Din Gud! Din Gud, dåre! Har du icke från barndomen sagt mig, att det icke finns någon Gud? Har du icke närt mig med din filosofi? Har du icke sagt, ’var dygdig, var god, var rättvis, för mänsklighetens skull, men det gives intet liv efter detta? Mänskligheten! Varför skulle jag älska mänskligheten? Förfärlig och vanskaplig som jag är, begabbas jag av mänskligheten, då jag passerar gatorna. Vad har du gjort mig? Du har tagit ifrån mig, som är ett ämne för bespottelse i denna världen, allt hopp om en annan! Gives det intet annat liv? Nåväl, då vill jag ha guld att jag åtminstone och så fort som möjligt må kunna göra detta liv drägligt.”

”Vidunder! Förbannelse över din otacksamhet, din –”

”Och vem hör dina förbannelser? Du vet, att det icke finns någon Gud! Hör mig: jag har berett allt för min flykt. Se – jag har mitt pass; mina hästar väntar härutanför; skjuts är beställd; jag har ditt guld.” Och den eländige fortfor under det han talade att kallt stoppa på sig dukatrullarna. ”Och nu, om jag skonar ditt liv, hur kan jag vara säker på, att du icke anger mig?” Han nalkades därvid med bister uppsyn och hotande åtbörder den gamle.

Dennes vrede förbyttes i fruktan. Han kröp ihop framför vilddjuret. ”Låt mig leva! låt mig leva! – att – att –

”Vad – att!”

”Att jag må förlåta dig. Ja, du har ingenting att frukta av mig. Jag svär på det!”

”Svär, men vid vad och vid vem, gamle man? Jag kan icke tro dig, om du icke tror på en Gud! Ha, ha, nu ser du följden av dina lärdomar.”

Ett ögonblick till, och den mordlystnes händer skulle ha strypt sitt rov. Men mellan mördaren och hans tillämnade offer reste sig en varelse, som för båda syntes vara en invånare från den värld, de båda förnekade  –ståtlig, med majestätisk styrka, strålande i högtidlig skönhet.

Mördaren drog sig tillbaka, stirrade, darrade, vände sig därpå bort och flydde ur rummet. Den gamle mannen föll åter sanslös till golvet.

 

ÅTTONDE KAPITLET

Då främlingen följande dag återsåg den gamle mannen, fann han honom lugn och till en förvånande grad återställd från nattens tilldragelse och de smärtor han genomgått. Han uttryckte med iver och under tårar sin tacksamhet mot räddaren och meddelade honom att han redan skickat efter en anförvant, som skulle sörja för hans säkerhet och ta vård om honom. ”Ty jag har mer pengar kvar”, sade han, ”och har hädanefter icke skäl att vara girig.” Han fortfor därpå att i korthet berätta anledningen till sin förbindelse med den försvunne.

Det syntes som om han i yngre år varit oense med sina anhöriga och tvistat med dem i trossaker. Hållande all religion för en fabel, närde han det oaktat känslor som hänförde honom, ty fastän hans förstånd var svagt, var hans böjelser dock goda – till den falska och överspända känslosamhet som de vilka låter bedåra sig därav så ofta anser för godhet och välgörenhet. Han hade inga barn; han beslöt att adoptera ett barn ur hopen. Han föresatte sig att uppfostra detta barn i enlighet med ”förnuftet”. Han valde en fader‑ och moderlös, vars skröpliga och vanskapliga kropp rörde hans medlidande och slutligen stegrade hans tillgivenhet. I denne förskjutne älskade han icke allenast en son, han älskade en teori! Han uppfostrade honom mycket filosofiskt. Helvetius hade bevisat för honom, att uppfostran förmår allt; och innan lille Jean var åtta år gammal, var hans älsklingsuttryck ”La lumière et la vertu”¹¹. Gossen visade tidigt talanger, särskilt för målarkonsten. Hans beskyddare sökte efter en lärare som var lika fri som han själv från ”vidskepelse” och valde målaren David. Denne man, som var lika vederstygglig som sin lärjunge och vars böjelser var lika lastbara som hans konstnärliga förmåga var obestridlig, var helt säkert så fri från ”vidskepelse” som fosterfadern kunde önska. Det var Robespierre förbehållet att framdeles komma den blodtörstige målaren, som aldrig fick ”nog rivet av den röda färgen”, att tro på ett högsta väsen. Gossen var ganska tidigt medveten om sin fulhet, som var nästan vidunderlig. Hans välgörare bemödade sig förgäves om att genom filosofiska aforismer försona honom med naturens styvmoderlighet. Men då han utredde för honom, att penningar i denna världen liksom barmhärtighet skyler en mängd fel, lyssnade gossen uppmärksamt därpå och kände sig tröstad. Att samla pengar åt sin skyddsling – den enda varelse han älskade – blev nu fosterfaderns huvudpassion. I sanning, han hade fått sin belöning.

”Men jag är glad att han kom undan”, sade den gamle mannen och torkade ögonen. ”Hade han också gjort mig till tiggare, kunde jag dock aldrig ha fördömt honom.”

”Nej, emedan ni är upphovet till hans brottslighet.”

”Hur då? Jag, som aldrig upphörde att inplanta hos honom begreppet om dygdens skönhet! Förklara er, min herre!”

”Ack, om er lärjunge icke gjorde detta tydligt för er förliden natt med sin egen mun, skulle en ängel från himlen förgäves predika den sanningen för er.”

Den gamle mannen syntes orolig och ämnade svara, då den släkting han efterskickat och som, bördig från Nancy, händelsevis råkade vara i Paris vid detta tillfälle, trädde in i rummet. Han var en man något över trettio år, med ett torrt, magert och svårmodigt utseende, med oroliga ögon och sammantryckta läppar. Han lyssnade på sin anförvants berättelse under många fasans utrop och sökte ivrigt men förgäves förmå honom att ange sin skyddsling.

”Tyst, tyst, René Dumas!” sade den gamle. ”Ni är lagkarl. Ni är född att betrakta människoliv med förakt. Låt bara någon bryta mot lagen, och ni ropar genast: ’Halshugg honom!’”

”Jag!” ropade Dumas, upplyftande händer och ögon, ”vördnadsvärde vise, hur du misskänner mig! Jag beklagar mer än någon annan vår lags stränghet. Jag anser att staten aldrig borde avrätta någon – nej, icke en gång mördaren. Jag hoppas av den kommande revolutionen att den måtte bortskaffa allt lagligt slaktande.”

Juristen tystnade andfådd. Främlingen betraktade honom med genomträngande blick och bleknade.

”Ni skiftar färg, min herre”, sade Dumas. ”Ni hyser icke samma åsikt som jag?”

”Förlåt mig, jag undertryckte i detta ögonblick en obestämd fruktan, som syntes mig profetisk –”

”Och den var?”

”Att vi kommer att mötas igen, då ni hyser andra föreställningar om döden och revolutionens filosofi.”

”Aldrig!”

”Ni gläder mig, kusin René, sade den gamle mannen, som lyssnat till hans ord med förnöjelse. ”Ah, jag ser, ni har vackra begrepp om rättvisa och filantropi. Varför sökte jag icke lära känna er förut! Ni beundrar revolutionen? Ni liksom jag avskyr kungars barbari och prästers svek?”

”Avskyr! Hur kunde jag annars älska människosläktet?”

”Och”, sade den gamle tvekande, ”ni tror icke, såsom den ädle herrn här, att jag felade i de föreskrifter vilka jag inskärpte hos den eländige?”

”Felade! Var Sokrates att klandra, därför att Alkibiades var en förrädare?”

”Ni hör, ni hör! Men Sokrates hade också en Platon; från denna stund skall ni vara min Platon. Ni hör?” utropade den gamle mannen och vände sig till främlingen.

Men denne stod vid tröskeln. Vem kan strida mot det mest hårdnackade av allt slags bigotteri – otrons fanatism?

”Går ni”, sade Dumas, ”innan jag hinner tacka er, välsigna er, för denne vördnadsvärde, käre mans liv? O, om jag någonsin kunde belöna er – om ni någonsin behövde René Dumas’ hjärteblod!” Under dylikt munväder följde han främlingen till den yttre kammarens tröskel och, sakta kvarhållande honom och seende sig tillbaka, för att gubben icke skulle kunna höra dem, viskade han: ”Jag har ingen tid att förlora, jag måste återvända till Nancy. Ni tror väl icke att den där lymmeln tog allt den gamla narrens mynt?”

”Var det så Platon talade om Sokrates, herr Dumas?”

”Ha, ha! – Ni är skarp. Gott, ni har rätt. Min herre, vi råkas igen.”

”Igen!” mumlade främlingen och hans panna mörknade. Han skyndade till sitt rum, han tillbragte dagen och natten i ensamhet, och hans studier – av vad natur de än var – tjänade blott att föröka hans dysterhet.

Vad kunde väl någonsin komma att sammanföra hans öde med René Dumas? Eller med mördaren‑flyktingen? Varför syntes honom Paris’ lätta luft tung av blodiga ångor? – Vad för en instinkt var det som förmådde honom att fly från dessa lysande kretsar, från brännpunkten av världens vaknande förhoppningar, varnade honom från att återvända, honom vars höga karaktär trotsade – – –. Men bort med dess drömmar och förbud! Han lämnar Frankrike bakom sig. Tillbaka till dina majestätiska ruiner! Italia! På alperna andas hans själ den fria luften ännu en gång. Fria luften! Ack, må världsläkarna rosa sin kemi; människan blir dock aldrig så fri på torget som på berget. Men vi, läsare, även vi flyr från dessa scener, där en falsk visdom får överskyla gudlösa brott. Bort ännu en gång –

In den heitern Regionen,

Wo die reinen Formen wohnen¹²

Bort till det ljusa rike där endast de rena dväljes, där idealet, obesmittat av den tunga verkligheten, lever och rör sig tillsammans med konsten och skönheten. Ljuva Viola, till Neapels blåa stränder, Vergilii grav och den kimriska grottan återvänder vi ännu en gång och till dig.

 

NIONDE KAPITLET

Musiker, är du nu lycklig? Du är återinsatt på din ståtliga tron i orkestern, din trogna barbiton har sin del i din triumf. Det är ditt mästerstycke som förtjusar ditt öra, det är din dotter som förtjusar från scenen. Musiken och skådespelerskan är så förenade att då den ena applåderas, applåderas båda. De ge rum för dig i orkestern, de begabba, de smäda icke längre då du med stolt innerlighet smeker din förtrogne, som klagar, gråter, bannas och knotar under din obarmhärtiga hand. De begripa nu, huru föga regelbundet det sanna geniet är. Det är just ojämnheterna på månens yta, som göra att han lyser för människan. Giovanni Paesiello, maestro di Capella, om din fromma själ kunde känna avund, skulle du lida av att se din Elfrida och din Pirro undanträngda och hela Neapel springa som galna för att lyssna på ”Sirenen”, vid vars besynnerliga takt du ogillande skakade ditt fromma huvud! Men, Paesiello, du som kände dig lugn under ditt ryktes långa triumf, vet, att det nya måste hava sin tid och tröstar dig med den övertygelsen, att Elfrida och Pirro skall leva för evigt. Ett misstag, måhända, men det är genom dylika misstag som det sanna geniet bekämpar avundens känsla. ”För att bliva odödlig”, säger Schiller, ”måste man leva i det hela.” Vill du höja dig över tiden, lev i känslan av eget värde! Publiken lyssnade nu med förtjusning till dessa fantasier och denna flykt, varåt den en gång varit färdig att vissla. – Pisani har tillbragt två tredjedelar av sitt liv i tystnad för att skapa detta sitt mästerstycke; han kan ingenting lägga därtill, ehuru han väl försökt att förbättra andras mästerstycken. Är icke så vanligen förhållandet? Den minsta lilla häcklare väsnas då han granskar ett konstverk: ”Det där var skada”, det här borde förändras, detta uteslutas.” Men låt honom själv sätta sig ned och komponera! Han ser ingenting att förbättra då! Var och en kan hålla styr på sin fiol, om det är med hans eget verk denna vill dansa om allt för tygellöst.

Och Viola är Neapels idol, dess samtalsämne. Hon är societetens bortskämda sultaninna. Att skämma bort hennes talang kan gå lätt nog, skall de ock förmå att skämma bort hennes natur? Nej, jag tror det ej. Där hemma är hon god, stilla, enkel, och där under soltältet vid dörren sitter hon ännu i aningsfull begrundan. huru ofta betraktar hon icke dig, krokstammiga träd, och dina gröna grenar; huru ofta kämpar hon icke i sina drömmar och fantasier liksom du efter ljuset – icke efter teaterlampornas ljus. Arma barn, var nöjd med lamporna, till och med talgljusen! En dank är av mera nytta vid hushållsgöromålen än stjärnorna.

Veckor förgick, och främlingen syntes ej. Månader hade förflutit och hans profetia om sorg hade ännu icke besannats. En afton blev Pisani sjuk. Framgångar hade förskaffat den länge försummade kompositören en mängd beställningar av konserter och sonater. Han hade under flera veckors tid, dag och natt, varit sysselsatt med ett stycke, varmed han hoppades överträffa sig själv. Han valde som vanligt ett av dessa opraktiska ämnen, dem han älskade att med styrkan av sin konst fatta och framställa: den förfärliga legenden om Filomelas förvandling. Tonernas pantomim började med framställningen av en munter fest. Den trakiske monarken bevistar en bankett; en plötslig dissonans bryter genom de lekande, glättiga tonerna – strängarna tycks ge en fasans anskri. Konungen erfar sin sons mord genom de hämnande systrarnas händer. Snabbt brusa ackordern genom fruktans, fasans, raseriets och förskräckelsens alla grader. Fadern förföljer systrarna. Lyssna, vad är det som förvandlar förskräckelsen, upplöser dissonanserna i denna uthållande, silverklingande sorgmusik? Förvandlingen är fullbordad; och Filomela, nu näktergal, sänder från myrtengrenen sina fulla, flytande, översvinnliga toner, som alltsedan låtit världen förnimma hennes sorger och lidanden. Det var mitt under detta invecklade och svåra försök som den utarbetade Pisanis hälsa under påverkan lika mycket av den föregående triumfen som av detta nya ärelystnadens värv plötsligt dukade under. Han sjuknade om natten. Följande morgon förklarade doktorn sjukdomen vara en elakartad, smittosam feber. Hans hustru och Viola delade vården om honom, men snart vilade denna omsorg ensamt på den senare. Signora Pisani blev smittad, och efter några få timmar var hennes tillstånd ännu farligare än mannens. Neapolitanarne är i likhet med invånarna i alla varma klimat fallna för att bli själviska och hårda i sin förskräckelse för smittosamma sjukdomar. Gionetta själv föregav sig vara sjuk för att slippa sjukrummet. Kärlekens och sorgens alla mödor föll på Viola. Det var ett förfärligt prov – jag är böjd att skynda förbi dessa omständigheter. Signoran dog först.

En dag kort före solbärgningen vaknade Pisani, plötsligt återställd från den yrsel som med få uppehåll allt från andra dagen av hans sjukdom plågat honom. Kastande sina svindlande, svaga blickar omkring sig, igenkände han Viola och log. Han stammade hennes namn då han uppreste sig och utsträckte sina armar. Hon föll till hans bröst och sökte att tillbakahålla sina tårar.

”Din moder, barn”, sade han, sover hon?”

”Hon sover – ack ja!” Och tårarna bröt fram.

“Jag tänkte – ah! jag vet icke vad jag har tänkt, men gråt icke, jag är bättre nu – frisk. Hon kommer nog till mig då hon vaknar – gör hon icke det?”

Viola förmådde icke tala; men hon skyndade att räcka honom ett stillande läkemedel, som man ålagt henne att giva honom så fort yrseln upphörde. Doktorn hade även tillsagt henne att skicka efter honom så fort detta viktiga ögonblick inträffade.

Hon gick till dörren och ropade på den kvinna som under Gionettas föregivna illamående hade blivit kallad att fylla hennes plats, men denna svarade ej. Hon flög genom rummen för att söka henne, men fåfängt – hon hade lyssnat till Gionettas farhågor och försvunnit. Vad var att göra? Stunden var viktig – doktorn hade sagt att man icke finge förlora ett ögonblick med att efterskicka honom. Hon måste lämna sin far, hon måste gå själv! Hon smög tillbaka in i rummet. Läkemedlet tycktes redan hava gjort god verkan, patientens ögon var tillslutna och han andades lugnt under sömnen. Hon smög sig bort, kastade slöjan över huvudet och ilade från huset. Läkemedlet hade dock icke framkallat den verkan hon föreställt sig. I stället för en sund sömn hade det förorsakat en kort domning, varunder sinnet med onaturlig, överspänd oro svävade omkring på sina vanliga irrfärder, framkallande gamla förtroliga föreställningar och böjelser. Det var icke sömn, icke heller yrsel, det var detta slags drömvakna tillstånd som opium stundom förorsakar, då varje nerv erhåller en krampaktig livlighet och skapar en motsvarande rörlighet i konstitutionen, åt vilken det giver en överspänd och falsk styrka. Pisani saknade någonting – han visste knappt vad – det var saknaden av de två för hans andliga liv viktigaste behoven: sin hustrus röst och sin fiol. Han steg upp, han lämnade sängen, han påtog makligt den gamla rock, han vanligen nyttjade då han komponerade. Han log varmt då de erinringar som stodo i förbindelse med rocken döko upp i hans minne. Han gick med vacklande steg över golvet och inträdde i ett litet kabinett som gränsade intill hans rum, där hans hustru oftare brukat vaka än sova då sjukdom skilde henne från hans sida. Rummet var ödsligt och tomt. Han såg dig tankfullt omkring och mumlade något för sig själv, varefter han med ljudlösa och avmätta steg fortsatte sin gång genom det ena efter det andra av husets tysta rum.

Han kom slutligen till det, där gamla Gionetta – rädd åtminstone om sin egen säkerhet – i den avlägsnaste delen av huset pysslade om sig för att skydda sig mot smittan. Då han kom in, matt, utmärglad, med bedrövade, ängsligt sökande blickar i sina vilda ögon, skrek den gamla kvinnan till och föll till hans fötter. Han böjde sig ned, förde sin magra hand över hennes bortvända ansikte, skakade på huvudet och sade med ihålig röst:

”Jag kan icke finna dem, var är de?”

”Vem, käre herre? O, skona er själv, de är icke här! Vid alla helgon! det är förskräckligt; han rörde vid mig, jag är död!”

”Död! Vem är död? Är någon död?”

”O, tala icke så! Ni vet det väl: min stackars matmor – hon smittades av er. Den febern är smittosam nog att smitta ned en hel stad. San Gennaro beskydde mig! Min stackars matmor – hon är död – begraven; och jag, er trogna Gionetta; ve mig! Gå – gå – gå – till sängs igen, käraste herre – gå!”

Den arme Pisani stod ett ögonblick stum och orörlig, därefter for en lätt skakning genom hans kropp. Han vände sig om och skred bort, tyst och spöklik som han kommit. Han kom till det rum, där han brukade komponera, där hans hustru med sitt änglalika tålamod så ofta suttit vid hans sida och prisat och smickrat honom då världen blott smädat och bespottat. I en vrå fann han lagerkransen, som hon tryckt på hans huvud den ärfulla aftonen, och nära bredvid, till hälften dolt av hennes mantilj, låg det övergivna instrumentet på sin låda.

Viola hade varit länge borta, hon hade träffat läkaren och återvände med honom. Då de hann fram till dörren, hörde de inifrån en följd av genomträngande, hjärtslitande, ångestfulla toner. Det var ej, som hade de kommit från ett livlöst instrument, vilket mekaniskt lydde en mänsklig hand, det var som hade en ande ropat i bön och gråt från skuggornas värld till änglarna, som han såg fjärran bortom livets flod. De växlar bedrövade blickar med varandra. De störtar in i huset, de hastra till rummet. Pisani vände sig om, och hans blick, full av en överjordisk, sällsam glans och ett strängt allvar, förfärade dem. Den svarta mantiljen och lagerkransen utan blad låg framför honom. Violas hjärta anade vid första ögonblicket allt – hon störtade till hans knän, hon omfamnade dem – ”Fader, fader, mig har du ju ännu kvar!”

Klagoljuden tystnade, musiken förändrades i oredig följd, än konstlöst, än konstfullt vävde sig tonerna tillsammans, och ångesten, alltjämt uttalad i melodier, genombröts av mildare ljud och tankar. Näktergalen hade undflytt förföljelsen, höga, luftiga, fågellika svävade de ljuva tonerna ett ögonblick och dog därpå bort. Instrumentet föll till golvet och dess strängar brast. Konstnären såg på sitt knäböjande barn och sedan på de brustna strängarna... ”Begrav mig vid hennes sida”, sade han med lugn och låg röst; ”och denna vid min”. Och vid dessa ord stelnade hela hans kropp, liksom förvandlad till sten. Dödens skugga gled över hans ansikte; han föll plötsligt och tungt till golvet. Även dessa strängar, det mänskliga instrumentets strängar, var sönderslitna. Som han föll vidrörde hans kläder lagerkransen, och även den föll, nära, men icke så att den nåddes av den dödes domnade hand. Krossat instrument, krossat hjärta, vissnade lagerkransar! Över allt detta göt genom det vinranksklädda fönstret den dalande solen sina strimmor av ljus! Så ler den eviga naturen över spillrorna av allt det som utgör livets sällhet! Och var solens stråle än faller, faller den på ett tystnat strängaspel, en vissnad lager!

 

TIONDE KAPITLET

Man begrov konstnären och hans barbiton i samma kista. Ryktbare Steiner, ofta har du försökt att bestorma himlarna, och därför måste du, i likhet med människornas ringare söner, nedstiga till det ödsliga Hades! Hårdare öde har träffat dig än din dödlige herre. Ty din själ sover med dig i kistan, då hans själs toner, skilda från instrumentet, svävar upp mot höjden att ofta ljuder i dotterns andäktiga öra då himlen är klar och jorden dyster. Ty det ges en art av förnimmelse som vardagsmänniskan icke känner, och de dödas röster andas ljuvt och ofta i öronen på dem som förstår att förena minnet med tron.

Och nu är Viola ensam i världen. Ensam i det hem där ensligheten alltifrån vaggan tyckts henne såsom något onaturligt. I början var denna tystnad och ensamhet olidliga. Har ni, sörjande, vilka dessa sibylleblad, skuggade av mången mörk gåta, är ämnade, har ni icke känt, när någon älskads bortgång lämnat ert hjärta och er härd öde, har ni icke liksom tyckt att hemmet genom förändringen blivit er för tungt, för dystert? Ni ville lämna det, vore det också ett palats, för att byta bort det mot en koja. Och likväl – hur sällsamt! – då ni följer denna trängtan, då ni flyr från dessa murar, då ni i den nya boning, där ni söker en tillflykt, icke finner något, som talar till er om det ni förlorat, har ni icke då åter känt er åtrå till just den näring för minnet som förut tycktes er så bitter och upprörande? Är det icke nästan en synd, ett vanhelgande, att överlämna denna kära härd åt främlingar? Och övergivandet av det hem, där era föräldrar bodde och välsignade er, gnager på ert samvete, som om ni sålt deras gravar. Skön var den etruriska föreställningen att förfäderna blev husets gudar eller penater. Dövt är det hjärta, till vilket larerna från övergivna vinklar förgäves ropar.

I början hade Viola i sin gränslösa sorg tacksamt mottagit den tillflykt som en vänlig granne, vilken var nära fäst vid hennes far och medlem av den orkester, som Pisani ej längre skulle slå med häpnad, erbjudit den värnlösa. Men umgänget med personer som icke är förtroliga med vår sorg och den tröst som gives åt främlingar, hur uppriver de icke såret! Och att beständigt höra namnen fader, moder, barn såsom om döden kommit blott till er – att se den regelbundna gången av deras liv som, förenade i kärlek, täljer de lyckligaste timmar och ostörda betraktar visaren på hemmets ur, såsom om ingenstädes hjulen var stannade, kedjan bruten, slagverket tyst! Nej, själva graven erinrar oss ej om vår förlust så som deras sällskap vilka icke har någon förlust att begråta. Vänd åter till din enslighet, unga fader‑ och moderlösa, vänd åter till ditt hem! Den sorg som möter dig vid dess tröskel kan även i sin dysterhet hälsa dig, lik leendet på den dödes ansikte. Och där, från ditt fönster, och där, från din dörr, ser du ännu trädet, ensligt som du själv, uppstiga från klippans grus men tvinga sig väg till ljus, såsom människohjärtats instinkt genomlever alla sorger, så länge livets ungdom ännu grönskar och blommar! Först när saften är förtorkad, först när åldern, livets vinter, kommer, skiner solen förgäves för människan såväl som för trädet.

Veckor och månader, många och sorgliga månader, förflöt åter, och Neapel ville icke längre tillåta sin idol att undandraga sig dess dyrkan. Världen rycker oss alltid ifrån oss själva med tusen armar. Och återigen hörs Violas röst på scenen, illusionernas tummelplats, där vi så litet undersöker om det är en dödskalle som döljer sig bakom Thalias mask. Då Athens skådespelare rörde allas hjärtan i den scen där han omfamnade dödens urna och brast ut i snyftningar – hur få var de som visste att den inneslöt hans sons aska! Guld och beröm slösades på den unga skådespelerskan, men hon bibehöll alltjämt sitt enkla levnadssätt i sitt älskliga hem, med sin enda tjänarinna, vars fel, så självisk hon än var, icke märktes av den oerfarna Viola. Och det var Gionetta som efter Violas födelse först lade henne i hennes fars armar. Viola var omgiven av alla snaror, lockad av alla frestelser, hennes farliga kall och obevakade skönhet förde med sig. Men hennes dygd gick obefläckad genom dem alla. Hon hade ock av läppar som nu tystnat lärt jungfruliga plikter tillika med heder och religion. Och all kärlek som icke vilade på religiös grund var henne främmande. Allteftersom sorgen och ensligheten mognade hennes hjärta och kom henne att darra vid tanken på hur djupt det kunde känna, skapade hennes obestämda och tidiga drömmar åt henne ett kärlekens ideal. Och hur kalla för verkligheten gör oss icke, tills idealet är funnet, den skugga, som den kastar framför sig! Med detta ideal kom, omedvetet och med en viss bävan och rysning, den varnande främlingens bild och röst alltjämt åter. Nära två år hade förflutit sedan han var i Neapel. Ingenting hade hörts från honom utom att hans fartyg några månader efter hans bortresa hade seglat till Livorno. Främlingens tillvaro, som man utskrikit som så sällsam, var nästan förgäten av Neapels sladdertungor. Men Violas hjärta var trognare. Ofta svävade han genom hennes drömmar, och när vinden susade i det fantastiska trädets grenar, vilket var så nära förbundet med minnet av honom, sprang hon upp med en darrning och en rodnad, liksom hade hon hört honom tala.

I raden av tillbedjare var en vars röst hon hörde med mera välbehag än de övrigas, dels därför måhända att han talade hennes moders tungomål, dels därför att i hans blygsamma sätt icke låg något misshagligt eller oroande, dels emedan hans rang, som mera än de högvälborna beundrarnas närmade sig hennes egen, fråntog hans hyllning allt utseende av förolämpning, dels därför att han själv, vältalig, svärmande, ofta yttrade tankar som var besläktade med dem som låg begravna djupast i hennes själ. Hon började tycka om, kanske älska honom, men som en syster älskar; ett slags öppen förtrolighet uppstod mellan dem. Om engelsmannens bröst hyste några varmare eller otillbörligare förhoppningar, hade han dock icke uttalat dem. Ligger väl här någon fara för dig, ensamma Viola? Eller löper du större fara genom ditt ouppnådda ideal?

Och nu slutar, såsom uvertyren till en sällsam sago-opera, dessa inledande preludier. Vill du höra mera? Kom med trons öppna ögon, jag begär icke blinda ögon, men vakna sinnen.

 

 

Noter

1) Orfeus var den tidiga italienska operans eller lyriska dramats älsklingshjälte. Angelo Politianos ”Orpheo” skrevs 1475. Monteverdis ”Orfeo” uppfördes i Venedig 1667.

2)Vi har kommit hem till oss. Ur Catullus’ Carmina.

3) An des Jahrhunderts Neige… Der reifste Sohn der Zeit. Ur Friedrich Schillers dikt Die Künstler 1789.

4) Så kallad av sin levnadstecknare Gaillard.

5) Se Condorcets efterlämnade verk om ”Det mänskliga förståndets framåtskridande”.

6) Det har så blivit antecknat av Cazotte. Om Martines de Pasqualis är föga känt. Det är icke ens med säkerhet bekant, till vilket land han hörde. Likaså förhåller det sig med grundsatserna, ceremonierna och beskaffenheten i övrigt hos den kabbalistiska orden, som han stiftat. Saint‑Martin var en lärjunge av skolan, och det var åtminstone en heder för densamma, ty oaktat sin mysticism var han dock den mest välgörande, den ädelmodigaste och dygdigaste mannen på sin tid. Bland alla var han den, som mest skilde sig från mängden av skeptiska filosofer genom den iver och det mod, varmed han bestred materialismen och mitt i ett kaos av otro förfäktade trons nödvändighet. Det må även anmärkas, att Cazotte, vad helst han än lärde av Martines’ brödraskap, likväl icke lärde något, som förminskade oförvitligheten i hans levnadssätt eller uppriktigheten av hans gudaktighet. På en gång mild och modig, upphörde han aldrig att bekämpa revolutionens ytterligheter; slutligen var han, i motsats till sin tids liberala, en andäktig och uppriktig kristen. Innan han avrättades, begärde han papper att skriva dessa ord: ”Min hustru, mina barn, gråt icke över mig, glöm mig ej, men kom framför allt ihåg, att icke kränka Gud”.

7) Den anförda profetian (icke obekant måhända för en och annan av mina läsare) finns med en liten förändring och något vidlyftigare i La Harpes efterlämnade verk. Manuskriptet, säges det, existerar ännu bland La Harpes handskrifter, och historien är grundad på M. Petitots auktoritet, 1 vol. 62 s. Vad mig beträffar, tillkommer det ej mig att avgöra om saken är faktiskt sann.

8) Champfort, en av dessa lärda som, ehuru vilseledda av revolutionen i dess första tilltalande skede, vägrade att följa de oädlare revolutionsmännen i deras förfärliga laglösa excesser, levde för att i den tidens bästa infall uttrycka dess agenters mordiska filantropi. Då han såg klottrat på murarna: “Broderskap eller döden”, påstod han att sentensen borde uttydas sålunda: ”Var min bror, annars dödar jag dig!”

9) Cette secte (les Encyclopédistes) propagea avec beaucoup de zèle l’opinion du matérialisme, qui prévalut parmi les beaux esprits; on lui doit en partie cette espèce de philosophie pratique qui, reduisant l’Egoisme en système, regarde la société humaine comme une guerre de ruse, le succès comme la règle du juste et de l’injuste, la probité comme une affaire de goût, ou de bienséance, le monde comme le patrimonie des fripons adroits. – Denna sekt utbredde med mycket nit materialismens grundsats, som rådde bland de stora och bland snillena. Man har den att tacka för detta slags praktiska filosofi, som, sättande egoismen i system, betraktar det mänskliga samhället såsom ett krig med knep, framgången såsom måttstocken för rätt och orätt, redligheten såsom en sak beroende av eget godtycke och världen såsom skickliga skälmars arvedel.  Discours de Robespierre, den 7 maj 1794.

10) Histoire de Jenni.

11) Ljuset och dygden.

12) Till de klara regioner,

där de rena former bo.

 

Utlagd på internet den 17 april 2008.