Folket

 

Av Zenna Henderson

 

Bendo var ett ödsligt beläget samhälle, och invånarna verkade dystra och svårtillgängliga. Men det blev trots allt ett händelserikt år för den nya skollärarinnan…

 

MAN BLIR TRÖTT på att undervisa ett tag. Nå, kanske inte på själva undervisningen, för den är försåtlig och stannar kvar som ett gift i blodet resten av livet, men det kommer en dag då man ser ner på en uppsats man håller på att rätta eller lyssnar på ett svar som man ger ett barn och man får en bångkänsla. Och varje eko av detta bång är ett år i ens liv, ännu en skock barn som har gått igenom ens händer, ännu ett enformigt slag, och det är skrämmande. Det värdefulla i det arbete man utför dyker inte upp i det ögonblicket och enformigheten smakar bittert på tungan.

Ibland kan man mildra den där känslan genom att medvetet njuta av de dyrbara halvfria dagar som ligger mellan det tillfälle då man får kontrakten för nästa år och det ögonblick då man skriver under det. För man kan komma undan i det ögonblicket, men av någon anledning gör man det inte.

Men jag gjorde det, en vår. Jag slutade undervisa. Jag skrev inte under igen. Jag gav mig ut på jakt efter ― efter vad då? Kanske spänning ― kanske en dröm om under ― kanske en ny, ljus, underbar värld som helt enkelt måste finnas någon annanstans därför att den inte finns här och nu. Kanske ett ställe att börja om på, så att jag aldrig igen skulle hamna i samma skrämmande känslomässiga återvändsgränd. Jag slutade alltså.

Men i slutet av augusti var tomheten inne i mig större än ledan, större än monotonin, större än begäret efter frihet. Det var nästan skrämmande att ha september så nära och inte bry sig om att skolan börjar om några veckor ― att i morgon börjar skolan ― att det är den första dagen på terminen. I nästan sista minuten gick jag till Lärarförmedlingen. Det var förstås för sent att försöka komma tillbaka till min vanliga skola.

― Tja, sa föreståndaren på Lärarförmedlingen då han bläddrade bland sina sista kort, förbi Algebra och Hemundervisning och Kyrkohistoria och Engelska, Bendo finns alltid. ― Han tog upp ett skrynkligt kort. ― Bendo finns alltid.

Och jag uppfattade hans betoning och min som de var avsedda och suckade.

― Bendo?

― Liten skola. En klass. Gruvstad ― eller var det åtminstone förr i tiden. Spökstad numera. ― Han suckade trött och gav avkall på sitt yrkesmässiga sätt. ― Spökmänniskor också. Kan inte hålla kvar en lärare där mer än ett år. Låg lön ― hygglig bostad ― i någons hem. Inga nöjen ― inget sällskapsliv. Närmsta stad ligger ungefär åtti kilometer därifrån. Inga biografer. Inte ett dugg utom barn som ska undervisas. Tio stycken det här året. Alla åldersklasser.

― Låter som den stad där jag växte upp, sa jag. Bortsett från att vi hade två klasser och en massa sällskapsliv.

― Jag har varit i Bendo. Föreståndaren lutade sig tillbaka i stolen med händerna bakom huvudet. ― Urtråkigt samhälle. Olyckliga människor. Inget intresse för någonting. Enda anledningen till att de har en skola är att det är föreskrivet i lagen. Laglydiga i alla fall. Inte tillräckligt intresse för någonting för att bryta mot lagen, antar jag.

― Jag tar det, sa jag hastigt.

Han såg undrande på mig. ― Om ni funderar på att tända en reformatorisk fackla och få Bendo att sjuda av entusiasm, så tänk inte mer på det. Jag har sett en massa stora facklor spraka till och slockna där borta.

― Jag har inte någon fackla, sa jag. Uppriktigt sagt är jag utled på sjudande entusiasm och stora föräldraföreningar och allsköns verksamhet. I vanliga fall visar sig allt sånt bli det mest enformiga slaget av enformighet. Bendo kommer att bli en vilokur.

 

― Det kommer det, sa föreståndaren och böjde sig åter över sina kort. Saul Diemus heter ordföranden i skolstyrelsen. Om ni inte har någon bil, så är det enda sättet att komma till Bendo att ta en buss ― och den går en gång i veckan.

 

JAG KLEV UT i augustisolskenet efter samtalet och sjönk ihop en aning under dess ursininiga tryck, medan jag praktiskt taget hörde en väsning, då den luftkonditionerade svalkan inne på Lärarförmedlingen dunstade ut genom huden.

Jag gick bort till skolgården och satte mig på en av de stenbänkar som jag aldrig haft tid att sitta på, då jag studerade här för så länge sedan. Jag såg upp på mitt gamla sovrumsfönster och kände ett ögonblick en fruktansvärd hemlängtan ― inte bara efter år som hade gått och förhoppningar som hade dött och drömmar som hade tvingat till bistra uppvaknanden utan efter en speciell trollkraft som jag hade funnit i det där rummet. Det var en trollkraft ― en verklig trollkraft ― som öppnade sådana perspektiv för mig att det ett tag verkade som om allt var möjligt, allt utförbart ― om inte för mig omedelbart, så för andra, en gång. Inte ens nu, efter tidens utspädning, kunde jag riktigt tro på den där trollkraften, men till och med nu ville jag som då tro på den. Om det bara ville vara så!

Jag suckade och reste mig. Jag antar att alla människor har ett trollkraftsögonblick i sitt liv och liksom jag inte kan tro att någon skulle kunna ha detsamma ― men mitt var annorlunda! Ingen annan skulle kunna uppleva detsamma! Jag skrattade åt mig själv. Nog av det förflutna och allt drömmande. Bendo väntade. Jag hade saker och ting att sköta om.

 

JAG SÅG PÅ molnen av rödgult damm som böljade i väg från den skakande bussen, och kupade händerna över ansiktet för att få ett andetags frisk luft. Sanden mellan tänderna och det heltäckande dammtäcket över kläderna var nog så välkända för mig, men jag hoppades att vi då vi närmade oss Bendo skulle ha lämnat den här sandslätten bakom oss och kommit in i litet mer vegetation. Jag ändrade trött ställning på det kantiga sätet, undrade om det någonsin hade konstruerats för någons bekvämlighet och tog spjärn då bussen plötsligt bromsade in och jag kastades framåt.

Vi satt och väntade på att dammet efter inbromsningen skulle lägga sig, och den siste passageraren utom mig, en rynkig gammal indian, tog långsamt upp sina knyten och sin knöliga sadel och gick genom gången i sin bomullsskjorta och steg ner på den kala vägkanten.

Vi vrålade i väg och lämnade den ensliga gestalten i stor enslighet. Jag undrade vart han var på väg. Hur många tröttsamma kilometer till kojan vid den okända bäcken eller miniatyrgrönskan i all den här ödsligheten.

Sedan körde vi spikrakt mot de kala bergen, som tornade upp sig i rött majestät vid horisonten. Då jag kikade fram, kunde jag se vägen som var rak som en linjal och försvann långt i fjärran. Jag suckade och ändrade ställning igen och lät motorbullret och tröttheten vyssja mig in i någon dvala mellan sömn och vakenhet.

En förändring i motorbullret förde mig tillbaka till den skumpande bussen. Vi stannade åter med ett ryck. Jag såg ut genom fönstret genom dammolnen som höll på att lägga sig, och undrade vem vi skulle kunna plocka upp här ute mitt i ödsligheten. Sedan upplöstes dammolnet och jag läste:

BENDOS POSTKONTOR

DIVERSEHANDEL

Bilverkstad

Manufaktur- och järnvaror

Tidningar

i allt mindre bokstäver på framsidan av den rangliga, vindpiskade byggnaden, som var inklämd mellan två söndersmulade, röksvärtade stenruiner. Efter så långvarig platthet var det nästan en chock att se klippblocken som bredde ut sig ända ner till vägkanten och sköt sin lavfläckade rygg mot himlen.

― Bendo, sa busschauffören, sträckte på sina gängliga ben och böjde på huvudet för att komma ut ur bussen. Slutet på linjen ― slutet på civilisationen ― slutet på allting.

Han flinade och den dammiga mask som var hans ansikte klövs i ett intagande leende.

― Litet, inte sant? sa jag och log tillbaka.

― Var större förr i tiden, sa han. Inte för att det gör saken bättre nu. Bullrig gruvstad för åratal sen.

Medan han talade, kunde jag urskilja förfallna byggnader som låg kringströdda på de steniga kullarna.

― Min farsa kommer ihåg hur det var då han var grabb, fortsatte han. Det var så länge sen att det fortfarande fanns en flod här då.

Chauffören spände loss mitt bagage från busstaket och hivade ner det på marken.

― Nej, men tjänare! sa han plötsligt.

Jag vände mig om för att se vem det var. Mannen var lång och kraftig, hade ett trevligt utseende ― och var gammal. Äldre än sitt ansikte ― äldre än åldern kunde ha gjort honom, för han var i själva verket ung, inte särskilt mycket äldre än jag. Hans ansikte var allvarligt, orörligt, olyckligt och hans händer låg stela på stetsonhattens brätte, som han höll i midjehöjd.

I den korta pausen före hans ”Miss Amerson?” kände jag samma känsla strömma ut från honom som man kan känna i närheten av vissa strängt religiösa personer, som bara känner Gud som en obarmhärtig, hämndlysten gudomlighet, utan tålamod med den värdelösa människan och bara väntande på ett obevakat ögonblick för att krossa henne i hennes synd. Jag undrade vem eller vad den Gud var som så grymt höll honom fängslad. Sedan svarade jag: ― Ja. Goddag.

Och han rörde hastigt vid min hand med ett ”Saul Diemus” och tog itu med mina båda stora resväskor och min resegrammofon.

Jag följde tyst efter mr Diemus’ hasande fötter, eftersom det verkade som om han hade föga lust att prata. Jag hade inte väntat mig någon mottagningskommitté, men ungar måste ha ändrat sig mycket sedan jag var barn ― annars skulle nyfikenhet på Fröken ha lockat ut åtminstone några av dem för en första inspektion. Men vi båda fortsatte tyst ett halvt kvarter eller så från huvudvägen och postkontoret och gick runt en klippa. Jag såg ut över den torra flodbädden och den enda vindlande gata som utgjorde Bendos bostadskvarter. Jag tvekade på den rangliga gamla bron och tog mig en grundlig titt. Jag skulle aldrig se Bendo så här igen. Bekantskapen skulle sudda ut vissa konturer och göra andra tydligare och jag skulle aldrig se det igen utan kunskap om vem som bodde bakom dörrarna.

Husen låg strödda på måfå över kullarnas sidor och oregelbundna stentrappor förde ner från vart och ett till vägen, som gick parallellt med den snustorra flodbädden. Husen var inga ruckel, men de var omålade och så vindpiskade att de nästan hade fått exakt samma färg som bakgrunden. Framför varje hus fanns det en trädgård, men med sådana kuvade blommor och försynta växter att de lätt kunde ha varit enbart nyckfulla koncentrationer av naturlig vegetation.

Vilken lidelse för anonymitet…

― Skolan…

Jag hann inte se vad han menade, så fort pekade han.

― Var? Inget jag kunde se liknade en skola.

― Runt kröken.

Den här gången följde jag hans blick och plötsligt såg jag platsens enformighet brytas av ett klocktorn som nätt och jämnt stack upp över kullen på andra sidan stan. Mr Diemus samlade sig för en kraftansträngning.

― Skolan är det vackraste stället här. Där finns det en källa och träd och… Orden tog slut för honom och han såg på mig, som om han försökte hitta på något annat som jag skulle vilja höra. ― Jag är ordförande i skolstyrelsen, sa han tvärt. Ni kommer att få tio barn från första klass i folkskolan till fjärde i realskolan. Ni är chef i er skola. Vad ni än gör, så är det er sak. Den disciplin som ni finner önskvärd ― använd den. Vi klemar inte bort våra barn. Lär dem det ni anser nödvändigt. Besvära inte föräldrarna med skäl och förklaringar. Skolan är er.

― Och ni skulle helst vilja slippa både den och mig, sa jag med ett leende.

Han såg överrumplad ut. ― Det står i lagen att de ska undervisas, sa han och började gå över bron. Så undervisa dem då.

Jag följde ödmjukt med och undrade med en invärtes grimas vad som skulle hända om jag frågade Diemus varför han hatade sig själv och den värld han var i och till och med de barn jag skulle ”undervisa”.

― Ni får bo hemma hos mig, sa han. Vi har ett extra rum.

Jag var obehagligt medveten om det breda svalg av tystnad som följde på hans yttrande, men kunde inte komma på något att fylla det med. Jag flyttade min lilla väska från den ena handen till den andra och höll blicken riktad på den steniga stigen. Det tycktes mig som om mr Diemus försökte göra så mycket oväsen han kunde med sina hasande fötter. Men trots det förstärkta ekot från kullarna runt oss öppnades inte någon dörr eller trycktes inte något ansikte mot en ruta. Det var en avgjord lättnad att plötsligt höra det lyckliga, tanklösa skrockandet av hönor som krafsade i gruset.

 

JAG KRÖP IHOP i min trånga bädds mörker och försökte lugna min oroliga mage. Det var inte så att maten hade varit dålig ― den hade dugt bra ― men vilken trist måltid! Dysterheten tycktes sänka sig ner från taket och bedrövelsen satt nästan synlig vid bordet.

Jag försökte intala mig att det var min egen trötthet efter resan som förvrängde mina tankar, men jag såg runt bordet och upptäckte det hopplösa lidandet inristat i de vuxna ansiktena och svagt men omisskännligt börja i barnens. Det fanns två barn där. En flicka, Sarah (gissningsvis i fjärde klass) och en äldre pojke Matt (sjunde?) ― för tysta, för väluppfostrade, för behärskade, alltför påtagligt undvikande att titta på den tomma stolen bredvid sig.

Min mat gled ner i klumpar och bråkade ilsket med kaffet, som kom efter i snabba klunkar. Fortfarande ― långa svåra timmar efter måltiden ― ville maten inte lägga sig i magen på mig och smältas.

I morgon skulle jag glida in i skolans mönster, välbekant var skolan än låg, eftersom det är samma sak att undervisa barn var de än befinner sig. Kanske jag då kunde övertyga min mage att allt var väl och sedan kanske rentav börja tina upp de där frusna, onaturliga barnen. Naturligtvis kunde de mycket väl vara små djävlar när de var hemifrån ― vilket ofta är fallet. Hur som helst så kände jag med tacksamhet den välbekanta rysning som alltid infann sig i början av en termin.

Jag vände mig åter i sängen, stelnade till och lyfte huvudet från kudden.

Det var en viskning, en stötvis väsning, som jag hade hört. Någon höll på att viska i rummet intill. Jag satte mig upp och lyssnade ogenerat. Jag visste att Sarahs rum låg bredvid mitt, men vem var det som pratade med henne? I början kunde jag bara uppfatta halva ord och sedan blev antingen mina öron skarpare eller också rösterna högre.

― … och hörde du henne skratta? Högt vid bordet? ― Den snabba viskningen förvandlades till en låg röst. ― Hon fick rynkor i ögonvrårna och hon skrattade.

― Våra andra lärare skrattade också. Den djupa rösten måste tillhöra Matt.

― Ja, viskade Sarah. Men inte länge. Åh, Matt! Vad är det för fel på oss? Människorna i våra böcker har roligt. De skrattar och springer och hoppar och har en massa skojiga saker för sig och ingen … Rösten svek Sarah. ― Ingen ser något ont i det.

― Det där är bara historier, sa Matt. Inte verklighet.

― Jag tror det inte! skrek Sarah. När jag blir stor ska jag resa bort från Bendo. Jag ska se …

― Bort från Bendo! Matts röst avbröt henne tvärt. ― Bort från Gruppen?

Jag hörde inte vad Sarah svarade. Det kändes precis som om jag hade snavat i en välbekant trappa. Medan jag andades häftigt, överväldigades jag av synerna och ljuden och dofterna i mitt gamla sovrum i skolan. Sedan behärskade jag mig. Det var antagligen bara något uttryckssätt. Denna gagnlösa, tröstlösa dysterhet kunde omöjligt ha något samband med den där trollkraften …

― Var är Dorcas? Frågade Sarah, som om hon redan visste svaret.

― Bestraffad. Matts röst var hård och olik ett barns. ¾ Hon hoppade.

― Hoppade! Sarah lät upprörd.

― Över verandan. Rakt ner på stigen. Far såg henne. Jag tror att hon lät honom se henne med flit. ― Hans röst var trotsig. ― En dag när jag blir äldre ska jag också hoppa … hur mycket jag vill … till och med över huset. Mitt framför näsan på far.

― Åh, Matt! Ropet var förskrämt och beundrande. ― Det menar du väl inte! Det skulle du aldrig kunna! Inte så långt, inte mitt framför näsan på far!

― Jo, det skulle jag, svarade Matt. Jag skulle kunna det, för jag … Han avbröt sig tvärt. ¾ Sarah, fortsatte han, kan du fundera ut hur hoppning skulle kunna vara något ont på något sätt, något sätt? Det finns inte någon lag …

― Var är Dorcas? Sarahs röst var nästan omöjlig att höra. ― I gömstället igen?

― Ja, sa Matt. I mörkret med bara bröd att äta. Så att hon kan lära sig hur ett jagat djur känner sig. Ett djur som är annorlunda, som andra djur hatar och jagar. Hans bittra röst satte citationstecken kring orden.

― Där ser du, viskade Sarah. Där ser du!

I den tystnad som följde hörde jag hur en dörr försiktigt stängdes och hur golvet lätt skalv, då Matt gick förbi mitt rum. Jag lade kudden tillrätta. Jag lade mig ner i sängen och stirrade upp i taket. Vad fanns det för något kusligt här i huset? I det här samhället? Skrämda barn som viskade i mörkret. Upproriska barn i gömställen för att de ska lära sig hur jagade djur känner sig. Och en Grupp …? Nej, det kunde det inte vara. Det var bara den färska påminnelsen om den gamla skolan som fick mig att tänka på att det här mörkret på något sätt kunde vara baksidan av det gyllene mynt som Karen hade visat mig.

 

DET KLACK TILL i bröstet på mig när jag såg skolan. Det var ett av de där tegelstensmonstren, som blev på modet vid sekelskiftet. Det här hade byggts för en driftig gruvstad, men nu var alla de övre fönstren förbommade. Nedre våningen var också tom, med undantag för två rum ― fast då man såg den handfull barn som tyst stod vid dörren, var det tydligt att ett rum var mer än tillräckligt. Och gården var alldeles kal, saknade gräs och träd ― och lekplatsutrustning. Det fanns emellertid en skogsdunge på andra sidan skolan och glittret av vatten syntes nere i klyftan.

― Inga gungor? Frågade jag de tre barnen som ledsagade mig. Inga rutschbanor? Inga gungbräden?

― Nej! Sarahs röst var olyckligt förvånad.

Matt blängde varnande på henne. ― Vi gungar inte eller ― rutschar. ― Vi tror inte på nåt sånt.

Det finns ingenting så torrt och omöjligt att besvara som den där sista frasen. Jag har hört den som en ursäkt för praktiskt taget alla slags underlåtelser men ― Gud hjälpe mig! ― aldrig använd då det gällde saker på en lekplats. Jag kunde inte komma på att svara något intelligentare än ”Jaså”, så jag sa inte något.

Hela veckan kände jag det som om jag vadade upp till knäna i gelé eller försökte lyfta ett jättestort bolster ovanför huvudet på mig. Jag begagnade alla knep jag någonsin hade kommit på för att väcka klassens entusiasm ― för något, något! De var artiga och underdåniga och gjorde det de blev ombedda, apatiskt, tålmodigt.

Slutligen lutade jag mig i förtvivlan över katedern strax innan skoldagen var slut på fredagen.

― Tycker ni inte om något? bönföll jag. Är inte något roligt?

Dorcas Diemus’ mun spärrades upp i spänd tystnad. Jag såg hur Matt snabbt sparkade till benet på pulpeten. Han slöt munnen.

― Jag tycker skolan är rolig, sa jag. Jag tror att vi kan trivas med en massa saker. Jag vill trivas med att undervisa, men det kan jag inte, såvida ni inte trivs med att lära er.

― Vi lär oss, sa Dorcas hastigt. Vi är inte dumma.

― Ni lär er saker och ting, medgav jag. Ni är inte dumma. Men tycker inte någon av er om skolan?

― Jag tycker om att gå i skolan, pep Martha, min första klass. Jag tycker det är roligt!

― Tack, Martha, sa jag. Och ni andra … Jag glodde på dem med spelad ilska. ― Ni ska ha roligt, om jag så ska behöva slå er för att ni ska få det!

Till min bestörtning kröp de försiktigt ihop i bänkarna och utbytte bekymrade blickar. Men innan jag hann förklara mig skrattade Matt och Dorcas stämde in i skrattet. Och jag sken enfaldigt över att få höra det tveksamma buttra skrattet sprida sig i rummet, men jag såg hur Esthers händer skakade, då hon torkade tårar ur sina tioåriga ögon. Tårar … av glädje?

 

DEN KVÄLLEN vred jag mig i mitt rums mörker, nästan för trött för att sova, och oroade mig och undrade. Vad hade skadat de där människorna? De var friska, de var vackra ― den kurva Marthas kind bildade mot fönstret var som en sång, när Dorcas höjde ögonbrynen skedde det på ett andlöst behagfullt sätt. De åt … fullgott, de klädde sig … fullgott, bodde … fullgott, men inte alls som de skulle ha kunnat göra. Jag hade sett större glädje och förtjusning och entusiasm hos ungar som sov i ruckel och tvättade sig ― om de någonsin gjorde det ― i kanaler och åt allt ätbart som de träffade på.

Men de här livlösa ungarna! Mina böner var bekymrade och jag sov oroligt.

Ungefär så där en månad senare hade saker och ting förbättrats en smula ― men inte mycket. De slappnade åtminstone av lite mer i klassrummet. Och jag fann att de inte hade någon djupare motvilja mot blommor, så vi planterade blommor i de breda fönsterkarmarna ― växter som vi hämtade borta vid källan eller i dungen. Och vi hade burkar med spigg från bäcken och en sömnig hornpadda, som slöade i sin jordhåla hela dagen och bara vaknade till liv då vi kom och matade honom med myror. Och vi sjöng ― högt och entusiastiskt ― och mirakulöst nog satt ingen tyst då.

Fast vi hade förstås haft en liten sammanstötning ― det gällde deras vana att alltid hasa med föttena.

― Lyft på fötterna för guds skull, sa jag irriterat en morgon när hasandet hade blivit för mycket för mig. De är väl inte så tunga att du inte kan lyfta på dem.

Timmy, som råkade vara skottavla den här gången, bet sig olyckligt i ett finger. ― Jag kan inte, viskade han. Det är inte meningen att vi ska göra det.

 ― Inte meningen? Jag glömde för ett ögonblick bort hur varsamt jag hade handskats med den här skocken förskrämda barnungar. ― Varför inte? Det finns väl ingen anledning i världen varför ni inte skulle kunna gå tyst.

Matt såg olyckligt bort på Miriam, som utgjorde hela vår realskola. Hon såg bort och bet sig besvärat i läppen. Sedan vände hon sig om igen och sa: ― Det är seden i Bendo.

― Att hasa sig fram? Jag glömde totalt bort att vara hänsynsfull. ― Vad då för?

― Så gör vi i Bendo. Det fanns ingen ilska i hennes försvar, bara uppgivenhet.

― Kanske ni gör så hemma, sa jag. Men här i skolan får ni allt lyfta på fötterna. Annars stör det alldeles för mycket.

― Men det är ont, … började Esther.

Matts hand hyssjade snabbt åt henne.

― Mr Diemus sa att det var min sak vad vi gjorde i skolan, sa jag till dem. Han sa att jag inte skulle besvära era föräldrar med våra problem. Ett av våra problem är för mycket buller när andra försöker arbeta. Låt oss åtminstone lyfta på fötterna i klassrummet och gå tyst.

Barnen funderade högtidligt på förslaget och vände sig mot Matt och Miriam för att få besked. De nickade båda två och vi återgick till arbetet. De närmaste fem minuterna såg jag häpet hur alla de onödiga turerna fram och tillbaka i rummet försiggick med högt lyfta fötter, med flin och sidoblickar som tydde på att sådana turer var ett stort äventyr ― som något hemskt modigt att göra! Alltsammans förvirrade mig. När jag tänkte tillbaka, insåg jag att det inte bara var barnen i Bendo som hasade utan de vuxna också ― som om de var rädda att förlora kontakten med marken, som om … Jag skakade på huvudet och fortsatte lektionen.

Före lunchrasten började emellertid fötternas ändlösa hasande igen. Det var för svårt för barnen att övervinna sin vana. Jag lade tyst undan saken under rubriken Obotligt, Uthärdligt och struntade i det.

Jag suckade då jag såg barnen ge sig i väg på lunchrasten. Jag tyckte att de allesammans borde gå hem, då de förunnades den oförutsedda lyxen att få en hel timmes lunchrast. Klocktornet var synligt från alla husen i stan. Men i stället kom de allesammans med små papperspåsar som innehöll trista smörgåsar och fantasilösa äpplen. Och med hasande steg försvann de in i träddungen kring källan.

Allt är trist här, tänkte jag. Till och med solskenet förvrids då det flödar över kullarna och skrevorna. Det finns ingen glädje, inget skratt, inget flams och trams. Ingen barnslig dumhet. Ingen ungdomlig dåraktighet. Bara tysta, tålmodiga barn.

Jag brukar inte snoka, men jag började undra om de här ungarna kanske var annorlunda när de var borta från mig ― och från sina föräldrar. Så när jag halv ett kom tillbaka från en fullgod men oinspirerad lunch hemma hos Diemus, fortsatte jag förbi skolan och gick tyst in i skogsdungen, rörde mig försiktigt genom den magra snårskogen tills jag kunde luta mig fram över en halvtäckt kullersten och se ner på barnen.

Några låg i gräset med händerna under huvudet och blinkade upp mot den klara himlen mellan bladen. Esther och lilla Martha höll på att plocka ut frön ur ärtskidor och undersöka vad de mest liknade. Jag log och kom ihåg hur jag själv hade gjort detsamma, då jag var liten.

― Jag drömde i natt. Dorcas slungade trotsigt ut påståendet i den slöa tystnaden. ― Jag drömde om Hemmet.

Min plötsliga överraskade rörelse doldes av Marthas skräckslagna: ― Åh, Dorcas!

― Vad är det för fel på Hemmet? ropade Dorcas med skära kinder. Det fanns ett Hem! Det fanns det! Varför skulle vi inte prata om det?

Jag lyssnade girigt. Det här kunde inte vara en tillfällighet ― en Grupp och nu Hemmet. Det måste finnas något samband … Jag pressade mig hårdare mot den skrovliga stenen.

― Men det är ont! ropade Esther. Du kommer att bli straffad! Vi kan inte prata om Hemmet!

― Varför inte? frågade Joel som om det just hade slagit honom, som saker och ting just slår en då man är tretton år. Han satte sig sakta upp.

― Varför kan vi inte det? Det blev en kort spänd tystnad.

― Jag har också drömt, sa Matt. Jag har drömt om Hemmet ― och det är gott, det är gott!

― Men vem har inte drömt? frågade Miriam. Det har vi allesammans, inte sant? Till och med våra föräldrar. Jag kan se det på mors ögon, då hon har gjort det.

― Är det någon som nånsin har frågat hur det kan vara att det inte är meningen att vi ska prata om det? frågade Joel. Jag menar och nånsin fått något annat svar än att det är ont.

― Jag tror att det har något att göra med något för länge sen, sa Matt. Något om när Gruppen först kom …

― Jag tror inte att det bara är drömmar, förklarade Miriam, därför att jag behöver inte sova. Jag tror det är minnen.

― Minnen? frågade Dorcas. Hur kan vi komma ihåg något som vi aldrig har känt till?

― Jag vet inte, medgav Miriam. Men jag slår vad om att det ligger till så.

― Jag kommer ihåg, sa Talitha frivilligt ― hon som aldrig annars sade något frivilligt.

― Hysch! viskade Abie, andraklassaren som var näst yngst och alltid viskade.

― Jag kommer ihåg, sa Talitha envist. Jag kommer ihåg en klänning som var för liten så modern sträckte bara ut den tills den blev lång nog och sen ändrade den inte sig. Sen drog hon ut midjan så att den blev tillräckligt stor och den lilla flickan satte på sig den och flög i väg.

― Äsch! fnös Timmy. Jag kommer ihåg bättre saker. Hans ansikte var stilla och hans ögon stora. ― Skeppet var så stort och det liknade ett berg och människorna gick in genom den höga, höga dörren och de hade inte någon stege. Sen fanns det stjärnor, stora brinnande stjärnor ― inte såna där ynkligt små som våra.

― Det gick för fort! ― Det var Abie! Han talade ivrigt. ― När luften kom in gjorde det skeppet hett och den lilla babyn dog innan alla de små båtarna lämnade skeppet.

Han tystnade plötsligt, lutade sig mot Talitha och snyftade.

― Där ser ni! Miriam lyfte triumferande på hakan. ― Vi har drömt allesammans ― jag menar, kommit ihåg!

― Det har det nog, sa Matt. Jag kommer ihåg. Man lyfter, Talitha, man flyger inte. Man fortsätter och fortsätter så högt man vill, så långt man vill och man behöver inte alls röra vid marken! Inte alls! Han slog med knytnäven i det röda gruset bredvid sig.

― Och man kan dansa i luften också, suckade Miriam. Fri som en fågel, sätt som …

Esther rusade upp, vit i ansiktet och slagen av panik. ¾ Sluta! Sluta! Det är ont! Jag skall berätta det för far! Vi får inte drömma … eller lyfta … eller dansa! Det är ont, det är ont! Ni kommer att dö för det! Ni kommer att dö för det!

Joel hoppade upp och grep Esther i armen.

― Kan vi bli dödare? ropade han och skakade henne brutalt. Kallar du det här för att leva?

Jag flydde tillbaka till skolan och försökte blinka bort tårarna utan att erkänna att jag grät, grät över de stackars barnen som så förtvivlat trevade efter något de visste att de borde ha. Varför hindrades de så obevekligt strängt från det? Javisst, om de var det jag trodde att de … Och det kunde de vara! Det kunde de vara!

Jag högg tag i klocksträngen och drog hårt i den.

Klockan är ett! ringde den. Klockan är ett!

Jag såg barnen komma tillbaka med långsamma ovilliga, hasande steg.

 

DEN KVÄLLEN började jag skriva ett brev.

Kära Karen!

Ja, det är faktiskt jag efter alla de här åren. Och Karen, jag har hittat några fler! Några fler av Folket! Kommer du ihåg hur du önskade att du visste om några andra Grupper utom din hade överlevt Överfarten? Hur du oroade dig för dem och ville hitta dem, om de hade gjort det? Nå, jag har hittat en hel Grupp! Men det är en ängslig, olycklig grupp. Ditt hjärta skulle brista om du fick se dem. Om du kunde komma hit och få dem på rätt väg igen …

Jag lade ifrån mig pennan. Jag såg på raderna jag hade skrivit och knycklade sedan långsamt ihop papperet. Det här var min Grupp. Jag hade hittat dem. Visst skulle jag berätta det för Karen ¾ men senare. Senare, efter att … tja, efter att jag hade försökt få in dem på rätt väg … åtminstone barnen.

När allt kom omkring så kände jag till lite grann om deras slumrande möjligheter. Hade inte Karen gett mig upplysningar under de där obevakade magiska timmarna i det gamla sovrummet, dragen till mig som jag var till henne genom någon sympati som tycktes starkare än rumskamraters vanliga tillgivenhet, och berättat för mig om saker som ingen utomstående hade rätt att höra? Och om, när jag slutligen berättade det för henne och överlämnade Gruppen till henne, om det kunde bli en gåva som väckte glädje ― då kunde jag känna att jag hade betalat henne tillbaka lite grann för den underbara värld som hon hade öppnat för mig.

Javisst, tänkte jag dystert ― och det finns inget som går upp mot stor okunnighet då det gäller att få stort självförtroende. Men jag ville försöka ― jag ville det förtvivlat. Om jag kunde göra andra fria ur fängelset, så skulle kanske mina egna galler … Jag kastade papperet i papperskorgen.

Men det dröjde flera veckor innan jag kunde förmå mig att göra något för att låta barnen veta att jag visste något om dem. Situationen var så omöjlig, även om det var sant ― och om det inte var det, vad skulle de då tro att jag var för en galning?

När jag slutligen bet samman tänderna och heligt lovade mig själv att jag skulle göra något bestämt, skakade mina händer och jag var alldeles torr i halsen.

― I dag, sa jag med en ansträngning. I dag är det fredag. ― En genial upplysning som barnen mottog med älskvärd tystnad. ― Vi har arbetat hårt hela veckan, så låt oss göra något skojigt i dag.

Det fick barnen att reagera ― hälften såg glada ut, hälften ängsliga. Stackars ungar, de fann mitt ”skoj” mycket svårare än allt arbete jag kunde ge dem. Men några av dem hade börjat tycka om det. Martha hade rent av lärt sig att hoppa rep!

― Vill ordningsmännen först dela ut skrivpapper! Esther och Abie hasade skyndsamt omkring med papperen och pennvässaren kom flitigt till användning. De här barnen skilde sig åtminstone inte från andra i sin förtjusning över att vässa pennan vid minsta anledning.

― Nå. ― Jag svalde. ― Nu ska vi skriva.

En enfaldig anmärkning som mottogs med tålamod, fastän Miriam såg undrande på mig innan hon böjde huvudet så att håret skuggade ansiktet. ― I dag vill jag att ni allesammans ska skriva om samma sak. Det här ämnet.

Tacksamt vände jag ryggen åt barnens väntande ögon och skrev långsamt:

JAG KOMMER IHÅG HEMMET

Jag hörde den häftiga andhämtningen och snabba viskningar. Jag hörde Esthers kvävda rop och jag vände mig sakta om och lutade mig mot katedern.

― Det finns så många vackra saker att komma ihåg om Hemmet, sa jag i den spända tystnaden. Så många underbara saker. Och till och med de sorgliga minnena är bättre än glömskan, för Hemmet var gott. Berätta för mig vad ni kommer ihåg om Hemmet.

― Det kan vi inte! Joel och Matt reste sig samtidigt.

― Varför inte? ropade Dorcas. Varför inte?

― Det är ont! skrek Esther. Det är ont!

― Det är det inte! ropade Abie överraskande. Det är det inte!

― Vi får inte göra det. Med darrande händer förde Miriam håret ur pannan. ― Det är förbjudet.

― Sätt er, sa jag vänligt. När jag kom till Bendo, sa mr Diemus till mig att jag skulle lära er vad jag ansåg nödvändigt. Jag måste lära er att det är gott att minnas Hemmet.

― Varför anser då inte de vuxna det? Frågade Matt långsamt. De säger åt oss att inte prata om det. Vi borde inte vara olydiga mot våra föräldrar.

― Jag vet, medgav jag, och jag skulle aldrig be er att göra något mot era föräldrars önskningar såvida jag inte ansåg att det var mycket viktigt. Om ni hellre vill att de inte känner till det i början, så håll det hemligt. Mr Diemus sa till mig att jag inte skulle besvära dem med förklaringar eller skäl. Jag ska ordna upp saken med era föräldrar, när den tiden kommer.

Jag gjorde en paus för att svälja och blinkade bort visionen av mig själv lämnande staden i ett dammoln, hack i häl följd av en skock vredgade föräldrar.

― Nå, sätt nu i gång allesammans, sa jag hastigt. Jag kommer ihåg hemmet.

För ett ögonblick var villrådigheten stor och jag höll andan och undrade vilken vågskål som skulle tyngas ner. Och sedan ― det måste naturligtvis ha berott på att de så gärna ville tala och bekräfta det underbara som hade varit, eftersom de kapitulerade så lätt. Huvuden böjdes och pennor skrev. Och Martha satt med huvudet sorgset böjt över pulpeten.

― Jag kan inte tillräckligt många ord, gnällde hon. Hur skriver man toolas?

Och Abie gjorde mödosamt ett hål i papperet och slickade åter på pennan.

― Varför gör inte du och Abie några bilder? föreslog jag. Gör en liten historia med bilder, så kan vi fästa ihop dem till en riktig bok.

Jag såg ut över den tysta, flitiga gruppen och försökte slappna av, för jag kände mig alldeles svag i knäna. Jag gned mina fuktiga händer torra och lutade mig tillbaka i stolen. Så småningom blev jag medveten om en ny atmosfär i mitt klassrum. En outhärdlig spänning var borta, en omedveten återhållsamhet från barnens sida, en försiktighet, en vaksamhet, en skuldmedveten känsla av att önska något, som var förbjudet.

En tacksam bön började välla upp inom mig. Den övergick hastigt till en bön om nåd, då jag började tänka på vad som skulle kunna hända mig, om föräldrarna fick reda på vad jag höll på med. Hur länge hade denna återhållsamhet och detta förnekande pågått? Detta hemlighållande och denna omsorgsfullt närda fruktan? Att döma av det Karen hade berättat för mig, måste det vara över femtio år ― tillräckligt länge för att outplånligt märka tre generationer.

Och här satt jag med min fina lilla yxa och försökte sätta en liten värld i brand! Efter denna ytterst blandade metafor reste jag mig från stolen och gick obemärkt upp och ner i gångarna, klev åt sidan när Joel blint gick fram för att hämta mer papper och lutade mig över Miriam och förundrade mig över att hon hade tagit fram sina färgkritor och låtit en del av sin uppsats vara i färg, en del i vanligt blyertsgrått ― och färgerna talade till något i mig som pennskriften aldrig kunde nå fram till fastän jag aldrig hade sett de tecken som färgerna bildade.

 

BARNEN hade gått hem, lyckliga och upphetsade, pratande och skrattande, tills de nådde utkanten av skolområdet. Där dog leendena bort och skrattet tystnade och ansikten och fötter blev tunga igen. Alla utom Esthers. Hennes ansikte hade aldrig varit ljust. Jag suckade och tog itu med uppsatserna. Här var Abies lilla bok. Jag bläddrade igenom den och tog ett djupt andetag och gick långsamt igenom den igen.

En andreklassare som ritade så här? Sex sidor som gav ett intryck av att ha blivit gjorda av en vuxen. Färgkritorna hade åstadkommit effekter som jag aldrig tidigare hade sett ― bilder som berättade en historia högt och tydligt.

Stjärnor lyste på en svart himmel med ett nålsmalt skepp i mörkret.

Jordens vidsträckta gröna molnhöljda båge mot mörkret. Längs skeppets buk en skär färg, åstadkommen av begynnande friktion. Jag satte fingret på glöden. Jag kunde nästan känna hettan.

Inuti skeppet, lidande och smärta, heroiska ansträngningar, böjda kroppar och svedda ansikten. En baby död i sin mors armar. Sedan en svärm finare nålar som sköt ut ur skeppets sköte. Och det sista uppblossandet, då skeppet förgasades genom det ökade luftmotståndet.

Jag lutade huvudet i händerna och slöt ögonen. Allt detta, allt detta i en åttaårings minne? Allt detta i en åttaårings känslor? För Abie visste ― han visste hur det kändes. Inte att undra på att Abie viskade och gick böjd. Kollektivt minne var i sanning ett mynt med två sidor.

Jag kände ett sting av onda aningar. Kanske jag hade gjort fel i att låta honom minnas så livligt. Kanske jag inte borde ha låtit honom …

Jag övergick till Marthas uppsats. Den bestod av konturfina teckningar av något dunigt litet djur (toolas?) som tydligen byggde ett slags hängmattebo och samlade frukt i en stor lövkorg och hade en fågel till vän. I sanning en fågel som inte var av denna världen. Mycket av hennes berättelse undgick mig, för förstaklassare om några åstadkommer symbolisk konst och eftersom hennes och mitt referenssystem var så olika fanns det mycket jag inte kunde tolka. Men hela hennes häfte var trevligt och ljust.

Och sedan berättelserna …

 

JAG LYFTE huvudet och blinkade mot skymningen. Jag hade läst alla uppsatserna utom Esthers. Det var hennes krampaktiga stil, suddig i mörkret, som fick mig att inse att dagen var slut och att jag satt och huttrade i ett dunkelt rum, där elden i den gammalmodiga kaminen hade slocknat.

Jag lade sakta ner uppsatserna i katederlådan, tvekade och tog upp Esthers. Jag skulle läsa färdigt den hemma. Jag tog på mig kappan och gick hemåt och mina tankar var upptagna av det jag hade läst i uppsatserna. Och plötsligt ville jag gråta ― gråta över allt det underbara som hade funnits och inte fanns längre. Över det arv av kunskap och förmåga som dessa barn hade men inte kunde bruka. Över det sagolika som de var i stånd till men inte fick lov till. Över den trånande hemlängtan som varje rad de hade skrivit utandades ― dessa olyckliga landsförvista, tre generationer utan någon som helst kunskap om Hemmet.

Jag stannade på bron och lutade mig i halvmörkret mot räcket. Plötsligt kände jag en överväldigande hemlängtan. Sådan borde världen vara ― kunde den vara, om bara … om bara …

Mina tårar över Hemmet doldes liksom mrs Diemus’ känslor, då hon likgiltigt såg upp när jag kom in genom köksdörren.

― God kväll, sa hon. Jag har hållit er kvällsvard varm.

― Tack. Jag huttrade till. Det börjar faktiskt bli kyligt.

Jag satt på sängkanten den kvällen och lät minnet av barnens uppsatser skölja över mig och försökte fullständiga de bitar och fragment de hade berättat om Hemmet. Och sedan började jag undra. Alla de som hade skrivit om det verkliga Hemmet hade varit så lyckliga i sina minnen. Från Timmy och hans Glänsande skepp högt som ett berg och snabbare än två jetplan och Dorcas’ irrande tempus som om i går och i dag var detsamma. Blommorna liknade ljus. På natten är det inte mörkt för de skiner så klart och när månen kom fram sjöng fåglarna och musiken var sådan att man ser den som fallande regn, bara ändå gladare till Miriams trånsjuka På Samlingsdagen var det en stor fest. Alla kom klädda i vackra kläder med Flahmen i flickans hår. Flahmen är blommor, men de smakar gott att äta. Och om en flicka kände sitt hjärta sjunga för en pojke, åt de en Flahmen tillsammas och började tvåa.

Nå, om alla dessa minnen var så lyckliga, varför undertryckte de vuxna dem då så obevekligt? Varför var allesammans så insvepta i olycka? Man kan inte i evighet sörja över ett förlist skepp. Varför ett gömställe för olydiga barn? Varför eländet och besvikelsen när de skulle kunna göra Bendo till ett paradis, om de bara kunde göra hälften av det jag inte helt förstod i Joels och Matts ytterst tekniska uppsatser …

Jag hade sträckt mig efter Esthers uppsats. Jag hade med avsikt sparat den till sist. Jag var rädd för att läsa den. Hon hade suttit med huvudet begravt i armarna större delen av tiden, medan de andra flitigt skrev. Med långa mellanrum hade hon klottrat ner några rader som om hon gjorde något skamligt. Av alla barnen var hon den enda, som inte tycktes känna någon glädje över att minnas.

Jag slätade till uppsatsen i knäet.

Jag kommer ihåg, hade hon skrivit. Vi var törstiga. Det fanns vatten i klyftan, där vi gömde oss i gräset. Vi kunde inte dricka. De skulle skjuta oss. Tre dagar var solen het. Hon skrek efter vatten och sprang ner till klyftan. De sköt. Vattnet blev rött.

Fläckiga blåsor på papperet markerade tårar.

De hittade en baby under en buske. Mannen slog till den med trädelen på sitt gevär. Han slog till den gång på gång. Jag slår till skorpioner på det sättet.

De fångade och satte oss i en fålla. De gjorde upp en eld runt oss. Flyg, sa de, flyg och rädda er. Vi flög för det gjorde ont. De sköt oss.

Monster, skrek de, onda monster. Människor kan inte flyga. Människor kan inte flytta saker. Människor är likadana. Ni är inte människor. Dö dö dö.

Sedan i svarta bokstäver, ifyllt tills papperet hade gått sönder:

Om någon får veta att vi inte är jordiska, kommer vi att dö.

Håll fötterna på marken.

Dystert lade jag uppsatsen åt sidan. Så det var svaret, som satte samman Karens bitar och fragment med dessa. De förlista som fann vildar på den öde ön. En liten rest som överlevde genom att lära sig försiktighet, hemlighållande och förnekande. En ny generation som försåg Hemmet med etiketten ont för att försäkra sina barn en fortsatt trygghet och nu en generation som frågade och undrade ¾ och gjorde uppror.

Jag släckte ljuset och gick till sängs. Jag låg där och stirrade ut i mörkret och fixerade den bild som Esther hade framkallat. Till slut slappnade jag av. ― Gud hjälpe oss, suckade jag. Gud hjälpe oss allesammans.

 

ÄNNU EN VECKA var nästan slut. Vi gjorde snabbt rent i rummet och såg för en gångs skull fram emot lekstunden i stället för att frukta den. Jag log då jag hörde det glada oväsendet runt mig och kände hur jag själv blev glad över barnens sorglöshet. Vilken skillnad en enda eftermiddag hade gjort! Nu började det likna barn. De började acceptera mig. Jag svalde med en ansträngning. Hur snart skulle de fråga: Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att jag vet det? Där satt de alla nio ― nio, för Esther var som den första under året borta ― förväntansfulla och pigga i ögonen.

― Får vi skriva igen? frågade Sarah. Jag kommer ihåg en massa mer.

― Nej, sa jag. Inte i dag.

Leenden dog bort och det hördes allmänna protester i salen. ― I dag ska vi göra, Joel. Jag såg på honom och bet samman tänderna. ― Joel, ge mig lexikonet.

Han började resa sig. ― utan att lämna din plats.

― Men jag …! Joel bröt den häpna tystnaden. ― Det kan jag inte!

― Jo, det kan du, sa jag. Jo, det kan du. Ge mig lexikonet: Här, på min kateder.

Joel vände sig om och stirrade på det stora gamla lexikonet, där sidorna 1965 och 1998 hängde ut ur det gamla spruckna bandet. Sedan sa han ”Miriam?” med hög, spänd röst. Men hon skakade på huvudet och drog sig bakåt; hennes ögon var stora och mörka i det vita ansiktet.

― Du kan. Miriams röst var knappt starkare än ett andetag. ― Det är bara större …

Joel grep tag i kanten på pulpeten och svetten började tränga fram i hans panna. Något rörde sig på bokhyllan. Sedan for som skjutna ur en kanon sidorna 1965 och 1998 till min kateder, där de fladdrande föll ner. Vårt skratt bröt häpnaden och vi skrattade tills vi grät.

― Väldans fint, Joel! ropade Matt. Så ska man visa sina muskler!

― Tja, det är alltid en början, log Joel matt. Gör du det, gosse lilla, om du tror det är så lätt.

Så Matt svettades och ansträngde sig och Joel hjälpte honom, men de lyckades bara fösa fram boken till kanten av hyllan, där den gungade fram och tillbaka på ett betänkligt sätt.

Sedan viftade Abie blygt med handen. ― Jag kan, fröken, sa han.

Jag sken upp över att min tyste elev hade talat och rynkade på samma gång pannan åt de större barnens skratt.

― Fint, Abie, sa jag uppmuntrande. Visa du dem hur det skall gå till.

Och lexikonet svängde ner från hyllan och gled långsamt mot min kateder, där det lugnt lade sig till ro.

Alla stirrade på Abie och han skruvade på sig. ― De små skeppen, sa han liksom till försvar. Det var så man flyttade dem ut ur det stora skeppet. Så där utan vidare.

Joel och Matt såg ut att tänka intensivt och utbytte sedan förvirrade blickar.

― Javisst, sa Matt. Javisst, naturligtvis.

Och lexikonet for tillbaka till hyllan.

― Vänta! protesterade Timmy. Nu är det min tur!

― Stackars lexikon, sa jag. Det är för gammalt för att åka omkring på det där sättet. Lägg bara de lösa sidorna tillbaka på hyllan.

― Miriam! ― Hon knäppte krampaktigt samman händerna. ― Kom hit, sa jag och kände kalla kårar på ryggen. Lyft till mig, Miriam.

Utan att ta blicken ifrån mig gled hon upp från sin plats och stod i gången. Hennes kjol svängde lite då hennes fötter lyfte från golvet. Sakta i början och sedan snabbare kom hon ljudlöst mot mig genom luften, tills hon nervöst slog armarna om mig och flämtade mot min axel. Jag sköt henne darrande åt sidan. Jag trevade efter min näsduk. Jag sa med skälvande röst: ― Miriam, hjälp de andra. Jag kommer tillbaka om ett ögonblick.

Och jag vacklade in i rummet intill. Hopkrupen i dammet och spillrorna i den skräpkammare det hade blivit skrek jag ljudlöst med händerna för munnen. Skrek och skrek! För tänk bara … tänk bara!

Och sedan greps jag plötsligt av panik över ett ljud ― ett ljud av fotsteg, många fotsteg som närmade sig skolbyggnaden. Jag rusade mot dörren och ryckte upp den lagom för att se ytterdörren öppnas. Det var mr Diemus och Esther och Esthers far, mr Johnson.

I ett sådant där ögonblick av klarsyn, då minnet blir inpräglat på bråkdelen av en sekund, såg jag hela mitt klassrum.

Joel och Matt pratade med varandra på obefintliga bjälkar och deras huvuden rörde vid det höga taket. Abie gungade i en gunga som inte fanns och beskrev en cirkelbåge i rummets ena hörn, medan han sjöng ljudligt och precis undgick att stöta emot det gamla kakelugnsröret. Det var inte första gången de hade prövat sina vingar! Miriam och de andra flickorna låg på knä i en cirkel, och de försökte allesammans få sina böcker att sväva i luften, medan Timmy vroomm-vrommade två jetplan av papper i intrikata manövrar in och ut mellan bänkraderna.

Blodet stelnade i mina ådror då jag mötte mr Diemus’ blick. Esther gav till ett kvävt skrik då hon såg vad barnen höll på med, och flickornas bestörta ansikten vändes mot inkräktarna. Matt och Joel föll till golvet och reste sig vacklande. Men Abie var så djupt försjunken i sin lek att han fortsatte att gunga fram och tillbaka, fullkomligt omedveten om vad som hände förrän Talitha gällt skrek: ― Abie!

Han vände sig om med ett ryck och såg den avskräckande gruppen vid dörren. Med ett besviket rop som om en älskad leksak hade ryckts bort från honom, stannade han där mitt i luften med nävarna knutna. Och sedan insåg han alltsammans, gav till ett skrämt skrik och dök uppåt i ett försök att fly, men han slog huvudet emot det gamla kartskåpet och föll handlöst bakåt.

Jag försökte fånga upp honom så gott jag kunde. Men jag fick bara tag i en liten hand, då han föll ner på kaminen. Och tystnaden bröts häftigt av smällen, då hans huvud slog i kanten på gjutjärnslocket.

Jag rätade försiktigt ut den lilla hopsjunkna kroppen och vågade inte röra vid det orörliga huvudet. Mr Diemus och jag såg på varandra, då vi föll på knä på var sin sida om barnet. Han öppnade munnen, men jag satte i gång innan han hann säga något.

― Om han dör, sa jag i skarp ton, så dödade ni honom!

Han öppnade åter munnen, huvudsakligen i ren förvåning. ― Jag …, började han.

― Rusa in i mitt klassrum! sa jag ilsket. Avbryta skolarbetet! Skrämma mina barn! Det är ert fel alltsammans, ert fel!

Jag kunde inte bära skuldbördan ensam. Jag ver helt enkelt tvungen att dela den med någon. Men vreden dog ut och jag smekte darrande Abies hand. ― Var snäll och hämta en läkare. Han kanske dör.

― Den närmaste finns i Tortura Pass, sa mr Diemus. Nitti kilometer på landsvägen.

― Genom terrängen? frågade jag.

― Två bergskedjor och en ökenplatå.

― Då … då …

Abies hand låg så orörlig i min.

― Det finns en läkare på Tumble A-ranchen, sa Joel svagt. Han är på semester.

― Hämta hit honom. Jag såg stint på Joel. ― Hämta hit honom så fort du kan!

Joel svalde olyckligt. ― Okay.

― De kommer antagligen hit på häst. Avslöja dig inte för mycket.

― Okay.

Och han sprang ut genom dörren. Vi hörde dunsandet av hans steg tills han hade kommit halvvägs över skolgården. Sedan tystnad. Några sekunder senare knastrade grus svagt på andra sidan kullen. Jag kunde bara gissa vad han höll på att göra ― att han inte kunde lyfta hela vägen utan tog sig fram i långa skutt.

 

BARNEN hade gått hem, tyst och ängsligt. Och när läkaren kom, hade vi gjort en bår och burit Abie till familjen Peters’ hem. Jag följde med och gick bredvid honom och granskade hans ansikte, medan min hand allt emellanåt sökte sig till hans bröst för att jag skulle bli övertygad om att han fortfarande levde.

Och nu … väntan …

Jag såg åter på klockan. En minut hade gått, sedan sista gången jag hade sett den. Sextio sekunder enligt visarna, men timmar och åter timmar av ängslan.

― Han kommer att bli bra igen, viskade jag, främst för att trösta mig själv. Läkaren vet vad som ska göras.

Diemus vände sina mörka ögon mot mig. ― Varför gjorde ni det? frågade han. Vi hade nästan utrotat det. Vi var nästan fria.

― Fria från vad då? Jag tog ett djupt andedrag. Varför gjorde ni det? Varför förvägrade ni era barn deras arv?

― Det är inget som ni har med att göra …

― Jag har att göra med allt som plågar mina barn. Allt som gör mina barn till krypande, skrämda möss är orätt. Kanske jag närmade mig problemet på fel sätt, men ni sa åt mig att lära dem det jag ansåg nödvändigt ― och det gjorde jag.

― Olydnad, upproriskhet, bristande auktoritet …

― De lydde mig, replikerade jag. De accepterade min auktoritet. ― Sedan blev jag mildare. ― Jag kan inte klandra dem, bekände jag. De var besvärade. De sa till mig att det var orätt ― att de hade fått lära sig att det var orätt. Jag övertalade dem att göra det. Men mr Diemus! Det behövdes så lite övertalning, en så liten spricka i fördämningen för att släppa floden fri. De satte inte ens mina kunskaper i fråga ― inte mer än ni har gjort, mr Diemus. Allt det här … det här undret kämpade för att slippa loss. Upproriskheten fanns där långt innan jag kom. Jag lockade dem inte till något nytt. Jag kan slå vad om att det inte finns en enda, utom kanske Esther, som inte har övat och övat, förstulet och skamset, de saker som jag gav tillåtelse till … krävde att de skulle göra för mig. Det var inte rätt … inte alls rätt … att hålla dem tillbaka.

― Ni förstår inte. Mr Diemus ansikte var hugget i sten. ― Ni har inte alla fakta …

― Jag har tillräckligt många, svarade jag. Ni har ett förskrämt minne av ett olyckligt skede i er historia. Men vilka människor har inte ett sådant minne i större eller mindre utsträckning? Att ni och era barn har det mer levande borde ha hjälpt, inte hindrat. Ni borde ha kunnat komma på ett sätt att anpassa er. Men låt det vara för ögonblicket. Se andra sidan av saken! Vad kunde allt det här underkuvandet och förnekandet skänka er som var dyrbarare än det ni gav upp?

― Det är det enda sättet, sa Diemus. Vi är misshagliga för Jorden, men vi måste stanna. Vi måste anpassa oss …

― Naturligtvis måste ni anpassa er, ropade jag. Det måste alla som byter samhälle. Åtminstone tillräckligt för att de ska klara sig, tills andra hinner anpassa sig efter dem. Men att krypa ner i ett hål och stänga det efter sig! Den andra Gruppen …

― Den andra Gruppen! Diemus blev vit i ansiktet och spärrade upp ögonen. ― Den andra Gruppen? Finns det andra? Finns det andra?

Han lutade sig spänt fram i stolen. ― Var? Var?

Och hans röst gick upp i falsett vid det sista ordet. Han slöt ögonen och hans mun skalv då han försökte behärska sig. Sängkammardörren öppnades. Doktor Curtis kom ut med trött hållning.

Han såg först på Diemus och sedan på mig. ― Han borde vara på ett sjukhus. Han har ett intryckt brott på skallbenet och antagligen annat också. Förmodligen är stora delar av hjärnan skadade. Vi behöver röntgen och … Han gned sakta över sitt trötta unga ansikte. ― Uppriktigt sagt har jag inte nog erfarenhet för att sköta ett sånt här fall. Vi behöver specialister. Om ni kan hitta något transportmedel som inte skakar …

Han skakade på huvudet då han tänkte på hur landskapet var i omgivningen och gick tillbaka in i sängkammaren.

― Han håller på att dö, sa Diemus. Oberoende av om ni har rätt eller vi har rätt, så håller han på att dö.

― Vänta! Vänta! sa jag och grep tag i en plötslig idé. Låt mig tänka.

Mina tankar gick hastigt tillbaka genom åren till det gamla sovrummet. Intensivt lyssnade jag och mindes.

― Har ni en … en … Sorterare i den här Gruppen? frågade jag och sökte efter obekanta termer.

― Nej, sa Diemus. En som kunde ha blivit det men som inte är det.

― Eller någon kommunikator? frågade jag. Någon som kan sända eller ta emot?

― Nej, sa Diemus och svetten trängde fram i pannan på honom. En som kunde ha blivit det men …

― Där ser ni! sa jag anklagande. Där ser ni vad ni har kastat bort för … vad då? Vem är det nu som kunde men inte kan? Vem är det?

― Jag, sa Diemus och han lät bitter. Jag och min fru.

Jag såg på honom och tänkte förvirrat. Hur mycket betydde övningen? Vad kunde vi göra med det vi hade?

― Hör på, sa jag snabbt. Det finns en annan Grupp. Och de … de har alla Tecknen och Övertygelserna. Karen har hållit på att försöka hitta er … att hitta några av Folket. Hon berättade för mig … åh, Gud, det är många år sedan nu. Jag hoppas det fortfarande är likadant … varje kväll sänder de ut anrop efter Folket. Om vi kan uppfånga det … om ni kan uppfånga anropet och besvara det, så kan de hjälpa. Jag vet att de kan. Snabbare än bilar, snabbare än flygplan, säkrare än specialister …

― Men om läkaren får reda på …, sa Diemus vankelmodigt och förskrämt.

Jag reste mig tvärt. ― God natt, mr Diemus, sa jag och vände mig mot dörren. Låt mig få veta när Abie dör.

Hans kalla hand skakade mig i armen.

― Förstår ni inte! ropade han. Jag har också fått lära mig, längre och starkare än barnen? Vi vågade aldrig ens tänka på att göra uppror! Hjälp mig, hjälp mig!

― Hämta er fru, sa jag. Hämta henne och Abies mor och far. För ner dem till skogsdungen. Vi kan inte göra något här i huset. Här finns det för mycket förnekande.

Jag skyndade i förväg och sjönk ner på knä i skymningen bland träden.

― Jag vet inte vad jag gör, skrek jag med munnen tryckt mot armvecket. Jag har en idé, men jag vet inte! Hjälp oss! Led oss!

Jag öppnade ögonen, då de fyra anlände.

― Vi sa till honom att vi skulle gå ut och be, sa Diemus.

Och det gjorde vi allesammans.

Sedan började Diemus med det anrop som jag dikterade för honom, tyst men med sådan intensitet att hela hans ansikte badade i svett. Karen, Karen, Kom till Folket, Kom till Folket. Och de andra tre satt runt honom, hjälpte honom i hans ansträngning, understödde honom i hans rop. Jag iakttog deras spända ansikten, medan mitt eget förvreds i medlidande och tiden gick.

 Sedan blev hans andhämtning långsamt lugnare, och hans ansikte slappnade av och jag kände en rörelse, som om något snuddade vid min hjärna. Mrs Diemus viskade: ― Han minns nu. Han har kommit på sättet.

Och då solens sista strålar satte höjden framför oss i brand, sträckte Diemus långsamt ut händerna och sa med oändlig lättnad: ― Där är de.

Jag såg mig förvånat omkring och väntade till hälften att få se Karen komma mellan träden. Men Diemus talade igen.

― Karen, vi behöver hjälp. En i vår Grupp håller på att dö. Vi har en läkare, en utomstående, men har inte utrustning eller kunskaper för att hjälpa. Vad ska vi göra?

I den paus som följde blev jag sakta medveten om en ny känsla. Jag kunde inte exakt säga vad det var … ett slags otvungenhet … en öppenhjärtighet … en avslappning. Det otrevliga spända försvarstillstånd som var så karakteristiskt för de vuxna i Bendo höll på att försvinna.

― Ja, Valancy, sa Diemus. Han är illa däran. Vi kan inte hjälpa för… Rösten svek honom och hans ord dog bort. Jag överväldigades av fruktan och bedrövelse, då hans kommunikation sökte sig bortom ord och sedan återgick till tal igen.

― Vi väntar er då. Ni vet hur.

Jag kunde se hur blekt hans ansikte var i skymningen under träden, då han åter vände sig mot oss.

― De kommer, sa han förundrat. Karen och Valancy. De är så glada att ha hittat oss … Hans röst stockade sig. ― Vi är inte ensamma …

Och jag såg bort då de två paren smälte ihop i mörkret. Jag hade föst dem någonstans långt bortom mig.

Det var en ensam, ensam promenad till huset för mig … ensam.

 

DE KOM NERDIMPANDE genom halvmörkret ― fyra stycken. För bråkdelen av en sekund förundrade jag mig över mig själv för att jag kunde stå där så nyktert och iaktta hur fyra vuxna människor lugnt gled ner från himlen. Inte ett hårstrå var oroat på deras huvuden, de bar inte det minsta spår av att ha rest och jag visste ändå att för en kort stund sedan hade de varit hundratals kilometer därifrån … och inte ens vetat att Bendo fanns.

Men det egendomliga i situationen sopades bort, då Karen förtjust kramade om mig.

― Det är ju du! ropade hon. Han sa att det var det, men jag var inte säker på det! Åh, det är underbart att se dig igen! Vem är skyldig vem ett brev?

Hon skrattade och vände sig mot den leende trion. ― Valancy, Den Gamla i vår Grupp.

Valancys strålande ansikte visade att Den Gamla inte hade med ålder att göra.

― Berthie, vår Känsliga. ― Den slanka, ljushåriga flickan böjde blygt på huvudet. ― Och min bror Jemmy. Valancy är gift med honom.

― Det här är mr och mrs Diemus, sa jag. Och mr och mrs Peters, Abies föräldrar. Det är Abie, ser du. Min andraklassare.

Jag blev plötsligt överväldigad av så avlägsen skolan kändes både i tid och rum. Hur långt hade jag inte avlägsnat mig från mitt normala livsmönster!

― Vad ska vi göra med läkaren? frågade jag. Måste han få veta det?

― Ja, sa Valancy. Vi kan hjälpa honom, men vi kan inte göra det faktiska arbetet. Kan vi lita på honom?

Jag tvekade och erinrade mig det intryck jag hade fått av honom.

― Jag …, började jag.

― Förlåt mig, sa Karen. Jag ville spara tid. Jag gick in i dig. Vi vet nu det du vet om honom. Vi kan lita på doktor Curtis.

Jag kände en spöklik känsla krypa uppför ryggraden. Alla mina tankar kunde läsas så lätt! Till och med läkarens namn!

Berthie rörde oroligt på sig och såg på Valancy. ― Han kommer att få krampryckningar snart. Det är bäst att vi skyndar oss.

 Är du säker på att du har kunskaperna? frågade Valancy.

― Ja, mumlade Berthie. Om jag kan få läkaren att förstå … om han är villig att följa mig.

― Följa vad då?

Läkarens tunga röst fick oss allesammans att rycka till, då han klev ut på verandan.

Jag stod bestört över det omöjliga i den uppgift som låg framför oss, och jag såg på Karen och Valancy för att försöka komma underfund med hur de skulle få läkaren att förstå. De bara såg på honom. Det blev en andlös paus. Läkarens förbryllade ansikte kom i ljusspringan från den öppna dörren, då han vände sig mot Valancy. Han gned sig förvirrat med handen i ansiktet och vände sig efter ett ögonblick mot mig.

― Hör ni henne?

― Nej, medgav jag. Hon talar inte till mig.

― Känner ni de här människorna?

― Javisst! ropade jag och önskade häftigt att det var sant. Javisst!

― Och tror på dem?

― Absolut,sa jag.

― Men hon säger att Berthie … vem är Berthie? Han såg sig omkring.

― Hon, sa Karen och nickade åt Berthies håll.

― Hon? Doktor Curtis såg intensivt på det blyga, förtjusande ansiktet. Han skakade förundrat på huvudet och vände sig åter mot mig.

― Hur som helst så säger den här Valancy att Berthie kan känna hela tillståndet i barnets kropp och att hon kan ange alla skadorna, deras läge och utsträckning utan röntgenstrålar! Utan utrustning!

― Ja, sa jag. Om de säger det.

― Skulle ni vara villig att riskera ett barns liv …

― Ja, sa jag. De vet. Det gör de faktiskt. Och jag svalde ansträngt för att få ner det tvivel som hade satt sig som en klump i min hals.

― Tror ni att de kan se genom kött och ben?

― Kanske inte se, sa jag och förundrade mig över mina egna ord. Men veta med en kunskap som är säker och fullständig.

Jag kastade en förvånad blick på Karen. Hennes nickning var helt kort, men den talade om för mig var mina ord kom ifrån.

― Är ni beredd att lita på de här människorna? Läkaren vände sig till Abies föräldrar.

― De är vårt Folk, sa Peters med lugn stolthet. Jag skulle själv operera honom med en hacka, om de sa åt mig.

― Av allt vansinnigt …! Läkaren gned sig i ansiktet med handen. ― Jag vet att jag behövde den här semestern, men det här är löjligt!

Vi lyssnade allesammans på nattens tystnad och ― jag åtminstone ― på trummandet av ängsliga pulsar, tills docktor Curtis suckade tungt.

― Okay, Valancy. Jag tror inte ett ord av det. Det skulle jag åtminstone inte om jag var vid mina sinnens fulla bruk, men ni använder terminologin exakt som om ni visste något… Tja, jag ska göra det. Det blir antingen det eller bara låta honom dö. Må Gud ha barmhärtighet med oss!

 

JAG KUNDE INTE härda ut vid tanken på att behöva sitta instängd i min egen mörka fruktan, så jag gick tillbaka mot skolan, medan jag svepte om mig min otillräckliga kappa för att skydda mig mot den plötsliga skarpa nattkylan. Jag promenerade ner till dungen och bad ordlöst och fortsatte så upp till skolan. Men jag kunde inte gå in. Jag ryste till vid anblicken av fönstrens blanka glans och gick tillbaka mot dungen. Det fanns inte längre någon tid eller någon riktning eller något ljus eller någon bekant ― bara ett förvirrat moln av ängslan och en slutlig iskall trötthet, som drev mig tillbaka till Abies hem.

Jag snavade in i köket och mina stela händer fumlade mot dörrvredet. Jag kröp ihop i en stol, lutade mig tacksamt över den heta kaminen som fick det stora hemtrevliga rummet att fladdra av varmt rött ljus och försökte få någon känsel tillbaka i fingrarna.

Jag dåsade till då värmen började tränga in, och sedan kastades dörren upp och smälldes igen. Läkaren lutade sig mot den och hans hand höll fortfarande hårt om dörrvredet.

― Vet ni vad de gjorde? ropade han, inte så mycket till mig som för sig själv. Vad de fick mig att göra? Åh, herregud!

Han vacklade bort till kaminen och snavade över mina fötter. Han ramlade vid min stol och vaggade huvudet mellan händerna. ― De fick mig att operera hans hjärna! Läka den! Spåra upp ledningar och laga dem. Det kan man inte göra! Det går inte! Hjärnceller som skadats kan inte lagas. Ingen kan återställa ledningar som har förstörts! Det går inte. Men jag gjorde det! Jag gjorde det!

Jag föll på knä bredvid honom och försökte trösta honom, medan jag slog armarna om honom.

― Så där ja, så där ja, sa jag lugnande.

Han klängde sig fast vid mig som ett skrämt barn. ― Ingen narkos! ropade han. Hon höll honom i sömn. Och ingen blödning när jag trängde in i huvudet! Och de omöjliga saker som jag gjorde med de få instrument jag hade med mig! Och hjärnan som började läkas mitt framför näsan på mig! Inget var rätt!

― Men inget var fel, mumlade jag. Abie kommer att bli frisk, inte sant?

― Hur skulle jag kunna veta det? skrek han plötsligt och drog sig undan från mig. Jag känner inte till ett dugg om sånt här. Jag satte ihop hans hjärna igen och han andas fortfarande, men hur skulle jag kunna veta det?

― Så där ja, så där ja, sa jag lugnande. Det är över nu.

― Det går aldrig över. ― Med en ansträngning lugnade hans sig och vi hjälpte varandra upp från golvet. ― Man kan inte glömma något sådant, hur länge man än lever.

― Vi kan skänka er glömska, sa Valancy milt från dörren. Om ni vill glömma. Vi kan skicka er tillbaka till Tumble A utan att ni minns något annat av i kväll än att ni gjorde ett trevligt besök i Bendo.

― Kan ni? Han såg undrande på henne. ― Ja, naturligtvis tillade han efter ett ögonblick.

― Naturligtvis inte, fräste han. Sedan: ― Förlåt mig. Det är bara det att jag inte ofta gör underverk ute i vildmarken. Men om jag har gjort det en gång, så kanske…

― Då förstår ni vad ni har gjort? frågade Valancy leende.

― Tja, nej, men om jag kunde … om ni ville … Det måste finnas något sätt …

― Ja, sa Valancy. Men ni skulle behöva en Känslig som arbetar tillsammans med er och Bertie är just nu den bästa Känsliga som finns.

― Menar ni att det är sant det jag såg … det ni berättade för mig om … Hemmet? Är ni icke-jordiska?

― Ja, suckade Valancy. Våra farföräldrar var det åtminstone. Sedan log hon. ― Men vi håller på att lära oss var vi kan passa in i den här världen. En dag … en dag kommer vi att kunna … Hon bytte tvärt samtalsämne.

― Ni förstår naturligtvis, doktor Curtis, att vi helst såg att ni inte diskuterade Bendo eller oss med någon annan. Vi vill helst framstå som vanliga människor för utomstående.

Han skrattade kort till. ― Skulle någon tro mig om jag gjorde det?

― Kanske, kanske inte, sa Valancy. Kanske så mycket att folk började snoka omkring. Och det skulle vara för mycket. Vi har en svår situation här och det kommer att ta lång tid att utplåna …

Och henns röst tystnade och jag förstod att hon hade övergått till tankar för att upplysa honom om problemet på platsen. Det dröjde en stund innan läkaren blinkade till och drog ett djupt skälvande andetag.

― Ja, sa han. Lång tid.

― Om ni vill, sa Valancy, så kan jag spärra er förmåga att prata med oss.

― Nix! fräste läkaren. Jag kan själv klara min censur, tack!

Valancy rodnade. ― Förlåt. Det var inte min mening att vara nedlåtande.

― Det var ni inte, sa läkaren. Jag är bara snarstucken i kväll. Det har, milt uttryckt, varit en fantastisk dag!

― Ja, inte sant? Jag log och gned sedan förvånat mina kinder, för tårarna hade börjat rinna nerför mitt ansikte. Jag skrattade generat till och kunde inte sluta. Mitt skratt övergick plötsligt i snyftningar och jag skämdes bittert över att höra mig själv gnälla som ett barn. Jag klängde mig fast vid Valancys starka händer, tills jag plötsligt gled in i ett varmt välkommet mörker, där det inte fanns några tankar eller någon fruktan eller något behov att tro på något otroligt, utan bara sömn.

 

DET VAR ETT MAGISKT ÅR och det flydde på otroligt snabba vingar: ferierna fladdrade förbi som telefonstolpar på en järnväg. Julen var särskilt magisk, eftersom mina änglar verkligen flög. Och då vår Maria och vår Josef hänfört lutade sig över krubban med allvarlig min inför underverket, kände jag plötsligt att de verkligen såg, verkligen låg på knä vid krubban i Betlehem.

Hur som helst så flydde månaderna hän och det var vackert att se vårens blomstring i Bendo. Där var skratt och stoj, och till och med husen fick färg. Gröna växter spirade upp där det bara funnits sten innan, och en liten bäck började åter rinna i den uttorkade flodbädden. De förklarade för mig att de måste ta det lugnt, för folk kanske skulle ha börjat undra om klyftan fylldes med vatten på en enda natt! Till och med de skrovliga trappstegen upp till husen blev övervuxna därför att de så sällan användes, och jag började vänja mig vid att se mina elever komma till skolan som en skock glada fåglar. Jag förvånade mig över mig själv för att jag anpassade mig så lätt till alla de otroliga sakerna som gjordes runt mig av Folket, och jag var glad att de accepterade mig så fullständigt. Men jag kände alltid ett sting i bröstet, då barnen följde med mig hem ― tillsammans med mig var de tvungna att gå till fots.

Men allting har ett slut, och jag satt en majeftermiddag och stirrade ner i min översta katederlåda, den sista som skulle tömmas, och undrade vad jag skulle göra med alla de oanvändbara saker som hade samlats där. Men jag såg egentligen inte på innehållet i lådan, jag koncentrerade mig på den stora trötta tomhet som tyngde mina axlar och mitt sinne.

― Det är inte rätt, mumlade jag högt och ologiskt, att visa mig himlen och sedan rycka bort mig från den.

― Det var ungefär det som Moses råkade ut för också, vet ni.

Jag ryckte till av förvåning och tappade några av de gamla gem som jag höll i handen.

― Nej, men det var en överraskning! sa jag. Doktor Curtis! Vad gör ni här?

― Återvänder till platsen för mina brott, log han och kom in genom den öppna dörren. Kan inte låta bli att tänka på Abie. Kan inte tro att han tillfrisknade efter allt det där … ska vi säga reparationsarbetet? Jag är tvungen att göra en kontrollundersökning av honom varje gång jag är någonstans i de här trakterna ― och jag kan ändå inte tro det.

― Men det har han.

― Visst har han det! Jag var tvungen att fiska ner honom från en trädtopp för att kunna ta en titt på honom … Läkaren rös dramatiskt till och skrattade. ― Att se honom kasta sig ner från toppen av det där trädet fick blodet att stelna i mina ådror! Men det finns knappast ett synligt ärr kvar.

― Jag vet, sa jag och började plocka upp gemen från golvet. Jag tog mig en titt på honom i går kväll. ― Jag höll blicken riktad på gemen. ― Jag är tvungen att städa upp det sista.

― Det är svårt, inte sant, sa han och vi visste båda två att han inte talade om att städa.

― Ja, sa jag nyktert. Mycket svårt. Jorden blir tyngre för varje dag.

― Jag har också märkt det på sista tiden, sa han. Men ni har åtminstone den tillfredsställelsen att veta att ni …

Jag rörde oroligt på mig och skrattade.

― Tja, man brukar säga: de som kan göra det, gör det; de som inte kan det, undervisar.

― Hmm, sa läkaren reserverat, men jag kunde känna hans ögon på mitt bortvända ansikte och jag drog mig undan från honom och sökte efter någon bättre ask att stoppa gemen i.

― Ska ni till sommaruniversitetet? Hans röst kom bortifrån fönstren.

― Nej. Jag fnös försiktigt. ― Nej, jag svor när jag blev klar med min lärarexamen att jag var färdig med undervisning ― åtminstone undervisning av typen kom-varje-dag-och-lär-något.

― Hmm! Det fanns munterhet i läkarens röst. ― Så synd, sa han. Jag ska till ett sommaruniversitet i sommar. Tänkte att ni kanske också skulle vilja följa med.

― Vart? frågade jag förvirrat och såg till sist på honom.

― Cougar Canyons sommaruniversitet, sa han leende. Mycket exklusivt.

― Cougar Canyon? Men det är ju där Karen …

― Just det, sa han. Det är där den andra Gruppen har slagit sig ner. Jag kommer just därifrån. Karen och Valancy vill att vi båda två ska komma. Har ni något emot att vara ett experiment?

― Nej, men, ropade jag och tillade sedan försiktigt: ― Vad då för ett experiment? Visioner av hjärnor som skars i småbitar for igenom min hjärna.

Läkaren skrattade. ― Inget så kusligt som ni antagligen föreställer er. Sedan blev han praktisk och satte sig på kanten av katedern. ― Jag har varit i Cougar Canyon några gånger och försökt fundera ut något sätt att få Berthie att hjälpa mig, när jag råkar på något fall som är en gåta. Valancy och Karen vill försöka en träningsperiod med utomstående ― han gjorde en skev grimas ― det är vi det … för att se efter hur mycket av det som de är som kan överföras genom träning. Ni vet ju att Berthie till hälften är en utomstående. Det var bara hennes mor som tillhörde Folket.

Han såg intensivt på mig.

― Ja, sa jag tankfullt medan det snurrade runt i hjärnan på mig. Karen berättade det för mig.

― Nå, vill ni försöka? Vill ni följa med?

― Om jag vill följa med! ropade jag och kastade ner gemen i en låda. Hur dags reser vi? Om en halvtimme? Tio minuter? Har ni motorn i gång?

― Lugn, lugn! Läkaren tog mig i båda armarna och såg mig nyktert in i ögonen ― Vi får inte spänna våra förväntningar för högt, sa han lugnt. Det kanske ligger till så att vi inte kan lära oss såna saker …

Jag såg nyktert tillbaka på honom.

― Hör på, sa jag långsamt. Om ni hade en hungerskänsla, en stor, fruktansvärd gnagande hungerskänsla och inga pengar och ni såg ett bagerifönster ― vad skulle ni göra? Vända ryggen åt det? Eller skulle ni pressa näsan så nära fönstret ni kunde och åtminstone låta ögonen frossa? Jag vet vad jag skulle göra.

Jag sträckte mig efter min kofta.

― Och man vet ju faktiskt aldrig. Butiksdörren kanske öppnar sig en liten springa … en dag …