ETT KOMMANDE SLÄKTE

 (The Coming Race)

 

E. Bulwer Lytton

 

Första kapitlet

Jag är född i – i Amerikas Förenta Stater. Mina förfäder utflyttade från England under Karl den II:s regering; och min farfader deltog ej utan utmärkelse i befrielsekriget. Sålunda innehade min familj på grund av sin härkomst en någorlunda hög samhällsställning, och såsom även välbärgad ansågs den oduglig för statstjänst. Min fader eftersträvade en gång plats som ledamot i kongressen, men blev fullkomligt slagen ur brädet av sin skräddare. Efter detta nederlag frågade han föga efter politiken utan levde mest bland sina böcker. Den äldste av tre söner sändes jag till det gamla stamlandet, dels för att fullända min uppfostran, dels för att börja min affärsbana hos ett handelshus i Liverpool. Min fader dog kort efter min 21:a födelsedag; ej utan medel och med fallenhet för resor och äventyr avstod jag för en tid från varje dyrkan av den allsmäktiga dollarn och blev en kringirrande vandrare på denna jordens yta.

År 18– , då jag råkade vara i – , inbjöds jag av en ingenjör, med vilken jag gjort bekantskap, att besöka –gruvorna, vid vilka han hade anställning.

Läsaren skall, förrän han slutar denna berättelse, förstå mina skäl att förtiga det ställe, som förekommer i min berättelse, och skall måhända tacka mig för underlåtande av varje beskrivning, som kunde tjäna till dess upptäckt. Kort sagt, jag beledsagade min ingenjör i gruvans inre och blev så mäktigt tjusad av dess dystra under och så högeligen intresserad av min väns forskningar, att jag förlängde min vistelse i närheten och under några veckor dagligen nedsteg i de av natur och konst under jordens yta urholkade gångarna och valven. Min vän var övertygad, att långt rikare mineralskatter än de redan upptäckta voro avlagrade i ett nytt schakt, som under hans ledning blivit öppnat. Under arbetet i detta schakt stötte vi en dag på en klyfta efter allt utseende på sidorna förkolad, liksom om den öppnats av vulkanisk eld. Utför denna klyfta lät min vän hissa sig uti en ”stigkorg”, sedan han först med en säkerhetslampa undersökt luften. Han stannade nära en halv timma i avgrunden. Då han åter kom upp, var han ytterst blek, och hans ansikte hade ett tankfullt uttryck, som vida skilde sig från dess vanliga öppna, välvilliga och oförskräckta prägel.

Han sade helt kort, att nedgången synts honom osäker och ledande till intet resultat; vidare arbete i schaktet upphörde, och vi återvände till de mera kända delarna av gruvan.

Under hela den återstående dagen syntes min vän försjunken i envis tankfullhet. Han var ovanligt tystlåten, och hans blickar voro skygga och förskräckta som hos en människa, som fått se ett spöke. På aftonen, då vi båda sutto för oss själva i den bostad, vi tillsammans hyrde i gruvans närhet, sade jag till min vän: ”Berätta mig öppet vad du såg i schaktet; jag vill slå vad, att det var något besynnerligt och förfärligt. Men vad det än varit, har det försatt dig i ett plågsamt tvivel, och i så fall äro två huvuden bättre än ett. Anförtro dig åt mig.”

Ingenjören försökte länge undvika mina frågor; men medan han talade, förhjälpte han sig omedvetet medelst cognacsflaskans anlitande till ett rus, varvid han var fullkomligt ovan, ty han var en ganska nykter människa, och nu bortsmälte så småningom hans förbehållsamhet. Den, som vill vara herre över sig själv, må göra som de osjäliga djuren och dricka vatten. Slutligen sade han: ”Jag vill omtala allt. Då stigkorgen stoppade, befann jag mig på spetsen av en klippa, nedanför mig antog klyftan en sluttande riktning och sköt ned till ett djup, som min lampa icke kunde genomtränga. Det oaktat uppströmmade mot mig till min stora överraskning ett stadigt klart sken. Kunde det väl vara vulkanisk eld? I så fall skulle jag väl känt någon hetta. Dessutom, om så vore, var det av yttersta vikt för vår säkerhet att avgöra denna fråga. Jag undersökte brantens sidor och fann, att jag kunde anförtro mig åt dess oregelbundna utsprång och kanter åtminstone ett stycke. Jag lämnade stigkorgen och klättrade ned. I den mån jag nalkades ljuset, vidgade sig klyften, och till slut såg jag till min stora förvåning en bred, jämn väg på avgrundens botten upplyst så långt, jag kunde se, av något, som såg ut som artificiella gaslampor utsatta på bestämda avstånd alldeles som på en gata i en stor stad; dessutom hörde jag på avstånd ett oredigt sorl av människoröster. Jag visste bestämt, att inga andra gruvor bearbetades i detta distrikt. Vilka voro dessa röster? Vilka människors händer hade jämnat denna väg och uppställt dessa lampor?

Gruvarbetares vanliga vidskepliga tro, att jordandar eller fientliga dvärgar bebo jordens klyftor, började gripa mig. Jag fasade vid tanken att nedstiga längre och trotsa denna regions innebyggare. Ej heller skulle jag kunnat göra detta utan tåg, ty från den fläck, där jag stod, sjönko klippans sidor alldeles raka och släta ned till klyftans botten. Jag uppklättrade åter med någon svårighet; och nu vet du allt.”

”Du vill väl ej gå ned ånyo?”

”Jag borde, men jag känner, att jag ej vågar”.

”Ett pålitligt sällskap förkortar resan och stärker modet. Jag går med. Vi skola förse oss med tillräckligt långa och starka tåg – och nu – förlåt mig – men nu får du ej dricka mer i afton. Våra händer och fötter måste vara stadiga i morgon.”.

 

Andra kapitlet

På morgonen voro min väns nerver ånyo stärkta, och han var ej mindre nyfiken än jag själv. Kanhända ändå mer, ty han trodde på sin historia, varemot jag hyste starka tvivel; ej som om han med vett och vilja sagt en osanning, men jag ansåg honom hava varit utsatt för en av dessa villor, vilka på ödsliga och ovanliga ställen angripa vår fantasi eller vårt nervsystem och giva form och skapnad åt tomma rymden och ljud åt tystnaden.

Vi utvalde sex gamla gruvarbetare för att övervaka vårt nedstigande; och emedan stigkorgen endast rymde en person i sänder, nedsteg ingenjören först. Sedan han uppnått det ställe, där han förra gången stannat, uppsteg korgen för att hämta mig. Jag var snart vid hans sida. Vi hade försett oss med ett starkt, hoprullat tåg.

Ljuset föll mig i ögonen, alldeles som det gjort dagen förut med min vän. Det tycktes mig likna ett utbrett atmosfäriskt ljus, ej eldens, utan ett milt silversken likt nordstjärnans. Sedan vi lämnat korgen, nedstego vi tämligen lätt tack vare klippans utsprång till det ställe, där min vän hade stannat, en avsats tillräckligt stor att rymma oss båda. Från detta ställe vidgade klyftan sig hastigt lik en stor tratt, och jag såg tydligt dalen, vägen och lamporna, som min vän beskrivit. Han hade ingenting överdrivit. Jag hörde ljuden, alldeles som han hört dem – ett blandat obeskrivligt surr av röster och dovt trampande av fötter. Då jag såg mig omkring, varseblev jag tydligt på något avstånd konturerna av en stor byggning. Det kunde ej vara någon naturlig klippa, därtill var den alltför regelbunden med ofantliga, tunga, de egyptiska liknande pelare; det hela upplyst inifrån. Jag hade med mig en liten kikare, och förmedelst denna kunde jag i närheten av den nämnda byggningen urskilja tvenne skepnader, som tycktes tillhöra människor, ehuru jag ej var säker därom. Åtminstone levde de, ty de rörde sig och försvunno in i byggningen. Nu fästade vi ändan av tåget, som vi medfört, medelst märlor och krokar, varmed vi jämte andra verktyg försett oss, vid klippans kant.

Vi voro nästan tysta under vårt arbete. Vi arbetade som människor rädda att tala vid varandra. Sedan tågets ena ända blivit tillräckligt säkert fastgjord vid kanten, vilade den andra, vid vilken vi fästat en sten, på botten inunder, vilket utgjorde ett avstånd av några femtio fot. Jag var yngre och ivrigare än min kamrat och hade i mina pojkår varit till sjöss, varför detta sätt att klättra uppför föll sig lättare för mig än för honom. För ett ögonblick tillägnade jag mig företrädelserättigheten för att, då jag kommit ned till kanten, kunna hålla tåget spänt för hans nedstigande. Jag uppnådde lyckligt fasta marken, och min vän började äntra utför. Men knappt hade han tillryggalagt tio fot, förrän fastgörningen, som vi trott så säker, gav vika, eller snarare själva klippan visade sig förrädisk och söndersmulades, där vi fästat linan. Den olycklige mannen störtade till botten och föll strax framför mina fötter jämte en mängd från klippan lössplittrade stenar, av vilka en lyckligtvis liten träffade och för en stund bedövade mig. Då jag återhämtat mig, såg jag min kamrat en orörlig massa utan tvekan till liv bredvid mig. Medan jag höjde mig över hans kropp betagen av sorg och fasa, hörde jag i närheten ett besynnerligt läte mittemellan en väsning och en grymtning, och då jag ovillkorligen vände mig åt det håll, varifrån ljudet kom, såg jag framkomma ur en mörk klyfta i klippan ett stort och förskräckligt huvud med vidöppna käftar och dystra, spöklika, rovgiriga ögon – huvudet av ett odjur till ödla, som liknade en krokodil eller alligator, men oändligt mycket större än något djur av detta slag, som jag någonsin sett under mina resor. Jag tog till fötterna och flydde nedåt dalen med största skyndsamhet. Till slut stannade jag full av blygsel över min förskräckelse och flykt och återvände till det ställe, där jag lämnat min väns kropp. Den var borta, utan tvivel hade odjuret släpat in densamma i sin håla och förtärt den. Tåget och hakarna lågo ännu där de fallit, men de gåvo mig inga utsikter att kunna återvända. Det var omöjligt att åter fästa dem vid klippan uppöver, och dess sidor voro allt för branta och släta, för att ett mänskligt väsende skulle kunna uppklättra. Jag var sålunda ensam i denna sällsamma värld i jordens sköte.

 

Tredje kapitlet

Långsamt och försiktigt gick jag min ensliga stig längs den lampupplysta vägen mot byggningen, som jag omtalat. Själva vägen liknade en stor alphålväg, där den begränsades av klippor, av vilka den, genom vars klyfta jag nedstigit, utgjorde en länk. Djupt ner till vänster låg en dal, som för mina förvånade blickar visade en omisskännlig prägel av konst och odling. Där utbredde sig fält med en sällsam vegetation, vars like jag ingenstädes sett ovan jord; den var ej grön utan snarare mörkt blyfärgad eller röd guldglänsande.

Där funnos sjöar och strömmar, som tycktes vara indämda mellan konstgjorda vallar; några innehöllo klart vatten, andra gåvo en glans likt naftadammar. Till höger öppnade sig dalgångar och hålvägar bland klipporna med pass här och där, vilka syntes åstadkomna med konst; de voro kantade med träd, som liknade jättelika ormbunkar med de mest utmärkta varieteter av sammansatta blad och stammar liknande palmernas. Andra åter hade formen av ofantliga svampar med korta, tjocka stammar, som uppburo stora dômlika kronor, från vilka utsprungo eller nedhängde långa, smala grenar. Hela skådeplatsen bakom, framför och på sidorna om mig, så långt mitt öga kunde nå, var upplyst av otaliga lampor. Denna värld utan sol var ljus och varm som ett italienskt landskap vid middagstiden, men luften mindre tryckande, hettan mildare. Ej heller saknades boningar. På något avstånd kunde jag upptäcka dels på sjöarnas och strömmarnas stränder, dels halvvägs uppåt bergen boningar inbäddade i vegetationen; och dessa måste säkerligen bebos av människor. Också kunde jag, fastän i fjärran, upptäcka rörliga föremål, som liknade mänskliga väsen. Medan jag stannade för att se mig omkring, gled hastigt till höger om mig någonting, som liknade en liten båt driven av vingliga segel, genom luften. Jag förlorade det snart ur sikte, då det sänkte sig bland skogens skuggor. Uppöver mig fanns ingen himmel utan endast ett välvt tak. Detta tak höjde sig allt mer över landskapet, till dess det ej längre uppfattades genom den dimmiga luften därunder.

Fortsättande min gång studsade jag plötsligen; – från ett snår, som liknade en stor, hoptovad knippa havstång, ur vilken framsköto ormbunkslika buskar och växter med stora blad liknande aloë eller hagtorn, framkom ett besynnerligt djur av en hjorts storlek och skapnad. Sedan det sprungit några steg, vände det och såg nyfiket på mig; jag märkte då, att det ej liknade något hjortslag, som nu utbreder sig över jorden, men påminde mig genast om en gipsavgjutning av en älgart, som sades hava levat före syndafloden, och som jag sett i något museum. Djuret tycktes ganska tamt, ty sedan det för ett eller par ögonblick tagit mig i skärskådande, började det helt lugnt att beta oförtrutet på den egendomliga gräsmattan.

 

Fjärde kapitlet

Jag erhöll nu fullständig utsikt över byggningen. Ja, den hade verkligen blivit byggt av händer och delvis uthuggen ur en stor klippa. Vid första anblicken skulle jag nästan trott den tillhöra de tidigaste formerna av egyptisk arkitektur. Dess framsida pryddes av pelare, som avsmalnade uppåt från massiva socklar till kapitäler, vilka, då jag besåg dem närmare, voro rikare på ornamenter och mera fantastiskt graciösa, än det egyptiska byggnadssättet medgiver. Liksom den korintiska kapitälen prydes av acanthusblad, sålunda pryddes även dessa pelarkapitäler av den omgivande vegetationen; några framställde aloëns blad, andra åter ormbunkarnas. Och nu kom ut ur byggningen ett väsen – mänskligt; – vad är mänskligt? Det stod på den breda vägen och såg sig omkring, varseblev mig och nalkades. Det närmade sig några alnar, och vid dess åsyn och närvaro greps jag av en obeskrivlig skräck och ångest, som fängslade mina fötter vid jorden. Det påminde mig om de symboliska avbildningar av genier eller demoner, som finnas på etruskiska vaser eller på väggarna av Österlandets gravvårdar; bilder, som bära en människas drag, men dock äro av ett annat släkte. Skepnaden var hög, ej jättelik, men högrest som den största människa under jättestorlek.

Dess förnämsta beklädnad tycktes mig utgöras av stora vingar lagda i veck över bröstet och nående till knäet; för övrigt bestod den av en skjortel och benkläder av något trådigt, fint ämne. På huvudet bar skepnaden ett slags diadem, som strålade av juveler, och i sin högra hand förde den en smal stav av någon glänsande metalliknande polerad stål. Men anletet! Det var just detta, som ingav mig ångest och fasa. Det var ett mänskligt anlete, men av en oss fullkomligt främmande typ. Mest liknade detsamma i drag och uttryck är sfinxens – lika regelbundet i dess lugna, visa, mystiska skönhet. Dess färg var egendomlig och liknade mera den röda rasens än andra raser av vårt släkte, och likväl skilde den sig därifrån; – en rikare och finare hy med stora svarta ögon och halvkretsformiga, välvda ögonbryn. Ansiktet saknade skägg; men ett obeskrivligt någonting i utseendet, en lugn, förfärande skönhet väckte denna föreställning om fara, som åsynen av en tiger eller en orm förorsakar. Jag kände, att denna människolika skepnad ägde människofientliga krafter. Då den kom närmare gick en kall rysning över mig. Jag föll på mina knän och betäckte mitt ansikte med mina händer.

 

Femte kapitlet

En röst tilltalade mig – en mycket lugn, klangfull röst – på ett språk, varav jag ej förstod ett ord, men den fördrev helt och hållet min fruktan. Jag blottade mitt ansikte och såg upp. Främlingen (jag kan knappt förmå mig att kalla honom människa) betraktade mig med ögon, som tycktes läsa i djupet av mitt hjärta. Därpå lade han sin vänstra hand på min panna, och med staven i sin högra berörde han lätt mina skuldror. Verkan av denna dubbla vidröring var magisk. I stället för min forna förskräckelse intogs jag av en känsla av belåtenhet, av glädje, av förtroende till mig själv och till väsendet framför mig. Jag reste mig och talade på mitt eget språk. Han lyssnade på mig med synbar uppmärksamhet, men med en smula överraskning; därpå skakade han på huvudet, såsom om han ej förstått mig. Han tog min hand och förde mig under tystnad till byggningen. Ingången var öppen – i själva verket fanns där ingen dörr. Vi inträdde i en ofantlig sal upplyst av samma slags lampor, som funnos utanför, men spridande en ljuvlig doft. Golvet var sammansatt av stora, skivlika block av dyrbara metaller och betäcktes delvis av mattlika vävnader. Ljudet av en sakta musik liksom från osynliga instrument vibrerade genom salen och tycktes tillhöra platsen, alldeles som ljudet av porlande vatten tillhör ett bergigt landskap eller fåglarnas drillar de vårliga lundarna.

En figur i en simplare dräkt än min vägvisare, men i övrigt lika klädd, stod orörlig vid dörrtröskeln. Min vägledare berörde densamme två gånger med sin stav, varpå den satte sig i en hastig rörelse och gled ljudlöst över golvet. Då jag betraktade densamma, såg jag, att det ej var något levande väsende, utan en automat. Omkring två minuter sedan automaten försvunnit genom en dörrlik, till hälften av förhängen dold öppning i salens andra ända, kom genom samma öppning en gosse vid pass 12 års ålder med drag, som noga liknade min ledares, så att man kunde se, att de voro fader och son. Vid min åsyn undföll honom ett utrop, men sänkte den genast på en vink av denne. Därpå samtalade de under några ögonblick, varunder de betraktade mig. Barnet vidrörde mina kläder och strök mitt ansikte med tydlig nyfikenhet yttrande därvid något liknande skratt, men vida mera dämpat än uttrycken av vår munterhet. Nu öppnade sig salens tak och en plattform nedsteg tydligen konstruerad efter samma principer som de hissverk, vilka i hotellet och magasiner tjäna till uppfordring av varor mellan våningarna.

Främlingen och barnet stego upp på plattformen och uppmanade mig att göra detsamma, vilket jag gjorde. Vi uppstego hastigt och säkert och stannade mitt i en korridor med dörröppningar längs båda sidorna.

Genom en av dessa dörröppningar infördes jag i en med orientalisk prakt utstyrd kammare, väggarna bekläddes av en mosaik av metaller och oslipade ädelstenar; kuddar och divaner fanns i överflöd; fönsteröppningar, som gingo ända ned till golvet, dock utan glas, funnos i kammaren, och då jag nalkades till ett, såg jag dem leda ut till vidsträckta balkonger, från vilka man hade utsikt över det upplysta landskapet. I burar, som nedhängde från takornamenten, sutto fåglar av sällsamma former och lysande färger, vilka vid vår ankomst uppstämde sin sång, därvid modulerande melodier såsom våra domherrar. En ljuvlig doft från rikt skulpterade fyrfat av guld fyllde luften. Åtskilliga automater liknande den, jag sett, stodo tysta och orörliga kring väggarna. Främlingen lät mig sitta ned bredvid sig på divanen och tilltalade mig åter; jag gjorde likaledes, utan att vi därför på minsta sätt bättre förstod varandra.

Nu började jag smärtsammare känna följderna av det slag, jag erhållit av den nedramlande klippans splittror, än jag gjort förut.

Jag överfölls av en känsla av sjuklig svaghet beledsagad av en stark, skärande smärta i huvud och nacke. Jag sjönk tillbaka på mitt säte och strävade förgäves att undertrycka en suck. Barnet, som hittills tyckts betrakta mig med misstro eller ovilja, knäföll vid min sida för att understödja mig; tagande en av mina händer i sina båda närmade han sina läppar till min panna och blåste sakta därpå. Inom några ögonblick upphörde min smärta; ett dåsigt, lyckligt lugn kom över mig; och jag somnade.

Huru länge jag var i detta tillstånd, vet jag ej, men då jag vaknade, var jag fullkomligt återställd. Då jag öppnade mina ögon, föllo mina blickar på en grupp tystlåtna skepnader sittande runt omkring mig med orientaliskt lugn och allvar. Alla liknade de mer eller mindre den första främlingen; samma hoplagda vingar, samma snitt på dräkten, samma sfinxlika utseende med de djupa, mörka ögonen och den röda ansiktsfärgen, med ett ord, samma släkte; – ett släkte liknande människorna, men oändligt starkare till former och ståtligare till utseende  ingivande samma obeskrivliga känsla av förskräckelse. Dock var dess uppsyn mild och lugn, och uttrycket till och med fromt. Sällsamt nog tyckte jag, att just i detta lugn och denna välvilja bestod den hemliga orsaken till den förskräckelse, deras åsyn injagade. Deras anleten tycktes fria från alla de fåror, veck och skuggor, som bekymmer och sorg, lidelse och synd lämna på människornas, alldeles så som de av konsten framställda gudabildernas eller för den sörjande kristne dödens lugna anlete äro.

Jag kände en varm hand på min skuldra, det var barnets. I dess ögon fanns en slags överlägsen medömkan och mildhet, ungefär som då vi betrakta någon lidande fågel eller fjäril. Jag ryste för denna tanke, – jag ryste för denna blick. Jag hade en oredig föreställning, att, om han så behagade, han skulle kunna döda mig lika lätt, som en människa dödar en fågel eller en fjäril. Barnet tycktes pinsamt berörd av min motvilja, lämnade mig och satte sig bredvid ett av fönstren. De övriga fortsatte samtalet med varandra i en låg ton, och av deras blickar kunde jag sluta, att jag var föremålet härför. En tycktes i synnerhet påyrka något förslag angående min person hos främlingen, som jag först mött, och denne syntes till slut bifalla detsamma, då barnet hastigt lämnade sin plats vid fönstret, ställde sig emellan honom och mig liksom för att skydda mig, och talade hastigt och ivrigt. Aningsvis eller av instinkt kände jag, att barnet, som jag först stött tillbaka, talade till min fördel. Förrän det upphört, inträdde en annan främling i rummet. Han syntes äldre än de övriga, ehuru ej gammal; hans ansikte, ehuru lika regelbundet i sina drag, har ej samma jämna lugn som deras och tycktes mig hava mera anstrykning av mänsklighet. Han lyssnade lugnt till de ord, som ställdes till honom först av min ledsagare, därnäst av tvenne andra av gruppen och slutligen av barnet; därpå vände han sig till mig och tilltalade mig ej med ord utan med tecken. Jag menade, att jag fullkomligt förstod dem, och jag misstog mig icke. Jag förstod, att han frågade, varifrån jag kommit. Jag utsträckte armen och pekade uppåt vägen, som jag följt från klyftan i klippan; hastigt fick jag en idé. Jag uppdrog min anteckningsbok och ritade på ett av de tomma bladen ett grovt utkast av klippkanten, tåget, mig själv nedklängande utför detsamma; därpå den urholkade klippan inunder, ödlans huvud, min väns livlösa kropp. Dessa hieroglyfer lämnade jag min frågare, som, sedan han allvarligen betraktat dem, lämnade dem till sin granne, varpå de gingo genom allas händer. Det väsen, som jag först mött, sade därpå några ord, och barnet, som nalkats och såg på min ritning, nickade, som om den förstod meningen, återvände till fönstret, utbredde de på dess kropp fästade vingarna, skakade dem en eller ett par gånger och svingade sig därpå ut i rymden. Bestört rusade jag upp och hastade till fönstret. Barnet simmade redan uti luften på sina vingar, med vilka det ej flaxade, som fåglarna göra, utan hållande dem upprätt över sitt huvud uppbars det utan ansträngning. Dess flykt liknade örnens, och jag såg det ställa densamma till klippan, vid vilken jag nedstigit, och vars konturer avtecknade sig i det glänsande ljuset. Efter få minuter återvände barnet, inkom genom samma fönster, genom vilket det flugit ut, och nedlade på golvet tåget jämte krokarna, dem jag lämnat vid mitt nedstigande från klyftan. Några ord utbyttes i en låg ton mellan de närvarande; en av dem vidrörde en automat, som skyndsamt gled ut ur rummet; därpå uppsteg den sist ankomne, som tilltalat mig med tecken, tog min hand och ledde mig ut i korridoren. Där väntade oss plattformen, på vilken jag stigit upp; vi ställde oss på densamma och nedflyttades i salen. Min nya sällskapare, som ännu höll min hand, förde mig från byggningen ut på en gata ( för att så säga), som sträckte sig bakom densamma, med byggningar på båda sidor skilda från varandra av prunkande trädgårdar med rik växtlighet och sällsamma blommor. Jag upptäckte nu många av dessa besynnerliga väsen, som jag redan sett, sysselsatta i dessa trädgårdar, som åtskildes från varandra av långa vallar, eller långsamt vandrande längs vägen. Några av de förbigående nalkades, då de varseblev mig, min förare och frågade att döma av deras ton, blickar och åtbörder, vem jag var. Inom kort samlade sig en hop omkring oss, som med stort intresse beskådade mig, såsom om jag varit något sällsynt vilddjur. Även då de sålunda tillfredsställde sin nyfikenhet, bevarade de sitt allvarliga och förbindliga sätt, och efter några ord från min vägvisare, som tycktes undanbedja sig varje uppehåll på vår väg, lämnade de oss med en värdig böjning på huvudet och återtogo sin egen väg med lugn likgiltighet. Mitt på denna gata stannade vi vid en byggning, som skilde sig från dem, jag hittills sett, därigenom att den bildade tre sidor av en vidsträckt gård, i vars hörn höga, pyramidala torn stodo; på den öppna platsen mellan sidorna befanns en rund springbrunn av kolossala dimensioner, som uppkastade en glittrande stråle av vad jag tyckte vara eld. Vi inträdde i huset genom dörröppningen och inkommo i en ofantlig försal, i vilken flera grupper av barn vistades, alla sysselsatta liksom i en fabrik. Invid väggen stod en storartad maskin i fullt arbete, med sina hjul och cylindrar ej olik våra vanliga ångmaskiner med undantag av dess rika prydnader av dyrbara stenar och metaller, och tycktes sprida en blekt fosforescerande, växlande ljusström.    Många av barnen sysslade på ett mystiskt sätt med denna maskin, andra sutto framför bord. Jag tilläts ej stanna länge nog att komma underfund med deras sysselsättning. Ingen ungdomlig röst hördes, intet ungdomligt ansikte vände sig att betrakta oss. Alla voro stela och likgiltiga såsom ett sällskap andar, genom vilkas krets ett mänskligt väsen opåaktat skrider.

Då vi lämnat denna sal, förde min ledsagare mig genom ett rikt målat galleri med väggarna indelade i fält och en barbarisk blandning av guld i färgerna såsom i Lucas Cranachs tavlor. De målningar, som funnos på dessa väggar, syntes för mina blickar ämnade att framställa händelser ur detta släktes historia. I dem alla funnos figurer, de flesta liknande de människolika varelser, jag sett, men ej alla i lika dräkter, ej heller alla med vingar. Där funnos likaledes avbildningar av åtskilliga djur och fåglar, alla fullkomligt främmande för mig, på en bakgrund av landskap och byggningar. Så vitt mina ofullständiga kunskaper om målarkonsten kunde tillåta mig att fälla ett omdöme, tycktes dessa målningar, vad själva teckningen beträffade, vara ganska noggranna och i färgläggningen särdeles rika; de visade en fullständig kännedom om perspektivet, men deras detaljer voro ej ordnade i överensstämmelse med de regler för kompositionen, som våra konstnärer följa; de saknade nämligen företrädesvis enhet, så att intrycket var obestämt, förvirrat; de liknade de obestämda fragmenten i en drömbild.

Nu kommo vi till ett medelstort rum, i vilket flera personer, som, efter vad jag sedermera erfor, utgjorde min vägvisares familj, sutto kring ett till måltid dukat bord. Familjen utgjordes av min ledsagares hustru, hans dotter och två söner. Jag såg genast skillnaden mellan de båda könen, ehuru de båda kvinnorna voro högre till växten och hade större former än männen; även saknade deras anleten, ehuru mera regelbundna i anseende till drag och konturer, detta milda och blyga uttryck, som giver ett sådant behag åt kvinnorna ovan jord. Hustrun bar inga vingar, men dottern längre vingar än männen..

Min ledsagare yttrade några ord, vid vilka alla de sittande personerna reste sig, och med denna egendomliga mildhet i blick och sätt, som jag förr omtalat och i själva verket utgör ett betecknande drag hos detta fruktansvärda släkte, hälsade de mig på sitt sätt, vilket består i att lägga högra handen milt på huvudet och med en fin läspning yttra det enstaviga ordet – s.si d.v.s. ”välkommen.”

Husmodern anvisade mig plats bredvid sig och lade för mig en gyllene tallrik av ett av faten.

Medan jag spisade (ehuru rätterna voro nya för mig förtjustes jag i hög grad av deras smaklighet och deras doft) samtalade mitt sällskap lugnt med, så vitt jag kunde upptäcka, ett artigt undvikande av varje direkt hänsyftning på mig eller närgången prövning av mitt utseende. Dock var jag den första varelse av det slag av människosläktet, till vilket jag hörde, som de någonsin sett och betraktades följaktligen av dem som den mest egendomliga och ovanliga företeelse. Men varje råhet är okänd för detta folk, och de yngsta barnen läras att avsky varje våldsamt utbrott av lidelse. Då måltiden var slutad, tog min ledare mig ånyo vid handen och återvände till galleriet, vidrörde en metallskiva, på vilken sällsamma figurer voro inristade, och som jag riktigt nog förmodade vara någonting i samma väg som våra telegrafer. En plattform nedsteg; men denna gång stego vi betydligt högre än i den förra byggningen och befunno oss snart i ett medelstort rum, som i allmänhet hade mycket, som överensstämde med en ovanjordisk besökares vanor. Där funnos hyllor på väggarna, vilka tycktes uppbära böcker, och så förhöll det sig ock; de flesta voro mycket små liknande våra miniatyrupplagor, hade samma former och voro inbundna i fina metallband. Dessutom funnos där kringspridda åtskilliga konstiga maskindelar tydligen modeller, sådana som påträffas i verkstäderna hos mekanici ex professo. Fyra automater (mekaniska uppfinningar, som hos detta folk i vanliga fall ersätta tjänare) stodo spöklika i vardera hörnet av rummet. I en nisch fanns en låg säng med bädd och kuddar. Ett fönster med förhängen av något trådigt ämne dragna åt sidorna vette utåt en stor balkong. Min värd steg ut på balkongen; Jag följde honom. Vi voro i översta våningen av ett av de pyramidlika tornen; utsikten nedom oss bar en vild och högtidlig skönhet, som ej kan beskrivas; de vidsträckta, branta klippsträckningarna, som i fjärran bildade bakgrunden, dalarna med deras mångfärgade gräsmattor, vattendragen, av vilka många liknade strömmar av bronsfärgade lågor, det klara ljuset, som från tusentals lampor spriddes överallt, förenade sig till ett helt, som ingen fantasi mäktar beskriva; så lysande var det, men dock så dystert, så älskligt, men dock så vemodigt.

Min uppmärksamhet drogs emellertid snart från landskapet. Ty plötsligt hördes från gatan en glättig musiks toner, varvid ett bevingat väsen uppsvingade sig i rymden, därpå ett annat liksom jagande det förra, därpå åter ett och ånyo ett, till dess deras antal ej längre kunde räknas. Men huru beskriva det fantastiska behaget i dessa varelsers rörelser. De tycktes sysselsatta med något spel eller någon lek; än bildade de motsatta grupper, än spridde de sig, än genombröt den ena gruppen den andra, under det de ömsom höjde, ömsom sänkte sig, än blandade sig om varandra, än skilde sig; allt i avmätt takt efter musikens toner liksom enligt sagan uti Peris danser.

I yttersta förvåning blickade jag på min värd. Jag vågade lägga min hand på de stora vingarna, som voro sammanlagda över hans bröst och kände ett lätt slag liknande en elektrisk stöt. Förskräckt ryggade jag tillbaka; min värd smålog, och för att tillfredsställa min nyfikenhet utbredde han långsamt sina vingar. Jag märkte nu, att dräkten inunder desamma spändes ut, såsom en blåsa fylles av luft. Hans armar tycktes instuckna i vingarna, och i ett ögonblick hade han kastat sig ut i den lysande rymden, där han stannade med utspända vingar lik en örn, som solar sig. Plötsligt sköt han ned, som örnen skjuter ned på sitt rov, mitt i en av grupperna, seglade fram genom densamma och höjde sig ånyo hastigt. Därpå lämnade tre skepnader, bland vilka jag igenkände min värds dotter, de övriga och följde honom, såsom en fågel glättigt följer en annan. Mina blickar bländade av ljuset och förvirrade av det rörliga livet inunder kunde ej längre följa dessa bevingade väsens kretsar och rörelser, till dess min värd återkom ur hopen och ånyo var vid min sida.

Det underbara av allt, vad jag sett, började nu gripa mina sinnen; mitt förstånd övergav mig. Ehuru ej böjd för vidskepelse eller i den tron, att människor kunde bringas i kroppslig beröring med onda andar,’ kände jag den fasa och vilda överspänning, med vilken under medeltiden vandraren trodde sig hava bevittnat en ”sabbat” av onda andar och häxor. Jag har ett obestämt minne av att med vilda åtbörder, besvärjelseformler och höga, osammanhängande ord hava försökt bortdriva min artiga och överseende värd; av hans milda försök att lugna och sansa mig; av hans kloka förmodan, att olikheten i gestalt och rörelse mellan oss föranlett min fasa och förskräckelse, vilka vingarna, som hade uppväckt min synnerliga förundran, vid deras användande ännu ytterligare förökat; av det ädla leende, varmed han försökt skingra min oro genom att avlägga vingarna och visa mig, att de endast voro en mekanisk uppfinning. Denna hastiga förändring ökade endast min förskräckelse, och, som yttersta fruktan ofta visar sig som största djärvhet, angrep jag honom som ett vilddjur. Ögonblickligen kastades jag till marken av ett elektriskt slag, och de sista förvirrade bilder, jag uppfattade, innan jag alldeles förlorade medvetandet, voro min värd, som knäföll bredvid mig med ena handen på min panna, och hans dotters vackra, lugna anlete med sina stora, djupa, outgrundliga ögon oavvänt fästade på mina.

 

Sjätte kapitlet

Jag förblev i detta slöa, omedvetna tillstånd, såsom jag senare erfor, flera dagar till och med veckor enligt vår beräkning av tiden. Då jag åter uppvaknade, befann jag mig i ett besynnerligt rum; min värd och hela hans familj voro samlade omkring mig, och till min yttersta förvåning tilltalades jag på mitt eget språk av min värds dotter med en endast lätt främmande brytning:

”Huru mår du?” frågade hon.

Det dröjde några ögonblick, förrän jag tillräckligt kunde besegra min förvåning för att utbrista: ”Huru, ni kan mitt språk? Vem och vad är ni?”

Min värd smålog och vände sig till en av sina söner, som därpå från ett bord tog ett antal metallplåtar, på vilka åtskilliga figurer funnos inritade – ett hus, ett träd, en fågel, en människa o.s.v.

I dessa figurer igenkände jag mina egna teckningar. Under varje figur var dess namn uppskrivet på mitt språk och med min handstil, och bredvid fanns ett för mig främmande ord skrivet med annan stil.

”Sålunda”, sade min värd, ”började vi; och min dotter Zee, som är medlem av de Lärdes     Akademi har varit din lärarinna och även vår.”

Zee lade därefter framför mig andra metallplåtar, på vilka med min stil först enskilda ord, därpå hela meningar voro skrivna. Under varje ord och varje mening funnos främmande bokstäver av en annan hand. Samlande mina tankar förstod jag, att på detta sätt en ofullkomlig ordbok åstadkommits. Men hade detta skett medan jag drömde? ”Det kan vara nog nu”, sade Zee i en befallande ton, ”vila nu och ät.”

 

Sjunde kapitlet

Ett eget rum anvisades mig i den vidsträckta byggningen. Det var smakfullt och fantastiskt ordnat, men saknade alla prydnader av metallarbete och ädla stenar, som funnos i de mer offentliga rummen. Väggarna bekläddes av brokiga mattor förfärdigade av växtstjälkar och fibrer, och golvet var belagd med dylika.

Bädden saknade omhängen, sängställningen var av järn och vilade på kristallkulor. Täckena utgjordes av tunt, vitt tyg liknande bomullstyg. Åtskilliga hyllor med böcker funnos. En nisch försedd med förhängen stod i förbindelse med en fågelbur uppfylld av sångfåglar, men ingen enda liknade dem, jag sett på jorden, undantagandes en vacker duvart, som dock skilde sig från våra duvor genom en stor kam av blå fjädrar. Alla dessa fåglar voro lärda att sjunga konstrika melodier, och deras skicklighet överträffade vida våra sjungande domherrars, som sällan lära flera än två melodier och, efter vad jag tror, ej kunna sjunga dem tillsammans med andra fåglar. Man skulle kunnat tro sig bevista en opera, då man lyssnade till rösterna i min fågelbur. Där utfördes duetter, trios, kvartetter och körer, alla arrangerade såsom i ett musikstycke. Ville jag tysta fåglarna, behövde jag endast draga ett förhänge över buren, och deras sång upphörde, så snart de voro i mörkret. En annan öppning bildade fönstret, som saknade glasrutor; men då man vidrörde en fjäder, nedsteg från taket en lucka, vilken utgjordes av något ämne mindre genomskinligt än glas, men dock tillräckligt klart för att tillåta en mildrad utsikt över scenen utanför. Intill detta fönster stötte en balkong eller snarare en hängande trädgård med många vackra växter och lysande blommor. Rummet med dess tillbehör hade sålunda i sin helhet, om ock ej i detaljerna, en prägel av modern lyx, som skulle hava väckt beundran uti en engelsk hertiginnas eller fransysk författares på modet boning. Innan jag ankom var detta Zees kammare; hon hade gästvänligt upplåtit densamma åt mig.

Några timmar efter mitt i förra kapitlet beskrivna uppvaknande låg jag ensam på mitt läger och grubblade över det folks beskaffenhet och härkomst, till vilket jag kommit, då min värd och hans dotter Zee inträdde. Min värd, som fortfarande talade mitt modersmål, frågade med mycken artighet, huruvida jag ville språka eller föredrog ensamheten. Jag svarade, att jag kände mig särdeles hedrad och förbunden för det tillfälle, som erbjöd mig att uttrycka min tacksamhet för den välvilja och gästfrihet, jag rönt i ett land, där jag var främling, och lära tillräckligt av dess seder och bruk för att ej stöta genom min okunnighet.

Medan jag talade hade jag naturligtvis rest mig från mitt läger; men Zee befallde mig helt kort till min stora förvåning att ånyo lägga mig; och det fanns i hennes röst och blick trots deras ädelhet något, som bjöd lydnad. Helt okonstlat nedsatte hon sig därpå vid sängfötterna, medan hennes fader tog plats på en divan några steg därifrån.

”Men säg oss nu”, sade min värd, ”från vilken del av världen du egentligen kommit, då vi kunnat förefalla dig så främmande och du oss? Jag har sett individer av nästan alla raser, som skilja sig från vår med undantag av urtidens, lägst stående vildar, vilka bo i de mest öde och avlägsna trakter av den uppodlade världen, ej känna annat ljus än den vulkaniska elden och nöja sig att leva i mörkret, som så många krypande, klättrande och även flygande varelser göra. Men helt säkert kan du ej tillhöra dessa barbariska stammar, ehuru du å andra sidan ej tyckes tillhöra något civiliserat folk.”

En smula stucken av den sista anmärkningen svarade jag, att jag hade äran tillhöra en av jordens mest civiliserade nationer; och att, vad ljuset anginge, jag visserligen beundrade det snillrika sätt, varpå min värd och hans medborgare hade upplyst de trakter, dit aldrig solens strålar trängde, men kunde ej begripa, huru det kunde falla någon in, som en gång sett himlen, att jämföra dess glans med det artificiella ljus, som människans behöver uppfinna. Nu har min värd sagt sig hava sett de flesta människoslag, som skilde sig från hans eget, med undantag av de nämnda, usla vildarna; kunde det väl då vara möjligt, att han någonsin varit på jordens yta, eller talade han blott om de stater, som funnos i jordens inre.

Min värd teg några ögonblick; hans utseende visade en grad av överraskning, som detta släkte sällan visar under några om än aldrig så utomordentliga omständigheter. Men Zee uppfattade mig bättre och utropade: ”Sålunda ser du, fader, att det finnes sanning i de gamla traditionerna; det är alltid sanning i varje tradition, som allmänt tros i alla tider och av alla folk.”

”Zee”, sade min värd, ”du tillhör de Lärdes Akademi och bör sålunda vara klokare än jag; men såsom ordförande i rådet för Belysningens ombesörjande är det min plikt att ej taga något för gott, varom mina sinnen avlagt vittnesbörd.” Därpå vände han sig till mig och gjorde mig åtskilliga frågor angående jordens yta och himlakropparna, vilka jag besvarade efter bästa förmåga, men mina svar tycktes varken tillfredsställa eller övertyga honom. Han skakade tungt på huvudet, växlade hastigt samtalsämne och frågade, huruledes jag kommit från, vad han behagade kalla, en annan värld. Jag svarade honom, att under jordytan funnos gruvor innehållande metaller eller mineralier nödvändiga för våra behov och framsteg i konst och industri; jag förklarade honom i korthet, huruledes under undersökningen av en sådan gruva jag och min olycklige vän varseblivit en skymt av de regioner, i vilka vi nedstigit, och huru denna nedstigning kostat honom livet; jag åberopade såsom vittnesbörd för sanningen av min berättelse tåget och krokarna, som barnet fört till det hus, där jag först blev emottagen.

Min värd övergick nu till frågor om vanorna och levnadssättet hos raserna ovan jord, i synnerhet hos dem, vilka ansågos mest utvecklade i den odling, som han kallade ”konsten att över ett helt samfund utbreda den lugna lycka, som tillkommer ett dygdigt och väl ordnat hushåll.” Önskande naturligtvis att i de gynnsammaste färger beskriva den värld, varifrån jag kom, vidrörde jag i förbigående och på ett mildrande sätt Europas föråldrade och borttynande statsinrättningar för att särskilt utbreda mig över den ärorika Amerikanska Republikens närvarande storhet och kommande övervälde, från vilken Europa ivrigt söker sitt mönster och darrande motser sin dom. Väljande såsom exempel på Förenta Staternas sociala liv den stad, varest framstegen fortgå i största skala, gjorde jag en livlig beskrivning av NewYorks sedliga vanor. Något förödmjukad av att se på mina åhörares miner, det min framställning ej gjorde det gynnsamma intryck, jag åsyftat, fullföljde jag mitt ämne; jag uppehöll mig vid de demokratiska inrättningarnas förträfflighet, huru de skapade en lugn lycka medelst partistyrelsen, och huruledes de spridde denna lycka över samhället genom att uppdraga maktutövningen och äreställena åt de i avseende på skicklighet, uppfostran och karaktär lägst stående medlemmarna. Lyckligtvis ihågkom jag ett stycke av ett tal över den amerikanske demokratins förädlande inflytande och dess bestämmelse att spridas över världen, vilket blivit hållet av en viss, vältalig senator ( för vilkens röst i senaten ett järnvägsbolag, till vilket mina båda bröder hörde, betalat 20,000 dollars); – jag upprepade dess glänsande spådomar om den storartade framtid, som log emot människosläktet, då stjärnbaneret skulle svaja över en hel världsdel och 200 millioner intelligenta medborgare, som från barndomen voro vana vid revolverns dagliga bruk, på ett darrande världsallt skulle tillämpa patrioten Monroes läror.

Då jag slutat, skakade min värd allvarligt sitt huvud och föll i djupa tankar, i det han gjorde ett tecken åt sin dotter och mig att ej störa honom, medan han eftersinnade. Efter någon stund sade han i en särdeles allvarsam och högtidlig ton: ”Om du anser, såsom du säger, att du ehuru främling av mig eller de mina erfarit någon välvilja, så besvär jag dig att ej yppa något för någon annan av vårt folk angående den värld, från vilken du kommit, med mindre jag giver dig tillåtelse att göra så. Bifaller du detta villkor?”

”Därpå giver jag mitt ord”, sade jag något förbryllad och utsträckte min hand för att fatta hans. Men han lade sakta min hand på sin panna och sin egen på mitt bröst, ty så är vanligt att hos detta folk bekräfta alla slags löften och muntliga överenskommelser. Därpå vände han sig till sin dotter och sade: ”Och du, Zee, vill du omtala för någon annan, vad denne främling sagt, eller må säga till mig eller dig om en annan värld än vår?” Zee uppsteg, kysste sin fader på båda tinningarna och sade med ett leende: ”En Gy’s tunga är flyktig, men kärleken kan fjättra den. Och fader, om du fruktar, att minsta ord händelsevis yttrat av mig eller dig skulle kunna bringa vårt samhälle i fara genom lusten att utforska en värld utom oss, skall då ej vril även utplåna minnet, av vad vi hört denna främling förtälja, från vår hjärnas blad.”

”Vad är vril?” frågade jag.

Här inlät sig Zee i en förklaring, varav jag förstod föga, ty intet språk, som jag känner, har något ord, som noga återgiver meningen av vril. Jag skulle kunna kalla det elektricitet, om det ej inneslöt andra naturkrafter, som vår vetenskapliga nomenklatur giver andra namn, magnetism, galvanism etc. Detta folk anser sig i vril hava kommit till enheten av alla naturens verksamma krafter, vilken enhet antagits av många forskare ovan jord, och som Faraday avser under det mera försiktiga namnet korrelation.

”Jag har länge”, säger denne utmärkte vetenskapsman, ”hyst den tanken – och den har nästan övergått till övertygelse – gemensamt, som jag tror, med mången annan älskare av naturkunskapen, att de olika former, under vilka materiens krafter yppa sig, hava ett gemensamt ursprung; eller med andra ord, att de stå i ett så direkt förhållande till och beroende av varandra, att de kunna förvandlas i varandra och äga likvärda verkningar.”

Dessa underjordiska naturforskare försäkra, att medelst en kraft hos vril, som Faraday till äventyrs skulle kalla atmosfärisk magnetism, de kunna påverka temperaturförändringarna – med andra ord, väderleken; att medelst andra krafter besläktade med sådana, som blivit kallade mesmerism, elektrobiologi, odkraft etc., men vetenskapligt applicerade på vril-ledare, de kunna utöva inflytande över själen och djur- och växtkroppar i en grad, som ej överträffas av våra mystiska drömmerier. Alla sådana krafter giva de namnet vril. Zee frågade mig, om det ej i min värld var bekant, att alla själens egenskaper kunde ökas till en högre grad än i vakande tillstånd under extas eller drömmar, i vilket tillstånd den ena hjärnans tankar kunde överflyttas i den andra, och kunskaper sålunda hastigt utbredas. Jag svarade, att hos oss förekomma berättelser om sådana extaser eller drömmar, att jag hört åtskilligt härom och sett, huru dessa tillstånd med konst frammanas såsom i den mesmerska clairvoyancen, men att allt detta kommit i förakt och missbruk, dels därigenom att det givit anledning till stora bedrägerier, dels emedan, även där verkningar frambringats på vissa sjukliga individer, dessa, då de noggrant undersökts, befunnits otillfredsställande och sådana, att avseende ej kunnat fästas på dem för något praktiskt ändamål, varjämte de för lättrogna personer hade sin fara, alldenstund de gynnade vidskepelsens utbredning. Zee åhörde mitt svar med välvillig uppmärksamhet och förklarade, att dylika prov på missbruk och lättrogenhet förekommit under deras egna vetenskapliga forskningar i deras kunskaps barndom och medan egenskaperna hos vril voro missförstådda, men hon uppsköt allt vidare tal om detta ämne, till dess jag bättre kunde uppfatta detsamma. Hon nöjde sig med att tillägga, att det var förmedelst inverkan på vril, som jag hade hållits i den dvala, varom jag talat, och att jag därunder gjorts förtrogen med grunderna av deras språk; vidare hade hon själv och hennes fader, de enda, som övervakat experimentet, förvärvat sig en proportionsvis större kunskap om mitt språk, än jag om deras, dels emedan mitt språk var mycket enklare än deras, såsom innehållande vida färre idé-kombinationer, dels ock emedan deras organisation genom ärftlig odling var mera böjlig och lättare tillgänglig för kunskapers förvärvande än min. Detta sista betvivlade jag dock för mig själv, ty som jag under ett praktiskt liv både hemma och på resor skärpt mitt förstånd, kunde jag ej medgiva, att min hjärnas organisation möjligen skulle vara underlägsen personers, som tillbragt hela sitt liv vid ljussken. Medan jag var upptagen av sådana tankar, lade Zee sitt pekfinger på min panna, varvid jag somnade.

 

Åttonde kapitlet

Då jag vaknade, såg jag vid min bädd samma barn, som fört tåget och krokarna till det hus, vari jag först blev mottagen, och som, efter vad jag sedermera fick veta, beboddes av stammens högste överhetsperson. Barnet, vars namn var Taë (uttalas såsom Tar-ëë) var nämnde magistratspersons äldste son. Jag fann, att under min sista sömn eller dvala jag gjort ändå större framsteg i landets språk och nu kunde lätt och flytande samspråka med barnet.

Detta barn var ovanligt vackert till och med för det vackra släkte, det tillhörde, med ett för sina år manligt utseende och med ett livligare och kraftigare uttryck, än jag sett hittills i dessa människors lugna och passionsfria anleten. Gossen bringade mig det papper, på vilket jag tecknat min nedstigning och likaledes avritat huvudet på den ödla, som jagat mig från min väns lik. Pekande på denna figur gjorde Taë mig några frågor angående odjurets skepnad och storlek ävensom om den klyfta eller håla, varifrån det kommit. Det intresse, varmed han åhörde mitt svar, trodde jag skulle avhålla honom från några frågor om mig själv eller mitt föregående liv. Men till min stora förlägenhet vid ett löfte, jag gjort min värd, började han just fråga, varifrån jag kom, då Zee lyckligtvis inträdde och hörde honom, varvid hon avbröt honom sägande: ”Taë, giv vår gäst alla de upplysningar, han önskar, men fråga ingenting tillbaka. Ty att fråga honom, vem han är, varifrån han kommit eller varför han är här, vore att   bryta den lag, min fader uttalat för detta hus.”

”Må så vara”, sade Taë, tryckande sin hand mot sitt hjärta; och från detta ögonblick till det, då jag såg honom för sista gången, gjorde denna gosse, med vilken jag blev förtrolig vän, aldrig en enda gång någon av de sålunda honom förbjudna frågorna.

 

Nionde kapitlet

Ej förrän någon tid och, då efter upprepade dvalor, om man så kan kalla det, mitt förstånd blivit bättre satt i stånd att utbyta tankar med min omgivning och fullständigare uppfatta de olikheter uti seder och vanor, vilka i början varit alltför främmande för min erfarenhet, att jag rätt kunnat begripa dem, blev det mig möjligt att samla följande upplysningar angående ursprunget och historien för detta underjordiska folk, som utgjorde en del av den stora stam, som kallades Ana.

Enligt sina äldsta traditioner hade detta folks uråldriga stamfäder en gång bebott en värld på ytan av den, vari deras avkomlingar bodde. Myter om denna värld bevarades ännu i deras arkiv, och i dessa myter förekommo berättelser om en välvd dôm, vars lampa ej tändes av någon mänsklig hand. Men sådana berättelser ansågos av de flesta tolkare såsom allegorier. Enligt dessa traditioner var jorden vid den tidpunkt, till vilken de uppgå, ej längre i sin barndom, utan utsatt för dessa förändringar och våldsamma omstörtningar i naturen, som beledsaga ett utvecklingsstadiums övergång i ett annat. Genom en av dessa revolutioner hade den del av den övre världen, som beboddes av detta släktes förfäder, översvämmats, men ej hastigt utan gradvis och under oberäkneliga tider, varvid allt med undantag av en ringa återstod dränktes och omkommit. Huruvida detta var ett minne av vår historiska och i Bibeln nämnda syndaflod eller av någon äldre av geologerna antagen översvämning, vågar jag ej avgöra, ehuru enligt detta folks kronologi jämförd med Newtons detta måtte hava skett många tusen år före Noah. För övrigt överensstämma dessa skriftställares framställningar ej med de mest gängse åsikterna hos våra geologiska auktoriteter, ty dessa berättelser förlägga tillvaron av ett mänskligt släkte till en tidpunkt långt tidigare än den, som allmänt antages för den jordformation, vid vilken däggdjuren uppträda. Ett sällskap av det släkte, som sålunda fördrevs av floden, hade undan vattnets stigande tagit sin tillflykt till hålor bland de högsta klipporna; och vandrande genom dessa hålor hade de förlorat den yttre världen ut sikte för alltid. I själva verket hade hela jordytan blivit förändrad av denna stora revolution; land hade blivit förvandlad till hav och hav till land. I jordens innersta hålor kunde ännu, som jag sedermera själv erfor, upptäckas återstoder av människoboningar, – ej hyddor och hålor, utan stora städer, vilkas ruiner vittnade om civilisationen hos de folk, som bebott dem före Noahs tid och ej få föras till samma släkte, som de, vilka våra forskare tillskrivit bruket av sten och obekantskap med järnet.

Flyktingarna hade medfört kunskapen om de konster, som de utövat ovan jord – odlingens och civilisationens konster. Deras första behov måste hava varit att under jorden ersätta det ljus, som de ovan jord förlorat. Aldrig tycktes det släkte, hos vars medlemmar jag vistades, hava varit obekant med sättet att skaffa ljus av gaser eller bergolja. Under deras föregående förhållanden hade de varit vana att kämpa med naturens väldiga krafter; också hade deras långvariga kamp med deras besegrare oceanen, som slukat hundratal, förskaffat dem deras skicklighet att leda vatten i gravar och kanaler. Denna skicklighet hade de att tacka sin tillvaro i sitt nya hemvist. ”Många generationer före oss”, sade min värd med något förakt och en viss avsky, ”hade dessa urinnevånare förnedrat sin ställning och förkortat sitt liv genom att förtära kött av djur, av vilka många slag undkommit översvämningar i likhet med dem själva och sökt skydd i jordens hålor; därjämte funnos andra djur, vilka måtte hava varit obekanta för den yttre världen, i dessa hålor.”

Då den, tid som vi skulle kunna kalla den historiska, framgick ur traditionens skymning var Anafolket redan indelat i ett antal samhällen och hade uppnått en kulturgrad, som nära liknade den, de mera framskridna nationerna på jorden nu äga. De voro bekanta med de flesta av våra mekaniska uppfinningar, däri inbegripet bruket av ånga och gaser. Samfunden lågo i vild strid med varandra. De hade sina rika och sina fattiga, sina talare och erövrare; de krigade för herravälde och landvinning eller för en idé. Ehuru de olika staterna hade olika styrelseformer, började fria institutioner dock överväga; folkförsamlingar tilltogo i styrka; republiker blevo snart allmänna; demokratien, som de mest upplysta europeiska statsmän anse som politisk utvecklings yttersta mål, och som ännu härskade bland några underjordiska stammar, vilka föraktades såsom barbarer, ansågs av den högre utvecklade Ana-familjen, till vilken den stam hörde, där jag vistades, såsom ett rått och otympligt försök tillhörande den politiska kunskapens barndom. Det var avundens och hatets ålder; tidpunkten för de vilda lidelserna, för beständiga sociala, mer eller mindre våldsamma förändringar, för stridigheter mellan samhällsklasserna, för krig mellan staterna. Detta samhällstillstånd varade likväl några mansåldrar och bringades till slut åtminstone bland de ädlare och förståndigare folken, genom den småningom skeende upptäckten av denna dolda kraft, som innehålles i det allt genomträngande fluidum, som de kalla vril.

Enligt de upplysningar, som jag erhöll av Zee, vilken såsom en lärd medlem av de Lärdes Akademi  fullständigare och närmare hade studerat dessa saker än de övriga medlemmarna av min värds familj, kan detta fluidum väckas hos materiens alla så väl levande som döda former och brukas såsom den mäktigaste kraft. Det kan förstöra som blixten; men använt på ett annat sätt uppväcker och stärker den livet, helar och bevarar; och detta fluidum användes huvudsakligen att bota sjukdom eller snarare att sätta den fysiska organismen i stånd att återställa jämvikten mellan dess naturliga krafter och sålunda bota sig själv. Med detta medel göra de vägar genom de fastaste ämnen och öppna dalar för kultur bland deras underjordiska vildmarks klippor. Från detsamma hämta de det ljus, som lyser i deras lampor, ty de hava funnit detta stadigare, behagligare och hälsosammare än av övriga brännbara ämnen, som de förr utnyttjat.

Men verkningarna av den nämnda upptäckten att behärska den fruktansvärda kraften hos vril yttrade i synnerhet sitt inflytande på de politiska förhållandena. I den mån dessa verkningar blevo mera kända och skickligare tillämpade, blevo krig mellan vril-upptäckarna omöjliga, ty de bringade förstörelseförmågan till en sådan höjd, att varje överlägsenhet i antal, disciplin eller militärisk skicklighet förintades. Elden, som förvarades i ett ihåligt rör riktat av ett barns hand, kunde störta det starkaste fäste eller klyva sig en brinnande väg från fiendens förtrav till dess eftertrupper. Om krigshär mötte krigshär och båda förfogade över detta medel, kunde endast bådas tillintetgörelse bliva följden. Krigets tider voro sålunda förbi, men med deras upphörande visade andra verkningar sitt inflytande på samhället. Människa berodde så fullkomligt av människa; var och en, som angrep en annan, kunde, om denne så ville, ögonblickligen dödas; och dessa omständigheter gjorde, att varje tanke på en styrelseform medelst våld och styrka försvann från det politiska systemet och lagarna. Endast förmedelst styrkan kunna vidsträckta stater spridda över stora rymder sammanhållas; men numera fanns varken behovet av försvar eller den fåfänga stoltheten över förstoring, som driver en stat att försöka inkräkta en annan.

Vril-upptäckarna splittrades sålunda under loppet av några få generationer i största lugn i ett antal samhällen av medelstorlek. Det samhälle, till vilket jag kommit, var inskränkt till 12.000 familjer. Varje samhälle innehade ett område, som var tillräckligt för dess behov, och vid en bestämd period utvandrade den övertaliga befolkningen, för att söka sig egna bostäder. Ingen nödvändighet att godtyckligt utvälja dessa emigranter syntes förefinnas, ty alltid anmälde sig ett tillräckligt antal frivilliga.

Dessa stater så små både vad folkmängd och område beträffar tillhörde en och samma stora folkfamilj. Dess innebyggare talade samma språk, ehuru med något olika munarter. De gifte sig hos varandra, hade samma allmänna lagar och vanor; och ett så kraftigt föreningsband mellan dem var deras kunskap om vril och tillämpningen av dess kraft, att ordet A-vril var liktydigt med civilisation och Vril-ya, d.v.s. " de civiliserade staterna”, det gemensamma namn, varmed de skilde de samhällen, som hade bruket av vril, från övriga Ana’s stammar, vilka ännu levde i barbari.

Styrelsesättet över den stam av Vril-ya, om vilken jag talar, var efter utseendet särdeles invecklat, men i själva verket ganska enkelt. Det baserade sig på en ovan jord i teorien medgiven, men i praktiken ofta nog bortglömd princip; – nämligen att innehållet i varje filosofisk tankebyggnad utgör strävandet efter enhet eller framträngandet genom alla mellankommande irrvägar till en enda, enkel första orsak eller grund. Sålunda hava i statsförhållandena även republikanska skriftställare medgivit, att en god självstyrelse skulle vara den bästa, om blott säkerhet funnos för dess bestånd emot det gradvisa missbruket av dess makt. Detta egendomliga samhälle utnämnde därför en enda högsta styresman, kallad Tur; han var visserligen utnämnd för livstiden, men kunde sällan förmås att behålla sitt ämbete vid ålderdomens annalkande. Också fanns i denna lilla stat i själva verket ingenting, som kunde förmå dess medlemmar att eftersträva tjänstebefattningar. Inga titlar, inga tecken på högre rang funnos. Den förnämsta styresmannen skilde sig ej från de övriga genom en mera storartad bostad eller större inkomster. Å andra sidan voro hans åligganden ovanligt lätta och behagliga och krävde ingen överlägsen grad av kraft eller förstånd. Som inga tillfällen till krig förekommo, behövde en armé ej underhållas; som det ej var en maktens styrelse, fanns ingen polis att utrusta och leda. Brott voro alldeles okända hos Vril-ya; där funnos inga brottsmålsdomstolar. De sällsynta tvister, som uppkommo mellan enskilda personer, hänskötos för avgörande till vänner valda av båda parterna, eller avgjordes av de vises råd, som sedan skall beskrivas. Sakförare och lagkarlar funnos icke, och själva lagarna voro ej annat än vänliga överenskommelser, ty ingen makt kunde upprätthålla och tillämpa dem på en förbrytare, som i sin stav ägde medel att förgöra sina domare. Där fanns överenskommen hävd och regler, vid vilka sedan lång tid tillbaka folket helt stilla vant sig, och om vid något tillfälle en individ kände tvånget av en sådan överenskommelse lämnade han samhället och utvandrade. Men ehuru det sålunda ej fanns några lagar i samma mening som våra, kunde dock intet folk vara laglydigare. Lydnad för de regler, som samhället antagit, hade blivit en verklig av naturen inplantad instinkt. Till och med i varje hushåll hade dess huvud uppgjort en ordningsstadga för dess efterrättelse, vilken aldrig bröts eller ens klandrades av någon medlem av familjen. De hade ett ordspråk, som i följande översättning dock förlorat mycket i kraft: ”Ingen lycka utan ordning, ingen ordning utan myndighet, ingen myndighet utan enhet”. Mildheten i varje slags styrelse, vare sig i statens eller familjens, framställes genom deras vanliga egendomliga uttryck för sådant, som var olagligt eller förbjudet – nämligen: ”man ombedes att ej göra så eller så”. Fattigdom bland Ana-folken är lika okänd som brott; ej som om egendomen vore gemensam eller alla hade lika betydliga besittningar eller lika stora och praktfulla boningar; men emedan där ej finnes någon åtskillnad i rang eller ställning emellan de olika graderna av rikedom eller val av sysselsättning, tillfredsställer var och en sina böjelser utan att väcka avund. Somliga älskar ett blygsamt, andra ett glänsande levnadssätt, var och en söker lyckan på sitt sätt. Till följd av denna frånvaro av strid och den gräns, som sättes för överbefolkning, är det svårt för någon familj att komma i torftiga omständigheter; där förekomma inga vågade spekulationer, ingen tävlan om rikedom och rang. Utan tvivel hade varje nybyggare från början erhållit lika stora landstycken; men somliga djärvare än de övriga hade utsträckt sina ägodelar längre ut i den omgivande vildmarken och erhållit bördigare land eller slagit sig på handel. Sålunda hade nödvändigtvis somliga blivit rikare än andra, men ingen absolut fattig eller lidit brist på vad deras behov krävde. Om detta skulle inträffa, stod det alltid i deras makt att utflytta eller i värsta fall att vädja till de rikare, och detta utan skam och med visshet om hjälp; ty alla samhällets medlemmar betraktade sig såsom syskon i en tillgiven och förenad familj. Flera exempel härpå skola anföras i den mån min berättelse framskrider.

Den högste överstepersonens huvudbestyr var att meddela sig med vissa förvaltningsavdelningar, som hade sig betrodda särskilda grenar av styrelsen. Den viktigaste och huvudsakligaste av dessa var förenad med de nödvändiga omsorgerna för belysningens vidmakthållande. För denna förvaltningsgren var min värd Aph-Lin chef. En annan avdelning, som kunde kallas utrikesdepartementet, stod i förbindelse med angränsande vänskapliga stater, huvudsakligen för upplysnings vinnande om alla nya uppfinningar, vilka jämte alla framsteg i mekaniken hänskötos till ett tredje departement för att prövas. Med detta departement var de Lärdes Akademi förenad – ett sällskap, som isynnerhet gynnades av sådana medlemmar av Anafolken, som voro änklingar eller barnlösa, och av unga, ogifta kvinnor, bland vilka Zee var den verksammaste och, om vad vi kalla rykte eller utmärkelse varit kända för detta folk (vilket jag senare skall visa ej är fallet), den mest ansedda och utmärkta. Av detta sällskaps kvinnliga medlemmar idkas företrädesvis de studier, vilka anses av mindre vikt för det praktiska livet, såsom filosofi, urtidens historia och sådana vetenskaper som entomologi, conchyologi etc. Med ett förstånd klart och verksamt som Aristoteles’ omfattade Zee tankens vidsträcktaste rymder lika väl som de minsta detaljer och hade skrivit två volymer om en parasitisk insekt, som lever mellan håren på en tigers*) tassar, vilket arbete ansågs såsom det förnämsta över detta intressanta ämne. Men de lärdes forskningar äro ej inskränkta till sådana subtila och eleganta undersökningar. De bedriva andra viktigare, och särskilt studera de egenskaperna hos vril, vartill känsligheten uti deras finare nervsystem utgör de kvinnliga lärda särdeles lämpliga. Ur detta sällskap väljer Tur eller högste magistratpersonen tre medlemmar, då någon gång ovanliga händelser eller omständigheter inträffa, och han ej anser sig kunna lita på sitt eget omdöme.

Dessutom finnas några andra departement av mindre betydelse, men alla skötas så tyst och lugnt, att all märkbar styrelse helt och hållet försvinner, och allting försiggår så regelbundet och säkert, som om det vore en naturlag. Maskiner användas i en utomordentlig grad vid allt arbete utom- och inomhus, och deras fulländande är oupphörligt föremål för det departements verksamhet, som har överinseendet över dem. Ingen tjänste- eller arbetsklass finnes, utan alla, som behövas för maskinernas tillsyn eller skötsel, tagas bland barnen från det ögonblick, de ej behöva sin moders omsorger, till dess de äro giftasvuxna, vilket för Gy-ei (kvinnorna) är det sextonde, för  Ana (männen) det tjugonde året. Dessa barn äro indelade i grupper och avdelningar under sina egna föreståndare, och var och en väljer det göra, som mest behagar honom, eller i vilket han äger största skickligheten. Somliga bliva hantverkare, andra åkerbrukare, och andra åter ägna sig endast åt bekämpandet av de faror, för vilka folket är utsatt; men de enda faror, som hota dem, äro i främsta rummet dessa tillfälliga omvälvningar uti jorden, vilkas förutseende och avvärjande tager hela deras uppfinningsrikhet i anspråk, – eldutbrott och översvämningar, stormarna av underjordiska vindar och framströmmande, giftiga gaser. Vid landets gränser och för övrigt på alla ställen, där fara kan misstänkas, äro vaksamma uppsyningsmän ställda med telegrafförbindelse till den sal, varest utvalda lärda ständigt turvis vistas. Dessa uppsyningsmän väljas alltid bland de äldre gossarna, som nalkas myndig ålder, på den grund att vid dessa år är iakttagelseförmågan skarpare och kroppskrafterna större än vid varje annan tid. En annan fara, ehuru mindre allvarsam, beredes av de djur, som äro fientliga mot Anafolkens liv, kultur och bekvämlighet. Bland dessa äro de stora ödlorna de fruktansvärdaste, av vilka några antediluvianska reliker finnas i våra museer, och vissa jättelika bevingade väsen, till hälften fåglar, till hälften ormar. Att jaga och utrota dessa ävensom mindre vilda djur motsvarande våra tigrar och giftiga ormar överlämnas åt de yngsta barnen, emedan enligt Ana härvid behövas grymhet, och ju yngre ett barn är, desto grymmare förstör och förföljer det. Vid förföljandet brukas halvvuxna barn; dessa djur hota ej människans liv, men härja och ödelägga produkterna av hennes arbete, de äro älgar, hjortar och mindre djur liknande våra kaniner, ehuru oändligt mycket skadligare. Förnämsta uppgiften för de gossar, som härtill användas, är att tämja de mer intelligenta av dessa djur och vänja dem att undvika vissa tydligt utmärkta inhägnader, såsom hundar läras att avhålla sig från ett visthus eller att vakta sin herres egendom. Endast då dessa djur visa sig omöjliga att tämjas härtill, utrotas de. Liv utrotas aldrig för födan eller för jaktens nöje, men skonas heller aldrig, då det visar sig avgjort fientligt mot Ana. Tillsammans med dessa kroppstjänster och uppdrag fortgår barnens andliga uppfostran till myndiga år. Det är vanligt att därpå genomgå en lärdomskurs vid de Lärdes Akademi, vid vilken jämte allmänna studier lärjungarna undervisas i de ämnen, som de själva välja. Andra föredraga dock att tillbringa dessa provår på resor eller utvandra eller fullfölja med ens sina lantliga eller kommersiella företag. Intet tvång utövas på inidividuell böjelse.

*)Detta djur skiljer sig i många avseenden från jordytans tiger. Det är större med bredare tassar och mer bakåtsluttande panna. Det bebor flod- och sjöstränderna och lever huvudsakligen av fisk, ehuru det i styrka ej giver efter för något jordiskt djur. Det börjar bliva tämligen sällsynt även i de vilda traktrna, emedan det utrotas av de ofantliga ödlorna.

 

Tionde kapitlet

Ordet Ana (uttalat såsom ett brett Arna) motsvarar vår pluralis män; An (uttalat såsom Arn) åter singularis man. Ordet för kvinna är Gy (vilket uttalas hårt såsom Gey); dess pluralis är Gy-ei, men G är nu milt såsom i Jy-ey. De hava ett ordspråk, som säger, att denna skillnad är symbolisk, ty det kvinnliga könet är visserligen kollektivt taget milt, men individerna äro hårda att handskas med. Alla Gy-ei åtnjuta fullkomlig likställdhet med männen, varför åtskilliga filosofer ovan jord ivra.

Under barndomen hava de samma förrättningar och göromål som gossarna; ofta föredragas flickorna såsom till följd av sin natur under inflytande av hat eller fara grymmare vid utrotningen av de avgjort farliga djuren. Under den tid, som förflyter mellan barndomen och den giftasvuxna åldern, avbryts allt umgänge mellan könen, vid giftasvuxna år förnyas det och medför aldrig farliga följder. Alla konster och sysselsättningar, som tillkomma det ena könet, stå även öppna för det andra. Gy-ei anse sig företrädesvis överlägsna i alla sådana dunkla och mystiska grenar av vetande, för vilka de påstå, att Ana på grund av grövre uppfattning eller deras yrkessysselsättning äro odugliga, alldeles såsom unga damer i vår värld anse sig såsom auktoriteter i de mest invecklade frågor av teologisk lärdom, för vilka få män upptagna av världsliga omsorger hava tillräckliga kunskaper eller nog fin uppfattning. Antingen till följd av tidiga gymnastiska övningar eller av deras kroppsorganisation överträffa Gy-ei vanligen Ana i fysisk styrka (ett viktigt medel att upprätthålla och skaffa anseende åt kvinnliga rättigheter). De ernå en högre figur, och trots sina runda former äga de senor och muskler likaså hårda, som det andra könets. De påstå också, att enligt naturens ursprungliga lagar kvinnorna äro danade kraftigare än männen, och försvara sin sats med exempel hämtade från livets tidigare former bland insekterna och de äldsta familjerna bland ryggradsdjuren nämligen fiskarna, hos vilka båda djurklasser honorna äro tillräckligt stora och starka för att göra sig ett gott mål av sina hanar, om de vilja. Dessutom hava Gy-ei en bestämdare och mer koncentrerad makt över detta hemlighetsfulla fluidum, som utgör förstöringsmedel, jämte det större mått av slughet, som förställning kräver. Sålunda kunna de ej allenast försvara sig mot varje tilltag av männen, utan även i det ögonblick, han minst anar faran, tillintetgöra en elak makes tillvaro. Till Gy-ei’s beröm må tilläggas, att intet exempel på tillämpningen av denna fruktansvärda makt förekommit under åtskilliga mansåldrar. Det sista som förekommit i det samhälle, som jag talar om, inträffade enligt deras tideräkning för omkring tvåtusen år sedan. En Gy dödade i ett anfall av svartsjuka sin man, och denna avskyvärda handling utbredde så mycken avsky bland männen, att dessa samt och synnerligen utvandrade och lämnade alla Gy-ei åt sig själva. Historien förmäler, att de sålunda övergivna Gy-ei bringades till förtvivlan, överföllo mörderskan, medan hon sov, och dödade henne, varefter de ingingo en högtidlig överenskommelse att aldrig bruka sin yttersta makt och att släkte för släkte inplanta denna förbindelse hos sin kvinnliga avkomma. Därefter skickade de en deputation till de utvandrade männen för att blidka dem och lyckades förmå åtskilliga, mest äldre av dem, att återvända;  men de yngre, antingen de nu tvivlade på Gy-ei’s ordhållighet eller hyste för hög tanke om sitt eget värde, förkastade varje försoning och kvarstannade i andra samhällen, där de skaffade sig nya hustrur, med vilka de till äventyrs ej slogo sig bättre ut. Men förlusten av en så stor del av den manliga ungdomen blev för Gy-ei en hälsosam varning och stärkte dem i det fromma beslut, som de sinsemellan överenskommit. Nu anses allmänt, att Gy-ei genom ärftligt icke-bruk hava förlorat den överlägsenhet både i anfall och försvar över Ana, som de en gång ägde, alldeles som hos de lägre djuren på jorden många egendomligheter i deras byggnad, som av naturen blivit avsedda till deras skydd, småningom försvinna eller bliva odugliga, då de under andra förhållanden ej längre behövas. Dock skulle jag vara ganska ängslig för varje An, som förmådde en Gy att göra detta experiment, vare sig han eller hon vore den starkare.

Från den händelse, varom jag talat, datera Ana åtskilliga förändringar i äktenskapsvanorna, vilka möjligen äro till förmån för männen. De förbinda sig numera i äktenskap endast under tre år; vid varje tredje års slut kan vilkendera parten som helst övergiva den andra och är på nytt till äktenskap ledig. Efter tio års förlopp har varje An rättighet att taga sig en andra hustru med tillåtelse för den första att draga sig tillbaka, om hon finner för gott. Dessa föreskrifter äro för det mesta en tom bokstav; äktenskapsskillnad och månggifte äro ytterst sällsynta, och det äkta ståndet synes nu synnerligen lyckligt och lugnt hos detta förunderliga folk; ty Gy-ei bringas, trots sin överlägsenhet i fysisk styrka och intellektuell begåvning, till milda vanor av fruktan för skilsmässa eller en medtävlarinna, och Ana äro alltför stora slavar av vanan för att älska nya, osäkra förändringar undantagandes under alldeles ovanliga förhållanden. Men en rättighet bibehålla Gy-ei med största omsorg, och längtan att erhålla denna är kanske ofta nog den hemliga orsaken, att så många kvinnor ovan jord påyrka nya rättigheter för kvinnan. De äga nämligen den på jorden av männen usurperade rätten att själva bekänna sin kärlek och tillkämpa sig framgång, med andra ord att själva vara den väljande parten i stället för den valda. Något sådant som en gammal jungfru finnes ej bland Gy-ei. Det är också ganska sällsynt, att ej en Gy vinner den An, som äger hennes hjärta, om ej hans tillgivenhet är för starkt fästad vid en annan. Huru kallsinnig, motsträvig eller blyg den man, hon väljer, först må visa sig, så göra dock hennes tålamod, hennes eld, hennes makt över vrils mystiska kraft henne säker om att till slut få honom att gå i, vad vi kalla ”den fatala fällan.” Deras försvar för denna omvändning av förhållandena mellan könen, som männens tyranni stadfäst på jorden, tyckes bindande och väl värt opartisk och noggrann prövning. De säga, att av de två kvinnan av naturen är ett mera älskande väsen än mannen; att kärleken intager större rum i hennes tankar och är nödvändigare för hennes lycka, och därför bör hon vara den väljande parten; att å andra sidan mannen är skygg och tveksam, att han ofta har självisk förkärlek för ungkarlslivet, att han så ofta missförstår ömma blickar och fin uppmuntran, varför han korteligen bör förföljas och fångas. Dessutom tillägga de, att om ej en Gy kunde själv välja en An, utan i stället nödgades taga en, som hon för allt i världen aldrig skulle vilja hava, så bleve hon ej endast mindre lycklig än hon eljest skulle vara, men hon är dessutom ingalunda ett så gott väsen, att hon skulle kunna undertrycka sitt hjärtas kraft. Däremot är mannen en varelse, som ingalunda för beständigt inskränker sin tillgivenhet på ett enda föremål; om han ej lyckas vinna den Gy, han föredragit, fattar han lätt tycke för en annan Gy. Slutligen, vilket är det värsta, om han älskas och omhuldas, så är det dock mindre nödigt för hans välgång, att han själv skulle älska likaväl som älskas; han är ofta nöjd med sin personliga bekvämlighet och fullt upptagen av de många göromål, som sysselsätta hans tankar.

Vad än må invändas mot dessa åsikter, verkar systemet väl för mannen; ty då han sålunda är säker på, att han uppriktigt och eldigt älskas, och att, ju mera skygg och tillbakadragen han visar sig, desto mer växer åtrån att äga honom, så ger han i allmänhet sitt bifall beroende av sådana villkor, som han anser fördelaktiga för att ernå, om ej ett överlyckligt, dock ett lugnt liv. Varje An har vanligen sin käpphäst, sina egna åsikter, sina egna tycken, och vilka de än må vara, så fordrar han full och obegränsad frihet att följa dem. Detta lovar varje Gy lätt för att ernå sitt mål; och som ett huvuddrag hos detta utomordentliga folk är djup vördnad för sanningen, bryter aldrig även den lättsinnigaste Gy sitt givna ord, och de överenskomna villkoren hållas i religiös helgd. Trots sina rättigheter och sin makt äro Gy-ei de mest älskvärda, välvilliga och tillgivna hustrur, som jag sett även i de lyckligaste familjer ovan jord. Det är ett ordspråk hos dem, ”att då en Gy älskar, är lydnad hennes vilja.” Anmärkas bör att alla de förhållanden mellan könen, som jag här omtalat, hänföra sig endast till äktenskapet, ty detta folks moraliska fulländning är sådan, att varje otillbörlig förbindelse är lika omöjlig bland dem, som att ett par hämplingar under den tid, de bygga bo, övergiva varandra.

 

Elfte kapitlet

Ingenting har mera förvånat mig, medan jag sökt göra mitt förstånd förtroligt med tillvaron av regioner under jordens yta bebodda av varelser, vilka om ock skiljaktiga, dock i alla organiskt materiella avseenden voro besläktade med den övre världens, än den motsägelse, som yppade sig mot den lära, vilken, efter vad jag tror, de flesta geologer hylla – nämligen att, ehuru för oss solen är den enda värmekällan, ju djupare vi nedtränga under jordytan, dess mer stiger värmegraden, efter vad det säges, med en grad för varje fot ifrån 50 fots djup. Men ehuru de trakter, som beboddes av detta samhälle, på de högre ställena jämförelsevis lågo så nära ytan, att en temperaturgrad där kunde bestå, som lämpade sig för organiskt liv, så voro likväl även detta rikes dalar och lågländer vida mindre heta, än naturforskare antaga vara möjligt på sådant djup – säkerligen ej varmare än södra Frankrike eller åtminstone Italien. Och enligt alla underrättelser, som jag erhöll, funnos omätligt djupare under ytan vidsträckta trakter, varest man skulle trott att endast salamandrar kunde leva, bebodda av en mängd folkslag organiserade såsom vi själva. Jag kan på intet sätt förklara ett faktum, som i så hög grad strider emot vetenskapens erkända lagar, ej heller kunde Zee hjälpa mig att lösa denna motsägelse. Hon förmodade endast, att våra lärde ej fästat tillräckligt avseende på den inre jordens stora porositet, på dess vidsträckta hålor och oregelbundenheter, vilka alstrade fria luftströmmar och talrika vindar, och på de olika sätt, varpå värme frambringas och förbrukas. Hon medgav likväl, att djup funnos, på vilka värmen måste vara outhärdlig för sådana organiserade varelser, som voro bekanta för Vril-ya, men deras lärde trodde, att även på sådana ställen något slags liv av högre eller lägre form kunde överflöda och trivas, ehuru de ej kunde framtränga till detsamma. ”Varhelst den allsmäktige guden bygger, där, var säker, skapar han även innevånare. Han tycker ej om tomma boningar.” Hon tillade, att många förändringar i temperatur och klimat åstadkommits förmedelst skickligheten hos Vril-ya, och att egenskaperna hos vril med fördel blivit använda för sådana ändamål. Hon beskrev ett fint och livgivande medium, som kallades Lai, och som jag misstänker motsvarar d:r Lewins eteriska syre, hos vilket förenade sig alla de samverkande krafter, som förstås under namnet vril; och påstod att överallt, dit detta medium kunde spridas, och där de olika elementerna i vril sålunda hava fritt spelrum, där kunde en temperatur åstadkommas, som lämpade sig för de högsta livsformerna. Även sade hon, att deras naturforskare trodde, att blomstren och växtligheten ursprungligen frambringats (vare sig den utvecklats från frön, som under tidigare jordevolutioner förts från jordens yta eller medförts av de stammar, som först sökte sin tillflykt i dessa hålor) förmedelst inverkan av det ljus, som man ständigt lät lysa på dem och genom kulturens gradvisa framsteg. Vidare sade hon, att, sedan vril-ljuset överströmmat alla andra livgivande kroppar, hade blommornas och bladens färger blivit mera lysande och vegetationen yppigare.

Jag måste nu lämna dessa förhållanden åt dem, som äro mer kompetenta att utreda dem, för att ägna några sidor åt den högeligen intressanta frågan om Vril-yas språk.

 

Tolfte kapitlet

Vril-yas språk är särdeles intressant, emedan det synes mig med stor tydlighet uppvisa spåren av de tre huvudförvandlingar, som språken undergå för att ernå sina fulländade former. En av våra utmärktaste nyare språkforskare, Max Müller, framställer följande absoluta lag, då han omtalar den analogi, som finnes mellan språkens utvecklingsstadier och jordlagren: ”Intet språk kan på något sätt ernå flexionstadiet utan att hava tillryggalagt det sammansättande och isolerande stadiet. Intet språk, som ej är rotfästat i det föregåenden isolerande, kan uppnå det sammansättande stadiet.” – On the stratification of language, p. 20.

Han anför därpå det kinesiska språket såsom den bästa existerande typen på det isolerande stadiet. "liksom en samvetsgrann mänsklig fotograf, som under sin lärotid anstränger sina själsgåvor och söker bana sin väg, så hänryckes av sina första lyckliga försök, att han ånyo oupphörligt upprepar dem” *), så visar oss Vril-ya-språket, ”som med sin rot ännu lever i det föregående stadiet”, prov på den ursprungliga isoleringen. *) Max Müller, On stratification of language, s. 18. – Det överflödar av enstaviga ord, vilka utgöra språkens grundvalar. Övergången uti det sammansättande stadiet utmärker en utvecklingsperiod, som utsträckt sig över en hel tidsålder, vars skrivna litteratur endast bibehållit sig i några fragmenter av symbolisk mytologi och några kraftiga minnesord, som övergått till ordspråk. Med Vril-yas närvarande litteratur började flexionsstadiet. Utan tvivel hade vid denna tidpunkt sammanstötande omständigheter verkat en hopsmältning av stammarna antingen genom något härskande folk eller genom uppträdande av någon stor litterär företeelse, varigenom språkets former blivit stadgade och fixerade. Ehuru flexionsstadiet härskar över det sammansättande, är det dock överraskande att se, huru kraftigt språkets ursprungliga rötter skjuta fram  över den yta, som döljer dem. I de gamla fragmenterna och ordspråken från föregående tider försvinna de enstaviga orden, som sammansätta rötterna, i ord av ofantlig längd, som innehålla hela meningar, från vilken ingen del kan lösgöras och användas för sig själv. Men då språkets flexionsformer framskridit så pass, att det fått sina grammatikskrivare, så synes dessa förenat sig om att utplåna alla sådana mångstaviga och sammansatta mönster, och sålunda fördrivit de ursprungliga formernas inkräktare. Ord över tre bokstäver bannlystes såsom barbariska, och i samma mån språket sålunda förenklades under sin utveckling, erhöll det större styrka, värdighet och mildhet. Ehuru numera ganska sammanträngt vad ljudet vidkommer, har det genom denna sammanpressning vunnit i klarhet. Genom en enda bokstav uttrycka de alltefter dess ställning begrepp, vartill civiliserade nationer ovan jord behöva många stavelser stundom hela meningar. Jag vill här nämna ett eller par exempel: An (som jag vill översätta med man), Ana (män); bokstaven s hos dem avser mängd alltefter dess plats; Sana betyder människosläktet, Ansa ett antal män. Såsom prefixer angiva oföränderligt vissa bokstäver i deras alfabet sammansatta bemärkelser. Till exempel: Gl (som hos dem är en enkel bokstav såsom th i grekiskan) i början av ett ord giver detta betydelsen av en förening av föremål stundom likartade, stundom olika – såsom Oon ett hus; Gloon en stad (d.v.s. en samling hus). Ata betyder sorg, Glata en offentlig olycka. Aur-an betyder en människas hälsa eller välbefinnande; Glauran statens välbefinnande, samhällets goda; ett ord, som de beständigt föra på läpparna är A-glauran, som betyder deras politiska mening – nämligen att ”huvudsaken i ett samhälle är allas väl.” Aub betyder uppfinning; Sila en ton i musiken. Glaubsila, sålunda en förening av begreppen uppfinning och musikaliskt ljud, är det klassiska ordet för poesi och förkortas i dagligt tal till Glaubs. Na, hos dem liksom Gl en enda bokstav, har, om det står i början, alltid betydelsen av något fientligt mot livet, glädjen eller bekvämligheten och liknar däri den Ariska roten Nak, som uttrycker undergång eller förstörelse. Nax är mörker, Narl död, Naria synd eller ont; Nas – yttersta graderna av synd eller dålighet – fördärv. I skrift anse de det förmätet, att med något särskilt namn beteckna det högsta väsendet. Detta symboliseras av det, som skulle kunna kallas hieroglyfen för en pyramid. Λ. I bönen vända de sig till detsamma med ett namn, som de anse alltför heligt att yppa för en främling, och jag känner det ej. Samtalsvis bruka de alltid en omskrivning, såsom: Den Allgode. Bokstaven V, symbolen för den omvända pyramiden, betecknar nästan alltid, där den står först, utmärkelse eller makt; såsom Vril, varom jag talat så mycket; Veed är en odödlig ande; Veed-ya odödligheten; Koom, som uttalas likt det walesiska Cwm, betyder ihålighet; Koom är egentligen ett djupt hål, bildlikt håla; Koom-in ett hål; Zi-koom en dal; Koom-zi ledighet eller tomhet; Bodh-koom okunnighet (ordagrant översatt kunskapsavsky). Koom-Posh är detas namn på hopens styrelse, de okunnigastes eller tommastes övervälde. Posh är ett nästan oöversättligt ord uttryckande, såsom läsaren senare skall se, förakt. Då Demokratien eller Koom-Posh från okunnighet övergår till denna lidelsefulla vildhet, som föregår dess fall, såsom (för att anföra exempel från vår ovanjordiska värld) under franska revolutionens skräckvälde eller de femtio år, som i den romerska republiken föregingo augusti välde, då är deras namn på ett sådant tingens tillstånd Glek-Nas. Ek betyder strid – Glek allmän strid. Nas, såsom jag först sagt, betyder fördärv eller ruttenhet; sålunda kan Glek-Nas översättas med ”allmänna ruttenhetens fördärvliga strid.” Deras sammansättningar äro särdeles uttrycksfulla; så t.ex. betyder Bodh kunskap och Too är ett participium, som antyder försiktigt nalkande, därav bliver Too-Bodh, som är deras ord för forskning eller filosofi; Pah är ett föraktfullt utrop liktydigt med vårt uttryck ”dumheter eller nonsens,” ”tomt prat:” Pah-bodh är deras uttryck för ytlig och falsk lärdom, och därmed betecknades det slags översinnliga spekulation, som förr var bruklig och bestod i frågor, vilka aldrig kunde besvaras eller det någonsin var värt att göra; sådana till ex som : ”Varför har en An fem tår på fötterna i stället för 6 eller 7? Hade den första An, som skapades, samma antal tår som hans avkomlingar? Skall en An under den form, vari han i det tillkommande livet igenkännes av sina vänner, hava några tår alls, och, om så är, skola de vara andliga eller lekamliga?” Jag meddelar dessa exempel varken ironiskt eller på skämt, utan emedan dylika forskningar och frågor utgjorde stridsämnen för vissa ”vetenskapsidkare” för 4000 år sedan.

Vid deklinationer av nomina underrättades jag, att det fordom funnits åtta kasus (en kasus mer än i sanskritgrammatiken), men under tidernas lopp hava dessa blivit reducerade och i stället för dessa varierande slutändelser de förklarande prepositionerna däremot mångfaldigade. För ögonblicket funnos i den grammatik, som stod mig till buds, fyra kasus, av vilka tre hade olika slutändelser och den fjärde ett prefix.

           Singularis.                                              Pluralis.

  Nom. An  Man.                                               Nom.  Ana.

  Dat.   Ano  åt Man.                                         Dat.     Anoi.

  Ack.  Anan   Man.                                          Ack.    Ananda.

  Vok.  Hil-An  O Man.                                    Vok.    Hil-Ananda.

 

I den äldre flexionslitteraturen fanns formen dualis, men den har längesedan fallit i glömska.

Genitivkasus är likaledes föråldrad; dativ ersätter dess plats; de säga hus åt en man i stället för en mans hus. Då den någon gång brukas (såsom i vers) har genitiv samma ändelse som nominativ; så är även förhållandet med ablativ, som utmärkes av en preposition såsom suffix eller prefix, allt efter smak och beroende på ljudet hos det följande nomen. Anmärkas bör, att prefixet Hil utmärker vokativ. Det bibehålles alltid såsom tilltalsord dock icke i det förtroligare familjespråket; dess uraktlåtande skulle anses som en ohövlighet, alldeles som i våra äldre språkformer det skulle synas ringaktande att säga ”Konung” och vördnadsfullt att säga ”O konung”. Som de ej hava några titlar, ersätter vokativmärket Hil deras plats och givas utan undantag åt alla. Prefixet Hil ingår dessutom i sammansättningar av ord, som uttrycka stora avstånd såsom Hil-ya, resa.

Vad konjugationen av deras verb beträffar, vilket ämne är för vidlyftigt att här inlåta oss på, uppträder hjälpverbet Ya att gå, som spelar en sådan roll i sanskritspråket, även här och har ett besläktat bruk, såsom om detta vore en rot av det språk, från vilket båda härstamma. Men ett annat hjälpverb av motsatt betydelse ledsagar det och delar dess användande – nämligen Zi att stå eller vila. Sålunda ingår Ya i bildningen av futurum och Zi i preteritum av alla verb, som behöva hjälpverb. Yam jag går, Yiam jag må gå – Yani-ya jag skall gå (ordagrant jag vilar från att gå). Ya såsom ändelse betyder i analogi härmed framgång, framsteg, rörelse. Zi såsom ändelse betyder fasthet, orubblighet, stundom i god, stundom i dålig mening, allt efter det ord, till vilket det fogas. Iva-zi evig godhet; Nan-zi evigt ont. Poo (från) ingår såsom prefix i ord, som utmärka motstånd eller ting, från vilka vi böra avhålla oss. Poo-pra motvilja, Poo-naria falskhet, det värsta slag av ont. Poosh eller Posh har jag redan nämnt såsom oöversättligt. Det är ett uttryck av förakt blandat med ömkan. Denna rot tyckes hava uppkommit av det samband, som finnes emellan läpparnas rörelse och den känsla, som åstadkommer densamma, alldenstund Poo är ett yttrande, vid vilket andedräkten med mer eller mindre våldsamhet utpressas genom läpparna. Å andra sidan är Z såsom begynnelsebokstav ett ljud, varvid luften insuges, och sålunda är Zu, som uttalas Zoo (som på deras språk är en bokstav), det vanliga prefixet i ord som antyda något tilldragande, behagligt, hjärtat rörande – såsom Zummer älskare, Zutre kärlek, Zuzulia behag. S-ljudet tyckas naturligen vara ett uttryck för ömhet. Sålunda säga även på vårt språk mödrar i trots av grammatiken till sina barn ”Sussan”.

  Jag kan ej lämna detta ämne utan att anmärka, genom vilka lätta förändringar i dialekten hos samma släktes olika stammar ljudens ursprungliga betydelse och skönhet bortblandas och vanställes. Zee berättade mig med mycken harm att Zümmer (älskare), som på det sätt, hon uttalade detta ord, tycktes taga sin väg ända till hjärtats djup, av några ej långt avlägsna stammar av Vril-ya förändrades till ett oangenämt, halvt väsande, halvt nasalljud av Sŭbber. Jag tänkte för mig själv, att det endast behövdes en förändring av b till de för att i ett vårt språk tillhörigt ord utmärka den sista egenskapen, som en älskande Gy skulle önska hos sin Zummer.

Jag vill blott nämna en annan egendomlighet i detta språk, som likaledes giver styrka och korthet åt uttrycket.

A är hos dem liksom hos oss alfabetets första bokstav och nyttjas ofta i och för sig såsom prefix för att uttrycka det förenade begreppet av höghet, överhet eller företräde. Till exempel: Iva är godhet; Diva, godhet och lycka tillsammans; A-Diva är ovansklig och absolut sanning. Jag har redan nämnt betydelsen av A i A-glauran; på samma sätt betyder i sammansättning  med Vril (av vars egenskaper deras statsskick beror) A-vril själva civilisationen.

Språkforskaren ser härav, hur mycket i Vril-yas språk är besläktat med ariska eller indo-germanska språken; men i likhet med alla språk innehålla det ord och former, som blivit införlivade därmed från ganska olika språkkällor. Titeln Tur, som de giva sin förnämsta överhetsperson, antyder ett lån från någon munart besläktat med den turaniska. De säga själva, att detta är ett främmande ord taget från en titel, som deras historiska minnen visa vara buren av överhuvudet av ett folk, med vilket Vril-yas förfäder vid en synnerligt avlägsen tidpunkt stodo i vänskaplig förbindelse, men som för längesedan utslocknat; de tillägga, att då de efter upptäckten av Vril omorganiserade sitt statsskick, de uttryckligen valde för sin överhetsperson en titel tagen från ett utslocknat folk och ett dött språk, för att undvika alla andra titlar, som de förr brukat för denna tjänst.

Får jag leva, vill jag i en systematisk form samla de kunskaper, jag under min vistelse bland Vril-ya förvärvade om deras språk. Men vad jag sagt, skall till äventyrs vara nog att visa dem, som ägna sig åt språkforskning, att ett språk, som, bibehållande så måna rötter i ursprunglig form och avskiljande från sitt övergående polysyntetiska stadium så många råa utväxter, ernått en sådan förening av enkelhet och omfång i sina slutliga flexionsformer, måste hava varit en gradvis verkan av oräkneliga år eller många förändringar i bildningen; att det lämnar bevis på sammansättningen av besläktade stammar och i den form, på vilket jag givit prov, nödvändiggjort den fortgående kulturen hos ett högt begåvat, anderikt folk.

Att emellertid detta språks litteratur tillhör det förgångna, att det närvarande, lyckliga samhällstillstånd, till vilket Ana hunnit, förbjuder varje framåtskridande kultur av litteraturen, särdeles vad de två huvudgrenar därav beträffar, som omfatta dikten och historien – skall jag få tillfälle att senare visa.

 

Trettonde kapitlet

Detta folk har en religion, och, vad man än må säga om denna, så äger dock det egendomliga förhållandet rum, först och främst att verkligen alla tro på den religion, till vilken de bekänna sig, därnäst att de alla utöva de föreskrifter, deras tro bjuder. De förena sig i dyrkan av en enda gudomlig Skapare och uppehållare av världen. De tro, att det är en av den allt genomträngande vrils egenskaper att till livets och förståndets källsprång överföra varje tanke, som hos ett levande väsen kan uppstå; och ehuru de ej påstå, att begreppet av en Gudom är medfödd, säga de dock, att, så vitt deras kännedom av naturen sträcker sig, An (människan) är det enda väsen, som blivit utrustad med förmågan att fatta detta begrepp och alla därur härflytande tankar och föreställningar. De hålla före, att denna förmåga är ett företräde, som ej kunnat givas förgäves, att därför bön och tacksägelse upptagas av den gudomlige Skaparen och äro nödvändiga för det mänskliga väsendets fullkomliga utveckling. De förrätta sin gudstjänst både offentligt och enskilt. Som jag ej betraktades såsom medlem av deras folk, fick jag aldrig tillträde till de byggningar eller tempel, där den offentliga gudstjänsten firades, men jag underrättades därom att den var särdeles kort och alldeles fri från varje slags ceremoniprål. Det är en åsikt hos Vril-ya, att allvarlig andakt och fullkomlig abstraktion från den yttre världen ej kan med fördel underhållas av det mänskliga sinnet en längre tid, i synnerhet offentligen, och att alla försök att göra detta leda antingen till fanatism eller skrymteri. Då de i sina hem göra bön, sker detta antingen i enslighet eller tillsammans med sina yngre barn.

De berätta, att i gamla tider fanns ett stort antal böcker skrivna över Gudomens natur och över de trosformer, som ansågos mest behagliga för densamma. Men dessa befunnos leda till sådana hetsiga och oroliga tvister, att ej endast samhällets lugn skakades och de förut mest eniga familjer splittrades, utan även under diskussionerna över Gudomens attributer själva Gudomen blev bortdisputerad eller, vad som var värre, bekläddes med mänskliga kläder och svagheter. ”Ty”, sade min värd, ”emedan ett ändligt väsen såsom en An omöjligen kan bestämma det oändliga, så måste han vid försöket att fastställa Gudomens begrepp endast neddraga Gudomen till en An liknande honom själv.” Under de senare tiderna hava därför alla teologiska funderingar, ehuru ej förbjudna, råkat i misskredit och fallit i glömska.

Vril-ya äro övertygade om ett kommande liv lyckligare fullkomligare än det närvarande. Om de hava särdeles svävande föreställningar om belöningar och straff, har detta möjligen sin grund däri, att sådana ej finnas bland dem själva, ty de hava inga brott att straffa och deras moraliska ståndpunkt är sådan, att ingen An i allmänhet anses mera dygdig än de övriga. Om någon utmärker sig i ett avseende, utmärker en annan sig i ett annat. Vid deras ovanliga levnadssätt finnes i själva verket så få frestelser att göra orätt, att de äro goda (enligt deras begrepp om godhet) endast emedan de leva. De hava dessutom några underliga föreställningar om det en gång givna livets fortsättning även i växtvärlden, som läsaren skall se av nästa kapitel.

 

Fjortonde kapitlet

Ehuru, såsom jag redan sagt, Vril-ya förtvivla om utforskandet av det högsta väsendets natur, tyckas de överensstämma i en uppfattning, medelst vilken de tro sig kunna lösa det stora problemet om det ondas tillvaro, som så mycket sysselsatt den övre världens tänkare. De anse, att varest Gudomen en gång skapat liv, sådant det företer sig här i världen om än aldrig så svagt såsom hos växterna, detta aldrig förstöres, utan övergår i nya och fulländade former, ehuru ej på denna planet (häri skilja de sig från de vanliga lärorna om själavandringen), och att de levande varelserna bibehålla känslan av sig själva, så att de förena sitt förflutna liv med sitt tillkommande och äro medvetna av sin fortgående fulländning. Ty de säga, att utan detta antagande kunna de ej i samklang med det ljus i förnuftet, som blivit dem tilldelat, upptäcka den fulländade rättvisa, som måste vara en egenskap hos den Allvise och Allgode. Orättvisa, säga de, kan endast härflyta från tre orsaker: brist på vishet att inse, vad som är rättvist; brist på godhet att önska rättvisa; brist på makt att upprätthålla den; – och dessa tre brister äro oförenliga med den Allvise, Allgode och Allsmäktige. Men emedan under detta livet det Högsta Väsendets vishet, godhet och makt äro tillräckligt tydliga för att väcka vår uppmärksamhet, så kräver rättvisan, som framgår ur dessa egenskaper, nödvändigt ett annat liv ej endast för människan utan även för varje levande väsen av lägre ordning. Både i djur- och växtvärlden se vi, huruledes en individ genom omständigheter, vilka den ej kan avhjälpa, i jämförelse med sina grannar på allt sätt förtryckes; – den ene existerar endast såsom den andres byte; – även en planta lider av dåliga villkor, till dess den dör i förtid, medan dess närmaste granne vinner i livaktighet och lever ett lyckligt liv fritt från vedervärdigheter. Den invändningen, att det Högsta Väsendet endast verkar genom allmänna lagar, varigenom dess egna sekundära orsaker göras så mäktiga, att de utplåna dess väsentliga godhet, har sitt stöd i en felaktig analogi med mänskliga svagheter. En ännu lägre och okunnigare uppfattning av den Allgode är att föraktligt förneka rättvisans tillvaro för de myriader former, i vilka han ingjutit liv, att antaga, att rättvisan endast är produkten av en An. Ingen är stor eller liten i den gudomliga Skaparens ögon. Men en gång medgivet, att intet, huru lågt det vara må, som känner, att det lever och lider, kan i tidernas längd gå under, att allt dess lidande här i världen, om det ock fortsättes från deras födelse till dess det förvandlas till en annan existensform, skulle lika litet kunna jämföras med evigheten som det nyfödda barnets skrik med en människas hela liv; och en gång antaget, att denna levande varelse sålunda förvandlad behåller känslan av sig själv (ty utan denna känsla kunde den ej önska ett kommande liv), så, ehuru den gudomliga rättvisans yttringar ej äro tillgängliga för vår kunskap, hava vi dock rättighet att antaga, det densamma är likformig och allmän, ej växlande och partisk, såsom den skulle vara, om den endast tillämpades på allmänna sekundära lagar; ty sådan fullkomlig rättvisa är den nödvändiga följden av fullkomlighet i förmåga att uppfatta, fullkomlighet i begäret att vilja och fullkomlighet i förmågan att fullfölja viljan.

Huru fantastisk denna Vril-yas tro må vara, bidrager den måhända att politiskt stärka ett styrelsesätt, som, ehuru medgivande olika grader av rikedom, dock fastställer likhet i rang, verkar stor mildhet i alla förhållanden och stor ömhet mot alla skapade varelser, som samhällets väl ej bjuder att utrota. Och ehuru deras åsikt om en gottgörelse för en dödad insekt eller sjuk blomma för somliga av oss må synas en tämligen konstig idé, så är den åtminstone icke någon dålig eller elak. Det torde till äventyrs vara ett nöjsamt ämne för eftertanke, att det i jordens avgrunder, som aldrig upplysas av någon stråle från himlavalvet, finnes en så hög övertygelse om Skaparens outtröttliga godhet – en så bestämd åsikt, att de allmänna lagar, efter vilka han verkar, ej kunna medgiva någon orättvisa eller något ont och därför ej kunna uppfattas utan avseende på deras verkan över alla rymder och genom alla tider. Emedan, såsom jag sedermera skall få tillfälle att omtala, detta underjordiska släktes intellektuella tillstånd och sociala förhållanden innefatta och förlika stora och skenbarligen motsatta slag av filosofiska läror och spekulationer, som tid efter annan blivit framställda, prövade, förkastade och ånyo framdragna av tänkare och drömmare i den övre världen, – så må jag möjligen avsluta denna framställning av Vril-yas tro; att om ett självmedvetet eller kännande liv en gång givits, kan det ej förstöras varken bland lägre varelser eller bland människorna, med följande ord av den ryktbare zoologen Louis Agassiz, vilka jag påträffat många år, sedan jag nedskrivit mina minnen av Vril-yas levnadsförhållanden. ”De förhållanden, i vilka djurindividerna stå till varandra, bära sådan prägel, att de för längesedan borde hava blivit ansedda såsom tillräckliga bevis, att intet organiskt väsen någonsin kunnat skapas av andra krafter än den direkta verksamheten hos ett förståndigt väsen. Detta talar högeligen till fördel tillvaron i varje djur av en immateriell princip liknande den, som genom sin höghet och överlägsenhet ställer människan så högt över djuren; men utan gensägelse finnes denna princip till, den må nu kallas känsla, förstånd eller instinkt, visar hos de organiska varelserna en serie sammanhängande företeelser, och på densamma äro baserade ej blott själens högre yttringar, utan även fortvaron av de specifika olikheter, som karaktärisera varje organism. De flesta grunder, som anföras såsom bevis på människans odödlighet, kunna även tjäna såsom bevis på de högre djurens fortvaro efter döden. Skall ej ett kommande liv, i vilket människan skulle berövas denna stora källa till glädje och intellektuell och moralisk utveckling, som härflyter från betraktelsen av en organisk världsharmoni, utgöra en beklagansvärd förlust? Skola vi däremot anse ett andligt samliv av alla världens innevånare inför deras Skapare såsom den högsta föreställning om paradiset?” Essay on Classification, sect XVII s. 97– 99.

 

Femtonde kapitlet.

I denna familj bemöttes jag med vänlighet av alla medlemmarna, men min värds unga dotter var dock den mest förekommande och omtänksamma i sin vänlighet. På hennes inrådan avlade jag de kläder, i vilka jag kommit från den övre världen, och anlade Vril-yas dräkt med undantag av de konstiga vingarna, vilka de, då de gingo, sammanlade såsom en vacker mantel. Men emedan många av Vril-ya under sina sysselsättningar i staden ej buro dem, gjorde detta undantag ingen bestämd skillnad mellan mig och det folkslag, hos vilket jag vistades, och jag sattes sålunda i stånd att besöka staden utan att väcka obehaglig nyfikenhet. Utom familjen fanns ingen, som misstänkte, att jag kommit från den övre världen, utan alla ansågo mig såsom medlem av någon lägre och barbarisk stam, som gästade Aph-Lin.

Staden var stor i förhållande till området omkring densamma, vilket ej var större än mången engelsk eller ungersk magnats jordegendom; men det var i högsta grad uppodlat ända till de höga klippor, som begränsade detsamma, med undantag av några smålotter, utgörande betesmark för de oskadliga djur, som de tämt, ehuru ej för egentligt bruk. Så stor är deras ömhet för dessa lägre varelser, att en summa av statskassan är anslagen för deras utförande till andra Vril-ya-samhällen (vanligen kolonier), om dessa nämligen vilja mottaga dem, då de bliva alltför talrika för de betesmarker, som ursprungligen blivit dem anvisade. De tyckas emellertid ej mångfaldiga sig i samma grad, som de djurslag, vilka hos oss äro avsedda för slakt. Det tyckes vara en naturlag, att djur, som ej gagna människan, småningom lämna de landsträckor, som hon bebor, eller alldeles utslockna. Det är en gammal vana hos de olika självständiga stater, i vilka Vril-ya-folken äro delade, att lämna mellan sig ett neutralt och ouppodlat gränsland. För det samhälle, varom jag talar, utgjordes deras gränstrakt av en vild klippkedja, som till fots ej kunde passeras, men lätteligen överstigas medelst innevånarnas vingar eller i de luftbåtar, om vilka jag senare skall tala. Vägar genom denna bergskedja voro likaledes uthuggna för vagnar, som drevos av Vril. Dessa kommunikationsleder höllos alltid upplysta, och utgifterna härför bestredos enligt en särskild taxa av alla de samhällen, vilka innefattades under benämningen Vril-ya. Sålunda ägde en ansenlig handrörelse med andra stater rum både när och fjärran. Källan för detta särskilda samhälles förnämsta rikedom var huvudsakligen lantbruket. Likaså var samhället utmärkt för sin skicklighet i tillverkning av husgerådssaker. I utbyte mot dessa handelsvaror erhöll det mera lyx- och nödvändighetsartiklar. Få saker, som infördes, betingade högre pris och eftersöktes mer än fåglar, som blivit inlärda att tillsammans kvittra konstrika melodier. Dessa ditfördes från stora avstånd och utmärkte sig för sin vackra sång och fjäderbeklädnad. Jag förstod, att utomordentlig omsorg ägnades av deras vårdare och lärare åt urvalet till avel, och att rasen under de sista få åren vunnit underbar utveckling. Jag såg hos detta samhälle eljest inga älsklingsdjur, med undantag av ett slags ganska roliga och lustiga groddjur, men utrustade med mycket förståndigt utseende, av vilka barnen roades, och vilka höllos i trädgårdarna. De tyckas ej hava några djur besläktade med våra hundar eller hästar, ehuru den lärda och naturkunniga Zee underrättade mig, att sådana varelser fördom funnits i dessa trakter och ännu finnas på andra ställen, som bebos av Vril-ya. Hon förklarade, att de efter upptäckten av vril gradvis försvunnit från de mera civiliserade staterna, vilket åter hade sin grund däri, att denna upptäckt gjorde dem överflödiga. Maskiner och uppfinningen av vingar gjorde hästen överflödig såsom dragare eller lastdjur; hunden behövdes ej längre, varken för beskydd eller för jakt, såsom förhållandet varit, då deras förfäder fruktade sina likars anfall eller jagade de lägre djuren för födan. I själva verket var denna trakt så bergig, att vad hästen beträffade, den skulle varit av ringa nytta, vare sig till tidsfördriv eller arbete. Det enda djur, som de för det senare ändamålet begagna sig av, är ett slags storväxt get, som mycket användes på lantgårdarna. Den omgivande traktens beskaffenhet kan sägas hava föranlett uppfinningen av vingar och luftbåtar. Den stora rymd, som staden omfattade i förhållande till landsbygden, förorsakades av vanan att omgiva varje hus med en trädgård. Den breda huvudgata,  vid vilken Aph-Lin bodde, utbredde sig till ett stort torg, kring vilket lågo de Lärdes Akademi och alla de offentliga byggnaderna, och i mitten en storartad fontän med det lysande fluidum, som jag kallar nafta (jag är okunnig om dess verkliga natur). Alla dessa ofantliga byggnader hava en likformig prägel av storhet och klumpighet. De påminde mig om Martins arkitektur-målningar. Längs efter övre våningen på varje byggnad löper en balkong eller snarare en terasserad trädgård, uppburen av pelare och fylld av blomsterväxter och många sorters tama fåglar. Från torget utgrenade sig flera gator alla breda och strålande upplysta, vilka stego mot höjderna å ömse sidor. Under mina utflykter i staden tilläts jag aldrig gå ensam, Aph-Lin eller hans dotter var mitt ständiga sällskap. I detta samhälle ser man den fullvuxna Gyn gå så förtroligt tillsammans med en ung An, som om ingen skillnad mellan könen existerade.

Butikerna äro ej synnerligen talrika; de personer, som betjäna kunderna, äro alla barn av olika ålder, utmärkt förståndiga och artiga utan minsta antydan till efterhängsenhet eller fjäsk. Bodägaren själv synes eller synes icke; finnes han i boden, tyckes han sällan sysselsatt med någonting, som sammanhänger med hans affär, och dock har han av smak valt dessa göromål alldeles oberoende av de allmänna källorna till sin förmögenhet.

Några av samhällets rikaste medborgare hålla sådana butiker. Som jag förut sagt, kan ingen rangskillnad upptäckas, utan alla sysselsättningar berättiga till samma sociala ställning. En An, av vilken jag köpte mina skor, var broder till Tur eller första överhetspersonen, och ehuru hans butik ej var större än mången skomakares vid Bond street eller Broadway, sades han vara två gånger så rik som Tur, vilken bebodde ett palats. Utan tvivel hade han en lantgård.

Ana äro på det hela taget ett makligt släkte efter barndomens verksamma år. Vare sig av böjelse eller åsikt räkna de vilan bland livets förnämsta njutningar. Om man i själva verket fråntager människan den drift till verksamhet, som finnes i lidelsen eller ärelystnaden, undrar jag ej på att hon söker lugn.

Vid vanlig rörelse föredraga de bruket av sina fötter framför vingarna. Men för utflykter eller (för att göra ett djärvt missbruk av ord) offentliga promenader använda de de senare, likaså vid de luftdanser, som jag beskrivit, ävensom för att besöka sina lantställen, vilka för det mesta ligga på luftiga höjder; och under ungdomen föredraga de vingarna vid resor till främmande trakter framför andra fortskaffningsmedel.

De som vänja sig vid flykten, kunna flyga, om än ej så snabbt som några fåglar, dock sina tjugofem till trettio mil i timman och bibehålla denna fart under fem eller sex timmar i rad. Men då Ana uppnått medelåldern äro de i allmänhet ej böjda för snabba rörelser, vilka fordra stor ansträngning. Av detta skäl möjligen, och emedan de driva den satsen, som även våra läkare utan tvivel skulle gilla, att regelbunden svettning genom hudens porer är nödvändig för hälsan, bruka de vanligen ett slags svettbad, som vi giva namn av turkiska eller romerska bad, jämte parfymerade vattenduscher. De tro i allmänhet mycket på de hälsosamma verkningarna av vissa parfymer.

De hava bland annat för vana att vid bestämda tider, fyra gånger om året, då de må fullkomligt väl, taga ett vril-bad*). De anse, att detta fluidum sparsamt använt är en stor uppehållare av livet; brukas detsamma i övermått, upphäver det snarare hälsan och utsläcker livet. För nästan alla sjukdomar söka de i detta ämne såsom naturens kraftigaste hjälpare botemedel att häva det onda.

*) Jag försökte en gång ett vrilbad. Det hade mycken likhet med baden i Gastein, vilkas stärkande kraft av måna läkare tillskrives elektricitet, dock hade vrilbadet en kraftigare verkan.

I ett slag äro de det yppigaste folk, ehuru all deras lyx är av tämligen oskyldig beskaffenhet. Man kan säga, att de vistas i en atmosfär av musik och vällukt. Varje rum har sina mekaniska inrättningar för melodiska ljud, som vanligen höras såsom sakta toner liksom framviskande av änglar. De äro så vana vid dessa milda ljud, att de ej finna dem störande för samtalet eller då de äro ensamma, för eftertanken. De hava den föreställningen att, om de inandas en doftande luft med ständiga melodier, detta nödvändigt verkar på en gång lugnande och upplyftande på bildningen av karaktär och tankar. Ehuru så måttliga och helt och hållet avhållande sig från bruket av berusande drycker och från all animalisk föda utom mjölk, äro de dock ytterligt noga och läckra vad mat och dryck vidkommer; och i alla deras samkväm visa även de gamle en barnslig glättighet. Lycka är det mål, de eftersträva, ej såsom ett ögonblicks retelse, utan såsom det övervägande villkoret för deras hela liv, och undseende för varandras lycka åstadkommes genom deras utmärkt välvilliga och milda seder.

Bildningen av deras huvudskål avviker på ett märkligt sätt varje känt folkslags på den övre jorden. Men jag kan ej annat än betrakta densamma såsom en utveckling under oräkneliga århundraden av stenålderns brachycefaliska typ*), som framställes i Lyells Geologiens grunder, kap. X, s. 113, liksom den började järnålderns Dolihcocefaliska typ vid jämförelse motsvarar den bland oss allmänna, så kallade Celtiska typen. De hava samma jämförelsevis kraftigt utvecklade panna, vilken ej viker tillbaka såsom hos de celtiska skallarna; likaså är den i samma grad avrundad med välvdare hjässa och mindre framskjutande bakhuvud, varest frenologerna förlägga de djuriska drifterna. För att tala såsom frenolog hava Vril-ya organerna för vikt, tal, toner, form och ordning i ganska hög grad utvecklade; sinnet för uppfinning är starkare än för dikten. De så kallade moraliska organerna, såsom för samvetsgrannhet och välvilja, äro särdeles tydligt utmärkta, organet för stridslystnad är litet, men däremot organet för tillgivenhet och vänskap stort; förstörelseorganet (d.v.s. för kraftigt övervinnande av mellankommande hinder) är ofantligt, men dock mindre än organet för välvilja, och deras organ för kärlek till sina barn har snarare prägeln av medlidande med och ömhet för föremål, som behöva skydd och hjälp, än av djurisk, instinktlik kärlek till avkomman. Jag påträffade aldrig någon krympling eller vanskaplig person. Deras skönhet består ej blott i dragens symmetri, utan även i skinnets finhet, som utan fåror eller skrynklor varar till höga ålderdomen, och en lugn, mild uttrycksfullhet förenad med denna höghet, som tyckes härflyta från känslan av makt och frihet från fysisk eller moralisk feghet. Det är just denna mildhet, detta lugn förenat med denna höghet, som hos en främling van, som jag var, att dväljas bland mänskliga lidelser, åstadkom en känsla av förnedring, av fruktan och ångest. Det är ett sådant uttryck, som målaren giver en halvgud, en ande, en ängel. Vril-yas män äro alltid helt och hållet i saknad av skägg, hos Gy-ei däremot utvecklar sig på gamla dagar någon gång en svag skäggväxt.

*)Brachycefaler kallas de skallar, hos vilka längden är till bredden såsom 8 till 7. Dolichocefaler åter där längden är till bredden såsom 9 till 7.  Övers. anm.

Jag överraskades av att finna, det icke alla hade samma färg på skinnet, som de, med vilka jag förut sammanträffat, utan att individer funnos, vilka voro mycket ljusare med blå ögon och hår, som skiftade i guldgult och kastanjebrunt, ehuru de hade en vida varmare och rikare färgton än hos folket i nordliga Europa.

Man förklarade mig, att denna färgblandning härflöt från giftermål bland andra, mera avlägsna stammar av Vril-ya, vilka antingen till följd av klimatet eller ett tidigt avskiljande av rasen voro ljusare än de, till vilka detta samhälle hörde. Man ansåg, att den mörkröda hyn betecknade den äldsta familjen av Ana; men de hyste ingen stolthet över denna ålder, utan trodde tvärtom, att deras närvarande generations företräden hade sin grund i den talrika blandningen med andra skiljaktiga, ehuru besläktade familjer; också uppmuntra de sådana giftermål hos andra stammar dock alltid med den förutsättning, att de skola tillhöra Vril-ya. Folk, vilkas seder och inrättningar ej överensstämma med Vril-ya-folkens eller icke anses i stånd att förvärva den makt över Vril-krafterna, som de själva under generationer ernått och lämnat i arv, betraktas med större förakt än New-Yorks innevånare betrakta negrerna.

Jag fick av Zee, som i alla dessa frågor var bättre hemmastadd än någon man, med vilken jag kom i förtroligt samspråk, veta, att överlägsenheten hos Vril-ya antogs hava uppkommit genom de kraftfulla ansträngningar, de nödgats göra för att undanröja naturhindren på de ställen, där de först nedsatt sig. ”Överallt”, sade Zee, ”varest den tidigare process i civilisationens historia pågår, varigenom livet göres till en kamp, i vilken varje individ nödgas uppbjuda alla sina krafter att bekämpa sin fiende, finna vi samma resultat, nämligen att, sedan ett stort antal i striden utrotats, naturen väljer till bibehållande endast de starkaste. Vad vårt folkslag beträffar, bevarades även före upptäckten av Vril endast de högst organiserade individerna: och i våra gamla böcker finnes en saga, som förr allmänt troddes, att vi drevos från en trakt, som synes vara densamma, varifrån du kommit, för att fullända vår utveckling och genom de svårigheter våra förfäder hade att bekämpa, i högsta grad sovra vårt folk, och då vi slutligen fulländat vår uppfostran, äro vi bestämda att återvända till den övre världen och ersätta alla de lägre folkslag, som nu bebo denna.”

Aph-Lin och Zee samtalade ofta med mig enskilt över de politiska och sociala förhållanden i denna övre värld, vars innevånare enligt Zees spådom en dag skulle tillintetgöras genom ankomsten av Vril-ya. De funnos i mina berättelser – i vilka jag dock fortfarande sökte göra mitt bästa att framställa vår makt och oss själva i den fördelaktigaste dager, utan att dock i så hög grad avvika från sanningen, att mina sluga åhörare lätt kunde upptäcka det – beständiga jämförelsepunkter mellan våra mest civiliserade folk och de lägre underjordiska, vilka av dem ansågos hopplöst försänkta i barbari och bestämda att gradvis gå under. Båda voro överens om att ej önska något förtidigt öppnande av de solbelysta trakterna; båda voro mänskliga och fasade för tanken att tillintetgöra så många miljoner varelser. Alla de målningar, jag gjorde av vårt levnadssätt, ehuru starkt färglagda de än voro, misshagade dem. Förgäves berömde jag våra stora män – skalder, tänkare, talare, fältherrar – och misstrodde Vril-ya om att framställa deras motstycken. ”Ack”, sade Zee, vars anlete antog ett änglalikt uttryck av medlidande, ”detta några fås välde över mängden är det säkraste och lyckligaste tecken på ett oförbätterligt, vilt släkte. Inser du icke, att första villkoret för de dödligas lycka består i upphörandet av denna strid och tävlan mellan individerna, som, vilken styrelseform än må härska, gör mängden underkastad några få, förstör verklig frihet till namnet, och omintetgör detta tillvarons lugn, utan vilket varken själens eller kroppens lycka kan uppnås? Vår åsikt är, att i ju högre grad vi kunna lämpa vårt liv efter den existens, som våra högsta och ädlaste tankar giva det andliga livet bortom graven, dess mer närma vi oss den gudomliga lycksaligheten här i livet, och desto lättare underkasta vi oss villkoren för tillvaron härefter. Ty säkerligen förutsätter allt, vad vi kunna föreställa oss om gudomens eller de saliga odödliges liv, frånvaron av självskapade bekymmer och avundsjukans lidelser, såsom girighet och ärelystnad. För oss synes detta liv böra vara ett liv av rent lugn, ej utan sysselsättning för våra intellektuella och andliga gåvor, men en sysselsättning, av vad slag den än må vara, avpassad efter var och ens medfödda tycken, en påtvingad eller motbjudande – ett glädjefullt liv under otvunget utbyte av ömma känslor, i vilket den moraliska stämningen dödar hat och hämnd, som alla Vril-yas stammar och samhällen eftersträva, och omkring detta mål vända sig alla styrelseteorier. Du ser, i huru hög grad och ett sådant framsteg skiljer sig från de ociviliserade folks, från vilka du kommer, vilka älska ett beständigt system av oro, bekymmer och lidelsefulla strider, som bliva allt värre i den mån deras utveckling stormar fram sin väg. Det mäktigaste bland alla släkten i vår värld bortom Vril-yas gränser anser sig för det bäst styrda av alla politiska samhällen och att det i detta hänseende nått det yttersta mål, politisk vishet kan nå, så att de övriga nationerna böra mer eller mindre efterhärma detsamma. Det har nämligen upprättat på den bredaste grundval Koom-posh, d.v.s. de okunnigas styrelse på den grund, att de utgöra flertalet. Det har satt sin förnämsta lycka i stridigheterna med varandra om allt, så att de dåliga lidelserna aldrig äro i vila, strid om makt, om rikedom, om utmärkelse av alla slag, och vid detta tillstånd är det förfärligt att höra det klander, det förtal, de smädelser, som även de bästa och mildast bland dem hopa över varandra utan blygsel eller samvetskval.

”För några år sedan”, sade Aph-Lin, ”besökte jag detta folk, och deras elände och sjunkna tillstånd var så mycket mer påfallande, som de alltid bröstade sig över sin lycka och storhet i jämförelse med andra samhällen. Intet hopp finnas heller, att detta folk som tydligen liknar ditt eget, någonsin skall utvecklas till något bättre, ty alla deras åsikter sträva till försämring. De ävlas att mer eller mindre utvidga sitt välde rakt i strid med den sanningen, att det utöver en ganska trång gräns är omöjligt att tillförsäkra ett samhälle den lycka, som finnes inom en välordnad familj; och ju mera de hylla ett system, förmedelst vilka några få individer ernå en storhet vida över miljonernas ståndpunkt, desto mera jubla de, hänryckas och skrika ut: ”Se bara, vilka stora undantag från vårt släktes allmänna ståndpunkt vi kunna uppvisa som resultat av vårt system!” ”Om verkligen”, återtog Zee, ”det mänskliga livets vishet består i dess närmande till de odödligas lugna likställighet, kan väl inget steg tagas i mera motsatt riktning, än ett system, som för till de största olikheter och oroligheter. Ej heller mäktar jag inse, huruledes människor, som göra så, genom något slags religiös tro kunna uppfatta och skatta de odödligas salighet, till vilken de dock vänta att överflyttas genom döden. Tvärtom torde själar, som äro vana att anse lyckan bestå i ting, som i så hög grad skilja sig från de gudomliga, finna den gudomliga saligheten utomordentligt dyster och längta tillbaka till en värld, där de kunna få tvista med varandra.”

 

Sextonde kapitlet

Jag har så ofta talat om vrilstaven, att mina läsare säkert vänta sig en beskrivning av densamma. Detta kan jag ej fullständigt göra, ty jag tilläts aldrig att handskas med den av fruktan för någon förfärlig olyckshändelse vållad av min okunnighet om dess bruk. Den är ihålig och har i sitt handtag åtskilliga knappar, skruvar eller fjädrar, medelst vilka dess kraft kan förändras, modifieras eller riktas; sålunda förstör den ena gången och helar en annan, ena gången kan den spränga klipporna, en annan gång skingra ångorna, genom ett användningssätt verkar den på kroppen, genom ett annat till en viss grad på själen. Den brukas vanligen under den passande formen av en spatserkäpp, man har leder, som kunna inskjutas, varigenom den efter behag kan förkortas eller förlängas. Då den användes för särskilda ändamål, vilar dess övre del i flata handen med framsträckta pek- och långfinger. Man förklarade mig, att dess makt ej alltid var lika stor, utan stod i förhållande till vissa vrilegenskaper hos dess bärare, vilka yttrade sig olika alltefter de ändamål, till vilka de användes. Somliga personer voro mäktigare i att förstöra, andra i att hela etc; mycket berodde även på lugn och fasthet hos bärarens vilja. Man försäkrade mig, att fullständig makt över vrilkraften endast kunde uppnås genom medfödda egenskaper d.v.s. genom ärftlig organisation – och att flickebarn om fyra års ålder, vilken tillhörde Vril-Ya, bättre skötte vrilstaven, än den starkaste och skickligaste utom Vril-yas gränser födde mekanikus, som ägnat hela sin levnad åt denna övning. Alla dessa stavar äro ej lika sammansatta; de som lämnas barnen äro mycket enklare än de, som bäras av de lärde av båda könen, och sammansatta med hänsyn till det särskilda ändamål, vartill de användas, vilket hos barnen merendels är förstörelse. I kvinnornas och mödrarnas stavar är den förstörande kraften vanligen borttagen och den helande till fullo utvecklad. Jag önskade, jag kunde närmare beskriva denna besynnerliga ledare för vrilfluidum, men dess mekanism är lika utvecklad som dess verkningar utomordentliga.

Jag vill här bifoga, att detta folk uppfunnit särskilda rör, medelst vilka vrilfluidum kan ledas mot det föremål man vill förstöra, på ett oberäkneligt avstånd; åtminstone uppskattar jag det ganska lågt då jag säger 500 till 600 mil. Deras matematiska vetande, som de tillämpa vid sådana tillfällen, är så stort och deras beräkningar så noggranna, att efter de iakttagelser, som meddelas av en person i en luftbåt, en medlem av vril-samhället utan fel kan beräkna beskaffenheten av mellanliggande hinder, den höjd, till vilken förstöringsverktyget skall lyftas, och huru mycket det behöver laddas, för att på kortare tid, än jag vågar uppgiva, förstöra och lägga i aska en huvudstad två gånger så stor som London.

Dessa Ana äro verkligen utomordentliga mekanici, och på ett beundransvärt sätt draga de nytta av sin uppfinningsförmåga för praktiska ändamål.

Jag besökte i sällskap med min värd och hans dotter Zee det offentliga museet, som upptager en flygel av de Lärdes Akademi, varest finnas förvarade sådana konstiga prov på gamla tidigare okunniga och ofullständiga experiment många föremål, vilka vi med stolthet betrakta såsom de nyaste uppfinningar. Vårdslöst kastade åt sidan såsom gammalt skräp funnos i en avdelning rör bestämda att förstöra liv medelst metallkulor och antändbart pulver enligt samma grunder som våra kanoner och mörsare och därtill långt mera mördande än våra senaste uppfinningar av detta slag.

Min värd talade om dessa föremål med ett föraktfullt leende, ungefär som en artilleriofficer skulle yttra sig om kinesernas bågar och pilar. I en annan avdelning funnos modeller på fordon och skepp, som drevos av ånga, och på en luftballong liknande den Montgolfier konstruerade. ”Se här”, sade Zee, ”sådana voro våra vilda förfäders svaga försök att övervinna naturen, förrän de hade minsta aning om vrils egenskaper.”

Denna unga Gy var ett ståtligt prov på den muskelstyrka, som detta lands kvinnor uppnått. Hennes drag voro vackra, som hos alla hennes folks kvinnor: aldrig har jag i den övre världen sett ett så storartat och felfritt ansikte, men hennes djupa studier hade givit det ett uttryck av abstrakt tänkande, som gjorde det något allvarligt i synnerhet i vila; och detta allvar blev fruktansvärt, då man såg det i förening med hennes starka skuldror och kraftiga växt. Hon var storväxt även för en Gy, och jag såg henne lyfta en kanon lika lätt, som jag själv lyfter en pistol. Zee ingav mig en djup förskräckelse – en förskräckelse, som tilltog, då vi kommo till den del av museet, som innehöll modeller på maskiner och uppfinningar utarbetade med tillhjälp av vril; ty här satte hon, stående på något avstånd, genom vissa rörelser av sin vrilstav större och tunga föremål i rörelse. Hon tycktes förläna dem förstånd och förmåga att fatta hennes befallningar. Hon satte sammansatta maskiner i gång, stannade eller påskyndade deras rörelse, till dess på en otrolig kort tid åtskilligt råmaterial blivit förarbetat till regelbundna, fullständiga konstverk. De verkningar mesmerism eller elektro-biologi förmår frambringa på levande varelser, frambringade denna Gy med sin vrilstav på den livlösa maskinens hjul och kuggar.

Då jag för mitt sällskap omtalade min förvåning över deras makt över livlösa ämnen och råkade nämna, att i min värld jag bevittnat den företeelsen, att vissa levande väsen förvärvat ett i och för sig betydligt, men ofta genom grymhet eller styrka överdrivet inflytande på andra levande väsen, bad Zee, som mer intresserade sig för dessa ämnen än hennes fader, mig utsträcka handen, och sättande sin egen bredvid fästade hon min uppmärksamhet på vissa olikheter i deras typ och byggnad. I första rummet var Gyns tumme (och, som jag sedermera fick veta, tummen hos alla både män och kvinnor) mycket större, på en gång längre och tjockare än hos mina stamsläktingar ovan jord. I detta fall ägde nästan lika stor skillnad rum som emellan människans tumme och gorillans. Därnäst var flata handen proportionsvis tjockare än hos oss, skinnet oändligt mycket finare och mjukare, handens värme i allmänhet högre. Anmärkningsvärdare än allt detta är en synlig nerv, som sträcker sig alldeles under huden från handloven, begränsar tummens muskler och förgrenar sig vid roten av pek- och långfingren. ”Med eder ringa utveckling av tummen”, sade den unga Gyn, ”och genom frånvaron av denna nerv, som du i vårt folks händer finner mer eller mindre utvecklad, kunnen I aldrig förvärva annat än en ofullständig och svag makt över vril; med vad nerven angår, fanns den icke i våra äldsta stamfäders händer och finnes icke heller hos de mera råa stammarna, som bo utanför Vril-ya-folkens gränser. Denna nerv har långsamt utvecklats under generationer, börjat uppkomma vid den tidiga upptäckten av och tillvuxit under den fortsatta övningen med vrils verkningar; därför kan möjligtvis under loppet av ett par tusental år en sådan nerv utvecklas hos de högre organiserade medlemmarna av edert släkte, vilka ägna sg åt de forskningar, genom vilka välde ernås över naturens finare krafter. Men då du talar om materien såsom något i och för sig trögt och rörelselöst, så kunna väl dock dina föräldrar eller lärare ej hava lämnat dig i okunnighet om, att ingen form av materia givas, som är trög eller i saknad av rörelse; varje smådel därav är i beständig rörelse och påverkas ständigt av en mängd krafter, bland vilka värme är den snabbaste och mest i ögonen fallande, men vril däremot den finaste och skickligt hanterad även den mäktigaste. Den ström, som utgår från min hand och ledes av min vilja, gör ingenting annat än påskyndar och förstärker verkningarna av den kraft, som ständigt arbetar på varje materiens smådel, huru trög och orörlig den än må synas. Ehuru en metallklump visserligen icke förmår alstra en egen tanke, så erhåller den dock, genom sin inneboende mottaglighet för rörelse, förmåga att medgiva en förståndig krafts inverkan på sig, och om denna förmåga utsättes för tillräcklig inverkan av vril, tvingas den att lyda, som om den påverkades av synliga kroppskrafter. Materien begåvas med liv för en tid, som den sålunda påverkas av själen, så att man nästan kan säga, att den handlar och tänker. Om så ej vore förhållandet, skulle vi aldrig med automater kunna ersätta våra tjänare.”

Jag hyste för mycket fruktan för denna unga Gys åsikter och lärdom för att våga motsäga henne. Jag hade i någon skolbok i mina unga dagar läst om en vis, som tvistade med en romersk kejsare och när han ständigt gav med sig och av kejsaren tillfrågades, om han ej hade flera invändningar att göra, svarade: ”Nej, Cesar, inga invändningar kunna göras mot en motståndare i spetsen för tjugofem legioner.”

Ehuru jag hade den hemliga övertygelsen, att, vilka vrils verkningar på materien än kunde vara, mr Faraday dock skulle hava visat henne hava en ganska klen kunskap både om dess utsträckning och orsaker, tvivlade jag dock ej, att Zee kunnat med ett slag av sin knytnäve krossa alla medlemmarna av Royal Society, den ena efter den andra. Vad man vet, att det är fullkomligt lönlös möda att tvista med en vanlig kvinna över saker, som han förstår, men att motsäga en Gy om sju fots höjd angående vrils egenskaper – lika väl kunde man i öknen tvista med Samum.

Av de olika avdelningar, som funnos i den vidsträckta byggnad, som innehöll de Lärdes Akademi, kände jag mitt intresse mest fängslat av den, som innehöll Vril- yas fornkunskap och omfattade en serie särdeles gamla porträtt. I dessa målningar voro färgerna av en så varaktig natur, att även de, vilkas ålder gick tillbaka till tidpunkten för de äldsta kinesiska årsböckerna, bibehöllo mycken friskhet i färgerna. Då jag besåg denna samling, förvånade mig isynnerhet två saker: – först och främst, att de målningar, som sades vara 6000 och 7000 år gamla, stodo på en vida högre konstnärlig ståndpunkt än de, som voro målade under de senare 3 till 4000 åren; – och för det andra, att porträtten från den förra perioden vida mer liknade vår egen övre världs europeiska ansiktstyper. Några av dem påminde mig i sanning om dessa italienska huvuden, som se ned på oss från Titians dukar – talande om ärelystnad och kraft, om bekymmer och sorg, med fåror, vilka lidelsernas järnplog plöjt. Så sågo män ut, som före upptäckten av vrils dolda kraft förändrat samhällsskicket, levat i strider och tvister, – män, som stridit med varandra om makt eller rykte, alldeles som vi i den övre världen.

Ansiktstypen undergick en betydlig förändring omkring ett tusen år efter vrils upptäckt, och blev släkte för släkte allt mer lugn och klar, i detta sitt lugn fruktansvärt olika de strävsamma och syndfulla människornas ansikten; varemot i samma mån, som proportioner och skönhet, ävensom högheten i anletsdragen fullständigare utvecklade sig, målarens konst blev enformigare och betydelselösare.

Men största sällsamheten i samlingen utgjordes av tre porträtt, som tillhörde den förhistoriska tiden och enligt sagan blivit tagna på befallning av en filosof, vilkens härkomst och levnadshändelser voro uppblandade med lika många fabler, som den indiska Buddhas eller sagan om den grekiska Prometheus.

Från denna mystiska personlighet, på en gång en vis och en hjälte, vilja alla de förnämsta stammarna av Vril-ya härleda sitt gemensamma ursprung.

Porträtten äro av filosofen själv, hans farfader och farfaders fader. Alla äro i kroppsstorlek. Filosofen framställes i en lång kåpa, som synes bestå av löst hopfogade rader av fjäll lånade möjligen från någon fisk eller ödla; endast händer och fötter äro fria, med så väl finger som tår underligt långa och försedda med simhud. Han har liten, knappt märkbar hals, en lång tillbakavikande panna, alldeles ej överensstämmande med utseendet hos en vis. Han har lysande, bruna, framstående ögon, en ganska stor mun och utstående kindknotor, ett otrevligt utseende. Enligt sagan hade denne filosof uppnått en patriarkalisk ålder, som uppgått till flera århundraden, och han hade haft tydligt minne av sin farfader, som levat till hans medelålder, och av sin farfaders fader, som dog under hans barnaår; den förstnämndes porträtt var taget medan han levde, den senares däremot efter hans mumie. Farfaderns porträtt hade samma drag och utseende som filosofen, ehuru mycket mer överdrivna; han var ej klädd, och kroppsfärgen var helt egendomlig: bröst och mage nämligen gula, skuldror och lår av mörk bronsfärg. Farfarsfadren var ett utmärkt exemplar av en jättegroda pure et simple.

Ibland de kärnspråk, vilka enligt sagan filosofen efterlämnat i rytmisk form och kraftfull korthet, är följande särdeles anmärkningsvärd: ”Ödmjuken eder, mina efterkommande; eder stamfader var en twat (grodlarv): upplyften eder, mina efterkommande, ty samma gudomliga tanke, som skapade eder stamfader, utvecklar sig genom edert förädlande”.

Aph-Lin berättade mig denna fabel, medan jag betraktade de tre grodporträtten. Jag genmälde: ”Du skämtar med min förmodade okunnighet såsom en ouppfostrad Tish, men ehuru dessa otäcka, hopsmorda figurer väl äro ganska gamla och möjligen avsedda till någon grov karikatyr, så antager jag dock, att ingen av edert släkte även under de mindre upplysta tiderna någonsin kunnat tro, att sonsons-sonen av en groda kunnat bliva en stor tänkare, eller att någon folkstam, jag vill ej säga av de utmärkta Vril-ya, utan av de lägsta varieteterna av människosläktet, lett sin härkomst från en grodlarv”.

”Om förlåtelse”, svarade Aph-Lin, ”under den tid, som vi kalla historiens filosofiska eller stridsperiod, vilken inträffade för högst sjutusen år sedan, levde en ganska utmärkt naturforskare, som till talrika anhängares och lärjungars belåtenhet, uppvisade sådana likheter mellan en An och en groda, att av den ena nödvändigtvis den andra måst utveckla sig. De hade några sjukdomar gemensamma, båda voro de utsatta för samma parasiter i inälvorna; och besynnerligt nog har An i sin kropp en simblåsa, ej längre av någon nytta för honom, men vilket rudiment tydligen bevisar hans härkomst från grodan. Ej heller kan någon invändning mot denna teori hämtas från deras olika storlek, ty ännu finnas i vår värld grodor, som till storlek och längd ej stå oss efter, och för många tusen år sedan tyckas de hava varit ändå större”.

”Jag förstår nog detta”, svarade jag, ”ty sådana ofantliga grodor sägas av våra utmärkta geologer, som möjligen sett dem i drömmen, hava bebott den övre världen före syndafloden; och dylika grodor äro just sådana djur, som synnerligen väl bort trivas i sjöar och kärr i edra underjordiska trakter. Men var god och fortsätt”.

”Under historiens stridsperiod var det en avgjord sak, att vad en lärd än sade, var han viss om motsägelse av en annan. Det var en regel under denna tid, att det mänskliga förnuftet endast kunde vidmakthållas genom att ständigt slitas mellan motsägelserna och motsatserna, och därför hyllade en annan avdelning lärda den satsen, att An ej var avkomling av grodan, utan grodan i stället tydligen en högre utveckling av An. Grodans skapnad i allmänhet var mera regelbunden än Anens, ty med undantag av en vacker form på deras nedre lemmar, sidor och skuldror, voro flertalet av Ana nästan vanskapliga eller säkerligen illa växta. Grodan hade dessutom förmågan att leva lika bra på landet, som i vattnet – ett stort företräde, som förnekades Anen, sedan obrukbarheten av hans simblåsa tydligen bevisade hans vansläktande från ett högre utvecklingsstadium. Därtill synas Anas tidigaste stammar hava varit beklädda med hår, och även vid en jämförelsevis ny tidpunkt vanställde buskiga hårtofsar våra förfäders ansikten, givande dem ett drag av råhet och vildhet, alldeles som dylika hårbuskar, min stackars Tish, giva ditt ansikte ett förvildat utseende. Men de högre utbildade stammarna av ya hava under otaliga generationer haft till mål att utplåna alla spår till likhet med håriga ryggradsdjur, och de hava så småningom lyckats att utrota denna förnedrande utväxt enligt lagarna för det sexuella valet*); ty Gy-ei föredraga naturligtvis ungdom eller åtminstone ett slätt ansikte. Men grodan utmärker sig bland ryggradsdjuren särskilt därigenom, att den ej har några hår alls, ej ens på huvudet. Grodan föddes i detta fulländade, hårlösa tillstånd, till vilket de skönaste Ana, i trots av oberäkneligt lång tids ansträngningar, ej ännu hava kommit. Grodans underbart sammansatta nerv- och blodkärlssystem ansågs av denna skola mer mottagligt för njutning, än vår lägre utvecklade eller åtminstone enklare kroppsbyggnad medgiver. Undersökningen av en grodas hand, om jag så får uttrycka mig, förådde för kännaren mottaglighet för kärlek och social samlevnad. Korteligen, dessa båda skolor rasade mot varandra; den enas påstod att Anen var grodans fulländade typ, den andra att grodan var Anens högsta utvecklingsgrad. Moralfilosoferna voro liksom naturforskare delade i tvenne läger, men flertalet lutade åt den åsikt, som gav grodan företräde. De sade, att mycket talade för deras åsikt, att i avseende på moraliskt uppförande (nämligen i lydnaden för lagar, som bäst lämpade sig för individens och samhällets hälsa och välstånd) och kunde aldrig bliva tvivel om grodornas stora överlägsenhet. All historia visade ju människosläktets stora immoralitet, det fullkomliga förakt, som även de mest upplysta bland detsamma hyste för de lagar, som de likväl erkände såsom huvudsakliga för deras enskilda och det allmännas lycka och välbefinnande. Men den strängaste granskning kunde hos grodorna ej upptäcka en enda avvikelse från den sedelag, varom de i tysthet överenskommit. Och vari kan väl civilisationens företräde bestå, om ej moraliskt uppförande är det mål, för vilket civilisationen kämpar, och den måttstock, efter vilken dess framsteg skola bedömas?”

*) Vad härmed avses, se Darwin om arternas uppkomst. S. 73.   Övers. anm.

”Slutligen påstod anhängarna av denna teori, att under någon avlägsen period grodsläktet varit människosläktets fulländning, men att av orsaker, som trotsa varje förnuftig förmodan, de ej bibehållit sitt övervälde, varemot Ana, ehuru av lägre organisation, mindre genom sina dygder än snarare till följd av sina laster, sådana som vildhet och list, småningom förvärvat sig makten, alldeles som bland människorna själva ytterligt vilda och grymma stammar genom den överlägsenhet dylika laster giva fullkomligt förstört eller till ett intet betydande ringa antal bragt de stammar, som ursprungligen överträffade dem i själsgåvor och odling. Olyckligtvis sammanblandades under denna tidsålder dessa tvistefrågor med religionsstridigheter, och emedan samhället styrdes av Koom-Posh, vilken såsom bildande den okunnigaste även var den mest lättretade klassen, – så tog mängden frågan från filosoferna; partichefer insågo, att groddispyten, sådan den upptogs av folket, kunde bliva ett värdefullt verktyg för deras ärelystnad, och under ej mindre än 1 000 års tid härskade krig och mord, varunder båda sidornas anhängare förföljdes och dödades, till dess Koom-Posh’s styrelse lyckligen avskaffades därigenom, att en familj höjde sig över de övriga, vilken bestämt förklarade sig härstamma från den ursprungliga grodlarven och gav despotiska härskare åt de flesta bland Anas olika stammar. Dessa envåldshärskare försvunno till slut, åtminstone från våra samhällen, då upptäckten av vrils egenskaper ledde till detta lugna sakernas skick, varunder alla Vril-yas nationer blomstra.

”Och finnas nu inga filosofiska orostiftare, som hava lust att ånyo uppliva tvisten, eller medgiva alla eder stams ursprung från grodlarver?”

”Nej, sådana tvister”, sade Zee med ett överlägset leende, ”tillhöra dessa dystra tiders Pah-bodh och tjäna nu endast för barnens nöje. Ehuru vi känna de grundämnen, som sammansätta vår kropp och som vi hava gemensamt med de lägsta växterna, kan väl det förklara, varför den Allvise förenade dessa elementer hellre till en form än till en annan och skapade det väsen, vilket han förlänade förmågan att fatta idéen om honom och alla de stora tankar, som hava sin rot i denna idé? Anen blev An först då han erhöll denna gåva och med denna även kunskapen, att, om också hans släkte under otaliga tidsåldrar kan tillväxa i visdom, kan det aldrig efter sitt behag förena elementerna till bildningen av en grodlarv.”

”Väl talat, Zee”, sade Aph-Lin, ”och det är nog för oss kortlivade dödliga att med säkerhet veta, att antingen nu Anens ursprung var en grodlarv eller icke, han lika litet åter kan bliva en grodlarv som Vril-yas statsinrättningar kunna återfalla i detta eländiga tillstånd av ruttenhet och strid, som utmärker Koom-Posh.”

 

Sjuttonde kapitlet

Alldenstund Vril-ya för beständigt äro förnekade solens ljus och varje glimt av himlakropparna, och emedan de ej hava någon annan åtskillnad på dag och natt än den, som de själva göra sig, komma de ej heller till sin indelning av dygnet på samma sätt som vi. Jag hade tillfälle, tack vare mitt fickur, som jag lyckligtvis fört med mig, att beräkna deras tid med stor noggrannhet. Jag spar till ett kommande arbete över Vril-yas vetenskap och litteratur, om jag lever så länge, även alla närmare detaljer om det sätt, varpå de beräkna tiden, och nöjer mig här med den anmärkningen, att vad deras årslängd beträffar, skiljer den sig föga från vår, men att deras indelning av året ej är densamma.  Deras dygn, således med inneslutande av, vad vi kalla natt, omfattar 20 timmar, i stället för 24 såsom hos oss, och sålunda måste naturligtvis deras år förökas med ett antal dagar motsvarande summan av de övriga timmarna. De indela sig dygns 20 timmar på följande sätt: Åtta timmar kalla de ”tystnadens timmar”, och ägna dem åt vilan; åtta timmar kallas ”allvarets timmar”, som ägnas åt livets sysselsättningar och arbetet; fyra timmar (med vilka man kan anse deras dag slutad), kallas ”glädjens timmar” och äro anslagna åt nöjet, lekar, fester, familjesamkväm o.s.v. allt efter var och ens tycken och smak. I själva verket härskar utomhus aldrig natt. Ty de underhålla både på gatorna och på landsbygden, så långt deras område sträcker sig, samma upplysning under hela dygnet. Endast inomhus mildra de densamma under tystnadens timmar till en mild skymning. De hava stor förskräckelse för fullkomligt mörker, och deras ljus utsläckas aldrig helt och hållet. Vid festliga tillfällen vidmakthålla de full belysning, men akta likväl på skillnaden mellan dag och natt medelst mekaniska inrättningar, som vi kunna jämföra med våra klockor och ur. De äro särskilt förtjusta av musik, och deras tidmätare angiva medelst musik timmans huvudavdelningar. Ljuden, som vid varje timma under hela dygnet komma från klockorna i deras offentliga byggningar och förstärkas av pinglet i hyddorna och husen, som finnas spridda på landet utom staden, äro av en egendomlig, ljuv effekt och göra på samma gång ett högtidligt intryck. Under tystnadens timmar mildras dessa ljud, så att de av ett vakande öra endast svagt förnimmas. De hava inga växlande årstider, och åtminstone hos denna stam syntes mig klimatet ganska jämnt och var så varmt som en Italiens sommar, därtill snarare fuktigt än torrt; på förmiddagen härskade vanligen lugn, men stundom kommo häftiga vindar från klipporna, som begränsade deras område. De så och skörda på samma gång alldeles som på lycksalighetens öar hos de gamla skalderna. Man kan samtidigt se de yngre plantorna i blad eller knoppar, de äldre i blommor eller frukt. Sedan de fruktbärande växterna burit frukt, vissna de eller förändra färgen på bladen. Vad som mest intresserade mig vid beräkningen av deras tid, var frågan om livets medellängd hos dem. Efter noggrann forskning fann jag att denna betydligt översteg den medellängd, som blivit oss ovan jord tilldelad. Vad sjuttio år äro för oss, äro etthundra för dem. Denna långa levnad är ej den enda fördel, som de hava framför oss, ty då många, ja de flesta bland oss ej uppnå sjuttio år, så dö däremot sällan hos dem några före hundra år. Därtill åtnjuta de en hälsa och styrka, som gör livet behagligt för dem även till sista ögonblicken. Åtskilliga orsaker åstadkomma detta: t.ex. frånvaron av alla spritdrycker, måttlighet i mat; dessutom och möjligen i första rummet själens frihet från lidelsernas stormar och bekymmersamma sysselsättningar. De plågas ej av vår girighet, vår egennytta eller fåfänga och ärelystnad; de tyckas till och med fullkomligt likgiltiga för ernående av ryktbarhet; de kunna fatta stark tillgivenhet, men deras kärlek visar sig i en öm och omsorgsfull omtanke och tyckes sällan förorsaka dem någon sorg. Som varje Gy är säker om att endast gifta sig med den hon själv valt, och emedan här liksom ovan jord det är kvinnan, som skapar hemmets sällhet, så är en Gy, då hon fått den hon föredragit framför alla andra, överseende med hans fel, fogar sig efter hans lynne och gör sitt bästa att bibehålla hans tillgivenhet. En älskad makes död är hos dem liksom hos oss en källa till sorg, men hos dem är döden så sällsynt före de år, då den bliver en verklig lättnad, och, om den inträffar förr, har den överlevande en större tröst, än vad jag fruktar att vi i allmänhet hava, i vissheten om återföreningen i ett annat liv.

Alla dessa orsaker bidraga sålunda till deras friska, glada och långa levnad, ehuru utan tvivel ärftlig organisation gör sitt till. Enligt deras berättelser var levnadslängden under de äldre tiderna, då de levde i samhällen, som liknade våra och skakades av stridigheter, mycket kortare och deras sjukdomar flera och svårare. Själva påstå de, att deras levnadsålder tillväxt och fortfarande ökas sedan de upptäckt de stärkande och helande egenskaperna hos vril och börjat använda dem för medicinska ändamål. De hava ganska få lärde och regelbundet praktiserande läkare, och dessa utgöras för det mesta av Gy-ei; isynnerhet ägna sig sådana, som blivit änkor eller äro barnlösa eller ogifta, med stort nöje åt läkarkonsten och förrätta även kirurgiska operationer, där sådana behövas till följd av olyckshändelser eller mera sällan sjukdom.

De hava sina nöjen och tidsfördriv, och under glädjens timmar på dagen samla de sig i stort antal till dessa lekar i luften, som jag redan beskrivit. Likaså hava de offentliga musiksalar och även teatrar, på vilka stycken uppfördes, som efter min uppfattning hade mycken likhet med kinesiska spel – dramer, i vilka hjälten är barn i en scen, i en annan en gammal man o.s.v. Dessa stycken våldföra fullkomligt det gamla klassiska begreppet om ställets och tidens enhet och äro ganska gamla. Mig föreföllo de på det hela taget mycket tråkiga, men upplivades genom förvånande mekaniska tillställningar och ett slags bred, farsartad komik, ävensom enskilda ställen av stor kraft och skönhet uttryckta på ett poetiskt, ehuru något överlastat språk. Med ett ord, de gjorde på mig samma intryck, som Shakespeares pjäser torde hava gjort på en parisare från Ludvig XV:s tid eller möjligen en engelsman från Karl II:s regering.

Åskådarna, bland vilka Gy-ei utgjorde flertalet, syntes i hög grad njuta av dessa föreställningar, vilket hos ett så lugnt och majestätiskt kvinnosläkte förvånade mig, till dess jag märkte, att de flesta voro under fullvuxen ålder, varav jag förmodade, att mödrar och systrar kommo dit för att roa sina barn och bröder.

Jag har sagt, att dessa dramer äro av hög ålder. Inga nya stycken, överhuvud inga fantasiens alster av tillräcklig betydenhet att överleva ögonblicket, tyckas under flera generationer hava blivit frambringade. Ehuru ingen brist på nya skrifter finnes, och även något, som må kallas tidningar utkommer, äro dessa huvudsakligen ägnade åt mekanikens vetenskap och innehålla berättelser om nya uppfinningar jämte tillkännagivanden om åtskilliga affärer – kort sagt praktiska ämnen. Understundom skiver väl ett barn en liten roman, eller uttalar en ung Gy i ett litet poem sin kärleks fruktan och hopp, men dessa utgjutelser äro av föga förtjänst och läses sällan av andra än barnen och de unga Gy-ei. De mest intresseväckande litterära alstren äro berättelserna om forskningar och resor till andra trakter av denna underjordiska värld, vilka i allmänhet skrivas av unga emigranter och läsas med mycken begärlighet av de släktingar och vänner de lämnat.

Jag kunde ej underlåta att för Aph-Lin yttra min förvåning över att ett samhälle, som gjort så stora framsteg i mekaniska vetenskaper och genom sin intellektuella utveckling uppfyllt de villkor för folkens lycka, vilka våra politiska tänkare efter långa stridigheter i allmänhet anse såsom outförbara, icke desto mindre så helt och hållet skulle vara i saknad av en samtida litteratur i trots av ett språk, som kulturen gjort på en gång rikt och enkelt, kraftigt och välljudande.

Min värd genmälde: ”Inser du då icke, att en sådan litteratur du menar är helt och hållet oförenlig med den fulländning av social och politisk lycka, till vilken du anser oss komna. Vi hava efter århundradens strider slutligen ernått en styrelseform, med vilken vi äro nöjda, och vilken, emedan hos oss ingen rangskillnad finnes, och inga titlar eller andra utmärkelsetecken givas våra styresmän, ej medgiver någon näring för den enskildes ärelystnad. Ingen skulle läsa arbeten framställande teorier, som kunde giva anledning till politiska eller sociala ändringar, och därför skriver ingen sådana. Om då och då någon An känner sig missbelåten med vårt lugna liv, angriper han det icke, han lämnar oss. Sålunda har hela den del av litteraturen (och att döma av de gamla böckerna i våra offentliga bibliotek var den en gång ganska betydande), som framställer samhällsläror, helt och hållet utdött. Förr fanns desslikes en hel del skrifter om den Allgodes väsen och egenskaper innehållande bevis för och emot det kommande livet; men nu erkänna vi tvenne fakta, att det finnes ett Gudomligt Väsen och ett liv efter detta, och vi äro alla överens därom, att med allt skrivande i världen vi ej kunna sprida ljus över det tillkommande livets natur och villkor eller befordra våra kunskaper om det Högsta Väsendets egenskaper. Sålunda har en annan del av litteraturen försvunnit till vårt släktes lycka; ty vid den tid då så mycket skrevs om saker, som ingen kunde utreda, härskade ständig oro och tvist bland folket. Därtill bestod en god del av vår gamla litteratur i historiska berättelser om krig och omvälvningar under de tider, då Ana levde i stora och oroliga samhällen, vilka sökte sin förstoring på varandras bekostnad. Du ser huru lugnt däremot vårt närvarande liv är, och sådant det har varit under lång tid. Vi uppleva inga händelser för krönikor. Vad mer kan sägas om oss, än: de föddes, levde lyckliga och dogo? Vad nu den del av litteraturen beträffar, som beror av inbillningskraften och fantasien, och som vi kalla Glaubsila eller samtalsvis ’Glaubs’ och du skaldekonst, så äro skälen för dess förfall hos oss talrika och tydliga.”

”Om vi nu fästa oss vid de stora mästerverken i denna del av litteraturen, vilka vi alla ännu läsa med nöje, men vilkas efterliknande ingen skulle tillåta, finna vi, att de utgöra skildringar av lidelser sådana som ärelystnad, hämndgirighet, otyglad kärlek, först efter krigarära och dylikt, vilket allt vi ej längre hysa. De gamla skalderna levde i en tid helt och hållet uppfylld av dessa passioner och kände själva livligt, vad de besjöngo. Ingen kan numera giva uttryck åt dylika lidelser, ty ingen känner dem eller röner någon uppmuntran av läsaren, om han också skulle göra det. Slutligen är den gamla skaldekonstens huvuduppgift att framställa och analysera sådana egendomliga sammansättningar av den mänskliga karaktären, vilka leda till oerhörda laster och brott eller giva upphov till utomordentlig dygd. Men liksom vårt samhällsskick utesluter frestelser till varje framstående last eller brott, har den allmänna sedligheten blivit så lika fördelad och spridd, att några ovanliga dygder ej heller finnas. Utan sin gamla näring av starka lidelser, grymma brott, hjältedater etc. har skaldekonsten, om än ej alldeles dött, dock förlorat betydligt. Ännu finnes den beskrivande poesien om klippor och träd, om strömmar och sjöar, om hemlivet, och våra unga Gy-ei infläta mycket härav i sina kärleksverser.”

”Sådant”, sade jag, ”kan verkligen göras särdeles förtjusande; också hava vi kritici bland oss, vilka anse detta slags poesi högre än den, som målar brottet eller analyserar människans passioner. I alla händelser äger denna oskyldiga poesi, varom du talar, i våra dagar flera läsare än någon annan bland de folk, jag lämnat ovan jord.”

”Möjligt; men då antager jag, att skriftställarna ägna mycken omsorg åt språket, som de använda, och sysselsätta sig uppmärksamt med putsningen av ord och meningar såsom med en konst.”

”Visserligen göra de så; alla stora skalder måste göra det. Ehuru skaldegåvan är medfödd, kräver den dock lika mycken omsorg för att göras fruktbringande, som ett stycke metall för att bliva en av edra maskiner.”

”Utan tvivel hava väl edra skalder något skäl att ägna så mycken omsorg åt ordens skönhet?”

”Säkerligen. Jag tror väl, att deras sångarinstinkt skulle komma dem att sjunga, liksom fallet är med fåglarna; men för att uttrycka sin sång genom vackra och valda ord och satser, därtill behöva de en yttre impuls, och våra skalder finna denna i kärleken till kvinnan – då och då möjligen också i bristen på penningar.”

”Alldeles så. Men i vårt samhälle fästa vi ingen uppmärksamhet vid något, som människan uträttar. Vi skulle snart förlora den jämlikhet, som utgör vårt statsskicks lycka, om vi företrädesvis prisade någon enskilt; större beröm skulle medföra större inflytande, och i samma ögonblick detta blev förhållandet, skulle även de dåliga lidelser, som nu slumra, vakna. Andra skulle genast eftersträva samma beröm, därav skulle avund, med avunden hat, och med hatet smädelse och våld uppkomma. Vår historia berättar, att de flesta av våra skalder och skriftställare, vilka i den gamla tiden hugnades med största beröm, likaledes voro utsatta för det värsta förtal och på det hela taget blevo ganska olyckliga dels genom hätska medtävlaren angrepp, dels även genom den sjukliga sinnesförfattning, som känslighet för beröm och smädelse plägar alstra. Vad åter behovet såsom impuls beträffar, så känner först och främst ingen i vårt samhälle fattigdomens börda, och därnäst skulle ingenting vara mindre vinstgivande än skriftställeri.” – ”Våra offentliga bibliotek innehålla alla arbeten från forna tider, som blivit bevarade. Dessa böcker äro för nämnda ändamål oändligt mycket bättre, än någon för närvarande mäktar åstadkomma, och det står var och en fritt att läsa dem utan kostnad. Vi äro ej sådana dårar, att vi betala för att få läsa sämre böcker, då vi kunna läsa bättre för intet.”

”Hos oss har nyheten lockelse; och en dålig bok, som är ny, läses, då en gammal bok, som är god, däremot försummas.”

”Nyheter hava utan tvivel för nationer, som kämpa en förtvivlad strid för något bättre, en stor retelse, som ej kommer oss till del, vilka ej kunna se någon fördel i dem; men allt detta oaktat är det sant, vad en av våra gamle, stora författare för tusen år sedan sade: ”Den, som studerar gamla böcker, skall i dem alltid finna något nytt, varemot den, som beständigt läser nya, i dem alltid skall finna något gammalt! Men för att återvända till den fråga, du framställt, ehuru det hos oss ej finnas någon sporre till dessa företag varken i strävan eller ryktbarhet eller i behov, så sjunga dock de, som hava en poetisk begåvning, såsom du själv sagt, som fåglarna; men för att därav någon upparbetad och odlad litteratur skall uppkomma, därtill saknas läsare, och i saknad av läsare dör den ut av sig själv bland livets göromål.”

”Men huru kommer det sig då, att denna brist på uppmuntran av litteraturen ej inverkar menligt och hämmande på vetenskapen?”

”Din fråga förvånar mig. Vetenskapens motiv är kärlek till sanningen utan allt avseende på rykte, och vetenskapen är hos oss dessutom nästan uteslutande riktat på den praktiska nyttan för vårt samhällstillstånd och dagliga livs behov. Uppfinnaren når ingen ryktbarhet, han strävar ej heller därefter, ty han har en sysselsättning, som överensstämmer med hans tycken, och jäktas ej av lidelse. Människan behöver öva sin själ lika väl som sin kropp, och beständig, men ej överdriven ansträngning är fördelaktig för båda. Våra snillrikaste idkare av vetenskaperna äro i allmänhet mest långlivade och mest befriade från sjukdomar. Målning är ett nöje för många, men konsten är numera ej vad den fordom var, då de stora målarna från olika samhällen tävlade med varandra om priset av en gyllene krona, som förlänade dem en samhällsställning jämgod med de konungars, under vilka de levde. Utan tvivel har du varseblivit i vår avdelning för fornkunskap, huru överlägsna ur konstnärlig synpunkt bland alla konster är den, som mest blomstrar bland oss, har möjligen sin grund däri, att den i själva verket äger mindre frändskap med poesien än med vetenskapen. Men även, vad musiken beträffar, har frånvaron av varje sporre till tävlan förekommit någon enskild individs överlägsenhet över de övriga. I koralmusiken tyckas vi också bättre än i någon annan gren till följd av våra stora mekaniska instrumenter, i vilka vi göra ett vidsträckt bruk av vatten till drivkraft.*) Vi äga knappt en enda originalkompositör sedan långa tider. Våra favoritsånger äro ganska gamla, men hava undergått många förändringar av senare musikidkare.”

*) Detta påminner om Neros uppfinning av en musikalisk maskin, i vilken vatten utgjorde en del av orkestern, och med vilken han var sysselsatt, då sammansvärjningen mot honom utbröt.

”Finnas då bland Ana inga samhällen, som hemsökas av dessa lidelser, som leda till detta brott, och medgiva dessa olikheter i villkor, i förståndsodling och sedlighet, som eder stat eller Vril-ya i allmänhet redan lämnat bakom sig? Och om de finnas, äro ej i dessa stater möjligen poesien och hennes systrar ännu hedrade och dyrkade?”

”Sådana samhällen finnas i avlägsna trakter, men vi medgiva ej deras medlemmar inträde inom de civiliserade nationernas gränser; vi giva dem knappt namn av Ana och alldeles ej av Vril-ya. De äro barbarer, som huvudsakligen leva i det låga samhällsskick, som vi kalla Koom-Posh, och som sträva till sin fullkomliga upplösning i Glek-Nas. Deras olycksdigra tillvaro förflyter under ständiga strider och förändringar. Kämpa de ej med sina grannar, kämpa de sinsemellan. De äro splittrade i partier, som förfölja, plundra och stundom mörda varandra, och hysa de största och mest olyckliga meningsolikheter, vilka för oss skulle vara obegripliga, om vi ej läst historien och visste, att vi själva genomgått ett dylikt stadium av okunnighet och råhet. Minsta småsak bringar dem i harnesk mot varandra. De påstå sig alla vara jämlikar, och ju mera de strida för att bliva detta genom att avlägsna gamla olikheter, dess tydligare och outhärdligare bliver skillnaden, emedan inga gamla på aktning för ärftlighet stödda inrättningar äro lämnade för att skyla den nakna olikheten mellan dem, som hava ingenting, och dem, som hava mycket. Därav följer naturligtvis, att mängden hatar de få, men utan dessa få, kunde den ej leva. Mängden angriper alltid fåtalet och undertrycker detsamma understundom; men snart uppsvingar sig på nytt ett fåtal ur mängden själv och är ännu svårare att bekämpa än det gamla fåtalet. Ty i alla stora samhällen, i vilka tävlan att förvärva något är en feber, finnas visserligen många lotter, men blott få vinster. Korteligen, de folk, om vilka jag talar, äro vildar, som kräla fram i mörkret mot några ljusstrålar och skulle väcka vår medömkan för sina fel och svagheter, om de ej genom oförskämdhet och grymhet framkallade sin egen undergång. Kan du väl föreställa dig, att dessa varelser endast väpnade med de eländiga vapen du sett i vårt museum för fornsaker, klumpiga järnrör, som laddas med salpeter, mer än en gång hotat en av Vril-yas stammar, som bor dem närmast, med förstöring, emedan de säga sig hava trettio miljoner människor – denna stam har endast femtio tusen – och därför vilja tvinga den att antaga deras begrepp om Soc-Sec (penning-förvärv) eller någon handelstraktat, som de äro nog oförskämda att kalla en ’civilisationens lag?”

”Men trettio miljoner människor äro en fruktansvärd styrka mot femtio tusen:”

Min värd såg med förvåning på mig. ”Främling”, sade han, ”du måtte ej hava hört mig säga, att den hotade stammen tillhör Vril-ya: och denna stam väntar endast på dessa vildars krigsförklaring för att uppdraga åt ett halvt dussin små barn att utrota deras hela folk.”

Vid dessa ord kände jag en rysning av fasa, ty jag märkte väl min större frändskap med ”vildarna” än med Vril-ya, och ihågkom allt vad jag sagt för att prisa de ärorika amerikanska inrättningarna, vilka Aph-Lin tecknade såsom Koom-Posh. Sedan jag återfått herravälde över mig själv, frågade jag, om något sätt fanns för mig att i trygghet kunna besöka dessa överdådiga och avlägsna folk.

”Du kan tryggt resa medelst vril-kraft antingen på marken eller i luften genom alla dessa samhällen, med vilka vi äro förbundna och besläktade. Däremot kan jag ej gå i god för din säkerhet hos barbariska folk, som styras av andra lagar, folk så råa och förnedrade, att av deras medlemmar ett stort antal lever på stöld från varandra, och hos vilka man under tystnadens timmar på inga villkor vågar lämna dörren till sitt eget hus öppen.”

Här avbröts vårt samtal av Taë. Han kom för att underrätta oss, att han, som fått i uppdrag att spåra och döda den av mig vid min första ankomst sedda, ofantliga ödlan, vaktat på densamma allt sedan han senast besökt mig och börjat misstänka, att mina ögon bedragit mig, eller att odjuret tagit sin väg genom klyftor i klipporna till de vilda trakter, där dess samsläktingar finnas, – då det gav tecken till sin kvarvaro genom stor ödeläggelse av gräset, som kantade en av sjöarna. ”Och”, sade Taë, ”som jag är säker på, att det nu döljer sig därstädes, trodde jag” (vändande sig till mig), ”att det skulle roa dig att medfölja, för att se på vad sätt vi döda dylika ovälkomna gäster.” Då jag såg på den unga gossen och påminde mig den ofantliga storleken hos djuret, vars dödande han föreslog, kände jag mig uppfylld av fruktan för honom och även för mig själv, om jag ledsagade honom på en sådan jakt. Men min nyfikenhet att bevittna den så mycket omtalade vrils förstörande verkningar och min stolthet att ej nedsätta mig själv i ett barns ögon genom att visa fruktan för min personliga säkerhet, fingo övervikten över min första tanke. Följaktligen tackade jag Taë för hans artiga omtanke för mitt nöje och förklarade mig hågad att följa honom på ett så underhållande företag.

 

Adertonde kapitlet

Då Taë och jag kommit utanför staden och, lämnade huvudvägen till densamma på vår vänster sida, givit oss ut på fältet, förtrollade den sällsamma och högtidliga skönheten hos landskapet, som upplystes av otaliga lampor ända bort till horisonten, mina ögon och gjorde mig för en stund till en tyst och uppmärksam åhörare av min följeslagare.

Längs vår väg pågick åtskilligt lantbruksarbete medelst maskiner, vilkas former voro obekanta för mig och för det mesta särdeles prydliga; ty hos detta folk, hos vilket konsten endast odlas för dess nyttas skull. Visar den sig såsom prydande och förädlande formerna på nyttiga föremål. Dyrbara metaller och stenar äro så allmänna bland dem, att de användas på ting, som äro avsedda för, de vanligaste behoven; deras kärlek till nyttan förmår dem att försköna sina verktyg och husgeråd och livar deras inbillningskraft, dem själva omedvetet.

Till alla förrättningar så väl utom- som inomhus använda de mycket automater, vilka äro så förträffligt uppfunna och så lydiga för vrils inverkan, att de rent av tyckas begåvade med förstånd. Det var knappt möjligt att skilja de figurer, som jag tyckte övervaka och styra maskinernas snabba rörelser, från mänskliga med tankeförmåga begåvade väsen.

I den mån vi framgingo fästades min uppmärksamhet allt mera min följeslagares livliga och skarpsinniga anmärkningar. Dessa barns förstånd är utomordentligt tidigt utvecklat, möjligen därför att dem vanligen anförtros förrättningar och ansvar, som eljest pläga tillkomma mognare år. Då jag samspråkade med Taë, förekom det mig, som om jag talade med en överlägsen och iakttagande man av min egen ålder. Jag frågade honom, om han kunde uppgiva det antal samhällen, i vilka Vril-yas folk äro delade.

”Icke noggrant”, sade han, ”emedan deras antal ökas för varje år, som de övertaliga utvandra. Men jag hörde min fader säga, att enligt sista uppgifterna funnos halvannan millioner samhällen, vilka talade vårt språk och ägde våra inrättningar, seder och styrelse; härom är dock Zee bättre underrättad. Hon vet mer än de första Ana. En An bekymrar sig mindre om ting, som ej angå honom, än en Gy gör; Gy-ei äro ett nyfiket släkte.”

”Inskränker varje samhälle sig till samma antal familjer eller samma folkmängd, som detta samhälle äger?”

”Nej, somliga hava mindre befolkning, andra större – den växlar allt efter det landområdes storlek, som de bebo, eller den grad av fulländning, till vilken de bringat sina maskiner. Varje samhälle  utstaka sina gränser efter omständigheterna, men drager alltid försorg om att aldrig någon klass av fattiga må uppkomma genom befolkningens tryck på områdets alstrande förmåga, eller att något samhälle bliver för stort för ett styrelsesätt, som liknar en enda välordnad familjs. Jag tror knappt, att något vril-samhälle överstiger trettio tusen hushåll. Men såsom allmän regel kan man säga, att ju minde samhället är – alltid med den förutsättning, att det finnes tillräckligt med händer för att tillgodogöra områdets resurser,– desto rikare är varje individ och desto större den summa, som erlägges till den allmänna skatten; desto lyckligare och lugnare är dessutom hela staten, och desto mera fulländade är alstren av dess industri. Den stat, som alla Vril-yas stammar anse såsom högst stående i civilisation, och som bringat vril-kraften till dess största utveckling, är kanhända den minsta. Den är inskränkt till fyratsen familjer, men varje tum av dess jord är odlad såsom en trädgård med största omsorg, dess maskiner överträffa varje annan stams, och ingen av dess industris produkter finnes, som  eftersökes och betalas med högt pris av de övriga samhällena. Alla våra stammar taga denna stat till mönster och tro, att, om vi kunde förena högsta grad av lycka med högsta grad av intellektuell begåvning, skulle vi nå målet för civilisationens högsta utveckling; det är tydligt, att ju mindre samhället är, desto minde äro svårighetera. Vårt är för stort.”

Detta svar gjorde mig tankfull. Jag ihågkom Athens lilla stat med endast tjugotusen fria medborgare, som ännu intill denna dag av alla de stora nationerna anses såsom förnämsta ledstjärnan och förebilden i allt, som angår snillets värv. Och dock medgav Athen övermodig strid och beständiga förändringar och var säkert ej lyckligt. Uppryckande mig ur de drömmar, i vilka dessa betraktelser försänkt mig, förde jag vårt samtal tillbaka på de ämnen, som sammanhängde med utflyttningen.

”Men”, sade jag, ”om jag antager, att årligen ett visst antal bland eder överenskomma att utflytta och bilda ett nytt samhälle någonstädes, så måste de dock vara alltför få för att även med tillhjälp av maskiner, som de taga med sig, kunna röja marken, bygga städer och bilda en stat med all den trevnad och yppighet, i vilken de blivit uppfostrade.”

”Du misstager dig. Alla Vril-yas stammar stå i ständig förbindelse med varandra och bestämma bland sig årligen huru många medlemmar av samhället vilja förena sig med ett annat samhälles utvandrare för att bilda en stat av erforderlig storlek. Dessutom är platsen för kolonien redan utsedd åtminstone ett år förut, och arbetare äro utskickade från varje stat för att undanrödja klippor, göra fördämningar för vattnen och bygga hus, så att, då utvandrarna till slut avgå, finna de en redan färdigbyggd stad och trakten däromkring åtminstone till större delen avröjd. Vårt ansträngande liv som barn gör, att vi gärna giva oss ut på resor och äventyr. Jag tänker själv utvandra, då jag uppnått myndig ålder.”

”Välja utvandrarna alltid obebodda och dessa platser?”

”Hittills har detta alltid varit fallet, emedan det är vår regel att aldrig förstöra, utom då det är nödvändigt för vår egen säkerhet. Naturligtvis kunna vi ej utflytta till trakter, som redan bebos av Vril-ya, och taga vi odlat land från andra stammar, så nödgas vi utrota de förra innebyggarna. Stundom händer dock, att då vi tagit vidsträckta länder i besittning, vi funnit i våra grannar en orolig, grälsjuk stam av Ana, isynnerhet om den stått under styrelse av Koom-Posh eller Glek-Nas, och att denna tagit anstöt av oss och börjat tvist; då hava vi naturligtvis utrotat dem, emedan de hotat vårt bestånd. Ty det är ingen möjlighet att ernå en varaktig fred med ett släkte så dåraktigt, att det beständigt ändrar sin styrelse. Koom-Posh”, sade barnet med eftertryck, ”är dåligt nog, dock finnes däri en tillstymmelse till förnuft, och ej heller saknas alldeles hjärta, men i Glek-Nas försvinna både förstånd och hjärta från varelserna, och de bliva alla blott käftar, klor och magar.”

”Du uttrycker dig väl skarpt; tillåt mig förklara, att jag själv är stolt över att vara medborgare av Koom-Posh.”

”Då förundrar det mig ingalunda att se dig här så långt från ditt hem. Och i vad skick befann sig ditt hemland, förrän det blev Koom-Posh?”

”Det var ett utvandrarnybygge – alldeles som de nybyggen edra stater utsända – men så till vida olika, att detta berodde av den stat, varifrån det kommit. Det avkastade detta ok, och krönt med evig ära blev det ett Koom-Posh.”

”Evig ära! Huru länge har Koom-Posh bestått?”

”Omkring 100 år.”

”En Ans livstid således – ett ganska ungt samhälle. Inom kortare tid än 100 år till skall detta Koom-Posh övergå i Glek-Nas.”

”Nej, de äldsta stater i den värld, från vilken jag kommer, hava en sådan tro på dess bestånd, att de alla småningom omskapa sina inrättningar efter vårt mönster, och deras mest upplysta politiska tänkare förklara, att antingen de vilja eller icke, sträva dessa gamla stater hän mot ”Koom-Poosh.”

”De gamla staterna?”

”Ja, de gamla staterna.”

”Med en i förhållande till det fruktbärande området ringa befolkning?”

”Tvärtom med en i förhållande till området mycket stor befolkning?”

”Jag förstår, i sanning gamla stater! – så gamla, att de börja jollra, om de ej göra sig av med denna överbefolkning, såsom vi göra – gamla stater! – mycket, mycket gamla! Om förlåtelse Tish, skulle du anse det passande för ålderstigna personer att försöka ställa sig på huvudet som barnungar? Och om du frågade dem, varför de försökte göra dylika konster, skulle du ej skratta, om de svarade, att de genom att efterhärma barnungar, själva blevo unga barn? Den gamla historien överflödar med dylika exempel allt sedan flera tusen år tillbaka, och var gång en ganska gammal stat prövade på Koom-Posh, föll den snart i Glek-Nas. I förskräckelse och fasa över sig själv utropade den en härskare, alldeles som en gammal svag och sjuklig människa skaffar sig en skötare, och efter en längre eller kortare rad av dylika härskare eller skötare, försvann denna gamla stat ur historien. En gammal stat, som prövar på Koom.Posh, liknar en gammal man, som river ned det hus, han bebott, men därvid så uttömmer sina krafter, att han ej förmår uppbygga mer än en bräcklig hydda, i vilken han och hans efterkommande sitta och jämra sig över huru vindarna tjuta och väggarna skakas!

”Min kära Taë, jag har för din okunnighets skull överseende med dina fördomar, vilka varje skolgosse, som blivit uppfostrad i en Koom-Posh stat, skulle vederlägga, ehuru han möjligen ej har så tidiga kunskaper om gamla historien, som du synes äga.”

”Jag har visst inga kunskaper däri. Men skulle väl en skolgosse uppfostrad i Koom-Posh bedja sin farfader eller mormoder stå på huvudet med benen i vädret och, om det stackars gamla folket tvekade, säga: ”Vad ären I rädda för? – ’se bara huru jag gör’?”

”Taë, jag vill ej längre tvista med ett barn av din ålder. Jag upprepar ännu en gång, att jag har överseende med din brist på den bildning, som endast Koom-Posh kan giva.”

”Och jag i min ordning”, svarade Taë med ett uttryck av denna milda men överlägsna välvilja, som betecknar hans stamförvanter, ”har ej allenast överseende med dig, emedan du ej blivit uppfostrad bland Vril-ya, utan beder dig även förlåta mig för min brist på undseende för vanorna och åskådningssättet hos en så älskvärd – Tish.”

Jag borde hava anmärkt, att jag vanligen av min värd och hans familj kallades Tish, vilket var ett artigt smeknamn, som ungefär betydde en liten barbar, efter orden en grodunge. Barnen använda detta namn som smekord på det slags tama grodor, som de hålla i sina trädgårdar.

Vi hade nu uppnått sjöns stränder, och Taë stannade för att visa mig, huru härjade de kringliggande fälten voro. ”Säkerligen är fienden i denna sjö”, sade Taë. ”Se blott, vilken mängd fiskar skockat sig tillsammans vid sjökanten. De stora fiskarna, som göra jakt på de små och leva av dem, hava så väl som dessa glömt sin instinkt av fruktan för den gemensamma fienden. Denna odla måste sannolikt tillhöra Krek-Nas klass, som är glupskare än någon annan och säges vara en bland de få kvarlevande arterna av världens fruktansvärdaste innebyggare före Anas skapelse. En Kreks appetit är omättlig – den lever lika väl av växter som av djur; men för den snabbfotade älgen är den för långsam i sina rörelser. Dess älsklingsföda är en An, om den kan oförmodat fånga honom, och därför utrota Ana dem utan skonsamhet, så ofta de intränga på deras område. Jag har hört, att då våra förfäder först avröjde dessa trakter, funnos dessa och andra odjur i mängd, och, innan vril upptäcktes, uppslukades många av vårt släkte. Det var nämligen omöjligt att utrota dem helt och hållet, förrän denna kraft kunde användas, varpå hela vår hyfsning och makt beror. Men så snart vi blivit förtrogna med bruket av vril, tillintetgjordes snart alla för oss skadliga varelser. Ännu kommer visserligen en gång om året eller så vid pass någon av dessa ofantliga ödlor från de obebodda och öde trakterna, och en gång, som jag minnes, lyckades en av dessa ödlor att fånga en ung Gy, som badade. Hade hon varit i land och haft sin vrilstav, skulle djuret ej ens vågat visa sig, ty liksom alla vilda djur har ödlan en märkvärdig instinkt, som varnar den för bäraren av en vrilstav. Huru de lära sina ungar att undvika honom, då de första gången se honom, är mer än jag kan förklara därom; får du fråga Zee*). Så länge jag står här, skall odjuret ej lämna sitt gömställe; men nu måste vi försöka få fram det.”

*) Ödlan liknar häri blott våra vilda fåglar och djur, vilka undvika människor väpnade med bössa. Då telegraftrådarna först sattes upp, flögo rapphöns på dem och nedföllo sårade. Ingen yngre generation av rapphöns utsätter sig numera för denna fara.

”Skall detta ej bliva svårt?”

”Alldeles icke. Sätt dig där borta på stenen (omkring 100 alnar från sjökanten), medan jag går undan ett stycke. Inom kort skall ödlan få sikte eller väderkorn på dig och, då den märkt, att du ej är vrilbärare, komma för att uppsluka dig. Så snart den väl är ur vattnet, är den mitt byte.”

”Du menar väl aldrig, att jag skall vara lockbete för detta odjur, som på en sekund kan  uppsluka mig med sina käftar! Jag ber, låt mig slippa.”

Barnet skrattade. ”Frukta intet”, sade det, ”sitt bara still.”

I stället för att lyda, ryggade jag tillbaka och tänkte taga till fötterna, då Taë lätt vidrörde min skuldra och fästade sina ögon skarpt på mig, varvid jag liksom fastnade vid marken. All viljekraft lämnade mig. Undergivet lydande barnets vink följde jag detsamma till stenen och satte mig stillatigande på densamma. Mina flesta läsare hava utan tvivel sett verkan av en magnetisering. Ingen utövare av denna tvivelaktiga kraft har någonsin förmått göra minsta intryck på mina tankar eller rörelser, men nu var jag en fullkomlig maskin helt och hållet beroende av barnets vilja. Detta utbredde sina vingar, steg i höjden och försvann bland buskarna på toppen av en kulle på något avstånd.

Jag var nu ensam och fästade med en obeskrivlig känsla av fasa mina ögon på sjön. Mina blickar voro bundna vid vattnets yta likasom av en förtrollning. Sålunda torde tio eller femton minuter, som för mig föreföllo såsom en evighet, hava förflutit, då den lugna vattenytan, som avspeglade lampornas ljus, började oroas. Samtidigt började även fiskarna nära kanten genom sitt plaskande, sitt oroliga simmande och sina bubblande kretsar förråda känslan av sin fiendes annalkande. Jag kunde se deras brådstörtade flykt åt alla kanter; några kastade sig till och med upp på stranden. En lång, mörk, våglik strimma rörde sig längs vattnet allt närmare och närmare, till dess ödlans stora huvud uppdök; dess käftar voro fullsatta med stora betar, och dess grymma ögon fästade en glupsk blick på fläcken, varest jag satt orörlig. Nu satte det sina framfötter på stranden – nu uppdök dess ofantliga kropp på sidorna besatt med ringlar av fjäll såsom en pantarskjorta och emellan fjällen visande ett hopskrynklat, giftigt gult skinn  – nu var djuret i hela sin längd på stranden, mätande väl hundra fot eller mera från nosen till stjärten. Ett steg till av dessa spöklika fötter skulle hava fört det till det ställe, där jag satt. Ett ögonblick endast skilde mig frå en grym död, då något liknande blixten framljungade genom luften och på kortare tid, än en människa hinner draga andan, insvepte odjuret. Då lågan slocknade låg framför mig en svärtad, skrumpen och kolande massa, ett jättelikt något, vars former voro förbrända, och som hastigt sönderföll till stoft och aska. Jag förblev ännu kvarsittande, ännu mållös: isköljd med en ny känsla av fruktan och ångest överfölll mig.

Jag kände barnets hand på mitt huvud – fruktan lämnade mig – förtrollningen var bruten – jag steg upp. ”Du ser med vilken lätthet Vril-ya förstöra sina fiender”, sade Taë, varefter han vände sig mot stranden, betraktade den skrumpna återstoden av odjuret och helt lugnet fortsatte, ”jag har dödat större djur än detta, men intet med så mycket nöje. Det är verkligen en Krek; tänk blott, vad skada den under sin levnad måtte gjort.” Därpå tog han medlidsamt upp de stackars fiskarna, som kastat sig på stranden, och försatte dem åter i deras element.

 

Nittonde kapitlet

Då vi gingo tillbaka till staden tog Taë en omväg för att visa mig, för att begagna ett oss bekant ord, en ’station’, från vilken utvandrare eller resande till andra samhällen börja sin färd. Vid ett föregående tillfälle hade jag uttryckt min önskan att se deras fordon. Jag fann dem bestå av två slag, ett för landresor, ett för luftresor. De förra voro av alla former och storlekar, några ej större än en vanlig vagn, andra åter rörliga hus eller våning i höjden, innehållande åtskilliga rum, inredda enligt de idéer om bekvämlighet och lyx, som härskade bland Vril-ya. Luftbåtarna voro byggda av något lätt ämne och liknade ej det minsta våra ballonger utan snarare våra båtar och lustjakter, med ordentligt styre, med stora vingar i stället för åror och en centralmaskin, som drevs av vril. Alla slags fortskaffningsmedel, vare sig till lands eller i luften, drevos av denna mäktiga kraft.

Jag såg ett sällskap avresa; det utgjordes av blott få personer, vilka förde med sig handelsartiklar och ärnade sig till ett angränsande samhälle. Ibland alla Vril-yas stammar härskar en livlig handel. Här må anmärkas, att deras gångbara mynt ej består av några dyrbara metaller såsom varande alltför allmänna bland dem för ett sådant ändamål. De smärre skiljemynten arbetas av en egendomlig, fossil snäcka, en jämförelsevis sällsynt återstod efter någon tidig översvämning eller annan naturhändelse, vid vilken någon art gått under. Den är liten och platt som en ostra och antager en glänsande polityr. Detta mynt cirkulerar bland Vril-yas stammar. Deras större affärer uppgöras liksom hos oss medelst växlar och tunna metallskivor, vilka hos dem ersätta banksedlar.

Här vill jag passa på tillfället att anmärka, det skatterna hos den stam, som jag kommit till, voro i förhållande till folkmängden ansenliga. Men aldrig hörde jag någon knota däröver, ty de användes endast till allmän nytta och voro verkligen nödvändiga för stammens behov. Kostnaderna för upplysningen av ett så stort land, för bestridande av utflyttningarna, för underhåll av de offentliga byggnaderna, i vilka nationens olika förrättningar utfördes från barnens första uppfostran till den avdelning, som omfattade de Lärdes Akademi och ständigt sysselsatte sig med forskningar i mekaniken; kostnaderna för allt detta togo naturligtvis stora anslag av staten i anspråk. Därtill må jag tillägga en utgift, som förekom mig ganska egendomlig. Jag har sagt, att allt mänskligt arbete, som staten krävde, förrättades av barnen till dess de blivit giftasvuxna. För detta arbete betalde staten ojämförligt mycket mer, än arbetet betingar även i Förenta Staterna. Enligt deras åsikt bör varje barn, manligt eller kvinnligt, då det uppnått giftasåldern och sålunda slutat arbetsperioden, hava förvärvat nog för ett oberoende liv. Som intet avseende göres på föräldrarnas förmögenhet, måste alla barn arbeta och betalas lika alltefter deras olika ålder eller det arbete, som de förrätta. Om föräldrar eller släktingar föredraga att behålla barnen i sin egen tjänst, måste de betala till den offentliga kassan samma summa, som staten betalar barnen, om den använder dem, och denna summa utbetalas till barnen, så snart tjänstetiden utlöper. Detta bruk tjänar utan tvivel att göra begreppet om social likställighet angenämt och allmänt; ty om det väl kan sägas, att alla barnen bilda en demokrati, så bilda även alla de äldre en aristokrati. De utmärkt artiga och förekommande sederna bland Vril-ya, deras ädla åsikter, den absoluta frihet de äga att följa sina egna särskilda tycken, behaget i deras enskilda umgängesliv, i vilket de alla tyckas vara medlemmar av ett ädelt stånd och ej kunna hava förargelse av varandras ord eller gärningar; allt förenar sig till att göra Vril-ya till den mest fulländade adel, om vilken någonsin en Platons eller Sidneys lärjunge kunnat drömma som ideal i en aristokratisk republik.

 

Tjugonde kapitlet

Efter den förut berättade utflykten med Taë, gjorde denne gosse mig talrika besök. Han hade fattat ett tycke för mig, som jag av hjärtat besvarade. Emedan han ännu ej uppnått tolv års ålder, då de vetenskapliga studierna, som avsluta barndomen, börja, och han således ej ännu sysselsatt sig med dem, kände jag mig mindre underlägsen honom än de äldre medlemmarna av stammen, i synnerhet Gy-ei och bland dessa främst den vänliga Zee. Som Vril-ya-barnens sinnen nedtyngas av så många verksamma bestyr och tungt ansvar, äro de i allmänhet ej glättiga; men Taë hade trots all sin visdom ett högeligen lekfullt lynne, som man ofta finner hos äldre begåvade män. Han kände ungefär samma nöje av mitt sällskap, som i den övre världen en gosse av hans ålder känner av en älsklingshund eller apa. Det roade honom att lära mig sitt folks seder och bruk, likasom det roar ett av mina brorsbarn att lära sin hund gå på baktassarna eller hoppa genom ett tunnband. Jag lånade mig gärna till detta experiment, ehuru jag aldrig uppnådde pudelns skicklighet. Först var jag mycket intresserad av att försöka använda vingarna, som de yngsta Vril-ya bruka lika naturligt och lätt som våra barn sina armar och ben; men mina försök slutade med stötar tillräckligt allvarliga för att förmå mig att i förtvivlan helt och hållet avstå från dem.

Såsom jag förut sagt, äro dessa vingar ganska stora och nå till knäet; i vila kastas de tillbaka, så att de bilda en vackert draperad mantel. De äro sammansatta av fjädrarna från en stor fågel, som överflödar i traktens bergiga delar, och merendels vita stundom med några röda streck. De fästas vid skuldrorna medelst lätta, men starka stålfjädrar, och då de utspännas, instickas armarna i för detta ändamål anbragta ärmar, som bilda ett starkt mittenstycke. Då armarna upplyftas, fylles ett rörformigt foderverk under rocken genom mekaniska tillställningar med luft, i mer eller mindre hög grad efter armens rörelser, varigenom det hela utspännes likt en blåsa. Både vingarna och den ballongliknande beklädnaden äro i högsta grad laddade med vril; och då kroppen sålunda upplyftes, tyckes den förlora ansenligt i vikt. Jag fann det ganska lätt att flyga upp från marken, ty, då vingarna utbreddes, var det knappt möjligt att ej höja sig, men nu kom svårigheten i faran. Jag var alldeles ur stånd att bruka och styra vingarna, ehuru jag bland mitt folk ansågs särdeles vig och rask i kroppsövningar och en ganska skicklig simmare. Jag förmådde endast göra de mest ofullkomliga och klumpiga flygförsök. Jag berodde av vingarna, dessa lydde ej mig – de voro utom min makt, ty vid varje kraftig muskelansträngning, som, jag måste ärligt bekänna det, föranleddes helt och hållet av stark fruktan, hopdrog jag vingarna och förde dem intill min kropp, varvid jag tyckte mig förlora den upplyftande kraften i dem och den tillhörande blåsan, alldeles som luften släppes ut ur en ballong, och fann mig huvudstupa kastad mot jorden. Därvid räddades jag visserligen genom några flaxningar från att smulas sönder, men undkom ej stötarna och bedövningen av ett tungt fall. Jag skulle dock hava fortsatt mina ansträngningar, om ej Zee, som välvilligt ledsagade mig på mina flygförsök, varnat mig därför och snarare befallt mig upphöra en dag, då hon flygande alldeles under mig mottog min fallande kropp på sina egna utspända vingar och sålunda bevarade mig från att bryta nacken mot taket av en av de pyramider, från vilka vi nedstigit.

”Jag ser”, sade hon, ”att alla dina försök äro förgäves, ej därför att detta är vingarnas skuld eller orsakas av något fel i din kroppsbyggnad, utan av en obotlig brist i din viljekraft. Lär härav, att förbindelsen mellan viljan och kraften hos detta fluidum, som nu står under Vril-yas makt, ej fanns hos de första upptäckarna, ej heller ernåddes av en enda generation, utan gradvis tillvuxit i likhet med andra egenskaper hos detta släkte, i den mån det övergått från fader till son, så att den till slut blivit en instinkt; ett barn av vårt släkte ’vill’gå. Det använder sina uppfunna vingar med lika mycken lätthet, som fågeln använder sina medfödda. Jag tänkte ej så noga härpå, då jag tillät dig försöka, ty jag livade mig ett sällskap i dig. Jag skall nu övergiva försöket. Ditt liv har blivit mig dyrbart.” Härvid antog Gyns röst och anlete en ovanlig ljuvhet, och jag kände mig härav mera allvarsamt oroad, än av mina föregående flygförsök.

Medan jag är på kapitlet om vingar, bör jag ej glömma att omtala ett bruk bland Gy-ei, som förekom mig särdeles vackert, i anseende till den känsla, som förestavar det. En Gyn bär vanligen vingar, medan hon är jungfru – hon deltager med Ana i de luftiga lekarna – hon vågar sig ensam fjärran bort i denna underjordiska världs trakter; vad djärvhet och skicklighet i flykten beträffar, ävensom i rörelsernas behov överträffar hon det andra könet. Men från bröllopsdagen bär hon ej vingar längre, hon upphänger dem med egen hand över bröllopsbädden och återtager dem ej, förrän äktenskapet upplöses av misshällighet eller döden. Då nu Zee’s röst och blick antog ett sådant ljuvt uttryck, att jag därvid förskräcktes – svävade Taë, som ledsagat oss på vår flykt och vida mer haft en barnslig glädje åt mina bakvända försök än fruktan för min fara, över oss i den klara luften på sina utbredda vingar. Vid den unga Gyns ljuva ord skrattade han högt och sade: ”Om Tishen ej kan lära sig bruka vingarna, kan du dock vara hans följeslagarinna, Zee, ty du kan upphänga dina egna.”

 

Tjugoförsta kapitlet

Jag hade under någon tid hos min värds högeligen bildade och ståtliga dotter iakttagit denna ömma och beskyddande känsla, som en allvis Försyn förlänat kvinnan, vare sig ovan eller under jorden. Men ända till helt nyligen hade jag tillskrivit denna känsla det tycke för favoriter, som en mänsklig kvinna alltid delar med ett mänskligt barn. Jag började nu frukta, att den känsla, med vilken Zee värdigades betrakta mig, skilde sig från dej jag ingivit Taë. Men denna övertygelse ingav mig ingalunda den behagliga belåtenhet, som mannens fåfänga vanligen ingiver honom, över ett smickrande erkännande av hans personliga förtjänster från det täcka könets sida; den ingav mig däremot fruktan. Av alla samhällets Gy-ei möjligen den lärdaste och starkaste, var Zee även enligt allas omdöme den vänligaste och älskades allmänt. Önskan att hjälpa, stödja, beskydda, lindra och trösta tycktes hava genomträngt hela hennes väsen. Ehuru de betydliga olyckor, som hava sin rot i brist och brott, äro okända för Vril-yas sociala förhållanden, så har dock ingen lärd upptäckt i vril den kraft, som kan förjaga sorgen från livet, och varhelst sorg fann sin väg till folket, där följde Zee såsom tröstarinna. Lyckades det ej för någon Gy att behaga den hon älskade, så uppsökte Zee henne och uppbjöd hela sin förmåga att trösta och hjälpa henne bära ett bekymmer, som så företrädesvis har behov av att lindras och delas av en förtrogen. I de sällsynta fall, då svår sjukdom angrep barn eller ungdom, eller i de ännu mer sällsynta, då vid barnens hårda och äventyrliga prövningstid någon olyckshändelse med åtföljande skada och smärta inträffade, lämnade Zee sina studier och andra sysselsättningar och blev den helande vårdarinnan. Hennes käraste utflykter voro till områdets yttersta gränser, varest barnen voro på vakt emot utbrott av naturens kämpande krafter eller mot strövtåg av vilda, skadliga djur, för att varna dem för någon fara, som hon genom sina kunskaper upptäckte eller förutsåg, eller vara tillstädes, om någon olycka skulle hända. Till och med vid sina vetenskapliga sysselsättningar visste hon att förena sin välvilja med ändamålet för sin undersökning. Ty lärde hon en ny uppfinning, som kunde medföra nytta för utövaren av någon särskilt sysselsättning, skyndade hon sig att meddela och förklara densamma. Om någon ålderstigen medlem av de Lärdes Akademi under arbetet med något dunkelt eller oklart ämne förvirrades eller tröttnade, kunde hon med största tålamod ägna sig åt hans hjälp, utarbeta enskildheterna för honom, liva hans mod med sitt förhoppningsfulla småleende, upplysa hans förstånd med sina snillrika anmärkningar, med ett ord, vara hans goda skyddsande, som stärkte och inspirerade honom. Samma ömhet visade hon för de lägre varelserna. Ofta såg jag henne hemföra sjuka eller sårade djur, sköta och omhulda dem, som en moder omhuldar sitt sjuka barn. Mången gång, då jag satt på balkongen eller i den hängande trädgården utanför mitt fönster, såg jag henne uppstiga på sina lysande vingar, och inom få ögonblick uppflögo grupper av barn, som fått sikte på henne, med glättiga hälsningsrop och omgåvo henne på alla sidor, så att hon syntes vara medelpunkten för denna oskyldiga glädje. Då jag vandrade med henne bland klipporna och dalarna utanför staden, kunde älgen uppvädra eller se henne på långt håll och komma framhoppande för att erhålla smekningar från hennes hand eller få följa hennes steg, till dess djuret bortskickades med en mild viskning, som djuret lärt sig förstå. Det är sedvanligt bland de unga Gy-ei att på sin panna bära ett diadem eller en krona av ädelstenar, som likna opaler, ordnade i fyra strålar eller uddar såsom en stjärna. Vid vanligt bruk lysa dessa ej, men vidröras de med vril-staven, få de en klar lysande låga, som dock ej bränner. Denna krona tjänar till prydnad vid deras fester och till upplysning, då de vandra bortom sina artificiella ljus genom mörka trakter. Det gavs ögonblick, då jag såg Zees tankfulla majestätiska anlete upplysas av denna gloria, varvid jag knappt trodde mig se en dödlig varelse, utan böjde mitt huvud för henne såsom för en uppenbarelse från himmelen. Men aldrig kände mitt hjärta för denna överlägsna och högsinta kvinna någon känsla av mänsklig kärlek. Kom väl detta därav, att bland de folkslag jag tillhörde männens stolthet inverkar så kraftigt på hans passioner, att kvinnan för honom mister sitt behag som kvinna, om han känner henne sig överlägsen? Men genom vilken sällsam dårskap kunde väl denna dotter av ett folk, som i känslan av sin överlägsna makt och lyckliga belägenhet ansåg alla andra folk för barbarer, värdigas hedra mig med sitt tycke? Vad personliga egenskaper beträffar, så skulle, ehuru jag bland mitt folk ansågs begåvad med ett fördelaktigt yttre, även den vackraste av mina landsmän synts obetydlig och fadd i jämförelse med den storartade och lugna skönhet, som utmärkte Vril-ya. Nyheten, den stora olikheten mellan mig och den omgivning, vid vilken Zee var van, torde sannolikt hava bidragit att missrikta hennes tycke, och, som läsaren sedermera skall se, torde denna orsak hava varit tillfyllest att förklara den förkärlek, varmed en annan ung Gy, som knappt lämnat barnåldern och i alla avseenden var Zee betydligt underlägsen, utmärkte mig. Men den som tager i betraktande de känslor av ömhet jag nyss beskrivit hos Aph-Lins dotter, skall lätt inse att huvudorsaken till hennes tycke för min person låg i hennes instinktlika önskan att vårda, omhulda, beskydda, understödja och undervisa. Då jag nu tänker tillbaka, kan jag endast på detta sätt förklara denna svaghet, som var ovärdig hennes höga själ och förnedrade en Vril-yas dotter till en vanlig kvinnas tillgivenhet för en person, henne så underlägsen som hennes faders gäst. Men orsaken må vara vilken som helst, medvetandet, att jag ingivit en sådan känsla uppfyllde min själ med ängslan – en ängslan för hennes fullkomligheter, för hennes hemlighetsfulla makt, för den outplånliga olikheten mellan hennes och min härkomst; och med denna ängslan förenade sig, jag måste till min skam erkänna det, den mera materiella och oädla fruktan för de faror, för vilka hennes kärlek utsatte mig.

Kunde det väl för ett ögonblick antagas, att denna upphöjda flickas släktingar och vänner utan harm och avsky skulle se en förening mellan henne och en Tish? Henne kunde de ej straffa, henne kunde de ej hindra eller avlägsna. Varken i det husliga eller offentliga livet kände de någon styrkans lag bland sig, men de kunde göra ett slut på hennes dårskap genom att slunga en blixt av vril på mig.

Under dessa olyckliga omständigheter var dock mitt samvete rent och min heder fri från varje förebråelse. Det var påtagligen min skyldighet, om Zees förkärlek vidare yppade sig, att därom underrätta min värd med all den skonsamhet naturligtvis, som av en väluppfostrad man alltid bör iakttagas, då han åt en annan anförtror något ynnestbevis, varmed någon medlem av det täcka könet utmärkt honom. Sålunda skulle jag i alla händelser befrias från varje ansvar eller misstanke att själv hava delat Zees känslor; och min värds överlägsna klokhet skulle möjligen kunna finna ett sätt att befria mig ur min farliga ställning. Genom detta beslut lydde jag en bildad och sedlig människas vanliga instinkt, som, ehuru den väl kan misstaga sig, dock bjuder att välja raka vägen i de fall, då det är stridande mot hennes böjelser, fördelar och säkerhet att begagna sig av omvägar.

 

Tjugoandra kapitlet

Såsom läsaren kanhända iakttagit, hade Aph-Lin alldeles icke gynnat ett oinskränkt och allmänt umgänge mellan mig och hans landsmän. Ehuru han litade på mitt löfte att icke meddela några underrättelser om den värld, från vilken jag kommit, och ännu mera på deras löfte, av vilka han fordrat, att de aldrig skulle fråga mig, vilket Zee även gjort av Taë, kände han sig dock icke säker, att om jag tilläts blanda mig bland mängden, vars nyfikenhet jag uppväckt, jag skulle kunna vara tillräckligt på min vakt mot deras frågor. Då jag därför gick ut, var jag aldrig ensam; jag åtföljdes alltid antingen av någon medlem av min värds familj eller av min vän Taë Bra, Aph-Lins hustru, gick sällan utom trädgården, som hörde till huset, och sysselsatte mig mest med läsningen av gammal litteratur, innehållande romaner och berättelser, som ej mera förekommo i de moderna skrifterna och målade ett för henne fullkomligt främmande liv, vilket ysselsatte hennes inbillningskraft: levnadsmålningar, som liknade det liv, vi ovan jord varje dag leva, färglagda av våra sorger, synder och lidelser, men som för henne var, vad sagorna ur Tusen och en natt äro för oss. Men smaken för läsning hindrade likväl icke Bra i utövningen av sina plikter såsom husmor i det största hushållet i staden. Hon gjorde dagligen sin rund genom rummen och eftersåg, att automaterna och andra mekanska inrättningar voro i ordning, att de många barn, som av Aph-Lin användes antingen i hans enskilda eller statens tjänst, omsorgsfullt omhuldades. Bra granskade likaledes hushållets alla räkenskaper, och hennes största nöje var att hjälpa sin man med de göromål, vilka voro förenade med hans tjänst såsom huvuduppsyningsman över belysningsdepartementet, varför hon merendels måste hålla sig inomhus. De båda sönerna avslutade sin uppfostran vid de Lärdes Akademi. Den äldre, som hade mycken böjelse för mekaniken, intresserade sig i synnerhet livligt för klockor och automater och var just sysselsatt med inredningen av en bod eller ett magasin, varest han kunde utställa  sina alster och få dem försålda. Den yngre sonen föredrog lantbruket med dess sysselsättningar, och då han ej besökte Akademiens kurser i lanthushållning, sysselsatte han sig med dess praktiska tillämpning på sin faders egendomar. Härav synes, vilken fullkomlig jämlikhet fanns hos detta folk, hos vilket bodäraren stod lika högt i anseende som den stora egendomsägaren. Aph-Lin var samhällets rikaste medborgare, och dock föredrog hans son att hålla en bod framför varje annan sysselsättning; ej heller tycktes hans val vittna om brist på upphöjda åsikter hos honom.

Den unge mannen var synnerligen intresserad av att undersöka mitt fickur, vars verk var nytt för honom, och blev högeligen förtjust, då jag gjorde honom en skänk därav. Kort därefter gjorde han mig en återskänk av ett ur av hans egen uppfinning, som visade tiden så väl efter mitt ur som efter Vril-yas beräkning. Jag har ännu detta ur i behåll, och det har väckt mycken beundran hos Londons och Paris förnämsta urmakare. Det är av guld med diamantbesatta visare och siffror och spelar en av Vri-yas favoritmelodier, då det anger timmarna; det behöver blott dragas upp en gång på tio månader och har ännu aldrig gått orätt. Som dessa unga bröder voro sålunda sysselsatta, utgjordes mitt vanliga sällskap av min värd och hans dotter. I följd av de slutsatser, till vilka jag kommit, började jag söka undanflykter, då Zee bad mig följa sig ensam ut, och begagnade ett tillfälle, då denna lärda Gy höll ett föredrag i de Lärdes Akademi, att bedja Aph-Lin visa mig sin lantgård. Som denna låg på något avstånd, men Aph-Lin ej gärna gick, och jag undergivet avstått från alla vidare försök att flyga, reste vi dit i en av de luftbåtar, vilka tillhörde min värd. Ett barn om åtta års ålder i min värds tjänst var vår styrman. Min värd och jag vilade på kuddar, och jag fann detta fortskaffningssätt ganska lätt och behagligt.

”Aph.Lin”, sade jag, ”du blir väl icke ond, hoppas jag, om jag begär ditt tillstånd att under någon tid besöka andra stammar och samhällen av edert folk. Dessutom har jag en stark böjelse att se de folk, som ej hava edra inrättningar och av eder anses som vildar. Det skulle högeligen intressera mig att se de skiljaktigheter, vilka kunna finnas mellan dem och de folk, som vi ovan jord anse för civiliserade.”

”Det är alldeles omöjligt att härifrån resa ensam”, sade Aph-Lin. ”Även bland Vril-yas stammar skulle du vara utsatt för stora faror. Vissa egendomligheter i din kroppsbyggnad och färg, och den ovanliga företeelsen av hårtofsar på dina kinder och din haka, vilket hos dig utmärker en An bestämt skiljande sig från vårt släkte och varje hittills känd barbarisk stam, skulle naturligtvis ådra dig särskilt uppmärksamhet frånd en Lärdes Akademi i varje stat du besökte, och det skulle helt och hållet bero på lynnet hos någon av de lärda medlemmarna, huruvida du skulle gästvänligt emottas såsom du blivit det här, eller med ens dissekeras för vetenskapliga ändamål. Du bör veta, att då Tur först mottog dig i sitt hus, och du av Taë insövdes för att hämta dig från din föregående fruktan eller ansträngning, samlade sig de lärde hosTur och voro ganska delade i sina åsikter, om du var en oskadlig eller farlig varelse. Under din sömn undersöktes dina tänder, och de visade tydligen, att du ej ensamt levde av vegetabilisk utan även av animalisk föda. Köttätande djur av din storlek utrotas alltid såsom varande av en farlig och vild natur. Våra tänder äro, såsom du utan tvivel iakttagit, ej så formade som de varelsers, vilka leva av kött.*). Af Zee och andra lärde påstås visserligen, att i forna tider, då Ana jagade levande varelser och livnärde sig av dem, deras tänder varit skapade för detta ändamål. Men, om ock så varit fallet, hava de förändrats genom ärftlig inverkan och blivit lämpade för vår nuvarande föda; ej heller äro de barbarer, som hylla den oroliga och vilda statsform, vi kalla Glek-Nas, köttätare såsom rovdjuren.”

*) Detta hade jag icke iakttagit och är för övrigt ej hemma i zoologien för att kunna bedöma det.

”Under tvisten föreslog man att dissekera dig, men Taë lade sig ut och bad för dig, och som Tur till följd av sin tjänst är emot alla nya undersökningar, vilka ej överensstämma med vår vana att skona liv, utom där detta visar sig farligt eller skadligt för samhällets väl, så blev jag, vilkens plikt är att såsom statens rikaste medborgare visa gästvänskap mot avlägsna främlingar, efterskickad. Hade jag nekat att mottaga dig, skulle du blivit överlämnad åt de Lärdes Akademi, och hur det då gått dig, tilltror jag mig ej att säga. Utom denna fara hade du möjligen kunnat råka möta något fyra års barn, som just nyss fått sin vrilstav, och detta förskräckt över ditt egendomliga utseende, skulle i ögonblickets ingivelse hava förvandlat dig till aska. Själva Taë var nära att göra det, då han första gången såg dig, om ej has fader hindrat honom. Därför säger jag, att du ej kan resa ensam, men i sällskap med Zee är du säker; och jag tvivlar ej på att hon följer dig på en tur genom de angränsande staterna, som tillhöra Vril-ya (ej till de vilda); jag skall fråga henne.”

Emedan min avsikt med begäran att få resa var att undkomma Zee, utropade jag hastigt: ”Nej, jag beder, gör det ej. Jag avstår från mitt förehavande. Du har sagt nog om dess faror för att avskräcka mig. Därtill kan jag knappt anse riktigt, att en ung Gy med din älskvärda dotters tilldragande behag skulle resa till andra trakter utan bättre skydd än en Tish med mitt obetydliga utseende och min ringa styrka.”

Aph-Lin visslade sakta, vilket är det enda skratt en fullvuxen An tillåter sig, förrän han svarade: ”Förlåt mitt oartiga men ofrivilliga utbrott av löje över en anmärkning, som min gäst gör på fullt allvar. Men jag kunde ej annat än le vid tanken på att Zee, som utöva en sådan omsorg över alla, att barnen kalla henne ”beskyddarinnan”, skulle behöva något skydd mot faror, som kunna hota henne från männens påflugna beundran. Vet dessutom, att våra Gy-ei, medan de äro ogifta, äro vana att ensamma resa bland andra stammar för att se, om de ej bland dem finna någon An, som bättre behagar dem än de hemmavarande. Zee har redan gjort tre sådana resor, men ännu är hennes hjärta fritt.”

Här yppade sig ett tillfälle, som jag sökt, och med nedslagna blickar och tvekande röst sade jag: ”Vill du, min goda värd, lova mig din förlåtelse, om jag säger något, som kan bedröva dig?”

”Säg blott sanningen, jag skall ej förtörnas, och skulle jag göra det, tillhör det dig, ej mig att förlåta.”

”Gott, hjälp mig då att lämna dig, och huru gärna jag än skulle vilja se mer av alla under och njuta längre av eder gästfrihet, låt mig återvända till mitt folk.”

”Jag frukar, att skäl finnas, varför jag ej kan göra detta. I alla händelser kan det ej ske utan tillstånd av Tur, och han skall sannolikt ej giva det. Du är ej utan förstånd och kan, ehuru jag ej tror det, hava dolt för oss de medel att förstöra, som ditt folk äger; du kan korteligen bringa fara över oss, och, om Tur hyser denna åsikt, är det hans skyldighet att antingen göra ett slut på ditt liv eller för dina återstående dagar inspärra dig i en bur. Men varför önskar du lämna ett samhälle, som du artigt nog anser lyckligare än det du tillhör?”

”O, Aph-Lin! Mitt svar är klart. För att ej ofrivilligt och utan min egen vetskap bedraga din gästfrihet; för att ej till följd av denna nyckfullhet, som hos det andra könet i vår värld övergått till ordspråk, och varifrån även en Gy ej är fri, din dyrkansvärda dotter måtte betrakta mig, ehuru Tish, som en bildad An, och – och – och –”

”Välja dig till sin make”, inföll Aph-Lin allvarligt,men utan tecken till överraskning eller misshag.

”Du sade det.”

”Det skulle vara en olycka”, återtog min värd efter ett ögonblicks tystnad, ”och jag känner, att du handlat som du bort, då du varnade mig. Det är, som du säger, ej ovanligt att en ogift Gy fattar ett tycke, som för andra kan synas som en nyck. Men det givas intet medel att få en ung Gy att avstå från den väg hon en gång valt. Allt, vad vi kunna göra, är att tala med henne, ehuru erfarenheten visar, att hela de Lärdes Akademi förgäves söker förmå en Gy att taga sitt förstånd till fånga, då det gäller hennes kärleks val. Jag hyser bekymmer för dig, ty ett sådant giftermål skulle strida mot A-glauran eller samhällets väl, alldenstund barnen av ett sådant äktenskap försämra släktet; därtill födas de med köttätande djurs tänder. Detta kan ej tillåtas. Zee, som Gy, kan ej övervakas, men du, som Tish, kan dödas. Jag råder dig att motstå hennes ömhet, att öppet förklara, att du ej kan besvara hennes kärlek. Detta hjälper bestämt. Mången An, som högt älskas av en Gy, förkastar henne och gör ett slut på hennes frieri genom att gifta sig med en annan. Du kan göra detsamma.”

”Nej; ty jag kan ej gifta mig med en annan Gy utan att förnärma samhället och utsätta mig för möjligheten att fostra köttätande barn.”

”Du har rätt. Allt vad jag kan säga, och jag säger det med den ömhet jag är skyldig en Tish och den öppenhet jag är skyldig en gäst, är, att om du bifaller, dödas du. Jag måste lämna åt dig själv att försvara dig. Kanske är det bättre att säga Zee, att hon är ful. Detta uttryck på en älskares läppar är vanligen nog att släcka kärleken hos den mest brinnande Gy. Nu äro vi framme vid min lantgård.”

 

Tjugotredje kapitlet

Jag måste bekänna, att mitt samtal med Aph-Lin och den köld, med vilken han förklarade sig oförmögen att utöva något inflytande på sin dotters farliga nyck och behandlade frågan om den tillintetgörelse, varför hennes kärlekslåga utsatte min alltför förföriska person, betog mig det nöje jag eljest skulle hava känt vid betraktandet av min värds lantställe och den ytterliga fulländning i maskinerier, varmed lantbruket bedrevs. Huset skilde sig till det yttre från den klumpiga och dystra byggning, som Aph-Lin bebodde i staden, och som mera syntes besläktat med de klippor, ur vilka själva staden var uthuggen. Dess väggar voro sammansatta av träd planterade några få fot från varandra; mellanrummen fylldes av detta genomskinliga metalliska ämne, som hos Ana ersätter glas. Alla träden blommade, och verkan var ganska fördelaktig, ehuru det hela ej var av bästa smak. Vi mottogos vid porten av automater, som förde oss in i ett rum, vars like jag förr aldrig sett, men varom jag drömt mången sommardag – till hälften rum, till hälften trädgård. Väggarna bildades av en massa klängväxter. Öppningarna, som vi kalla fönster, från vilka metalluckorna voro skjutna, medgåvo olika utsikter, somliga över det vida landskapet med dess sjöar och klippor, anda åter över små inhägnader motsvarande våra drivhus, fyllda med mossor och blommor. Längs rummets sidor omväxlande blomsterbänkar med vilokuddar. Mitt på golvet fanns en springkälla med den vätska, som jag förmodade vara nafta. Den hade en strålande rosenfärg och upplyste fullkomligt rummet utan några lampor. Allting runt omkring i rummen bekläddes av en mjuk och tjock mossa, ej grön (denna färg såg jag aldrig på dessa trakters vegetation), utan av en mjuk, brun ton, på vilken ögat vilade med samma känsla av behag, som hos oss på grönskan. I blomsterinhägnaderna, vilka jag kallat drivhus, funnos otaliga sångfåglar, vilka, medan vi vistades i rummet, uppstämde sina harmoniska sånger, till vilka de hos dessa folk inövas. Taket var öppet. Hela scenen var förtjusande och tilltalade alla sinnen – musik från fåglarna, vällukt från blommorna och växlande skönhet för ögat, vart det blickade. Över det hela härskade ett vänligt lugn. Vilket ställe, tänkte jag för mig själv, för en smekmånad, om en brud-Gy blott vore mindre fruktansvärd utrustad, såväl med kvinnliga rättigheter, som med en mans styrka. Men en Gy så lärd som Zee, så storväxt, så ståtlig, så långt över alla de varelser vi kalla kvinnor, nej, även om jag ej känt fruktan för döden, så var det dock ej om henne, som jag velat drömma på detta förtjusande, för svärmande kärlek skapade ställe.

Automaten återkom och bjöd oss en av de läckra drycker, som äro Vril-yas oskyldiga vin.

”I sanning”, sade jag, ”är icke detta en förtjusande boning, och jag kan knappt begripa, varför du ej bor här, hellre än i stadens kvalm.”

”Såsom samhället ansvarig för belysningens vidmakthållande, tvingas jag att huvudsakligen vistas i staden och kan endast komma hit för kortare tid.” 

”Men då, om jag förstått rätt, ingen titel eller inkomst är förenad med din tjänst, och den kräver besvär, varför antog du densamma?”

”Var och en av oss lyder utan invändning Turs befallningar. Han sade: ’Aph-Lin ombedes att åtaga sig ordförandeskapet i belysnings-kommissionen’, och jag hade intet val. Men då jag nu innehaft tjänsten under en längre tid, ha de bestyr, som i början voro ovälkomna, blivit, om icke behagliga, dock drägliga. Vi påverkas alla av vanan – till och med vårt släktes olikhet med vildarna är i själva verket blott en fortsatt och ärvd vana, som blivit det bestämmande huvuddraget i hela vår natur. Du ser, att Ana finnas, vilka åtaga sig en förste överhetspersons ansvar, men ingen skulle göra detta, om hans skyldigheter voro tunga eller några invändningar gjordes vid åtlydnaden av hans befallningar.”

”Även om hans befallningar anses olämpliga eller orättvisa?”

”Vi tillåta oss icke sådana tankar, och i själva verket går allting som om var och en handlade efter urminnes vana.”

”Då högste styresmannen dör eller drager sig tillbaka, huru sörjen I då för hans efterträdare?”

”Den An, som flera år förvaltat detta ämbete, är den lämpligaste personen att välja en efterträdare, som förstår dessa skyldigheter; också utnämner han vanligen sin efterträdare.”

”Sin son kanske?”

”Ganska sällan; ty det är icke någon plats, som var och en söker eller önskar, och fadren tvekar naturligtvis att tvinga sin son. Men vägrar Tur att göra sitt val av fruktan för att man kunde antaga, att han mot den person, på vilken hans val faller, hyser någon ovilja, så drages lott av tre medlemmar av de Lärdes Akademi, vem av dem skall hava rätt att välja statschefen. Vi anse, att en ensam måttligt begåvad Ans omdöme är bättre än tre eller fleras, huru visa de än må vara; ty bland tre uppkommer nödvändigtvis tvist, och där tvist härskar fäller lidelsen utslaget. Det sämsta val, som göres av ’en’, vilken icke har någon anledning att välja orätt, är bättre än det bästa valet, som göres av ’flera’, som hava många anledningar att icke välja rätt.”

”Du omvänder i din politik de regler, som följas i mitt land.”

”Ären I då alla i ditt land nöjda med eder styrelse?”

”Alla! ingalunda. Den styrelse, som mest behagar somliga, misshagar däremot andra.”

”Då är vårt sätt att gå tillväga bättre.”

”För eder kan det väl så vara; men enligt våra seder skulle ej en Tish göras till en askhög, om en kvinna tvang honom att gifta sig med henne; och som jag nu är Tish, längtar jag att återvända till min värld.”

”Fatta mod min stackars lilla Tish; Zee kan ej tvinga dig att äkta sig. Hon kan blott bedja dig därom, men låt ej övertala dig. Kom nu och se på mina ägor.”

Vi gingo bort till en gård omgiven av stall, ty ehuru Ana icke hålla kreatur för näring, uppföda de dock ett antal djur för mjölkning och ullklippning. De mjölkande djuren hava ingen likhet med våra kor, ej heller de uppbärande med våra får, och icke tror jag att någondera slaget finnes bland dem. De använda mjölk av tre djurarter; en liknar antilopen, men är större, så stor som en kamel, de andra båda äro mindre, och, ehuru de skilja sig något från varandra, likna de icke något djur, som jag sett på jorden. De äro mycket släta och hava rundade former; deras färg liknar det fläckiga rådjurets; de hava ett milt utseende och vackra, mörka ögon. Mjölken från dessa tre djurarter skiljer sig i mängd och smak. Den utspädes vanligen med vatten och försötmas med saften av en egendomlig, doftande frukt, ehuru den redan i och för sig är särdeles närande och smaklig. De djur, vilkas fäll tjänar till beklädnad och många andra ändamål, likna mera den italienska geten än något annat djur, men äro betydligt större och hava inga horn. Deras ull är ej tjock, men mycket lång och fin; den växlar till färgen, men är aldrig vit, vanligast skiffer- eller lavendelfärgad; förarbetad färgas den efter behag. Dessa djur äro ytterligt tama och skötas med största omsorg och ömhet av barnen (huvudsakligen flickor), som vakta dem.

Vi besökte därefter vidsträckta lador, fyllda med spannmål och frukt. Jag vill här anmärka, att huvudfödan hos dessa folkslag utgöres först och främst av ett slags säd med större ax än vårt vete, varav genom odling frambringas ständigt nya varieteter med olika smak, och därnäst av en frukt så stor som en liten pomerans, vilken, då den plockas, är hård och besk. Den bevaras flera månader i magasinerna och bliver därvid saftig och söt. Dess mörkröda saft ingår i de flesta såser. De hava många slags oliven liknande frukter, ur vilka de pressa fina oljor. Likaledes finnes en planta, som liknar sockerrör, men vars saft ej är så söt, ehuru av en utmärkt vällukt. De odla inga bin eller honungsberedande insekter, men använda mycket den söta kåda, dom sipprar ut ur ett barrträd ej olikt vår araucaria. Deras mark överflödar därjämte av ätbara rötter och växter, vilkas förädling och variering är huvudföremålet för deras odling. Jag påminner mig icke, att jag sett något mjöl hos detta folk, ehuru detta väl inskränkes till hushåll, i vilka ej några välsmakande nya näringsämnen blivit införda. Med ett ord, deras matlagning är, såsom jag redan sagt, utmärkt och så olika och växlande, att man ej saknar köttfödan. Deras fysiska styrka och kroppsformer visa därtill, att kött ej äro nödvändigt för alstringen av muskelfibrer. De hava inga druvor – deras drycker äro oskyldiga och läskande. Huvuddrycken är dock vatten, i vars val de äro ytterst kinkiga, och i vilket de genast märka minsta förorening.

”Min yngre sons käraste sysselsättning är att föröka våra produkter”, sade Aph-Lin, då vi gingo genom ladorna, ”och därför skall han ärva dessa egendomar, som utgöra huvuddelen av min förmögenhet. För min äldre son skulle ett sådant arv endast medföra besvär och bekymmer.”

”Jag undrar om det bland eder finnes många söner, som anse arv av stor rikedom för stort besvär och bekymmer.”

”Säkerligen; det finnes i sanning blott få bland Vril-ya, vilka ej anse, att en förmögenhet över medelmåttan är en tung börda. Vi äro ett tämligen lättjefullt fok, då vi kommit ur barnaåren, och tycka ej om att underkasta oss större möda, än vi tåla, och stor förmögenhet medför stort besvär. Så till exempel utmärker den oss till offentlig tjänst, vilken ingen bland oss älskar, och vars emottagande ingen kan vägra. Det tvingar oss till en ständig uppmärksamhet på våra fattigare landsmän, på det vi må kunna ombesörja deras behov och förekomma att de falla i fattigdom. Ett gammalt ordspråk bland oss säger: ’Fattig mans behov är rike mans skam’.” ”Förlåt, om jag ett ögonblick avbryter dig. Du medgiver således att några av Vril-ya lida brist och behöva understöd?”

”Om du med brist menar de försakelser och den nöd, som härskar i Koom-Posh, så är sådant omöjligt bland oss, såvida ej en An genom ovanliga tilldragelser förlorat alla medel, ej kan eller vill utvandra och antingen uttömt sina släktingars eller personliga vänners medlidsamma hjälp eller vägrar mottaga den.”

”Nå väl, intager han då icke ett barns eller en automats plats och bliver en arbetare, en tjänare?”

”Nej, vi betrakta honom som en olycklig person med rubbat förstånd och flytta honom på allmän bekostnad till en offentlig byggning, varest bekvämlighet och varje lyx, som på något sätt bedrager att mildra hans olycka, slösas på honom. Men en An tycker ej om att anses tokig, och därför inträffa sådana fall så sällan, att den offentliga byggning, varom jag talat, numera är en övergiven ruin, vars sista innevånare var en An, som jag påminner mig från min barndom. Han tycktes ej medveten om sin fånighet och skrev Glaubs (poesi). Då jag talade om behov, menade jag sådana, vilkas bestridande överstiger en Ans tillgångar – såsom dyrbara sångfåglar eller lantgårdar; den riktiga vägen att tillfredsställa dessa behov är då att köpa av honom något, som han säljer. Härigenom nödgas Ana, sådana som jag, vilka äro mycket rika, att köpa en mängd saker, som de ej behöva, och att leva på synnerligen stor fot, ehuru de skulle föredraga ett anspråkslöst liv. Så till exempel är storleken av mitt hus i staden en källa till stora bekymmer för mig och min hustru, men jag är tvungen att hava det så obekvämt stort, emedan jag såsom samhällets rikaste An är utsedd att härbärgera och pläga främlingar från andra samhmällen, då dessa i stora massor besöka oss tvenne gånger om året, eller då vissa periodiska sammankomster hållas, och släktingar och anförvanter, som äro spridda över alla Vril-yas stater, samlas för någon tid. Denna så storartade gästfrihet är ej i min smak, och därför skulle jag känna mig lyckligare, om jag vore mindre rik. Men vi måste alla bära den lott, som blivit oss anvisad under denna korta levnad. Ty vad är väl i det stora hela hundra år mer eller mindre i jämförelse med de tider vi hädanefter måste genomgå. Lyckligtvis har jag en son, som älskar stora rikedomar. Det är ett sällsynt undantag från den allmänna regeln, och jag bekänner, att jag ej begriper det.”

Efter detta samtal försökte jag ånyo att återvända till det ämne, som mest tyngde på mitt hjärta, nämligen utsikterna att undkomma Zee. Men min värd undvek på ett artigt sätt allt förnyande av detta ämne, och vi bestego ånyo luftbåten. På vår hemväg möttes vi av Zee, som, då hon vid sin återkomst från de Lärdes Akademi funnit oss utgångna, hade påtagit sina vingar och flugit ut att söka oss.

Hennes ädla, men för mig ingalunda förföriska drag klarnade, då hon fick se oss, och svävande på sina stora utbredda vingar bredvid båten sade hon i en förebrående ton till Aph-Lin: ”O, min fader, var det väl rätt handlat av dig att äventyra vår unge gästs liv i detta fordon, vid vilken han ej är van? Han kunde vid en oförsiktig rörelse falla över sidan, och ack! Han liknar icke oss, han har inga vingar. Det skulle bliva hans död om han föll. Dyre vän!” fortfor hon, tilltalande mig i en mildare ton, ”har du icke tänkt på mig, då du kunnat övertyra ett liv, som blivit nästan en del av mitt eget? Var aldrig mer så oförsiktig, då jag ej är närvarande. Vilken förskräckelse har du ej injagat på mig!”

Jag kastade en hastig blick på Aph-Lin i avvaktan på att han till slut missnöjd skulle tillrättavisa sin dotter för uttryck av oro och tillgivenhet, vilka under alla omständigheter i världen ovanpå jorden skulle betraktats oblyga från en ung kvinnas läppar, då de ställdes till en man, som ej var förlovad med henne, även om han var av samma rang som hon.

Men så bestämda äro Gyns rättigheter i dessa stater, och så i främsta rummet satt Gy-ei rättigheten att fria och uttrycka sin tillgivenhet för Ana, att Aph-Lin lika litet skulle kommit på den tanken att tillrättavisa sin dotter, som att icke lyda Turs befallningar. I detta samhälle var vanan, som sagt, allt.

Han svarade milt: ”Zee, Tish var ej i fara, och min tro är, att han ganska väl kan reda sig själv.”

”Jag önskar hellre, att han åt mig anförtrodde omsorgen om sin säkerhet. O, hjärta av mitt hjärta, vid tanken på din fara kände jag först huru mycket jag älskar dig.”

Aldrig har väl en ung man känt sig i en så falsk ställning som jag. Dessa ord uttalades så högt, att de hördes av Zees fader ävensom av barnet, som styrde båten. Jag rodnade av blygsel över dem och kunde ej hjälpa att jag ovilligt utbrast: ”Zee, antingen hånar du mig, vilket, då jag är din faders gäst, ej anstår dig, elelr yttrar du ord, som ej passa en ogift Gy att säga åt en An av hennes eget släkte, om han ej med hennes föräldrars tillstånd förlovat sig med henne. Huru mycket mera opassande är det ej att säga åt en Tish, som aldrig försökt väcka din tillgivenhet och aldrig kan betraka dig med andra än vördnadens och ängslans blickar!”

Aph-Lin gjorde mig ett förstulet tecken av sitt gillande, men sade ingenting.

”Var ej så grym!” utropade Zee med sin klara stämma. ”Kan väl kärleken behärska sig, då den kännes uppriktig? Tror du då att en Gy döljer en känsla, som uppfyller henne? Från vilket land måste icke du komma!”

Här inföll Aph.Lin ursäktande: ”Bland Tish-ba äro ditt köns rättigheter ej fastställda, och i alla händelser kan min gäst tala frimodigare med dig, om han ej störes av andra personers närvaro.”

Zee svarade ej något på denna anmärkning, utan kastade på mig en öm, förebrående blick, skakade sina vingar och flög hem.

”Jag hade åtminstone påräknat någon hjälp av min värd”, sade jag med bitterhet, ”mot de faror, för vilka hans egen dotter blottställer mig.”

”Jag gav den bästa jag kunde giva. Att motsäga en förälskad Gy är att understödja hennes förehavande. Hon tål inga invändningar mot sin kärlek.”

 

Tjugofjärde kapitlet

Då vi lämnade luftbåten, väntade ett barn på Aph-Lin i salen med en inbjudning att deltaga i likbegängelsen av en släkting, som nyss lämnat det jordiska.

Jag hade ännu icke sett någon begravningsplats eller kyrkogård hos detta folk, och glad även över en så dyster anledning att undkomma Zee, bad jag Aph-Lin om tillåtelse att med honom bevittna hans släktings begravning, om den ej ansågs för en så helig handling, att en främling av annan stam ej fick tillträde.

”En Ans hädangång till en bättre värld”, svarade min värd, ”då han i likhet med min släkting levat så länge, att han förlorat livets njutning, är snarare en glad, ehuru stilla fest, än en helig förrättning, och du kan följa mig, om du så vill.”

Företrädda av barnet, som bjudit oss, gingo vi huvudgatan fram till ett hus på något avstånd från vårt hem, och då vi inträdde i salen, fördes vi till ett rum i bottenvåningen, varest vi funno åtskilliga personer samlade kring ett läger, varpå den avlidne vilade. Det var en gammal man, som, enligt vad jag hörde, levat över 130 år. Att döma av det lugna småleendet på hans anlete hade han lämnat livet utan smärta. En av hans söner, som nu var familjens överhuvud och syntes vara i sin kraftigaste medelålder, ehuru han var betydligt mer än sjuttio år, kom emot oss med en glad uppsyn och berättade Aph-Lin, ”att dagen innan hans fader dog, hade denne i drömmen sett sin avlidna Gy, och fattats av åtrå att återförenas med henne och bliva ung på nytt närmnare den Allgodes leende.”

Medan dessa båda samspråkade, ådrog sig ett svart metalliskt ämne i andra ändan av rummet min uppmärksamhet. Det var omkring tjugu fot långt, men proportionsvis smalt och runt om tillslutet, utom nära taket, varest genom en mängd små runda hål man kunde se ett rött ljus. Från det inre utströmmade en rik och mild vällukt. Medan jag undrade, till vilket ändamål denna maskin användes, slogo alla klockorna i staden timmen med sin högtidliga musikaliska klang, och då detta upphörde, hördes genom rummet och från väggarna en annan musik, men av en glättig, ehuru mild och lugn karaktär. De närvarande uppstämde en sång efter denna melodi. Sångens ord voro enkla. De uttalade ingen saknad, intet farväl, utan snarare en hälsning till den nya värld, dit den avlidne gått. Begravningen kallas också på deras språk ”födelsesång”. Därpå upplyftades kroppen, som betäcktes av ett lakan, av de närmaste sex släktingarna och bars till det mörka föremål, som jag beskrivit. Jag trängde mig fram för att se vad som skulle hända. En lucka i ena ändan öppnades, kroppen nedlades på en hylla, – luckan tillslöts och en fjäder på sidan vidrördes, – ett hastigt fräsande och gnistrande ljud hördes inifrån; och se! I maskinens andra ända nedföll en annan lucka, och ut rann en handfull kolande aska med en urna, som var ställd för att mottaga den. Sonen upptog urnan och sade (vilket jag senare erfor var den vanliga formeln): ”Se huru stor skaparen är! Åt detta ringa stoft gav han form, liv och själ. Detta ringa stoft är Honom tillräckligt för att förnya form, liv och själ åt den älskade, vilken vi snart skola återse.”

Varje närvarande böjde sitt huvud och tryckte handen mot sitt hjärta. Därpå öppnade en ung flicka en liten dörr i väggen, och i fördjupningen såg jag hyllor, på vilka stodo många urnor liknande den sonen höll, men alla täckta med lock. Med ett dylikt lock nalkades en Gy sonen och lade det på urnan, som det tillslöt medelst en fjäder. På locket stodo inristade den avlidnes namn och dessa ord: – ”Lånad oss” (därpå födelsedatum).

Dörren tillslöts med ett musikaliskt ljud, och allt var förbi.

 

 Tjugofemte kapitlet

”Och detta”, sade jag , med tankarna fästade vid det jag skådat, ”detta antager jag är edert vanliga begravningssätt?”

”Vår oföränderliga form”, svarade Aph-Lin. ”Hurudan är den bland edra folk?”

”Vi nedgräva kroppen i jorden.”

”Vad! Förnedra den form I en gång älskat och ärat, den kvinna, vid vilkens bröst I sovit, till den äckliga, vidriga förruttnelsen?”

”Men om själen lever, kan det ju vara likgiltigt huruvida kroppen multnar i jorden eller medelst denna mekanik, som utan tvivel drives av vril, förvandlas till en askhög?”

”Du har rätt”, svarade min värd, ”och man bör ej inlåta sig i tvist om känslor; men för mig är eder vana förskräcklig och motbjudande och skulle tjäna att med döden förknippa dystra och rysliga föreställningar. Därjämte fordrar min själ något, som i den låga värld, vari vi leva, bevarar åt oss minnet av en släkting eller vän. Vi känna sålunda livligare, att han ännu lever, ehuru han ej är synlig för oss. Men våra känslor häri liksom i allt annat bero på vanan. Vanan förändras ej av en vis An, lika litet som den ändras av ett vist samhälle utan allvarlig överläggning och innerligaste övertygelse. Endast sålunda upphör förändring att vara föränderlig, och vad som en gång skett är gott.”

Då vi återkommo hem, utskickade Aph-Lin åtskilliga av de barn, som voro i hans tjänst, till vänner och bekanta bedjande dem att denna dag under glädjens timmar deltaga i en fest med anledning av hans släktings bortgång till en annan värld. Detta var det största och gladaste sällskap, vari jag under hela min vistelse bland Ana deltog, och samkvämet förlängdes ända till långt inpå tystnadens timmar.

Festen hölls i ett stort rum, som enkom var inrett för utomordentliga tillfällen. Den skilde sig från våra fester och saknade icke likhet med dem, om vilka vi läsa i romerska kejsartidens yppiga dagar. Intet stort bord fanns dukat, utan i dess ställe funnos talrika småbord för åtta personer. Man ansåg nämligen, att utöver detta antal samtalet avstannar, och tvång inträder. Ana skratta aldrig högt, som jag redan anmärkt, men det glada ljudet av deras röster vid de olika borden vittnade om deras nöje. Som de ej hava några rusade drycker och äro måttligen i avseende på födan, ehuru kinkiga och läckra, varade måltiden icke länge. Borden nedsjönko genom golven, och därefter gjordes musik för dem, som älskade detta. Många gingo likväl – några av de yngre stego på sina vingar, ty salen saknade tak, för att utföra en av dessa luftdanser, som jag beskrivit, andra vandrade genom de olika rummen och besågo de olikartade föremål, som i dem voro uppställda, eller bildade små grupper för olika sysselsättningar, mest för ett ganska invecklat schackparti som spelades av åtta personer. Jag blandade mig bland gästerna, men hindrades från att deltaga i deras samtal genom det ständiga sällskapet av någon av min värds söner, som fått i uppdrag att tillse, att inga närgångna frågor gjordes mig. gästerna ägnade mig föga uppmärksamhet; de hade nu blivit vana vid min närvaro och sett mig så ofta på gatorna, att jag ej längre väckte deras nyfikenhet.

Till min stora belåtenhet undvik Zee mig och syntes tydligen försöka väcka min svartsjuka genom den stora uppmärksamhet hon ägnade varje ung, vacker An, som (ehuru det är karlarnas blyga vana då de tilltalas av kvinnorna, att svara med nedslagna ögon och rodnande kinder och att vara sedesamma och skygga, liksom unga damer, som nyss kommit ut i stora världen äro det i de flesta civiliserade länder med undantag av England och Amerika) tydligen var särdeles tjusad av den högväxta Gyn och färdig att framviska ett blygt ”ja”, om hon verkligen skulle fria. Med en ivrig förhoppning, att hon skulle göra detta, och allt mer obenägen att förvandlas till en askhög, sedan jag sett, med vilken lätthet en mänsklig kropp kan bringas till en handfull stoft, roade jag mig med att iakttaga ungdomens seder. Jag hade den tillfredsställelsen att märka, att Zee icke var ensam upprätthållare av kvinnans högst skattade rättigheter. Vart jag vände mina ögon, såg jag, att Gy-ei voro den friande parten och Ana den blyga och tillbakadragne. Den fromma, oskyldiga uppsyn en An antog, då han sålunda uppvaktades, den skicklighet, varmed han undvek varje bestämt svar, som kunde gynna ett giftermålsparti, eller vände till skämt de smickrande artigheter, som sades honom, skulle gjort den mest utstuderade kokett heder. Mina båda följeslagare voro högeligen utsatta för dessa förföriska frestelser, och båda undveko dem med en takt och självbehärskning, som hedrade dem.

Jag sade till den äldre, som föredrog mekaniska sysselsättningar framför förvaltandet av en stor förmögenhet och hade ett filosofiskt sinne: ”Jag finner det underligt, att du vid dina år och med dessa berusande inflytelser på sinnet, såsom musik, ljus och vällukter, kan vara så kall mot denna kärlekssjuka Gy, som nyss lämnat oss med tårar i sina ögon över din grymhet.”

Den unge Anen svarade med en suck: ”Ädle främling, största olycka i livet är att gifta sig med en Gy, då man älskar en annan.”

”Åh! Du älskar en annan?”

”Ack, ja!”

”Och hon besvarar icke din kärlek?”

”Jag vet icke. Understundom kommer en blick, ett ord mig att hoppas; men hon har aldrig bestämt uttalat sin kärlek.”

”Har du icke viskat i hennes öra, att du älskar henne?”

”Fy! Vad tänker du på? Varifrån kommer du? Skulle jag väl så kunna glömma mitt köns värdighet? Skulle jag kunna vara så ’o-Anlig’ – så oförskämd att bekänna min kärlek för en Gy, som ej först yppat sin egen för mig?”

”Förlåt; jag visste icke att du drev ditt köns blygsamhet så långt. Men säger då aldrig en An till en Gy ’jag älskar dig’, förrän hon först sagt detta åt honom?”

”Jag kan ej säga, om någon An gjort så, men gör han det, vanhedras han i de övriga Anas ögon och föraktas hemligen av Gy-ei. Ingen väluppfostrad Gy skall lyssna till honom; hon skulle anse, att han djärvt gjort intrång på hennes köns rättigheter och sårat den blygsamhet han är skyldig sitt eget. Det är ganska ledsamt”, fortsatte Anen, ”ty hon, som jag älskar, har bestämt ej förr friat till någon, och jag kan ej tro annat, än att hon älskar mig. Stundom tror jag, att hon ej friar, emedan hon befarar, att jag skall uppställa något obilligt villkor vid bestämmelsen av hennes rättigheter. Men är det så, kan hon i själva verket ej uppriktigt älska mig, ty då en Gy älskar, glömmer hon alla rättigheter.”

”Är denna unga Gy närvarande?”

”Ja! Hon sitter där borta och samtalar med min moder.”

Jag såg åt det håll han anvisade en ung Gy klädd i ljusröd klädning, som hos detta folk är ett tecken, att en Gy ännu föredrager det ogifta ståndet. Hon bär grått, en neutral färg, då hon vill antyda, att hon ärnar sig om efter en man, mörk purpur, om hon gjort sitt val, och orange, om hon är förlovad eller gift; ljusblått, om hon är övergiven eller änka och vill gifta om sig. Ljusblått synes naturligtvis sällan.

Bland ett folk, där alla äro så vackra, är det svårt att utpeka någon viss av större skönhet. Min unga väns utvalda syntes mig i allmänhet äga ett gott utseende; men i hennes ansikte fanns ett uttryck, som gjorde, att det behagade mig mer än de övriga unga Gy-eis, emedan det såg mindre utfordrande ut – mer okunnigt om kvinnans rättigheter. Jag märkte, att medan hon talade med Bra, hon gång efter annan kastade sina blickar på min unga vän.

”Mod”, sade jag; ”denna unga Gy älskar dig.”

”Ack! men om hon ej vill yppa det, huru skall det väl då bliva bättre för mig.”

”Din moder känner ditt tycke?”

”Möjligen. Jag har aldrig anförtrott henne det. Det skulle vara ’o-Anligt’ att anförtro en sådan svaghet åt en moder. Jag har berättat det för min fader; han kan möjligen hava sagt det åt sin hustru.”

”Vill du tillåta mig lämna dig för ett ögonblick och smyga mig bakom din moder och käresta? Jag är säker, att de tala om dig. Tveka ej; jag lovar, att jag ej skall tillåta några frågor, förrän jag återkommit till dig.”

Den unge Anen tryckte sin hand mot sitt hjärta, vidrörde lätt min panna och tillät mig lämna sin sida. Jag stal mig oförmärkt bakom hans moder och käresta. Jag hörde deras samtal.

Bra talade; hon sade: ”Därom kan intet tvivel finnas. Antingen skall min son, som nu är giftasvuxen, bliva förlovad med någon av de många, som fria till honom, eller ock förenar han sig med dem, som utflytta, och vi skola aldrig mera se honom. Om du verkligen älskar honom, min dyra Lo, bör du fria.”

”Jag älskar honom, Bra, men jag tvivlar på att någonsin vinna hans tillgivenhet. Han är så upptagen av sina uppfinningar och klockor; och jag liknar icke Zee, utan är så dum, att jag fruktar att aldrig kunna sätta mig in i hans älsklingsgöra; då skall han ledsna vid mig och efter tre år övergiva mig; men jag kan aldrig gifta mig med en annan – aldrig.”

”Det är mindre nödvändigt att känna till klockor, än att veta huru man bliver oumbärlig för en Ans lycka, som sysselsätter sig med klockor, så att han hellre övergiver sina klockor än sin Gy. Du ser, min söta Lo”, fortsatte Bra, ”att just emedan vi äro det starkare könet, behärskar vi det andra, då vi ej visa vår styrka. Vore du överlägsen min son i att göra klockor och automater, så borde du såsom hans hustru alltid låta honom tro, att han vore din mästare i denna konst. Anen medgiver i tysthet Gyns företräde i allt utom i hans älsklingsgöra. Men överträffar hon honom däruti och låtsar ej beundra hans skicklighet, skall han ej länge älska henne, kanhända övergiva henne. Men då en Gy verkligen älska lär hon snart att älska allt vad Anen älskar.”

Den unga Gyn svarade icke. Hon såg ned tankfullt, därpå flög ett småleende över hennes läppar Hon uppstod ännu tigande och gick genom hopen till den unga Anen, som älskade henne. Jag följde hennes steg, men stod på ett litet avstånd medan jag gav akt på dem. Jag överraskades, till dess jag ihågkom Anas sedvänja vid frierier, därav, att älskaren tycktes mottaga hennes försäkringar med en likgiltig uppsyn. Han gick till och med undran, men hon följde hans steg, och kort därefter utbredde båda sina vingar och försvunno i den lysande rymden därovan.

Just i detsamma tilltalades jag av första överhetspersonen, som bland den övriga skaran icke utmärktes genom någon särskilt tecken till företräde eller vördnadsbetygelse. Det hade fallit sig så, att jag ej sett denna höga ämbetsman sedan den dagen, då jag beträdde hans område; då jag nu påminde mig Aph-Lins berättelse om hans fruktansvärda tvekan, huruvida jag skulle tillåtas leva eller dissekeras, genomilades jag av en rysning vid åsynen av hans lugna anlete.

”Jag hör mycket om dig, främling, av min son Taë, sade Tur läggande sin hand med vänlighet på mitt böjda huvud. ”Han är mycket road av ditt sällskap, och jag tror, att du ej finner obehag i vårt folks vanor.”

Jag mumlade något obegripligt till svar, vilket skulle vara en tacksamhetsbetygelse för den vänlighet, varmed Tur och hans landsmän omfattat mig; men dissektionskniven glimrade för min själs ögon och kvävde mina ord. En mildare röst sade: ”Min broders vän måste vara kär för mig.” Då jag såg upp blev jag varse en ung Gy, som tycktes vara sexton år gammal, stående bredvid Tur och betraktande mig med välvilliga blickar. Hon var ännu ej fullvuxen, knappt större än jag själv (d.v.s. omkring 5 fot 10 tum), och tack vare denna jämförelsevis lilla växt föreföll hon mig som den älskvärdaste Gy jag hittills sett. Jag tror nästan, att någonting i mina blickar omtalade detta intryck, ty hennes anlete blev ännu mera vänligt.

”Taë berättar mig”, sade hon, ”att du ej ännu kunnat lära dig bruka vingarna. Detta gör mig ledsen ty jag skulle gärna velat flyta ut med dig.”

”Ack”, svarade jag, ”jag kan aldrig hoppas att få åtnjuta denna lycka. Zee säger, att det säkra bruket av vingarna är en ärftig gåva, och att hela släkten skulle förgås, innan någon av min stam skulle sväva i luften som en fågel.”

”Låt ej denna tanke nedslå dig för mycket”, genmälde den älskvärda prinsessan, ”ty till slut kommer en dag, då Zee och jag måste för alltid avstå från våra vingar. Kanske, då den dagen kommer, vi skola vara glada, att den An vi valt också saknade vingar.”

Tur hade lämnat oss och förlorat sig bland mängden. Jag började känna mig hemmastadd med Taës förtjusande syster och överraskade henne med mitt artiga svar, ”att den An, som hon valde, icke skulle nyttja sina vingar till att flyga från henne.” Det är så ovanligt, att en An säger dylika artigheter åt en Gy, som ej förklarat sin kärlek för honom och blivit antagen till hans fästmö. Att den unga flickan stod alldeles stum av häpnad under flera minuter. Icke desto mindre syntes mitt svar behaga henne. Ty då hon hämtat sig från sin överraskning, erbjöd hon mig att följa sig till ett av de mindre uppfyllda rummen och lyssna till fåglarnas sång. Jag följde hennes steg, då hon svävade framför mig till ett rum, som var nästan öde. En springbrunn med nafta spelade i rummets mitt; runt om denna funnos mjuka soffor, och rummets väggar öppnade sig mot burar, i vilka fåglarna sjöngo sina konstrika sånger. Gyn satte sig på en av sofforna och nödgade mig att taga plats bredvid sig. ”Taë”, sade hon, ”påstår, att Aph-Lin gjort till en lag*) i sitt hus, att du ej får tillfrågas, från vad land du kommit eller i vad ändamål du besöker oss. Är det så?”

*) Ordagrant ”har sagt; det önskas i detta hus”. Ord liktydiga med lag såsom innebärande en tvungen lydnad, undvikas av detta egendomliga folk. Om Tur hade beslutat, att de Lärdes Akademi skulle dissekera mig, skulle beslutet haft denna lydelse: Det önskas, att för statens väl den köttätande Tishen må ombedjas att underkasta sig dissektion.

”Så är det.”

”Jag kan väl utan att synda mot denna lag åtminstone få fråga, om Gy-ei i ditt land hava samma bleka färg som du och ej äro större?”

”Jag skulle tro, sköna Gy, att jag ej bryter mot Aph-Lins lag, som för mig är mera bindande än för någon annan, då jag besvarar så oskyldiga frågor. Gy-ei i mitt land hava mycket vitare hy än jag, och de äro i allmänhet åtminstone ett huvud lägre än jag.”

”Då kunna de icke vara så starka som Ana bland eder? Men jag tror, att deras överlägsna vril-styrka utjämnar denna ovanliga underlägsenhet i storlek?”

”De känna icke vril-kraften, som I gören. Men dock äro de ganska mäktiga i mitt land, och en An har ringa utsikt till ett lyckligt liv, om han ej i mer eller mindre hög grad styres av sin Gy.”

”Du talar ’med känsla’, sade Gyn i en ton till hälften svårmodig, till hälften gäckande. ”Du är naturligtvis gift?”

”Nej visst icke.”

”Eller förlovad?”

”Icke heller.”

”Är det väl möjligt, att ingen Gy friat till dig?”

”I mitt land fria icke Gy-ei; An talar först.”

”Vilken sällsam omkastning av naturens lagar!” sade flickan, ”och vilken brist på blygsamhet hos edert kön! Men har de då aldrig friat eller tyckt mer om en Gy än en annan?”

Jag kände mig förlägen över dessa närgångna frågor och sade: ”Förlåt, men jag tror, att vi nu äro på väg att bryta Aph-Lins lag. Så mycket vill jag blott svara, men fråga mig ej mer, att jag en gång kände detta tycke, varom du tala; jag friade, Gyn var ej obenägen att antaga mitt anbud, men hennes föräldrar vägrade sitt samtycke.”

”Föräldrar! Berättar du mig på fullt allvar, att föräldrarna kunna hindra sina döttrars val?”

”Ja, visst kunna de det och göra så ofta.”

”Jag vill ej leva i ditt land”, sade Gyn med ovilja, ”men jag hoppas, att du aldrig skall vända dit tillbaka.”

Jag böjde tyst mitt huvud. Gyn upplyftade med sin högra hand detsamma milt och såg på mig med ömhet. ”Stanna hos oss”, sade hon; ”stanna hos oss och bliv älskad.”

Jag darrar ännu vid tanken på, vad jag väl skulle hava svarat, vilken fara för mitt liv jag skulle hava frammanat, om ej springbrunnens stråle plötsligen blivit förmörkad av ett par vingars skugga, och Zee, som flugit in genom det öppna taket, sänkt sig ned bredvid oss. Hon yttrade intet ord, men tog min hand och drog mig bort, såsom en moder drager bort sitt motspänstiga barn. Hon förde mig genom rummen till en förstuga, från vilken vi på plattformen uppstego till min egen kammare. Då vi uppnått denna, blåste Zee på min panna och vidrörde mitt bröst med sin vrilstav, varvid jag genast försjönk i en djup sömn.

Då jag några timmar senare uppvaknade och hörde fåglarnas sång från den angränsande fågelburen, stod minnet av Taës syster, hennes ömma blickar och smekande ord livligt för mitt sinne; och så omöjligt är det för en person, som är född och uppfödd i vår övre världs samhällsskick, att avlägsna alla tankar, som förestavas av fåfänga och ärelystnad, att jag alldeles omedvetet började bygga stolta luftslott.

”Ehuru Tish”, så tänkte jag, ”är det visst att Zee ej är den enda Gy, som min person förmår fängsla. Det är klart, att jag älskas av en furstinna, sitt lands första mö, dottern till en envårldshärskare, vilkens makt man förgäves söker dölja under den republikanska titeln av förste ämbetsman. Hade ej den förfärliga Zee så plötsligt infunnit sig, skulle denna ”kungliga flicka” formligen friat till mig; och ehuru det för Aph-Lin, som blott är en underordnad minister, en medlem av belysnings-utskottet, kan vara fördelaktigt att hota mig med döden, om jag mottager hans dotters hand, så kan likväl en furste, vilkens ord är lag, förmå samhället att upphäva den sed, som förbjuder giftermål med främlingar av annat släkte och i själva verket motsäger den likhet i rang, varöver de skryta.

Kan det väl antagas, att hans dotter, som talade med sådan förakt om hinder från föräldrarnas sida, ej skulle äga tillräckligt inflytande över sin kunglige fader att rädda mig för den förbränning, vartill Aph-Lin skulle vilja döma mig? Och om jag nu upphöjdes genom en sådan förbindelse, vem vet om icke monarken skulle utvälja mig till sin efterträdare. Varför ej? Få medlemmar av hans makliga stam älska så tunga åligganden. Alla torde de vara belåtna att se högsta makten i händerna på en skicklig främling med erfarenhet av en annan, livligare form för tillvaron. En gång vald, tänk blott, vilka ändringar jag skulle företaga. I huru hög grad skulle jag ej öka behaget i detta samhälles alltför enformiga liv genom min kännedom om de civiliserade folken ovan jord. Jag älskar jakten. Är den icke näst krig ett värdigt tidsfördriv för konungar. Vilket behag att fälla djur, som voro kända före syndafloden! Men vad? Jag glömmer denna fruktansvärda vrilkraft, vars behärskare jg aldrig kan bliva, då jag ej ärvt förmågan att bruka den. Lika gott, som enväldig härskare skall jag upphäva bruket av vril vid alla tillfällen – utom i krig. Vid tal om krig, är det bra löjligt att inskränka ett så bildat, så rikt, så väl väpnat folk inom det ringa område, som behöves för 10 till 12 000 familjer. Är ej denna inskränkning blott ett filosofiskt infall, som strider mot den utbredning eftersträvande människonaturen, liksom den falska lära, som i den övre världen drevs av den avlidne Robert Owen? Naturligtvis skulle man ej kriga med angränsande folk lika väl beväpnade som de egna undersåtarna. Men vad skulle man väl göra med de folk, som ej kände bruket av vril och i sitt demokratiska styrelsesätt likna mina Amerikanska landsmän? Man kunde anfalla dem utan att därmed förolämpa våra bundsförvanter vrilfolken, intaga deras område, utsträcka sitt välde till jordens avlägsnaste trakter och sålunda behärska det rike, i vilket solen aldrig gick ned . (Jag glömde i mina tankar, att solen aldrig skiner i dessa länder). Vad beträffar deras besynnerliga motvilja att förläna rykte och utmärkelse åt framstående personer, emedan hedersbetygelser åtadkomma tävlan om dem, egga dåliga lidelser och störa fredens lycka – så är den i rak strid med ej blott människosläktets väsen utan även djurens natur, vilka, om de kunna tämjas, visa sig tillgängliga för beröm och avund. Vilket rykte måtte ej den konung få, som så utvidgade sitt välde! Jag skulle upphöjas till en halvgud.” Vidare tänkte jag på den besynnerliga åsikten att söka bilda sitt liv här på jorden efter det tillkommande, på vilket vi i våra handlingar aldrig göra avseenden, och kom till den slutsats, att upplysta tänkesätt fordrade, att jag stred mot nyare åsikter och handlingssätt. Då jag nu funderade på dessa och andra förslag, skulle jag önskat, att i detta ögonblick hava tillgång till ett gott glas whisky och vatten, att därmed liva mitt sinne. Visserligen är jag ingen spritälskare, men det finnes ögonblick, då litet alkohol jämte en cigarr ej obetydligt liva inbillningen. Ja; säkerligen fanns det bland dessa örter och frukter några, av vilka man kunde bereda någon vinartad dryck; och med denna jämte en stek av älgen (ack! Vilket brott mot vetenskapen att förkasta animalisk föda, som dock våra förnämsta läkare enstämmigt förklara såsom människans bästa!) skulle man på ett förträffligt sätt tillbringa måltidstimman. I stället för dessa gamla skådespel, som hyllas av barnsliga amatörer, skulle jag bestämt som konung införa vår opera och en corps de ballet, för vilken unga kvinnor av mindre fruktansvärd storlek och styrka än dessa Gy-ei – och ej väpnade med vril eller ivrande för sina rättigheter, lätt skulle finnas bland de främmande underkuvade nationerna.

Jag var så fullkomligt försjunken i dessa och dylika tankar på politiska, sociala och sedliga förändringar, med vilka jag ärnade hos detta folk införa välsignelsen av de ovan jord boende folkens civilisation, att jag ej märkte, att Zee inträtt i mitt rum, förrän jag hörde en djup suck och, då jag lyftade mina ögon, såg henne stå vid mitt läger.

Jag behöver icke säga, att, enligt detta folks seder, en Gy, utan att såra anständigheten, kan besöka en An i hans rum, varemot en An skulle anses oförskämd och ohövlig i högsta grad, om han inträdde i en Gys kammare utan hennes föregående tillåtelse därtill. Lyckligtvis var jag fullt påklädd, då Zee hade insövt mig på bädden. Icke desto mindre kände jag mig förargad och besvärad av hennes besök och frågade i sträv ton, vad hon ville.

”Tala mildare, min älskade vän, jag beder dig”, sade hon, ”ty jag är mycket olycklig. Jag har ej sovit sedan vi åtskildes.”

”Känslan av ditt oblyga uppförande mot mig, din faders gäst, är tillräcklig att bannlysa sömnen från dina ögonlock. Var fanns väl den tillgivenhet, du påstår dig hava för mig, var den hövlighet, över vilken Vril-ya är så stolt, då du begagnade den fördel, som ditt köns fysiska styrka giver dig, och den avskyvärda och oerhörda makt, varmed vril-kraften utrustar dina ögon och fingerspetsar, utsatte mig för den förödmjukelsen att inför de samlade gästerna, inför hennes kungl. Höghet – jag menar dottern till eder förnämsta styresman – föras till sängs lik ett kinkigt barn och insövas utan mitt samtycke?”

”Otacksamme! Förebrår du mig bevisen på min kärlek? Kan du väl tänka, att även om jag icke hemsökts av svartsjukan, som ständigt följer kärleken, till dess den smälter bort för den lyckliga övertygelsen att det hjärta vi eftersträvat, tillhör oss, jag skulle hava varit likgiltig för de faror, för vilka denna lilla, tanklösa flickas djärva tilltag knnat utsätta dig.”

”Håll! Då du nämner faror, torde det tillåtas mig säga, att den mest hotande faran kommer just från dig eller åtminstone skulle komma, om jag trodde på din kärlek soh lyssnade på dina förslag. Din fader har sagt mig, att i detta fall skulle jag förvandlas till en askhög med lika stor lätthet som ödlan, vilken Taë med en blixt från sin vrilstav uppbrände.”

”Låt ej denna fruktan förbittra ditt hjärta mot mig”, utropade Zee, sänkande sig på knä och inneslutande min hand i sin. ”Det är visst sant, att vi två aldrig kunna gifta oss med varandra såsom medlemmar av samma stam gifta sig, sant att kärleken, som förenar oss, måste vara ren som den, vilken enligt vår tro finnes mellan älskande återförenade i det nya livet på andra sidan graven. Men är det då icke lycka nog att leva tillsammans, vigda i själ och i hjärta? Hör; jag har just lämnat min fader. Han bifaller vår förening på dessa villkor. Jag har tillräckligt stort inflytande för att förmå de Lärdes Akademi att hos Tur begära, att han ej indrar en Gys fria val, förutsatt, att hennes äktenskap med en medlem av annat släkte endast är en förmälning mellan själarna. Vad mera behöver väl sann kärlek? Jag förbinder mig ej endast att stå vid din sida i detta  livet, att lindra dina mödor, deltaga i dina nöjen och sorger; jag fäster mig vid dig med band, som i evighet i de odödliges värld skola förenas oss. Förskjuter du mig?"

Medan hon talade, låg hon alltjämt på knä; hela hennes anlete hade undergått en fullkomlig förändring; intet drag av sorg fördystrade dess ädelhet; en gudomlig klarhet spred sig över detsamma och förhöjde dess skönhet. Men hon ingav mig snarare vördnad såsom en ängel, än hon rörde mig såsom kvinna. Efter en pinsam tystnad framstammade jag några ord, som skulle uttrycka min tacksamhet; och sökte på ett så skonsamt sätt som möjligt göra klart för henne, huru förnedrande min ställning skulle bliva såsom hennes man, åt vilken namnet av fader aldrig medgåves.

”Men”, sade Zee, ”detta samhälle utgör icke hela världen. Icke heller inneslutas alla folk inom Vril-yas gränser. För din skull vill jag övergiva mitt land och mitt folk. Vi skola tillsammans fly till någon trakt, varest du kan vara säker. Jag är tillräckligt stark att bära dig på mina vingar över de mellanliggande ödemarkerna. Jag är tillräckligt skicklig att bland klipporna spränga väg till dalar, i vilka vi kunna bygga vårt hem. Ensligheten och hydda med dig skola vara mitt samhälle och min värld. Eller vill du hellre återvända till din egen värld ovan jordens yta, utsätta dig för årstidernas växlingar och lida förtret av den ombytliga hop, som efter din egen utsago utgör den styrande makten i dessa vilda stater? Om du vill, så säg blott ett ord, och jag skall bana vägen för ditt återävndande och följa dig, ehuru jag där som här endast är en del av din själ och din ledsagarinna till den värld, varest ingen skilsmässa och ingen död finnes”.

Jag kunde ej annat än bliva djupt rörd över den på en gång så rena och så hängivna kärlek, som yppade sig i dessa ord, vilka sades med en stämma, som skulle gjort till musik de mest råa ljud i det råaste språk. För ett ögonblick tänkte jag begagna mig av Zees skicklighet att använda vrilkraften för att bereda mig en lätt och hastig flykt till den övre världen. Men litet eftertanke visade mig snart, vilken låg och föraktlig handling det skulle vara att sålunda från sitt folk och sitt hem, där jag njutit en sådan gästfrihet, bortlocka en varelse, för vilken vår värld skulle vara avskyvärd, och för vilkens uppriktiga kärlek jag ej skulle kunna förmå mig att avstå från den mera mänskliga känslan för kvinnor, som ej stodo så högt över mitt eget, ofullkomliga jag. Med denna känsla av plikt mot Gyn förenade sig en annan mot hela det folk jag tillhörde. Kunde jag väl våga att införa i den övre världen ett så fruktansvärt utrustat väsen, – ett väsen, som med en enda rörelse av sin vrilstav på mindre än en timme skulle kunna förvandla New York och dess ärorika Koom-Posh till en rykande askhög? Även om hon berövades sin vrilstav, skulle hon med sin stora skicklighet lätt kunna göra sig en annan; dessutom var hennes hela kropp försedd med denna förfärliga kraft, som finns i den smala staven. Om hon nu vore så farlig för den övre världens städer och folk, kunde hon väl då vara ett säkert sällskap för mig själv, i fall hennes kärlek förändrades eller förbittrades av svartsjuka? Dessa tankar, som kräva så många ord att berätta, jagade hastigt genom mitt huvud och bestämde mitt svar.

”Zee”, sade jag i den mildaste ton jag kunde antaga och vördnadsfullt tryckande mina läppar på hennes händer, som ännu fasthöllo mina, – ”Zee”, jag kan ej finna ord att förklara huru djupt rörd och huru hedrad jag känner mig av en kärlek, som är så uppriktig och hängiven. Mitt bästa svar är fullkomlig öppenhjärtighet. Varje folk har sina plägseder. Ditt folk tillåter dig icke att äkta mig;  mitt folks vanor motsätta sig i lika hög grad en förening mellan två personer av så skilda raser. Dessutom, ehuru hos mitt eget folk och bland faror, vilka jag känner, ingalunda i saknad av mod, kan jag ej utan rysning tänka på att bygga ett hem mitt i någon kaotisk vildmark med alla elementer, eld, vatten, giftiga gaser, i strid med varandra, och med sannolikhet att vid något tillfälle, då du är sysselsatt med att spränga klipporna eller tillaga vril för belysningen, uppslukas av en Krek, som du med ditt arbete jagar från sin viloplats. Jag en stackars Tish förtjänar icke en så strålande, så lärd, så överlägsen Gys kärlek. Ja! Jag förtjänar ej denna kärlek, ty jag kan ej besvara den.”

Zee släppte min hand, uppsteg och vände bort sitt ansikte för att dölja sin rörelse; därpå svävade hon ljudlöst genom rummet och stannade på tröskeln. Plötsligen, liksom gripen av en ingivelse, vände hon sig mot mig och viskade:

”Du sade, att du skulle tala med mig med fullkomlig öppenhjärtighet. Så svara då ärligt på denna fråga: Om du ej kan älska mig, älskar du då någon annan?”

”Bestämt icke.”

”Du älskar icke Taës syster?”

”Jag har aldrig sett henne, förrän i går afton.”

”Det är intet svar. Kärleken är snabbare än vril. Du tvekar att säga mig det. Tänk ej, att det blott är min svartsjuka, som driver mig att varna dig. Om Turs dotter skulle förklara dig sin kärlek och i sin enfald anförtro åt sin fader något, som berättigade honom att tro, att hon tänkte fria till dig – så skulle han genast ombesörja din död, emedan han företrädesvis har i uppdrag att övervaka samhällets väl, vilket ej tillåter en dotter av Vril-ya att äkta en son av Tish-a i ett äktenskap, som ej inskränker sig till en själarnas förening. Ack! Du skall då icke kunna undkomma. Hon har icke nog styrka att bära dig genom luften, hon äger icke kunskap nog att bygga ett hem i vildmarken. Tro mig, här talar blott min vänskap, och tiger min svartsjuka.”

Med dessa ord lämnade Zee mig. Då jag återkallade dem i mitt minne, tänkte jag ej längre på att bestiga Vril-yas tron eller på de politiska, sociala eller sedliga förändringar jag i egenskap av enväldig regent skulle hava genomfört.

 

Tjugosjätte kapitlet

Efter mitt i förra kapitlet beskrivna samtal med Zee föll jag i djup dysterhet. Det nyfikna intresse, varmed jag hittills utforskat detta sällsamma samhälles levnadssätt och vanor, var borta. Jag kunde icke från mitt sinne bannlysa medvetandet, att jag vistades hos ett folk, som i trots av sin förekommande artighet i ett ögonblick kunde tillintetgöra mig utan betänkligheter eller omständigheter. Folkets dygdiga och fredliga liv, vilket, så länge det ägde nyhetens behag, hade synts mig så fullkomligt stridande mot den övre världens ävlan, lidelse och laster, förekom mig dystert och enformigt. Till och med luftens klara lugn plågade mig. Jag längtade efter en förändring; till och med vinter, storm och mörker skulle hava varit välkomna. Jag började känna, att trots våra drömmar om fulländning, trots vår rastlösa strävan efter något bättre, högre och lugnare, så äro vi, den övre världens innebyggare, icke lämpade för att länge njuta av den lycka, varom vi drömt, eller vilken vi eftersträvat.

Det var egendomligt att se, huru Vril-yas stater allt, som den övre världens olika tänkare uppställt såsom utopier för mänskliga förhoppningar, förenades i ett system till ett harmoniskt helt. I dessa stater ansågs krig med alla dess olyckor omöjligt, och varje medlems frihet var i högsta grad betryggad utan en enda av de stridigheter, som i den övre världen göra friheten beroende av de olika partiernas ständiga kamp. Här var det fördärv, som förnedrar demokratien, lika okänt, som den missbelåtenhet, vilka undergräver monarkierna. Jämlikhet var ej ett blott namn, den var en verklighet. De rika förföljdes icke, ty de avundades icke. De problemen, som bero på tillvaron av en arbetande klass och ovan jord ännu förgäves vänta sin lösning, men framkalla så mycken bitterhet och hat emellan samhällsmedlemmarna, voro här lösta på det enklaste sätt, – någon särskilt bestående arbetsklass fanns icke. Mekaniska uppfinningar, beroende på principer, vilka trotsade mina försök att uppdaga dem, drevos av en kraft oändligt mycket mäktigare och lättare att handhava än vår elektricitet eller ånga och sköttes av barn, som aldig överansträngdes, men älskade sitt göra såsom lek och tidsfördriv; dessa skapade en statens förmögenhet, som användes för allmännyttiga ändamål på ett sätt, att icke minsta klander hördes. De laster, som förstöra våra städer, hade här ingen jordmån. Nöjen överflödade visserligen, men alla voro av fullkomligt oskyldig beskaffenhet. Inga festmåltider ledde till förgiftningar, till frosseri och till sjukdomar. Kärleken fanns och var eldig, men då den erhållit framgång, var den trogen. Äktenskapsbrott, skurkstreck, liderligt leverne voro så fullkomligt okända företeelser, att till och med namnen på dessa laster måste uppsökas i en gammal, glömd, för tusen år sedan skriven litteratur. De, som studerat teoretisk filosofi ovan jord, veta väl, att denna sällsamma, från vår så skiljaktiga civilisation blott förverkligar idéer, vilka hos oss blivit uppställda, försvarade, förlöjligade och omtvistade, stundom predikade i fantastiska böcker, men aldrig lett till något resultat. Detta samhälle hade emellertid tagit icke blott dessa steg mot den teoretiska fulländningen. Descartes hade den fasta tron, att människans liv här på jorden skulle i en framtid förlängas visserligen icke till en evighet, utan till patriarkernas ålder, som han blygsamt nog bestämde till mellan 100 och 150 år. Även denna den lärdes dröm hade här gått i fullbordan – ja mer än i fullbordan, ty mannaålderns kraft bibehölls även efter hundra års levnad. Med denna långa levnad förenades en annan välsignelse, nämligen beständig hälsa. Sjukdomar, som drabbade detta folk, hävdes med lätthet genom det vetenskapliga användandet av den kraft – livgivande likaväl som dödande – vilken fanns i vril. Även denna tanke är ej främmande för den övre världen, ehuru den i allmänhet omfattats av charlataner och fantaster och härflyter ur de outredda begreppen om mesmerism, od etc. I förbigående nämner jag sådana alldagliga saker, som vingarna, om vilkas bruk i de mytiska tiderna varje skolgosse läst, och övergår till den ömtåliga fråga, som nyligen av sahällets ovan jord båda mäktigaste krafter – kvinnosläktet och filosofien – blivit uppkastad såsom väsentlig för människosläktets fullkomliga lycka. Jag menar frågan om kvinnans rättigheter.

De rättslärde anse det visserligen fåfängt att tala om rättigheter, då de icke kunna försvaras av motsvarande krafter, och ovan jord kan mannen med sin större kroppsstyrka, med i sin kunskap om bruket av såväl anfalls- som försvarsvapen, om det kommer till öppen, personlig strid, i allmänhet besegra kvinnan. Men hos detta folk kan det ej bliva tvivel om kvinnans rättigheter, ty, som jag förut sagt, Gyn är i fysiskt hänseende mycket större och starkare än An. Alldenstund hennes vilja därtill är mera bestämd, vilket är nödvändigt för att behärska vrilkraften, har hon vida större makt över honom, än han över henne, och större herravälde över de hemlighetsfulla naturkrafterna. Därför medgives  detta lyckliga samhälle naturligtvis såsom en avgjord sak allt, varom ovan jord våra kvinnliga filosofer kämpa såsom tillhörande kvinnans rättigheter. Jämte sin fysiska styrka hava Gy-ei (åtminstone i unga år) en långt större vetgirghet än Ana, varför de också utgöra samhällets lärare, professorer, kort sagt hela lärda värld.

Naturligtvis utövar vid ett sådant statsckick också kvinnan sin mest värderade företrädesrätt, att utvälja en make. Utan denna rättighet skulle hon förakta alla andra. Ovan jord skulle vi möjligen icke utan skäl frukta, att kvinnor, utrustade med en sådan makt, sedan de väl fångat och gift sig med oss, skulle utöva ett ganska våldsamt och tyranniskt välde. Så är icke förhållandet med Gy-ei; hava de en gång gift sig och upphängt sina vingar, kan ingen skolad för den äktenskapliga lyckan uppdikta älskvärdare, billigare, fogligare, mer deltagande och anspråkslösare, med sina mäns tycken och önskningar mer överseende kvinnor. Ett utmärkande drag hos Vril-ya, det viktigaste för deras liv och samhällslugn, är den allmänna tron på en allgod, allvis Gudom och på ett kommande liv, i förhållande till vilket ett eller par århundraden äro alltför kort tid att använda på strävan efter rykte, makt och ära. Men denna tro sammanhänger dessutom med åsikten, att, emedan vi icke kunna veta något annat om denna Gudoms beskaffenhet än hans allgodhet, eller om det kommande livet annat än dess sällhet, så förbjuder dem deras sunda förstånd alla oroliga tvister om frågor, som aldrig kunna besvaras. Sålunda äger denna stat i jordens sköte, som aldrig bestrålas av stjärnornas glans, religionens hela välsignelse och tröst utan allt det elände och alla de olyckor, som frammanas genom striderna mellan olika bekännelser.

Det är således fullkomligt omöjligt att förneka, det livet bland Vril-ya i allmänhet är oändligt mycket lyckligare än hos de ovanjordiska folken och förverkligar våra mest överspända människovänners drömmar, ja nästan närmar sig skaldens dikt om någon stat av änglar. Och likväl är min tro, att om man utvalde tusen av de bästa och mest filosofiskt bildade personer, som finnas i London, Paris, Berlin, New york eller Boston, och förflyttade dem till detta välsignade samhälle såsom medborgare däri, så skulle de antingen dö på kortare tid än ett år av ledsnad eller försöka någon omstörtning, varigenom de såsom skadliga för samhällets väl skulle förbrännas till aska på Turs begäran.

Jag önskar ingalunda att i denna berättelse framställa mig själv, såsom den där underskattade förtjänsterna hos det folkslag, vilket jag tillhör. Jag har tvärtom sökt att klart framställa de grundsatser, på vilka Vril-yas statsskick vilar, och vilka ej medgiva någon individuell mänsklig utmärkthet, som så ofta pryder den övre världens historia. Där inga krig föras, kunna icke sådana män som en Hannibal, en Washington, en Jackson, en Sheridan finnas. En stat, som är nog lycklig att ej behöva frukta någon, vare sig inre eller yttre fara, kan ej frambringa en Demosthenes, en Webster, en Sumner, en Wendel Holmes eller en Butler; och då ett samhälle når en så hög moralisk ståndpunkt, att brott eller sorger, från vilka sorgespelet kan hämta sina ämnen, försvinna, eller inga påfallande laster och dårskaper, på vilka lustspelet kan öva sitt satiriska löje, längre förekomma, kan det omöjligt föda en Shakespeare, en Moliére eller en Mrs Beecher Stowe. Men om jag också icke har någon lust att förklena mina landsmän ovan jord, då jag visar huru de drivfjädrar, som till kraftiga och ärelystna handlingar egga medlemmarna i stater, hemsökta av stridigheter och tvister, försvinna i ett samhälle, som endast strävar att befästa den lugna och oskyldiga lycka vi anse vara de saliga odödligas lott; så har jag å andra sidan ej för avsikt att framhålla Vril-yas statsskick såsom idealet, till vilket vi av alla krafter skola sträva. Tvärtom, just emedan vi under tidernas lopp så förenat de drag, som bilda den mänskliga karaktären, att det för oss skulle falla sig alldeles omöjligt att antaga nya och förändra våra gamla böjelser efter det åskådningssätt, som härskar bland Vril-ya, har jag kommit till den övertygelsen, att detta folk – ehuru ursprungligen icke blott av mänskligt släkte utan, såsom deras språkrötter tydligen visa, härstammande från samma förfäder som den stora Ariska familjen, från vilken världens härskande odling utgått – utbildat sig till ett särskilt folkslag, varmed ingen stam bland övre världens folk kan sammansmälta. Om detta folk någonsin lämnar sina bostäder i jordens sköte och framkommer i dagsljuset, skall det enligt sin egen traditionella övertygelse om sin slutliga bestämmelse utrota och ersätta våra bestående folkslag.

Men härvid kan dock anmärkas, att då flera än en Gy kunnat fatta böjelse för en så vanlig typ bland våra ovanjordiska fok som jag, vi skulle, även om Vril-ya uppträdde bland oss, räddas från fullkomlig utrotelse genom rasernas blandning. Prov på en dylig mésalliance skulle dock bli lika sällsynta, som äktenskapen mellan den anglo-saxiska rasen och de röda indianerna. Icke heller skulle tid till ömsesidigt umgänge medgivas. Om Vril-ya kommo och av en solbeglänst himmels behag lockades att nedsätta sig på jorden, skulle de genast börja förstörelsens verk, slå sig ned på redan odlade landsträckor och utan betänkande utrota alla innevånare, som satte sig till motvärn. Då jag därtill tänker på deras förakt för Koom-Posh eller folkstyrelsen och på mina landsmäns stridslystna mod, tror jag, att om Vril-ya först uppträdde i Amerika – vilket land de nog skulle föredraga såsom den bästa delen av den bebodda jorden – och sade: ”Vi taga denna del av jorden; medlemmar av Koom-Posh! Lämnen plats för Vril-ya”, skulle mina tappra landsmän sätta sig till motvärn, och icke en enda av dem vid veckans slut vara i livet för att sluta sig till stjärnbaneret.

Jag såg föga till Zee utom vid måltiderna, då familjen samlade sig. Hon var då tyst och tillbakadragen. Min fruktan för den fara, som en kärlek, vilken jag så föga uppmuntrat, kunde bereda mig, började försvinna, men min dysterhet ökades. Jag tänkte på flykt till den övre världen, men förgäves bråkade jag min hjärna med att uttänka något medel att sätta den i verket. Jag tilläts aldrig att gå ut ensam och kunde sålunda aldrig besöka det ställe där jag nedsteg och se, om jag kunde komma upp samma väg till gruvan. Även unrer nattens timmar, då husfolket var försänkt i sömn, kunde jag ej komma ned från den högt belägna våning, i vilken jag hade mitt rum. Icke visste jag, huru jag skulle befalla automaterna, som till min stora förargelse hånande stod vid väggarna, icke heller kunde jag upptäcka fjädrarna, medelst vilka plattformen, som ersatte trapporna, sattes i gång. Man hade med flit omsorgsfullt dolt detta för mig. Om jag blott kunnat lära mig bruka vingarna, vilket här varje barn kunde, så skulle jag lätt kommit ut ur huset, uppnått klipporna och svingat mig upp genom klyftan, vars branta sidor ej erbjödo något fotfäste.

 

Tjugosjunde kapitlet

En dag, då jag satt ensam och eftersinnande i mitt rum, kom Taë inflygande genom det öppna fönstret och slog sig ned vid min sida. Jag fann alltid mycket behag i ett barns besök, i vars sällskap jag visserligen kände mig underlägsen, dock ej så förödmjukad som tillsammans med en An, som slutat sin uppfostran och utbildat sitt omdöme. Som jag hade tillstånd att gå ut i hans sällskap och brann av längtan att besöka det ställe, varest jag nedstigit, skyndade jag att fråga honom, om han hade lust att göra en utflykt utom staden. Hans ansikte föreföll mig allvarligare än vanligt, då han svarade: ”Jag kom just hit för att bedja dig gå ut.”

Vi voro snart på gatan och hade icke avlägsnat oss långt från huset, då vi möttes av fem eller sex unga Gy-ei, som sjungande återvände från fälten med sina korgar fulla av blommor. En ung Gy sjunger mera, än hon talar. De stannade vid vår åsyn, tilltalade Taë med förtrogen vänlighet och mig med detta artiga sätt, som utmärker Gy-ei i deras umgänge med vårt svagare kön.

Här må jag anmärka, att ehuru en ogift Gy är så fri i sitt umgänge med den hon älskar, finnes dock intet som har någon likhet med det larmande och utfordrande sätt, varpå unga ladies av den anglo-saxiska rasen behandla de unga män, som de icke utfästa sig att älska. En Gys uppförande mot männen liknar i allmänhet det, som en fint bildad man i det högre sällskapslivet iakttager mot fruntimmer, för vilka han bär aktning, men ej kärlek. De uppvakta dem, äro förekommande och iakttaga ett ytterst artigt, vad vi kalla ett ridderligt sätt.

Jag blev verkligen något förlägen över alla de vackra, min fåfänga smickrande saker, som sades mig av dessa artiga, unga Gy-ei. I den värld, från vilken jag kom, skulle jag hava ansett mig förolämpad, hånad, behandlad med ironi, om en vacker Gy smickrade mig för mitt friska utseende, en annan för det lyckliga valet av färger i min dräkt, en tredje med ett skälmsk leende för den erövring jag gjort i Aph-Lins hus. Men jag visste redan, att allt detta var vad frasmannen kallar banala fraser och i en kvinnas mun under jord ej hade annan betydelse, än att visa sig älskvärd mot det andra könet, vilken ovan jord vanligen tillkommer männen. Alldeles som en ung, väluppfostrad flicka ovan jord är van att höra dylika artigheter och känner, att hon ej utan att såra det passande kan besvara dem eller visa någon synnerlig tillfredsställelse över att höra dem, så var även förhållandet med mig, som lärt fina seder i deras så rika och hedrade ministers hus, och jag smålog blott och gjorde någon blyg invändning mot de artigheter, som regnade över mig. medan vi sålunda språkade kom Taës syster, som förmodligen sett oss från de övre rummen i det kungliga palatset vid stadsporten, och sköt ned mitt i gruppen.

Vändande sig till mig sade hon, visserligen med detta förekommande sätt, som jag kallat ’ridderligt’, men med en viss snävhet i tonen, som, då den användes mot det svagare könet, Sir Philip Sidney skulle kallat ’bondskt´’: ”varför hälsar du aldrig på oss?”

Medan jag överlade vad jag skulle svara på denna oförmodade fråga, sade Taë hastigt och allvarligt: ”Syster, du glömmer, att främlingen tillhör mitt kön. Det anstår icke medlemmar av detsamma, som vilja anses för aktade och blygsamma, att förnedra sig genom att söka ditt köns umgänge.”

Detta upptogs tydligen med gillande av Gy-ei i allmänhet, men Taës syster såg högst förlägen ut. Stackars liten! – och en prinsessa till på köpet!

Just i detta ögonblick föll en skugga mellan mig och gruppen. Då jag vände mig om, såg jag förste styresmannen komma tätt intill oss med den för Vril-ya egendomliga, tysta och fasta gången. Vid åsynen av hans ansikte överfölls jag av samma förskräckelse, som då jag först såg honom. På denna panna, i dessa ögon fanns samma obeskrivliga något, som utmärkte ett för min stam olycksbringande väsen, detta sällsamma uttryck av stilla frid, av medveten överlägsen makt utan medlidande och oböjlig som en domares, som avsäger domen. Jag bävade; och böjande mig djupt tryckte jag min väns arm och drog honom tyst med mig. Tur ställde sig framför oss, betraktade mig ett ögonblick utan att tala, vände därpå sin blick helt lugnt på sin dotters anlete och skred med en allvarlig hälsning till henne och de övriga Gy-ei genom gruppen, alltjämt utan att yttra något ord.

 

 

Tjugoåttonde kapitlet.

Då Taë och jag befunno oss allena på den breda vägen, som sträckte sig från staden till klyftan, utför vilken jag nedstigit till dessa trakter, som aldrig bestrålades av stjärnorna och solens ljus, sade jag, medan jag hämtade andan: ”Min vän, det fanns i din faders ansikte något, som oroade mig. Det tyckes mig som om jag i dess fruktansvärda lugn såg döden framför mig.”

Taë svarade ej genast. Han syntes upprörd och liksom överläggande med sig själv med vilka ord han mildast skulle meddela en ovälkommen underrättelse. Till slut sade han: ”Ingen bland Vril-ya frukar döden; gör du det?”

”Fruktan för döden är medfödd det släkte jag tillhör. Vi kunna gå den till mötes av plikt, av heder, av kärlek. Vi kunna dö för sanningen , för fosterlandet, för dem, som äro oss dyrbara. Men skulle väl döden träffa mig nu och här, varest allting står i motsägelse till den naturliga instinkt, som med ångest och bävan betrakar själens och kroppens skilsmässa?”

Taë såg överraskad ut, men svarade med stor ömhet i sin röst: ”Jag vill säga min fader vad du sagt, jag vill försöka förmå honom att spara ditt liv.”

”Han har då redan beslutat att uppoffra det?”

”Det är min systers fel”, sade Taë med någon bitterhet. ”Hon talade med honom denna morgon; sedan hon talat vid honom, tillkallade han mig, som är chef för barnen, vilkas åliggande är att utrota för samhället skadliga varelser, och sade: ”Tag din vrilstav och uppsök främlingen som förvärvat din vänskap. Må hans slut vara hastigt och utan smärta.”

”Sålunda,” sade jag och ryggade tillbaka för barnet, ”är det för att mörda mig, som du förrädiskt lockat mig ut? Nej, jag kan ej tro det. Jag kan icke tro dig i stånd till ett sådant brott.”

”Det är intet brott att döda dem, som skada samhällets väl; men det skulle vara ett brott att döda den minsta insekt, som ej gör oss skada.”

”Anser du, att jag skadar samhället, därför att din syster hedrar mig med ett slags tycke, som ett barn kan hysa för en sällsam leksak, så är det ej nödvändigt att döda mig. Låt mig återvända till mitt folk genom den klyfta, utför vilken jag nedsteg. Med litet hjälp av dig går detta nu lätt för sig. Medelst dina vingar kan du lätt vid klippans kant fästa tåget, som du utan tvivel bevarat. Gör blott detta; hjälp mig till det ställe, från vilket jag nedklättrade, och jag skall försvinna för alltid från eder värld lika säkert, som om jag vore död.”

”Klyften, genom vilken du nedsteg! Se dig omkring; vi stå just nu på den plats, där den gapade. Vad ser du? Endast fasta klippor. Klyftan tillslöts på Aph-Lins befallning, så snart under din dvala I ömsesidigt kunna göra eder begripliga för varandra, och han från dina egna läppar förnummit beskaffenheten av den värld, från vilken du kom. Kommer du ej ihåg, att Zee bad mig icke göra dig några frågor om ditt folk? Då jag den dagen lämnade dig, sade Aph-Lin: ”Ingen stig mellan främlingens hem och vår värld får lämnas öppen, ty eljest kommer hans hems sorg och synd ned till oss. Tag med dig din avdelnings barn och störta klyftans sidor med edra vrilstavar, till dess stenarna fylla varje springa, genom vilken våra lampors ljus möjligen kan tränga!”

Medan barnet talade, stirrade jag på klippan över mig. Skrovliga och branta höjde sig granitmassorna från våra fötter ända upp, visande genom sin förändrade färg huru de blivit sprängda; ej minsta utsikt till flykt fanns.

”Allt hopp är då förbi”, klagade jag och sjönk ned vid vägen, ”jag skall då aldrig mera skåda solens ljus”. Jag betäckte mitt ansikte med mina händer och bad till Honom, som jag så ofta, medan himmelens ljus vittnat om Hans verk, försummat och glömt. Jag kände Hans närvaro här i jordens inre och vid gravens brädd. Jag såg upp styrkt av min bön, betraktade barnet med ett lugnt leende och sade: ”Nå väl, om du så måste, så slå till.”

Taë skakade på huvudet. ”Nej”, sade han, ”min faders uppmaning var ej så ovillkorlig, att den icke lämnar mig något val. Jag vill tala med honom och söka förmå honom att skona dig. Sällsamt, att du kan hava denna fruktan för döden, som vi tro endast tillkomma de lägre varelserna, vilka ej hava någon förtröstan till ett liv efter detta. Hos oss känner ej ens ett barn sådan fruktan. Säg mig, min dyre Tish”, fortsatte han efter ett ögonblicks tystnad, ”skulle du väl bättre försona dig med tanken på att övergå i den livsform, som vidtager bortom dödens ögonblick, om jag delar ditt öde? Om så är, vill jag bedja min fader att tillåta mig följa dig. Jag hör till den generation, som skall utflytta, då tiden därför är inne, till någon okänd trakt i denna värld. Jag vill lika gärna utflytta nu genast till okända trakter i en annan värld. Den Allgode finnes lika väl där som här. Var är han icke?”

”Barn”, sade jag seende av Taës min att han talade fullkomligt allvar, ”du begår ett brott om du dödar mig; det vore ej mindre brottsligt av mig att säga: ’döda dig själv’. Den Allgode väljer själv tid och stund att giva oss liv, och likaså att taga det. Låt oss återvända. Om din fader ej kan förmås att bevilja mig livet, giv mig det längsta möjliga uppskov du kan, att jag må värdigt förbereda mig till min död.”

Vi gingo till staden, utbytande endast enstaka ord. Vi kunde icke förstå varandras åsikter, och jag å min sida hade för barnet med dess milda röst och vackra utseende samma känslor, som en livdömd hyser för bödeln, som ledsagar honom till avrättsplatsen

 

Tjugonionde kapitlet

Mitt under de för sömnen avsedda timmar, som bilda Vril-yas natt, blev jag från en orolig slummer, i vilken jag för några ögonblick försjunkit, väckt av en hand, som lades på min skuldra; jag sprang upp, och Zee stod framför mig.

”Tyst”; sade hon viskande, ”låt ingen höra oss. Tror du väl, att jag upphört att vaka över din säkerhet, emedan jag ej lyckats vinna din kärlek? Jag har sett Taë. Han har ej kunnat övertala sin fader, som nu överlagt med de tre vise, vilka han i tvivelaktiga fall rådfrågar, och på deras tillrådan har han bestämt, att du skall utplånas från de levandes antal, så snart värden åter vaknar. Stig upp och kläd dig.”

Zee pekade på ett bord vid sängen, på vilket de kläder lågo, vilka jag bar, då jag lämnade den övre världen, men sedermera utbytt mot Vril-yas mera smakfulla dräkt. Den unga Gyn lämnade rummet och gick ut på balkongen, medan jag hastigt och något förundrad påtog min gamla dräkt. Då jag kom ut itll henne på balkongen, var hennes ansikte blekt och stelt. Tagande min hand sade hon milt: ”Se huru glänsande Vril-yas konstfärdighet upplyst den värld de bebo. I morgon skall denna värld vara mörk för mig”. Hon drog mig tillbaka in i rummet, utan att vänta mitt svar, därifrån ut i korridoren, från vilken vi nedstego i försalen. Vi vandrade genom de öde gatorna och längs den breda vägen, som ledde till klipporna. Här, varest det varken var dag eller natt, voro ”tystnadens timmar” mycket högtidliga, – den vida sträckan som upplystes genom de dödligas konst, visade intet tecken till liv. Ehuru tysta våra steg voro, plågades dock örat av deras ljud såsom icke överensstämmande med den allmänna vilan. Jag var övertyad, ehuru Zee intet sade, att hon beslutat hjälpa mig på flykten, och att vi gingo mot det ställe, varvid jag nedstigit. Hennes tystnad plågade mig och framkallade även min. Vi nalkades nu klyftan. Den var åter öppnad; den visade visserligen ej samma utseende, som då jag nedsteg genom densamma, men genom den klippvägg, framför vilken jag stått med Taë, hade en ny rämna, längs vars svartnade sidor askan ännu glimmade, åstadkommits. Min blick kunde dock ej genomtränga mer än några få fot av det mörker, vari hålet insveptes; jag stod förskräckt och  undrade, huru vi skulle uppstiga.

Zee anade mitt tvivel. ”Frukta intet”, sade hon med ett sorgset leende, ”din räddning är säker. Jag började detta arbete, då ”tystnadens timmar” inträdde och alla somnat; tro icke, att jag upphörde, förrän vägen till din värld åter var öppen. Jag skall stanna någon stund tillsammans med dig. Jag skall ej begynna vår färd, förrän du säger: ’Gå, jag behöver dig ej mer.’”

Mitt hjärta led av samvetskval vid dessa ord. ”Ack!” utropade jag, ”om du tillhörde mitt folk och jag ditt, jag skulle aldrig säga: ”Jag behöver dig ej mer”.

”Jag välsignar dig för dessa ord och skall ihågkomma dem, då du lämnat mig”, svarade Gyn ömt.

Under utbytet av dessa få ord hade Zee vänt sig från mig, hennes kropp skälvde och hennes huvud sjönk ned på hennes bröst. Nu reste hon sig till sin fulla längd och stod framför mig. Medan hon vände sig från mig, hade hon upplyst diademet, som hon bar på sin panna, så att det strålade som en stjärnkrona. Ej endast hennes anlete och kropp, utan även luften runtom upplystes av dess strålar.

”Nu”, sade hon, ”lägg din arm om mig för första och sista gången. Nej, så; mod blott och håll dig fast.”

Medan hon talade, utbredde hon sina stora vingar. Fasthållande mig vid henne, bars jag genom den förfärliga klyftan. Ljuset från hennes panna strålade runtom och framför oss genom mörkret. Fast och säkert och milt som en ängel svävar mot himlen med en själ förlossad från graven, flög även Gyn, till dess jag på avstånd hörde ljud av människoröster, ljud av människans verktyg. Vi stannade på botten av ett gruvgalleri, och i fjärran genomträngde några matta strålar från gruvarbetarnas lampor töcknet. Jag släppte mitt tag. Gyn kysste mig kärleksfullt på pannan, men med en moders kärlek. Tårar strömmade från hennes ögon, då hon sade: ”Farväl för alltid. Du vill ej låta mig följa dig i din värld – du kan ej återvända till min. Förrän de mina vakna, skall klippan ånyo hava slutit sig över klyftan för att aldrig öppnas av mig, kanhända icke heller av någon annan på långliga tider. Tänk någon gång på mig med ömhet. Då jag inträder i det liv, som ligger bortom denna tidrymd, skall jag söka dig. Kanhända att även där den värld, som gives ditt folk, skall hava klippor och hav, som skilja den från den värld, i vilken jag återförenas med de mina, som gått förut, och jag vara oförmögen att bana min väg för att återförenas med dig, ehuru jag nu förmått det för att förlora dig.”

Hon tystnade. Jag hörde susandet av hennes vingar och såg huru strålarna av hennes krona alltmer förbleknade i klyftan.

Jag satte mig ned och ruvade dyster på mina tankar; därpå steg jag upp och gick med långsamma steg mot det ställe, varest jag hörde sorlet av röster. Gruvarbetarna, som jag mötte, tillhörde en annan nation och sågo på mig med förundran, men då de funno, att jag ej kunde besvara deras korta frågor på deras eget språk, tilläto de mig gå oantastad. Slutligen uppnådde jag gruvans mynning, föga störd av frågor, utom av en vänlig ämbetsman, som jag kände; lyckligtvis var han alltför sysselsatt att språka mycket med mig. Jag undvek naturligtvis min forna bostad och skyndade att med det snaraste lämna en trakt , varest jag ej kunnat undvika frågor, på vilka jag ej kunnat giva tillfredsställande svar. Jag återkom utan äventyr till mitt eget land, i vilket jag nu länge bott i god ro, sysselsatt med praktiska göromål, till dess jag för tre år sedan drog mig från affärerna med en tillräcklig förmögenhet. Jag har varit föga frestad att omtala min ungdoms irrfärder och äventyr. Något bedragen, såsom många män äro, med avseende på en makas kärlek och husligt liv, tänker jag ofta, då jag sitter ensam om aftnarna, på den unga Gyn, och undrar, huru jag kunde förkasta en sådan kärlek, vilka faror än förknippade sig därmed, eller vilka villkor än inskränkte den. Ju mer jag tänker på ett folk, som i trakter, vilka ej upplysas av solens ljus och av våra lärde anses obeboeliga, lugnt utvecklar en makt, som vida övergår vår, och dygder, som i den mån vårt sociala och politiska liv fortgår i sin utveckling, bliva detsamma motsatta, – desto ivrigare beder jag, att tidsåldrar må förgå, förrän detta folk framträder i solljuset för att oundvikligen utrota oss. Som min läkare emellertid helt öppet sagt mig, att jag lider av en åkomma, som, ehuru den nu föga besvärar mig och ej visar några märkbara tecken till framsteg, likväl kan vid tillfälle bliva olycksbringande, har jag ansett för min skyldighet att lägga mina medmänniskor på minnet dessa varningar för ”ett kommande släkte”.