Vara vaken är allt

av Gustav Meyrink

 

Nyckeln till makten över den inre naturen ligger rostig alltsedan syndafloden. Den heter: Vara vaken.

Vara vaken är allt.

Om intet är människan fastare övertygad än att hon är vaken. Likväl är hon i verkligheten fången i ett nät, som hon vävt sig själv av sömn och dröm. Ju tätare detta nät, desto mäktigare härskar sömnen. De som fastnat däri, är de sovande, som går genom livet liksom hjordboskap till slaktbänken, slöa, likgiltiga och tanklösa.

De drömmande bland dem ser genom maskorna en gallerförsedd värld – de skådar endast förvillande utsnitt, inrättar sitt handlande därefter och vet inte att dessa bilder blott är ett meningslöst styckverk av en väldig helhet. Dessa ”drömmare” är inte, som du kanske tror, fantasterna och diktarna – det är de verksamma, de flitiga, de rastlösa på Jorden, de av görandets villa sönderslitna. De liknar idoga, fula skalbaggar, som klättrar uppför den glatta ytan av ett rör endast för att falla ner igen.

De inbillar sig vara vakna, men det som de tror sig uppleva är i själva verket endast dröm – noga förutbestämd i minsta del och opåverkbar av deras vilja.

Några människor har funnits och finns alltjämt, som väl visste att de drömde – pionjärer som trängde ända fram till det bålverk bak vilket det evigt vakna Jaget döljer sig – siare som Goethe, Schopenhauer och Kant – men de ägde inte vapnen för att storma fästningen, och deras stridsrop väckte inte de sovande.

Vara vaken är allt.

Första steget dithän är så enkelt, att varje barn kan taga det. Endast den förbildade har glömt att gå och förblir lam på båda fötterna, emedan han inte vill lägga bort de kryckor han ärvt av sina fäder.

Vara vaken är allt.

Var vaken i allt vad du gör! Tro inte att du redan är det. Nej, du sover och drömmer.

Uppbåda alla dina krafter, tag dig samman och tvinga dig för ett ögonblick till en känsla som genomtränger hela kroppen: ”Nu är jag vaken!”

Lyckas det dig att förnimma detta, så inser du också genast att det tillstånd, du nyss befann dig i, kan liknas vid bedövning och dåsighet.

Detta är det första, dröjande steget på en lång, lång vandring från träldom till allmakt.

På detta vis går jag framåt från uppvaknande till uppvaknande.

Det finns ingen plågande tanke, som du därmed inte kan förvisa. Den blir efter och kan inte längre nå dig. Du sträcker dig bortom den, liksom trädets krona växer högt ovan torra grenar.

Smärtorna faller av dig som vissna löv, när du en gång nått så långt att denna vakenhet också gripit din kropp.

Judarnas och brahmanernas iskalla vattendopp, de buddhistiska munkarnas och de kristna asketernas nattlånga vakor, de indiska fakirernas självplågeri, allt för att inte somna in – det är intet annat än stelnade, yttre riter, vilka liksom nedrasade kolonner för sökarens blick röjer att det här i en grå forntid stod ett hemlighetsfullt tempel helgat åt viljan att vakna.

Läs jordefolkens heliga urkunder: genom dem alla går som en röd tråd den hemliga läran om vakenheten – den är Jakobs himlastege, Jakob som brottades med Herren hela ”natten”, tills det blev ”dag” och han vann segern!

Från ett trappsteg till nästa av allt klarare vakenhet måste du stiga, om du vill övervinna döden, vars grunder är: sömn, dröm och bedövning.

Redan det nedersta steget på denna himlastege heter: geni. Vad skall man då kalla de högre stegen! De är okända för mängden och betraktas som sagor. Också berättelsen om Troja gällde i århundraden för att vara en saga, tills äntligen någon repade mod – och själv grävde.

På vägen till uppvaknande blir den förste fiende, som möter dig, din egen kropp. Intill första hanegället kommer den att kämpa mot dig. Men skådar du dagen till den eviga vakenheten, som ligger fjärran från nattvandrarna, vilka tror att de är människor och inte vet att de är sovande gudar, då försvinner för dig också kroppens sömn och världsalltet är dig undergivet.

Då kan du göra under, om du vill, och måste inte ödmjuka dig som en jämrande slav, tills en ruskig avgud behagar skänka dig något – eller slå huvudet av dig.

Sannerligen – den trogna, svansviftande hundens lycka att känna en herre över sig som han kan tjäna – denna lycka kommer att slås i spillror för dig – men fråga dig själv, om du skulle, som den människa du nu ännu är, byta med din hund.

Låt dig inte avskräckas av rädslan att kanske inte kunna nå målet i detta liv! Den som en gång beträtt vår väg, kommer alltid åter till världen i samma inre mognad som möjliggör för honom att fortsätta sitt arbete. Han kommer att födas som ”geni”.

Den väg jag visar dig är beströdd med underbara upplevelser: döda, som du känt i livet, kommer att stå upp inför dig och tala med dig! – Det är endast bilder! Ljusgestalter, strålande och saliggörande, kommer att framträda för dig och välsigna dig. – Det är endast bilder – tunna former som utsänds av din kropp, som under påverkan av din förvandlande vilja dör den magiska döden och av stoff blir ande, liksom hårdnad is upplöses i dunstskepnader, när den träffas av elden.

Först när du lagt av dig allt kadaveraktigt, kan du säga: nu har sömnen för alltid vikt ifrån mig.

Men då är det under fullbordat, som människorna inte kunde tro – emedan de, bedragna av sina sinnen, inte begrep att stoff och kraft är ett och samma – detta under att när man också begraver dig, finns intet lik i kistan.

Först då, icke tidigare, kommer du att kunna skilja väsendet från skenet. Vem du sedan möter, kan vara endast en, den som före dig gått vägen. – Alla andra är skuggor.

Intill dess förblir det dagligen och stundligen ovisst för dig, om du blir den lyckligaste eller den olyckligaste av varelser. – Men frukta icke – ännu har ingen, som beträtt vakenhetens stig, övergivits av ledarna, ens om han gått vilse.

Jag skall nämna för dig ett tecken, på vilket du kan känna igen, om en uppenbarelse du haft, är väsentlig eller en skenbild. När den framträder för dig, och ditt medvetande är bedrövat, och yttervärldens ting är dimmiga eller försvunna, ge den då ej din tillit! Var på din vakt! Den är en del av dig. Om du inte utröner den liknelse den bär inom sig, är den endast ett spöke utan bestånd – en skugga, en tjuv, som när sig på ditt liv.

De tjuvar, som rövar själens kraft, är värre än Jordens tjuvar. De lockar dig som irrbloss ut på det bedrägliga hoppets gungfly, för att lämna dig ensam i mörkret och låta dig försvinna för alltid.

Låt dig inte bländas av något under de skenbart gör för dig, inte av något heligt namn de antar, inte av någon profetia de uttalar, ej ens när den går i uppfyllelse – de är dina dödsfiender, utspydda ur din egen kropps helvete, din kropp, som du kämpar emot om herraväldet.

Vet att de underbara krafter, som de besitter, är dina egna – som de stulit av dig för att hålla dig i slaveri; – de kan inte leva utom av ditt liv, men om du segrar, sjunker de och blir stumma, lydiga verktyg, som du kan handha efter din vilja.

Otaliga är de offer som de fordrat bland människorna; läs visionärernas och sekteristernas historia, och du skall inse att den behärskningens stig som du vandrar är täckt av dödskallar.

Mänskligheten har sig ovetande byggt en mur emot dem: – den är en sinnebild för kroppen men samtidigt även en fängelsemur, som hindrar utsikten.

Idag, när de långsamt smulas sönder och det inre livets Fenix uppstår med nya vingslag ur sin aska, där den länge legat liksom död, flaxar även en annan världs asgamar med sina vingar. Akta dig därför. Den vågskål, där du lägger ditt medvetande, visar dig allena, när du kan lita på de syner som framträder. Ju tapprare det är, desto djupare sjunker den till din förmån.

Vill en ledare, en hjälpare eller en broder framträda för dig från en andlig värld, så måste han kunna göra det, utan att plundra ditt medvetande. Du får, likt den klentrogne Tomas, lägga din hand på hans sida.

Det vore en lätt sak att vika undan från synerna och deras faror – du behöver endast vara som en vanlig människa. – Men vad är därmed vunnet? Du förblir en fånge i ditt livs fängelse, tills skarprättaren ”Döden” släpar dig till stupstocken.

De dödligas längtan att få skåda de överjordiskas gestalter är ett skri, som väcker också underjordens fantomer, emedan en sådan längtan icke är ren – emedan den är habegär och icke längtan, emedan den vill ”få” i någon form och icke ropar om att få ”ge”.

Envar som förnimmer Jorden som ett fängelse, varje from som ropar efter frälsning – alla besvärjer de omedvetet vålnadernas värld.

Gör det, du också. Men: medvetet!

Finns det för dem, som gör det omedvetet, en osynlig hand, som kan förvandla de träsk, vari de måste hamna, till öar? Jag vet det inte. Jag vill inte strida – men jag tror det inte.

När du på uppvaknandets väg vandrar genom vålnadernas rike, kommer du efter hand att inse, att det endast är tankar, som du plötsligt kan se med ögonen. Det är grunden till att de ter sig främmande och som väsen för dig, ty formernas språk är något annat än hjärnans språk.

Då har den tidpunkt kommit, när den sällsammaste förvandling sker som kan hända dig: de människor som omger dig blir till – vålnader. Alla som varit dig kära, blir plötsligt stela skal. Också din egen kropp.

Det är den mest fruktansvärda ensamhet, som tänkas kan – en ökenvandring, och den som inte finner livets källa däri, törstar ihjäl.

Allt som jag här har sagt dig, står också i de frommas böcker hos varje folk: tillkommelsen av ett nytt rike, vakenheten, kroppens övervinnande och ensamheten – och likväl skiljer oss en oöverbrygglig klyfta från dessa fromma, som tror att en dag nalkas, då de goda skall gå in i paradiset och de onda kastas ned i helveteselden – vi vet att en tid kommer, då många skall vakna och avskiljas från de sovande liksom herrarna från slavarna, emedan de sovande icke kan begripa vakenheten – vi vet att det intet ont och intet gott finnes, utan endast ett ”falskt” och ett ”sant” – de tror att vakenheten är att hålla ögonen och sinnet öppna och låta kroppen förbli uppe under natten, så att människan kan förrätta sina böner – vi vet att ”vakenheten” betyder det odödliga jagets uppvaknande och att kroppens sömnlöshet blir en naturlig följd därav – de tror att kroppen måste vanvårdas och föraktas, emedan den är syndig. Vi vet: det finns ingen synd, kroppen är den början från vilken vi måste börja, och vi har stigit ner på Jorden för att förvandla den till ande; – de tror att man skall gå med kroppen in i ensamheten för att rena anden; vi vet att först måste vår ande gå in i ensamheten för att förklara kroppen.

Det ligger hos dig allena att välja din väg – antingen vår eller den andra. Det skall vara ett val av din fria vilja.

Jag kan inte råda dig. Det gagnar dig mera att plocka en bitter frukt efter ditt eget beslut än att på annans råd se en söt frukt hänga i trädet.

Gör det bara inte som de många, som ändå vet att det står skrivet: ”Pröva allt och behåll det bästa” – men går vidare utan att ha prövat – och behåller det första bästa.

 

Ur Das grüne Gesicht (Det gröna ansiktet, 1916) av den österrikiske författaren Gustav Meyrink (1868–1932). Översättning från tyska av Lars Adelskogh. Först tryckt i NEXUS Nya Tider, årg. 2 (1999) nr 4.