Clifford D. Simak

 

Ring runt solen
 

1  

Vickers gick upp oförskämt tidigt därför att Ann hade ringt kvällen innan och berättat för honom om en man i New York som hon ville att han skulle träffa.
    Han hade försökt säga emot henne.
    – Jag vet att det bryter ditt arbetsschema, Jay, hade hon sagt, men jag tror inte att det här är någonting du kan låta bli.
    – Jag kan inte göra det, Ann, hade han sagt åt henne. Jag har kommit i gång att skriva nu och jag kan inte komma loss.
   – Men det här är stora saker, hade Ann sagt. Det största som någonsin har släppts ut. De valde att prata med dig först, före alla andra författare. De tror att du är rätte mannen.
    – Publicitet.
    – Det här är inte publicitet. Det är någonting annat.
    – Glöm bort det – jag tänker inte träffa karln, vem han än är, hade han sagt och lagt på luren. Men nu höll han på att laga i ordning en tidig frukost och göra sig i ordning att fara till New York.
    Han stekte ägg och bacon och rostade bröd och försökte hålla ett öga på kaffebryggaren, som var litet temperamentsfull när det ringde på dörren.
    Han knöt åt morgonrocken och gick mot dörren.
    Det kanske var tidningspojken. Han hade varit ute när han samlat gamla tidningar sist och pojken hade förmodligen sett att det brann i köket.
    Eller också kanske det var hans granne, den egendomlige gamle mannen som hette Horton Flanders som hade flyttat in för något år sedan och som tittade in för att fördriva en sysslolös timme vid de mest oväntade och olägliga tillfällen. Han var en älskvärd gammal man och han såg distingerad ut, fast en smula maläten och nött i kanterna, behaglig att tala med och en god kamrat, trots att Vickers gärna hade sett att han hade litet ortodoxare umgängesvanor.
    Det kanske var tidningspojken eller det kanske var Flanders. Det kunde knappast vara någon annan så här tidigt.
    Han öppnade dörren och en liten flicka stod där, insvept i en körsbärsröd badrock och med kanintofstofflor på fötterna. Hon var tovig i håret av att ha sovit, men hennes blå ögon glittrade mot honom och hon log ett vackert leende.
    – God morgon, farbror Vickers, sade hon. Jag vaknade och kunde inte somna om och jag såg att det lyste i ert kök och trodde att ni kanske var sjuk.
    – Jag mår bra, Jane, sade Vickers. Jag håller bara på att laga frukost. Du kanske skulle vilja äta med mig?
    – Ja tack, sade Jane. Jag hoppas att ni kanske höll på att äta frukost och skulle fråga mig om jag också ville äta.
    – Din mamma vet väl inte att du är här, eller hur?
    – Mamma och pappa sover, sade Jane. Det är pappas lediga dag och de var ute väldigt sent i går kväll. Jag hörde dem när de kom in och när mamma talade om för fru Traynor att hon funderade halvt om halvt på att ta ut skilsmässa. Farbror Vickers, vad betyder skilsmässa?
    – Det vet jag inte, sade Vickers. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört ordet förut. Vi kanske inte skall prata om vad din mamma säger. Och titta, dina tofflor har blivit alldeles våta när du har gått på gräset.
    – Det är lite vått ute. Daggen är väldigt tung.
    – Kom in, sade Vickers, så skall jag hämta en handduk och torka dig om fötterna och sedan äter vi lite frukost och ringer till din mamma så att hon vet var du är.
    Hon kom in och stängde dörren.
    – Sätt dig på den där stolen, sade han, så skall jag hämta en handduk. Jag är rädd att du kanske blir förkyld.
    – Farbror Vickers, ni är väl inte gift va?
    – Nej, hur så? Det är jag nu inte.
    – Nästan alla är gifta, sade Jane. Nästan alla jag känner. Varför är ni inte gift, farbror Vickers?
    – Tja, jag vet faktiskt inte. Jag har väl aldrig hittat någon flicka antar jag.
    – Det finns massor av flickor?
    – Det fanns en flicka, sade Vickers. För länge sedan fanns det en flicka.
    Det hade gått flera år sedan han mindes klart. Han hade tvingat åren att fördunkla minnet, att göra det mjukare och gömma undan det så att han inte tänkte på det, och om han ändå tänkte på det att göra det så avlägset och disigt att han kunde sluta upp att tänka på det.
    Men nu kom det tillbaka igen.
    Det hade funnits en flicka och en förtrollad dal de hade spatserat i, en vårdal kom han ihåg där de skära vildapelblommorna flammade på kullarna och där sången från blåhake och lärka svävade i skyn, och det hade funnits en vild vårvind som krusat vattnet och blåst över gräset så att ängen tycktes flöda och bli till en sjö med skum på vågorna.
    De hade promenerat i dalen och det fanns inget tvivel om att den var förtrollad, för när han hade återvänt hade dalen inte funnits kvar — i varje fall inte samma dal. Han kom ihåg att det hade varit en mycket annorlunda dal.
    Han hade gått där för tjugo år sedan och under alla dessa tjugo år hade han gömt undan det, hade han stuvat undan det på minnets vindsvåning, och ändå kom det nu tillbaka igen, lika friskt och lysande som om det hade varit i går.
    – Farbror Vickers, sade Jane. Jag tror att ert rostade bröd brinner.

 

2

När Jane hade gått och när han hade diskat kom han ihåg att han hade funderat minst en vecka på att ringa Joe om mössen.

− Jag har möss, talade Vickers om för honom.

− Du har vad då?

− Möss, sade Vickers. Små djur. De springer omkring här.

− Det var lustigt, sade Joe. Ett välbyggt hus som ditt. Där borde det inte finnas några möss. Vill du att jag skall titta över och göra slut på dem?

− Jag antar att du blir tvungen till det. Jag har försökt gillra fällor men de här mössen går inte i några fällor. Skaffade katt för ett tag sedan och katten slutade. Stannade bara ett par dagar.

− Det var verkligen lustigt. Katter gillar ställen där de kan fånga en mus.

− Den här katten var galen, sade Vickers. Bar sig åt som om det spökade. Gick omkring på tå.

− Katter är lustiga djur, sade Joe i förtroende.

− Jag far in till stan i dag. Tror du att du skulle kunna göra det medan jag är borta?

− Visst, sade Joe. Utrotningsbranschen har liksom lågkonjunktur just nu. Jag tittar över vid tiotiden eller så.

− Jag lämnar dörren på framsidan olåst, sade Vickers.

Han lade på luren och hämtade tidningen på trappan. På skrivbordet lade han ned tidningen och tog upp manuset, höll det i handen, kände hur tjockt och tungt det var som om han på så sätt kunde försäkra sig om att det som stod där var saker som han ville säga och att det sade det tillräckligt väl för att andra män och kvinnor skulle kunna läsa orden och lära känna den nakna tanken som låg bakom den kalla trycksvärtan.

Han borde inte låta dagen gå till spillo, intalade han sig själv. Han borde stanna här och arbeta. Han borde inte trampa i väg och träffa den där karln som hans agent ville att han skulle träffa. Men Ann hade varit envis och hade sagt att det var viktigt och till och med när han talade om för henne att han hade bilen på reparation hade hon insisterat på att han skulle komma. Historien om bilen hade naturligtvis varit lögn, för redan då han talade om det för henne visste han att Eb skulle ha den färdig åt honom så att han kunde fara.

Han tittade på klockan och såg att han inte hade mer än halvtimme på sig förrän Ebs garage öppnade och det tjänade ingenting till att skriva bara en halvtimme.

Han tog upp tidningen och gick ut på verandan för att läsa morgonens nyheter.

Han tänkte litet på Jane och vilket fint barn hon var och hur hon hade berömt hans matlagning och hur hon hade pratat och pratat.

Ni är inte gift, hade Jane sagt. Varför är ni inte gift, farbror Vickers?

Och han hade sagt: en gång fanns det en flicka. Nu minns jag. En gång fanns det en flicka.

Hon hade hetat Kathleen Preston och hon hade bott i ett stort tegelhus som stod uppe på en kulle, ett hus med många pelare och en bred veranda och solfjädersfönster över dörrarna − ett gammalt hus som hade byggts under pionjäroptimismens första blomstring när landet hade varit nytt, och huset hade stått kvar när marken hade svikit och diktats ut och ärrat kullarna med urgrävd, gul lera.

Han hade varit ung då, så ung att det gjorde ont att tänka på det nu; så ung att han inte kunde förstå att en flicka som bodde i ett gammalt släkthus med solfjädersfönster ovanför dörrarna och en pelarsal inte på allvar kunde tänka sig en pojke vars far arbetade på en utsliten gård där majsen växte glest och sjukligt. Eller det var kanske snarare hennes familj som inte kunde tänka sig det, för hon måste också ha varit alltför ung för att kunna förstå riktigt. Kanske hade hon grälar med sin familj; kanske hade det fällts ilskna ord och tårar. Det var något han aldrig hade fått veta. För mellan den där promenaden genom den förtrollade dalen och nästa gång han ringde hade de stuvat undan henne på en skola någonstans österut och det var det sista han hade sett eller hört av henne.

För att komma ihåg hade han gått genom dalen igen, vaken för att uppsnappa någonting som åt honom kunde locka tillbaka förtrollningen från den dag han hade gått med henne. Men vildaplarna hade fällt sina blommor och lärkan sjöng inte lika bra och förtrollningen hade flytt bort till något land som inte fanns. Hon hade tagit trolldomen med sig.

Tidningen föll ur knät på honom och han böjde sig ned för att ta upp den. Då han öppnade den såg han att nyheterna följde samma tråkiga mönster som alla andra dagar.

Det senaste fredsryktet var fortfarande starkt och det kalla kriget var fortfarande i full gång.

Det kalla kriget hade naturligtvis hållit på i åratal och lovade att hålla på i många år till. De senaste åren hade sett kris på kris, rykte på rykte, krig på krig som alltid hotade och som aldrig bröt ut tills en värld som var trött på det kalla kriget gäspade de nya fredsryktena rakt i ansiktet och sålde kriserna för tio öre dussinet.

Någon vid en skumt college nere i Georgia hade satt nytt rekord i att äta råa ägg  och en berömd filmstjärna var på vippen att byta man igen och stålarbetarna hotade att strejka.

Det fanns en lång artikel om personer som saknades och han läste ungefär hälften. Det var allt han ville läsa. Det verkade som om fler och fler människor försvann spårlöst hela tiden, hela familjer på samma gång, och polisen i hela landet började bli ganska förtvivlad. Det hade alltid funnits människor som försvann, sade artikeln, men de hade varit enskilda individer. Nu kunde två eller tre familjer försvinna från samma samhälle och två eller tre från ett annat samhälle och de lämnade inte så mycket som ett spår efter sig. För det mesta kom de från fattigare trakter. När enskilda individer i det förflutna hade försvunnit hade det vanligen funnits någon anledning, men i fråga om de här massförsvinnandena tycktes det inte finnas någon annan anledning än fatigdom och hur man ville eller kunde försvinna på grund av fattigdom var något som artikelförfattaren och de människor han hade intervjuat inte kunde räkna ut.

Det fanns en rubrik som löd FLER VÄRLDAR ÄN EN, SÄGER LÄRD.

Han läste en del av historien.

BOSTON, MASS. (AP) − Det kanske finns en annan jord bara en sekund före vår och ännu en värld en sekund efter oss och ännu en värld en sekund efter den och ännu en värld en sekund efter … nå, nu fattar ni.

Denna teori har lagts fram av doktor Vincent Aldridge …

Vickers lät tidningen falla till golvet och satt och tittade ut över trädgården som badade i blommor och solsken. Det fanns frid här, i detta trädgårdshörn av världen, om det nu inte fanns någon annanstans, tänkte han. En frid som var sammansatt av många olika beståndsdelar, av guldgult solsken och sommarlöven som pratade och skälvde i vinden, av fåglar och blommor och soluret, av pålstaketet som behövde målas och den gamla tallen som dog lugnt och stilla, som tog tid på sig att dö, som var vän med gräset och blommorna och de andra träden hela tiden den höll på att dö.

Här fanns inga rykten och inget hot; här fanns ett lugnt accepterande av att tiden gick, av att vintern kom och sommaren, av att solen följde månen och att det liv man ägde var en gåva som skulle vårdas ömt snarare än en rättighet som man skulle tvinga sig till från andra levande varelser.

Vickers tittade på klockan och såg att det var dags att gå.

 

3

Eb, garagekarlen, lyfte upp sina smutsliga byxor och kisade för att skydda ögonen mot röken från cigaretten som hängde i hans ena, flottiga mungipa

− Du förstår, det är så här, Jay, förklarade han, att jag har inte lagat din bil.

− Jag skulle fara till stan, sade Vickers, men om bilen inte är färdig …

 Du kommer inte att behöva den där bilen mer. Antar att det egentligen var därför som jag inte lagade den. Sade mig själv att det bara skulle vara slöseri med pengar.

− Så illa är det inte, protesterade Vickers. Den kanske ser fallfärdig ut, men den kan ännu gå åtskilliga mil!

− Visst kan den det. Men du kommer att köpa den här nya Evighetsbilen.

− Evighetsbilen? upprepade Vickers. Det var ett egendomligt namn på en bil.

− Nej, det är det inte, sade Eb envist. Den kommer faktiskt att vara i evighet. Det är därför den kallas Evighetsbilen, för att den varar i evighet. En snubbe kom in hit i går och berättade för mig om den och frågade om jag ville ta den och jag sade att visst ville jag det och då sade den här snubben att jag var klyftig som tog den för han sade att det inte skulle gå att sälja någon annan bil än den här Evighetsbilen.

− Vänta nu ett tag, sade Vickers. Den kanske kallas Evighetsbilen, men den kommer inte att vara i evighet. Ingen bil kan vara i evighet. Tjugo år kanske, eller livet ut kanske, men inte i evighet.

− Jay, förkunnade Eb, det var vad den här snubben sade åt mig. ”Köp en av dem”, sade han, ”och använd den livet ut. När du dör testamentera den åt din son och så vidare i all evighet.” Den garanteras vara i evighet. Om det blir något fel med den så lagar de den eller ger dig en ny. Allt utom däcken. Man måste köpa däcken. De slits ut, precis som vilken bil som helst. Och färgen också. Men färgen garanteras hålla tio år. Om den blir dålig innan tio år har gått får man den ommålad gratis.

− Det kanske är möjligt, sade Vickers, men jag skulle knappast tro det. Jag tvivlar inte på att man kan göra en bil som varar betydligt längre än de bilar man gör nu. Men om de gjordes alltför bra skulle marknaden förstöras. Ingen fabrikör vid sina sinnens fulla bruk skulle konstruera en bil som varade i evighet. Han skulle förstöra marknaden för sig själv, För det första skulle den kosta för mycket …

− Där har du fel, sade Eb åt honom. Femtonhundra dollar är allt du betalar. Inga tillbehör. Inga pålägg. Alltsammans för femtonhundra.

− Ser inte mycket ut för världen, antar jag.

− Det snofsigaste du någonsin fäst blicken vid. Snubben som var här körde en av dem och jag snokade igenom den ordentligt. Vilken färg man vill. En massa krom och rostfritt stål. Alla de senaste manickerna. Och den kör … herregud, den där saken kör som en million dollar. Men det kanske tar en stund innan man vänjer sig vid den. Jag gick och skulle öppna motorhuven för att ta en titt på motorn, och vet du, huven går inte att öppna. ”Vad håller du på med?” frågade den här snubben mig och jag sade åt honom att jag ville titta på motorn. ”Det behövs inte”, säger den här snubben. ”Det är aldrig något fel med den. Man behöver aldrig komma åt den.” ”Men”, frågade jag honom, ”var häller man i oljan?” Och vet du vad han sade? tja, han sade att man inte häller i någon olja. ”Det enda man häller i är bensin”, står han och säger åt mig.

Jag får hit något dussin om en dag eller så, sade Eb. Det är bäst att du låter mig ta undan en åt dig.

Vickers skakade på huvudet.

− Jag har ont om pengar.

− Det är en annan detalj. Det här bolaget betalar bra för begagnade bilar. Jag tror att jag skulle kunna ge dig tusen dollar för det där vraket du har.

− Det är inte värt tusen dollar, Eb.

− Det vet jag att det inte är. Snubben säger: ”Ge dem mer än de är värda. Oroa er inte för hur mycket ni ger dem. Vi kompenserar er.” Det verkar inte direkt vara något klyftigt sätt att göra affärer när jag tänker på saken, men om det är så de vill bära sig åt så tänker då inte jag säga emot dem.

− Jag blir tvungen att tänka på saken.

− Då återstår ett pris på femhundra dollar. Och jag kan göra det lätt för dig. Snubben sade att jag skulle göra det lätt. Säger att de inte är så mycket intresserade av pengarna just nu som av att få ut några av de där Evighetsbilarna på vägarna.

− Jag tycker inte det låter bra, protesterade Vickers. Här dyker det här bolaget upp på en natt utan några som helst annonser med en splitter ny bil. Man kan tycka att det borde ha stått någonting om dem i tidningarna. Om jag skulle lansera en ny bil så skulle jag tapetsera landet med annonser … stora annonser i tidningarna, TV-reklam, stora plakat längs vägarna och så vidare.

− Tja, vet du, sade Eb, det tänkte jag också på. Jag sade: hör på, nu vill erat bolag sälja den här bilen till mig men hur ska jag kunna sälja den när ni inte annonserar den? Och han sade att de hade räknat ut att bilen var så bra att alla skulle tala om det för alla sina vänner och bekanta. Sade att inga annonser kan slå ett gott rykte. Sade att de hellre ville spara annonspengarna så att de kunde hålla ett lägre pris på bilen. Sade att det inte fanns någon anledning att låta konsumenten betala för kostnaderna för en annonskampanj.

− Det förstår jag inte.

− Det är lite svårt att begripa, erkände Eb. Det här gänget som släpper ut Evighetsbilen förlorar inga pengar på det, det kan man sätta sina stövlar i pant på. De skulle vara galna om de gjorde det. Och om de inte förlorar några pengar på det, kan du då föreställa dig vad alla de här andra bolagen har haft för sig alla dessa år? Två- eller tretusen för en skrothög som faller ihop andra gången man tar ut den! Det är så man darrar när man tänker på hur mycket pengar de har tjänat, eller hur?

− När du får in bilarna, sade Vickers, så tittar jag in och tar mig en titt på dem. Vi kanske kan komma överens.

− Visst, sade Eb. Gör det. Sade du att du skulle åka till stan?

Vickers nickade.

− Det kommer en buss vilken minut som helst nu, sade Eb. Du kan ta den från drugstoren i hörnet. Du kommer in på ett par timmar. De där gossarna rullar verkligen undan.

− Jag antar att jag skulle kunna ta en buss. Det har jag aldrig tänkt på.

− Jag är ledsen för det här med bilen, sade Eb. Om jag hade vetat att du skulle använda den skulle jag ha fixat den. Det var inga större fel med den. Men jag ville se vad du ansåg om det här andra alternativet innan jag skörtade upp dig.

Hörnet med drugstoren verkade på något sätt obekant och Vickers grubblade på saken medan han gick längs gatan åt det hållet. Sedan, när han kom närmare, såg han vad det var som var obekant.

För flera veckor sedan hade Hans, skomakaren, blivit sängliggande och dött och skomakarverkstaden som hade legat bredvid drugstoren under oräkneliga år hade äntligen stängts.

Nu var den öppen igen − eller skyltfönstret hade i varje fall tvättats, något som gamle Hans aldrig hade besvärat sig med att göra alla de år han huserat där, och det skyltades med ett och annat. Och det fanns en skylt. Vickers hade varit så upptagen med att fundera ut vad det var för fel på fönstret att han inte såg skylten förrän han var nästan framme vid affären. Skylten var ny och prydligt textad. Det stod MANICKAFFÄR.

Vickers stannade framför fönstret och tittade på vad som fanns innanför det. Ett lager svart sammet hade lagt över utställningsremsan och på sammeten låg tre föremål − en cigarettändare, ett rakblad och en ensam glödlampa. Ingenting annat.

Bara de tre sakerna. Det fanns inga skyltar, inga annonser, inga priser. Det behövdes inte. Vickers visste att vem som helst som såg det fönstret skulle känna igen sakerna, trots att affären inte sålde bara dem. Det skulle finnas ett par dussin saker till, var och en på sitt sätt lika framstående och effektiv som de tre som låg på sammetsremsan.

Det hördes ett knackande ljud längs trottoaren och Vickers vände sig om när det kom närmare. Det var hans granne, Horton Flanders, som var ute på sin morgonpromenad med sina något sjaskiga, omsorgsfullt borstade kläder och med sin prydliga malaccakäpp. Ingen annan, tänkte Vickers för sig själv, skulle vara djärv nog att gå med käpp på Cliffwoods gator.

Herr Flanders hälsade honom med käppen och ställde sig bredvid honom och stirrade på fönstret.

− Jaså, de öppnar filialer, sade han.

− Tydligen, instämde Vickers.

− Verkligt egendomligt företag, sade herr Flanders. Ni kanske vet, fast jag antar att ni inte gör det, att jag har varit mycket intresserad av det här bolaget. Bara ren nyfikenhet, förstår ni. Jag kanske kan tillägga att jag är nyfiken på åtskilligt.

− Det hr jag inte lagt märke till, sade Vickers.

− Jo då, sade herr Flanders. På åtskilligt. På kolhydraterna till exempel. Verkligen fascinerande, inte sant, herr Vickers?

− Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag har varit så upptagen att jag är rädd …

− Det är någonting i görningen, sade herr Flanders. Jag säger er att det är någonting i görningen.

Bussen kom längs gatan, for förbi dem och stannade i hörnet.

− Jag är rädd att jag blir tvungen att lämna er nu, herr Flanders, sade Vickers. Jag skall fara till stan. Om jag är tillbaka i kväll kan ni väl titta in?

−Å, det skall jag, sade herr Flanders, Det gör jag nästan alltid.

 

4

Först hade det varit rakbladet, rakbladet som inte slets ut. Och sedan cigarettändaren som aldrig klickade, som aldrig behövde ny flinta eller ny bensin. Sedan glödlampan som brann hur länge som helst om den inte råkade ut för någon olyckshändelse. Nu var det Evighetsbilen.

Någonstans där inne fanns också de syntetiska kolhydraterna.

Det är någonting i görningen hade herr Flanders sagt honom där de stod framför gamle Hans´ affär.

Vickers satt på en fönsterplats långt bakåt i bussen och försökte sortera tankarna.

Det fanns en hake någonstans − rakblad, cigarettändare, glödlampor, syntetiska kolhydrater och nu Evighetsbilen. Någonstans måste det finnas en gemensam nämnare som förklarade varför det var dessa fem saker och inte fem andra, till exempel rullgardiner och kängurustyltor och jojor och flygplan och tandkräm. Rakblad rakade en och glödlampor lyste upp vägen för en och en cigarettändare tände en cigarett och de syntetiska kolhydraterna hade gjort slut på minst en internationell kris och hade räddat några millioner människor från svält och krig.

Det är någonting i görningen, hade Flanders sagt där han stod i prydliga men sjaskiga kläder och med sin löjliga käpp i sin knutna hand, fast när man tänkte efter så var det inte löjligt när herr Flanders höll den.

Evighetsbilen skulle gå i evighet och den drog ingen olja och när man dog testamenterade man den åt sin son och när han dog testamenterade han den åt sin son och om ens farfarsfarfar hade köpt en av bilarna och om man var äldste sonen till äldste sonen till äldste sonen till äldste sonen så hade man den själv också. En enda bil överlevde många generationer.

Men den skulle göra mer än så. Den skulle tvinga alla bilfabriker att stänga om något år eller så; likaså de flesta bilverkstäderna; den skulle bli ett dråpslag mot stålindustrin och tygfabrikanterna och kanske ett dussin andra industrier dessutom.

Rakbladet hade inte verkat viktigt, inte heller glödlampan, inte heller cigarettändaren, men nu var de plötsligt alla viktiga. Tusentals män skulle mista sina jobb och de skulle komma hem till sina familjer och säga:

− Tja, det var det. Efter alla dessa år har jag inget jobb.

Familjen skulle sköta sina vardagssysslor under en tät och fruktansvärd tystnad, med en egendomlig skräck hängande över sig, och mannen skulle köpa alla tidningar och studera alla annonser om lediga platser. Sedan skulle de gå ut på gatan och män i små burar eller vid skrivbord på de yttre kontoren skulle skaka på huvudet åt honom.

Till slut skulle mannen gå till ett av de där ställena där det stod ”Kolhydrater AB” över dörren och han skulle komma inhasande med den förlägna minen hos en god arbetare som inte kan hitta ett jobb, och han skulle säga:

− Jag har haft litet otur och pengarna börjar ta slut. Jag undrar …

Mannen bakom skrivbordet skulle säga:

− Visst. Hur många är ni i er familj?

Mannen skulle tala om det för honom och han som satt vid skrivbordet skulle skriva någonting på en pappersremsa och ge den åt honom.

− Det där fönstret där borta, skulle han säga. Jag skulle tro att det är tillräckligt för en vecka, men om det inte är det så kom bara tillbaka så snart ni behöver.

Mannen skulle ta emot pappersremsan och försöka säga tack, men kolhydratmannen skulle vifta bort det och säga:

− Ingen orsak. Det är det vi är till för. Det är vårt jobb att hjälpa killar som du.

Mannen skulle gå till fönstret och mannen bakom fönstret skulle titta på pappersremsan och ge honom några paket och i ett paket skulle det finnas syntetiska saker som smakade potatis och ett annat skulle smaka bröd och så skulle det finnas andra som fick en att tro att man åt majs eller ärtor.

Det var vad som hade hänt förut, det var vad som hände hela tiden.

Det var inte som understöd − men kunde i varje fall inte säga att det var som understöd. De här kolhydratmänniskorna förolämpade en aldrig när man kom och bad om hjälp. De behandlade en som betalande kund och de sade alltid att man skulle komma tillbaka och ibland när man inte kom tillbaka tittade de hem till en för att se vad som hade hänt − om man kanske hade fått jobb eller om man skämdes för att titta in igen. Om det visade sig att man skämdes satte de sig och pratade med en och innan de gick hade de fått en att tro att man gjorde dem en tjänst genom att befria dem från litet kolhydrater.

På grund av kolhydraterna levde fortfarande milliontals människor som annars skulle ha dött i Indien och Kina. Nu skulle de tusentals människorna som blev arbetslösa när bilfabrikerna stängde och när stålverken skar ner verksamheten och när reparationsverkstäderna slog igen gå samma väg till dörrarna med kolhydratskylten.

Bilindustrin skulle bli tvungen att lägga ned. Ingen skulle köpa någon annan bil när man kunde gå en bit längs vägen och köpa en bil som skulle vara i evighet. Precis som rakbladsindustrin redan höll på att slå igen nu när det var möjligt att få ett evighetsblad i manickaffärerna. Samma sak höll på att hända med glödlamporna och cigarettändarna och det fanns stora chanser, tänkte Vickers för sig själv, att Evighetsbilen inte var det sista det skulle få höra från dessa fabrikörer, vilka de nu var.

För det måste vara så, tänkte han, att de som gjorde rakbladen också gjorde cigarettändarna och glödlamporna, och att de som tillverkade manickaffärernas sortiment också kunde konstruera Evighetsbilen. Inte samma bolag kanske, fast det kunde han inte veta, för han hade aldrig kommit på tanken att försöka ta reda på vem som hade tillverkat något av allt detta.

Bussen började bli full, men Vickers satt fortfarande för sig själv, stirrade ut genom fönstret och sorterade tankarna.

Alldeles bakom hon pratade ett par kvinnor, och fast han inte medvetet försökte tjuvlyssna snappade han upp deras ord.

En av dem fnittrade och sade:

− Vi har verkligen en intressant grupp. Så många intressanta människor i den.

Och den andra kvinnan sade:

 strunt. Han säger att vi lever i Amerika år 1977 och att det inte finns någon anledning i världen att vi skulle låtsas om det. Han säger att det här är det bästa land och den bästa tid som världen någonsin har lärt känna. Säger att vi har alla moderna bekvämligheter och allting. Säger att vi är lyckligare än människorna någonsin har varit förr. Säger att den här låtsasleken bara är en massa kommunistpropaganda och att han skulle vilja ha tag på den som startade det. Säger …

−Å, jag vet inte, avbröt den första damen. Det är skojigt på något sätt. Det krävs naturligtvis en massa arbete att läsa om gamla tider och allt det där, men jag antar att man får ut någonting av det. Någon sade vid ett möte häromkvällen att man får ut vad man lägger in i det och jag antar att han har rätt. Men jag tycks inte kunna lägga in särskilt mycket i det. Jag är väl den flyktiga typen, antar jag. Jag är inte så bra på att läsa och jag förstår inte så bra och jag måste få en massa förklarat, men det tycks finnas folk som får ut en massa av det. Det finns en man i vår grupp som lever i det gamla London samtidigt med någon som hette Samuel Peeps. Jag vet inte vem den där Peeps var, men jag antar att han var en viktig karl eller någonting. De vet väl inte vem Peeps var va, Gladys?

− Inte jag, sade Gladys.

− Nå, hur som helst, fortsatte den andra, så pratar den här karln hela tiden med den där Peeps. Han skrev en bok, den där Peeps, och det måste vara en väldigt lång bok för han berättar så många saker om den. Den här karln jag berättar om skriver en underbar dagbok. Vi tycker alltid om att låta honom läsa högt ur den för oss. Vet du, det låter nästan som om han verkligen levde där.

Bussen stannade vid en järnvägskorsning och Vickers tittade på klockan. De skulle vara i stan om en halvtimme till.

Det var förspilld tid, tänkte han för sig själv. Vilka planer Ann än hade i blusärmen så skulle det vara förspilld tid, för han tänkte inte låta någonting avbryta sitt skrivarbete. Han borde inte ha låtit sig övertalas att öda bort ens den här dagen.

Bakom honom sade Gladys:

− Har du hört talas om de här nya husen de håller på att släppa ut? Jag pratade med Charlie om en häromkvällen och jag sade att vi kanske borde titta på dem. Vårt ställe börjar liksom bli litet sjabbigt, vet du, och vi måste måla det och liksom putsa upp det, men Charlie sade att det bara var nys. Han sade att ingen skulle släppa ut sådana där hus med de kontrakt de erbjuder utan att det fanns en hake någonstans. Charlie sade att han hade varit med för länge för att gå på någonting sådant som de där husen. Mabel, har du sett något av de där husen eller läst någonting om dem …?

− Jag höll på och berättade för dig, fortsatte Mabel envist, om den här gruppen jag tillhör. En medlem låtsas att han lever i framtiden. Är det inte så man kan skratta åt det? Tänka sig att någon låtsas att han lever i framtiden …

 

5

Utanför dörren stannade Ann Carter och sade:

− Och var snäll och kom ihåg nu, Jay, att han heter Crawford. Du skall inte kalla honom Cranford eller Crawham eller någonting annat än Crawford.

Vickers sade ödmjukt:

− Jag skall göra mitt allra bästa.

Hon kom nära honom och spände slipsen och rättade till den och viftade fort litet obefintligt damm från hans slag.

− Så snart det här är över går vi ut och köper en kostym åt dig, sade hon.

− Jag har redan en kostym, sade Vickers.

Texten på dörren löd: North American Research.

− Vad jag inte kan förstå, protesterade Vickers, är varför North American Research och jag skulle ha någonting gemensamt.

− Pengar, sade Ann. De har det och du behöver det.

Hon öppnade dörren och han följde henne lydigt in och tänkte vilken vacker och effektiv kvinna hon var. Alltför effektiv. Hon visste för mycket. Hon kände böcker och förläggare och hon visste vad allmänheten ville ha och allt möjligt. Hon drev sig själv och alla i sin omgivning hårt. Hon var aldrig lyckligare än när tre telefoner ringde och hon hade fem dussin brev att besvara och ett dussin personer som hon måste ringa. Hon hade pressat honom att komma hit i dag och det var inte otänkbart, resonerade han, att hon hade pressat Crawford och North American Research att vilja att han skulle komma.

− Fröken Carter, sade flickan vid skrivbordet, ni kan gå in med en gång. Herr Crawford väntar på er.

Hon hade till och med förhäxat receptionisten, tänkte Vickers.

 

6

George Crawford var en stor karl som flödade över gränserna för den stol han satt i. Han höll händerna knäppta över kalaskulan och talade utan att ändra sitt tonfall det minsta, och han var den stillsammaste man Vickers någonsin hade sett. Det fanns ingen rörelse hos honom, inte ens någon känsla av rörelse. Han satt väldig och slö och rörde knappt på läpparna och rösten var inte mycket starkare än en viskning.

− Jag har läst en del av det ni har skrivit, herr Vickers, sade han. Jag är imponerad.

− Jag är glad att höra det, sade Vickers.

− För tre år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag någonsin skulle läsa någon skönlitteratur eller tala med en skönlitterär författare. Men nu finner jag att vi behöver en man som ni. Jag har pratat igenom saken med mina direktörer och vi är alla överens om att ni är den man som skulle kunna göra jobbet åt oss.

Han tystnade och stirrade på Vickers med ett par klarblå ögon som öppnade sig som kulhål mellan köttvecken.

− Fröken Carter, sade han, har sagt mig att ni är mycket upptagen för tillfället.

− Det stämmer.

− Ett viktigt arbete, antar jag, sade Crawford.

− Jag hoppas det.

− Det jag funderar på skulle vara viktigare.

− Det, sade Vickers kyligt, är en fråga om tycke och smak.

− Ni gillar mig inte, herr Vickers, sade Crawford.

Det var ett konstaterande, inte en fråga, och Vickers fann att det irriterade honom.

− Jag har ingen uppfattning om er, svarade han. Jag är fullkomligt ointresserad av allt utom ulvad ni har att säga.

− Innan vi går vidare, sade Crawford, skulle jag vilja göra klart att det jag har att säga är av konfidentiell natur.

− Herr Crawford, sade Vickers åt honom, jag är inte särskilt lagt för skumraskaffärer.

− Det här är ingen skumraskhistoria, sade Crawford och för första gången gav hans röst uttryck åt en viss känsla. Det handlar om en värld som står med ryggen mot väggen.

Vickers stirrade på honom. Han var förvånad. Herregud, tänkte han, karln menar faktiskt precis vad han säger. Han tror faktiskt att världen står med ryggen mot väggen.

− Kanske, sade Crawford, har ni hört talas om Evighetsbilen.

Vickers nickade.

− Garageägaren i min hemstad försökte sälja en till mig i morse.

− Och om de oförgängliga rakbladen och cigarettändarna och glödlamporna. När det blir utslitet tänker jag köpa ett likadant.

− Om ni inte tappar bort det behöver ni aldrig göra det. För herr Vickers, rakbladet är oförgängligt. Och bilen är också oförgänglig. Kanske har ni hört talas om husen också.

− Inte rillräckligt mycket för att ha någon uppfattning.

− Husen är färdigbyggda enheter, sade Crawford, och de säljs till ett fast pris av femhundra dollar per rum − fixt och färdigt. Man kan sälja sitt gamla hem till dem för ett fantastiskt andrahandsvärde och kreditvillkoren är generösa − mycket generösare, skulle jag kunna tillägga, än någon ekonomiska situation vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle ge. De värms och luftkonditioneras med ett solkraftverk som överträffar allt − hör ni, allt − som vi har i dag. Det finns många fler detaljer, men det ger en viss uppfattning.

− Det låter som en bra idé. Vi har talat om lågprisboende länge nu. Kanske är det här lösningen.

− Det är en bra idé, sade Crawford. Jag är den siste som skulle vilja förneka att de är det. Det är bara det att de kommer att ruinera dem som arbetar med energiförsörjningen. Solkraftverket förser dem med allt − värme, ljus, el. När man köper ett av de där husen behöver man inte ansluta det till elnätet. Och tusentals snickare och murare och målare kommer att bli arbetslösa, och dessutom sådana som arbetar med kolhydrater. Till slut kommer de där husen att fördärva träindustrin.

− Jag kan förstå energifrågan, sade Vickers, men det där med snickarna och träindustrin verkar inte riktigt vettigt. De där husen kräver ju ändå trä och det måste finnas snickare som arbetar med det.

− Nog drar de trä alltid, och någon bygger dem, men vi vet inte vilka.

− Ni skulle kunna kolla, föreslog Vickers. Det verkar ganska elementärt. Det måste vara ett bolag av något slag. Det måste finna fabriker någonstans.

− Det finns ett bolag, erkände Crawford. Ett försäljningsbolag. Vi började med det och vi fann magasinet från vilket enheterna levereras när de har sålts. Men där slutar spåret. Så vitt vi kan finna finns det ingen fabrik som bygger dem. De skickas över från ett visst bolag och vi har namn och adress på det. Men ingen har någonsin sålt en enda vedpinne till det bolaget. De har aldrig köpt ett gångjärn. De anställer inga män. De räknar upp en massa fabriksorter och orterna finns, men inga fabriker. Och så vitt vi vet har inte en enda person gått in på eller kommit ut från kontorsadressen sedan vi började bevaka den.

− Det är fantastiskt, invände Vickers.

− Naturligtvis är det fantastiskt, instämde Crawford. Det går åt trä och annat material till de där husen och någonstans finns det män som bygger dem.

− Herr Crawford, bara en enda fråga. Varför är ni intresserad?

− Nåja, sade Crawford, det var jag inte riktigt beredd att tala om för er än.

− Det vet jag att ni inte var, men tala om det i alla fall.

− Jag hade hoppats att jag skulle få fylla i litet mer av bakgrunden först, så att ni skulle förstå vart jag ville komma. Vårt intresse − jag skulle kunna säga vår organisation  − låter helt enkelt litet dum tills man lär känna bakgrunden.

− Någon har skrämt er, sade Vickers. Ni vill naturligtvis inte erkänna det, men ni är alldeles vettskrämda.

− Egendomligt nog tänker jag erkänna det. Men det är inte jag, herr Vickers, ─ det är industrin, hela världsindustrin.

−Ni tror att människorna som tillverkar och säljer de där husen, sade Vickers, är samma folk som tillverkar Evighetsbilen och cigarettändarna och glödlamporna.

Crawford nickade.

− Och kolhydraterna också, tillade han. Det är skräckinjagande när man tänker på det. Här har vi någon som fördärvar industrierna och gör millioner arbetslösa, och som sedan gör helt om och erbjuder samma millioner den mat de behöver för att leva ─ erbjuder den utan den byråkrati och de undersökningar och alla de formaliteter som hittills alltid har utmärkt allt Sedan sade han till slut:

− Det var det jag menade när jag sade att det jag hade att säga var strängt konfidentiellt.

− Jag tänker inte avlägga någon ed, sade Vickers, om det är det ni menar.

− Låt oss gå tillbaka, sade Crawford, och betrakta en del av historien i efterhand. Då blir det tydligt vilka och vad vi är.

Ni kommer ihåg rakbladet. Det var det första som kom. Ett oförgängligt rakblad. Nyheten spred sig snabbt och alla gick och köpte ett sådant rakblad. Nå, en normal karl kan raka sig mellan en och sex gånger med samma rakblad. Sedan kastar han bort det bladet och sätter i ett nytt. Det betyder att han ständigt köper nya rakblad. Och följaktligen var rakbladsindustrin en lönsam bransch. Den sysselsatte tusentals arbetare. Under årens lopp gav den en viss vinst för tusentals handlare. Den var en ganska betydande faktor som tillsammans med tusentals andra, liknande faktorer utgör bilden av världsindustrin. Vad händer alltså?

− Jag är ingen ekonom, men det kan jag säga er, sade Vickers. Ingen köpte några fler rakblad. Alltså for rakbladsindustrin ut genom fönstret.

− Inte riktigt så fort förstås, sade Crawford. En stor industri är n invecklad historia, och den dör rätt långsamt även sedan den sett skriften på väggen, även sedan försäljningen upphört nästan totalt ─ och sedan fullkomligt totalt. Men ni har rätt; det är vad som håller på att hända just nu ─ ut genom fönstret.

Och sedan kom cigarettändaren. En liten sak i och för sig, förstås., men ganska stor om man betraktar den ur världens synvinkel. Samma sak hände där. Och de oförgängliga glödlamporna. Och samma sak än en gång. Tre industrier dödsdömda, herr Vickers. Tre industrier utplånade. Ni sade för en stund sedan att jag var rädd och jag sade att det var jag. Det var efter glödlamporna som vi blev rädda. För om någon kunde utplåna tre industrier, varför då inte ett halvt dussin, eller ett helt dussin, eller hundra ─ varför inte allihop?

Vi organiserade oss, och med ”vi” menar jag världsindustrin ─ inte bara den amerikanska industrin, utan industrin i Amerika och i Brittiska Samväldet och på den europeiska kontinenten och i Ryssland och överallt. Det fanns naturligtvis några stycken som aldrig har kommit med oss, men i stort sett kan jag säga att vår organisation representerar och stöds av alla större industrier i hela världen. Som jag redan sagt skulle jag helst se att ni inte nämnde det.

− För ögonblicket, sade Vickers åt honom, har jag inte för avsikt att säga någonting om det.

− Vi organiserade oss, sade Crawford, och vi hade en hel del makt, som ni nog kan föreställa er. Vi gjorde vissa framställningar och vi utövade vissa påtryckningar och vi fick en del gjort. Till exempel finns det nu ingen dagstidning, ingen tidskrift, ingen radiostation som tar in annonser för någon av manickerna eller som nämner dem bland sina nyheter. Dessutom finns det ingen drugstore eller annan affär med självaktning som säljer ett rakblad eller en glödlampa eller en cigarettändare.

− Var det då de öppnade manickaffärerna?

− Just det, sade Crawford.

− De håller på och öppnar filialer, sade Vickers. En öppnades i Cliffwood häromdagen.

− De öppnade manickaffärerna, sade Crawford, och de utvecklade en ny reklamform. De anställde tusentals män och kvinnor som for runt från plats till plats och sade till folk de mötte: ”Har du hört talas om de där underbara nya manickerna de har släppt ut? Inte? Tja, då måste jag verkligen berätta …” Nu fattar ni. Någonting i den stilen, som innefattar en personlig kontakt, är den bästa reklam man kan tänka sig. Men det är dyrare än ni någonsin kan tänka er.

Så vi vet att vi inte bara har att göra med uppfinningsrika och produktiva genier, utan också med nästan obegränsade ekonomiska tillgångar.

Och vi undersökte. Vi försökte jaga upp de här människorna, försökte få reda på vilka de var och hur de arbetade och vad de tänkte göra. Som jag redan har sagt stötte vi huvudet i väggen.

− Det kanske kan finnas juridiska infallsvinklar, sade Vickers.

− Vi har kollat alla juridiska infallsvinklar, och de här människorna, vilka de än är, är helgarderade. Skatter? De betalar sina skatter. De betalar gärna sina skatter. För att det inte skall bli några undersökningar betalar de i själva verket mer i skatt än de skulle behöva. Aktiebolagslagarna? De är mycket nitiska i att lyda alla lagar som finns. Sociala avgifter? De betalar sociala avgifter på väldiga avlöningsrullor som vi är övertygade om att de är rent fiktiva, men man kan inte gå till socialfolket och säga: ”Hör nu, de här människorna de betalar sociala avgifter för finns inte.” Det finns fler detaljer, men de här kan räcka för att belysa läget. Vi har hamnat i så många juridiska återvändsgränder att vår juridiska kår är yr i mössan. ─ Herr Crawford, sade Vickers, ni framlägger ett mycket intressant fall, men jag kan inte se någon mening i det ni sade förut. Ni sade att det här var en sammansvärjning för att krossa världsindustrin, för att förstöra ett sätt att leva. Om ni studerar er ekonomiska historia kommer ni att finna det ena exemplet efter det andra på konkurrens på kniven. Det här är säkert inte heller något annat.

− Ni glömmer kolhydraterna, svarade Crawford.

Och det var sant, tänkte Vickers. Kolhydraterna var någonting annat än konkurrens på kniven.

Han kom ihåg att det hade varit hungersnöd i Kina, som vanligt, och att hungersnöd hade hotat Indien, som vanligt, och att amerikanska kongressen hade debatterat, längs strikt personliga och politiska linjer, vilka de skulle hjälpa och hur, och om de skulle hjälpa några över huvud taget.

Historien hade stått i morgontidningarna. Syntetiska kolhydrater hade framställts på något skumt laboratorium. Historien sade inte att det var ett skumt laboratorium; det hade kommit ut senare. Och mycket senare kom det ut att det var ett laboratorium som man aldrig hade hört talas om förut, ett laboratorium som bokstavligt talat hade skjutit upp under natten. Det hade funnits vissa industriledare, mindes Vickers, som från allra första början hade angripit dessa tillverkare av syntetiska kolhydrater med stämpeln ”dagsländefenomen”.

Men det var inget dagsländefenomen. Bolaget kanske hade skött sina affärer på oortodoxt sätt, men det hade kommit för att stanna. Några dagar efter det första tillkännagivandet hade laboratoriet förkunnat att det inte tänkte sälja sin produkt utan skänka bort den åt vem som helst som behövde den ─ enskilda personer vill säga, inte folkgrupper eller länder utan behövande personer som inte kunde tjäna tillräckligt med pengar för att köpa den mat de behövde. Inte bara de som svalt utan också de som helt enkelt var undernärda, hela den stora del av världsbefolkningen som aldrig skulle direkt svälta ihjäl på grund av otillräcklig föda men som skulle lida av sjukdomar och handikapp, både fysiska och psykiska, därför att de aldrig fick tillräckligt mycket att äta.

Kontor dök upp som genom ett trollslag i Indien och Kina, i Frankrike och England och Italien, i Amerika, på Island och Irland och Nya Zeeland, och de fattiga kom i högar och blev inte avvisade. Det fanns utan tvivel de som utnyttjade situationen, de som ljög och tog mat de inte hade någon rätt till, men efter en tid verkade det som om kontoren inte brydde sig om det.

Kolhydrater var i sig själva inte tillräcklig föda. Men de var bättre än ingen mat alls, och för många blev den besparing de gjorde på de gratis kolhydraterna de extra ören de behövde för att köpa den köttbit som de inte hade sett röken av på matbordet på åtskilliga månader.

− Vi kollade upp kolhydraterna, sade Crawford, och vi hittade ingenting mer att ta på än i något annat fall. Så vitt vi vet tillverkas kolhydraterna inte ─ de finns bara. De fraktas till distributionskontoren från flera magasin och inget av de magasinen är större än att de kan rymma på sin höjd ett par dagars förnödenheter. Vi kan inte hitta några fabriker och vi kan inte spåra transporterna ─ jodå, från magasinen till distributionsställena men inte från någonstans till magasinen. Det är som gamla berättelse om mjölktillbringaren som aldrig blev tom.

− Ni kanske borde gå in i kolhydratbranschen själva?

− En god idé, sade Crawford, men vi vet inte hur. Vi skulle vilja tillverka en Evighetsbil, eller ett oförgängligt rakblad för den delen, men vi vet inte hur vi skall göra det heller. Vi har låtit tekniker och forskare arbeta på problemet, och de har inte hunnit närmare en lösning än när de började.

− Vad händer när de arbetslösa behöver något mer än bara mat för dagen? frågade Vickers. När deras familjer är i trasor och de behöver kläder? Vad händer när de kastas ut på gatan?

− Det tror jag att jag kan svara på. Något annat filantropiskt sällskap kommer att dyka upp över en natt och ge dem kläder och husrum. Nu säljer de hus för femhundra dollar rummet och det priset är rent symboliskt. Varför inte skänka bort dem? Varför inte kläder som bara kommer att kosta en tiondel, eller en tjugondel, av vad man betalar i dag? En kostym för fem dollar till exempel. Eller en klänning för femtio cent.

− Ni har ingen aning om vad som kommer här näst?

− Vi har försökt lista ut det, sade Crawford. Vi räknade ut att bilen skulle komma rätt snart, och det gjorde den. Vi räknade ut att det skulle komma hus också, och nu har de kommit. Kläder borde bli en av de produkter som släpps ut på marknaden inom den närmaste framtiden.

− Mat, husrum, transporter, kläder, sade Vickers. Fyra grundläggande behov.

− De har också bränsle och energi, tillade Crawford. Låt en tillräckligt stor del av världsbefolkningen flytta in i de där nya husen med sin solenergi så kan ni stryka energiindustrin ur böckerna.

− Men vilka är det? frågade Vickers. Ni har sagt att ni inte vet. Men ni måste ha någon idé. Ni måste kunna gissa.

− Inte den blekaste aning. Vi har organisationsscheman för deras aktiebolag. Vi kan inte finna själva männen; de är namn vi aldrig har hört talas om.

− Ryssland?

Crawford skakade på huvudet.

− Kreml oroar sig också. Ryssland samarbetar. Det borde bevisa hur rädda de är.

För första gången rörde Crawford på sig. Han tog händerna från kalaskulan, grep tag i de massiva armstöden och rätade på sig så att han nu satt upprätt.

− Jag antar, sade han, att ni undrar var ni kommer in i bilden.

− Naturligtvis.

− Vi kan inte komma ut och säga: ”Här är vi, en kombination av världens industrimakter. Vi kämpar för att skydda ert sätt att leva.” Vi kan inte förklara för dem hurdan situationen är. De skulle skratta åt oss. Man kan trots allt inte komma och säga åt folk att en bil som varar i all evighet eller ett hus som bara kostar femhundra dollar per rum inte är bra för dem. Vi kan inte säga dem någonting och ändå måste det här sägas. Vi vill att ni skriver en bok om det.

− Jag förstår inte … började Vickers, men Crawford avbröt honom mitt i en mening.

− Ni skulle skriva det som om ni hade räknat ut det själv. Ni skulle antyda att ni haft tillgång till välunderrättade källor som varit för högt uppsatta för att ni skulle kunna nämna dem. Vi skulle förse er med alla fakta, men materialet skulle se ut att vara ert eget.

Vickers reste sig långsamt. Han sträckte ut handen och tog upp hatten.

− Tack för chansen, sade han. Men det är ingenting för mig.

 

7

Ann Carter sade till Vickers:

− En dag, Jay, kommer jag att bli så sur på dig att jag tar i sär dig. Och då kanske jag får en chans att se vad det är som får dig att gå.

− Jag har en bok att skriva, sade Vickers. Jag skriver den. Vad mer vill du veta?

− Den där boken skulle kunna vänta. Du skulle kunna skriva den när som helst. Den här saken kan inte vänta.

− Sätt i gång. Tala om för mig att jag har kastat bort en million dollar. Det är det du tror.

− Du skulle ha kunnat kräva vilket honorar som helst för att skriva boken och fått ett kontrakt med förläggaren som man aldrig sett maken till och …

− Och lagt åt sidan det största verk jag någonsin åstadkommit, sade Vickers, och försökte ta itu med det igen och funnit att jag tappat greppet.

− Varje bok du skriver är ditt största verk. Jay Vickers, du är ingenting annat än en litterär humbug. Visst gör du ett bra jobb och dina förbannade böcker säljer, fast jag ibland undrar varför. Om det inte finns några pengar i det skulle du inte skriva ett ord till. Säg mig ärligt: varför skriver du?

− Du har redan svarat på frågan i mitt ställe. Du säger att jag gör det för pengarnas skull. Okej, då är det för pengarnas skull.

− Okej, då har jag en simpel fantasi.

− Herregud, sade Vickers, vi grälar som om vi var gifta.

− Det är också en sak. Du har aldrig gift dig, Jay. Det visar hur självisk du är. Jag slår vad om att du aldrig ens har tänkt på det.

− En gång tänkte jag på det, sade Vickers. En gång för länge sedan.

− Såja, lägg ned huvudet nu och gråt ut. Jag slår vad om att det var en sorglig historia. Jag slår vad om att det var på så sätt du fick tag på några av de där hjärtslitande kärleksscenerna du sätter in i dina böcker.

− Ann, du börjar bli stupfull.

− Om jag blir full så är det du som har drivit mig till det. Det var du som sade: ”Tack för chansen, men det är ingenting för mig.”

− Jag har en känsla av att det var någonting som inte stämde, envisades Vickers.

− Det var du som inte stämde, sade Ann.

Hon drack ur.

− Ta inte dina känslor som förevändning, sade hon, för att smita från ansvaret att du har sumpat den bästa chans du någonsin har fått. Om någon skulle vifta med pengar framför näsan på mig på det där sättet någon gång så skulle jag då inte låta några känslor hindra mig från att tacka och ta emot.

− Det är jag säker på att du inte skulle göra, instämde Vickers.

− Det var fult sagt, sade Ann. Betala för drinkarna så går vi ut. Jag skall sätta dig på den där bussen och understå dig inte att komma tillbaka igen.

 

8

Den väldiga skylten satt diagonalt över det väldiga skyltfönstret … Det stod:

SKRÄDDARSYDDA

HUS

$ 500 PER RUM

GENERÖSA ANDRAHANDSPRISER FÖR ERT GAMLA HEM

I fönstret fanns ett hus med en fem-sex rum. Det stod mitt på en liten vackert planerad gräsmatta med trädgård. Det fanns ett solur i trädgården och en kupol med en vindflöjel i form av en flygande and på det tillhörande garaget. Två vita trädgårdsstolar och ett vitt, runt bord på det klippta gräset och en skinande ny bil stod på uppfarten.

Ann tryckte Vickers arm.

− Vi går in.

− Det måste vara det här som Crawford talade om, sade Vickers.

− Du har gott om tid innan bussen går, sade Ann.

− Vi kan lika väl gå in. Om du blir intresserad av att titta på ett hus gnatar du inte på mig.

− Om jag trodde att det skulle gå skulle jag gillra en fälla för dig och gifta mig med dig.

− Och göra mitt liv till ett helvete.

− Visst, sade Ann med ljuv röst. Varför skulle jag annars göra det?

De gick in genom dörren och den slog igen efter dem och gatubullret tystnade och de gick på den djupa, gröna mattan som skulle föreställa gräsmatta.

En försäljare fick syn på dem och kom fram.

− Vi gick bara förbi, sade Ann, och vi tyckte att vi skulle titta in. Det ser ut att vara ett fint hus och …

 − Det är ett fint hus, försäkrade försäljaren dem, och det har många speciella detaljer.

− Är det sant som det står på skylten? frågade Vickers. Femhundra dollar per rum?

− Det frågar alla. De läser på skylten, men de tror inte på den, så det första de frågar mig om när de kommer in är om det verkligen är sant att vi säljer hus för femhundra dollar per rum.

− Nå, är det sant? envisades Vickers.

− Ja då, sade försäljaren. Ett femrumshus kostar tvåtusenfemhundra dollar och ett tiorumshus skulle kosta femtusen dollar. De flesta är naturligtvis inte intresserade av ett tiorumshus till en början.

− Vad menar ni med ”till en början”?

− Tja, det är så här, förstår ni, sade försäljaren. Det här är vad man skulle kunna kalla ett hus som växer. Man köper ett femrumshus till exempel, och efter en liten tid kommer man på att man vill ha ett rum till, så då kommer vi ut och gör om huset så att det blir ett sexrumshus.

− Är inte det dyrt? frågade Ann.

− Inte alls, sade försäljaren. Det kostar er bara femhundra dollar för det extra rummet. Det är standardpriset.

− Det är väl ett färdigbyggt hus, inte sant? frågade Ann.

− Jag antar att ni skulle kunna kalla det färdigbyggt, fast det ordet inte gör huset rättvisa. När ni säger ”färdigbyggt” tänker ni er ett hus som består av färdiga klossar som liksom satts ihop. Det tar en vecka eller tio dagar att sätta ihop det och sedan har man bara ett skal − ingen värme, ingen öppen spis, ingenting.

− Jag är intresserad av den här historien med det extra rummet, sade Vickers. Ni säger att när de vill ha ett extra rum så ringer de er bara och så kommer ni och sätter dit ett.

Försäljaren stelnade något.

− Inte riktigt, min herre. Vi sätter inte dit någonting. Vi gör om ert hus. Ert hus är hela tiden välplanerat och praktiskt, utformat i enlighet med de högsta vetenskapliga och estetiska idéerna om hur ett hem bör vara. I vissa fall innebär det extra rummet att vi blir tvungna att ändra på hela huset, arrangera om rummen och så.

Naturligtvis, tillade han, så om ni vill ändra på alltsammans så skulle det bästa kanske vara att byta huset mot ett nytt. För att göra det debiterar vi en servicekostnad på en procent per år av den ursprungliga kostnaden plus naturligtvis priset för de extra rummen.

Han såg förhoppningsfullt på dem båda två.

− Ni har kanske ett hus?

− En liten stuga uppe i dalen, sade Vickers. Det är inte mycket att hänga i julgran.

− Hur mycket skulle ni vilja säga att den är värd?

− Femton- eller tjugotusen, men jag tvivlar på att jag skulle kunna få ut så mycket.

− Vi skulle ge er tjugotusen, sade försäljaren, om vi får titta på det. Vi bedömer värdet mycket generöst.

− Hör på, sade Vickers, jag skulle bara vilja ha en fem − sex rum. Det skulle bara gå på tvåtusenfemhundra eller tretusen.

− Å, det gör ingenting, sade försäljaren åt honom. Vi betalar mellanskillnaden kontant.

− Det verkar inte förnuftigt!

− Naturligtvis verkar det förnuftigt. Vi är fullt villiga att betala gällande marknadspriser på befintliga byggnader för att få introducera våra egna. I ert fall skulle vi betala er mellanskillnaden. Sedan skulle vi ta ert gamla hus och flytta bort det och sätta upp det nya. Så enkelt är det.

Ann sade till Vickers:

− Säg bara åt karln att det inte är någonting för dig. Jag tycker att det låter som en förbannat god affär, så naturligtvis nobbar du.

− Ursäkta damen, sade försäljaren. Jag förstår inte riktigt.

− Det är bara ett privat skämt, avbröt Vickers.

− Å … nå, jag sade just att det här huset har en del speciella detaljer.

− Ut med språket bara, sade Ann. Berätta!

− Mycket gärna. Vi har till exempel solkraftverket. Vet ni vad ett solkraftverk är för något?

Vickers nickade.

− Ett kraftverk som drivs av solen.

− Just det, sade försäljaren. Men det här kraftverket är något effektivare än ett vanligt vindkraftverk. Det värmer inte vara upp huset på vintern, det förser er också med elektricitet året om. Ni behöver inte längre vara beroende av den allmänna kraftförsörjningen. Jag kanske kan tillägga att det finn gott om energi, mer än ni någonsin kommer att behöva.

− En trevlig detalj, sade Ann.

− Och ni får huset fullständigt utrustat. Ni får kylskåp och frysbox, tvättmaskin och torkskåp, diskmaskin, avfallskvarn, brödrost, våffeljärn, radio, TV och en del andra småsaker.

− Det kostar naturligtvis extra, sade Vickers.

− Nej då. Allt ni betalar är femhundra dollar per rum.

− och sängar? frågade Ann. Och stolar och sånt?

− Jag beklagar, sade försäljaren. Det blir ni tvungna att skaffa själv.

− Det kostar säkert extra, envisades Vickers, för att frakta bort det gamla huset och sätta upp det nya.

Försäljaren rätade på sig och talade med lugn värdighet.

− Jag vill att ni skall förstå att det här är ett hederligt erbjudande- Det finns inga dolda omkostnader. Ni betalar huset och betalar − eller åtar er att betala − femhundra dollar per rum. Vi har utbildat folk som fraktar bort ert gamla hus och sätter upp det nya. Allt ingår i det ursprungliga priset. Ingenting läggs till. Naturligtvis finns det en del köpare som vill flytta. I så fall kan vi vanligen komma överens om en acceptabel värdering av deras gamla tomt och den nya tomt de har valt. Jag antar att ni vill stanna där ni är. Ni sade att ni bodde uppe i dalen. Ett mycket attraktivt ställe.

− Tja, jag vet inte det, sade Vickers.

− Jag glömde att nämna en sak, fortsatte försäljaren. Ni behöver aldrig måla det här huset. Det är byggt av material som har samma färg helt igenom. Färgen nöts eller flagnar aldrig. Vi har ett brett urval av mycket tilldragande färgkombinationer.

− Vi vill inte ta upp för mycket av er tid, sade Vickers. Ni förstår, vi är faktiskt inga kunder. Vi tittade bara in.

− Men ni har ett hus?

− Ja, jag har ett hus.

− Och vi är beredda att ersätta det huset med ett nytt och dessutom betala en vacker summa.

− Allt det där vet jag, sade Vickers, men …

− Jag tycker att det verkar, sade försäljaren, att det borde vara ni som försökte sälja idén till mig och inte tvärtom.

− Jag har ett hus och jag tycker om det. Hur skulle jag kunna veta om jag skulle tycka om ett av de där nya husen?

− Men min herre, sade försäljaren, jag har ju sagt er …

− Jag är van vid mitt hus. Jag känner till det och det har vant sig vid mig. Jag har blivit fäst vid det.

− Jay Vickers! sade Ann.  Du kan inte bli så fäst vid ett hus på tre år. När man hör dig prata om det kunde man tro att det var en gammal släktgård.

Vickers var envis.

− Jag känner för stället. Jag känner igen det. Det finns en bräda som knakar i matsalen och jag trampar på den med full avsikt ibland bara för att höra den knaka. Och det finns ett par rödhakar som har byggt bo bland klängväxterna på verandan och det finns en syrsa i källaren. Jag har jagat den där syrsan men jag har aldrig kunnat finna den, han är för klyftig för mig. Och nu skall jag inte röra vid honom även om jag kunde, för han är en del av huset och …

− Ni skulle aldrig besväras av syrsor i ett av våra hus. De har inbyggda medel som håller insekterna på avstånd. Ni behöver aldrig besväras av mygg eller myror eller syrsor eller någonting liknande.

− Men jag besväras inte av den här syrsan, sade Vickers. Det är det jag försöker säga er. Jag tycker om den. Jag är inte säker på att jag skulle tycka om ett hus där en syrsa inte kan leva. Men möss är nu en liten annan sak.

− Jag skulle våga påstå, förkunnade försäljaren, att ni inte skulle ha möss i något av våra hus.

− Jag kommer inte att ha möss i mitt hus heller. Jag ringde på en utrotare för att bli av med dem, och de är borta när jag kommer hem igen.

− Det är en sak som bekymrar mig, sade Ann till försäljaren. Ni kommer ihåg all den där utrustningen ni nämnde, tvättmaskinen och kylskåpet och …

− Ja visst.

− Men ni nämnde ingenting om en spis.

− Gjorde jag inte? frågade försäljaren. Hur kunde jag nu ha glömt bort det? Naturligtvis får ni en spis.

 

9

När bussen kom fram till Cliffwood började det mörkna. Vickers köpte en tidning i drugstoren i hörnet och gick sedan över gatan till stadens enda rena café.

Han hade beställt mat och hade just börjat läsa tidningen när en pipig röst ropade på honom.

− Hallå där, farbror Vickers.

Vickers lade ned tidningen och tittade upp. Det var Jane, den lilla flickan som hade hälsat på honom när han åt frukost.

− Nej men hej, Jane, sade han. Vad gör du här?

− Jag och mamma kom hit för att köpa litet glass till kvällsmat, förklarade Jane.

Hon satte sig på stolskanten på andra sidan bordet.

− Var har ni varit i dag, farbror Vickers? Jag tittade över för att hälsa på, men det fanns en man där och han ville inte släppa in mig. Han sade att han höll på och dödade möss. Varför höll han på och dödade möss, farbror Vickers?

− Jane, sade en röst.

Vickers tittade upp och en kvinna stod där, smärt och med en mogen skönhet, och hon log åt honom.

− Ni får inte ta illa upp, herr Vickers, sade hon.

− Å, det gör jag verkligen inte. Jag tycker hon är underbar.

− Jag är fru Leslie, sade kvinnan. Janes mor. Vi har varit grannar länge nu, men vi har aldrig träffats.

Hon satte sig vid bordet.

− Jag har läst några av era böcker, sade hon, och de är underbara. Jag har inte läst alla. Man har så litet tid.

− Tack, fru Leslie, sade Vickers och undrade om hon skulle tro att han tackade henne för att hon inte hade läst alla hans böcker.

− Jag hade tänkt titta över och hälsa på, sade fru Leslie. Några av oss håller på att organisera en Låtsasklubb och jag har fört upp er på listan.

Vickers skakade på huvudet.

− Jag har ont om tid, sade han. Jag har tagit som regel att inte tillhöra någonting.

− Men det här, sade fru Leslie, skulle vara … tja, ni skulle kunna säga att det skulle vara på er hemmaplan.

− Jag är glad att ni tänkte på mig.

Hon skrattade åt mig.

− Ni tycker att vi är idioter, herr Vickers.

− Nej, sade han. Inte idioter.

− Barnsliga då.

− Eftersom ni själv har föreslagit ordet, sade Vickers, så accepterar jag det. Ja, jag måste erkänna att det verkar en liten smula barnsligt.

Nu, tänkte han, har jag gjort det. Nu kommer hon att vränga till det så att det ser ut som om det var jag och inte hon som sade det. Hon kommer att tala om för alla grannarna att jag sade henne rätt i ansiktet att klubben var barnslig.

Men hon verkade inte förolämpad.

− Det måste verka mycket barnsligt för en sådan som ni som är upptagen varenda minut. Men jag har fått veta att det är ett underbart sätt att skaffa sig ett intresse − ett yttre intresse, vill säga.

− Det tvivlar jag inte på, sade Vickers.

− Det är en massa arbete, har jag förstått. När man väl har bestämt sig för vilken period man har bestämt sig för att låtsas att man lever i måste man läsa i den perioden och göra en massa forskningar och sedan måste man skriva sin dagbok och den måste skrivas varje dag och den måste innehålla en fullständig redogörelse för varje dags aktiviteter och inte bara ett par meningar och man måste göra den intressant och spännande om man kan.

− Det finns många historiska perioder, sade Vickers, som skulle kunna göras spännande.

− Jag är glad att höra er säga det, sade fru Leslie ivrigt. Skulle ni kunna säga mig någon? Om ni skulle välja en spännande period, herr Vickers, vilken skulle ni då välja?

− Förlåt. Det har jag inte tänkt på.

− Men ni sade att det fanns många …

− Jag vet. Och ändå tycker jag när jag tänker närmare efter att det ser ut som om nuet skulle kunna visa sig lika spännande som någon annan tid.

− Men det händer ingenting.

Hela idén var naturligtvis ömklig − vuxna människor som låtsades att de levde i en annan tid, som erkände offentligt att de inte kunde leva i fred med sin egen tid utan måste gräva sig tillbaka till andra tider och händelser för att finna en ställföreträdande tillvaros mustiga eggelse. Det tydde på något värkande misslyckande i dessa människors liv, på en fruktansvärt tomhet som inte ville lämna dem i fred, på ett skriande vacuum som på något sätt måste fyllas.

Han kom ihåg de båda kvinnorna som hade pratat på bussen bakom honom och han undrade som hastigast vilken ställföreträdande tillfredsställelse den som levde på Pepys tid kunde få ut. Det fanns naturligtvis Pepys välfyllda liv, kringkilandet, mötena med många människor, det goda kamratskapet och midnattssamtalen, de många intressena som hade hållit Pepys lika full av liv, lika naturligt full av liv, som de här låtsasmänniskorna var tomma.

Själva rörelsen var naturligtvis eskapistisk, men vad var det eskapism från för någonting? Från otryggheten, kanske. Från spänningarna, från en daglig, ständigt närvarande oro som aldrig riktigt bröt ut i rädsla men som heller aldrig lugnade sig och lade sig till ro. Kanske från tillståndet att aldrig vara säker − ett sinnestillstånd som en mycket avancerad teknologis alla Och plötsligt insåg han hur svagt det löftet var, hur falsk och ytlig äran kunde vara. Böcker och manus, tänkte han. Inte mycket att bygga ett liv på.

Och så var det naturligtvis. Det var problemet inte bara med att han själv var ensam, utan med att alla var det − ingen tycktes numera ha särskilt mycket att bygga sitt liv på. I så många år hade världen levat med krig eller hot om krig. Först hade det varit en förtvivlad känsla, våldsamma försök att fly, och sedan var det bara en moralisk och psykisk bedövning som man inte ens lade märke till, ett villkor som man accepterade som det normala sättet att leva.

Inte undra på att det fanns låtsasmänniskor, tänkte han för sig själv. Med sina böcker och sitt manus var han en låtsasmänniska själv.

 

10

Han letade efter nyckeln under blomkrukan i trapphörnet men den fanns inte där och sedan kom han ihåg att han hade lämnat dörren olåst så att Joe kunde komma in och göra slut på mössen.

Han vred om handtaget  och gick in genom rummet och tände skrivbordslampan. En vit papperslapp med blyertsklotter låg på skrivbordet bredvid lampan.

Jay!

Jag gjorde jobbet. Sedan kom jag tillbaka och öppnade fönstren och vädrade ut lukten. Jag ger dig hundra spänn styck för varenda mus du hittar. Joe.

Ett ljud fick honom att vända sig bort från skrivbordet och han såg att det var någon på verandan, någon som satt i hans favoritstol och gungade fram och tillbaka medan en cigarett fick en liten våglinje att dansa i mörkret.

− Det är jag, sade Horton Flanders. Har ni fått någonting i er?

− Jag åt litet i byn.

− Skada. Jag tog med mig en smörgåsbricka och litet öl. Jag trodde att ni kanske var hungrig och jag vet hur ni avskyr att laga mat …

− Tack, sade Vickers. Jag är inte hungrig nu. Vi kan äta dem senare.

Han slängde hatten på en stol och gick ut på verandan.

− Jag har tagit er stol, sade Flanders.

− Behåll den, sade Vickers. Den här är precis lika bekväm.

− Lade ni märke till om det var några nyheter i kväll? Jag har en mycket beklaglig vana ibland att inte läsa tidningarna.

− Samma gamla sak. Ännu ett fredsrykte som ingen riktigt tror på.

− Det kalla kriget pågår fortfarande, sade herr Flanders. Det hr pågått i nästan trettio år. Det tinar upp då och då, men det exploderar aldrig riktigt. Har ni aldrig tänkt på, herr Vickers, att det har varit åtminstone ett dussin tillfällen när det borde ha blivit ett riktigt krig men när det på ett eller annat sätt aldrig har brutit ut?

− Det har jag inte tänkt på.

− Men det är sant. Först hade vi luftbrobråket i Berlin och striderna i Grekland. Vilket som helst av de tillfällena kunde ha satt i gång ett krig i full skala, men i båda fallen gjorde man upp i godo. Sedan kom Korea och det gick likadant där. Sedan hotade Iran att spränga världen i luften, men vi klarade oss helskinnade undan. Sedan kom Manillaintermezzona och upproret i Alaska och den indiska krisen och ett halvt dussin andra kriser. Men alla löstes på ett eller annat sätt.

− det är egentligen ingen som vill slåss, sade Vickers.

− Kanske inte, medgav herr Flanders, men det krävs mer än bara fredsvilja för att förebygga ett krig. Om och om igen har en stor nation klättrat ut så långt på en gren att den varit tvungen att slåss eller backa. De har alltid backat. Sådan är inte den mänskliga naturen, herr Vickers. Sådan var den i varje fall inte för mer än trettio år sedan. Tycker ni inte att det verkar som om någonting kan ha hänt, någon okänd faktor, någon okänd ekvation som kan förklara saken?

Jag förstår inte riktigt hur det kunde ha varit någon ny faktor. Människosläktet är fortfarande människosläktet. De har alltid slagits förut. För trettio år sedan hade de just avslutat det största krig som någonsin utkämpats.

Sedan dess har det kommit den ena provokationen på den andra och det har förekommit regionala krig, men världen har inte fört krig. Kan ni säga mig varför?

− Nej, det kan jag inte.

− Jag har tänkt på det, sade herr Flanders. Helt lättjefullt förstås. Och jag tycker att det verkar som om det måste finnas någon ny faktor.

− Rädslan kanske, föreslog Vickers. Rädslan för våra fruktansvärda vapen.

− Kanske det, erkände herr Flanders. Eller också kanske det är fråga om en intervention.

− Intervention? Vem skulle då ha intervenerat?

− Det kan jag faktiskt inte säga. Men tanken är inte ny för mig och det gäller inte bara den här saken. För ungefär åttio år sedan började någonting hända med världen. Fram till dess har människan snubblat fram i stort sett i samma gamla hjulspår. Det har förekommit vissa framsteg här och var, vissa förändringar, men inte särskilt många. I synnerhet inte särskilt många förändringar i tänkandet, och det är det som räknas.

Sedan började mänskligheten galoppera, efter att ha hasat fram sedan urminnes tider. Automobilen uppfanns och telefonen och de rörliga bilderna och den flygande maskinen. Vi har radion och alla andra manicker som utmärker århundradets första fjärdedel.

Men det var i stort sett fråga om ren mekanik, om att sätta ihop två och två och få det till fyra. Under århundradets andra fjärdedel ersattes den klassiska fysiken till stor del av ett nytt sätt att tänka, ett tänkande som erkände att det inte visste när det ställdes ansikte mot ansikte med atomerna och elektronerna. Och sedan kom teorier och atomfysik och alla sannolikheter som     

 i dag fortfarande är sannolikheter.

Och det tror jag var det allra största steget − att fysikerna som prydligt hade rutat in kunskapen och som hade klassificerat och katalogiserat hela den klassiska kunskapen för att den snyggt skulle passa in i deras rutor skulle ha mod att säga att de inte visste vad det var som fick elektronerna att bära sig åt som de gör.

− Ni försöker säga, insköt Vickers, att någonting har hänt som piskat människan att lämna sina gamla hjulspår. Men det var inte första gången någonting sådant hade hänt. Innan dess hade vi Renässansen och den industriella revolutionen.

− Jag sade inte att det var den enda gången det någonsin hade hänt, sade herr Flanders. Jag sade bara att det hände. Det faktum att det hade hänt tidigare, på ett något annorlunda sätt, borde bevisa att det inte är en slump utan något slags cykel, något slags inflytande som verkar inom människosläktet. Vad är det som sporrar en trög kultur att sluta hasa och börja galoppera och som åtminstone i detta fall får den att fortsätta galoppera i nästan hundra år utan att visa något tecken på att tappa farten?

− Ni talar om intervention, sade Vickers. Ni ägnade er verkligen åt vilda fantasier. Marsianer kanske?

Herr Flanders skakade på huvudet.

− Inte marsianer. Jag tror inte att det är marsianer. Låt oss uttrycka oss i litet allmännare ordalag.

Han viftade med cigaretten mot himlen ovanför häcken och träden, med de många stjärnorna som blinkade i natten.

− Där ute måste det finnas stora kunskapsreservoarer. På många ställen i all den där rymden utanför vår jord måste det finnas tänkande varelser och de skulle skapa en kunskap som vi aldrig kunnat drömma om. En del av den kanske går att tillämpa på människorna och jorden. Mycket går inte att tillämpa.

− Ni antyder att någon där utifrån …

− Nej, sade herr Flanders. Jag antyder att kunskapen fanns där och att den väntar på att vi skall fara ut dit och hämta den.

− Vi har inte ens kommit till månen än.

− Vi kanske inte behöver vänta på raketer. Vi kanske inte behöver färdas i fysisk måtto för att komma åt den. Vi kanske kan nå den med våra tankar …

− Telepati?

− Kanske. Kanske är det vad ni skulle kalla det. Ett sinne som sonderar och söker − ett sinne som sträcker sig efter ett sinne. Om telepati finns borde avståndet inte spela någon roll − en kilometer eller ett ljusår, vad är det för skillnad? För sinnet är ingen fysisk egendom, det är inte bundet, eller det borde inte vara bundet, av de lagar som säger att ingenting kan färdas snabbare än ljuset.

Vickers skrattade besvärat. Han kände hur osynliga mångfotingar långsamt kröp längs halsen på honom.

− Ni kan inte mena allvar, sade han.

− Kanske gör jag inte det, erkände herr Fladers. Kanske är jag ett gammalt original som har hittat någon som vill höra på och som inte skrattar alltför mycket.

− Men den här kunskapen som ni talar om. Det finns inget bevis för att en sådan kunskap kan tillämpas, att den någonsin skulle kunna utnyttjas. Den skulle vara främmande, den skulle innefatta en främmande logik och vara tillämpbar på främmande problem och den skulle baseras på främmande begrepp som vi inte skulle kunna förstå.

− Mycket skulle vara av det slaget, sade herr Flanders. Man skulle bli tvungen att skilja agnarna från vetet. Det skulle vara mycket agnar, men ett och annat korn skulle man finna. Man skulle till exempel kunna hitta ett sätt att eliminera friktionen och om man kom på det skulle man få maskiner som gick i evighet och man skulle få …

− Vänta ett tag! fräste Vickers spänt. Vart är det ni vill komma? Vad är det ni säger om maskiner som skulle gå i evighet? Det har vi redan. Jag pratade med Eb i morse och han talade om för mig …

− Han talade om med er om en bil. Det är just det jag menar, herr Vickers.

 

11

En lång stund sedan herr Flanders hade gått satt Vickers på verandan, rökte sina cigaretter och stirrade på den fläck av himlen han kunde se mellan häckens kant och verandans tak … på himlen och dess kristallbränningar av stjärnor. Han tänkte att man inte kunde känna det avstånd och den tid som låg mellan stjärnorna.

Flanders var en gammal man med sjabbig rock och polerad käpp och hans egendomliga, uppstyltade sätt att tala fick en att tänka på en annan tid och en annan kultur. Vad kunde han veta? Vad i allsindar kunde han veta om en kunskap bland stjärnorna?

Vem som helst skulle kunna fantisera ihop sådana saker. Vad var det han hade sagt? Han hade funderat på det, helt lättjefullt. Och så, avgjorde Vickers, måste det vara − en lat gammal excentriker som inte hade något annat att syssla med än lättjefulla tankar som fick honom att ägna sig åt något annat än ett annat liv, ett gammalt och blekt liv som han ville glömma.

Och nu spekulerar jag också, tänkte Vickers, för jag kan omöjligt veta hurdant liv den gamle mannen kan ha levat.

Han reste sig och gick in i vardagsrummet. Han drog ut stolen från skrivbordet och satte sig och stirrade på skrivmaskinen som stod där och anklagade hon för förspilld tid, för en hel förspilld dag, som pekade med ett anklagande finger på manushögen som skulle ha varit litet tjockare om han hade stannat hemma.

Han tog upp några manussidor och försökte läsa, men han hade inget intresse och han greps av den skräckinjagande tanken att han hade kallnat, att han hade mist den gnista som drev honom att dag efter dag knacka ned de ord som måste skrivas − som bokstavligt talat måste skrivas, som om han genom att skriva dem renade sig från en förvirring som lurade i hans inre, som om han genom att skriva dem utförde en botgöring som måste göras om han skulle kunna leva vidare

Han hade sagt nej. Han hade sagt att han inte var intresserad av att skriva Crawfords bok. Han hade sagt det därför att han inte var intresserad, därför att han hade velat komma tillbaka hit och öka på manushögen som låg på skrivbordet.

Och ändå hade det inte varit den enda faktorn − det hade varit något annat. En känsla, hade han sagt år honom, och hon hade hånat honom. Men han hade haft en känsla − en känsla av fara och rädsla, som om ett andra jag stått vid hans sida och varnat honom.

Det var naturligtvis ologiskt, för det fanns ingen anledning för honom att känna sig rädd. Det hade inte funnits något skäl till att han inte skulle ha kunnat åta sig jobbet. Han kunde ha fått användning för pengarna. Ann kunde ha fått användning för sin provision. Det fanns ingen logik, ingen mening i att vägra. Och ändå hade han avvisat erbjudandet utan att tveka en sekund.

Han lade tillbaka manusbladen på högen, reste sig från stolen och sköt in den mot skrivbordet.

Som om viskningen när stolen gled mot mattan hade varit en signal hördes ett trippande ljud från ett av de mörka hörnen och fortsatte till det nästa och sedan var det tyst, så tyst att Vickers kunde höra det svaga suset från en klängväxt som rörde sig långsamt i vinden och skrapade mot verandans myggnät utanför den öppna dörren. Sedan slutade till och med klängväxten att vaja och huset fylldes av en dödens tystnad som var onaturlig, som om hela huset väntade på vad som skulle hända härnäst.

Långsamt vände sig Vickers om mot rummet. Han rörde försiktigt på fötterna och svängde på kroppen med en överdriven, nästan löjlig ansträngning att vara tyst, att komma runt så att han kunde se på det hörn som ljudet hade kommit från utan att någon visste att han hade vänt sig om.

Det fanns inga möss. Joe hade tittat in medan han var i staden och han hade dödat mössen. Det fanns inga möss och det borde inte höras något trippande från ett hörn till ett annat. Joe hade lämnat efter sig ett brev som fortfarande låg kvar under skrivbordslampan och där det stod att han skulle betala hundra dollar styck för varenda mus som Vickers kunde skaffa fram.

Tystnaden hängde tung. Den var inte så mycket tystnad som lugn, som om allt väntade och höll andan.

Utan att röra någonting annat än ögonen, för det kändes som att om han rörde på huvudet så skulle halsen knaka och förråda honom för den fara som kunde råda, undersökte Vickers rummet och i synnerhet de mörka områdena i hörnen och under möblerna och på de skuggiga platserna som var längst borta från ljuset. Försiktigt sträckte han händerna bakåt och grep tag i skrivbordskanten för att gripa om någonting fast så att han inte stod så ångestfyllt ensam och förstenad i rummet.

Fingrarna på högra handen rörde vid någonting av metall och han visste att det var brevpressen som han hade lyft bort från manushögen när han hade satt sig vid skrivbordet. Han sträckte ut fingrarna och grep tag i den och drog in den i handflatan och slöt fingrarna om den. Nu hade han ett vapen.

Det fanns någonting i hörnet bredvid den gula stolen och fast det inte tycktes ha några ögon visste han att det betraktade honom. Det visste inte att han hade fått syn på det, eller det tycktes inte veta det fast det mycket troligt snart skulle få veta det.

− Nu! sade Vickers och ordet exploderade i honom som ett kanonskott.

Högra armen svängde upp och runt och framåt och brevpressen for runt genom luften och brakade in i hörnet.

Det hördes ett ljud av något som krossades och av metallstycken som rullade runt på golvet.

 

12    

Det fanns många små krossade rör och en invecklad trådmassa som böjts och brutits och konstiga kristallskivor som gått sönder och spräckts, och ytterskalen av metall som hade innehållit rören och trådarna och skivorna och alla de andra delarna av ett mekaniskt mysterium som han inte förstod.

Vickers drog skrivbordslampan intill sig så att lyset lyste ned på den handfull delar han samlat ihop från golvet och han stack fram ett finger och rörde om bland dem, försiktigt, lyssnade på det klirrande ljudet när de slog mot varandra.

En mus utan någonting annat − någonting som trippade omkring i mörkret och visste att han skulle tro att det var en mus; någonting som hade skrämt katten som visste att det inte var någon mus och någonting som inte lät sig luras av fällor.

En elektronisk anordning kanske, att döma av hur rören och trådarna såg ut. Vickers rörde omkring bland bitarna igen och sonderade med fingret och hörde klirret när de slog mot varandra.

En elektronisk spion, spekulerade han, någonting som for omkring och lyssnade och bevakade vartenda ögonblick, någonting som lagrade allt det hade hört och sett för framtida bruk eller som genast sände den kunskap den hade samlat. Men till vem då? Och varför? Och kanske var det inte alls någon spionanordning. Kanske var det någonting annat, någonting som kanske kunde förklaras på ett enklare − eller kusligare − sätt. Om det var en hörande eller seende å frukost hade aldrig sett någonting liknande förut, och i flera månader nu hade han hört det trippande ljudet från det som han trodde var möss.

Om det var en spionanordning skulle den ha gjorts så väl, så fyndigt, att den inte bara kunde iaktta honom utan också hålla sig utom synhåll. Om den skulle ha något värde fick dess närvaro inte upptäckas. Det skulle inte ha funnits något vårdslöst ögonblick. Den skulle inte ha blivit sedd om den inte hade velat bli sedd.

Om den inte hade velat bli sedd!

Han hade suttit vid skrivbordet och han hade rest sig och skjutit in stolen och det hade varit då han hade fått höra trippandet. Om den inte hade sprungit skulle han aldrig ha fått syn på den. Och den skulle inte ha behövt springa, för rummet låg i skugga, det var bara skrivbordslampan som hade brunnit och han hade stått med ryggen mot rummet.

Den kalla vissheten kom till honom att den hade velat bli sedd, att den hade velat bli fångad i ett hörn och krossad av en brevpress − att den avsiktligt hade sprungit för att väcka hans uppmärksamhet och att den inte hade försökt komma undan när han väl hade fått syn på den.

Han satt vid skrivbordet och kallsvetten bröt fram i pannan och han kände svettdropparna men han lyfte inte en hand för att torka bort dem.

Den hade velat bli sedd. Den hade velat att han skulle få veta.

Inte den förstås, utan det som fanns bakom − vem eller vad det än var som hade fått anordningen placerad i hans hus. I flera månader hade han trippat omkring, hade den lyssnat och tittat, och nu hade trippandets och tittandets tid tagit slut och det var dags för någonting annat; det var dags att underrätta honom om att han bevakades.

Men varför, och vem?

Han bekämpade den kalla, skrikande paniken som vällde upp inom honom och tvingade sig att sitta kvar i stolen.

Det fanns en ledtråd någonstans i just den här dagen, tänkte han. Någonstans fanns det en ledtråd om han kunde känna igen den. Någonting hade hänt i dag som hade fått det som låg bakom bevakaren att bestämma sig för att det var dags att låta honom få veta.

Han räknade igenom dagens händelser, förde upp dem i tankarna som om han hade skrivit dem i en anteckningsbok:

Den lilla flickan som hade kommit på frukost.

Minnet av en promenad han hade tagit för tjugo år sedan.

Historien i tidningen om fler världar än en.

Evighetsbilen.

Kvinnan som hade pratat på platsen bakom honom i bussen, och fru Leslie och klubben hon höll på att organisera.

Crawford och hans historia om en värld som stod med ryggen mot väggen.

Husen för femhundra dollar per rum.

Herr Flanders som satt på verandan och sade att det fanns en nyfunnen faktor som hindrade världen från att föra krig.

Musen som inte var någon mus.

Men det var förstås inte allt; någonstans fanns det något annat som han hade glömt. Utan att veta hur han visste det visste han att han hade glömt någonting, något annat tabellfört faktum som skulle stickas in någonstans på listan över vad som hade hänt den dagen.

Till exempel Flanders som sade att han var intresserad av manickaffärerna och att han fascinerades av kolhydraternas gåta och att han var övertygad om att det var någonting i görningen.

Och senare samma dag hade han suttit på verandan och pratat om kunskapsreservoarer bland stjärnorna och om en faktor som hindrade världen att föra krig och om en annan faktor som hade piskat människan att lämna sina hjulspår för nästan hundra år sedan och som hade fått henne att galoppera ända sedan dess. Han hade spekulerat helt lättjefullt om det, hade han sagt.

Men var hans spekulationer lättjefulla?

Eller visste Flanders mer än han talade om?

Och om han visste, vad visste han då?

Vickers sköt tillbaka stolen och reste sig.

Han såg på klockan. Den var nästan två.

Spelar ingen roll, tänkte han. Det är på tiden att jag får veta. Även om jag måste bryta mig in i hans hus och rycka upp honom ur sängen och skrika in i hans nattskjorta (för han var säker på att Flanders inte bar pyjamas) så är det på tiden att jag får veta.

 

13

Långt innan Vickers kom fram till Flanders´ hus såg han att någonting var fel. Huset lyste, från källaren till vinden. Män med lyktor gick omkring på gården och det fanns andra klungor av män som stod och pratade och längs hela gatan stod kvinnor och barn i hastigt hoprafsade kläder på verandorna. Vickers tänkte att det såg ut som om de väntade på en egendomlig parad klockan tre som skulle komma travande längs gatan vilket ögonblick som helst.

En grupp män stod vid grinden och då han gick dit såg han att han kände igen en del. Där fanns Eb, garagemannen, och Joe, utrotaren, och Vic, som skötte drugstoren.

− Hej, Jay, sade Eb. Vi är glada att du är här.

− Hej, Jay, sade Joe.

− Vad står på? frågade Vickers.

− Gubben Flanders, sade Vic, har bara försvunnit.

− Hans hushållerska gick upp på natten för att ge honom litet medicin, sade Eb, ovh fann att han inte var där. Hon letade efter honom ett tag och sedan gick hon för att hämta hjälp.

− Har ni letat efter honom? frågade Vickers.

− Vi har gått igenom huset, sade Joe, uppifrån och ned och vi har finkammat gården och vi har inte sett röken av honom.

− Han kanske har tagit en promenad, föreslog Vickers.

− Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk, förklarade Joe, tar en promenad efter midnatt.

− Jag skulle inte vilja påstå att han var vid sina sinnens fulla bruk, sade Eb.  Inte för att jag inte tyckte om honom. Naturligtvis gjorde jag det. Jag har aldrig träffat en mer väluppfostrad gammal gubbstut så länge jag har levat. Men han hade en del lustiga vanor.

Någon med lykta kom gående längs tegelgången.

− Är ni klara att organisera er, gubbar? frågade han med lyktan.

− Visst, sheriffen, sade Eb. Vi är klara så snart du är det. Vi väntade bara på att du skulle lista ut det.

− Nå, sade sheriffen, det är just inte mycket vi kan göra förrän det blir ljust så att vi kan se så kanske vi kan ta oss en snabbtitt i närheten. Några av de andra pojkarna skall sprida sig och täcka stan, gå fram och tillbaka längs alla gator och gränder, och jag trodde att några av er kanske skulle vilja ta er en titt längs floden.

− Det duger fint för oss, sade Eb. Tala om för oss vad du vill att vi skall göra så skall vi nog få det gjort också.

Sheriffen lyfte lyktan till axelhöjd och såg på dem.

− Jay Vicker, eller hur? Glad att du kommit hit. Jay. Vi behöver alla män vi kan få.

Vickers ljög utan att veta varför han ljög:

− Jag hörde att det var någon rörelse på gång.

− Du känner väl den gamle gubbstrutten rätt bra, antar jag. Bättre än de flesta av oss.

− Han brukade titta in och prata med mig nästan varje dag, sade Vickers.

− Jag vet det. Vi talade just om det. Han pratade aldrig med någon annan.

− Vi hade en del gemensamma intressen, sade Vickers, och jag tror att han var ensam.

− Hushållerskan sade att han träffade er i går kväll.

− Ja, det gjorde han, sade Vickers. Han gick strax efter midnatt.

− Lade ni märke till någonting ovanligt hos honom? Någonting som var annorlunda när han pratade?

− Hör nu, sheriffen, sade Eb, du tror väl inte att Jay har någonting med det här att göra?

− Nej, sade sheriffen. Nej, det gör jag väl inte, antar jag.

Han sänkte lyktan och sade.

− Ni kanske skulle vilja gå ned till floden gossar. Dela upp er när ni kommer dit. Några får gå uppströms och några nedströms. Jag väntar mig inte att ni skall hitta något, men vi kan lika gärna titta. Kom tillbaka när det är ljust så skall vi verkligen sätta i gång en skallgång efter honom.

Sheriffen vände sig bort och gick tillbaka längs tegelgången och svängde med lyktan.

− Jag antar, sade Eb, att vi lika gärna kan sätta i gång. Jag tar en grupp nedför floden och du, Joe, går uppför den med en annan. Är ni andra överens om det?

− Det duger fint för min del, sade Joe.

De gick ut genom grinden och nedför gatan tills de kom fram till tvärgatan. Sedan gick de ned till bron. Där stannade de.

− Okej, sade Eb. Ni andra följer med mig.

De delade på sig och tog sig ned till flodstranden från gatan. Den kalla floddimman låg tätt intill stranden och i mörkret kunde de höra flodens snabba, jämna lapande. En nattfågel skrek över vattnet och då man såg över till andra stranden kunde man se det splittrade stjärnljuset som hade krossats mot flodströmmen.

Eb frågade:

− Tror du att vi kommer att finna honom, Jay?

Vickers talade långsamt.

− Nej, det tror jag inte. Jag kan inte säga varför, men på något sätt är jag ganska säker på att vi inte kommer att hitta honom.

 

14

Vickers kom inte hem igen förrän tidigt på kvällen.

Telefonen ringde när han kom innanför dörren och han gick genom rummet för att lyfta på luren.

Det var Ann Carter,

− Jag har försökt komma fram till dig hela dagen. Jag är fruktansvärt upprörd. Var har du varit?

− Ute och letat efter en karl, sade Vickers.

− Jay, skämta inte, sade hon. Var snäll och skämta inte.

− Jag skämtar inte. En gammal gubbe, en granne till mig, har försvunnit. Jag har varit ute och hjälpt till att leta efter honom.

− Hittade ni honom?

− Nej, det gjorde vi inte.

− Det var verkligen skada, sade hon. Var han trevlig?

− Mycket trevlig.

− Kanske kommer ni att hitta honom senare.

− Kanske det, sade Vickers. Varför är du upprörd?

− Kommer du ihåg vad Crawford sade?

− Han sade en massa.

− Men vad han sade om vad som skulle komma härnäst. Minns du det?

− Det kan jag inte säga att jag gör.

− Nå, han sade att kläder skulle komma härnäst. En klänning för femtio cent.

− Nu när du nämner det, sade Vickers, så kommer jag ihåg alltsammans.

− Nå, det har hänt.

− Vad har hänt?

− En klänning. Det är bara det att den inte kostar femtio cent. Den kostar femton!

− Har du köpt en?

− Nej, det har jag inte. Jay. Jag var för rädd att våga köpa en. Jag gick längs Femte Avenyn och det fanns en skylt i fönstret, en liten diskret skylt som sade att klänningen på skyltdockan kunde köpas för femton cent. Kan du föreställa dig det, Jay! En klänning för femton cent på Femte Avenyn!

− Nej, det kan jag inte, erkände Vickers.

− Det var en så vacker klänning, sade hon. Den lyste. Inte av stenar eller paljetter. Materialet lyste. Som om den levde. Och färgen … Jay, det var den vackraste klänning jag någonsin har sett. Och jag kunde ha köpt den för femton cent, men jag tordes inte. Jag kom ihåg vad Crawford hade talat om för oss och jag stod där och såg på klänningen och blev kall i hela kroppen.

− Nå, det var verkligen synd, sade Vickers. Ta mod till dig och gå tillbaka i morgon bitti. De kanske fortfarande har den kvar.

− Men det är inte alls det som är det viktiga, Jay. Förstår du inte? det bevisar det som Crawford sade oss. Det bevisar att han visste vad han pratade om, att det verkligen finns en sammansvärjning, att världen verkligen stod med ryggen mot väggen.

− Och vad vill du att jag skall göra åt saken?

− Tja, jag … Jag vet inte, Jay. Jag trodde att du skulle vara intresserad.

− Det är jag, sade Vickers. Jag är mycket intresserad.

− Jay, det är någonting i görningen.

− Ta det lugnt, Ann. Visst är det någonting i görningen.

− Vad är det, Jay? Jag vet att det är mer än Crawford talade om. Jag vet inte hur …

− Det vet inte jag heller. Men det är stort − det är för stort för att du och jag skall kunna handskas med det. Jag måste fundera på saken.

− Jay, sade hon, och den häftiga spänningen var borta från hennes röst. Jay, jag känner mig bättre nu. Det var trevligt att få prata med dig.

− Gå ut i morgon bitti, sade han, och köp upp en famn av de där femtoncentsklänningarna. Åk dit tidigt innan det blir rusning.

− Rusning? Jag förstår inte.

− Hör på, Ann, sade Vickers. När nyheten sprider sig kommer Femte Avenyn att översvämmas av kunder på ett sätt som du inte har sett maken till förut.

− Det antar jag att du har rätt i, sade hon. Ringer du mig i morgon, Jay?

− Jag ringer.

De sade god natt och han lade på luren, stod stilla ett ögonblick och försökte komma ihåg vad han skulle göra sedan. Han skulle laga kvällsmat och hämta tidningarna och det var bäst att han såg efter om det fanns någon post.

en liten bunt brev och bläddrade snabbt igenom dem, men det var så skumt att han inte kunde se vad det stod på dem. Mest reklam, misstänkte han. Och några räkningar, fast det var litet väl tidigt i månaden för att räkningarna skulle ha kommit i gång.

När han kommit in i huset igen tände han skrivbordslampan och lade brevhögen på skrivbordet. Under lampan låg skrotet han hade tagit upp från golvet kvällen innan. Han stod där och stirrade på rören och skivorna och försökte få in dem i ett riktigt tidspe4spektiv. Det hade bara varit kvällen innan, men nu verkade det som om det var flera veckor sedan han hade kastat brevpresssen och hört det krasande ljudet när de små delarna hade spritts ut och rullat över golvet.

Då hade han stått här som han stod nu, och han visste att det fanns ett svar någonstans, en ledtråd, om han bara visste var han skulle hitta den.

Det ringde igen och han gick för att svara.

Det var Eb, som frågade:

− Nå, vad tror du?

− Jag vet inte vad jag skall tro, sade Vickers,

− Han ligger i floden, påstod Eb. Det är där han är. Det har jag sagt åt sheriffen. De börjar dragga i morgon bitti så snart solen går upp.

− Jag vet inte, sade Vickers. Kanske har du rätt, men jag tror inte att han är död.

− Varför tror du inte det, Jay?

− Av ingen som helst anledning, sade Vickers. Ingen riktig, påtaglig anledning. Bara en aning.

− Anledningen till att jag ringde, sade Eb, är att jag har fått in några av de där Evighetsbilarna. Titta in i eftermiddag. Jag trodde att du kanske skulle vilja ha en.

− Det har jag inte tänkt så mycket på, Eb, sanningen att säga. Men jag kanske skulle vara intresserad.

− Jag skall ta med mig en i morgon bitti, sade Eb. Ge dig en chans att pröva den. Se vad du tycker om den.

− det blir fint, sade Vickers.

− Okej då, sade Eb. Vi ses i morgon bitti.

Vickers gick tillbaka till skrivbordet och tog upp breven. Det fanns inga räkningar. Av de sju breven var sex reklam. Det sjunde låg i ett enkelt, vitt kuvert. Adressen var skriven med ojämn handstil.

Han slet upp det. Det fanns ett enda vitt pappersark, prydligt hopvikt.

Han vek upp det och läste:

Min käre vän Vickers!

Jag  hoppas att ni inte är alltför utsliten av de stora ansträngningar som ni utan tvivel har lagt ned på att leta efter mig i dag.

Jag har en mycket stark känsla av att mina handlingar kommer att tvinga de vänliga människorna i den här utmärkta byn att i en mycket opassande utsträckning springa omkring och försumma sitt arbete, men jag tvivlar inte på att de kommer att ha pin livat under tiden.

Jag känner att jag kan lita på att ni är förstående nog att inte avslöja att ni har fått det här brevet och att inte lägga ned större ansträngningar än nödvändigt för att övertyga våra vänliga grannar om era vänliga avsikter på vad som nödvändigtvis måste bli en fåfäng jakt efter mig. Jag kan försäkra er att jag är mycket lycklig och att bara stundens nödtvång har fått mig att handla som jag har gjort. Jag skriver det här brevet av två anledningar: för det första för att dämpa alla farhågor ni kan hysa för min del, för det andra för att utnyttja vår vänskap till att ge er några oombedda råd.

Jag har tyckt någon tid att ni har ägnat er alltför mycket åt ert arbete och att en semester skulle vara en utmärkt idé för någon i er situation. Det kan tänkas att ett besök bland stenarna där barn ni lekt, en promenad längs de stigar där ni gick som pojke, kan röja undan dammet och få er att se med klarare ögon.

Er vän,

Horton Flanders

 

15

Jag far inte, tänkte Vickers. Jag kan inte fara. Platsen betyder ingenting för mig nu och jag vill inte att den skall betyda någonting för mig nu när den är glömd − nu när den är glömd sedan jag har försökt glömma den alla dessa år.

Han kunde ha blundat och sett den − de regnsköljda majsåkrarnas gula lera, de vitdammiga vägarna som slingrade sig igenom dalarna och längs bergkammarna, de ensamma brevlådorna som satt på ödsliga, lutande staketstolpar som körts ned i marken, de fallfärdiga grindarna, de väderbitna husen, de magra korna som kom gående längs stigen längs den ojämna stigen som deras hovar hade trampat upp, de skabbiga hundarna som sprang ut och skällde åt en när man körde förbi deras gårdar.

Om jag far tillbaka så frågar de varför jag har kommit och hur jag har det.

− Skada på din pappa, han var en förbannat bra karl.

De skulle sitta på de uppochnedvända lådorna framför affären och tugga långsamt på sina tobaksbussar och spotta på trottoaren och kisa mot honom och säga:

− Jaså, du skriver böcker. Herregud, endera dagen blir jag tvungen att läsa några av dina böcker; jag har aldrig hört talas om dem.

Han skulle gå till kyrkogården och stå framför en sten med hatten i handen och höra hur vinden klagade i de höga tallarna som växte runt kyrkogårdsstaketet och han skulle tänka: om jag bara kunde ha blivit något medan ni ännu levde, så att ni båda kunde ha varit stolta över mig och skrutit litet om mig när grannarna tittade in − men det blev naturligtvis aldrig.

Han skulle köra längs vägarna som han hade lärt känna när han var liten och han skulle stanna bilen och gå ut och klättra över taggtrådsstängslet och gå ned till hålet där han alltid brukade fånga idarna och bäcken skulle vara en liten rännil och hålet skulle vara en gyttjig utvidgning av rännilen och trädet han hade suttit under skulle ha förts bort av någon vårflod. Han skulle titta på kullarna och de skulle vara som han mindes dem och på samma gång annorlunda, och han skulle försöka räkna ut vad det var för fel med dem och han skulle fortsätta och fundera på bäcken och de obekanta kullarna och känna sig allt ensammare för var minut som gick. Och till slut skulle han fly. Han skulle trampa gasen i botten och klamra sig fast vid ratten och försöka låta bli att tänka.

Och han skulle − till slut erkände han det − han skulle köra förbi det stora tegelhuset med pelargången och med solfjädersfönstren ovanför dörren. Han skulle köra mycket långsamt och han skulle titta på det och han skulle se hur fönsterluckorna hade lossnat och satt och hängde och hur färgen flagade och hur blommorna som hade blommat bredvid grinden hade dött ut någon kall och stormig vinter,

Jag far inte, tänkte han. Nej, jag far inte.

Och ändå borde han kanske fara.

Det kanske skulle röja undan dammet, hade Flanders skrivit. Det skulle kanske få er att se med klarare ögon.

Det skulle få honom att se vad då med klarare ögon?

Fanns det någonting där borta på hans barndoms stigar som kunde förklara den här situationen som hade kastat sig över honom, något dolt faktum, någon abstrakt symbol som han inte hade lagt märke till tidigare? Kanske någonting som han hade sett förut, till och med många gånger, men som han inte kände igen?

Eller inbillade han sig bara, läste han in en mening i ord som inte hade någon mening? Hur kunde han vara säker på att Horton Flanders med sin sjabbiga kostym och löjliga käpp hade någonting att göra med Crawfords historia om att mänskligheten stod med ryggen mot väggen?

Det fanns inga bevis alls.

Men ändå hade Flanders försvunnit, och han hade skickat honom ett brev.

Röja undan dammet, hade Flanders skrivit, så att ni kan se så mycket bättre. Och det enda han menade var kanske att det skulle röja undan dammet så att han kunde skriva så mycket bättre, så att manuset som låg på hans skrivbord blev ett så mycket bättre arbete därför att dess skapare hade betraktat livet och medmänniskorna med ögon som var fria från damm. Fördomarnas damm kanske, eller fåfängans damm, eller kanske helt enkelt det damm som bestod i att han inte såg så klart som han borde.

Vickers lade handen på manuset och bläddrade igenom det med tummen. En frånvarande, nästan kärleksfull åtbörd. Så litet gjort, tänkte han. Så mycket som återstod att göra.

Nu hade han på två hela dagar inte gjort någonting åt det. Två hela dagar bortkastade.

För att skriva det som skulle skrivas måste han kunna sätta sig i lugn och ro och koncentrera sig , stänga ute världen och sedan låta världen komma till honom, litet i taget, en mycket selektiv värld som kunde analyseras och beskrivas med en klarhet och skärpa som man inte kunde missta sig på.

I lugn och ro, tänkte han. Herregud, hur kan man få någon ro när man har tusen frågor och tusen tvivel som tränger sig på?

Femtoncentsklänningar, hade Ann sagt på telefon. Femtoncentsklänningar i en affär på Femte Avenyn.

Det fanns någon faktor som han förbisåg, någon klar och tydlig faktor som väntade på att han skulle se den.

Först var det flickan som kom på frukost och sedan tidningen som han hade läst. Sedan hade han gått ned för att hämta bilen och Eb hade berättat för honom om Evighetsbilen och eftersom hans egen bil inte var färdig hade han gått till drugstoren i hörnet för att ta en buss och herr Flanders hade kommit fram till honom när han stirrade på manickaffärens skyltfönster och herr Flanders hade sagt …

Vänta ett tag. Han hade gått till drugstoren i hörnet för att ta en buss.

Det var någonting med en buss, någonting han hade i bakhuvudet.

Han hade gått på bussen och satt sig på en fönsterplats. Han hade satt sig och tittat ut genom fönstret och ingen annan hade kommit och satt sig hos honom. Han hade åkt till staden i ensamt majestät.

Där har vi det, tänkte han, och redan då han tänkte det kände han en vild upphetsning och sedan en känsla av skräck inför en händelse som han hade glömt och han stod ett ögonblick utan att röra sig och försökte förtvivlat utplåna det som hade hänt för så många år sedan. Han stod och väntade och det ville inte utplånas och det gick inte att slippa undan det och han visste vad han måste göra.

Han vände sig mot skrivbordet och drog ut översta lådan till vänster och långsamt och metodiskt tog han ut det som fanns där, en sak i taget. Han gjorde likadant med alla lådorna men han fann inte det han letade efter.

Någonstans hittar jag det, tänkte han. Det var någonting jag inte kunde slänga bort.

Vinden kanske. En av lådorna på vinden.

Han gick uppför trappan och när han kom upp blinkade han mot ljuset från den oskyddade glödlampan som hängde från taket. Det var kallt i luften, och de nakna takspärrarna som slöt sig omkring honom från båda hållen som en väldig käke förstärkte den främmande kölden.

Vickers gick från trappan över golvet till packlårarna som skjutits in mot taket. I vilken av de tre lådorna var det troligast att han skulle hitta det? Det kunde han inte säga.

Så han började med den första och han hittade den halvvägs ned, under de gamla fågelpistolerna som han hade jagat förra hösten och till slut trott att han hade tappat.

Han öppnade anteckningsboken och bläddrade igenom den tills han kom till de sidor han letade efter.

 

16

Det måste ha hållit på i flera å innan han lade märke till det.

När han först hade lagt märke till det spekulerade han ganska fruktlöst över det. Sedan började han göra detaljerade observationer, och när observationerna bekräftade spekulationerna försökte han skratta bort det, men det var ingenting som man kunde skratta bort. Han gick igenom observationerna igen under en månads tid och skrev ned det han lade märke till.

När det skrivna bekräftade vad han hade lagt märke till tidigare hade han försökt intala sig att det var ren inbillning, men nu hade han det i svart på vitt och han visste att det måste ligga någonting i det.

Det skrivna sade att det var värre än han först hade föreställt sig, att det inte bara rörde en fas av hans tillvaro utan många olika faser. Då bevisen anhopades blev han bestört över att han inte hade lagt märke till det tidigare därför att det var någonting som borde ha varit uppenbart från allra första början.

Det hela började med hans medpassagerares motvilja mot att sitta bredvid honom på bussen. Han bodde då i ett gammalt fallfärdigt inackorderingshus i stadens utkant nära ändhållplatsen. Han for in till staden på morgonen, och då var han en av de få som gick på bussen på den hållplatsen och satte sig på sitt favoritställe.

Bussen fylldes så småningom på de olika hållplatserna men han fick aldrig någon som satte sig bredvid honom förrän på någon av de sista. Det oroade honom naturligtvis inte; i själva verket tyckte han riktigt bra om det, för då kunde han dra ned hatten över ögonen och sjunka ihop och sitta och fundera och förmodligen till och med dåsa till litet utan att någonsin behöva tänka på hövlighetens krav. Inte för att han skulle ha varit särskilt hövlig i vilket fall som helst, det erkände han nu. När han for till arbetet var det alldeles för tidigt för att han skulle kunna vara hövlig.

Folk brukade gå på bussen och de brukade sätta sig hos andra människor, inte nödvändigtvis människor som de kände, för ibland lade Vickers märke till att de inte växlade ett enda ord med den som satt bredvid dem på hela åkturen. De satte sig hos andra människor, men de satte sig aldrig hos honom förrän på slutet, inte förrän alla andra platser var upptagna och de var tvungna att antingen sätta sig hos honom eller stå.

Kanske, tänkte han för sig själv, luktade han illa; kanske hade han dålig andedräkt. Sedan gjorde han badet till en ritual och använde en ny tvål som garantrat fick honom att lukta gott. Han borstade tänderna noggrannare och använde munvatten tills han mådde illa bara han såg det.

Det tjänade ingenting till. Han fick fortfarande åka ensam.

Han såg sig själv i spegeln och han visste att det inte var kläderna, för på den tiden klädde han sig snyggt.

Då måste det vara hans attityd, räknade han ut. I stället för att sjunka ihop och dra ned hatten över ögonen satt han rakt upp och var glad och trevlig och log åt alla. Han skulle då sannerligen le om han så spräckte ansiktet på kuppen.

En hel vecka satt han och såg trevlig ut och log åt folk när de såg på honom, log för allt vad han var värd som om han var ung affärsman på uppåtgående som hade läst Dale Carnegie och tillhörde Junior Chamber,

Ingen satte sig bredvid honom − inte förrän det inte fanns någon annan plats ledig. Han hämtade en viss tröst i vetskapen att de hellre satt hos andra än de stod.

Sedan lade han märke till andra saker.

På kontoret gick folk alltid omkring och samlades en tre − fyra stycken vid någons skrivbord och pratade om golfresultaten eller drog den senaste fräckisen eller undrade varför i helvete man stannade kvar på ett sånt här ställe när det fanns andra jobb som man bara kunde gå ut och ta.

Han lade märke till att ingen någonsin kom till hans skrivbord. Då försökte han gå till några av de andra skrivborden och ansluta sig till någon av grupperna. Snart återvände alla de andra till sina egna skrivbord. Han försökte bara titta in för att fördriva några minuter med enstaka arbetare. De var alltid mycket älskvärda, men alltid fruktansvärt upptagna. Vickers stannade aldrig.

Han kollade sin konversationsbudget. Den verkade ganska tillfredsställande. Han spelade inte golf, men han kunde några fräckisar och han läste de flesta böcker som kom ut och han såg de bästa av de nya filmerna. Han kunde en del om kontorspolitik och kunde svära ve och förbannelse över chefen. Han läste tidningarna och gick igenom ett par nyhetsveckotidningar och visste vad som höll på att hända och kunde diskutera politik och hade salongsåsikter i militära frågor. Med de kvalifikationerna tyckte han att han borde kunna föra ett hyggligt samtal. Men ändå tycktes ingen vilja prata med honom.

Det var samma sak vid lunch. Det var samma sak, när han lade märke till det, vart han än gick.

Han hade skrivit ned det, med datum och redogörelse för varje dag, och nu, femton år senare, satt han på en låda på en kall och tom vindsvåning och läste orden han hade skrivit. Han stirrade rakt framåt och kom ihåg hur det hade varit, hur han hade känt det och vad han hade sagt och gjort, inklusive det ursprungliga förhållandet att ingen ville sitta hos honom på bussen förrän alla andra platser var upptagna. Och precis så, mindes han, hade det varit när han for till New York för ett par dagar sedan.

För femton år sedan hade han suttit och undrat varför och det hade inte funnits något svar.

Och nu var det här igen.

Var han på något sätt, på något egendomligt sätt, annorlunda? Eller var det bara något som saknades hos honom, någon underlighet i hans personlighet som berövade honom kamratskapets livsgnista och villiga glöd?

Det hade inte bara varit en fråga om att ingen satte sig bredvid honom på bussen, att ingen grupp samlades vid hans skrivbord. Det hade varit mer än så, vissa mer undanglidande saker som inte kunde skrivas ned. Den ensamhetskänsla han alltid hade haft − inte då och då, som alla måste råka ut för, utan en ständig känsla av att vara ”annorlunda”, en känsla som hade tvingat honom att avskilja sig från sina medmänniskor och dem att avskilja sig från honom. Hans oförmåga att inleda vänskapsförhållanden, hans speciella värdighetskänsla, hans motvilja mot att rätta sig efter vissa samhällsnormer.

Han var säker på att det hade varit dessa egenskaper − fast han hittills aldrig hade tänkt på det riktigt så − som hade fått honom att slå sig ned i den här isolerade byn, som hade fått honom att inskränka sina bekanta till en liten krets, som hade fått honom att ägna sig åt det ensliga författaryrket, åt att på papperet ge uttryck åt de förträngda känslor och ensamma tankar som måste få utlopp på något sätt.

Han hade byggt sitt liv på att han var annorlunda; kanske berodde den lilla framgång han hade haft just på att han var annorlunda.

Han hade glidit in i hjulspår han själv hade utformat, i en jämn och älskad rutin, och sedan hade någonting hänt som hade ryckt honom ur den. Det hade börjat med den lilla flickan som kom till dörren, och sedan Eb som talade om Evighetsbilen − och så hade det varit Crawford, och Flanders´ egendomliga ord på verandan och till slut anteckningsboken som han hade kommit ihåg efter så många år och som han hade hittat i en låda på vinden.

Evighetsbilar och syntetiska kolhydrater, Crawford som pratade om en värld som stod med ryggen mot väggen − på något sätt visste han att allt detta hängde ihop, och att han själv på något sätt hängde ihop med alltsammans.

Man kunde bli galen av att vara övertygad om detta utan att ha det minsta bevis, utan det minsta förnuftsskäl, utan en enda ledtråd om vad han kunde spela för roll.

Det hade alltid varit på det viset, insåg han, till och med i småsaker − den skrämmande känslan att han bara behövde sträcka ut handen för att röra vid en säker sanning men att han aldrig kunde nå riktigt tillräckligt långt för att kunna gripa den.

Det var absurt att veta att någonting var rätt utan att veta varför; att veta att det hade varit rätt att tacka nej till Crawfords erbjudande när allt talade för att han borde ha accepterat det; att ha vetat från första början att Horton Flanders inte kunde hittas när det inte fanns någon anledning att misstänka att man inte skulle hitta honom.

För femton år sedan hade han stått inför ett visst problem och efter en tid hade han löst det på sitt eget sätt utan att inse att han hade löst det genom att dra sig tillbaka från människosläktet. Han hade dragit sig tillbaka tills han stod med ryggen mot väggen och där hade han funnit frid för en tid. Nu tycktes på något egendomligt sätt hans ”aningar”, denna obestämda känsla som nästan innebar att han kunde se in i framtiden, säga honom att människornas värld och angelägenheter hade sökt upp honom igen. Men nu kunde han inte dra sig tillbaka längre även om han ville. Egendomligt nog tycktes han inte vilja det, och det var lika så gott för det fanns ingen plats dit han kunde ta vägen. Han hade flytt undan mänskligheten och nu kunde han inte fly längre.

Han satt ensam på vinden och lyssnade på vinden som viskade i takskägget.

 

17

Någon bultade på dörren där nere och skrek hans namn, men det dröjde ett par sekunder innan han insåg vad som hände.

Han reste sig från lådan och anteckningsboken föll ur handen på honom och föll till golvet med de uppslagna sidorna nedåt, tillskrynklade.

− Vem är det? frågade han. Vad står på där nere.

Men hans röst var bara en kväkande viskning.

− Jay, skrek rösten. Jay, är du där?

Han snubblade nedför trappan och in i vardagsrummet. Eb stod alldeles innanför dörren.

− Vad står på, Eb?

− Hör på, Jay, sade Eb. Du måste ge dig av härifrån.

− Varför det?

− De tror att du har tagit livet av Flanders.

Vickers sträckte ut handen och grep tag i ryggstödet på en stol och klamrade sig fast.

− Jag tänker inte ens fråga om du gjorde det, sade Eb. Jag är ganska säker på att du inte gjorde det. Det är därför jag ger dig en chans.

− En chans? frågade Vickers. Vad är det du pratar om?

− De är nere på krogen nu, sade Eb, och hetsar upp sig för en lynchning.

− De?

− Alla dina vänner, sade Eb bittert. Någon har hetsat upp allihop. Jag vet inte vem det var. Jag väntade inte för att få reda på vem det var. Jag kom raka vägen hit.

− Men jag tyckte om Flanders. Jag var den ende som tyckte om honom. Jag var den ende vän han hade.

− Du har ingen tid på dig, sade Eb. Du måste ge dig i väg.

− Jag kan inte fara någonstans. Jag har ingen bil just nu.

− Jag tog med mig en av Evighetsbilarna, sade Eb. Ingen vet att jag har tagit hit den. Ingen får veta att du har den.

− Jag kan inte smita. De måste höra på mig. Det måste de.

− Din förbannade idiot. Det här är inte sheriffen som kommer med en häktningsorder. Det här är en pöbel och den kommer inte att höra på.

Eb gick genom rummet och grep Vickers hårt i armen.

− Ge dig av, för fan, sade han. Jag har riskerat livhanken för att komma hit och varna dig. När jag har gjort det kan du inte kasta bort chansen.

Vickers ryckte loss armen.

− Okej, sade han. Jag skall fara.

− Pengar? frågade Eb.

− Jag har litet.

− Här är litet till.

Eb stack handen i fickan och räckte fram en liten bunt dollarsedlar.

Vickers tog den och stoppade den i fickan.

− Bilen är fulltankad, sade eb. Automatisk växellåda. Man kör den som vilken annan bil som helst. Motorn går.

− Jag avskyr att göra det här, Eb.

− Jag vet hur mycket du avskyr det, sade Eb, men om du vill rädda den här staden från en lynchning så finns det ingenting annat som du kan göra.

Han knuffade till Vickers.

− Kom nu, sade han. Rör på påkarna.

Vickers sprang längs stigen och hörde hur Eb flåsade fram bredvid honom. Bilen stod vid grinden. Eb hade lämnat dörren vidöppen.

− In med dig nu. Och far raka vägen in till stora motorvägen!

− Tack, Eb.

− Ut härifrån, sade Eb.

Vickers lade i växeln och trampade på gasen. Bilen svävade bort och accelererade snabbt. Han kom fram till stora motorvägen och tog av åt väster.

Han körde flera kilometer, flydde längs den ljuskon som strålkastarna kastade. Han körde med en bedövad förvirring över att han skulle vara tvungen att göra så här − att han, Jay Vickers, skulle fly för att inte behöva lynchas av sina grannar.

Eb sade att något hade hetsat upp dem. Och vem kunde det ha varit som hade hetsat upp dem?

Kanske någon som hatade honom.

Redan när han tänkte den tanken visste han vem det var. Än en gång kände han det hot och den rädsla han hade känt när han hade suttit ansikte mot ansikte med Crawford − det hot och den rädsla som han då ännu inte hade insett och som hade fått honom att tacka nej till erbjudandet att skriva Crawfords bok.

Det är någonting i görningen, hade Horton Flanders sagt när han hade stått tillsammans med honom framför manickaffären.

Det var någonting i görningen.

Det fanns oförgängliga manicker som tillverkades av firmor som inte fanns. Det fanns en världsorganisation av affärsmän som hade trängts in i ett hörn av en fiende som de inte kunde slå tillbaka mot. Det var Horton Flanders som talade om nya, främmande faktorer som hindrade världen från att föra krig. Det var låtsasmänniskorna som gömde sig för det aktuella dagsläget och lekte dockhus med det förflutna.

Och till slut var det Jay Vickers som flydde västerut.

Vid midnatt visste han vad han gjorde och vart han var på väg.

Han skulle fara dit Horton Flanders hade sagt att han skulle fara. Han skulle göra vad han hade sagt att han skulle göra.

Han skulle återvända till sin egen barndom.

 

18

De var precis som han hade väntat sig att de skulle vara.

De satt framför affären på bänken och de uppochnedvända lådorna och tittade slugt på honom och sade:

− Verkligen skada på din pappa, Jay. Han var en förbannat bra karl.

De sade:

− Jaså, du skriver böcker du. Måste läsa någon av dina böcker en dag. Har aldrig hört talas om dem.

De sade:

− Skall du fara ut till det gamla stället?

− I eftermiddag, sade Vickers.

− Det är annorlunda nu, varnade de. Det är väldigt mycket annorlunda. Det bor ingen där.

− Ingen alls?

− Jordbruket går åt helvete, sade de. Finns inga pengar att hämta där. De här kolhydraterna. Massor av folk som inte kan behålla gårdarna. Bankerna tar dem ifrån dem, eller också måste de sälja billigt. En massa gårdar här i trakten har köpts upp till betesmark − man sätter bara upp staket och släpper in några kor. Försöker inte ens odla något. Köper några biffkor i väster, låter dem beta över sommaren och göder upp dem till hösten.

− Var det det som hände med det gamla stället?

De nickade högtidligt åt honom.

− Det var det som hände , grabben. Snubben som köpte det efter  din pappa kunde inte sköta ruljangsen. Din pappas gård är inte enda stället. Det har gått likadant med många andra. Kommer du ihåg Prestons gamla ställe?

Vickers nickade.

− Nå, det gick likadant där. Och det var en fin gård. En av de bästa gårdar som funnits.

− Bor det ingen där?

− Ingen alls. Någon har spikat igen dörrarna och fönstren. Nå, varför tror du att någon skulle vilja göra sig besväret att bomma igen stället?

− Ingen aning, sade Vickers.

Affärsinnehavaren kom ut och satte sig på trappan.

− Var håller du hus nu, Jay? frågade han.

− Österut, sade Vickers.

− Klarar dig väl riktigt hyggligt, antar jag.

− Jag äter varje dag.

− Nå, sade affärsinnehavaren, då har du det inte så illa. Den som kan äta regelbundet har det förbannat bra.

− Vad är det för bil du har fått tag på? frågade en annan.

− Det är ett nytt bilmärke, sade Vickers. Jag fick den häromdagen. Den kallas Evighetsbilen.

De sade:

− Är inte det ett jäkla namn att sätta på en bil+

De sade:

− Jag kan föreställa mig att den kostade multum med schaber.

De sade:

− Hur många liter drar den per mil?

Han satte sig i bilen och körde sin väg, ut genom den dammiga, utspridda byn med sina trötta gamla bilar som stod parkerade längs gatorna, med metodistkyrkan som skrämde bort fåglarna från kullen, med gamla människor som gick gatan fram med käpp i handen och med hundar som sov i dammhögarna under syrenbuskarna.

 

19

Grinden till gården var förkedjad och kedjan var låst med ett tungt hänglås, så han parkerade  bilen bredvid landsvägen och gick de fyrahundra metrarna ned till husen.

Gårdsvägen var övervuxen med gräs på sina ställen och med knähögt ogräs på andra och det var bara här och där som man kunde urskilja några hjulspår. Åkrarna låg oplöjda medan buskarna sköt upp längs staketet och ogräsplättarna frodades på de magra ställena, där åratals odling hade sugit musten ur marken.

Från landsvägen hade husen sett ungefär likadana ut som han kom ihåg dem, hemtrevligt grupperade och med en stark hemkänsla, men när han kom närmare blev tecknen på förfall tydligare och träffade honom som en örfil. På gården runt huset växte det tjockt med gräs och ogräs och rabatterna var borta och rosenbusken i verandahörnet var döende, mager och knotig med bara ett par enstaka rosor när den under tidigare år hade dignat under dem. Plommonsnåret i stakethörnet hade löpt amok, och själva staketet var skrangligt och här och där hade det försvunnit helt och hållet. Några fönster i huset hade krossats, förmodligen av lata ungar som hade kastat sten, och dörren till verandan på baksidan hade gått upp och stod och slog i vinden.

Han vadade genom gräshavet, gick runt huset, förvånade sig över hur segt livstecknen fortfarande klamrade sig fast. Där på skorstenen som sträckte sig längs ytterväggen fanns avtrycken av hans tioåriga händer när de hade pressats in i det våta murbruket, och det kluvna väggstycket satt fortfarande kvar över källarfönstret. Den hade brutits sönder av dåligt siktade vedträn som stuckits in genom de öppna fönstren och in i källaren för att mata den gamla vedkaminen. Vid husknuten hittade han den gamla tvättbaljan där hans mor varje vår hade planterat trädgårdskrasse, men själva baljan hade nästan försvunnit och rostat bort, och det enda som fanns kvar var en jordhög. Rönnen stod fortfarande kvar på framsidan och han gick in i dess skugga och såg upp mot dess tronhimmel av löv och sträckte ut handen och smekte den släta stammen. Han kom ihåg hur han hade planterat den som pojke. Han var stolt över att den hade blivit till ett träd som inte hade sin like i grannskapet.

Han kände inte på dörren, för husets utsida var allt han ville se. Det skulle finnas för mycket att se inne i huset − spikhålen på väggen där tavlorna hade hängt och märkena på golvet där spisen hade stått och trappan där trappstegen slitits ut av älskade fötter. Om han gick in skulle huset ropa på honom från sina tysta skåp och från sina tomma rum.

Han gick ned till de andra husen och han fann att de, trots all sin tystnad och tomhet, inte var lika hemsökta av minnen som boningshuset. Hönshuset hade fallit samman och svinstian var ett ställe där vintervindarna kunde tjuta fritt och han fann en gammal utsliten självbindare som stod uppställd bak i det väldiga maskinskjulet.

Ladan var sval och skuggig, och av alla husen hade den mest hemkänsla. Båsen var tomma, men höet hängde fortfarande som spindelnät genom springorna genom golvet på höskullen och det luktade fortfarande så som han kom ihåg det: den halvt unkna, halvt syrliga lukten av levande, vänliga djur.

Han gick uppför sluttningen till spannmålsmagasinet, och drog ifrån träregeln och gick in. Möss sprang skrikande över golvet och uppför väggarna och bjälkarna. En hög med sädessäckar hade hängts över skiljeväggen som hade skilt säden från sidokorridoren och en trasig sele hängde på en krok på väggen och där, där sidokorridoren tog slut, låg någonting

 Det var en barnsnurra som nu var sliten och hade mist all sin färg, men som en gång hade varit färggrann och när man pumpade den mot golvet hade den snurrat runt och visslat. Han hade fått den i julklapp, kom han ihåg, och den hade varit en av hans älsklingsleksaker.

Han tog upp den och höll den nötta metallen med en plötslig ömhet och undrade hur den hade hamnat där. Den var en del av hans förflutna som hann i fatt honom − någonting dött och oanvändbart för alla i denna värld utom för den pojke som den en gång i tiden hade tillhört.

Snurran hade varit randig och ränderna hade gått i spiral när man snurrade på den och det hade funnits en punkt, kom han ihåg, där varje rand försvann, och sedan kom en rand till dit och försvann, och sedan en till.

Man kunde sitta i timmar och se ränderna komma och försvinna och försöka lista ut vart de tog vägen. För någonstans måste de ju ta vägen, räknade en pojkhjärna ut. De kunde inte finnas den ena sekunden och vara borta i nästa. De måste ha någonstans att ta vägen.

Och de hade tagit vägen någonstans!

Nu kom han ihåg.

Allt kom tillbaka till honom när han höll snurran i händerna och när åren flagade av och föll bort och förde honom tillbaka till en dag i hans barndom.

Man kunde följa med ränderna, man kunde gå dit de gick, kunde fly till det land de flydde till, om man var ung och kunde undra tillräckligt mycket.

Det var ett slags sagoland, fast det såg verkligare ut än något sagoland borde vara. Det fanns en stig som såg ut som om den var gjord av glas och där fanns fåglar och blommor och träd och några fjärilar och han plockade en av blommorna och bar den i handen då han gick längs stigen. Han hade sett ett litet hus som låg gömt i en dunge och när han fick syn på det blev han litet rädd och gick tillbaka längs stigen och plötsligt var han hemma med snurran död på golvet framför sig och med blomman i ett hårt grepp i handen.Han hade gått och talat om det för sin mor och hon hade ryckt åt sig blomman som om hon var rädd för den. Och det hade r athon all anledning att vara, för det var mitt i vintern.

Den kvällen hade pappa frågat ut honom och fått reda på det där med snurran och när han letade efter snurran nästa dag kom han ihåg att han inte hade kunnat hitta den någonstans. Han hade gråtit då och då i flera dagar, i all hemlighet förstås.

Och nu var den här igen, en gammal sliten snurra utan minsta spår av den ursprungliga färgen. Men han var säker på att det var samma snurra.

Han tog den nötta snurran med sig bort från spannmålsmagasinet, bort från den kärlekslösa otrygghet där den hade vilat så länge.

Glömska, tänkte han för sig själv, men det var mer än så − något slags psykisk blockering som hade fått honom att glömma snurran och resan till sagolandet. Under alla dessa år hade han inte kommit ihåg den, hade han inte ens misstänkt att någon sådan händelse låg dold i hans inre. Men nu hade han snurran hos sig igen och dagen var också hos honom − den dagen han hade följt de virvlande ränderna och vandrat in i sagolandet.

 

20

Han intalade sig själv att han inte skulle stanna vid Prestons hus. Han skulle köra förbi det, inte för fort förstås, och han skulle ta sig en titt på det, men han skulle inte stanna. För nu flydde han, så som han hade vetat att han skulle fly. Han hade tittat på barndomens tomma skal och han hade funnit ett av barndomens konstföremål och han skulle inte se än en gång på sin ungdoms nakna benknotor.

Han skulle inte stanna, sade han.

Men naturligtvis stannade han.

Han satt i bilen och tittade på huset och kom ihåg att det en gång hade varit ett stolt hus och att det hade hyst en familj som också hade varit stolt − alltför stolt för att låta någon av sina medlemmar gifta sig med en bondpojke från en och gård med sjuklig majs och gul lera.

Men nu var huset inte längre stolt. Luckorna satt för fönstren och någon hade spikat långa brädor över dem, hade bundit för ögonen på det en gång i tiden stolta huset, och färgen flagade från de ståtliga kolonnerna längs framsidan och någon hade kastat en sten som hade krossat ett av solfjädersfönstren ovanför den snidade huvudingången. Staketet bågnade och gården var övervuxen av ogräs och tegelgången som gick från grinden till verandan hade försvunnit under det vilt växande gräset.

Han gick ut ur bilen och gick in genom den fallfärdiga grinden och fram till verandan. Han gick uppför trappan upp på verandan och såg hur golvbrädorna hade ruttnat.

Han stod där de hade stått båda två när de för första gången hade känt att deras kärlek skulle vara för evigt och han försökte fånga detta ögonblick i det förflutna och det fanns inte där. Det hade funnits för mycket tid, för mycket sol och vind, och det fanns inte kvar, fast värken fanns kvar. Han försökte komma ihåg hur ängarna och åkrarna och gården hade sett ut från verandan när det vita månskenet krossades mot de vita kolonnerna och hur rosorna hade fyllt luften med sin dofts destillerade solsken. Han kände till detta, men han kunde inte förnimma eller se det.

På sluttningen bakom huset fanns ladorna, fortfarande vitmålade, fast inte lika vita som de en gång hade varit. På andra sidan ladorna sluttade marken nedåt och framför honom sträckte där den dal ut sig där de hade gått sista gången han hade sett henne.

Det hade varit en förtrollad dal, kom han ihåg, med äppelblommor och lärksång.

Den hade varit förtrollad en gång. Den hade inte varit förtrollad nästa gång. Men hur skulle det bli tredje gången?

Han intalade sig själv att han var galen, att han jagade efter regnbågens slut, men redan medan han resonerade på detta sätt gick han nedför sluttningen, förbi ladorna och ned i dalen.

Ovanför den stannade han och såg ut på den och den var inte förtrollad, men han kom ihåg den så som han hade kommit ihåg månskenet på kolonnerna − kolonnerna hade fortfarande funnits kvar, och dalen fanns fortfarande kvar och träden fanns där han hade vetat att de skulle finnas och bäcken porlade fortfarande över ängarna som omgav den på båda sidorna.

Han försökte gå tillbaka och han kunde inte, utan han fortsatte att gå ned i dalen. Han såg vildapelsnåren som hade fällt blommorna nu, och en gång svävade en lärka upp ur gräset och flög upp mot skyn.

Till slut vände han om; den var likadan som den hade varit andra gången. Tredje besöket hade trots allt blivit likadant som det andra. Det hade varit hon som hade förvandlat denna prosaiska dal till en förtrollad ort. Det hade trots allt varit en andens förtrollning.

Två gånger hade han vandrat på förtrollade orter. Två gånger i sitt liv hade han lämnat den gamla välkända jorden.

Två gånger. En gång tack vare en flicka och kärleken mellan dem. En annan gång tack vare en snurra.

Nej, snurran hade kommit först.

Ja, snurran …

Vänta ett tag! Inte så fort!

Du har fel, Vickers. Det kan inte vara så.

Din förbannade idiot, varför springer du?

 

21

Affärsinnehavaren tycktes förstå, när Vickers hade fått tag på honom..

− Vet ni, sade han. Jag förstår precis hur ni känner det. Jag hade en sån där snurra själv när jag var liten, men de tillverkas inte längre. Jag vet inte varför − det är bara så, antar jag. Det kom för många andra nymodiga leksaker. Men ingenting går upp mot en snurra.

− I synnerhet de här stora, sade Vickers. De som hade handtag som man pumpade med och då snurrade de runt på golvet och visslade.

− Jag kommer ihåg dem, sade affärsinnehavaren. Jag hade en själv när jag var grabb. Satt och lekte med den flera timmar. Bara tittade på den.

− Tittade vart ränderna tog vägen?

− Jag kan inte påminna mig att jag oroade mig särskilt mycket över vart ränderna tog vägen. Jag satt bara och såg på när den snurrade och hörde hur den visslade.

− Jag brukade oroa mig över vart de tog vägen. Ni vet hur det är. De går runt, runt och sedan försvinner de någonstans nära spetsen.

− Säg mig, frågade affärsinnehavaren, vart tar de vägen?

− Jag vet inte, erkände Vickers.

− Det finns en annan affär ett par kvarter härifrån, sade affärsinnehavaren. De säljer en massa smörja, men de kanske har en sådan där snurra kvar.

− Tack, sade Vickers.

− Ni kan fråga i järnhandeln tvärs över gatan också. De har en hel del leksaker, men jag antar att de har ställt undan dem i källaren. De tar bara fram dem till jul.

Mannen i järnhandeln sade att han visste vad Vickers ville ha, men han hade inte sett någon på flera år. Affären ett par kvarter därifrån hade inte heller någon. Nej, sade flickan, tuggade tuggummi och sköt nervöst en blyertspenna fram och tillbaka genom håret ovanför örat, nej, hon visste inte var han kunde få tag på någon. Hon hade aldrig hört talas om dem. Det fanns mycket annat här om han ville köpa någonting åt en pojke. Som de här leksaksraketerna eller de där …

Han gick ut på trottoaren och såg på folkmassan som handlade sent på eftermiddagen i den lilla staden i Mellanvästern. Det fanns kvinnor i tryckklänningar och andra kvinnor i smärt dräkter och det fanns läroverkselever som just hade slutat skolan och affärsmän som skulle dricka en kopp kaffe innan de tog en överblick över den gångna dagen innan de for hem. En bit uppåt gatan såg han att en hop flanörer hade samlats runt hans egen bil som stod parkerad framför den första affären han hade gått in i. Det var dags att lägga pengar i parkeringsautomaten, tänkte han.

Han stack handen i fickan och letade efter en tiocentare till, och han hade en − en tiocentare, en tjugofemcentare och en femcentare. Då han såg på mynten han höll i handen började han undra hur mycket pengar han hade kvar i plånboken, så han tog fram den och öppnade den och såg att det enda han hade kvar var två dollarsedlar.

Eftersom han inte kunde återvända till Cliffwood, i varje fall inte med det samma, hade han inget hem. Han skulle behöva pengar för att få husrum över natten och till mat och bensin till bilen − men mer än det, mer än någonting, behövde han en sjungande snurra som hade färgade ränder målade på magen.

Han stod mitt på trottoaren, tänkte på snurran, resonerade med sig själv, intalade sig själv med hela sin logiska varelse att han måste ha fel om den. Det är inte fel, sade ologiken inom honom. Det kommer att fungera. Det hade fungerat en gång förut, när han var barn, innan pappa hade tagit snurran ifrån honom.

Vad skulle ha hänt honom om snurran inte hade tagits ifrån honom och gömts undan? Han undrade om han skulle ha farit om och om igen, när han väl hade hittat vägen, tillbaka till det där sagolandet och vad som skulle ha hänt där, vem och vad han kunde ha träffat och vad han kunde ha hittat i huset som låg gömt i dungen. För han skulle ha gått till huset, det visste han. Han skulle ha gått efter en tid. När han hade sett på huset länge nog och vant sig vid det skulle han ha följt stigen genom dungen och gått fram till dörren och knackat på.

Han undrade om någon annan någonsin hade tittat på en snurra som snurrade och gått in i sagolandet. Och han undrade, om de hade gjort det, vad som hade hänt dem.

Affärsinnehavaren han pratat med hade inte gjort det, det var han säker på, för han hade sagt att han aldrig hade undrat över vart ränderna kunde ta vägen. Han hade bara suttit och tittat och hört snurran visslat.

Han undrade varför just han av alla människor skulle ha hittat vägen. Och han undrade om den förtrollade dalen också hade varit en del av sagolandet och om inte flickan och han själv på något sätt hade vandrat genom ännu en osynlig port. För den dal han mindes var förvisso inte den dal han hade gått i den morgonen.

Det fanns bara ett sätt att få reda på det, och det var att få tag på en snurra.

En snurra, tänkte han. Någonstans, på något sätt, måste jag hitta en.

Men han hade ju en snurra! När han sökte så förtvivlat hade han redan en. Handtaget måste rätas ut och det kanske skulle behövas litet olja för att bli av med rosten och den måste målas.

Den skulle förmodligen vara bättre än någon annan han kunde få tag på, för det skulle vara samma snurra som första gången hade skickat igenom honom − och det roade honom att tänka på att den kanske hade vissa speciella egenskaper, en viss mystisk funktion som ingen annan snurra skulle ha.

Han var glad att han hade kommit att tänka på den där den låg, bortglömd för andra gången, i handskfacket där han hade slängt den när han hade hittat den igen.

Han gick uppför gatan till järnhandeln.

− Jag vill ha litet färg, sade Vickers. Den grannaste och klaraste färg ni har. Rött och grönt och gult. Och några små penslar att måla den med.

Av mannens sätt att se på honom förstod han att denne inte trodde att han var riktigt klok.

 

22

Han ringde Ann från hotellrummet, på mottagarens bekostnad eftersom han bara hade nittio cent kvar när han hade ätit middag.

Hon lät orolig.

− Jay, var är du? Vart i himlens namn har du tagit vägen?

Han berättade för henne var han befann sig.

− Men varför är du där? frågade hon honom. Vad står på med dig?

− Det är inget fel med mig, sade Vickers. Det vill säga, inte än. Jag är bara flykting. Jag blev tvungen att sticka från Cliffwood.

─ Du vad då?

− De höll på att arrangera ett slipskalas. På ett eller annat sätt hade de fått i skallen att jag hade mördat en karl.

− Nu vet jag att du är galen. Du skulle inte göra en fluga förnär.

− Naturligtvis inte. Men det kunde jag inte förklara för dem. Jag hade inte en chans.

− Men, sade Ann, jag pratade med Eb …

− Du pratade med vem då?

− Karln i garaget, du vet. Jag hade hört att du pratat om honom. Jag sökte dig överallt. I två hela dagar har jag rört upp himmel och jord för att få tag i dig. Jag ringde hem till dig och det fanns ingen där, så jag kom ihåg att du hade pratat om Eb, garagekarlen, och jag bad telefonisten att få prata med honom, och …

− Vad sade Eb?

− Han sade ingenting, sade Ann. Han sade att han inte hade sett till dig, men han visste inte var du var. Han sade åt mig att inte oroa mig.

− Det var Eb som rådde mig att sticka, sade Vickers. Han talade om för mig att de hade bestämt sig för att lyncha mig och han gav mig en bil och litet pengar och såg till att jag kom ut ur stan.

− Av allt dumt … Vem var det de trodde att du hade mördat?

− Horton Flanders. Det var den gamle mannen som försvann.

− Men du skulle inte döda honom. Du sade att han var en gammal trevlig gubbe. Det har du själv sagt mig.

− Hör på, Ann, sade Vickers. Jag har inte dödat någon. Det är bara någon som har hetsat upp karlarna.

− Men du kan inte åka tillbaka till Cliffwood.

− Nej, sade Vickers. Jag kan inte åka tillbaka till Cliffwood.

− Vad skall du göra, Jay?

− Jag vet inte. Bara ligga lågt, antar jag.

− Varför ringde du mig inte med en gång? undrade Ann. Och varför stack du västerut? Du skulle ha kommit raka vägen till New York. New York är det bästa ställe man kan tänka sig att gå under jorden. Du kunde åtminstone ha ringt mig.

− Vänta en minut nu, sade Vickers. Jag har ju ringt dig, inte sant?

− Visst. Du har ringt mig därför att du är pank och vill att jag skall telegrafera litet pengar till dig och du …

− Jag har inte bett om några pengar än.

− Det gör du snart.

− Ja, sade han. Jag är rädd att jag gör det.

− Är du inte intresserad varför jag har försökt få tag på dig?

− Inte särskilt, sade Vickers. För du vill inte att jag skall slippa ur ditt järngrepp. Ingen agent vill att deras bäste författare skall slippa ur …

− Jay Vickers, sade Ann, endera dagen kommer jag att korsfästa dig och låta dig hänga bredvid vägen androm till varnagel.

− Jag skulle bli ett mycket patetiskt krucifix. Du skulle inte kunna välja en bättre man.

− Jag ringer dig, sade Ann, därför att Crawford är praktiskt taget ursinnig. Himlen är gränsen. Jag nämnde en fantastisk summa och han darrade inte ens.

− Jag trodde att vi var färdiga med herr Crawford, sade Vickers.

− Man är aldrig färdig med herr Crawford, sade Ann.

Sedan tystnade hon och tystnade surrade på tråden.

− Ann, sade Vickers. Ann, vad står på?

Hennes röst var lugn men ansträngd.

− Crawford är mycket rädd. Jag har aldrig sett någon räddare. Han kom till mig. Tänk dig bara! Jag gick inte till honom. Han kom in på mitt kontor och flåsade och flämtade och jag var rädd att jag inte hade en enda stol som var stark nog att hålla honom. Men kommer du ihåg den gamla ekstolen i hörnet, det där gamla åbäket i hörnet? Det var en av de första möbler  jag någonsin köpte till mitt kontor och jag har behållit det av sentimentala skäl. Nå, det ordnade saken.

− Vilken sak?

─ Den höll honom, sade Ann triumferande. Han skulle helt enkelt ha krossat allt annat som fanns där. Du kommer ihåg hur stor han är.

− Tjock, sade Vickers. Det är det ordet du letar efter.

− Han sade; ”Var är Vickers?” Och jag sade: ”Varför frågar ni mig? Jag håller inte Vickers i band.” Och han säger: ”Ni är hans agent, eller hur?” Och jag sade: ”Ja, det var jag sist jag hörde av honom, men Vickers är en mycket ombytlig herre. Man kan inte säga någonting säkert om honom.” Han säger: ”Jag måste ha tag på Vickers.” Och då sade jag åt honom: ”Tja, det är bara att gå och hämta honom. Ni hittar honom väl alltid någonstans.” Han sade: ”Himlen är gränsen. Säg vilket pris ni vill. Stipulera vilka villkor ni vill.”

− Karln är galen, sade Vickers.

− Det är inget galet med pengarna han erbjuder.

− Hur vet du att han har pengarna?

− Tja, det vet jag inte. Inte säkert vill säga. Men det måste han ha.

− På tal om pengar, sade Vickers. Har du möjligen en hundring som ligger och skräpar? Eller åtminstone en femtiolapp?

− Jag kan få tag på det.

− Telegrafera hit det ögonaböj. Jag betalar tillbaka.

− Okej, jag skall göra det med en gång, sade hon. Det är inte första gången jag har gått i borgen för dig och jag tror inte att det blir sista gången heller. Men vill du säga mig en sak?

− Vad då?

− Vad tänker du göra?

− Ett experiment, sade Vickers.

− Ett experiment?

− En ockult övning.

− Vad är det du pratar om? Du vet ingenting om det ockulta. Du är ungefär lika mystisk som en träkloss.

− Det vet jag, sade Vickers.

− Var snäll och tala om för mig, sade hon. Vad tänker du göra?

− Så snart jag har pratat färdigt med dig, sade Vickers, så skall jag måla litet.

─ Ett hus?

− Nej, en snurra.

− Är du snurrig?

− Inte snurrig. Snurra, En snurra som barn leker med. Man snurrar den på golvet.

− Hör nu på mig, sade hon. Sluta leka nu och kom hem till Ann.

− Efter experimentet, sade Vickers.

− Berätta för mig, Jay.

− Jag tänker försöka komma in i sagolandet.

− Sluta prata goja.

− Jag har gjort det en gång förut. Två gånger förut.

− Hör på, Jay, det här är allvarligt. Crawford är rädd och det är jag också. Och så är det den här lynchhistorien också.

− Skicka pengarna, sade Vickers.

− Med det samma.

− Vi ses om ett par dagar.

− Ring mig, sade hon. Ring mig i morgon.

− Jag ringer.

− Och Jay … sköt om dig. Jag vet inte vad du har i sinnet, men sköt om dig.

− Det skall jag också göra, sade Vickers.

 

23

Han rätade ut handtaget som fick snurran att snurra och han putsade metallen innan han markerade spiralerna med blyerts och han lånade en burk symaskinsolja och smorde in snurrspiralen på handtaget så att den gick jämnt. Sedan började han måla.

Han var inte särskilt bra på det, men han arbetade envist på. Han målade noga dit färgerna, först rött, sedan grönt, sist gult, och han hoppades att färgerna var de rätta för han kunde inte komma ihåg precis vilka färger det hade varit. Fast förmodligen spelade det ingen större roll vilka färger det var, bara de var granna och gick i spiral.

Han fick färg på händerna och kläderna och på stolen han lade snurran på och han välte omkull rödfärgsburken på golvet, men han tog upp den illa kvickt igen så att knappast någon färg rann ut på mattan.

Till slut var jobbet klart och det såg ganska bra ut.

Han oroade sig för om färgen skulle vara torr i morgon bitti, men han läste på etiketterna på burkarna och på etiketterna stod det att färgen torkade snabbt, så han kände sig något lättad.

Han var redo nu, redo att se vad han skulle finna när han snurrade på snurran. Det kanske blev sagolandet, och det kanske blev ingenting. Förmodligen skulle det bli ingenting. För det skulle krävas mer än att snurra på en snurra − det skulle krävas ett barns sinne och förtroende och rena enkelhet. Och det hade han inte längre.

Han gick ut och stängde och låste dörren efter sig. Sedan gick han nedför trappan. Staden och hotellet var för små för att det skulle finnas några hissar. Fast inte lika liten som den lilla byn där de fortfarande satt på bänken framför affären och tittade snett på en och ställde oförsynta, snokande frågor som blev det stoff som skvaller väves av.

Han skrattade och funderade på vad de skulle säga när ryktet nådde den lilla staden, långsamt som nyheter alltid når en liten stad, om hur han hade flytt från Cliffwood när han hade blivit lynchhotad.

Han kunde höra hur de pratade nu.

− En slug jäkel, skulle de säga. Han har alltid varit en slug jäkel som inte duger någonting till. Fast hans mamma och pappa var verkligt bra folk. Det är väl fan också vad det kan bli av en grabb ibland fast hans mamma och pappa var hederligt folk.

Han gick genom vestibulen och ut genom dörren och ut på gatan.

Han stannade vid ett matställe och beställde en kopp kaffe och servitrisen sade åt honom:

− Trevlig kväll, inte sant?

− Ja, det är det, sade han.

− Vill herrn ha nåt till kaffet?

− Nej, sade Vickers. Bara kaffe.

Han hade pengar nu − Ann hade skickat dem illa kvickt − men han blev inte överraskad då han fann att han inte hade någon aptit alls.

Hon fortsatte längs disken och putsade några inbillade fläckar med en trasa hon hade i handen.

En snurra, tänkte han. Var kom den in i bilden? Han skulle ta snurran till huset och han skulle snurra den och han skulle en gång för alla få veta om det fanns ett sagoland − nåja, inte det riktigt. Han skulle få veta om han kunde komma tillbaka till sagolandet.

Och huset. Var kom huset in i bilden?

Eller passade vare sig huset eller snurran in i bilden? Och om de inte passade in, varför hade då Horton Flanders skrivit:

− Far tillbaka och vandra på de stigar där ni gick som barn. Kanske kommer ni där att hitta något som ni behöver − eller något som saknas.

Han önskade att han kunde komma ihåg exakt hur Flanders hade formulerat sig, men det kunde han inte.

Han hade alltså kommit tillbaka och han hade hittat snurran och, mer än så, han hade kommit ihåg sagolandet. Och varför, frågade han sig, hade han aldrig tidigare under alla de år som hade gått sedan han var åtta kommit ihåg den där promenaden i sagolandet?

Den hade gjort ett djupt intryck på honom då, den saken rådde det inget tvivel om, för när han och väl kommit ihåg den hade den varit lika klar och tydlig som om den hade ägt rum alldeles nyss.

Men någonting hade fått honom att glömma bort den, någon psykisk blockering kanske. Någonting hade fått honom att glömma den. Och någonting hade fått honom att veta att metallmusen hade velat gå i fällan. Och någonting hade fått honom att instinktivt avvisa Crawfords erbjudande. Någonting.

Servitrisen kom tillbaka längs disken och lutade sig mot armbågen.

− Det går en ny film på Grand i kväll, sade flickan. Jag skulle gärna vilja se den, men jag kan inte få ledigt.

Vickers svarade inte.

− Gillar herrn bio? frågade flickan.

− Jag vet inte, sade Vickers. Jag går så sällan på bio.

Hennes min sade att hon hyste medkänsla med alla som inte gick på bio.

─ Jag lever bara för bio, sade hon. Det är så naturligt.

Han betraktade henne och såg att hennes ansikte var Envars. Det var samma ansikte som på de båda kvinnorna som satt bakom honom på bussen och pratade; det var fru Leslies ansikte då hon sade till honom:

− Någon av oss tänker organisera en låtsasklubb …

Det var deras ansikte som inte vågade sätta sig och prata med sig själva, människorna som inte kunde vara ensamma en enda minut, människorna som var trötta utan att veta att de var trötta och rädda utan att veta att de var rädda.

Och ja, det var fru Leslies mans ansikte då han fyllde ett tomt liv med sprit och kvinnor. Det var den malande oron som hade blivit var mans egendom, som fick folk att fly till psykologiska skyddsrum undan ovisshetens bomber.

Glädjen räckte inte längre, cynismen hade tagit slut och nonchalansen hade aldrig varit något mer än en tillfällig sköld. Så nu flydde folk till låtsaslekens drog, identifierade sig själva med ett annat liv och en annan tid och plats − på bio eller framför TV:n eller inom låtsasrörelsen. För så länge man var någon annan behövde man inte vara sig själv.

Han drack ur sitt kaffe och gick ut på den tomma gatan.

Över honom blixtrade ett jetplan förbi. Det flög lågt, mumlet från utblåsningsrören studsade mot väggarna. Han såg hur dess lyktor ritade upp två eldslinjer ovanför natthorisonten och sedan tog han en promenad.

 

24

När Vickers öppnade dörren till rummet såg han att snurran var borta. Han hade lagt den på stolen, nymålad och grann, och den fanns inte på stolen eller på golvet. Han lade sig på magen och tittade under sängen och den fanns inte där heller. Den fanns inte i skåpet och den fanns inte i farstun utanför.

Han kom in i rummet igen och satte sig på sängkanten.

Efter all oro och planering hade snurran försvunnit. Vem kunde ha stulit den? Varför skulle någon vilja ha en gammal sliten snurra?

Varför hade han själv velat ha den?

Det verkade ganska löjligt nu när han satt på sängkanten på ett främmande hotellrum att ställa de frågorna.

Bakom honom öppnades dörren och han hörde den och vände sig om.

I dörren stod Crawford.

Mannen var till och med massivare än Vickers kom ihåg honom. Han fyllde dörröppningen och han stod orörlig så när som på att han blinkade långsamt med ögonlocken.

Crawford sade:

− God kväll, herr Vickers. Skall ni inte be mig komma in?

− Visst, sade Vickers. Jag väntade ett samtal från er. Jag trodde aldrig att ni skulle besvära er att resa hit i egen hög person.

Och det var naturligtvis lögn, för han hade inte väntat något samtal.

Crawford gick ovigt genom rummet.

− Den här stolen ser ut att vara tillräckligt stark för att hålla för mig. Jag hoppas att ni inte ta illa upp.

− Det är inte min stol, sade Vickers. Sätt i gång och sitt sönder den bara.

Den gick inte sönder. Den knakade och jämrade sig, men den höll.

Crawford slappnade av och suckade.

− Jag känner mig alltid mycket bättre till mods när jag får en stark och stadig stol under mig.

− Avlyssnade ni Anns telefon? frågade Vickers.

− Givetvis. Hur skulle jag annars ha kunnat hitta er? Jag visste att ni skulle ringa henne förr eller senare.

− Jag såg när planet kom in, sade Vickers. Om jag hade vetat att det var ni skulle jag ha kört ut och mött er. Jag har en gås oplockad med er.

− Det tvivlar jag inte på, sade Crawford.

− Varför fick ni mig nästan lynchad?

− Jag skulle inte vilja ha er lynchad för allt i världen, sade Crawford. Jag behöver er alldeles för mycket.

− Varför behöver ni mig?

− Jag vet inte, sade Crawford. Jag trodde att ni kanske visste.

− Jag vet ingenting, sade Vickers. Säg mig, Crawford, vad är det fråga om egentligen? Ni talade inte sanning den där dagen jag träffade er.

− Jag talade sanning. Jag sade åtminstone en del av sanningen. Jag talade inte om allt vi vet.

− Varför inte?

− Jag visste inte vem ni var.

− Men nu vet ni?

− Ja, nu vet jag, sade Crawford. Ni är en av dem.

− En av vilka då?

− En av manickmakarna.

− Vad fan får er att tro det?

− Analysatorerna. Det är vad psykpojkarna kallar dem. Analysatorerna. De förbannade tingestarna är kusliga. Jag påstår inte att jag förstår dem.

− Och analysatorerna sade att det var någonting egendomligt med mig?

− Ja, sade Crawford. Ungefär så ligger det till.

− Om jag är en av dem, varför kommer ni då till mig? sade Vickers. Om jag är en av dem slåss ni mot mig. Kommer ni ihåg det? En värld som står med ryggen mot väggen. Nog kommer ni väl ändå ihåg det?

− Säg inte ”om”, sade Crawford. Nog är ni en av dem alltid, men sluta att bära er åt som om jag var någon fiende.

− Är ni inte det? frågade Vickers. Om jag är det ni säger att jag är så är ni min fiende.

− Ni förstår inte, sade Crawford. Vi försöker med en liknelse. Vi går tillbaka till den tid då Cro-Magnon började tränga in på neanderthalarnas territorium …

− Kom inte med någon liknelse, sade Vickers åt honom. Säg mig vad det är ni har i sinnet.

− Jag tycker inte om situationen, sade Crawford. Jag tycker inte om händelseutvecklingen.

− Ni glömmer bort att jag inte känner hur läget är.

─ Det var det jag försökte säga med min liknelse. Ni är Cro-Magnon. Ni har pilbågen och spjutet. Jag är neanderthalaren. Jag har bara en klubba. Ni har en kniv av polerad sten; jag har ett ojämnt flintstycke som jag har plockat upp från en flodbädd. Ni har skinnkläder och jag har ingenting annat än insehåren på min kropp.

− Det kunde jag aldrig tro, sade Vickers.

− Jag är inte särskilt säker själv, sade Crawford. Jag är inte så särskilt insatt i de där sakerna. Kanske gav jag Cro-Magnon litet för mycket och neanderthalaren mindre än han i själva verket hade. Men det är helt ovidkommande.

− Jag förstår vad ni menar, sade Vickers. Men vart vill ni komma?

− Neanderthalaren slog tillbaka, sade Crawford, och vad hände med honom?

− Han dog ut.

− De kan ha dött utav många andra anledningar än spjutet och pilbågen. Kanske kunde de inte tävla  med ett bättre släkte om födan. Kanske trängdes de bort från sina jaktmarker. Kanske kröp de bort och svalt ihjäl. Kanske dog de av en överväldigande skamkänsla − av kunskapen att de var föråldrade, att de inte tjänade någonting till, att de i jämförelse med andra inte var mycket mer än djur.

− Jag tvivlar på, sade Vickers torrt, att en neanderthalare kunde få ihop något särskilt starkt mindervärdeskomplex.

− Det tillstånd jag skildrar kanske inte stämmer in på neanderthalaren. Men det stämmer in på oss.

− Ni försöker få mig att förstå hur djup klyftan är.

─ Det är det jag gör, sade Crawford. Ni kan inte inse hur djupt hatet är, hur snävt intelligensen och förmågan. Inte heller kan ni inse hur desperata vi faktiskt är.

Vilka är de här desperata människorna? Jag skall tala om för er vilka de är. De är de framgångsrika, fabrikörerna, bankirerna, affärsmännen, yrkesmännen som har trygghet och som sitter på viktiga poster, som rör sig i de samhällskretsar som markerar vår kulturs högvatten.

De skulle inte längre få ha kvar sina poster om människor av ert slag tog över. De skulle vara neanderthalare i jämförelse med ert Cro-Magnonsläkte. De skulle vara som greker från Homeros´ tid som tvingats in i vårt århundrades komplexa teknologi. De skulle naturligtvis överleva, rent kroppsligt. Men de skulle vara urinvånare. Deras värderingar skulle svepas undan och dessa värderingar, som de byggt upp så mödosamt, är allt de har att leva för.

Vickers skakade på huvudet.

− Låt oss sluta leka nu, Crawford. Låt oss försöka vara ärliga en stund. Jag föreställer mig att ni tror att jag vet en hel del mer än jag egentligen gör. Jag antar att jag borde låtsas att jag visste lika mycket som ni tror att jag vet − vara smart och få er att tro att jag vet allt som finns att veta. Finta litet. Få er att lägga korten på bordet. Men på något sätt har jag inte hjärta att göra det.

− Jag vet att ni inte vet särskilt mycket. Det var därför jag ville ha tag på er så snart som möjligt. Som jag ser det är ni inte helt muterad än. Ni har ännu inte sprängt den vanliga människans puppa. Det finns många av er som fortfarande är normala människor. Tendensen är att ni muteras så småningom − mer i dag än i går, mer i morgon än i dag. Men i kväll, i det här rummet, kan vi båda ännu pratas vid människor emellan.

− Vi kan alltid prata.

− Nej, det kan vi inte, sade Crawford. Om ni hade varit helt muterad så skulle jag känna skillnaden mellan oss. Uran jämlikhet skulle det inte finnas något underlag för en diskussion. Jag skulle tvivla på hållbarheten i min logik. Ni skulle betrakta mig med en antydan till förakt.

− Alldeles innan ni kom in, sade Vickers, hade jag nästan övertygat mig själv om att alltsammans var inbillning …

− Det är inte inbillning, Vickers. Ni hade en snurra. Kommer ni ihåg det?

− Snurran är borta.

− Den är inte borta, sade Crawford.

− Har ni den?

─ Nej, sade Crawford. Nej, jag har den inte. Jag vet inte var den är, men den finns fortfarande någonstans i det här rummet. Ni förstår, jag kom hit före er och jag dyrkade upp låset. I förbigående sagt ett mycket ineffektivt lås.

− I förbigående sagt, sade Vickers, ett mycket lumpet trick.

− Medges. Och innan det här är över kommer jag att begå andra lumpna trick. Men för att återgå till det vi talade om så dyrkade jag upp låset och gick in i rummet och fick syn på snurran och jag undrade och jag …. Tja, jag …

− Fortsätt, sade Vickers.

− Hör på, Vickers, jag hade en sådan där snurra när jag var liten. För länge, länge sedan. Jag hade inte sett en sådan på åratal så jag tog upp den och snurrade den, förstår ni. Uran någon särskild anledning. Nåja, det kanske fanns en anledning. Kanske var det ett försök att återfå ett svunnet barndomsögonblick. Och snurran …

Han tystnade och stirrade stint på Vickers, som om han försökte se någon tvekan på att han ville skratta. När han talade igen lät han nästan obesvärad.

− Snurran försvann.

Vickers sade ingenting.

− Vad var det? frågade Crawford. Hurdan snurra var det?

− Jag vet inte. Såg ni på när den försvann?

− Nej. Jag tyckte att jag hörde någon i farstun. Jag tittade bort ett ögonblick. Den var borta när jag tittade åt det hållet igen.

− Den borde inte ha försvunnit, sade Vickers. Inte när ni inte tittade på.

− Det fanns någon anledning med snurran, sade Crawford. Ni hade målat den. Färgen var fortfarande litet våt och färgburkarna står fortfarande kvar på det där bordet. Ni skulle inte göra er så stort besvär utan anledning. Vad var snurran till för, Vickers?

Vickers sade:

− Den var till för att resa till sagolandet.

− Ni talar i gåtor.

Vickers skakade på huvudet.

− Jag for dit en gång − kroppsligt ─ när jag var barn.

− För tio dagar sedan skulle jag ha sagt att vi var galna båda två. Ni för att ni säger det och jag för att jag tror er. Men nu kan jag inte säga det.

− Vi kanske ändå är galna, eller i bästa fall ett par idioter.

− Vi är varken idioter eller galna, sade Crawford. Vi är människor båda två. Inte riktigt likadana och mer olika för var timme som går, men vi är ändå människor och det är en tillräcklig gemensam grundval för ömsesidig förståelse.

− Varför kom ni hit, Crawford? Säg inte att ni bara kom för att prata. Ni är alldeles för orolig. Ni avlyssnade Anns telefon för att få reda på vart jag hade tagit vägen. Ni bröt er in i mitt rum och snurrade på snurran. Och ni hade en anledning. Vilken anledning var det?

Jag kom hit för att varna er, sade Crawford. För att varna er att de män jag representerar är desperata, att de inte kommer att dra sig för någonting. De vill inte bli av med makten.

− Och om de inte har något val?

− De har ett val. De slåss med vad de har.

− Neanderthalarna slogs med klubbor.

− Det kommer Homo Sapiens också att göra. Klubbor mot pilar. Det är därför jag vill tala med er. Varför kan inte ni och jag sätta oss och försöka hitta ett svar? Det måste finnas någonting vi kan komma överens om.

− För tio dagar sedan, sade Vickers, satt jag på ert kontor och pratade med er. Ni beskrev situationen och ni sade att ni var fullkomligt förbryllad, att ni inte begrep någonting. Att döma av vad ni sade då hade ni inte den blekaste aning om vad som var på gång. Varför ljög ni för mig?

Crawford satt orubblig och rörde inte en min.

− Vi har maskinen på er, kommer ni ihåg det? Analysatorn. Vi vill få reda på hur mycket ni visste.

− Nå, hur mycket visste jag?

− Ingenting, sade Crawford. Det enda vi fick reda på var att ni var latent mutant.

Varför valde ni då mig+ undrade Vickers. Om man undantar det ni säger om det främmande som finns hos mig så har jag ingen anledning att tro att jag är mutant. Jag känner inga mutanter. Jag kan inte uttala mig å mutanternas vägnar. Om ni vill sluta ett avtal så gå och leta rätt på en riktig fullblodsmutant.

− Vi valde er, sade Crawford, av ett mycket enkelt skäl. Ni var den ende mutant vi kunde lägga vantarna på. Ni och en till − och den andre är ännu mindre medveten än ni.

− Men det måste finnas fler.ul

− Visst finns det fler. Men vi kan inte få tag på dem.

− Ni låter som en jägare, Crawford.

− Kanske är det vad jag är. De där andra − dem kan man bara få tag på när de vill träffa en. Annars är de alltid ute.

− Ute?

− De försvinner, förklarade Crawford hårt. Vi spårar upp dem och väntar. Vi säger till och väntar. Vi ringer på dörren och väntar. De är aldrig inne. De går in genom en dörr, men de finns inte i rummet. Vi väntar i flera timmar på att få träffa dem och sedan finner vi att de över huvud taget inte är där vi har sett dem gå in utan någon annanstans, kanske flera kilometer därifrån.

− Men mig kan ni spåra upp. Jag försvinner inte.

− Nej, ännu gör ni inte det.

− Kanske är jag mutantidiot.

− Outvecklad mutant.

− Ni valde mig, sade Vickers. Från allra fösta början, menar jag. Ni hade någon anledning att misstänka det innan jag visste det själv.

Crawford skrattade.

− Det ni skriver. De har en del egendomliga egenskaper. Vår psykavdelning upptäckte det. Vi hittade några till på samma sätt. Ett par konstnärer, en arkitekt, en skulptör, en eller ett par författare. Fråga mig inte hur psykpojkarna gör det. Det luktar sig kanske till det. Se inte så förvånade ut, Vickers. När man organiserar världsindustrin har man, i fråga om kontanter och arbetskraft, en storslagen utrustning som kan göra storverk när det gäller forskning − eller var man sätter in den. Ni skulle bli förvånad över hur mycket arbete vi har gjort, vilka områden vi har täckt. Men det räcker inte. Jag har ingenting emot att tala om att vi har fått stryk varenda gång.

− Så nu vill ni alltså köpslå?

− Jag vill det. Inte de andra. De kommer aldrig att vilja köpslå. De slåss, förstår ni inte det? De slåss för den värld de har byggt upp under så många förbannade år.

− Och så var det, tänkte Vickers. Under så många förbannade år.

Horton Flanders hade suttit på verandan och gungat och den tända cigarettens eldfluga hade farit fram och tillbaka och han hade talat om krig och om varför Tredje Världskriget på något sätt inte hade brutit ut och han hade sagt att det kanske fanns någon eller något som hade gripit in då och då och sett till att det inte hade hänt. Intervention, hade han sagt och gungat fram och tillbaka.

− Den här världen de har byggt upp, påpekade Vickers, har inte varit särskilt bra. Den har byggts med alldeles för mycket blod och elände, den har blandat alltför många ben i murbruket. Under hela världshistorien har det knappast gått ett år utan våld − organiserat, officiellt våld − någonstans på jorden.

− Jag vet vad ni menar, sade Crawford. Ni anser att det bör ske en omorganisering.

− Någonting i den stilen.

− Låt oss räkna efter litet då, sade Crawford inbjudande. Låt oss försöka reda ut det.

− Jag kan inte. Jag har ingen kunskap och inga befogenheter. Jag har inte ens kontakt eller kontaktats av de här mutanterna ni talar om − om de nu verkligen är mutanter.

− Maskinerna säger att de är mutanter. Analysatorn sade att ni är mutant.

− Hur kan ni vara så säker på det? frågade Vickers.

− Ni litar inte på mig, sade Crawford. Ni tror att jag är desertör. Ni tror att jag ser ett säkert nederlag framför mig och att jag har kommit springande och viftat med den vita flaggan, ivrig att visa min vänliga inställning till den nya ordningen. Kanske kommer mutanterna att ha mig som maskot eller husdjur.  

− Om det ni säger är sant så har ni och andra fått stryk vad ni än gör.

− Inte helt och hållet, sade Crawford. Vi kan slå tillbaka. Vi kan ställa till ett jäkla liv.

− Med vad då? Kom ihåg, Crawford, att ni bara har klubban.

− Vi har vår förtvivlan.

− Och det är alltsammans? Klubban och förtvivlan?

− Vi har ett hemligt vapen.

− Och de andra vill använda det.

Crawford nickade.

− Men det är inte tillräckligt bra. Det är därför jag är här.

− Jag tar kontakt med er, sade Vickers. Det lovar jag. Det är allt jag kan göra. Om och när jag upptäcker att ni har rätt så tar jag kontakt med er.

Crawford hävde sig upp ur stolen.

− Gör det så snart som möjligt, sade han. Vi har inte så gott om tid. Jag kan inte tygla dem för all framtid.

− Ni är rädd, sade Vickers. Ni är den räddaste människan jag någonsin har sett. Ni var rädd första dagen jag såg er och ni är fortfarande rädd.

− Jag har varit rädd ända sedan det började. Det blir värre för var dag som går.

− Två skrämda män, sade Vickers. Två tioåringar som springer i mörkret.

− Ni också?

− Naturligtvis. Kan ni inte se hur jag darrar?

− Nej, det kan jag inte. I vissa avseenden, Vickers, är ni den mest kallblodiga människa jag någonsin har träffat.

− En sak, sade Vickers. Ni sade att det fanns en mutant till som ni kunde få tag på.

− Ja, det sade jag.

− Någon chans att ni talar om vem det är?

− Ingen chans, sade Crawford.

− Det trodde jag inte heller.

Mattan tycktes bli litet suddig. Sedan var den där, snurrade långsamt, spann nyckfullt. Surrandet hade kvävts, färgerna flöt ihop av de vilda kränkningarna. Snurran hade kommit tillbaka.

De stod och tittade på den tills den stannade och låg på golvet.

− Den gick bort, sade Crawford.

− Och nu är den tillbaka, viskade Vickers.

Crawford stängde dörren efter sig och Vickers stod i det kalla, ljusa rummet med den orörliga snurran på golvet och hörde hur Crawfords fotsteg försvann i farstun.

 

25

När Vickers inte kunde höra fotstegen längre gick han till telefonen och lyfte på luren och sade ett nummer. Sedan väntade han på att samtalet skulle kopplas. Han kunde höra telefonisterna längs linjen som kopplade samtalet, svaga tunna röster som talade med henne fort. Han kunde inte ta så lång tid på sig, för de skulle lyssna. Han skulle bli tvungen att tala om det för henne snabbt och försäkra sig om att hon gjorde som han ville. Hon måste ge sig av och försvinna innan de hann fram till hennes dörr.

Han skulle säga:

− Vill du göra en sak för min skull, Ann? Vill du göra det utan att ställa några frågor, utan att fråga varför?

Han skulle säga:

− Kommer du ihåg det där stället där du frågade om spisen? Vi träffas där.

Sedan skulle han säga:

− Lämna din lägenhet. Ge dig av och göm dig. Håll dig utom synhåll. På ögonblicket. Inte om en timme. Inte om fem minuter. Inte om en minut. Lägg på luren och gå.

Det måste ske snabbt. Det måste ske säkert. Det måste ske i blindo.

Han skulle säga.

− Ann, du är mutant.

Sedan skulle hon vilja veta vad en mutant är för något och hur han hade fått reda på det och vad det betydde samtidigt som de lyssnande närmade sig dörren.

Hon måste handla utifrån blind tro. Men skulle hon göra det?

Han svettades. Då han tänkte på hur hon kanske skulle vilja diskutera, på hur hon kanske inte skulle vilja gå utan att veta anledningen, kände han hur fukten sipprade nedför bröstkorgen.

Telefonen ringde nu. Han försökte påminna sig hur hennes lägenhet såg ut, hur telefonen stod på bordet bredvid sekretären och hur hon skulle komma genom rummet för att lyfta på luren och om ett ögonblick skulle han höra hennes röst.

Telefonen ringde. Och ringde.

Hon svarade inte.

Telefonisten sade:

− Numret svarar inte.

− Försök det här då, sade han och gav telefonisten numret till hennes kontor.

Han väntade igen och hörde hur signalerna gick fram.

− Numret svarar inte, sade telefonisten.

− Tack, sade Vickers.

− Skall jag försöka igen?

− Nej, sade Vickers. Var snäll och avbeställ samtalet.

Han måste tänka och planera. Han måste försöka räkna ut vad det hela handlade om. Tidigare hade det varit lätt att söka tillflykt i tron att alltsammans var inbillning, att han och världen var halvgalna, att allt skulle bli bra om han bara struntade i det som höll på att ske.

En sådan tro var inte längre möjlig.

För nu måste han tro det han först hade trott till hälften, nu måste han ta den historia som Crawford hade berättat för given, den historia han hade berättat när han satt i detta rum med sin väldiga kroppshydda svällande i stolen, med uttryckslöst ansikte och entonig röst som uttalade orden men inte gav dem någon värme eller något liv.

Han måste tro på mänskliga mutationer och på en delad och stridande värld. Han måste till och med tro på barndomens sagoland, för om han var mutant så var sagolandet ett tecken på det, en del av det varigenom han kunde lära känna sig själv och bli känd av andra människor.

Han försökte få ett sammanhang i konsekvenserna av vad Crawford hade sagt, försöka förstå vad alltsammans kunde betyda, men det fanns för många förgreningar, för många slumpfaktorer, för mycket som han inte visste.

Det fanns en värld av mutanter, män och kvinnor som var mer än normala män och kvinnor, personer som en viss mänsklig talang och en viss mänsklig förståelse som världens normala män och kvinnor aldrig hade lärt känna, eller om de hade lärt känna dem så kunde de inte utnyttja dem till fullo, kunde du inte på ett förnuftigt sätt bruka alla de starka krafter som låg latenta i deras hjärnor.

Det här var nästa steg uppåt. Det här var evolution. Det var så här människosläktet skred framåt-

− Och Gud vet, sade Vickers till det tomma rummet, att det behöver framåtskridande nu om det någonsin har behövt det.

En grupp mutanter som samarbetade, men som arbetade under jorden eftersom den normal världen skulle kasta sig över dem och slita dem i stycken om de avslöjade sig, just därför att de var annorlunda.

Och på vilket sätt var de annorlunda? Vad kunde de göra? Vad hoppades de kunna göra med sin olikhet?

Några saker visste han − Evighetsbilar och oförgängliga rakblad och glödlampor som inte brann ut och syntetiska kolhydrater som livnärde de hungrande och hjälpte till att hålla kriget på armslängds avstånd från mänsklighetens strupe.

Men annars? Nog fanns det väl ändå mer än det?

Intervention, hade Horton Flanders sagt där han suttit och gungat på verandan. Något slags intervention som hade hjälpt världen att rycka framåt och som sedan på ett eller annat sätt hade avvärjt de bittra, fruktansvärda frukterna av framåtskridandets missbruk.

Horton Flanders var den som kunde tala om det för honom, det visste Vickers. Men var fanns Horton Flanders nu?

− De är svåra att få tag på, hade Crawford sagt. Man ringer på dörren och väntar. Man säger till att man har kommit och väntar. Man spårar upp dem och väntar. Och de är aldrig där man tror att de är, utan någon annanstans.

För det första, tänkte Vickers och planerade sina drag, måste jag komma ut härifrån och bli svår att få tag på själv.

För det andra måste jag hitta Ann och se till att hon göms undan.

För det tredje måste jag få tag på Horton Flanders och om han inte vill prata så måste jag tvinga honom till det.

Han tog upp snurran och gick nedför trappan och lämnade in nyckeln. Portieren skrev ut notan.

− Jag har ett meddelande åt er, sade portieren och stack in handen i hålet där han hängde nyckeln. Herrn som hälsade på er för en liten stund sedan gav mig det alldeles innan han gick.

Han räckte fram ett kuvert och Vickers slet upp det och tog fram ett hopvikt papper.

− En mycket konstig historia, sade portieren. Han hade just pratat med er.

− Ja, sade Vickers. Det är en mycket konstig historia.

Brevet löd:

Försök inte använda den där bilen ni har. Om någonting händer så håll mun.

Det var en mycket konstig historia.

 

26

Han körde mot gryningen. Vägen var tom och bilen for fram som ett flyende djur, utan något annat ljud än däckens vissling då de grep tag i vägbanan i kurvorna. Bredvid honom i framsätet rullade den grant målade snurran fram och tillbaka i takt med bilens rörelser.

Det var två saker som var fel, två omedelbara saker:

Han skulle ha stannat vid Prestons hus.

Han skulle inte ha använt bilen.

Båda sakerna var naturligtvis dumma, och han läxade upp sig själv för att han tänkte på dem och trampade på gaspedalen så att däckens vissling blev till ett högt, gällt skrik när de tog kurvorna.

Han skulle ha stannat vid Prestons hus och försökt med snurran. Han intalade sig själv att det var det han hade planerat, och han sökte i sitt inre efter vilka skäl som kunde finnas till att han hade planerat just det, men det fanns inga skäl. För om snurran fungerade så skulle den fungera var som helst. Om snurran fungerade så fungerade den och så var det med den saken; det skulle inte spela någon roll var den fungerade, fast någonting djupt inom honom viskade att det faktiskt spelade någon roll var den fungerade. För det var någonting speciellt med Prestons hus. Det var en nyckelpunkt − det måste vara en nyckelpunkt i den här mutanthistorien.

Jag hann inte, intalade han sig. Jag hade inte tid att dröja kvar där. Han hade ingen tid till övers. Först måste jag tillbaka till New York och hitta Ann och få henne ur synhåll.

För han intalade sig att Ann måste vara den andra mutanten, fast han där lika litet som i fråga om Prestons hus kunde vara helt säker. Det fanns ingen anledning, inget påtagligt bevis, att Ann Carter var mutant.

Anledning, tänkte han. Anledning och bevis. Och vad är det för något? Ingenting mer än den ordnade logik på vilken människan hade byggt sin värld. Kunde det inom en människa finnas ännu ett sinne, ännu en måttstock som man kunde leva efter då man lade anledningarna och bevisen åt sidan som barnsliga saker som en gång hade dugt, men som på sin höjd var klumpiga hjälpmedel. Kunde det finnas ett sätt att skilja rätt från fel, gott från ont utan bevisens ändlösa resonemang och livlösa parad? Intuition? Det var fruntimmerssnack. Varsel? Det var vidskepelse.

Men var det egentligen snack och vidskepelse? I åratal hade forskarna sysselsatt sig med extracensorisk perception, ett sjätte sinne som människan kunde ha inom sig men som hon inte hade kunnat utveckla till fullo.

Och om den utomsinnliga varseblivningen var möjlig så var många andra förmågor också möjliga − den psykokinesiska kontrollen över föremål enbart med hjälp av tankekraft, förmågan att se in i framtiden, betraktandet av tiden som någonting annat än visarnas rörelser på en urtavla., förmågan att känna till och manipulera oanade dimensionsförlängningar av rumtidskontinuet.

Fem sinnen, tänkte Vickers − lukt, syn, hörsel, smak och känsel. Dessa fem sinnen hade människan känt till sedan urminnes tider, bara de, men betydde det att de var de enda sinnen hon hade? Fanns det andra sinnen som väntade inom henne på att utvecklas, liksom den motsättbara tummen hade utvecklats, liksom den upprätta kroppsställningen hade utvecklats, liksom det logiska tänkandet hade utvecklats under de år som människan funnits till? Människan hade utvecklats långsamt. Hon hade utvecklats från en varelse som klättrade i träd och darrade av rädsla till ett djur som hade klubba och gjorde upp eld. Allra först hade hon tillverkat de enklast verktyg, sedan mer invecklade verktyg och till slut verktyg som var så invecklade att de var maskiner.

Allt detta hade skett som resultat av att intelligensen hade utvecklats och var det inte möjligt att utvecklandet av intelligensen, av de mänskliga sinnena inte var slut än? Och om det var sant, varför då inte ett sjätte sinne, eller ett sjunde, eller ett åttonde, eller hur många ytterligare sinnen som helst, som under sin utveckling skulle passa in i människosläktets naturliga utveckling?

Var det det, undrade Vickers, som hade hänt med mutanterna, den plötsliga utvecklingen av dessa ytterligare sinnen som man bara till hälften hade anat? Var inte mutationen logisk i sig − var den inte vad man hade kunnat vänta?

Han virvlade fram genom små byar som fortfarande sov mellan natten och gryningen och for förbi mangårdsbyggnader som låg egendomligt nakna i halvljuset längs östra horisonten.

Försök inte använda bilen, hade det stått i Crawfords brev. Och det var också dumt, för det fanns ingen anledning till att han inte skulle använda bilen. Ingen annan anledning än Crawfords ord. Och vem var Crawford? En fiende? Kanske, fast han ibland inte uppträdde som fiende. En man som var rädd för det nederlag han var säker skulle komma, som kanske fruktade utsikten till nederlag mer än själva nederlaget.

Anledningen än en gång. Ingen anledning att han inte skulle använda bilen. Men han kände sig lätt illa till mods då han använde den.

Ingen anledning att han skulle ha stannat vid Prestons hus och ändå kände han i hjärtat att han på något sätt hade svikit då han inte stannade där.

Ingen anledning att tro att Ann Carter var mutant, och ändå var han säker på att hon var det.

Han körde genom den tidiga morgonen medan dimman höjde sig från alla små bäckar han korsade, medan himlen rodnade mot himlen i öster, och medan slutligen pojkar och hundar följde efter kor och den första trafiken började rulla på vägen.

Plötsligt visste han att han var hungrig och litet sömnig, men han kunde inte stanna och sova. Han måste fortsätta. När det blev farligt att köra blev han tvungen att sova, men inte förrän då och inte särskilt länge.

Men han måste stanna någonstans och äta. I nästa stad han kom till, om den var stor nog, om den hade ett matställe som var öppet, så skulle han stanna och äta. Och kanske ta en kopp kaffe för att jaga sömnen på flykten.

 

27

Staden var stor och det fanns matställen och människor på gatan, sexfabriksarbetarna som var på väg till sina sjujobb.

Han valde ett ställe som inte såg alltför illa ut, som såg mindre kackerlackigt ut än några av de andra ställena, saktade farten och kröp fram och letade efter en parkeringsplats. Han fann en ett kvarter från restaurangen.

Han parkerade och gick ur bilen och låste dörren. Han stod på trottoaren och drog in morgonen i näsan. Den var fortfarande frisk och sval, med en sommarmorgons förrädiska svalka.

Han skulle äta frukost, intalade han sig. Han skulle ta tid på sig att äta, skulle ge sig själv litet tid att slappna av, att låta litet av vägtröttheten släppa greppet om hans ben.

Kanske skulle han försöka ringa Ann igen. Kanske skulle han få tag på henne nu på morgonen. Han skulle känna sig tryggare om hon visste, om hon gömde sig. I stället för att bara träffa honom där de sålde husen borde hon kanske gå dit och förklara för dem hur situationen var och kanske skulle de hjälpa henne. Men att göra det, att förklara det för Ann, skulle ta för lång tid. Han måste berätta det för henne snabbt och bestämt och hon måste tro honom på hans ord.

Han gick tillbaka längs gatan och gick in genom restaurangdörren. Det fanns bord men ingen tycktes använda dem. Alla som åt satt med magarna mot disken. Det fanns fortfarande några pallar kvar och Vickers tog en av dem.

På ena sidan om honom satt en arbetare i urblekt skjorta och svällande overall och sörplade högljutt i sig en skål havregrynsgröt. Han höll huvudet nära skålen och slevade in gröten i munnen med en snabbrörlig sked som sänktes och lyftes, sänktes och lyftes nästan som om mannen försökte få ett obrutet matflöde till munnen. På andra sidan satt en man i blå långbyxor och vit skjorta med en prydlig svart fluga. Han hade glasögon och han läste en tidning och han såg ut att vara något slags bokförare, en man som hade hand med sifferkolumnerna och som var mycket nöjd med sig själv.

En servitris kom och torkade av disken framför Vickers med en smutsig trasa.

− Vaskaniha? frågade hon opersonligt och körde ihop orden till ett enda ord.

− En trave pannkakor, sade Vickers. Med skinka.

− Kaffe?

− Kaffe, sade Vickers.

Frukosten kom och han åt den. Till en början stoppade han snabbt munnen full med stora bitar sirapsdrypande pannkakor och rejäla skinkstycken. Sedan åt han långsammare då han hade stillat den värsta hungern.

Den overallklädde reste sig och gick. En tovig flicka med tunga ögonlock satte sig på hans plats. En trött sekreterare, tänkte Vickers, som bara hade sovit ett par timmar efter att ha dansat hela natten.

Han hade nästan ätit färdigt när han hörde skrik på gatan utanför och sedan ljudet av springande fötter.

Flickan bredvid honom vände sig om där hon satt och tittade ut genom fönstret.

− Alla springer, sade hon. Jag undrar vad som står på.

En man stannade utanför dörren och skrek:

− De har hittat en av de där Evighetsbilarna!

De ätande rusade upp från sina pallar och rusade mot dörren. Vickers följde långsamt efter.

De hade funnit en Evighetsbil, hade mannen sagt. Den enda de kunde ha hittat var den han just hade parkerat en bit längre upp på gatan.

De hade vält omkull bilen och rullat ut den mitt på gatan. De stod i ring omkring den och skrek och hötte med nävarna. Någon kastade en sten eller tegelsten mot den och ljudet av föremål som slog mot dess metall dånade genom gatan denna tidiga morgon som ett kanonskott.

Någon tog upp det som hade kastats och hävde in det genom dörren till en järnhandel. Någon annan stack in handen genom den krossade glasrutan och låste upp dörren. Män strömmade in och kom ut igen med klubbor och yxor.

Folkmassan drog sig undan för att ge dem armbågsrum. Klubborna och yxorna blixtrade till i de sneda solstrålarna. De slog och slog om och om igen. Gatan genljöd av ljudet av metalliska hammarslag. Glas krossades med ett krasande ljud. Sedan hördes ett metalliskt klingande.

Vickers stod bredvid restaurangdörren. Han hade en tom känsla i maggropen. Hjärnan var frusen av något som kanske senare skulle bli till rädsla, men som nu bara var förvåning och blind förvirring.

Crawford hade skrivit: Försök inte använda den där bilen ni har.

Och det här var vad han hade menat.

Crawford hade vetat vad som skulle hända med varje Evighetsbil som hittades på gatorna.

Crawford hade vetat och hade försökt varna honom.

Vän eller fiende?

Vickers sträckte ut handen och lade handflatan mot husets grova tegel.

Teglets beröring sade honom att detta faktiskt hände, att det inte var någon dröm, att han faktiskt stod här framför en restaurang där han just hade ätit frukost och såg en pöbel som var galen av hat och raseri och som höll på att slå sönder hans bil.

De visste, tänkte han.

Folket visste till slut. De hade fått reda på mutanterna.

Och de hatade mutanterna.

Naturligtvis hatade de dem.

De hatade dem därför att mutanternas existens gör dem till andra klassens människor, därför att de är neanderthalare och plötsligt invaderas av ett pilbågsfolk.

Han vände sig om och gick in i restaurangen igen. Han gick med mjuka steg, beredd att ta till flykten om någon plötsligt skulle skrika till bakom honom, om ett finger skulle klappa honom på axeln.

Mannen med glasögonen och den svarta flugan hade lämnat tidningen bredvid sin tallrik. Vickers tog upp den och fortsatte med bestämda steg längs hela disken. Han sköt upp svängdörren som gick in till köket. Det fanns ingen där. Han gick snabbt genom köket och in genom dörren på baksidan ut i en gränd.

Han gick längs gränden, hittade ännu en smal gränd mellan två hus, en gränd som gick till en gata mitt emot. Han följde den, gick över gatan när han kom fram till den och följde ännu en gränd mellan två hus som förde till ytterligare en gränd.

− De kommer att slåss, hade Crawford sagt när han suttit på hotellrummet kvällen innan och fyllt stolen till bristningsgränsen med sin stora kropp. De kommer att slåss med vad de har.

Så till slut slogs de. Till slut slog de tillbaka med vad de hade. De hade tagit upp sina klubbor och slog tillbaka.

Han hittade en park och gick genom den, kom fram till en bänk som skyddades från gatan av några buskar. Han satte sig och vek upp tidningen han hade tagit från restaurangen och bläddrade igenom den tills han hittade första sidan.

Och där fanns berättelsen.

 

28

Rubriken löd:

VI TAS ÖVER1

Underrubriken löd:

SAMMANSVÄRJNING AV ÖVERMÄNNISKOR AVSLÖJAD

Och därunder stod det:

Övermänniskosläkte mitt ibland oss! De oförgängliga rakbladens mysterium avslöjat.

Och artikeln:

WASHINGTON (Special) − Den största fara som människosläktet någonsin har stått inför under hela dess tillvaro − en fara som kan kasta oss alla i slaveri − avslöjades i dag i ett gemensamt tillkännagivande av Federal Bureau of Investigation, de militära stabscheferna och International Bureau of Economics´ Washingtonkontor.

Det gemensamma tillkännagivandet gjordes vid en presskonferens som presidenten kallat samman.

Samtidiga tillkännagivanden gjordes i världens alla andra stora huvudstäder, i London, Moskva, Paris, Rom, Kairo, Peking och ett dussin andra städer.

Tillkännagivandet avslöjade att ett nytt människosläkte som kallas mutanter har utvecklats och gemensamt försöker behärska hela välden.

En mutan, i den betydelse i vilken detta ord här används, är en människa som har genomgått en plötslig förändring, ett barn som skiljer sig från sina föräldrar, i motsats till den gradvisa förändring genom vilken människosläktet har utvecklats till sin nuvarande form. Förändringen har i det här fallet inte varit fysiskt märkbar, det vill säga, en mutant kan inte med blotta ögon skiljas från vilken annan människa som helst. Förändringen har varit psykisk. Mutanten äger vissa förmågor som en normal människa inte har − vissa ”vilda talanger”, säger tillkännagivandet.

(En fullständig förklaring av mutationerna finns i spalten bredvid.)

Tillkännagivandet (den fullständiga texten finns i spalt 4) sade att mutanterna föresatt sig att förstöra det ekonomiska världssystemet genom att tillverka vissa föremål, som det oförgängliga rakbladet, den oförgängliga glödlampan, Evighetsbilen, de nya färdigbyggda husen och andra föremål som i allmänhet säljs i de så kallade ”manickaffärerna”.

Det har avslöjats att mutantgrupperna har undersökts av olika statliga och privata byråer i flera år och att rönen då man samordnat dem otvetydigt visar att en kampanj höll på att inledas för att ta över hela världen. Det sades att det formella tillkännagivandet av situationen uppsköts tills det inte kunde råda något tvivel om att rapporterna var äkta.

Tillkännagivandet uppmanar all världens medborgare att förena sig i kampen för att omintetgöra sammansvärjningen. Samtidigt vädjar den om att alla aktiviteter skall fortsätta som normalt och varnas för hysteri.

− Det finns ingen anledning till några farhågor, sade tillkännagivandet. Vissa motåtgärder görs.

Det gjordes inga antydningar om vad dessa motåtgärder kunde gå ut på. När journalisterna försökte fråga ut talesmannen om dem fick de veta att denna information var hemligstämplad.

För att hjälpa världens regeringar i deras kampanj mot mutanternas avsikter sade tillkännagivandet att varje medborgare bör iaktta följande åtgärder:

1 − Håll huvudet kallt. Ge inte efter för hysteri.

2 − Använd inga mutanttillverkade föremål.

3 − Vägra att köpa några mutanttillverkade föremål. Övertala andra att inte använda eller köpa dem.

4 − Underrätta genast FBI om alla misstänkta omständigheter som kan ha något samband med situationen.

Tillkännagivandet sade att de första misstankarna om ett försök (Fortsättning på sid. 11)

Vickers slog inte upp sid. 11.  I stället läste han det övriga som stod på första sidan.

Där fanns artikeln som förklarade mutationerna och tillkännagivandets fullständiga text. Det fanns en artikel som undertecknats av någon biologiprofessor och som diskuterade mutationernas förmodliga verkningar och orsaker.

Det fanns ett halvt dussin andra nyhetsmeddelanden. Han började läsa dem:

NEWYORK (AP) − Folkmassor svepte i dag genom staden beväpnade med yxor och järnstänger. De svärmade in i manickaffärer, förstörde varorna och krossade inredningen. Tydligen fann man inte någon människa i någon av affärerna. En man dödades, men han troddes inte ha något samband med någon manickaffär.

WASHINGTON (UP) − En folkmassa angrep och dödade tidigt i dag en man som körde en Evighetsbil. Bilen förstördes.

LONDON (INS) − Regeringen upprättade i dag tung bevakning runt flera bostadsutvecklingsprojekt som innehöll ett antal av de färdigtillverkade hus som tillskrivits mutantursprung.

− De människor som köpt dessa hus, sade en förklaring till ordern, har köpt dem i god tro. De har inget samband med sammansvärjningen och får inte knytas samman med den. Vakterna har fått order att skydda dessa oskyldiga människor och deras grannar mot allt felriktat offentligt våld.

Det fjärde:

ST. MALO. FRANKRIKE (Reuters) − Ett manslik hittades i dag i gryningen hängande i en lyktstolpe. En skylt där ordet ”Mutant” stod textat med stora bokstäver hade satts fast vid skjortbröstet.

Vickers lät tidningen falla ur handen. Den blev ett ojämnt tält på marken.

Han stirrade ut över parken. Morgontrafiken flöt förbi på gatan ett kvarter därifrån. En pojke kom längs stigen och studsade med en boll medan han gick. Några duvor kretsade ned mellan träden, struttade omkring på gräset och kuttrade försiktigt.

Normalt, tänkte han. En normal mänsklig morgon, med människor som gick till arbetet och barn som var ute och lekte och duvor som struttade omkring på gräset.

Men under det normala fanns en barbarisk strömning. Bakom alltsammans, bakom den civiliserade fasaden, låg nuet på huk i grottan, låg i bakhåll mot den kommande framtiden. Låg och väntade på honom och Ann och Horton Flanders.

Tack gode Gud att ingen hade tänkt på att sätta honom i samband med bilen! Kanske skulle någon göra det senare. Kanske skulle någon komma ihåg att han sett honom gå ur bilen. Kanske skulle någon fästa misstankarna vid den man som var den ende som inte hade sprungit ut ur restaurangen och förenat sig med pöbeln runt bilen.

Men för ögonblicket var han säker. Hur länge han skulle förbli säker var en annan sak.

Och nu då?

Han funderade på det.

Stjäla en bil och fortsätta resan?

Han visste inte hur man stal en bil; han skulle förmodligen göra bort sig.

Men det var något annat − något som måste göras med det samma.

Han måste få tag på snurran.

Han hade lämnat den i bilen och han måste få den tillbaka.

Men varför riskera livet för att få tillbaka snurran?

Det verkade inte särskilt vettigt. När han tänkte efter verkade det inte vettigt alls. Ändå visste han att han måste göra det.

Crawfords varning att han inte skulle köra bilen hade inte verkat vettigt heller när han hade läst den. Han hade struntat i den och han hade känt sig illa till mods när han hade struntat i den. Han hade vetat, tvärs emot all logik, att han gjorde fel när han inte ägnade den någon uppmärksamhet. Och åtminstone i just det här fallet hade logiken haft fel och hans känsla − hans aning, hans förutsägelse, hans intuition, kalla det vad ni vill − hade haft rätt.

Han hade undrat, kom han ihåg, om det inte kunde finnas ett visst sinne som vägde tyngre än all logik och alla anledningar, om en människa inte i sin hjärna kunde ha en annan förmåga, en synsk förmåga, som gjorde logikens och förnuftets gamla verktyg föråldrade. Kanske var det så det låg till. Kanske var det en av de vilda talanger som mutanterna ägde.

Kanske var detta sinne som hade sagt honom, utan någon förnuftig anledning, utan någon logik, att han måste få tillbaka snurran.

 

29

Gatan hade spärrats för trafik och polisen hade ryckte ut, fast det inte tycktes finnas något större behov av dem eftersom folkmassan skötte sig. Bilen låg mitt på gatan, illa tilltyglad, och stack upp hjulen i luften som den död ko på en majsåker. Glaset hade krossats och strötts ut över vägbanan och krasade under fötterna på den kretsande hopen. Däcken hade slitits av och hjulen var böjda och folk stod runt bilen och stirrade på den.

Vickers blandade sig med folkmassan och gick närmare bilen. Han såg att framdörren på något sätt hade brutits upp och kilats fast mot vägbanan och det fanns en liten chans, intalade han sig själv, att snurran fortfarande fanns kvar.

I så fall måste han räkna ut något sätt att komma åt den. Kanske kunde han falla på knä och låtsas att han helt enkelt var nyfiken på instrumentbrädan eller kontrollerna. Han skulle berätta för sina grannar om på vilket sätt instrumentbrädan skilde sig från en vanlig bils och kanske kunde han smyga in handen och smussla ut snurran och gömma den under rocken utan att någon av dem visste det.

Han spatserade omkring runt vraket, gapade åt det på vad han hoppades var ett lättjefullt nyfiket sätt och han pratade litet med sina grannar, de vanliga banala åskådarkommentarerna,

Han tog sig runt bilen tills han stod bredvid dörren och han satte sig på huk och tittade in i bilen och han kunde inte se snurran. Han satt kvar på huk och tittade och sträckte på halsen, och han berättade för sin närmaste granne om instrumentbrädan och undrade någonting om växellådan, men hela tiden letade han efter snurran.

Men det fanns ingen snurra.

Han reste sig igen och cirkulerade med massan. Han såg på vägbanan för snurran hade kanske fallit ur bilen och rullat bort från den. Kanske hade den rullat ned i rännstenen och låg där. Han letade i rännstenen, på gatans båda sidor, och täckte vägbanan och det fanns ingen snurra.

Snurran var alltså borta − borta innan han hunnit pröva den, och nu skulle han aldrig få veta om den kunde föra honom till sagolandet.

Två gånger hade han färdats till sagolandet − en gång när han var barn och en gång då han hade gått i en viss dal med en flicka som hette Kathleen Preston. Han hade promenerat med henne i en förtrollad dal som inte kunde ha varit någonting än ett annat sagoland och sedan hade han gått tillbaka för att träffa henne och hade fått veta att hon hade rest bort och hade vänt sig bort från dörren och hade klivit över verandan.

Vänta nu, tänkte han för sig själv. Hade han verkligen vänt sig bort från dörren och klivit över verandan?

Han försökte komma ihåg, och han såg allt otydligt igen; mannen med den mjuka rösten som hade talat om för honom att Kathleen var borta och som sedan hade sagt:

− Men kom in bara, grabben. Jag har någonting som du borde se.

Han hade gått i och stått i den stora vestibulen som var fylld med tunga skuggor, med sina tavlor på väggen och den massiva trappan som slingrade sig upp till de andra våningarna och mannen hade sagt ...

Vad hade han sagt?

Eller hade det någonsin hänt?

Varför kom en sådan upplevelse, en händelse som han borde ha kommit ihåg utan svårigheter, tillbaka till honom efter alla dessa år då han inte hade vetat, liksom det förlorade minnet av hans barndomsresa till sagolandet hade kommit tillbaka till honom efter så lång tid?

Och var det sant eller inte?

Det kunde han omöjligt bedöma, tänkte han för sig själv.

Han vände sig bort och gick längs gatan, förbi polisen som lutade sig mot ett hus, svängde med Vabatongen och log mot folkmassan.

På en tom tomt lekte några pojkar och han stannade och tittade på dem. En gång hade han själv lekt på samma sätt, utan en tanke på tiden eller ödet, utan en tanke på någonting annat än lyckliga solskenstimmar och den bubblande, överflödande livsglädjen. Tiden hade inte funnits till och syftet var ett stundens barn, eller på sin höjd en timmens. Varje dag hade varat i evighet och livet hade inte haft något slut …

Det fanns en liten grabb som satt vid sidan om de andra och han hade någonting i knät och han vände och vred på det och beundrade det, var lycklig åt att han ägde en underbar leksak.

Plötsligt kastade han upp den i luften och fångade den och solen fick alla dess färger att blixtra och då Vickers fick se vad det var höll han andan.

Det var snurran han saknade!

Han lämnade trottoaren och släntrade bort över tomten.

De lekande pojkarna lade inte märke till honom, eller rättare sagt de struntade i honom, som seden var hos lekande ungdom för vilka de vuxna inte fanns till, eller på sin höjd var en skuggliknande personlighet ur någon overklig och otillfredsställande värld.

Vickers stod ovanför pojken som höll i snurran.

− Hejsan, grabben.

− Hejsan själv.

− Vad har du där?

− Jag har hittat den, sade pojken.

− Den är vacker, sade Vickers. Jag skulle vilja köpa den av dig.

− Den är inte till salu.

− Jag skulle betala en hel del, sade Vickers.

Pojken tittade intresserad upp.

− Så mycket att det räcker till en ny cykel?

Vickers stack handen i fickan och tog fram några hopvikta sedlar.

− Jösses, farbror …

Genom ögonvrån såg Vickers att polisen på trottoaren betraktade honom. Polisen tog ett steg och började gå över tomten.

− Här, sade Vickers.

Han grep tag i snurran och kastade de hopvikta sedlarna i knät på pojken. Sedan rätade han på sig och sprang mot gränden.

− Hallå där! skrek polisen.

Vickers fortsatte att springa.

− Hallå där! Stanna eller jag skjuter!

En pistol knallade till och Vickers hörde det tunna, höga suset från en kula som for förbi hans huvud. Polisen kunde inte ens ha haft en aning om vad han gjorde eller vem han var, men morgontidningarna måste ha skrämt upp alla.

Han kom fram till det första huset längs gränden och rusade runt det.

Han kunde inte stanna i gränden, det visste han, för när polisen kom runt husknuten skulle han vara en utmärkt måltavla.

Han dök in i en gång mellan två hus och insåg med en gång att han hade tagit av åt fel håll, för gången skulle föra honom tillbaka till gatan dör bilvraket låg.

Han såg ett öppet källarfönster och visste utan att ens tänka på det att det var hans enda chans. Han bedömde avståndet och kastade sig med fötterna före genom fönstret. Fönsterbrädan träffade honom i ryggen och han kände hur smärtan for som eld genom kroppen. Sedan slog han huvudet i någonting och källaren var ett mörkt ställe som fylldes med en million stjärnor. Han föll omkull och tappade andan och snurran flög ur handen på honom och studsade bort över golvet.

Han klöste sig upp på händerna och knäna och sprang i fatt snurran. Han hittade ett vattenledningsrör  och grep tag i det och reste sig. Han hade ett ömt ställe på ryggen som sved och huvudet surrade av det våldsamma slaget. Men han var säker för en liten stund.

Han hittade en trappa och gick uppför den och såg att han befann sig i det bakre rummet i en järnhandel. Rummet var fullt av slumpvis upptravade rullar av hönsnät, takpapp, kartong, balar av skördegarn, spisrör, packade spisar, rullar av hamprep.

Han kunde höra att folk rörde sig framför huset, men ingen syntes till. Han tog skydd bakom en packad spis och genom fönstret ovanför honom trängde solen in så att han satt hopkrupen i en damm av ljus.

Utanför i gränden hörde han hur fötter sprang förbi och långt borta hörde han hur män skrek. Han hukade sig, pressade kroppen mot den grova trälåren runt spisen och försökte behärska sina ansträngda andetag, rädd att man skulle kunna höra hans sträva andedräkt om någon kom in i rummet.

Han måste räkna ut något sätt att komma härifrån, det visste han, för om han stannade där han var skulle de hitta honom till slut, De skulle börja finkamma området, både poliserna och medborgarna. Och vid det laget skulle de veta vem och var de jagade. Pojken skulle tala om för dem  att han hade hittat snurran nära bilen och sedan skulle kanske någon komma ihåg att de hade sett honom parkera bilen och servitrisen på restaurangen kanske skulle komma ihåg honom. Av många små detaljer skulle de kunna sluta sig till att den som flydde för dem var samme man vars Evighetsbil de hade slagit sönder.

Han undrade vad som skulle hända honom när de hittade honom. Han kom ihåg nyhetsmeddelande från St. Malo om mannen som hängde i en lyktstolpe med en skylt på bröstet.

Men det fanns inget sätt att fly. Han var fången och för ögonblicket var det inte mycket han kunde göra. Han kunde inte smyga sig ut i gränden, för de skulle hålla utkik efter honom. Han kunde gå ned i källaren igen, men det var inte bättre där än där han nu befann sig. Han kunde gå ut i affären och låtsas att han var kund och till slut gå ut på gatan och göra sitt bästa för att se ut som en vanlig medborgare som hade tittat in för att se på någon dyrbar pistol eller något verktyg som han önskade att han kunde köpa. Men han tvivlade på att han skulle lyckas med det.

Så ologiken hade inte betalat sig trots allt. Logiken och anledningen vann fortfarande, var fortfarande de faktorer som styrde människornas liv.

Det fanns inget sätt att fly från det här solbelysta nästet bakom den packade spisen.

Det fanns inget sätt att fly, om inte …

Han hade hittat snurran igen. Han hade snurran hos sig.

Det fanns inget sätt att fly − om inte snurran fungerade fanns det inget sätt att fly.

Han satte snurrans spets mot golvet, snurrade långsamt på den och pumpade med handtaget. Den accelererade; han pumpade snabbare. Han släppte den och den snurrade och visslade. Han satt på huk framför den och såg på de färgade ränderna. Han såg hur de blev till och han följde dem in i oändligheten och han undrade vart de tog vägen. Han fäste sin uppmärksamhet vid snurran, koncentrerade sig tills snurran var allt han såg.

Det fungerade inte. Snurran krängde till och han sträckte ut handen och hejdade den.

Han försökte igen.

Han måste vara åtta år. Han måste återvända till barndomen än en gång. Han måste röja upp i sinnet, måste sopa bort alla vuxna tankar, all vuxen tro, all förkonstling. Han måste bli ett barn.

Han tänkte på att leka i sanden, på att sova under träden, på hur mjukt damm känns under nakna fötter. Han blundade och koncentrerade sig och såg barndomen och såg färgerna och kände dofterna.

Han öppnade ögonen och såg på ränderna och fyllde sitt sinne med förundran, med frågan om deras tillvaro och med frågan om vart de tog vägen när de försvann.

Det fungerade inte. Snurran krängde och han hejdade den.

En förtvivlad tanke trängde in i hans medvetande. Han hade inte så lång tid på sig. Han måste skynda sig.

Han trängde undan tanken.

Ett barn hade inget begrepp om tid. För barnet fortsatte tiden i all evighet. Han var en liten pojke och han hade all tid i världen på sig och han ägde en splitter ny snurra.

Han snurrade på snurran igen.

Han kände tryggheten hos ett barn och en älskad mor och leksakerna som låg utströdda på golvet och amed en enkel, barnslig förundran − han såg hur ränderna kom och försvann, kom och försvann, kom och försvann …

Han föll några decimeter och dunsade mot marken och han satt på en kulle och landet sträckte ut sig miltals framför honom, ett tomt land av vajande gräs och träddungar och ett slingrande vattendrag långt borta.

Han såg mot fötterna och snurran var där, snurrade långsamt och krängde till och stannade.

 

30

Landet låg nytt och tomt på alla spår av människan, ett land av obearbetad  jord och himmel; till och med den vilda vinden som svepte över det tycktes säga att landet var otämjt.

Från sin kulle såg Vickers klungor av mörka gestalter som rörde sig. Han var säker på att de var små buffelhjordar, och medan han såg på kom tre vargar löpande uppför sluttningen, fick syn på honom och väjde nedför kullen. Mot den blå skyn som välvde sig från den ena horisonten till den andra utan ett enda moln kretsade en fågel behagligt och bevakade landet. Den skrek och skriket kom ned till Vickers som ett högt, tunt ljud som silade genom skyn.

Snurran hade fört honom igenom. Han var trygg i detta tomma land med varg och buffel.

Han kom upp till krönet och såg ut över gräsvidderna med sina många dungar och vattendrag

Som gnistrade i solen. Det syntes inte till någon mänsklig bebyggelse − inga vägar, inga rökslingor som höjde sig mot skyn.

Han såg på solen och undrade åt vilket håll väster låg och trodde att han visste det, och om han hade rätt sade solen att det var mitt på förmiddagen. Men om han hade fel var det mitt på eftermiddagen och om några timmar skulle mörkret sänka sig över landet. Och när mörkret kom måste han räkna ut hur han skulle tillbringa natten.

Han hade tänkt resa till ”sagolandet” och det här var naturligtvis inget sagoland. Om han hade tagit tid på sig att tänka efter, tänkte han, så skulle han ha vetat att det inte kunde vara det för det ställe han hade farit till som barn kunde inte ha varit sagolandet. Det här var en ny och tom värld, en enlig och kanske skräckinjagande värld, men den var bättre än det bakre rummet i en järnhandel i någon okänd stad där hans medmänniskor jagade honom för att ta livet av honom.

Han hade kommit ut ur den gamla välkända världen och in i denna nya, främmande värld och om världen var helt tom på mänskligt liv så fick han klara sig själv.

Han satte sig och tömde fickorna och såg efter vad han hade. Ett halvt paket cigaretter, tre paket tändstickor av vilka ett var nästan tomt, ett fullt och ett som bara hade tagits ett par tändstickor ur; en pennkniv; en näsduk; en plånbok med några dollar i; några cent i småmynt; nyckeln till Evighetsbilen; en nyckelring med nyckeln till huset och en annan till skrivbordet och ett par andra nycklar som han inte visste vart de gick; en stiftpenna; några halv pappersark som vikts ihop för att få plats i fickan, där han hade tänkt göra anteckningar om han fann någonting som var värt att anteckna − och det var allt. Eld och ett verktyg med en kant som man kunde skära med och några värdelösa metallstycken − det var allt han ägde.

Om den här världen var tom måste han möta den ensam. Han måste livnära sig och försvara sig och finna husrum och så småningom komma på något sätt att klä sig.

Han tände en cigarett och försökte tänka, men det enda han kunde tänka på var att han måste spara på cigaretterna, för det halva paketet var allt han hade och när det var slut hade han inga fler.

Ett främmande land − men inte helt och hållet främmande, för det var Jorden än en gång, den gamla välkända Jorden som inte ärrats av människans verktyg. Den hade Jordens luft och Jordens gräs och himmel, och till och med vargarna och bufflarna var likadana som de hade varit på den gamla Jorden. Kanske var det Jorden. Den såg ut precis som den ursprungliga Jorden kunde ha sett ut innan den lades under människans hand, innan människan hade fångat den och tämjt den och bundit den vid sin vilja, innan människan hade klätt av den och plundrat den och berövat den alla dess rikedomar.

Det var inget främmande land − ingen främmande dimension som snurran hade slungat in honom i, fast det naturligtvis inte alls hade varit snurran. Snurran hade inte haft någonting med saken att göra. Snurran var bara någonting man fäste sin uppmärksamhet vid, helt enkelt en hypnotisk anordning för att hjälpa sinnet i den uppgift det hade att utföra. Snurran hade hjälpt honom att komma in i detta land, men det hade varit hans sinne och det som var främmande och annorlunda hos honom som hade gjort det möjligt för honom att färdas från den gamla välkända Jorden till den här främmande ursprungsorten.

Det var någonting han hade hört eller läst …

Han började söka efter det, grävde i huvudet med förtvivlade sinnesfingrar.

En ny artikel kanske. Eller någonting han hade hört. Eller någonting han hade sett på TV.

Till slut fann han det − historien om mannen i Boston − en viss doktor Aldrigde, tycktes han komma ihåg, som hade sagt att det kanske fanns fler världar än en, att det kanske fanns en värld en sekund före vår och en annan en sekund efter vår och en annan en sekund efter den och en till och en till och en till, en lång rad av världar som virvlade fram efter varandra som män som gick i snön och den ene satte fötterna i den andres spår och den som gick efter honom satte foten i samma spår och så vidare längs hela raden.

En ändlös kedja av världar, den ena efter den andra. En ring runt solen.

Han hade inte läst färdigt artikeln, kom han ihåg; någonting hade distraherat honom och han hade lagt ned tidningen. Han rökte cigaretten till sista smulan och önskade att han hade läst alltihop. För Aldrigde kanske hade rätt. Det här kanske var nästa värld efter den gamla välkända Jorden, nästa länk i en ändlös kedja av världar.

Han försökte fundera ut logiken i en sådan ring av världar, men han gav upp för han hade ingen aning om varför det skulle vara så.

Säg då alltså att det här var Jord 2, nästa Jord bakom den ursprungliga Jorden som han hade lämnat efter sig. Säg då att jordarnas typografiska drag skulle likna varandra, kanske inte exakt men mycket nära med små olikheter här och var som förmodligen förstorades efter hand tills olikheten förmodligen blev märkbar efter till exempel tio jordar. Men det här var bara den andra Jorden och kanske  var dess drag bara obetydligt förändrade, och på den gamla Jorden hade han varit någonstans i Illinois och det här, tänkte han för sig själv, var ett land av samma slag som det gamla Illinois måste ha varit.

Som åttaåring hade han färdats till ett land där det hade funnits en trädgård och ett hus i en träddunge ltoch kanske var det just den här jorden han då hade besökt. I så fall kanske huset fortfarande fanns kvar. Och senare hade han gått i en förtrollad dal och den kanske också hade legat på denna jord, och i så fall fanns det ett hus som Prestons på just den här jorden, precis som det stod så stolt på hans barndoms jord.

Det fanns en chans, tänkte han. En liten chans, men den enda chans han hade.

Han skulle ge sig av mot Prestons hus, mot nordväst. Till fots skulle han gå tillbaka alla de mil han hade kört sedan han lämnade sitt barndomshem. Han visste att det inte fanns någon större anledning att tro att det skulle finnas något Prestons hus, att det inte fanns någon större anledning att tro något annat än att han var fången i en tom och enslig värld. Men han tillslöt sitt sinne för anledningarna, för det var det enda hopp han hade.

Han tittade på solen och såg att den hade stigit högre på himlen, och det betydde att der var morgon och inte eftermiddag och på så sätt visste han åt vilket håll väster låg, och det var allt han behövde.

Han gav sig av nedför kullen på väg nordväst, mot det enda hopp han ägde i hela världen.

 

31

I god tid innan det blev mörkt valde han en plats där han skulle slå läger, en dunge som en bäck rann genom.

Han tog av sig skjortan och band fast den vid en pinne så att den blev till en primitiv not. Sedan gick han ned till en liten damm i bäcken och efter att ha experimenterat en stund kom han på hur han skulle använda noten för att den skulle göra största nytta. Efter en timme hade han fått fem rejäla fiskar.

Han rensade fisken med pennkniven och tände brasan med en enda tändsticka och gratulerade sig själv till sitt skogsmannaskap.

Han lagade till en av fiskarna och åt den. Den var inte lätt att äta, för han hade inget salt och tillagningen var långt ifrån fullkomlig − en del av fisken var svedd av lågorna, en del av återstoden var rå. Men han var uthungrig och den smakade inte alltför illa förrän den värsta hungern hade stillats. Sedan var det ett svårt jobb att tvinga i sig resten, men han gjorde det ändå för han visste att han hade svåra dagar framför sig och att han måste hålla magen fylld för att kunna klara sig igenom dem.

Nu hade mörkret fallit och han satt och kurade bredvid elden. Han försökte tänka, men han var för trött för att kunna tänka. Han kom på sig själv med att sitta och dåsa till.

Han sov och vaknade och fann att elden nästan hade slocknat och att natten fortfarande var mörk och han lade bränsle på elden medan kallsvetten bröt ut. Elden var till för skyddets skull lika väl som för värmens och matlagningens och under sin dagsmarsch hade han inte bara sett varg utan också björn, och en gång hade en brunbränd gestalt sprungit genom en av dungarna när han passerade, hade rört sig för snabbt för att han skulle kunna urskilja vad det var.

Han vaknade igen och det började dagas i skyn. Han lade bränsle på elden och lagade resten av fisken. Han åt en fisk och en del av en annan. Resten stoppade han i fickan, flottiga som de var. Han visste att han skulle behöva mat under dagens lopp, och han ville inte öda tid på att stanna och göra upp eld.

Han letade i dungen och hittade en bastant, rak pinne, prövade den med sin kroppstyngd och visste att den dög. Den skulle tjänstgöra som vandringsstav och kunde kanske också användas som klubba om han skulle bli tvungen att försvara sig. Han kollade fickorna för att se till att han inte lämnade någonting efter sig. Han hade pennkniven och tändstickorna och de var viktiga. Han lindade omsorgsfullt in tändstickorna i sin näsduk. Om han råkade ut för en regnskur eller om han föll omkull då han gick över en bäck så kanske det skulle hålla tändstickorna torra. Och han behövde de där tändstickorna. Han tvivlade mycket starkt på att han skulle kunna göra upp eld med hjälp av flinta och fnöske genom att gnida två pinnar mot varandra.

Han gav sig av innan solen gick upp. Han knogade på mot nordväst, men han gick långsammare än han hade gått dagen innan för han insåg nu att det inte var hastigheten utan uthålligheten som var viktigast. Han skulle var dum om han tog ut sig fullkomligt under vandringens första dagar.

Han förlorade en del tid på att ta en stor omväg på eftermiddagen runt en ganska stor buffelhjord. Den natten slog han läger i en annan dunge sedan han stannat någon timme tidigare bredvid en annan bäck för att fånga ytterligare en fiskportion med sin skjortnot. I dungen fann han några blåhallonbuskar som fortfarande bar frukt, så han fick efterräck förutom fisken.

Solen gick upp och han fortsatte igen. Solen gick ned.

Och ännu en dag började och han fortsatte. Och en till och en till.

Han fångade fisk. Han hittade bär. Han hittade en hjort som nyligen hade blivit dödad, utan tvivel av något djur som skrämts bort då han dök upp. Med pennkniven skar han bort så många köttstycken som han kunde bära med sig. Trots att köttet var osaltat var det en välkommen omväxling efter all fisken. Han lärde sig till och med att äta litet av det rått, att skära loss en munsbit och tugga metodiskt medan han vandrade vidare. Han måste kasta bort det sista köttet när det blev så ankommet att han inte stod ut med lukten.

Han tappade räkningen på tiden. Han hade ingen aning om hur många kilometer han hade gått eller hur långt han nu kunde vara från sitt mål, eller ens om han över huvud taget kunde hitta det.

Skorna gick sönder och han stoppade dem med torrt gräs och band ihop dem med tygremsor som han skar från byxbenen.

En dag föll han på knä för att dricka ur en damm och i det glasklara vattnet såg han ett främmande ansikte som stirrade mot honom. Med en chock insåg han att det var hans eget ansikte, skäggigt och smutsigt och med trötthetens fåror.

Dagarna kom och gick. Han fortsatte åt nordväst. Han satte fram först den ena foten och sedan den andra, rörde sig nästan automatiskt. Solen brände honom först röd och sedan brun. Han korsade en bred, djup flod på en stock. Det tog en lång stund att komma över och stocken rullade nästan runt och kastade av honom, men över kom han.

Han fortsatte att gå. Han hade ingenting annat att göra.

Han gick genom ett tomt land utan några tecken på bebyggelse, fast det var ett land som var väl lämpat för mänsklig bebyggelse. Jorden var bördig och gräset växte högt och tjockt och träden, som höjde sig mot skyn från dungar längs vattendragen, var raka och resliga.

Sedan en dag, alldeles före solnedgången, gick han över ett krön och såg marken sjunka undan nedanför hans fötter, svepa ned mot en avlägsen flod som han tyckte att han kände igen.

Men det var inte floden som fångade hans uppmärksamhet utan glansen när den nedgående solens strålar träffade metall på ett stort metallområde långt nere på den sluttande marken.

Han höjde handen och skuggade ögonen för solen och försökte lista ut vad det kunde vara, men det var alldeles för långt borta och det lyste alldeles för klart.

Då Vickers gick nedför sluttningen, utan att veta om han skulle vara glad eller rädd, höll han ett vaksamt öga på den avlägsna, blänkande metallen. Ibland förlorade han den ur sikte när han kom ned i dalgångarna, men den fanns alltid kvar när han kom upp till krönet igen så han visste att den var verklig.

Till slut kunde han urskilja att det han såg var hus − metallhus som glittrade i solen, och nu såg han att egendomliga gestalter kom och for i luften ovanför dem och att liv rörde sig omkring dem.

Men det var inte någons stad. För det första var den alltför metallisk. Och för det andra fanns det inga vägar som gick in till den.

När han kom närmare utskilde han fler och fler detaljer och till slut, när han vara var några kilometer därifrån, stannade han och tittade på den och visste vad det var.

Det var inte en stad utan en fabrik, en väldig, utbredd fabrik och till den kom i en jämn ström de egendomliga flygande föremålen som förmodligen var flygplan, men som såg mer ut som flygande godsvagnar. De flesta kom från norr och väster och de flög lågt och inte särskilt snabbt, sänkte sig och landade på ett område bakom en skärm av hus som stod mellan honom och landningsbanan.

Och varelserna som rörde sig mellan husen var inte människor − eller såg inte ut att vara människor, utan någonting annat, metalliska föremål som blixtrade i solens sista strålar.

Runt husen på stora torn fanns skålformade skivor som var några meter i diameter och de vände alla sina ytor mot solen och skivornas ytor glödde som om det brann eldar inuti dem.

Han gick långsamt mot husen och när han kom närmare dem insåg han för första gången hur väldiga de var. De täckte tunnland på tunnland och de tornade upp sig många våningar och de som rusade omkring mellan dem på sina många främmande ärenden var inte människor, var inte någonting som liknade människor, utan självrörliga maskiner.

Några av maskinerna kunde han känna igen, men de flesta var okända. Han såg hur en bärmaskin rusade förbi med en timmerlast i magen och en stor kran klev förbi i femtio kilometers fart och svängde med sina stålkäftar. Men det fanns andra som såg ut som mekaniska mardrömmar och alla for omkring som om var och en hade fruktansvärt bråttom.

Han fann en gata, eller om det inte var en gata så var det ett öppet utrymme mellan två hus, och gick längs den. Han höll sig nära väggen på ett av husen, för det skulle ha varit livsfarligt att gå mitt i gatan där maskinerna kunde springa omkull en.

Han kom till en öppning i huset från vilken en ramp förde ut till gatan, och han gick försiktigt uppför rampen och tittade in. Det var ljust där inne fast han inte kunde se varifrån ljuset kom, och han såg längs långa avenyer av ivrigt sysselsatta maskiner. Men det hördes inget buller − och nu visste han att det var det som oroade honom. Han fann en fabrik men det hördes inget buller. Stället var helt tyst så när som på metallens ljud mot marken då de rörliga maskinerna blixtrade fram längs gatan.

Han lämnade rampen och gick längs gatan tätt intill huset och kom ut på flygfältets kant där de flygande godsvagnarna l landade och lyfte.

Han såg hur maskinerna landade och  lossade sin last, stora högar av skinande nysågat timmer som genast rycktes upp av bärmaskinerna och fördes bort åt alla håll, stora råmalmsklimpar, med största sannolikhet järn, som kastades i munnen på andra bärmaskiner som Vickers tyckte såg ut som en bunt pelikaner.

Så snart godsvagnen hade lossat lasten lyfte den igen − lyfte utan ett enda ljud, som om en vind hade gripit tag i den och fört upp den i luften.

De flygande föremålen kom i en ändlös ström, lossade sin ändlösa last som togs om hand nästan omedelbart. Ingenting lämnades kvar. Så snart maskinen hade lyft igen så hade också lasten den haft med sig förts bort någonstans.

Som människor, tänkte Vickers − de där maskinerna bär sig åt precis som människor. Liksom Evighetsbilen som inte slets ut utan skulle vara i många generationer.

Maskinerna ägnade honom ingen uppmärksamhet. Det var som om de inte såg honom, som om de inte misstänkte att han var där. Inte en enda av dem tvekade då de rusade förbi honom, inte en enda hade gått ur vägen för att ge honom mer armbågsrum. Inte heller hade någon gjort någon hotfull åtbörd mot honom.

När solen gick ned lystes området upp, men än en gång kunde han inte avgöra varifrån ljuset kom. Nattens inbrott avbröt inte arbetet. De flygande godsvagnarna, de stora, kantiga, lådliknande anordningarna kom fortfarande inflygande, lossade och flög sin väg igen. Maskinerna fortsatte att rusa omkring. De långa maskinraderna inne i husen fortsatte med sina ljudlösa mödor.

De flygande godsvagnarna, undrade han. Var de också robotar? Och svaret tycktes vara att det var de förmodligen.

Han gick omkring och höll sig nära huset för att inte vara i vägen.

Han fann en stor lastningsplattform där lådorna stod upptravade. De bars dit av maskiner, lastades ombord på de flygande godsvagnarna av maskiner och fördes i en stadig ström till sin destination, var den nu kunde vara. Han makade sig upp på plattformen och tittade noga på några av lådorna, försökte avgöra vad som fanns i dem, men det enda som stod på dem var några textade kodbokstäver och siffror. Han funderade på att bända upp några av dem, men han hade inga verktyg att göra det med och han var en liten aning rädd för att göra det, för även om maskinerna fortfarande inte ägnade honom någon uppmärksamhet så kanske de skulle ägna honom en katastrofal uppmärksamhet om han lade sig i.

Flera timmar senare kom han ut på andra sidan det stora fabriksområdet och gick bort från det. Sedan vände han sig om och såg på det och såg att det glödde med sitt egendomliga ljus och känd brådskan omkring det.

Han såg på fabriken och undrade vad som tillverkades där och trodde att han kunde ana det. Förmodligen rakblad och cigarettändare och kanske glödlampor och möjligen hus och Evighetsbilar. Kanske alltihop.

För det här, det var han säker på, var fabriken, eller åtminstone en av fabrikerna, som Crawford och North American Research hade letat efter och inte kunnat hitta.

Inte undra på, tänkte han, att de inte hade kunnat hitta den.

 

32

Han kom till floden sent på eftermiddagen, en flod som var full av trädtäckta druvklaseöar, som täpptes igen av sandbankar och som fylldes av det lömska gurglandet och väsandet från sand som rörde på sig och han var säker på att det inte kunde vara något annat vattendrag än Wisconsinfloden som flöt längs sitt nedre lopp för att förena sig med Mississippi. Och i så fall visste han vart han var på väg. Härifrån kunde han komma till det ställe han var på väg till.

Nu var han rädd att han inte skulle hitta det ställe han letade efter, att Prestons hus inte skulle finnas i det här landet. Han hade snarare hamnat i ett främmande land där det inte fanns människor utan robotar, en invecklad robotcivilisation där människan inte spelade någon roll. Det fanns inga människor knutna till fabriken, det var han säker på, för stället hade varit alltför självtillräckligt, alltför målmedvetet för att behöva människans hand eller hjärna.

Då det sista dagsljuset dog bort slog han läger på flodstranden och satt där länge innan han somnade och stirrade ut över det månbelysta vattnets silverspegel. Han kände hur ensamheten trängde in i honom, en djupare, bittrare ensamhet än han någonsin tidigare hade känt.

När morgonen grydde skulle han fortsätta; han skulle trampa stigen till dess dammiga slut. Han skulle hitta stället där Prestons hus borde ha stått och när han fann att det inte fanns något hus − vad skulle han då göra?

Det tänkte han inte på. Han ville inte tänka på det. Till slut somnade han.

Morgonen därpå gick han längs floden nedströms och studerade den branta sydbanken medan han knegade fram och då han såg på stupen var han säkrare än någonsin på att han visste var han var.

Han följde floden nedströms och till slut såg han den disiga, blå färgen på stenstupet som höjde sig där de båda floderna flöt samman och den tunna, violetta linjen som bildades av stupen på andra sidan den stora floden, så han klättrade upp på ett av stupen i närheten och blickade ut över den dal han hade ch jagat fram genom.

Den natten slog han läger i dalen och morgonen därpå följde han den och fann den andra dalen som grenade ut sig och som skulle leda till Prestons hus.

Han hade hunnit halvvägs genom den innan han kände igen den, fast han här och där hade sett vissa klippbildningar och vissa träddungar som han tyckte hade en viss likhet med något han hade sett tidigare.

Misstankarna och hoppet växte inom honom, och till slut vissheten att han trampade välkänd mark.

Här fanns en gång den förtrollade dalen han hade vandrat i för tjugo år sedan!

Och nu, tänkte han − och nu, om huset finns där.

Han kände sig svag och sjuk inför vissheten att det inte skulle finnas där, att han skulle nå dalens ände och att han skulle få se marken där det borde ha stått och att det inte skulle vara där. För om det hände så visste han att hans sista hopp var ute, att han var landsflyktig från sin kända jord.

Han fann stigen och följde den och han såg hur vinden blåste över ängens gräs så att det såg ut som om gräset var vatten och som om det vita på de vindsvepta stjälkarna var skum. Han såg vildapeldungarna och de blommade inte eftersom det var för sent på året, men det var samma träd som han hade sett när de blommade.

Stigen svängde runt en kulle och Vickers stannade och såg på huset som stod på kullen och kände hur knäna vek sig under honom och han tittade snabbt bort och vände långsamt dit blicken igen för att försäkra sig om att det inte bara var som han inbillade sig, att huset verkligen fanns där.

Och det fanns verkligen där.

Han började gå uppför stigen och han fann att han sprang och han tvingade sig att sakta farten och gå snabbt. Och sedan sprang han igen och försökte inte stanna.

Han kom fram till kullen som förde upp till huset och han gick långsammare nu och försökte hämta andan, och han tänkte på hur han såg ut med flera veckors skägg i ansiktet, med kläderna i trasor och smutsiga efter resan, med skorna som höll på att falla sönder och som bundits fast vid fötterna med tygremsor som slitits från byxbenen, med sina trasiga byxor som blåste i vinden och visade hans smutsiga, skrovliga knän.

Han kom fram till det vita pålstaketet som gick runt huset och stannade bredvid grinden och lutade sig mot den och såg på huset. Det såg precis ut som han kom ihåg det, prydligt och välskött med en välklippt gräsmatta och med blommor som växte färggranna i sina rabatter, med träet nymålat och med en mogen tegelfärg som bar vittnesbörd om åratals solsken och om vindens och regnets kraft.

− Kathleen, sade han, och han kunde inte uttala namnet särskilt väl för hans läppar var torra och grova. Jag har kommit tillbaka igen.

Han undrade hur hon såg ut efter alla dessa år. Han varnade sig själv att han inte fick vänta sig att se den flicka han en gång hade känt utan en kvinna som var nästan i hans egen ålder.

Hon skulle se honom stå vid grinden och trots skägget och de trasiga kläderna och veckornas smuts skulle hon veta att det var han och hon skulle öppna dörren och komma längs stigen och hälsa på honom.

Dörren öppnades och solen stack honom i ögonen så att han inte kunde se henne förrän hon hade gått ut på verandan.

− Kathleen, sade han.

Men det var inte Kathleen.

Det var någon han aldrig hade sett förut − en man som nästan inte hade några kläder alls på sig och som glittrade i solen då han gick längs stigen och som sade åt Vickers:

− Vad kan jag stå till tjänst med?

 

33

Det var någonting med mannens sätt att glittra i morgonsolen, någonting med hans sätt att gå och hans sätt att tala som inte stämde riktigt. För det första hade han inget hår. Han var absolut flintskallig och han hade inget hår på bröstet. Hans ögon såg också konstiga ut. De glittrade som resten av honom och han tycktes inte ha några läppar.

− Jag är robot, sade den glittrande mannen då han såg att Vickers var förbryllad.

− Å, sade Vickers.

− Jag heter Hezekiah.

− Hur mår du, Hezekiah? sade Vickers dumt.

Han visste inte vad han annars skulle säga.

− Jag mår bra, svarade Hezekiah. Jag mår alltid bra. Det kan inte bli något fel på mig. Tackar som frågar.

− Jag hade hoppats på att hitta någon här, sade Vickers. En viss fröken Kathleen Preston. Råkar hon kanske vara hemma?

Han såg roboten i ögonen och det fanns ingenting i dem.

Roboten frågade:

− Vill ni inte komma in och vänta?

Roboten höll upp grinden åt honom och han gick in och gick på tegelgången och lade märke till att både den och tegelhuset hade en mogen färg efter de många årens solsken och efter vindens och regnets piskrapp. Han såg att stället var väl bibehållet. Fönstren gnistrade, rena efter att ha tvättats helt nyligen, och fönsterluckorna hängde rakt och prydligt och träet var målat och gräsmattan såg ut som om den inte bara hade klippts utan rakats också. Glada blomrabatter blommade utan ett enda ogräs och staketet gick sin eviga vakt runt huset, raka som träsoldater och målade blänkande vita.

De gick runt huset, och roboten vände och gick uppför trappan till den lilla verandan som vette mot sidoingången och sköt upp dörren så att Vickers kunde gå in.

− Till höger, herrn, sade Hezekiah. Ta en stol och vänta. Om det är någonting ni vill så står det en klocka på bordet.

− Tack, Hezekiah, sade Vickers.

Rummet var stort för att vara en väntsal. Det var tapetserat i glade färger och det hade en liten öppen spis av marmor med en spegel över spiselkransen och det låg något dämpat över rummet, på något officiellt sätt, som om rummet var ett förmak till viktiga händelser.

Vickers tog en stol och väntade.

Vad hade han väntat sig? Att Kathleen kom rusande ur huset och nedför trappan för att möta honom, lycklig efter att aldrig ha hört av honom på tjugo år? Han skakade på huvudet. Han hade hängivit sig åt önsketänkande. Det gick inte till på det sättet. Det var inte logiskt att det skulle gå till på det sättet.

Men det fanns annat som inte heller var logiskt, och det hade ändå gått så. Det hade inte varit logiskt att han skulle hitta det här huset i den här andra världen, och ändå hade han hittat det och nu satt han under dess tak och väntade. Det hade inte varit logiskt att han skulle hitta snurran som han inte hade kommit ihåg och att han skulle veta hur han skulle använda den när han ändå hittade den. Men han hade hittat den och han hade använt den och han var här.

Han satt tyst och lyssnade på huset.

Det hördes ett mummel av röster i rummet som vette mot väntsalen och han såg att dörren som gick in dit stod litet på glänt.

Det hördes inget annat ljud. Rummet låg i morgonens tystnad.

Han reste sig från stolen och gick fram till fönstret och från fönstret gick han tillbaka till öppna spisen.

Vem fanns i det där andra rummet? Varför väntade han? Vilka skulle han få se när han gick genom den där dörren och vad skulle de säga till honom?

Han vände sig om i rummet, gick med tysta steg, smög nästan. Han stannade bredvid dörren, stod med ryggen mot väggen och höll andan för att kunna höra.

De mumlande rösterna blev till ord.

− … kommer att bli en chock.

En djup, barsk röst sade.

− Det blir alltid en chock. Det finns ingenting man kan göra för att mildra chocken. Hur man än ser på saken så är det alltid förnedrande.

En långsam, släpig röst sade:

− Det är olyckligt att vi måste arbeta som vi gör. Det är verkligen skada att vi inte kan låta dem fortsätta med sina lagliga organisationer.

Affärsmässigt, korthugget, precist sade en annan röst, den första rösten:

− De flesta androiderna tar det ganska bra.  Vi får dem att förstå. Och var tredje har naturligtvis alltid tur och kan färdas i sin egen kropp.

− Jag har en känsla, sade den barska rösten, att vi började med Vickers en liten aning för tidigt.

− Flanders sade att vi var tvungna. Han tror att Vickers är den ende som kan handskas med Crawford.

Och Flanders röst sade:

− Det är jag säker på att han kan. Han började sent, men han tog sig snabbt. Vi gav honom en pärs. Först blev skalbaggen oförsiktig och han fångade den och det fick honom att börja tänka. Sedan arrangerade vi lunchningshotet. Sedan hittade han snurran vi lagt ut och associationsbanorna fungerade. Ge honom bara ett par impulser till …

− Hur är det med den där flickan, Flanders? Vad var det nu hon hette igen?

− Ann Carter, sade Flanders. Vi har bearbetat henne litet, men inte lika hårt som Vickers.

− Hur kommer de att ta det? frågade den släpiga rösten. När de får reda på att de är androider?

Vickers raglade bort från dörren, rörde sig mjukt, trevade med händerna som om han gick i mörker genom ett rum som var fullt av möbler som stod i vägen.

Han kom fram till dörren som gick till vestibulen och grep tag i dörrposten och klamrade sig fast.

Utnyttjad, tänkte han.

Inte ens människa.

− Fan ta dig, Flanders! sade han.

Inte bara han, utan Ann också − inte mutanter, inte alls några överlägsna varelser, inte människor av något slag. Androider!

Han måste komma därifrån, tänkte han. Han måste ta sig därifrån och gömma sig. Han måste leta reda på ett ställe där han kunde krypa ihop och gömma sig och slicka sina sår och låta sinnet lugna sig och planera vad han skulle göra.

För han skulle göra någonting. Det skulle inte förbli på det här viset. Han skulle ta för sig av korten och lägga sig i spelet.

Han rörde sig längs vestibulen och kom fram till dörren och öppnade den på glänt för att se om det fanns någon där. Gräsmattan var tom. Det syntes inte till någon.

Han gick ut genom dörren och stängde den försiktigt efter sig, hoppade ned på marken från den lilla verandan och lade benen på ryggen. Han hoppade över staketet och fortsatte att springa.

Han såg sig inte om förrän han kom fram till träden. När han gjorde det stod huset lugnt och majestätiskt på sin kulle där dalen slutade.

 

34

Han var alltså android, en konstgjord människa, en kropp som tillverkats av en handfull kemikalier och av människosinnets slughet och av människoteknikens trollkonster − men av slugheten och trollkonsterna hos det muterade sinnet, för de vanliga, normala människorna och vandrade på moder Jord, på den ursprungliga Jorden, ägde ingen sådan slughet. De kunde tillverka en konstgjord människa och göra honom så skickligt och väl att inte ens han själv någonsin skulle kunna veta säkert. Konstgjorda män och konstgjorda kvinnor − som Ann Carter.

Mutanterna kunde tillverka androider och robotar och Evighetsbilar och oförgängliga rakblad och en mängd andra föremål som alla var avsedda att fördärva ekonomin hos det släkte de härstammade från. De hade framställt syntetiska kolhydrater till föda och proteiner till androidernas kroppar, de visste hur de skulle färdas från den ena världen till den andra − alla dessa världar som trampar varandra i hälarna längs tidens korridorer. Så mycket visste han att de kunde göra och att de gjorde. Vad de annars kunde göra hade han ingen aning om. Inte heller hade han någon aning om vad de drömde eller planerade.

− Ni är mutant, hade Crawford sagt till honom. En outvecklad mutant. Ni är en av dem.

För Crawford hade en intelligent maskin som kunde snoka i sinnet och säga sin ägare vad som fanns i ch sinnet, men till slut visade sig maskinen dum för den kunde inte ens skilja en riktig människa från en förfalskning.

Inte mutant, utan en mutants springpojke. Inte ens människa, utan bara en konstgjord kopia.

Hur många andra, undrade han, kunde det finnas som han? Hur många av hans slag kunde ströva omkring på Jorden och sköta sina uppgifter åt sina mutantherrar? Hur många av hans slag spårade Crawfords folk upp och bevakade utan att misstänka att de inte spårade och bevakade mutanten utan någonting som mutanterna hade tillverkat? Det, tänkte Vickers, var det sanna måttet på skillnaden mellan den normala människan och mutanten − att den normala människan kunde missta sig och tro att mutantens fågelskrämma var mutanten själv.

Mutanterna tillverkade en människa och släppte henne lös och bevakade henne och lät henne utvecklas och lät en spionmekanism som de kallade skalbaggen bevaka henne, en liten mekanisk mus som kunde krossas av en brevpress.

Och när tiden var mogen gav de honom en impuls − vad då för impuls? De hetsade upp stadsbefolkningen så att han fick fly för att inte bli lynchad; de ordnade så att han hittade en snurra från sin barndom och väntade och såg om inte leksaken skulle sätta fart på associationerna; de ordnade så att han körde en Evighetsbil när de visste att han skulle bli mobbad om han körde en sådan.

Och vad hände med en android sedan han hade fått sina impulser?

Vad hände med androiderna när de väl hade fyllt sitt syfte?

Han hade sagt åt Crawford att när han visste vad som var på gång så skulle han tala med honom igen. Och nu visste han en del av vad som var på gång och Crawford skulle mycket väl kunna tänkas vara intresserad.

Och det var en annan sak också − en gnagande kunskap som tycktes bubbla upp i hans hjärna, som försökte komma ut. Någonting han visste men inte kunde komma ihåg.

Han fortsatte att gå genom skogen med dess bastanta träd och djupa skogsjord och tjocka matta av gamla löv, med mossor och blommor och med dess egendomliga tystnad som var fylld av bekymmerslöshet och tröst.

Han måste hitta Ann Carter. Han måste säga henne vad som var på gång och tillsammans skulle de båda på något sätt stå emot det.

Han stannade bredvid den stora eken och stirrade upp mot dess löv och försökte göra sina tankar klara, försökte göra dem rena från kaos så att han kunde börja om från början igen.

Det var två saker som var viktigare än alla andra:

Han måste återvända till sin egen värld.

Han måste hitta Ann Carter

 

35

Vickers såg inte mannen förrän han talade.

− God morgon, främling, sade någon, och Vickers snodde runt.

Mannen stod bara någon meter från honom. Han var stor och lång och stark och var klädd ungefär som en bonddräng eller fabriksarbetare kunde vara klädd, med en käck, spetsig mössa på huvudet och en lysande fjäder instucken i mössan.

Trots mannens primitiva klädsel fanns det ingenting bondskt hos honom utan någonting glatt och självtillräckligt som påminde Vickers om någon han hade läst om och han försökte komma ihåg vem det kunde vara, men jämförelsen undvek honom.

Över mannens axel låg en rem med ett koger som var fullt av pilar och i handen hade han en båge. Två unga kaniner hängde livlösa i bältet och deras blod hade smetat ned  hans byxben.

− God morgon, sade Vickers korthugget.

Han gillade inte tanken på att den här mannen hade dykt upp ur tomma intet.

− Ni är också en av dem, sade mannen.

− En av vilka då?

Mannen skrattade glatt.

− Ni kommer hit då och då, sade han. Någon som har drumlat sig igenom och som inte vet var han är. Jag har ofta undrat vad som hände med dem innan vi slog oss ned här eller vad som händer med dem när de kommer igenom långt borta från all bebyggelse.

− Jag vet inte vad ni pratar om.

− En annan sak ni inte vet, sade mannen, är var ni är.

− Jag har en teori, sade Vickers. Det här är en annan jord.

Mannen skrattade.

− Det var ganska nära, sade han. Ni har klarat er bättre än de flesta. De sprattlar bara omkring och flämtar och tror oss inte när v i berättar för dem att det här är Jord  2.

− Det var snyggt, sade Vickers. Jord 2 va? Och var ligger Jord 3?

− Den ligger och väntar tills vi behöver den. Världar utan tal som väntar när vi behöver dem. Vi kan fortsätta vårt nybyggarliv i generationer efter generationer. En ny jord för varje generation om så behövs, men de säger att vi inte kommer att behöva dem så fort.

− De? frågade Vickers utmanande. Vilka är de?

−Mutanterna, sade mannen. Ortens mutanter bor i Stora Huset. Såg ni inte Stora Huset?

Vickers skakade vaksamt på huvudet.

− Ni måste ha missat det när ni kom uppför krönet. Ett stort tegelhus med ett vitt pålstaket omkring och andra hus som ser ut som lador, men de är inga lador.

− Är de inte?

− Nej, sade mannen. De är laboratorier och experimentlokaler och det finns ett hus som är ordnat för avlyssning.

− Varför har de ett hus för avlyssning? Jag tycker att det verkar som om man kan lyssna nästan var som helst. Ni och jag kan lyssna utan att ha något speciellt hus för den sakens skull.

− De lyssnar på stjärnorna, sade mannen.

− De lyssnar … började Vickers, och sedan kom han ihåg Flanders som  satt på verandan i Cliffwood och gungade i stolen och sade att stora kunskapsreservoarer fanns bland stjärnorna, att det bara var att ta för sig och att man kanske inte behövde raketer för att fara dit och hämta den utan att man kunde nå dem med sinnet och att man skulle bli tvungen att skilja agnarna från vetet, men att man skulle kunna hitta mycket som man kunde använda.

− Telepati? frågade Vickers.

− Just det, sade mannen. De lyssnar egentligen inte på stjärnorna utan på folk som bor på stjärnorna. Är det inte det konstigaste ni någonsin har hört talas om − att lyssna på stjärnorna?

− Jo, det är väl det, sade Vickers.

− De får idéer från de där människorna. De pratar inte med dem, antar jag. De bara lyssnar på dem. De uppfattar en del av vad de tänker och en del av vad de vet och mycket av det kan de använda och mycket är fullkomligt obegripligt. Men det är sant, det svär jag på.

− Jag heter Vickers. Jay Vickers.

− Tja, jag är glad att lära känna er, herr Vickers. Jag heter Asa Andrews.

Han kom fram och träckte fram handen och Vickers tog den och deras grepp var hårt och fast.

Och nu visste han var han hade hört talas om den här mannen förut. Här framför honom stod en amerikansk pionjär, mannen som bar långbössan från kolonierna till Kentuckys jaktmarker. Här fanns slagställningen, oberoendet, den snabba välviljan och fyndigheten, det orubbliga självförtroendet. Här fanns än en gång, i skogarna på Jord 2, en pionjärtyp till, en handfast och oberoende och en god man att ha till vän.

− Det måste vara de där mutanterna som släpper ut det oförgängliga rakbladet och alla de andra sakerna i manickaffärerna, sade Vickers.

− Ni fattar snabbt, sade Andrews. Vi skall gå upp till Stora Huset om ett par dagar så kan ni prata med dem.

Han flyttade över bågen från den ena handen till den andra.

− Hör på, Vickers, lämnade ni kvar någon där borta? Hustru eller barn kanske?

− Ingen, sade Vickers. Inte en enda själ.

− Nå, då är det bra. Om ni hade gjort det skulle ni ha gått upp till Stora Huset med en gång och talat om det för dem så skulle de ha ordnat så att frun och ungarna också kom hit. Det är den enda nackdelen med det här stället. När man väl har kommit hit kan man inte komma tillbaka igen. Fast varför skulle någon vilja fara tillbaka är mer än jag kan räkna ut. Så vitt jag vet är det aldrig någon som har velat.

Han granskade Vickers från topp till tå och såg ut som om han var full i skratt.

− Ni ser alldeles utmärglad ut, sade han. Ni har inte ätit särskilt bra.

− Bara fisk och litet vilt jag hittade. Och bär.

− Käringen sätter maten på spisen. Vi ska se till att ni får litet mat i er och blir av med där polisongerna och sedan skall jag låta ungarna värma litet vatten så kan ni ta ett bad, och sedan kan vi sätta oss och prata. Vi har mycket att prata om.

Han gick före och Vickers följde efter längs krönet genom de täta snåren.

De kom ut på en röjd åker som var grön av växande majs.

− Det är mitt ställe där nere, sade Andrews. Där nere i sänkans spets. Ni kan se röken.

− Trevlig majsåker ni har, sade Vickers.

− Knähögt den fjärde. Och där borta bor Jake Smith. Ni kan se huset om ni tittar noga. Och strax bortom bergskammen kan ni se John Simmons åkrar. Det finns fler grannar, men ni kan ine se dem härifrån.

De klättrade över taggtrådsstängslet och gick över åkern mellan majsraderna.

− Det är annorlunda här, sade Andrews, än borta på Jorden. Jag arbetade på en fabrik där och hade en bostad som knappt dög till svinstia ens. Sedan stängde fabriken och jag hade inga pengar. Jag gick till kolhydratfolket och de höll familjen vid liv. Sedan vräkte värden oss och kolhydratfolket hade varit så vänliga att jag gick till dem och berättade vad som hade hänt. Jag visste naturligtvis inte vad de kunde göra. Jag antar att jag egentligen inte väntade mig att de skulle göra någonting, för de hade redan hjälpt mig mer än de hade någon anledning till. Men ni förstår, de var de enda jag kände som jag kunde vända mig till. Så då gick jag till dem och efter ett par dagar tittade en av dem in hos oss och berättade för oss om det här stället − fast han talade naturligtvis inte om för oss vad det var egentligen. Han sade bara att han kände till en plats där det behövdes nybyggare. Han sade att det var ett splitter nytt område som höll på att öppnas och att det bara var att ta för sig av marken och att man kunde få hjälp att komma på fötter och att jag kunde livnära mig och äga ett hus i stället för att hyra en två gånger fyralägenhet i en stinkande hyreskasern och jag sade att vi skulle fara. Han varnade mig att om vi for så skulle vi inte komma tillbaka igen och jag frågade honom vilken förnuftig människa som skulle vilja det. Jag sade att det spelade ingen roll var det var, vi skulle fara, och nu är vi här.

− Ni har aldrig ångrat er? frågade Vickers.

− Det var det bästa vi gjort i hela vårt liv, sade Andrews. Frisk luft åt ungarna och allt man vill ha att äta och ett ställe där man kan bo och ingen värd som kommer och kastar ut en. Inga betalningar som förfaller och inga skatter att skrapa ihop pengarna till. Precis som i historieböckerna.

− Historieböckerna?

− Visst, det vet ni väl. Som när Amerika först upptäcktes och pionjärerna kom strömmande. Mark som man bara kunde ta för sig. Mark som man kunde vältra sig i. Mer mark än någon kan använda och bördig, så bördig att man bara behöver krafsa litet i jorden och slänga i några frön så får man en skörd. Mark där man kan plantera saker och trä att bränna och bygga med och man kan gå ut på natten och titta upp mot skyn och himlen är full av stjärnor och luften är så ren att det nästan gör ont i näsan när man andas in.

Andrews vände sig om och såg på Vickers med flammande ögon.

− Det var det bästa som någonsin har hänt mig, sade han som om han utmanade Vickers att säga emot honom.

− Men de här mutanterna, frågade Vickers. Blir de inte besvärliga? Sätter de sig inte på er?

− De gör ingenting annat än hjälper oss. De skickar oss en robot som hjälper oss med arbetet när vi behöver litet hjälp och de skickar oss en robot som bor hos oss nio månader om året och undervisar ungarna. En robotlärare åt varje familj. Det låter väl inte illa? Ens egen privatlärare, precis som om man gick ut och lejde sig en flott informator som de rika knösarna borta på Jorden.

− Och ni tycker inte illa om de här mutanterna? Ni tycker inte att de är bättre än ni? Ni hatar dem inte därför att de vet mer än ni?

− Hör nu herrn, sade Asa Andrews, låt ingen här i trakten höra er prata på det där viset. Då blir ni hängd. När vi först kom hit förklarade de alltsammans för oss. De hade indokt … indoktrin …

− Indoktreningskurser.

− Just de. De förklarade för oss hur läget var. De talade om för oss vilka regler det finns och de är inte så många.

− Som att inte ha några eldvapen, sade Vickers.

− Det är en av dem, medgav Andrews. Hur visste ni det?

− Ni jagar med pilbåge.

− En annan regel är att om man blir osams med någon och inte kan göra upp i godo så skall man gå upp till Stora Huset båda två och låta dem avgöra saken. Och om man blir sjuk så skall man låta dem få veta det genast så att de kan skicka en läkare till en och allt annat man behöver. De flesta reglerna är bara bra för en.

− Hur är det med arbetet?

− Arbetet?

− Ni måste väl ändå tjäna litet pengar?

− Inte än, sade Andrews. Mutanterna ger oss allt vi vill ha eller behöver. Det enda vi gör är att bruka marken och odla vår mat. Det är vad de kallar … vad var det nu det hette … ja visst ja, det är vad de kallar det pastoralfeodala stadiet. Har ni någonsin hört ett sådant ord?

− Men de måste ha fabriker, envisades Vickers och struntade i frågan. Ställen där de tillverkar rakbladen och de där sakerna. De behöver människor som arbetar där.

− De använder robotar. På sista tiden har de börjat tillverka en bil som varar i evighet. Fabriken ligger bara en liten bit härifrån. Men de låter robotar göra hela jobbet. Vet ni vad en robot är?

Vickers nickade.

− Bara en sak till, sade han. Jag funderade på infödingarna.

− Infödingarna?

− Visst. Människorna på den här jorden. Om det finns några människor på den här jorden.

− Det finns det inte, sade Andrews.

− Men allt det andra är likadant som på den andra Jorden, sade Vickers. Träden, floderna, djuren …

− Det finns inga infödingar, sade Andrews. Inga indianer eller någonting.

Här fanns alltså, tänkte Vickers, skillnaden från den andra Jorden, den lilla avvikelsen som gjorde den till en annan värld. Långt tillbaka hade det på något sätt funnits en olikhet som hade hindrat människan från att resa sig, utan tvivel någon mindre händelse; någon intellektuell gnista som saknades. Här hade man inte slagit två flintstenar mot varandra för att få eld, här har man inte gripit efter en sten som skulle bli till ett vapen, här har ingen förundran glött i den djuriska hjärnan − en förundran som senare skulle bli till en sång eller en tavla eller ett enda kalligrafiskt stycke eller ett flödande poem …

− Vi är nästan hemma, sade Andrews.

De klättrade över staketet runt majsåkern och gick över en betesmark mot huset.

Någon skrek en glad hälsning och ett halvt dussin barn kom springande nedför kullen, följda av ett dussin gläfsande hundar. En kvinna kom till husets dörr, uppbyggd av skalade stockar, och kisade mot dem och höll upp handen för att skydda ögonen mot solen. Hon vinkade åt dem och Andrews vinkade tillbaka och sedan kastade sig barnen och hundarna över dem i en gläfsande, tjutande, lycklig hög.

 

36

Han låg till sängs på loftet ovanför köket och lyssnade på vinden som tassade barfota över takspånen alldeles ovanför hans huvud. Han vände sig om och grävde ned huvudet i gåsdunskudden och under honom prasslade majsskalmadrassen i mörkret.

Han var ren. Han hade tvättat sig ren i badkaret bakom huset, med vatten som värmts upp i en kittel på en brasa utomhus. Han hade löddrat in sig med tvål medan Andrews satt på en stubbe i närheten och pratade och barnen lekte på gården och hundarna l låg och sov i solen och ryckte med skinnen för att jaga bort flugorna.

Han hade ätit två rejäla måltider av ett slag som han hade glömt bort att de kunde finnas efter alla dessa dagars halvlagat fisk och halvruttet kött − majsbröd och sorghum och ungkaniner som stekts i en rykande kastrull, med färskt potatismos och grönsaker som barnen hade gått ut och plockat och en sallad av vattenkrasse som dragits upp ur brunnen nedanför huset och till kvällsmat färska ägg som just tagits från hönsen.

Han hade rakat sig medan barnen stod i ring och såg på, sedan Andrews hade satt honom på en stubbe och använt saxen till att putsa skägget.

Och sedan hade han och Andrews suttit på trappan och pratat medan solen gick ned och Andrews hade sagt att han kände till ett ställe som längtade efter ett hus − ett ombonat ställe alldeles på andra sidan kullen, med en källa ett par steg därifrån och litet plan mark på en bank ovanför bäcken där man kunde breda ut sina åkrar. Det fanns gott om trä till huset, stora höga och raka träd, och Andrews sade att han skulle hjälpa honom att hugga dem. När stockarna var färdiga skulle grannarna komma och hjälpa till med bygget och Jake skulle ta med sig litet majs de hade kokat och Ben skulle ta med sin fiol och så skulle de festa om när huset var färdigt. Om de behövde mer hjälp än grannarna kunde ge dem så behövde de bara skicka bud till Stora Huset så skulle mutanterna skicka över ett lag robotar. Men det skulle förmodligen inte behövas, hade Andrews sagt. Grannarna var villiga att arbeta, sade han, och alltid redo att hjälpa till; glada också att se att en ny familj flyttade in.

Så snart huset var byggt, sade Andrews, så hade Simmons några döttrar som sprang omkring som Vickers kanske skulle vilja ta sig en titt på, fast om man så ville kunde man bara ta en i högen, för de var lika fina allihop. Andrews hade knuffat Vickers i bröstet med armbågen och skrattat ohejdat, och  Jean, Andrews fru, som hade kommit för att sitta hos dem en stund hade lett blygt mot honom och hade sedan vänt sig om och tittat på barnen som lekte på gården.

Efter kvällsmaten hade Andrews med en viss stolthet visat honom böckerna på hyllan i vardagsrummet och hade sagt att han läste dem, någonting som han aldrig hade gjort förut − någonting som han aldrig hade velat göra förut, eller haft tid med. Då Vickers tittade på böckerna hade han hittat Homeros och Shakespeare, Montaigne och Austen, Thoreau och Steinbeck.

− Menar ni att ni läser de här? frågade han.

Andrews hade nickat.

− Läser dem och tycker om dem för det mesta. Då och då har jag litet svårt att komma igenom dem, men jag fortsätter att läsa. Jean tycker bäst om Austen.

Det var ett gott liv här, sade Andrews, det bästa liv de någonsin hade lärt känna och Jean hade lett instämmande och barnen hade förlorat en diskussion om huruvida hundarna skulle få komma in och sova hos dem den natten.

Det var ett gott liv, det höll Vickers tyst med om. Här fanns än en gång de gamla amerikanska nybyggartrakterna, idealiserade efter böckerna, med nybyggarlivets alla fördelar och ingenting av dess skräck och umbäranden. Här fanns en faderlig feodalism med Stora Huset på kullen som blickade ned över åkrarna där lyckliga människor bodde och utvann sin näring ur myllan. Här fanns en tid att vila och samla krafter,. Och här fanns fred. Här var det aldrig något tal om krig, inga skatter för att bekosta kriget eller för att förebygga kriget genom att bevisa sin villighet att slåss.

Här fanns − vad var det Andrews hade sagt? − det pastoral-feodala stadiet. Och vilket stadium kom efter det? Det pastoral-feodala stadiet för att vila och tänka, för att få ordning på tankarna, för att än en gång få kontakt mellan människan och marken, det stadium dom förberedde utvecklandet av en kultur som skulle bli bättre än den de hade lämnat efter sig.

Detta var en av många jordar. Hur många andra följde den i spåren? Hundratals? Millioner? Jord följde på jord, och nu låg alla jordarna öppna.

Han försökte räkna ut det och han trodde att han såg vilket mönster mutanterna planerade. Det var enkelt och det var brutalt, men det fungerade.

Det fanns en jord som hade misslyckats. Någonstans på den långa vägen bort från apstadiet hade de vikit av åt fel håll och sedan den dagen hade de färdats en lång och eländig väg. Det fanns klarhet hos dessa människor, en godhet, och förmåga − men de hade länkat in sin klarhet och förmåga i hatets och arrogansens kanaler och deras godhet hade begravts i själviskhet.

De var goda människor och de var värda att rädda, liksom ett fyllo eller en brottsling är värd att rehabiliteras. Men för att kunna rädda dem måste man få bort dem från den miljö de vistas i, ut ur den mänskliga tankens och metodens slumområden. Det skulle inte kunna finnas något annat sätt att ge dem möjligheten att bryta sina dåliga vanor, de ingrodda vanorna efter generation på generation av hat och lystnad och dödande.

För att göra detta måste man krossa den värld de lever i och han måste ha en plan för hu r man skall kunna krossa den och när den väl har krossats måste man ha ett program som leder till en bättre värld.

Men allra först måste det finnas an aktionsplan.

Först krossade man det ekonomiska system på vilket den gamla Jorden byggts upp. Man krossade det med Evighetsbilar och oförgängliga rakblad och med syntetiska kolhydrater och när de hungrande. Man förstörde industrin genom att en gång för alla producera sådana ting som industrin inte kunde imitera och sådana ting som gjorde industrin föråldrad och när man hade krossat industrin i en viss utsträckning blev krig omöjligt och då var halva jobbet gjort. Men folk blev arbetslösa, så man gav dem kolhydrater medan man försökte slussa över dem till de efterföljande jordar som låg och väntade på dem. Om det inte fanns utrymme nog på Jord 2 så skickade man några av dem till Jord 3 och kanske Jord 4 så att det inte blev någon trängsel, så att det fanns plats åt alla. På de nya jordarna började man på nytt, fick en chans att undgå de misstag och undvika de faror som hade fått den gamla Jorden att bada i blod i otaliga sekler.

På de nya jordar kunde man bygga upp vilken kultur man än ville ha. Man kunde till och med experimentera litet, eftersträva en viss kultur på Jord 2 och en litet annorlunda på Jord 3 och ännu en annan på Jord 4. Och efter tusen år eller däromkring kunde man jämföra dessa kulturer och se vilken som var bäst och rådfråga de databanker man hade bevarat och upptäcka varje enskilt misstag i varje enskild kultur. Tids nog skulle man komma på formeln för den bästa av alla mänskliga kulturer.

Här på den här jorden var den pastoral-feodala kulturen bara det första stadiet. Det var en viloort, ett ställe där man kunde bilda sig och slå sig till ro. Det skulle komma ändringar. Inifrån eller utifrån. Sonen till den man i vars hus han låg skulle bygga ett bättre hus och skulle förmodligen låta robotar arbeta på åkrarna och försörja honom medan han själv levde ett makligt liv, och från ett folk som kunde ta det lugnt, och som fick sina krafter kanaliserade av goda ledare, skulle paradiset komma på jorden − eller på många jordar.

Det hade varit den där artikeln i tidningen han hade läst den där morgonen − var det bara några dagar sedan? − som hade sagt att myndigheterna var oroade över massförsvinnanden. Hela familjer, hade artikeln sagt, försvann ur synhåll till synes utan någon anledning och utan att ha någonting annat gemensamt än en djup fattigdom. Och naturligtvis var det de mycket fattiga som togs först − de hemlösa och de arbetslösa och de sjuka − som fick slå sig ned på dessa jordar som följde tätt i spåren på den mörka och blodiga jord som människan bebodde.

Snart skulle det inte finnas mycket mer än en handfull människor kvar på denna mörka och blodiga jord. Snart, om tusen år eller mindre, skulle den snurra vidare ensam med huden renad från den glupska stam som hade ätit av den och slitit tarmarena ur den och sargat den och våldfört sig på den − och samma stam skulle slå sig ned på nya jordar, under bättre ledning, för att åt sig skapa ett liv som skulle bli ett bättre liv.

Vackert, tänkte han. Vackert − men ändå fanns frågan om androiderna.

Börja från början, tänkte han för sig själv. Utgå från de ursprungliga fakta, försök inse logiken, försök räkna tu mutationernas utveckling.

Det hade alltid funnits mutanter. Om det inte hade funnits mutanter skulle människan fortfarande vara en liten varelse som kilade omkring och gömde sig i djungeln, som for upp i träden och gömde sig.

Den motsättbara tummen hade uppstått genom en mutation. Det hade skett mutationer i den lilla hjärnan som gjorde varelsen slugare. Någon odokumenterad mutation hade tagit elden till fånga och tämjt den. En annan mutation hade utvecklat hjulet. Ännu en annan hade uppfunnit pilbågen. Och så fortsatte det genom tidsåldrarna. Den ena mutationen på den andra byggde en stege på vilken mänskligheten klättrade.

Det var bara det att den varelse som tillfångatog och tämjde en eldslåga inte visste att han var mutant. Inte heller den stammedlem som uppfunnit hjulet, eller den förste bågskytten.

Under tidsåldrarnas lopp hade det funnits mutanter som ingen misstänkt och som ingenting misstänkt − människor som var mer framgångsrika än andra, stora affärsmän eller stora statsmän, stora författare, stora konstnärer, människor som stod så högt över den breda hopen att de såg ut att vara jättar i jämförelse med dem.

Kanske var de inte alla mutanter, fast de flesta av dem måste ha varit det. Men mutationen hos dem måste ha varit fjättrad i jämförelse med vad den kunde ha varit, för de tvingades begränsa sig, tvingades rätta sig efter det sociala och ekonomiska mönster som ett omuterat samhälle hade upprättat. Att de hade kunnat anpassa sig, att de hade kunnat rätta sig efter en måttstock som var för liten för dem, att de hade kunnat komma överens med människor som var mindre än de och ändå framstå som överväldigande skickliga människor var i sig självt ett tecken på att de var mutanter.

Fast deras framgångar hade varit stora efter normala människors måttstock hade deras mutationer misslyckats så till vida som de aldrig förverkligades till fullo, och det berodde på att dessa människor aldrig hade insett vad de var. De hade bara varit litet klyftigare eller litet händigare eller litet snabbare än sina medmänniskor.

Men anta att en människa skulle inse att hon var mutant! Anta att hon hade ovedersägliga bevis på den saken − vad skulle då hända?

Anta till exempel att en människa skulle finna att hon kunde sträcka sig till stjärnorna och att hon kunde uppfatta tankarna och planerna hos tänkande varelser som levde på planeter som kretsade kring dessa fjärran solar − det skulle vara ett fullt tillräckligt bevis på att hon var mutant. Och om hon genom sitt sökande bland stjärnorna kunde finna en specifik information av ett visst ekonomiskt värde − till exempel den friktionsfria maskinens princip − då skulle hon veta bortom allt tvivel att hon ägde en muterad begåvning. När hon väl visste det skulle hon inte längre kunna anpassa sig så bra till sin samtida nisch som de hade kunnat som hade varit mutanter men som inte hade vetat om att de var det. Då hon visste vad hon var skulle storhetens klåda ansätta henne, skulle hon känna behovet att följa sin egen väg och inte allfarsvägen.

 Hon kanske skulle bli litet rädd av det hon fick veta då hon sållade bland stjärnorna och hon kanske kände sig fruktansvärt ensam och hon kanske kände ett behov av att fler människor än bara hon arbetade med den information som hon drog till sig från rymdens djup.

Därför skulle hon söka upp andra mutanter och hon skulle göra det klokt och det kanske skulle ta lång tid innan hon fann någon och hon skulle bli tvungen att närma sig den andra långsamt och vinna hennes förtroende och till slut tala om vad hon hade i sinnet. Sedan skulle det finnas två mutanter som samarbetade, och under årens lopp skulle de träffa och finna andra mutanter. Naturligtvis skulle de inte

 alla kunna sända sina tankar till stjärnorna, men de skulle kunna göra annat. Några av dem skulle förstå elektroniken nästan instinktivt, fullständigare än någon normal människa trots åratals intensiv utbildning och någon annan av dem kanske skulle förnimma den egendomliga inriktning av tid och rum som tillät fler världar än en, världar som trampade varandra i hälarna i en storslagen, evig ring.

Några mutanter skulle vara män och andra kvinnor, och till de mutanter som blev funna skulle läggas de mutanter som föddes och om en tjugo år eller så skulle det finnas en mutantorganisation med till exempel några hundra medlemmar som slog sina muterade huvuden ihop.

Med hjälp av den information de fick av stjärnorna, plus de muterade förmågorna hos vissa andra, skulle de uppfinna och marknadsföra vissa manicker som skulle ge dem tillräckligt mycket pengar för att de skulle kunna fortsätta med sitt arbete. Hur många av de nu för tiden vanliga, vardagliga, nästan prosaiska saker som användes i världen i dag, undrade Vickers, var detta muterade släktes produkter?

Men det skulle komma en tid då mutantorganisationen och det arbete de utförde skulle bli alltför iögonfallande för att inte folk skulle lägga märke till det och de skulle söka ett gömställe − ett säkert ställe där de kunde fortsätta med sitt arbete. Och vad kunde det finnas för säkrare ställe än någon av de andra världarna?

Vickers låg på majsskalmadrassen och stirrade in i mörkret och förundrade sig över sin lediga föreställningsförmåga, med en gnagande känsla av att det inte var fråga om någon föreställningsförmåga − att det var någonting han visste. Men hur kunde han veta det?

Kanske hans androidpsyke hade blivit betingat. Eller kanske hade en faktisk kunskap som han inhämtat under någon period av sitt liv raderats ut, som den gången han hade rest till sagolandet när han var åtta år − en kunskap som nu kom tillbaka igen, liksom minnet av detta besök i sagolandet hade kommit tillbaka igen.

Eller kanske ett ärvt minne, ett faktiskt specifikt minne som fördes över från föräldrar till barn på samma sätt som instinkten fördes över − men haken var att som android hade han inga föräldrar.

Han var föräldralös och utan släkte och en narrbild av en människa, skapad för ett syfte som han inte ens kände till.

Vilket syfte kunde mutanterna ha för honom? Vilken talang ägde han som gjorde honom användbar för dem? Vad skulle de använda honom till?

Det var det som gjorde ont − att han skulle användas, utnyttjas, och inte veta om det. Att Ann skulle ha något ändamål som hon inte ens kunde ana.

Mutanternas verk var större än det enkla manickspilleri de gärna ville att det skulle se ut som. Det var större än Evighetsbilarna och de oförgängliga rakbladen och de syntetiska kolhydraterna. Deras verk bestod i att undsätta och återupprätta släktet − att låta ett svårt omtöcknat släkte börja om från början. Det bestod i att utveckla en värld eller flera världar där krig inte bara skulle vara olagligt utan direkt omöjligt, där rädslan aldrig skulle sticka upp sitt huvud, där framåtskridandet skulle ha ett annat värde än det hade i mänsklighetens värld i dag.

Och var passade Jay Vickers in i ett sådant program?

I det här huset där han låg fanns det en ny början och det var en primitiv början, men solid. Om ett par tre generationer till skulle medlemmarna av den här familjen vara redo för de manicker och det framåtskridande som de hade rätt till, och när de var redo skulle framåtskridandet vänta på dem.

Mutanterna skulle ta ifrån människosläktet de dödliga leksakerna och hålla dem i säkert förvar tills människobarnet var tillräckligt gammalt för att kunna använda dem utan att göra sig illa eller skada sin nästa. De skulle ta ifrån treåringen tolvåringens leksak som han använde med fara för sitt eget liv och när han var tolv år skulle han få tillbaka den igen, förmodligen i förbättrat skick.

Och framtidens kultur, under mutanternas ledning, skulle inte bara bli en mekanistisk kultur utan en kultur som också var social och ekonomisk och konstnärlig och andlig, inte bara mekanisk. Mutanterna skulle ta den snedvridna människan och balansera henne och de år som gått åt för att omforma henne skulle ge avkastning i fråga om mänsklighet under kommande år.

Men det var spekulationer, det var dagdrömmar, det var att inte få någonting gjort. Det som räknades nu var vad han, Jay Vickers, android, tänkte göra åt saken.

Innan han kunde göra någonting måste han veta mer om vad som höll på att hända, måste han få tag på litet solida fakta,. Han behövde information och han kunde inte få den här där han låg på en majsskalmadrass på ett loft ovanför köket i ett pionjärhem.

Det fanns bara ett ställe där han kunde få tag på den informationen.

Han smög ljudlöst ur sängen och fumlade efter sina trasiga kläder i mörkret.

 

37

Huset var mörkt, sov i månskenet och i trädens långa skuggor. Han stod i skuggan alldeles ovanför grinden på framsidan och såg på det och kom ihåg hur han hade sett det i månsken en gång förut när en väg hade gått förbi grinden, men nu fanns det ingen väg. Han kom ihåg hur månskenet hade fallit på de vita pelarna och förvandlat dem till en kuslig skönhet och om orden som de två hade sagt när de stod och såg hur månskenet krossades mot pelarna.

Men det var dött och försvunnet, det var borta och begravet och allt som fanns kvar var den bittra kunskapen att han inte var människa utan en imitation av människan.

Han öppnade grinden och gick uppför stigen och uppför trappen till verandan. Han gick över verandan och hans steg genljöd så starkt i månskenets tystnad att han kände sig säker på att de som fanns i huset kunde höra honom.

Han hittade klockan och satte tummen på knappen och tryckte. Sedan stod han och väntade som han hade väntat en gång förut. Men den här gången skulle det inte vara någon Kathleen som kom till dörren och hälsade honom.

Han väntade och ett ljus tändes  stora tamburen och genom glaset såg han en människoliknande gestalt som fumlade med dörren. Dörren öppnades och han gick in och den blänkande roboten bugade sig stelt och sade:

− God afton.

− Hezekiah, förmodar jag, sade Vickers.

− Han själv, bekräftade roboten. Ni träffade mig i morse.

− Jag tog en promenad, sade Vickers.

− Och nu kanske jag kan visa er ert rum.

Roboten vände sig om och gick uppför den slingrande trappan medan Vickers följde efter honom.

− En trevlig kväll, sade roboten.

− Mycket trevlig.

− Har ni ätit?

− Ja tack.

− Jag skulle kunna servera en lätt måltid om ni inte har ätit, erbjöd Hezekiah. Jag tror att det finns litet kyckling kvar.

− Nej tack, sade Vickers. Men tack i alla fall.

Hezekiah sköt upp en dörr och tände en lampa. Sedan steg han åt sidan så att Vickers kunde gå in.

− Ni kanske skulle vilja ha en sängfösare, sade Hezekiah.

− Det var en god idé, Hezekiah. Whiskey om det finns.

─ Ett ögonblick bara. Ni hittar en pyjamas i tredje lådan uppifrån. Den kanske är litet stor, men den duger förmodligen.

Han hittade pyjamasen och den var ganska ny och mycket bjärt och den tycktes vara ganska mycket för stor, men den var bättre än ingenting alls.

Rummet var behagligt, med en stor säng som täcktes av ett vitt, stickat överkast och de vita fönstergardinerna blåste i nattvinden.

Han satte sig i en stol och väntade på Hezekiah och drinken och för första gången på flera dagar visste han hur trött han var. Han skulle ta sin drink och gå och lägga sig och när det blev morgon skulle han stampa nedför trappan och försöka tvinga dem att lägga korten på bordet.

Dörren öppnades.

Det var inte Hezekiah; det var Horton Flanders, i en röd morgonrock som smet åt runt halsen och med tofflor på fötterna som slog mot golvet då han gick genom rummet.

Han gick genom rummet och satte sig i en annan stol och såg på Vickers med ett småleende på läpparna.

− Ni kom alltså tillbaka, sade han.

− Jag kom tillbaka för att lyssna, sade Vickers. Ni kan börja prata med en gång.

− Visst visst, sade Flanders. Det var därför jag gick upp. Så snart Hezekiah talade om för mig att ni hade kommit visste jag att ni skulle vilja prata.

− Jag ville inte prata. Jag vill att ni skall prata.

− Och inte om kunskapsreservoarer, som ni kan tala så vackert om. Utan om vissa praktiska, ganska världsliga frågor.

− Som till exempel?

− Som till exempel varför jag är android och varför Ann Carter är android. Och om det någonsin har funnits någon människa som hetat Kathleen Preston eller om det bara är en historia som jag blivit betingad med. Och om det någonsin har funnits en människa som hetat Kathleen Preston, var är hon nu. Och till slut var jag kommer in i bilden och vad ni tänker göra med mig.

Flanders nickade.

− En mycket beundransvärd rad av frågor. Ni måste välja just dem som jag inte kan besvara tillfredsställande.

Vickers sade:

− Jag kom för att tala om för er att mutanterna håller på att jagas och dödas på den där andra världen, att manickaffärerna plundras och bränns, att de normala människorna slår tillbaka till slut. Jag kom för att varna er därför att jag trodde att jag också var mutant …

− Ni är mutant, det kan jag försäkra er, Vickers. Ni är ett mycket speciellt slags mutant.

− En muterad android.

− Ni är svår, sade Flanders. Ni låter er bitterhet …

− Naturligtvis är jag bitter, avbröt Vickers. Vem skulle inte vara det? I fyrtio år har jag trott att jag var människa och nu finner jag att jag inte är det.

− Idiot, sade Horton Flanders sorgset. Ni vet inte vad ni är.

Hezekiah knackade på dörren och kom in med en bricka. Han ställde brickan på ett bord och Vickers såg att det fanns två glas och litet groggvirke och en ishink och en flaska sprit.

− Nu, sade Flanders lyckligare, kanske vi kan prata litet förnuftigt. Jag vet inte vad det kommer sig, men sätter man en drink i handen på en karl så brukar han bli civiliserad.

Han stack handen i fickan på morgonrocken, tog fram ett paket cigaretter och räckte dem åt Vickers. Vickers tog emot paketet och såg att handen skakade litet då han drog fram en cigarett. Han hade inte insett förrän då hur spänd han egentligen var.

Flanders slog eld på tändaren och räckte fram den. Vickers tände cigaretten.

− Det är bra, sade han. Jag fick slut på röka efter fjärde dagen.

Han satt i stolen och rökte och tänkte på hur gott tobaken smakade och kände hur tillfredsställelsen spred sig genom nerverna. Han såg på när Hezekiah pysslade med drinkarna.

− Jag tjuvlyssnade i morse, sade Vickers. Jag kom hit i morse och Hezekiah släppte in mig. Jag tjuvlyssnade när ni och några andra pratade i rummet.

− Jag vet att ni gjorde det, sade Flanders.

− Hur mycket var planerat?

− Alltsammans, sade Flanders glatt. Vartenda välsignat ord.

− Ni ville att jag skulle veta att jag var android.

− Vi ville att ni skulle veta det.

− Ni satte musen på mig?

− Vi måste göra någonting för att få loss er ur era hjulspår, sade Flanders. Och musen tjänade ett speciellt syfte.

− Den tjallade på mig.

− Å, det gjorde den alldeles utmärkt. Musen var en mycket effektiv tjallare-

− Det som verkligen grämer mig, sade Vickers, är att ni fick Cliffwood att tro att jag hade tagit kål på er.

− Vi måste få er bort därifrån och tillbaka till era barndomstrakter.

− Hur visste ni att jag skulle fara till mina barndomstrakter?

Flanders sade:

− Min vän, har ni någonsin tänkt på aningarnas makt? Jag menar inte de svaga aningar som man har på kapplöpningsbanan om vem som skall vinna eller de aningar man har om det skall regna eller inte, eller om någon mindre händelse skall äga rum … utan förmågan i sin fulla utveckling. Ni kan säga att den är den instinktiva förmågan att bestämma resultatet av ett givet anta faktorer, att veta, utan att egentligen tänka på det, vad som skall komma att hända. Det är nästan som att kunna se in i framtiden.

− Ja, sade Vickers, det har jag tänkt på. En hel del de senaste dagarna faktiskt.

− Har ni spekulerat om det?

− I någon mån. Men vad har …

− Kanske, sade Flanders, har ni spekulerat över att det skulle kunna vara en mänsklig förmåga som vi aldrig har utvecklat, som vi nät och jämnt vetat att vi hade och som vi därför brytt oss om, eller att det skulle kunna vara en förmåga av det slag som det tar lång tid att utveckla, ett slags äss i rockärmen som mänskligheten kunde använda sig av när det var redo för det eller när det behövde det.

− Det har jag tänkt, eller åtminstone en del av det, men …

− Det är nu vi behöver det, avbröt Flanders igen. Och det är svaret på er fråga. Vi anade att ni skulle fara tillbaka.

− Först trodde jag att det var Crawford, men han sade att det var inte han.

Flanders skakade på huvudet.

− Crawford skulle inte ha gjort det. Han behöver er alltför mycket. Crawford skulle inte skrämma bort er. Där fungerade er aning inte särskilt bra.

− Nej, den gjorde väl inte det.

− Era aningar fungerar inte, sade Flanders, därför att ni inte ger dem en chans. Ni har fortfarande anledningarnas värld att kämpa mot. Ni litar på det gamla maskinliknande sättet att resonera som människosläktet har litat på sedan det lämnade grottorna. Ni räknar ut varje vinkel och balanserar den mot varje annan vinkel och adderar och subtraherar som om ni räknade ut ett aritmetiskt problem. Ni ger aldrig era aningar en chans. Det är problemet med er.

Och det var problemet, tänkte Vickers. Han hade haft en aning att han skulle snurra med snurran på verandan till Prestons hus och om han hade gjort det skulle han ha besparat sig många dagsmarscher genom vildmarken i den här andra världen. Han hade haft en aning att han skulle ha brytt sig om Crawfords brev och inte kört Evighetsbilen och om han hade gjort det skulle han ha sluppit många problem. Och han hade haft en aning, en aning som han till slut hade lytt, att han måste få tillbaka snurran − och den hade betalat sig.

− Hur mycket vet ni? frågade Flanders.

Vickers skakade på huvudet.

− Jag vet egentligen inte så mycket, erkände han. Jag vet att det finns en mutantorganisation. En organisation som måste ha skapats. För många år sedan, en organisation som hade någonting att göra med att sparka människosläktet ur sina gamla hjulspår som ni talade om den där natten borta i Cliffwood. Och organisationen har gått under jorden, här borta på de andra världarna, därför att dess operationer började bli alltför spridda och alltför betydelsefulla för att de inte skulle uppmärksammas. Ni har fabriker i gång som släpper ut de mutantmanicker ni använder för att fördärva den gamla världens industri. Jag såg en av dem. Den sköts av robotar. Säg mig, är det robotar som sköter den eller …

Flanders skrattade.

Det är robotarna som sköter den. Vi talar bara om för dem vad vi vill ha.

− Och så har vi det här med att lyssna på stjärnorna.

− Vi har fått många idéer på så sätt, sade Flanders. Vi kan inte alla göra det. Bara några av oss, som är naturliga telepater. Och som jag talade om för er den där kvällen vi talades vid är det inte alla idéer vi kan använda. Ibland får vi bara en antydan om någonting.

− Och vart är ni på väg? Vart tänker ni ta vägen?

− Det är en fråga jag inte kan svara på. Det kommer till så många nya möjligheter hela tiden, det öppnas så många nya vägar. Vi är nära många nya upptäckter Odödlighet till exempel. Det finns en lyssnare …

− Menar ni evigt liv? frågade Vickers.

− Varför inte?

Naturligtvis, tänkte Vickers. Varför inte? Om man hade oförgängliga rakblad och oförgängliga glödlampor, varför då inte också ett oförgängligt liv? Varför inte satsa allt man har?

− Och androider? frågade han. Var skulle en android som jag passa in? Inte kan väl ändå en android vara särskilt viktig?

− Vi har ett jobb åt er, sade Flanders. Crawford är ert jobb.

− Vad skall jag göra med Crawford?

− Stoppa honom.

Vickers skrattade.

− Jag? Vet ni vad Crawford har bakom sig?

− Jag vet vad ni har bakom er.

− Tala om det för mig, sade Vickers.

− Aningsförmåga − den högsta, mest utvecklade aningsförmåga som någonsin har registrerats hos en människa. Den högsta som någonsin har registrerats och den minst anade, den minst utnyttjade aningsförmåga vi någonsin har lärt känna.

− Vänta ett tag. Ni glömmer att jag inte är människa.

− Ni var det en gång, sade Flanders. Ni kommer att bli det igen. Innan vi tog ert liv …

− Tog mitt liv!

− Livsessensen, sade Flanders, psyket, tankarna och intrycken och reaktionerna som utgjorde Jay Vickers − den verklige Jay Vickers − vid arton års ålder. Som att hälla vatten ur ett kärl i ett annat. Vi hällde över er från er egen kropp till en androidkropp och vi har bevarat och vaktat er kropp inför den dag då vi kan hälla tillbaka det igen.

Vickers reste sig till hälften upp ur stolen.

Flanders vinkade åt honom.

− Sätt er. Ni tänkte fråga mig varför.

− Och ni tänker svara på den frågan, sade Vickers.

− Visst skall jag svara. När ni var arton år var ni inte medveten om den förmåga ni hade. Det gick inte att göra er medveten om den. Det skulle inte ha tjänat någonting till att tala om det för er eller försöka träna er, för ni måste växa in i den. Vi räknade ut att det skulle ta femton år och det tog mer än tjugo och ni är inte ens nu så medveten som ni borde vara.

− Men jag kunde ha …

− Ja, sade Flanders, ni kunde ha blivit medveten om den i er egen kropp. Det är bara det att det finns en annan faktor − medfött minne. Era gener för med sig den medfödda minnesfaktorn, ännu en mutation som äger rum lika sällan som det föds telepatiska lyssnare. Innan Jay Vickers började avla barn ville vi att han skulle vara helt medveten om sin aningsförmåga.

Vickers kom ihåg hur han hade spekulerat om möjligheten av ett medfött minne där han hade legat på majsskalmadrassen på loftet i Andrews´ hus. Ett medfött minne, ett minne som fördes över från far till son. Hans far hade känt till det medfödda minnet, så han hade också anat det. Han hade vetat om det, eller han hade åtminstone kommit ihåg det när det blev dags för honom att veta det, när han blev − han trevade efter ordet − medveten.

− Så är det alltså, sade Vickers. Ni vill att jag skall använda min aningsförmåga på Crawford och ni vill ha mina barn därför att de också kommer att ha samma aningsförmåga.

Flanders nickade.

− Jag tror vi förstår varandra nu.

− Ja, sade Vickers. Det är jag säker på att vi gör. Först av allt vill ni att jag hejdar Crawford. Det är ett rejält jobb. Vad säger ni om jag begär betalt för det?

− Vi kan erbjuda betalning, sade Flanders. En mycket attraktiv betalning som jag tror kommer att intressera er.

− Pröva mig.

− Ni frågade om Kathleen Preston. Ni frågade om det fanns någon sådan människa och jag kan säga att det finns det. Hur gammal var ni när ni kände henne föresten?

− Arton år.

Flanders nickade lättjefullt.

− En mycket fin ålder.

Han tittade på Vickers.

− Håller ni inte med mig om det?

− Det verkade så på den tiden.

− Ni var förälskad i henne, sade Flanders.

− Jag var förälskad i henne.

− Och hon var förälskad i er.

− Jag tror det, sade Vickers. Jag kan inte vara säker − när jag tänker på det nu kan jag naturligtvis inte vara säker. Men jag tror att hon var det.

− Ni kan vara förvissad om att hon var förälskad i er.

− Skall ni tala om för mig var hon är?

− Nej, sade Flanders. Det skall jag inte.

− Men ni …

− När ert jobb är klart blir ni arton år igen.

− Det är alltså den betalning jag får, sade Vickers. Att jag får tillbaka den kropp som var min fråga från allra första början. Att jag blir arton år igen.

− Lockar det er?

− Det gör väl det, sade Vickers. Men förstår ni inte, Flanders? Artonårsdrömmen är borta. Den har dödats i en fyrtioårig androidkropp. Det är inte bara den fysiska artonårsåldern − det är någonting mer än så. Det är åren man har framför sig och det löfte som ligger i dessa år och det vilda, opraktiska drömmandet om dessa år och kärleken som vandrar vid ens sidan i livets vår.

− Arton år, sade Flanders. Arton år och en god chans att bli odödlig och Kathleen Preston, som själv är sjutton år igen.

− Kathleen?

Flanders nickade.

− Precis som det var förut, sade Vickers. Men det blir inte samma sak, Flanders. Det är något som är fel. Något som har smugit bort.

− Precis som det var förut, insisterade Flanders. Som om alla de här åren aldrig hade varit.

 

38

Han var alltså mutant trots allt, i androidförklädnad, och så snart han hade hejdat Crawford skulle han vara en artonårig mutant som var förälskad i en sjuttonårig mutant och det fanns en liten chans att lyssnaren skulle komma på odödlighetens knep innan de dog. Och i så fall skulle han och Kathleen vandra i förtrollade dalar i evigheters evigheter och de skulle få mutantbarn som skulle ha en våldsam aningsförmåga och de skulle alla leva ett liv som de gamla hedniska gudarna på Jorden skulle ha avundats dem.

Han vek undan täcket och gick upp ur sängen och gick fram till fönstret. Han stod där och såg längs den månbelysta förtrollade dalen där han hade vandrat denna dag för så länge sedan och han såg att dalen var tom och att den skulle förbli tom vad han än gjorde.

Han hade burit på denna dröm i mer än tjugo år och nu när drömmen gick i uppfyllelse såg han att den fläckades av alla de mellanliggande åren, att det inte fanns någon återvändo till denna dag år 1956, att man aldrig kan återvända till något som man en gång har lämnat.

Man kunde inte utplåna sina gångna levnadsår, men kunde inte prydligt stuva undan dem i ett hörn och gå sin väg och lämna dem där. Man kunde utradera dem från sitt sinne och glömma dem, men inte för alltid, och det skulle komma en dag då de bröt fram igen. Och när de väl hade fått tag i en visste man att man hade levat inte bara en lögn, utan två.

Det var problemet. Man kunde inte gömma undan det förflutna.

Dörren gick upp med ett knakande och Vickers vände sig om.

Hezekiah stod i dörröppningen. Det skumma ljuset från trappavsatsen gnistrade på hans metallplasthud.

− Kan ni inte sova? frågade Hezekiah. Jag kanske kan göra något. Ett sömnpulver kanske, eller …

− Ni kan göra något, sade Vickers. Det finns ett dokument som jag vill se. − Ett dokument?

− Ja, ett dokument. Mitt familjedokument. Ni måste ha det här någonstans.

−I arkivet. Jag kan hämta det med en gång om ni vill vara så vänlig och vänta.

− Och Prestons mapp också, tillade Vickers. Prestons familjedokument.

− Skall ske, sade Hezekiah. Det tar bara ett ögonblick.

Vickers tände lampan bredvid sängen och satte sig på sängkanten och han visste vad han måste göra.

Den förtrollade dalen var tom. Månskenet som krossades mot de vita pelarna var ett minne utan liv eller färg. Rosendoften från den länge sedan svunna juninatten hade blåst bort med fjolårsvinden.

Ann, sade han för sig själv. Jag har varit en idiot alldeles för länge när det gäller Ann.

− Vad säger du, Ann? sade han halvhögt. Vi har grälat och munhuggits och vi har använt vårt gräl och munhuggande till att dölja den kärlek som vi båda två har hyst och om det inte hade varit för mig och min dröm om en dal, en dröm som kallnat utan att jag vetat om det, så skulle vi ha vetat för länge sedan hur det låg till med oss.

De har tagit ifrån oss, tänkte han, de har tagit ifrån oss båda två den födslorätt vi ägde att leva ut vårt liv i den kropp i vilken vi först lärde känna världen. De har gjort oss till varken man eller kvinna utan någonting som kan tas för en man och en kvinna och vi vandrar genom livets gator som skuggor som fladdrar fram över en väg. Och nu vill de ta ifrån oss dödens värdighet och vetskapen om att det vi skulle göra är gjort och de får oss att leva en lögn − jag en android som drivs av livskraften från en man som inte är jag själv, och du som lever med ett liv som inte är ditt eget.

− Åt helvete med dem, sade han. Åt helvete med allt det här dubbellivet, med att vara någonting tillverkat.

Han skulle fara tillbaka till den andra Jorden och leta reda på Ann Carter och han skulle tala om för henne att han älskade henne, inte så som man älskar ett minne av månsken och rosor utan så som en man och en kvinna älskar när livets rodnat har slocknat och tillsammans skulle de leva ut det liv de hade kvar att leva och han skulle skriva sina böcker och hon skulle fortsätta med sitt arbete och de skulle glömma bort den här mutanthistorien så gott de kunde.

Han lyssnade till huset, till de små mumlandena från det nattliga huset, som ljud som man inte lade märke till på dagen när det är fullt av människoljud. Och han tänkte att om man lyssnade noga och om läansikte såg ut och hur ett ord uttalades och vad någon gjorde eller tänkte när han var ensam.

Dokumenten skulle inte berätta för honom vad han ville veta. Det skulle inte ge honom hela den sanning som han hoppades hitta. Men det skulle tala om för honom vem han hade varit och någonting om den trasige bonde och hans fru som hade varit hans far och mor.

Dörren öppnades och Hezekiah tassade in med en folder under armen. Han räckte foldern åt Vickers och gick åt sidan och väntade.

Vickers öppnade foldern med darrande fingrar och där stod det på sidan:

Vickers, Jay, f. 5.8.1937. l.ö.26.6.1956, af, tk, m. f., lat. 

Han läste raden men den sade honom ingenting.

− Hezekiah!

− Ja?

− Vad betyder allt det här?

− Vad syftar ni på?

− På den här raden, sade Vickers och pekade. Det här l. ö. och så vidare.

Hezekiah böjde sig ned och läste:

− Jay Vickers, född den femte i åttonde nittonhundratrettiosju, livet överfört den tjugonde juni nittonhundrafemtiosex, aningsförmåga, tidskänsla, medfött minne, latent mutation. Det betyder att ni inte är medveten.

Vickers såg på raden ovanför och där fann han namnet och platsen på klammern som antydde äktenskap där linjen med hans eget namn sköt ut.

Charles Vickers, f. 10.1.1907, kont. 8.8.1928, medv., tk, el, m.f.., f.l.. 6.2.1961.

Och:

Sarah Graham, f. 16.4.1910, kont. 12.7.1927, medv., ind. komm., tk., m.f. f.l. 9.3.1960.

Hans föräldrar. Två rader med förkortningar. Han försökte räkna ut vad de betydde.

− Charles Vickers, född den tionde i första nittonhundrasju, kontor, nej, det kan inte stämma …

− Kontaktad, sade Hezekiah.

− Kontaktad den åttonde i åttonde nittonhundratjugoåtta, medveten. Vad betyder tk. och el.?

− Tidskänsla och elektronik, sade Hezekiah.

− Tidskänsla?

− Ja, tidskänsla. De andra världarna. De är en fråga om tid, vet ni.

− Nej, det visste jag inte, sade Vickers.

− Det finns ingen tid, sade Hezekiah. Inte som en normal människa tänker sig tiden vill säga. Inte ett obrutet tidsflöde utan tidsparenteser. Den ena sekunden följer på den andra. Fast det finns naturligtvis inga sekunder, inget sådant mått som sekunder.

− Jag vet, sade Vickers.

Och han visste faktiskt. Nu kom alltsammans tillbaka till honom, förklaringen av de där andra världarna, de följande världarna, var och en inkapslad i ett tidsögonblick, i en märklig och godtycklig tidsavdelning. Varje tidsparentes hade sin egen värld. Hur långt tillbaka och hur långt framåt kunde ingen veta eller ana.

Någonstans inom honom hade den hemliga avtryckaren tryckts in och det medfödda minnet var hans, som det alltid hade varit, men gömt i hans omedvetenhet, liksom hans aningsförmåga fortfarande till stor del låg fången i hans omedvetenhet.

Det fanns ingen tid, hade Hezekiah sagt. Det fanns ingenting som motsvarade vad en normal människa menade med tid. Tiden var indelad och varje avdelning innehöll en enda fas av ett universum som var så oerhört bortom allt mänskligt förstånd att det var stört omöjligt för någon att ens tillnärmelsevis kunna föreställa sig det.

Och själv tiden var ett ändlöst medium som sträckte sig in i framtiden och det förflutna − och det var bara det att det inte fanns någon framtid eller något förflutet utan ett oändligt antal avdelningar som sträckte ut sig åt båda hållen, och varje avdelning innehöll en enda fas av universum.

Borta på människans ursprungliga jord hade man spekulerat om tidsresor, om att fara bakåt till gårdagen eller framåt till morgondagen. Och nu visste han att man inte kunde göra det, att samma tidsögonblick för alltid dröjde kvar i varje avdelning, att människans jord hade farit i samma ögonblicksbubbla från sin födelsestund och att den skulle dö och bli till intet i ett och samma ögonblick.

Man kunde naturligtvis resa i tiden, men det skulle inte finnas någon gårdag eller morgondag. Men om man hade en viss tidskänsla kunde man ta sig över från den ena avdelningen till den andra, och när man gjorde det fann man inte gårdagen eller morgondagen utan en annan värld.

Och det var vad han hade gjort när han snurrade på snurran. Det var bara det att snurran självfallet inte hade haft någonting med saken att göra − den hade bara varit ett hjälpmedel.

Han fortsatte att läsa: f.l. Vad betyder f.l., Hezekiah?

− Fördröjda livsfunktioner.

− Mina föräldrar?

− Deras livsfunktioner har fördröjts. De väntar på den dag då mutanterna äntligen blir odödliga.

− Men de dog, Hezekiah. Deras kroppar …

− Mutantkroppar. Vi måste hålla på formaliteterna. Annars skulle de normala misstänka någonting.

Rummet var ljust och kallt och naket med sanningens monstruösa nakenhet.

Fördröjda livsfunktioner. Hans mor och far väntade med fördröjda livsfunktioner på den dag då de skulle bli odödliga!

Och han, Jay Vickers, den verklige Jay Vickers, hur var det med honom? Förvisso inga fördröjda livsfunktioner, för livet hade lämnat den verklige Jay Vickers och fann i den här androidkroppen som satt i det här rummet och höll familjedokumentet i två androidhänder.

− Kathleen Preston? frågade Vickers.

Hezekiah skakade på huvudet.

− Jag känner inte till någonting om Kathleen Preston, sade han.

− Men ni har Prestons familjedokument.

Hezekiah skakade på huvudet igen.

− Det finns inget sådan dokument. Jag letade i registret. Det finns ingen Preston upptagen där. Ingen Preston någonstans.

 

39

Han hade fattat ett beslut och nu tjänade beslutet ingenting till − därför att han mindes två ansikten. Han slöt ögonen och kom ihåg sin mor, kom ihåg varje ansiktsdrag, litet idealiserade kanske men i stort sett riktiga, och han kom ihåg hur rädd hon hade blivit över hans resa till sagolandet och hur pappa hade pratat med honom och hur snurran hade försvunnit.

Naturligtvis hade snurran försvunnit. Naturligtvis hade han fått en moralkaka om att han inte skulle inbilla sig så mycket. Förmodligen hade de trots allt svårt nog att hålla ett öga på honom och veta var han var utan att han försvann till andra världar. En åttaåring var svår nog att hålla ordning på i en enda värld, för att inte tala om hundra världar.

Minnet av hans mors ansikte och hans fars hans på hans axel medan fingrarna trängde in i hans kött med en manlig ömhet − sådana saker kunde man inte vända ryggen.

I full tillit väntade de och visste att när mörkret sänkte sig över dem så skulle det inte vara slutet utan början på ett ännu större äventyr i livet än de ens hade kunnat hoppas på när de slog sig samman med den lilla mutantgruppen för så många år sedan.

Om de trodde så fullt och fast på mutantplanen, kunde då hans tro vara mindre?

Kunde han vägra att göra sin andel av etablerandet av den värld för vilken de hade gjort så mycket?

De hade själva givit vad de kunde; det arbete de hade lagt ned, det förtroende de hade slösat med måste nu förverkligas av dem som levde kvar. Och han var en av dem − och han visste att han inte kunde svika dem.

Hurdan värld? undrade han.

Anta att mutantlyssnarna till slut lyckades komma odödlighetens hemlighet på spåren. Hurdan värld skulle han då få?

Anta att det verkligen blev så att människan aldrig behövde dö utan kunde leva i evigheters evigheter! Då skulle det inte vara samma värld. Det skulle vara en annorlunda värld, med andra värderingar och bevekelsegrunder.

Vilka faktorer skulle behövas för att få en odödlig värld att fungera? Vilka bevekelsegrunder och villkor var nödvändiga för att den inte skulle slitas ut? Vilka ständigt expanderande möjligheter och intressen behövdes för att rädda den från ledans återvändsgränd?

Vad behövde man i en odödlig värld?

För det första ett oändligt ekonomiskt livsutrymme; och det skulle finnas ett oändligt ekonomiskt livsutrymme. För nu låg alla de följande och föregående världarna öppna. Och om det inte var nog så fanns universum med alla sina solar och solsystem, för om en jord, en enda planet hade efterföljande och föregående jordar så måste varje stjärna och planet i hela universum upprepas i oändlighet.

Ta universum och multiplicera det med ett okänt tal − ta alla världar som fanns i hela universum och multiplicera dem med oändligheten så fick man svaret. Det skulle finnas utrymme nog, utrymme nog i all evighet.

Man skulle behöva ändlösa möjligheter och ändlösa utmaningar och i dessa världar skulle det finnas möjligheter och utmaningar som inte ens den odödliga människan kunde uttömma.

Men det skulle inte vara slut med det. Det skulle finnas en ändlös tid lika väl som ett ändlöst rum, och under den tiden skulle det uppstå nya tekniker och nya vetenskaper och nya filosofier så att den eviga människan aldrig behövde sakna uppgifter som måste utföras eller tankar som måste tänkas.

Och när man väl hade vunnit odödligheten, vad använde man den då till?

Man använde den till att öka sin styrka. Även om stammen var liten, även om nativiteten inte var hög, även om nya stammedlemmar bara upptäcktes med långa mellanrum så skulle man ändå vara säker på tillväxt om ingen någonsin dog.

Man använde den till att bevara förmåga och kunnande. Om ingen någonsin dog kunde man räkna med varje stammedlems yttersta styrka och kunskap och förmåga. När en människa dog dog hennes  förmåga med henne, och i någon mån också hennes kunskap. Men det var inte bara det. Man miste inte bara hennes nuvarande kunskap och förmåga, utan också hela hennes framtida kunskap och förmåga.

Vilken kunskap, undrade Vickers, saknade Jorden nu därför att en viss människa hade dött tolv år för tidigt? En del av denna kunskap återupptäcktes naturligtvis genom andra människors senare arbete, men det fanns säkert mycket som aldrig kunde återupptäckas, idéer som inte skulle drömmas på nytt, begrepp som utplånades för alltid därför att den människa dog i vars hjärna deras första svaga utveckling just hade börjat jäsa.

I ett odödligt samhälle skulle någonting sådant aldrig hända. Ett odödligt samhälle  skulle vara säkert på sina medlemmars totala förmåga och totala kunskap.

Ta förmågan att avtappa stjärnornas kunskap, ta frågan om det medfödda minnet, ta det tekniska kunnandet som gav upphov till oförgängliga varor − och lägg till odödligheten.

Det var formeln − för vad då? För det yttersta livet? För intellektets kulmen? För själv gudomligblivandet?

Gå tillbaka hundratusen år. Tänk på denna varelse, människan. Ge henne elden, hjulet, pilbågen, husdjur och växter plus stamorganisation och den första, svaga gryende idén om människan som Jordens herre. Ta den formeln. Vad fick man då?

Början till en civilisation, grundläggandet av en mänsklig kultur. Det var vad man fick.

Och på sitt sätt var eldens och hjulets och husdjurens formel lika stor som odödlighetens och tidskänslans och det medfödda minnets formel.

Han visste att mutanternas formel helt enkelt var ännu ett steg uppåt liksom elddjurhundformeln hundratusen år tidigare hade varit ett steg framåt.

Mutantformeln var inte slutresultatet av de mänskliga ansträngningarna eller av det mänskliga intellektet och den mänskliga kunskapen; den var bara ett steg. Det fanns ännu ett steg. I framtiden fanns det fortfarande ännu ett steg. Inom människosinnet fanns fortfarande möjligheten till ännu större steg, men vilka begrepp som kunde ligga bakom dessa steg var lika obegripligt för honom, Jay Vickers, som de följande världarnas tidsstruktur skulle ha varit för den man som upptäckte elden eller tämjde hunden.

Vi är fortfarande vildar, tänkte han. Vi kurar fortfarande ihop oss i vår grotta och stirrar förbi den rykande elden mot det gränslösa mörker som vilar över världen.

En dag skall vi pejla det mörkret, men inte än.

Odödligheten skulle bli ett verktyg som kanske skulle hjälpa oss, och det är allt den är. Ett vanligt simpelt verktyg.

Vad var mörkret utanför grottans mynning?

Människans okunnighet om vad hon var eller varför hon fanns till eller hur hon kommit till och vad som var hennes syfte och vad som var hennes mål. Den gamla, eviga frågan.

Kanske skulle människan med odödlighetens verktyg kunna finna svaren på dessa frågor. Kanske skulle hon kunna lära sig att förstå det ordnade framåtskridande och den fruktansvärda logik som formade och rörde massans och energins universum.

Nästa steg kanske skulle bli av andlig art, att finna och förstå ett gudomligt mönster som var lag för hela universum. Skulle människan till slut i all ödmjukhet kunna finna en allomfattande Gud − den gudom som människorna nu dyrkade med den mänskliga förståelsens svaghet och den mänskliga trons styrka? Skulle människan till slut finna det gudomliga begrepp som utan frågor och spetsfundigheter skulle fylla människans fruktansvärda behov av en tro, så klart och så omöjligt att ta miste på att det inte kunde finnas några frågor eller tvivel av det slag som nu fanns; ett godhetens och kärlekens begrepp som människan kunde identifiera sig med så att det sedan inte skulle behövas någon tro, utan så att tron ersattes med vetande och med en oförgänglig visshet?

Och om människan olagligförklarade döden, tänkte han, om dödens portar stängdes mot den slutliga uppenbarelsens och uppståndelsen så måste människan förvisso finna ett sådant begrepp om hon inte i evighet skulle vandra kring bland vintergatorna som en vilsegången och gråtande varelse …

Med en kraftansträngning återförde Vickers sina tankar till nuet.

− Hezekiah, frågade han. Är du säker?

− På vad då?

− På familjen Preston. Är du säker på att den inte finns?

− Jag är säker, sade Hezekiah.

− Det fanns en Kathleen Preston, sade Vickers. Jag är säker på att det fanns …

Men hur kunde han vara så säker?

Han kom ihåg henne.

Flanders sade att hon fanns.

Men hans minne kunde vara betingat och det kunde Flanders minne också.

Kathleen kanske inte var något mer än en emotionell faktor som förts in i hans hjärna för att hålla honom bunden till detta hus, en inbyggd respons som inte skulle låta honom glömma, vart han än for och vad han än blev, det här huset och de band det band honom med.

− Hezekiah, frågade Vickers. Vem är Horton Flanders?

− Horton Flanders, sade roboten, är android, precis som ni.

 

40

Han förväntades alltså hejda Crawford.

Han förväntades ana vad som måste göras.

Men först måste han räkna ut vinklarna. Han måste ta faktorerna och balansera den ena mot den andra och se var de svaga punkterna fanns och var de starka punkterna fanns också. Det var industrins makt, inte bara en enda industris utan hela världsindustrins. Det var det faktum att Crawford och industrin öppet hade förklarat mutanterna krig. Och det var frågan om det hemliga vapnet.

− Desperation och ett hemligt vapen, hade Crawford sagt när han satt på hotellrummet.

Men han hade tillagt att det hemliga vapnet inte var tillräckligt bra.

Allra först måste Vickers veta vad det var för vapen. Innan han visste det skulle det inte tjäna någonting till att planera någonting.

Han låg i sängen och stirrade i taket och sorterade fakta och lade dem i prydliga rader och tittade på dem. Sedan flyttade han om dem litet och balanserade den normala människans styrka mot mutanternas styrka och det fanns många ställen där den ena sköt fram och inte kunde angripas och inte kunde upphävas.

Han kom absolut ingenstans.

− Och naturligtvis gör jag inte det, sade han. Det här är det gamla klumpiga normala mänskliga sättet att göra det. Det här är resonemang.

Det gällde att ana.

Och hur gjorde man när man anade?

Han borstade bort faktorerna, borstade bort dem ur huvudet och låg på sängen och stirrade i mörkret där taket fanns och försökte inte tänka.

En idé kom: krig.

Och han tänkte på den och den växte och grep tag i honom.

Krig, men ett annat slags krig än historien någonsin hade sett. Vad var det det stod i den gamla historieskildringen av Andra Världskriget? Ett låtsaskrig. Och ändå inget låtsaskrig.

Det var oroande att tänka på någonting som man inte kunde placera − att ha en aning − där var det, en aning som låg och gnagde och som man inte visste vad den gick ut på.

Han försökte tänka på den och den drog sig bort från honom. Han slutade tänka och den kom tillbaka igen.

Det kom en idé till: fattigdom. Och fattigdomen hade på något sätt ett samband med kriget och han kände hur de båda idéerna kretsade som prärievargar kring den lägereld som var han själv och morrade och fräste åt varandra i mörkret bortom hans förståelses ljuskrets.

Han försökte förvisa dem till mörkret och de ville inte låta sig förvisas.

Efter en stund vande han sig vid dem och det såg ut som om lägerelden falnade ned och prärievargsidéerna sprang inte så snabbt och morrade inte så våldsamt.

Det fanns en annan faktor också, sade hans sömniga hjärna. Mutanterna hade ont om folk. Det var därför de hade robotar och androider.

Det fanns sätt att kompensera brist på folk. Man kunde ta ett liv och dela upp i många. Man kunde ta ett mutantliv och bre ut det och sträcka ut det och få det att vara längre och gå längre. Inom arbetskraftsekonomin kunde man göra mycket om man bara visste hur man skulle bära sig åt.

Prärievargarna kretsade långsammare nu och elden blev skummare och jag skall hejda dig, Crawford, jag skall få tag på svaret och jag skall hejda dig och jag älskar dig, Ann, och …

Sedan, utan att han visste det, hade han sovit och han vaknade och satte sig käpprakt upp i sängen.

Han visste!

Han darrade i sommargryningens lätta kyla och han svängde ut med benen och satte dem på golvet och kände hur kölden bet i hans nakna fötter.

Vickers sprang till dörren och ryckte upp den och kom ut på trappavsatsen med trappan som slingrade sig ned till vestibulen nedanför honom.

− Flanders! skrek han. Flanders.

Hezekiah dök upp någonstans ifrån och började gå uppför trappan och skrek:

− Vad är det som står å? Är det något ni vill ha?

− Jag vill ha Horton Flanders.

En annan dörr öppnades och Horton Flanders stod där. Hans beniga fotknölar skymtade under nattskjortans fåll, det glesa håret stod nästan på ända.

− Vad står på? mumlade han med en tunga som fortfarande var tjock av sömn. Vad är det för liv?

Vickers klev genom hallen och grep honom i axlarna och frågade:

− Hur många är vi? På hur många sätt delades Jay Vickers liv upp?

− Om ni slutar upp att ruska om mig …

− Det gör jag när ni säger sanningen.

− Å, det gör jag gärna, sade Flanders. Vi är tre stycken. Ni och jag och …

− Ni?

− Ja visst. Förvånar det er?

− Men ni är så mycket äldre än jag.

− Vi kan göra en hel del med syntetiskt kött, sade Flanders. Jag kan inte förstå varför ni över huvud taget skulle bli överraskad.

Och det blev han inte, insåg Vickers med ens. Det var som om han alltid hade varit medveten om det.

− Men den tredje? frågade Vickers. Ni sade att det fanns tre stycken. Vem är den tredje?

− Det kan jag inte säga, sade Flanders. Jag tänker inte tala om för er vem det är. Jag har redan sagt för mycket.

Vickers sträckte fram händerna och grep tag i Flanders nattskjorta och vred om tyget tills det spändes kring halsen.

− Våld tjänar ingenting till, sade Flanders. Våld kan absolut inte tjäna någonting till. Det är bara därför att vi har stannat i en kris tidigare än väntat som jag har sagt så mycket. Ni var inte ens redo för det. Ni tålde inte att veta det. Vi tog en stor risk när vi pressade er så fort. Jag kan omöjligt säga er mer.

− Tålde jag inte att veta det? upprepade Vickers våldsamt.

− Ni var inte redo. Ni skulle ha haft mer tid på er. Och att besvara era frågor nu är helt enkelt inte möjligt. Det skulle − komplicera er situation. Minska er effektivitet och ert värde.

− Men det svaret vet jag redan, sade Vickers ilsket. Vare sig jag är redo eller inte så vet jag svaret på Crawford och hans vänner, och det är mer än ni andra har gjort trots all den tid ni har lagt ned på det. Jag har svaret nu, allt ni har hoppats på; jag känner det hemliga vapnet och jag vet hur man skall motverka det. Ni sade att jag skulle hejda Crawford och det kan jag.

− Är ni säker på det?

− Fullkomligt säker, sade Vickers. Men den här andra personen, den tredje …

En misstanke höll på att smyga sig in i hans sinne, en fruktansvärd misstanke.

− Jag måste veta, sade han.

− Jag kan bara inte tala om det; jag kan omöjligt tala om det, upprepade Flanders.

Vickers grepp om nattskjortan hade lossats; nu lät han handen falla. Det som gnagde i bakhuvudet var en plåga, en fruktansvärd, allt starkare plåga. Han vände sig långsamt bort.

− Ja, jag är säker, sade Vickers igen. Jag är säker på att jag vet alla svar. Jag vet, men vad fan tjänar det till?

Han gick in på sitt rum och stängde dörren.

 

41

Det hade funnits ett ögonblick då han hade sett den väg han måste gå breda ut sig rak och tydlig framför honom − insikten att Kathleen Preston kanske inte var något mer än en betingad personlighet, att det inplanerade minnet av spatserturen i den förtrollade dalen i åratal hade gjort honom blind för den kärlek han hyste för Ann Carter och för den kärlek som han nu var säker på att hon hyste för honom, som de hade skylt över med sina dumma spetsfundigheter och med sina bittra gräl.

Sedan hade också den insikten kommit att hans föräldrar höll på att sova bort åren med fördröjda livsprocesser, att de väntade på att den fredens och förståelsens värld som de hade givit så mycket för skulle komma.

Och han hade inte kunnat vända dem ryggen.

Kanske var det lika gott, tänkte han för sig själv, för nu fanns denna andra faktor − att göra mer än ett liv av ett enda liv.

Det var ett förnuftigt sätt att handla på, och kanske var det en giltig metod, för mutanterna behövde folk och när man behövde folk gjorde man så gott man kunde med vad man hade till hands. Man lade i robotarnas händer det arbete som kunde skötas av robotar och man tog levande män och kvinnors liv och av de liven gjorde man flera liv och gav de uppdelade liven husrum i sina androiders kroppar.

Han var inte någon person i sig utan en del av en annan person, en tredjedel av den ursprunglige Jay Vickers vars kropp låg och väntade på den dag då han skulle få tillbaka sitt liv igen.

Och Ann Carter var inte heller någon person i sig utan en del av en annan person. Kanske en del − och för första gången tvingade han sig att låta sin misstanke bli till en tydlig och fruktansvärd tanke − kanske en del av Jay Vickers. Kanske delade hon med honom och Flanders det liv som ursprungligen hade varit en enda mans egendom.

Tre androider delade nu detta enda liv; han och Flanders och någon annan. Och frågan slog mot honom och viskade i hans hjärna; vem kunde den tredje vara?

De tre bands samman av ett gemensamt band som nästan gjorde dem till ett, och tids nog måste de tre låta sina liv flöda tillbaka till den ursprunglige Jay Vickers kropp. Och när det hände, undrade han, vem av dem skulle då fortsätta som Jay Vickers? eller skulle ingen av dem göra det − skulle det bli en motsvarighet till döden för alla tre och en fortsättning på det medvetandet som Jay Vickers själv hade känt? Eller skulle de tre blandas ihop så att den återuppväckte Jay Vickers blev en egendomlig, tredubbel personlighet som förenade det som nu var han själv och Flanders och den okände tredje?

Och hans kärlek till Ann Carter? Inför möjligheten att Ann kanske var den okände tredje, vad blev det då av den ömhet han så plötsligt hade känt för henne efter åren av månsken och rosor − vad blev det nu av den kärleken?

Det kunde inte finnas någon sådan kärlek, det visste han. Om Ann var den tredje kunde det inte finnas någon kärlek mellan dem. Man kunde inte älska sig själv som man älskade en annan. Man kunde inte älska en fasett av sig själv eller låta en fasett av en själv älska en. Man kunde inte älska någon som stod en närmare än en syster eller mor …

Två gånger hade han älskat en kvinna och två gånger hade kärleken tagits ifrån honom och nu hade han inget annat val än att göra det arbete han hade fått i uppdrag att göra.

Han hade sagt Crawford att när han visste vad som var på gång skulle han komma tillbaka och prata med honom så skulle de fundera på om det gick att åstadkomma någon kompromiss.

Men han visste att det nu inte fanns någon möjlighet att kompromissa.

Inte om hans aning var riktig.

Och Flanders hade sagt att en aning var ett bättre sätt att resonera, ett mognare och vuxnare sätt att komma fram till svaret på ett problem som man måste lösa. En metod, hade Flanders sagt, som klarade sig utan den slingrande resonemangsväg som människosläktet hade använt sig av under alla sina formbildande år.

För det hemliga vapnet var det avsiktliga krigets urgamla vapen, ett krig som fördes med matematisk cynism och beräknad precision.

Och hur många år, undrade han, kunde människosläktet överleva?

Och svaret tycktes vara: Bara ett verkligt krig till.

Mutanterna var överlevnadsfaktorn hos människosläktet; och nu hade han ingenting kvar, varken Kathleen eller Ann, kanske inte ens hoppet om en personlig mänsklighet − han måste arbeta så gott han kunde för att bära fram människosläktets bästa förhoppningar.

Någon knackade på dörren.

− Ja, sade Vickers. Kom in.

− Frukosten serveras, sade Hezekiah, så snart ni har klätt på er.

 

42

Flanders väntade i matsalen när Vickers kom nedför trappan.

− De andra har gått, sade Flanders. De hade arbete att göra. Och ni och jag måste planera.

Vickers svarade inte. Han drog ut en stol och satte sig mitt emot Flanders. Solskenet från fönstren föll på Flanders axlar och hans huvud avtecknades i djärv relief mot fönsterglaset med det vita håret som en suddig gloria. Vickers såg att hans kläder fortfarande var något sjabbiga och att hans slips hade sett bättre dagar, men han var fortfarande prydlig och ansiktet sken av att han hade tvättat det.

− Jag ser att Hezekiah har hittat litet kläder åt er, sade Flanders. Jag vet inte vad vi skulle göra utan Hezekiah. Han tar hand om oss.

− Pengar också, sade Vickers. Det låg en bunt på nattygsbordet tillsammans med skjortan och slipsen. Jag tog mig inte tid att räkna dem, men det tycktes vara flera tusen dollar.

− Naturligtvis. Hezekiah tänker på allt.

− Men jag vill inte ha flera tusen dollar.

− Ta för er bara, sade Flanders. Vi har balar.

− Balar!

− Visst. Vi gör dem själva.

− Menar ni att ni förfalskar dem?

− Nej då. Gud hjälpe mig, sade Flanders. Fast det är någonting vi ofta har tänkt på. Ännu en sträng på vår lyra, skulle man kunna säga.

− Ni menar att dränka den normala världen med förfalskade pengar?

− De skulle inte vara förfalskade. Vi skulle kunna kopiera pengarna exakt. Om vi släppte ut några hundra milliarder dollar i nya pengar i världen så skulle helvetet bryta löst.

− Det kan jag förstå, sade Vickers. Jag är förvånad över att ni inte har gjort det.

Flanders såg stint på honom.

− Jag har en känsla av att ni inte gillar oss.

− I vissa avseenden gör jag inte det, sade Vickers.

Hezekiah kom in med en bricka med höga glas med kall apelsinjuice, tallrikar med äggröra och bacon, rostat bröd med smör, en burk med sylt och en kanna kaffe.

− God morgon, sade han till Vickers.

− God morgon, Hezekiah.

− Har ni lagt märke till, frågade roboten, hur fin morgonen är?

− Jag har lagt märke till det, sade Vickers.

− Vädret här är verkligen ovanligt fint, sade Hezekiah. Mycket finare, har jag fått veta, än på Jorden framför oss.

Han serverade maten och gick ut genom svängdörrarna till köket, där de kunde höra hur han skötte sina morgonsysslor.

− Vi har varit humana, sade Flanders, så humana som möjligt. Men vi hade ett arbete som måste göras och då och då trampade vi någon på tårna. Det kan tänkas att vi blir tvungna att ta till litet hårdare medel nu, för det pressas vi till. Om Crawford och hans gäng bara hade tagit det litet lugnare skulle allt ha gått som det skulle och vi skulle inte ha blivit tvungna att skada vare sig dem eller någon annan. Om vi fått tio år till på oss skulle det ha blivit lättare. Tjugo år till så skulle det inte ha varit något problem alls. Men nu är det varken lätt eller säkert. Nu måste det nästan bli fråga om en revolution. Om fått tjugo år på oss skulle det ha blivit en evolution.

Om vi fått tid på oss skulle vi inte bara ha tagit över världsindustrin och världsfinanserna utan också världsregeringen, men de har inte gett oss någon tid. Krisen kom för snart.

− Vad vi behöver nu, sade Vickers, är en motkris.

Flanders tycktes inte ha hört honom.

− Vi etablerar skenföretag, fortsatte han. Vi borde ha etablerat fler, men vi hade inte ens folk nog att sköta dem vi startade. Om vi hade haft folk nog skulle vi ha startat en väldig mängd företag, skulle vi ha startat en mer omfattande tillverkning av vissa grundläggande manicker. Men vi behövde den lilla arbetskraft vi hade på så många andra ställen − vid vissa krispunkter eller för att jaga upp andra mutanter och värva dem till vår grupp.

− Det måste finnas många mutanter, sade Vickers.

− Det finns ett antal, instämde Flanders, men en stor del av dem är så intrasslade i världen och i den normala världens affärer att man inte kan få loss dem. Ta en mutantman som är gift med en normal kvinna. I humanitetens namn kan man bara inte bryta ett lyckligt äktenskap. Säg att några av deras barn är mutanter − vad kan man göra åt dem? Man kan inte göra någonting. Man bara ser på och väntar. När de växer upp och börjar leva sitt eget liv kan man närma sig dem, men inte förr.

Ta en bankir eller fabrikör på vars axlar ett ekonomiskt imperium vilar. Tala om det för honom att han är mutant så skrattar han er rätt i ansiktet. Han har fått sin plats i livet; han är nöjd; vilken idealism, vilka liberala tankar han än kan ha haft en gång i tiden så har de försvunnit under den ohyvlade individualismens yta. Hans lojaliteter är anpassade till det livsmönster han har skapat och vi kan inte erbjuda honom någonting som kan intressera honom.

− Ni kan försöka med odödlighet, föreslog Vickers.

− Vi har inte någon odödlighet.

− Ni borde ha angripit på regeringsnivå.

Flanders skakade på huvudet.

− Det skulle vi inte kunna. Vi har gjort litet, men inte mycket. Om vi besatt tusen viktiga poster i världens regeringar skulle vi ha kunnat göra det snabbt och lätt. Men vi hade inte tusen mutanter som vi kunde utbilda för regeringsarbete och diplomatiska jobb.

Med olika metoder avvärjde vi faktiskt den ena krisen efter den andra. Kolhydraterna lättade upp en situation som skulle ha lett till krig. Genom att hjälpa Väst att få vätebomben flera år för tidigt hejdade vi Öst just då de skulle slå till. Men vi var inte starka nog och vi hade inte tid på oss att genomföra något väldefinierat, långsiktigt program, så vi blev tvungna att improvisera. Vi förde in manicker som det enda snabba sätt vi kände till att försvaga Jordens samhällsekonomiska system, och naturligtvis betydde det att vi förr eller senare skulle tvinga Jordens industri att slå ihop sig mot oss.

− Vad annat hade ni väntat er? frågade Vickers. Ni lägger er i …

− Vi gör väl det, sade Flanders. Låt oss anta, Vickers, att ni var kirurg och att ni hade en patient som led av cancer. För att försöka få patienten att bli frisk skulle ni inte tveka att operera honom. Ni skulle lägga er i patientens kropp mycket nitiskt.

− Jag skulle väl det, sade Vickers.

− Människosläktet, sade Flanders, är vår patient. Det har en elakartad tumör. Vi är kirurgerna. Det adekommer att bli smärtsamt för patienten och han kommer att vara konvalescent en tid, men patienten kommer åtminstone att överleva och jag tvivlar mycket starkt på att människosläktet skulle överleva ett krig till.

− Men ni använder så egenmäktiga metoder.

− Vänta nu ett tag, invände Flanders. Ni tror att det måste finnas andra metoder och det håller jag med om, men de skulle alla vara lika förhatliga för mänskligheten och själva de gamla mänskliga metoderna har misskreditrats för länge sedan. Människor har ropat fred och förkunnat människornas broderskap och det har inte blivit någon fred och broderskapet har bara betjänats med läpparna. Vill ni att vi skall sammankalla konferenser? Jag frågar er, min vän, vad har konferenserna uträttat i historien?

Eller kanske skulle vi gå till folket, till statscheferna, och säga till dem att vi är släktets nya mutationer och att vår kunskap och förmåga är större än deras och att de bör överlämna allt till oss så att vi kan skänka världen fred. Vad skulle hända då? Jag kan tala om för er vad som skulle hända. De skulle hata oss och fördriva oss. Vi har därför inget val. Vi måste arbeta underjordiskt. Vi måste angripa nyckelpunkterna. Det går inte på något annat sätt.

− Vad ni säger, sade Vickers, kanske stämmer vad ”folket” anbelangar. Men hur är det med personen, individen? Hur är det med den lille som får på käften?

− Asa Andrews var här i morse, sade Flanders. Han sade att ni hade varit hemma hos honom och att ni hade försvunnit och han oroade sig över vad som kunde ha hänt er. Men det är ovidkommande. Vad å et jag vill fråga är: skulle ni vilja säga att Asa Andrews är en lycklig människa?

− Jag har aldrig träffat någon lyckligare.

− Och ändå, sade Flanders, lade vi oss i hans liv. Vi tog hans jobb − jobbet som han måste ha för att livnära sin familj och ge dem kläder och tak över huvudet. Han sökte arbete och kunde inte få något. När han till slut kom och sökte hjälp visste vi att det var vi som hade tagit hans arbete ifrån honom, att det var vi som till slut hade fått honom vräkt och lämnat honom på gatan där han inte visste var hans familj skulle sova den natten. Allt detta gjorde vi och ändå är han nu en lycklig människa. Det finns tusentals andra på denna jord vilkas liv vi har lagt oss i på samma sätt och som nu är lyckliga människor. Och jag måste påstå att de är lyckliga därför att vi har lagt oss i.

− Ni kan inte komma och påstå, invände Vickers, att de inte har fått betala för denna lycka. Jag ,menar inte att de blev arbetslösa och fick äta andras bröd − jag menar det som kom efteråt. Ni låter dem slå sig ned här på den här jorden på vad ni finner för gott att kalla ett pastoral-feodalt stadium, men vad ni än hittar på för fina namn så ändrar det inte på det förhållandet att de då de slog sig ned här har mist många av den mänskliga civilisationens materiella fördelar.

− Vi har inte tagit ifrån dem mycket mer, sade Flanders, än den kniv med vilken de skulle ha skurit halsen av sin nästa eller sig själva. Vad vi än har tagit ifrån dem för övrigt så kommer de med tiden att få det tillbaka, i fullt mått och med en fantastisk ränta. För vi hoppas, herr Vickers, att de med tiden alla skall bli som vi, att hela släktet med tiden kommer att få allt det som vi nu har.

Vi är inga naturens nycker, förstår ni, utan människor, nästa steg i utvecklingskedjan. Vi är bara ett par dagar, ett par steg före alla de andra. För att överleva var människan tvungen att förändras, att muteras, att bli någonting mer än hon var. Vi är bara de första förelöparna till denna överlevandets mutation. Och därför att vi är de första måste vi kämpa för att fördröja. Vi måste kämpa för den tid det kommer att ta de andra att hinna i fatt oss. I oss ser ni inte en liten privilegierad grupp utan hela mänskligheten.

− Mänskligheten, sade Vickers surt, tycks inte ha några högre tankar om er kamp för att vinna tid och kunna rädda dem. Där uppe på vår värld krossar de manickaffärer och jagar upp mutanterna och hänger dem i lyktstolparna.

− Det är där ni kommer in, påpekade Flanders.

Vickers nickade.

− Ni vill att jag skall hejda Crawford.

− Ni sade att ni kunde det.

− Jag hade en aning, sade Vickers.

− Det är sannolikare att era aningar är riktiga, min vän, än gamla visa mäns resonemang.

− Jag kommer att behöva litet hjälp, sade Vickers.

− Vad ni vill.

− Jag vill ha några av era pionjärer − män som Asa Andrews. Jag vill att de skickas tillbaka och får missionera litet.

− Men det kan vi inte göra, protesterade Flanders.

− De deltar också i kampen, sade Vickers. De kan inte vänta sig att de inte skall behöva lyfta ett finger.

− Missionera? Vill ni att de skall fara tillbaka och berätta om den här andra världen?

− Det är precis vad jag vill.

− Men ingen skulle tro dem. Så som känslorna är på jorden just nu skulle de bli mobbade och lynchade.

Vickers skakade på huvudet.

− Det finns en grupp som skulle tro dem − låtsasmänniskorna. Förstår ni inte? Låtsasmänniskorna flyr från verkligheten. De låtsas att de reser bakåt i tiden och lever i London på Pepys tid, och i många perioder i det förflutna, men även där finner de vissa bojor, vissa inskränkningar av deras fria vilja och trygghet. Men här finns fullkomlig frihet och trygghet. Här skulle de kunna återvända till den enkelhet, till det okomplicerade liv de längtat efter. Hur fantastiskt det än låter så skulle låtsasmänniskorna anamma det.

− Är ni säker på det? frågade Flanders.

− Bergsäker.

− Men det är inte allt. Är det inte något mer?

− Det är en sak till, sade Vickers. Om det blev en plötslig efterfrågan på kolhydrater, skulle ni då kunna möta den?

− Jag tror att vi skulle kunna göra det. Vi skulle kunna ändra våra fabriker. Manickmarknaden är fördärvad nu och likaså kolhydratmarknaden. För att distribuera kolhydraterna skulle vi bli tvungna att upprätta något slags svartabörssystem. Om vi arbetade öppet skulle Crawford och hans gäng krossa oss.

− Till en början, kanske, instämde Vickers. Men inte särskilt länge. Inte när tiotusentals människor skulle vara beredda att slåss mot honom för att få sina kolhydrater.

− När kolhydraterna behövs, sade Flanders, så kommer de att finnas till hands.

− Låtsasmänniskorna kommer att tro, sade vickers. De är mogna att tro, de är mogna för vilken fantastisk tro som helst. För dem kommer det att bli ett korståg i fantasin. Mot en normal befolkning kanske vi inte har någon chans, men vi har en stor grupp eskapister som har drivits till sin eskapism därför att världen är sjuk. Det enda de behöver är en gnista, ett ord − något slags löfte att det finns en chans till en verklig flykt till skillnad mot den psykiska flykt de har drivits till. Det kommer att finnas många som vill komma till den här andra världen. Hur fort kan ni föra hit dem?

− Så fort de vill komma, sade Flanders.

− Kan jag räkna med det?

− Det kan ni räkna med.

Flanders skakade på huvudet.

− Jag vet inte vad ni planerar. Jag hoppas att ni anar rätt.

− Ni sade att jag gör det, konstaterade Vickers.

− Vet ni vad ni har att göra med? Vet ni vad Crawford planerar?

− Jag tror att han planerar krig. Han sade att det var ett hemligt vapen, men jag är övertygad om att det är krig.

− Men krig …

− Låt oss titta på kriget, sade Vickers, litet annorlunda än man någonsin har tittat på det, bara en liten aning annorlunda än historikerna ser på det. Låt oss se det som ett affärsföretag. För i fråga om vissa aspekter är det precis vad kriget är. När ett land går ut i krig betyder det att arbete och industri och resurser mobiliseras och kontrolleras av regeringar. Affärsmannen spelar en lika viktig roll som militären. Bankiren och fabrikören är lika viktiga kämpar som generalen.

Låt oss nu gå ett steg längre och föreställa oss ett krig som utkämpas enligt företagsekonomiska riktlinjer − i det strängt affärsmässiga intresset att vinna och bevara kontrollen över just de områden vi hotar. Krig skulle innebära att systemet av tillgång och efterfrågan skulle sättas ur spel och att vissa civila artiklar inte längre skulle tillverkas och att regeringarna skulle slå ned på var och en    

Som försökte sälja dem …

− Som bilar kanske, sade Flanders, som cigarettändare och kanske till och med rakblad.

− Just det, sade Vickers. På så sätt skulle de kunna vinna tid, för de behöver tid lika förtvivlat väl som vi behöver tid. Med militära förevändningar skulle de helt ta kontrollen över världsekonomin.

− Vad ni vill säga, sade Flanders, är att de tänker komma överens om att börja kriga.

− Det är jag övertygad om, sade Vickers. De skulle hålla krigshandlingarna på lägsta möjliga nivå. Kanske en bomb mot New York som vedergällning för en bomb mot Moskva och en mot Chicago som tack för en mot Leningrad. Nu fattar ni − ett begränsat krig, en överenskommelse gentlemän emellan. Bara tillräckligt mycket strider för att övertyga alla om att kriget var verkligt.

Men hur falskt det än var så skulle många människor dö och det skulle alltid finnas en risk att någon blev stött i kanten och i stället för en bomb mot Moskva kanske det blev två, eller tvärtom, eller en amiral kanske blev en liten aning för entusiastisk och en liten aning för noggrann och sänkte ett skepp som man inte hade kommit överens om eller en general kanske …

− det är fantastiskt, sade Flanders.

− Ni glömmer bort att de är mycket desperata. Ni glömmer bort att de kämpar, allihop, ryssar och amerikaner, fransoser och polacker och tjecker, för det sätt att leva som människan har byggt upp på Jorden. För dem måste vi se ut som den lömskaste fiende mänskligheten någonsin har mött. För dem är vi sagornas troll. De är vettskrämda.

− Och ni? sade Flanders.

− Jag skulle fara tillbaka till den gamla Jorden om det inte hade varit så att jag hade tappat bort snurran. Jag vet inte var jag blev av med den, men …

− Ni behöver inte snurran. Den var bara till för noviser. Det enda ni behöver göra är att önska er in i den andra världen. När ni väl har gjort det en gång är det ingen konst.

− Och om jag behöver få kontakt med er?

− Eb är er man, sade Flanders. Ta bara kontakt med Eb.

− Skickar ni tillbaka Asa och de andra?

− Det gör vi.

Vickers reste sig och sträckte fram handen.

− Men, sade Flanders, ni behöver inte ge er av riktigt än. Sätt er och ta en kopp kaffe till.

Vickers skakade på huvudet.

− Jag vill gärna komma i väg.

− Robotarna skulle kunna köra er till New York på nolltid, föreslog Flanders. Ni skulle kunna återvända till den gamla Jorden därifrån.

Vickers sade:

Jag vill ha tid på mig att tänka. Jag måste planera litet − ana skulle ni kalla det. Men jag tror att jag vill starta härifrån innan jag far till New York.

− Köp en bil, rådde Flanders. Hezekiah gav er tillräckligt mycket pengar för att ni skall kunna köpa en och ändå få pengar över. Eb har mer om ni behöver. Det skulle inte vara säkert att resa på något annat sätt. De har gillrat fällor för mutanterna. De är på sin vakt hela tiden.

− Jag skall vara försiktig, lovade Vickers.

 

43

Rummet var dammigt och fullt av spindelnät, och dess tomhet fick det att se mycket större ut än det var. Tapeterna flagnade från väggarna och sprickorna i murbruket sköt som ojämna blixtar från taket till golvet.

Men man kunde se att de flagnade tapeterna en gång hade varit färggranna, med små blomgirlander och den större bilden av en Dresdenherdinna som vaktade ulliga får och under dammet visste man att virket fanns kvar och fortfarande hade något av den gamla fernissan, berett att lysa igen när det räddades undan försummelsen.

Vickers vände sig långsamt om mitt i rummet och han såg att dörrarna fanns där de hade funnits och fönstren också i det andra rummet där han just hade rest sig ur stolen efter att ha ätit frukost. Men här stod köksdörren öppen och fönstren var mörka och förbommade.

Han tog ett par steg och han såg att han lämnade fotspår i dammet och att fotspåren började mitt i rummet. Det fanns inga fotspår som gick in mot rummets mitt. Spåren bara började där.

Han stod och såg på rummet och försökte rekonstruera det, inte som han hade sett det för mindre än sextio sekunder sedan utan som han hade sett det första gången för mer än tjugo år sedan.

Eller var det fantasier − betingade fantasier? Hade han någonsin faktiskt stått i det här rummet förut? Hade det någonsin funnits någon Kathleen Preston?

Han visste att en familj som hette Vickers, en fattig bondfamilj, hade bott mindre än två kilometer från den plats där han nu stod. Han tänkte på dem − på kvinnan, modig i sina trasiga kläder och i sin grå tröja; på mannen med den ynkliga bokhyllan bredvid sängen och hur han brukade sitta i sin urblekta overall och för stora skjorta och läsa böckerna i fotogenlampans svaga, gula sken; på pojken, en bångstyrig unge som inbillade sig alldeles för mycket och som en gång fort till sagolandet.

Maskerad, tänkte han − en bitter maskerad, spejare som skickats ut för att avlyssna vad fienderna sade. Men det hade varit deras arbete, och de hade gjort det väl och de hade sett sin son växa upp och av hans sätt att växa visste de att han inte var något bakslag utan att han verkligen var en av dem.

Och nu väntade de, de båda som hade spelat en enslig bondfamilj alla dessa oroliga år, som hade anpassat sig till en vanlig nisch som aldrig varit avsedd för sådana som de, på den dag då de kunde inta sina rättmätiga platser i det samhälle de hade lämnat för att hålla vakt i det stora tegelhuset som stod så stolt på sin kulle.

Han kunde inte vända dem ryggen och nu behövde han inte vända dem tyggen − för det fanns ingenting annat.

Han gick genom matsalen och längs tamburen till den stängda dörren på framsidan och han lämnade efter sig en rad fotspår i dammet.

Utanför dörren visste han att det inte fanns någonting − varken Ann eller Kathleen eller någon plats för honom − ingenting annat än den kalla plikten mot ett liv han inte hade valt.

Han hade sina stunder av tvivel då han körde genom landet och njöt av det goda han såg och hörde och luktade − de små byarna som slumrade i högsommarvärmen med sina cyklar och sneda leksaksvagnar, med sina skuggiga träd längs prydliga rader av hem; de tidiga sommaräpplenas första rodnad i fruktträdgårdarna; långtradarnas vänliga surrande när de vrålade fram längs motorvägarna; sättet som flickan bakom disken log på när han stannade vid ett matställe längs vägen för att dricka en kopp kaffe.

Det var inget fel, tänkte han för sig själv. Det var inget fel med de små byarna eller långtradarna eller med flickan som log. Människans värld var ett behagligt och fruktsamt ställe, ett gott ställe att leva på.

Det var då mutanterna och deras planer såg ut som en mardröm som klippts ur någon makaber söndagsbilaga och han undrade där han körde varför han inte helt enkelt körde av vägen och lät bilen stå medan han gick ut i detta goda liv som han såg åt alla håll. Säkert fanns det där en plats för en man som han; någonstans på de platta majsåkrarna, där de små byarna klamrade sig fast vid varenda korsväg, där man kunde finna frid och trygghet.

Men han insåg motvilligt att han inte bara sökte detta för dess egen skull. Han sökte en plats där han kunde gömma sig för det man kunde känna att det låg i luften. Då han ville ställa sin bil vid vägen och gå sin väg visste han att han reagerade på samma mycket djupa rädsla som låtsasmänniskorna när de flydde emotionellt till någon annan tid och plats. Det var driften att fly som fick honom att vilja lämna bilen och hitta ett gömställe i dessa majsåkrars lugn.

Men inte ens här, i kontinentens innersta jordbruksområde, fanns det någon verklig frid och trygghet. Det fanns en djurisk bekvämlighet och ibland en viss tanklös trygghet − om man aldrig läste en tidning eller hörde på radion eller pratade med folk. För han insåg att han kunde finna otrygghetens vägvisare överallt under de solbelysta exteriörerna, på varje tröskel och i varje hem och i varje drugstore i sitt hörn.

Han läste tidningarna och nyheterna var dåliga. Han lyssnade på radion och kommentatorerna talade om en ny och djupare kris än världen någonsin hade stått inför. Han hörde på folk som pratade i hotellvestibulerna där han stannade för att tillbringa natten eller på matställena där han stannade längs vägen. De pratade och skakade på huvudet och man kunde se att de var oroliga.

De sade:

− Vad jag inte kan förstå är hur allt har kunnat förändras så snabbt. För bara ett par veckor sedan såg det ut som om Öst och Väst skulle slå sig ihop mot den här mutanthistorien. De hade äntligen fått någonting de kunde slåss mot tillsammans i stället för att slåss mot varandra, men nu är de tillbaka igen och det är värre än någonsin.

De sade:

− Om ni vill veta min åsikt så är det de här rödingarna som har rört upp den här mutanthistorien. Sanna mina ord, det är de som ligger bakom alltsammans.

De sade:

− Det verkar helt enkelt inte möjligt. Här sitter vi i kväll en million mil från allt vad krig heter. Och i morgon …

Och i morgon och i morgon och i morgon.

De sade:

− Om jag fick bestämma så skulle jag ta kontakt med de där mutanterna. De har en del äss i rockärmen som skulle skicka rödingarna åt helvete.

De sade:

− Som jag sade för trettio år sedan skulle vi aldrig ha nedrustat efter Andra Världskriget. Vi skulle ha slagit mot dem då. Vi kunde ha tagit kål på dem på ett par månader.

De sade:

− Det jäkliga är att man aldrig vet. Det är aldrig någon som säger något och när de säger något så är det fel.

De sade:

− Jag skulle inte dra benen efter mig en enda förbannad minut. Jag skulle ta några bomber och ge dem på käften.

Han hörde på när de pratade och det var inte tal om någon kompromiss eller förståelse. I allt som sades fanns inget hopp om att kriget skulle kunna avvärjas.

− Om inte den här gången, sade de, så kommer alltsammans upp igen om fem år, eller tio, så det är lika gott att få det överstökat. Man måste slå först. I ett sånt här krig får man inga fler chanser. Det gäller dem eller oss …

Och det var då han till fullo förstod att till och med här, i nationens kärnområde, på gårdarna och i de små byarna, på matställena längs vägen, fanns det ett sjudande hat. Och det, tänkte han, var ett mått på den kultur som hade byggts upp på jorden − en kultur som grundades på hat och en fruktansvärd stolthet och en misstänksamhet mot alla som inte talade samma språk eller åt samma mat eller klädde sig likadant som man själv.

Det var en snedvriden mekanisk kultur av slamrande maskiner, en teknologisk värld som kunde förse folk med en djurisk bekvämlighet men inte med mänsklig rättvisa eller trygghet. Det var en kultur som hade arbetat med metaller, som hade trängt in i atomen, som hade bemästrat kemikalierna och byggt upp en komplicerad och farlig maskinpark. Den hade koncentrerat sig på det teknologiska och hade struntat i det sociologiska så att man kunde trycka på en knapp och förstöra en avlägsen stad utan att känna till, eller ens bry sig om, liven och vanorna, tankarna och förhoppningarna och tron hos de människor man dödade.

Under den glatta ytan kunde man höra maskinernas varnande muller; och kugghjulen och kedjehjulen, drivkedjan, generatorn, utan den mänskliga förståelsens surdeg, pekade käpprätt mot katastrofen.

Han körde och åt och körde igen. Han åt och sov och körde. Han såg på majsåkrarna och de rodnande äpplena i fruktträdgårdarna och hörde gräsklipparnas sång och kände klöverdoften och han såg upp mot skyn och han visste att Flanders hade haft rätt, att människan för att överleva måste muteras och att den mutation som behövdes för överlevnad måste vi vinna innan hatets storm kunde bryta ut.

Men det var inte bara nyheter som det annalkande kriget som fyllde dagspressens spalter och nyhetskommentatorernas jäktade kvarter.

Mutanthotet fanns fortfarande kvar och hatet mot mutanterna och de oupphörliga maningarna att man skulle hålla utkik efter mutanterna. Det förekom upplopp och lynchningar och manickaffärer som brändes.

Och någonting annat:

En smygande viskning hade spritt sig över landet. Man pratade om det på drugstoren i hörnet och vid de dammiga korsvägarna och i storstädernas skuggiga nattställen − viskningen att det fanns en annan värld, en splitter ny värld där man kunde börja leva på nytt, där man kunde fly från den nuvarande världens tusentals år av anhopade misstag.

Pressen var till en början på sin vakt mot historien. Sedan tryckte den försiktigt artiklar med mycket återhållsamma rubriker och nyhetskommentatorerna tycktes till en början vara precis lika försiktiga, men till slut gjorde de språnget. Bara några dagar senare var nyheterna om den andra världen och om de egendomliga, stjärnögda personerna som hade talat med någon annan (alltid med någon annan) som påstod att de kom därifrån lika viktiga som nyheterna om det annalkande kriget och som hatet mot mutanterna.

Man kunde känna att världen var på helspänn, lika spänd som en telefon som ringde plötsligt och genomträngande mitt i natten.

 

44

Cliffwood  efter mörkrets inbrott luktade och kändes som hemma och han körde längs dess gator och kände hur han fick en klump i halsen av känslan att ha förlorat något, för det var här han hade tänkt slå sig ned och ägna sina år åt att skriva, att fästa på papper de tankar som vällde upp inom honom.

Hans hus fanns här och möblerna och manuset och den primitiva hopsnickrade bokhyllan som rymde alla hans böcker, men det var inte längre hans hem, och nu visste han att det aldrig mer kunde bli det. Och det var inte allt, tänkte han. Jorden, den ursprungliga, mänskliga jorden − Jorden med stort J − var inte längre hans hem och kunde aldrig mer bli det.

Han skulle fara och träffa Eb först och när han hade träffat Eb skulle han fara till sitt eget hus och hämta manuset. Han kunde ge manuset åt Ann, tänkte han; hon skulle bevara det åt honom.

Vid närmare eftertanke skulle han bli tvingen att hitta något annat ställe att lägga det, för han ville inte träffa Ann − fast det var inte riktigt sant. Han ville faktiskt träffa henne, men han visste att han inte borde göra det, för nu låg mellan dem den nästan säkra kunskapen att han och hon var delar av ett enda liv.

Han bromsade in framför Ebs hus och satt där en stund och tittade på det och förundrade sig över hur prydligt huset och gården var, för Eb bodde ensam utan fru eller barn och det var inte vanligt att en ensam man höll ett hus så prydligt.

Han skulle bara träffa Eb en minut, skulle tala om för honom vad som hade hänt, vad som var på gång, skulle ordna så att de kunde hålla kontakt med varandra, skulle få veta av honom vad som kunde vara värt att veta.

Han stängde bildörren och gick över stigen och fumlade med handtaget till grinden som vette mot gården. Månskenet lyste ned mellan träden och stigen badade i ljus och han följde den till verandan och nu lade han för första gången märke till att det inte lyste i huset.

Han knackade på dörren. Efter några pokerpartier och andra sällsynta besök visste han att Eb inte hade någon ringklocka.

Inget svar. Han väntade och knackade till slut på igen och vände sig sedan bort från dörren och gick bort längs stigen. Kanske var Eb fortfarande nere vid garaget och arbetade litet övertid med ett brådskande arbete, eller kanske var han på krogen och tog en snabbis med grabbarna.

Han skulle sitta i bilen och vänta på Eb. Det skulle förmodligen inte vara värt att fara in i byns affärskvarter där man skulle känna igen honom.

En röst frågade:

− Letar ni efter Eb?

Vickers vände sig mot rösten. Det var grannen i huset bredvid, såg han, som stod vid staketet.

− Ja, sade Vickers. Jag letade efter honom.

Han försökte komma ihåg vem som bodde i huset bredvid Ebs, vem den här mannen på andra sidan staketet kunde vara. Någon han kände, någon som kunde känna igen honom.

− Jag är gammal vän till honom, sade Vickers. Hade bara mina vägar förbi. Tyckte att jag skulle titta in och hälsa på.

Mannen hade gått igenom ett hål i staketet och var på väg över gräsmattan.

Mannen frågade:

− Hur väl kände ni Eb?

− Inte särskilt bra, sade Vickers. Har inte träffat honom på en tio − femton år. Vi lekte tillsammans som barn.

− Eb är död, sade grannen.

− Död!

Grannen spottade.

− Han var en av de där förbannade mutanterna.

− nej, protesterade Vickers. Nej, det kunde han inte ha varit.

− Det var han. Vi hade en till, men han slapp undan. Vi misstänkte alltid att Eb kunde ha varnat honom.

Bitterheten och hatet i grannens ord fyllde Vickers med ren skräck.

Pöbeln hade dödat Eb och de skulle döda honom om de visste att han hade kommit tillbaka till staden. Och om bara en liten stund skulle de få veta det, för vilken minut som helst nu skulle grannen känna igen honom − nu visste han vem grannen var, den muskulöse individen som skötte köttdisken i stadens enda varuhus. Han hette − men det spelade faktiskt ingen roll.

− Jag tycker att jag har träffat er nån gång förut, sade grannen.

− Ni måste missta er. Jag har aldrig varit österut förut.

− Er röst …

Vickers slog till av alla krafter, började med knytnäven långt nere och slängde upp den i en lömsk båge, vred på kroppen för att lägga den bakom slaget.

Han träffade mannen i ansiktet och stöten av kött mot kött, av ben mot ben, snärtade till som en piska och mannen föll omkull.

Vickers väntade inte. Han snodde runt och rusade bort mot grinden. Han slet nästan loss bildörren från gångjärnen när han gick in. Han vred våldsamt om nyckeln och trampade på gasen och bilen for bort längs gatan och öste grus över buskarna med sina skrämda hjul.

Armen var bedövad av kraften i slaget och när han höll handen framför den upplysta instrumentbrädan såg han att knogarna var sargade och långsamt droppade blod.

Han hade några minuters försprång; grannen kanske behövde så lång tid på sig för att inse vad som hade hänt. Men när han väl kommit på fötter, när han väl kunde få tag på en telefon, skulle de börja jaga honom, skulle de komma tjutande genom natten på plågade däck, med hagelbössa och rep och gevär.

Och han måste komma undan. Nu fick han klara sig själv.

Eb var död, hade anfallits utan förvarning, säkert, utan någon chans att fly till den andra jorden. Eb hade skjutits ned eller hängts eller sparkats ihjäl. Och Eb hade varit hans enda kontakt.

Nu fanns det ingen utom han själv och Ann.

Och Ann visste förhoppningsvis inte ens om att hon var mutant.

Han kom fram till stora landsvägen, körde nedför dalen och gasade.

Det fanns en gammal övergiven väg ungefär femton kilometer bort längs landsvägen, kom han ihåg. Man kunde köra in bilen där och vänta tills det var säkert att köra ut igen. Fast att köra ut igen skulle förmodligen inte vara särskilt säkert.

Kanske skulle det vara bättre att köra till kullarna och gömma sig tills jakten var slut.

Nej, tänkte han för sig själv. Ingenting var säkert.

Och han hade ingen tid till övers.

Han måste komma åt Crawford, måste avvärja Crawford så gott han kunde. Och han måste göra det ensam.

Den övergivna vägen fanns där, halvvägs uppför en lång, brant kulle. Han körde in bilen där och studsade fram ungefär trettio meter. Sedan gick han ut och gick tillbaka till vägen.

Han gömde sig bakom en träddunge och såg hur bilarna tjöt förbi, men det gick inte att veta om någon av dem jagade honom.

Sedan kom en skranglig gammal lastbil långsamt uppför kullen och tjöt av ansträngning.

Han såg på den och började få en viss idé.

När den hann fram till honom såg han att det enda som stängde den där bak var en hög grind.

Han rusade ut på körbanan, sprang efter den, hann i fatt den och hoppade. Han fick tag med fingrarna och hävde sig upp, kastade sig över grinden och klättrade över de travade lådorna som bilen var lastad med.

Där kröp han ihop och stirrade ut på vägen bakom sig.

Ett jagat djur, tänkte han; jagat av människor som en gång hade varit hans vänner.

Efter ungefär femton kilometer stannade någon lastbilen.

En röst frågade:

− Har du sett någon en bit uppåt vägen? Någon som gick till fots kanske?

− Nej för fan, sade lastbilschauffören. Jag har inte sett en levande själ.

− Vi letar efter en mutant. Vi har räknat ut att han måste ha slängt bilen i diket.

− Jag trodde att vi hade rensat ut allihop, sade chauffören.

− Inte alla. Kanske stack han upp till kullarna. Om han gjorde det har vi honom fast.

− Du kommer att bli stoppad igen, sade en annan röst. Vi har låtit telefonlarmet gå åt båda hållen. Vägarna har spärrats.

− Jag skall hålla ögonen öppna, sade chauffören.

− Har du något vapen?

− Nej.

− Nå, håll utkik i alla fall.

När lastbilen rullade vidare såg Vickers de båda männen som stod på vägen. Månskenet blänkte i deras gevär.

Han började arbeta försiktigt, flyttade på några av lådorna och gjorde i ordning ett gömställe.

Han hade inte behövt besvära sig med det.

Lastbilen hejdades vid tre vägspärrar till. Inte vid någon av dem gjorde någon något mer än att lysa in i bilen. De verkade halvhjärtade i sitt sökande, övertygade om att de inte skulle hitta mutanten så lätt. Kanske trodde de att den här redan hade försvunnit liksom så många andra förvarnade mutanter hade gjort.

Men Vickers kunde inte tillåta sig att fly den vägen. Han hade ett arbete att utföra på den här Jorden.

 

45

Han visste vad han skulle finna vid affären, men han gick dit i alla fall för det var det enda ställe han kunde komma att tänka på där han skulle kunna få kontakt. Men det väldiga skyltfönstret var sönderslaget och huset som hade stått där hade krossats lika grundligt som om det hade kommit i vägen för en cyklon.

Pöbeln hade gjort sitt.

Han stod framför det gapande, sönderslagna fönstret och stirrade på kvarlevorna av huset och kom ihåg den dagen då han och Ann hade stannat på väg till busshållplatsen. Han kom ihåg att huset hade som såg ut som en flygande and och att ett solur hade stått på gården och det hade stått en bil på uppfarten, men bilen hade försvunnit helt och hållet. Förmodligen hade den släpats ut på gatan, tänkte han, och slagits sönder liksom hans egen bil hade slagits sönder i den där lilla staden Illinois.

Han vände sig bort från fönstret och gick långsamt bort längs gatan. Det hade varit dumt att gå till utställningslokalen, tänkte han för sig själv, men det hade funnits en chans − fast chansen hade varit liten. Han visste att alla hans chanser var små.

Han gick runt ett hörn och där, på ett dammigt torg på andra sidan gatan, hade en rejäl folkmassa samlats och lyssnade på någon som hade klivit upp på en parkbänk och som talade till dem.

Vickers gick lättjefullt över gatan och stannade mitt emot folkmassan.

Mannen på parkbänken hade tagit av sig kavajen och kavlat upp skjortärmarna och lossat på slipsen. Han talade nästan i samtalston, fast orden hördes tydligt tvärs över parken till den plats där Vickers stod.

− När bomberna kommer, sade mannen, vad kommer då att hända? De säger att vi inte skall vara rädda. De säger att vi skall stanna på våra arbetsplatser och inte vara rädda. De har sagt åt er att stanna kvar och inte vara rädda, men vad gör de när bomberna kommer? Kommer de att hjälpa er då?

Han tystnade och folkmassan var spänd, spänd och fruktansvärt tyst. Man kunde känna de knutna musklerna  som knep igen munnen och handen som kramade om hjärtat tills man blev alldeles kall i hela kroppen. Och man kunde känna rädslan …

− De kommer inte att hjälpa er, talade talaren om för dem, långsamt och tydligt. De kommer inte att hjälpa er, för ni kommer inte att kunna nås av någon hjälp. Ni kommer att vara döda, govänner. Tiotusentals döda. Döda i solen som flammade över staden. Döda och förvandlade till intet. Döda och rastlösa atomer.

Ni kommer att dö …

Långt borta hördes sirener och vid detta ljud rörde folkmassan på sig, nästan ilsket.

− Ni kommer att dö, sade talaren, och ni behöver inte dö, för det finns en annan värld som väntar på er.

Fattigdom är nyckeln till denna andra värld. Fattigdom är biljetten som kommer att föra er dit. De enda ni behöver göra är att sluta arbeta och ge bort allt ni har − och kasta bort allt ni har. Ni kan bara komma dit med tomma händer …

Sirenerna var närmare och folkmassan mumlade, rörde på sig, som ett stort djur som höll på att vakna. Ljudet av dess röst svepte över torget som lövens plötsliga prassel i vinden före stormen.

Talaren höjde handen igen och det blev genast tyst.

− Mina vänner, sade han, varför hör ni inte på? Den andra världen väntar. De fattiga går först. De fattiga och förtvivlade, de som denna värld där ni nu står inte längre har någon användning för. Enda sättet för er att komma dit är i fullkomlig fattigdom, med tomma händer, utan ägodelar.

I den andra världen finns inga bomber. Där kan ni börja på nytt, börja om från början. En helt ny värld, nästan precis likadan som den här världen, med träd och gräs och bördig mark och vilt i kullarna och fisk som kryllar i floderna. Ett sådant ställe som ni drömmer om. Och det finns fred.

Det hördes fler sirener nu och de kom närmare.

Vickers steg ned från trottoaren och rusade över gatan.

En polisbil sladdade rumt hörnet och kämpade för att komma under kontroll igen. Däcken tjöt mot vägbanan och sirenen klagade som i födslovåndor.

− Ursäkta?

Nästa framme vid andra trottoarkanten snubblade Vickers och föll omkull. Instinktivt tog han sig upp på händer och knän och tittade åt sidan. Han såg att polisbilen kom farande mot honom och han visste att han inte skulle klara det, att bilen skulle köra på honom innan han hann få fötterna under kroppen.

En hand sänktes från ingenstans och grep honom i armen och ryckte till och han fann att han kastades bort från gatan och över trottoaren.

En polisbil till kom runt hörnet, sladdade och tjöt med sina tillplattade däck, nästan som om den första hade farit tillbaka för att göra ny entré.

Folkmassan hade skingrats och sprang förtvivlat.

Handen drog i hans arm och halade upp honom och Vickers såg mannen för första gången, en man i sliten tröja med ett gammalt knivärr över kinden.

− Kvickt, sade mannen.

Knivärret slingrade sig när han uttalade orden, tänderna blixtrade till i ett ansikte som skuggades av polisonger.

Han knuffade in Vickers i en trång gränd mellan två hus och Vickers kurade ihop sig och rusade fram mellan tegelväggarna som reste sig på båda sidorna.

Han hörde hur mannen flämtade fram bakom honom.

− Till höger, sade mannen. En dörr.

Vickers grep tag i handtaget och öppnade dörren mot en mörk farstu.

Mannen gick in bakom honom och stängde dörren och de stod tillsammans i mörkret och flämtade efter språngmarschen. Ljudet från dem slog som ett dåligt hjärta i det trånga mörkret.

− Det var nära, sade mannen. De där snutarna började kvickna till. Man hinner knappt få i gång ett möte så …

Han avslutade inte meningen. I stället sträckte han ut armen och rörde vid Vickers arm.

− Följ mig, sade han. Var försiktig. En trappa.

Vickers följde efter, trevade sig nedför den knakande trappan medan den unkna källardoften blev allt starkare för varje steg han tog.

Nedanför trappan sköt mannen en filt som hängde ned åt sidan och de gick in i ett svagt upplyst rum. Det fanns ett gammalt utslitet piano i ett hörn och en hög med lådor i ett annat och mitt på golvet ett bord. Fyra män och två kvinnor satt runt det.

En av männen sade:

− Vi hörde sirenerna.

Ärransiktet nickade.

− Charley höll just på att komma i gång. Folkmassan var på god väg att börja skrika.

− Vem är din vän, George? frågade en annan.

− Han sprang, sade George. Polisbilen fick honom nästan.

De såg intresserat på Vickers.

− Vad heter du, kompis? frågade George.

Vickers talade om det för dem.

− Är han okej? frågade någon.

− Han var där, sade George, Han sprang.

− Men är det säkert …

− Han är okej, sade George, men Vickers lade märke till att han sade det alltför eftertryckligt, alltför envist, som om han nu insåg att han kanske hade gjort misstaget att ta hit en fullkomlig främling.

− Ta dig en klunk, sade en av männen.

Han sköt över en flaska åt Vickers över bordet.

Vickers satte sig i en stol och tog emot flaskan.

En av kvinnorna, den som såg bäst ut av de båda, sade åt honom:

− Jag heter Sally.

Vickers sade:

− Roligt att träffas, Sally.

Han såg sig omkring. Ingen av de andra tycktes vara beredda att presentera sig.

Han lyfte på flaskan och drack. Det var billig smörja. Han satte nästan i halsen.

Sally sade:

− Är du aktivist?

− Ursäkta?

− Aktivist eller purist?

− Han är aktivist, sade George. Han var inne i hopen tillsammans med de andra.

Vickers kunde se att George svettades litet, rädd att han hade misstagit sig.

− Han ser då sannerligen inte sån ut, sade en av männen.

− Jag är aktivist, sade Vickers, för han förstod att det var vad de ville att han skulle vara.

− Han är som jag, sade Sally. Han är principiell aktivist men med puristiska sympatier. Stämmer inte det? frågade hon Vickers.

− Ja, sade Vickers. Ja, det gör väl det.

Han tog en klunk till.

− Vilken period har du? frågade Sally.

− Vilken period? sade Vickers. Ja, visst ja, vilken period.

Och han kom ihåg fru Leslies vita, spända ansikte då hon frågade honom vilken period han trodde skulle vara mest spännande.

− Karl II, sade han.

− Det där gick litet långsamt, sade en av männen misstänksamt.

− Jag prövade litet av varje först, sade Vickers. Det tog en god stund innan jag kom på vilken jag föredrog.

− Men du bestämde dig för Karl II, sade Sally.

− Just det.

− För min del, sade Sally, så är det aztekerna.

− Men aztekerna …

− Jag vet, sade hon. Det är egentligen inte riktigt rättvist, eller hur? Man vet egentligen så litet om aztekerna. Men på så sätt kan jag hitta på efter hand. Det blir så mycket roligare på så sätt.

George sade:

− Det är bara förbannade dumheter alltsammans. Kanske var det okej att hålla på med dagböcker och låtsas att man var någon annan när det inte fanns någonting annat att göra. Men nu har vi någonting annat att göra.

− George har rätt, nickade den andra kvinnan.

− Det är ni aktivister som har fel, invände Sally. Grunden för låtsasrörelsen är förmågan att lyfta sig ur sin nuvarande tid och plats och projicera sig till en annan tidsålder,

− Hör nu på, sade George. Jag …

− Å, jag håller med om, sade Sally, att vi måste arbeta för den här andra världen. Det är ett sådant tillfälle som vi har velat ha hela tiden. Men det betyder inte att vi måste ge upp …

− Håll käften, sade en av männen, den stora karln vid bordets kortände. Sluta gräla. Det här är inte rätta stället.

Sally sade åt Vickers:

− Vi har möte i kväll. Skulle ni vilja komma?

Han tvekade. I det skumma ljuset kunde han se att de såg på honom allihop.

− Visst, sade han. Visst. Det skulle vara ett nöje.

Han sträckte ut handen efter flaskan och tog en klunk till. Sedan lät han den gå vidare till George.

− Ingen rör sig på ett tag, sade George. Inte förrän de där snutarna har fått en chans att svalka ned sig ch fölitet.

Han tog en klunk och lät flaskan gå vidare.

 

46

Mötet höll just på att komma i gång när Sally och Vickers kom dit.

− Kommer George att vara här? frågade Vickers.

Sally skrattade till.

− George här? frågade hon.

Vickers skakade på huvudet.

− Jag antar att han inte är den typen.

− George är en buse, sade Sally. Efterlyst. En född organisatör. Hur det kom sig att han inte blev kommunist lär jag aldrig kunna förstå.

− Och du? Sådana som du?

− Vi är propagandisterna, sade hon. Vi går på mötena. Vi pratar med folk. Vi får dem intresserade. Vi missionerar och omvänder folk som sedan går ut och predikar. När vi får dem lämnar vi över dem till sådana som George.

Änkenåden som satt vid bordet knackade med papperskniven som hon använde som ordförandeklubba.

− Snälla ni, sade hon med plågad röst. Snälla ni. Nu måste vi få ordning på mötet.

Vickers höll en stol åt Sally och satte sig sedan själv. De andra i rummet började lugna sig.

Vickers såg att rummet egentligen var två rum − ett vardagsrum och en matsal. De franska dörrarna mellan rummen hade slagits upp så att de båda rummen blev ett.

Övre medelklass, tänkte han. Precis tillräckligt snobbig för att inte vara vulgär, men utan de verkligt rikas storslagenhet och smak. Äkta tavlor på väggarna och en provencalsk öppen spis och möbler som förmodligen var från en eller annan period, fast han inte kunde säga vilken.

Han såg på ansiktena omkring sig och försökte placera dem. En direktörstyp där borta − en fabrikörs representant, trodde han. Och den där som behövde klippa sig kanske var konstnär eller författare, fast inte särskilt framgångsrik. Och kvinnan med det järngrå håret och utomhussolbrännan var med största sannolikhet medlem av någon ridkrets.

Men han visste att det inte spelade någon roll. Här var det övre medelklass i ett hyreshus med dörrvakt i uniform medan det i andra änden av staden höll ett annat möte i en bostad där det aldrig hade funnits någon dörrvakt. Och i de små byarna och i de mindre städerna möttes de i villor, kanske hemma hos bankiren eller frisören. Och överallt skulle någon slå klubban i bordet och säga att det måste bli ordning på mötet. Vid de flesta mötena skulle det också finnas en man eller en kvinna som Sally som väntade på att få tala med medlemmarna och hoppades på att kunna omvända några.

Änkenåden sade:

− Fröken Stanhope är den första medlemmen på vår lista som skall läsa i kväll.

Sedan lutade hon sig nöjd bakåt, nu när hon äntligen hade lugnat ned dem och fått i gång mötet.

Fröken Stanhope reste sig och Vickers såg att hon var en personifiering av en besviken kvinnlig kropp och själ. Hon var fyrtio år, skulle han tro, och hade ingen man, och hon hade ett arbete som om ytterligare femton år skulle göra henne ekonomiskt oberoende − och ändå flydde hon för en vålnad, sökte tillflykt bakom en annan personlighets mantel, en personlighet från det förflutna.

Hennes röst var tydlig och stark, men blev lätt tillgjord, och hon läste med hakan högt som en som studerade talteknik, vilket fick hennes hals att se magrare ut än den var.

− Ni kanske kommer ihåg, sade hon, att min period är amerikanska inbördeskriget. Platsen är Sydstaterna.

Hon läste:

Den 13 oktober 1862 − Fru Hampton skickade sin vagn att hämta mig i dag. Gamle Ned, en av hennes få återstående betjänter, körde, eftersom de flesta av de andra har rymt och lämnat henne fullkomligt utblottad på hjälp. I denna situation befinner sig också många av oss andra …

En flykt, tänkte Vickers. En flykt till krinolinernas och ridderlighetens tid, till ett krig från vilket tiden hade svept bort smutsen och blodet och ångesten, och vars ömkliga deltagare, både män och kvinnor, det hade förvandlat till blott och bart den romantiska nostalgins gestalter.

Hon läste:

… Isabella var där och jag var glad över att få träffa henne, ty det hade gått tre år sedan vi möttes den där gången i Alabama …

Naturligtvis var det en flykt. Och ändå förvandlades nu denna flykt till ett beredvilligt verktyg för att förkunna den andra världens evangelium, den fredliga andra världen bakom den trötta och blodiga Jorden.

Tre veckor, tänkte han. Inte mer än tre veckor och de är redan organiserade, med folk som George som sköter skrikandet och springandet och då och då döendet, och folk som Sally som gör det underjordiska arbetet.

Och ändå, trots att de har den andra världen framför sig, trots att de äger löftet om ett liv av det slag som de söker så klamrar de sig fortfarande fast vid det magnoliadoftande förflutnas nostalgiska ritual. Det var kännetecknet på det tvivel och den förtvivlan som låg över dem, som fick dem att vägra att ge upp sin dröm av fruktan för att verkligheten, om de sträckte ut händerna efter den, skulle försvinna när de rörde vid den.

Fröken Stanhope fortsatte att läsa:

Jag satt en timme bredvid gamla fru Hamptons säng och läste ”Fåfängans marknad”, en bok som hon tycker om sedan hon själv läst den, och sedan hon fått den läst för sig sedan hon blev sjuk, fler gånger än hon kan komma ihåg …

Men även om några av dem fortfarande klamrade sig fast vid den parfymerade drömmen så fanns det andra, sådana som George, bland dem, ”aktivisterna” som kämpade för det löfte de förnam i den andra världen, och varje dag skulle de bli fler och fler som kände igen löftet och gick ut och arbetade för det.

De skulle låta ryktet gå och de skulle fly från polisen när sirenerna tjöt och de skulle gömma sig i mörka källare och komma ut igen när polisen var borta.

Ordet är säkert, tänkte Vickers. De har lagts i händer som kommer att vakta och vårda det, som inte kan göra annat än vakta och vårda det.

Fröken Stanhope läste vidare och den gamla änkenåden satt bakom sitt bord och nickade en liten aning sömnigt, men fortfarande med ett fast grepp om papperskniven, och alla de andra hörde på, några artigt men de flesta med ett allt uppslukande intresse. När lässtunden var slut skulle de ställa frågor om forskningsarbetet och be att få vissa punkter klargjorda och skulle föreslå förändringar i dagboken och skulle berömma fröken Stanhope för hennes lysande arbete. Sedan skulle någon annan resa sig och läsa om sitt liv vid någon annan tid, på någon annan plats, och än en gång skulle de alla sitta och höra på och upprepa föreställningen.

Vickers kände hur fåfängt alltsammans var, kände den döda, ömkliga hopplösheten. Det var som om rummet fylldes med magnoliadoften, rosendoften, kryddoften från många dammiga år.

När fröken Stanhope hade läst färdigt och när rummet rördes av frågor som ställdes och frågor som skulle ställas reste han sig tyst ur stolen och gick ut på gatan.

Han såg att stjärnorna lyste. Och det påminde honom om någonting.

I morgon skulle han gå och hälsa på Ann Carter.

Och det var fel, det visste han. Han borde inte träffa Ann Carter.

 

47

Han ringde på dörren och väntade. När han hörde hennes steg mot golvet visste han att han borde vända sig bort från dörren och springa. Han hade ingen rätt att komma hit och han visste att han inte borde ha gjort det − han borde ha gjort allt i tur och ordning och det fanns ingen anledning till att han skulle träffa henne över huvud taget, för drömmen om henne var lika död som drömmen om Kathleen.

Men han hade varit tvungen att komma, bokstavligt talat tvungen. Han hade hejdat sig två gånger framför dörren till hyreshuset och sedan vänt om och gått sin väg igen. Den här gången hade han inte vänt om, kunde han inte vända om, utan han hade gått in och nu stod han här framför hennes dörr och lyssnade på stegen som kom emot honom.

Och vad skulle han säga henne, undrade han vilt, när dörren öppnades? Vad skulle han göra då? Gå in som om ingenting alls hade hänt, som om han var den samme och hon den samma som de hade varit när de träffades sist?

Skulle han tala om för henne att hon var mutant, och inte bara det utan android, en tillverkad kvinna?

Dörren öppnades och hon var en kvinna, lika vacker som han mindes henne, och hon sträckte fram handen och drog in honom och stängde dörren efter dem och ställde sig med ryggen mot den.

− Jay, sade hon. Jay Vickers.

Han försökte tala, men han kunde inte. Han stod bara där och tittade på henne och tänkte: Det kan inte vara sant. Det är helt enkelt inte sant.

− Vad hände, Jay? Du sade att du skulle tinga mig.

Han sträckte fram armarna fast han kämpade emot, och hon gjorde en snabb, nästan förtvivlad rörelse och låg i dem. Han höll henne tätt intill sig och det var som om de båda stod i den sista trösten i ett elände som var och en hade trott att den andra inte kände till. 

− Först trodde jag bara att du var litet tokig, sade hon. Jag kom ihåg en del av vad du hade sagt på telefon från den där staden i Wisconsin och jag var nästan säker på att det var något fel med dig − att du hade blivit litet vrickad. Sedan började jag komma ihåg ett och annat, egendomliga små saker som du hade gjort eller sagt eller skrivit och …

− Ta det lugnt, Ann, sade han. Du behöver inte tala om det för mig.

− Jay, har du någonsin undrat om du är riktigt mänsklig? Om det inte kanske fanns någonting hos dig som inte riktigt stämde överens med det vanliga mönstret − någonting omänskligt?

− Ja, sade han. Det har jag ofta undrat.

− Det är jag säker på att du inte är. Riktigt mänsklig, menar jag. Och det gör ingenting, för jag är inte heller mänsklig.

Då höll han henne hårdare. Då han kände hennes armar omkring sig så visste han till slut att här fanns till slut de två som klamrade sig fast vid varandra, två dystra själar, vilsna och utan vänner i ett hav av människor. Ingen av dem hade någon annan än den andra. Även om de inte älskade varandra måste de ändå hålla ihop mot världen.

Telefonen surrade där den stod på bordet och de hörde den knappt.

− Jag älskar dig, Ann, sade han, och en del av hans hjärna som inte var en del av honom själv utan en kall, oengagerad iakttagare som stod vid sidan om, påminde honom om att han hade vetat att han inte kunde älska henne, att det var omöjligt och omoraliskt och löjligt att älska någon som kanske stod honom närmare än en syster, vars liv säkert en gång hade varit en del av hans eget liv och som än en gång skulle blandas med hans liv i en annan personlighet som kanske inte var medveten om dem.

− Jag kom ihåg, sade Ann med oklar och avlägsen röst. Och jag har inte fått rätsida på det.

Han frågade med läppar som var stela av rädsla:

− Vad kom du ihåg, Ann?

− En promenad jag tog med någon. Jag har försökt men inte kunnat komma ihåg vad han hette, fast jag skulle känna igen hans ansikte till och med efter alla dessa år. Vi gick genom en dal från ett stort tegelhus som stod uppe på en kulle där dalen tog slut. Vi gick genom dalen och det var vår för vildapeln blommade och fåglarna sjöng och det lustiga med den där promenaden är att jag vet att jag aldrig har tagit den, men jag minns den. Hur kan man minnas något, Jay, när man vet att det aldrig har hänt

− Jag vet inte, sade Vickers. Inbillning kanske. Något du har läst någonstans.

Men så var det, det visste han. Detta var beviset på vad han hade misstänkt.

De var tre stycken, hade Flanders sagt, tre androider som gjorts av ett enda människoliv. De tre måste vara han själv och Flanders och Ann Carter. För Ann kom ihåg den förtrollade dalen så som han kom ihåg den − men eftersom han var man hade han gått med en kvinna som hette Kathleen Preston, och eftersom Ann var kvinna hade hon gått med en man vars namn hon inte kunde komma ihåg. Och när och om hon kom ihåg det skulle det naturligtvis vara fel. För om han hade gått med någon så hade det inte varit med en flicka som hette Kathleen Preston utan med en flicka som hette något annat.

− Och det är inte allt, sade Ann. Jag vet vad andra människor tänker. Jag …

− Snälla Ann, sade han.

− Jag försöker låta bli att veta vad de tänker, nu när jag inser att jag kan göra det. Fast nu vet jag att jag har gjort det, mer eller mindre omedvetet, för jämnan i åratal. Förutsett vad folk skulle säga. Skrämt upp dem. Vetat om deras invändningar innan de ens hunnit uttala dem. Vetat vad som skulle tilltala dem. Jag har varit en god affärskvinna, och det kanske är anledningen. Jag kan tränga in i andra människors psyken. Jag gjorde det häromdagen. När jag för första gången misstänkte att jag kunde göra det försökte jag med vilja, bara för att se om jag kunde eller om det bara var som jag inbillade mig. Det var inte lätt, och jag är inte särskilt bra på det än. Men jag kunde göra det! Jay, jag kunde …

Han höll henne tätt intill sig och tänkte: Ann är en av telepaterna, en av dem som kan färdas ut mot stjärnorna.

− Vad är vi, Jay? frågade hon. Tala om för mig vad vi är!

Telefonen skrek åt dem.   

− Senare, sade han. Det är inte så fruktansvärt illa. På sätt och vis är det underbart. Jag kom tillbaka därför att jag älskade dig, Ann. Jag försökte stanna borta, men jag kunde inte. För det är inte rätt …

− Det är rätt, sade hon. Å, Jay, det är det rättaste som någonsin har funnits. Jag bad att du skulle komma tillbaka till mig igen. När jag visste att något var fel var jag rädd att du inte skulle … att du kanske inte skulle kunna, att någonting fruktansvärt kanske hade hänt dig. Jag bad och bönen var fel för det var främmande för mig att be och jag kände mig som en fruktansvärd hycklare …

Telefonsignalerna blev till en envis morrning.

− Telefonen, sade hon.

Han släppte henne och hon gick till skrivbordet och satte sig och lyfte på luren medan han stod och såg på rummet och försökte få det och Ann att stämma överens med hans minnen av dem.

− Det är till dig, sade hon.

− Till mig?

− Ja, telefon. Visste någon att du skulle komma hit?

Han skakade på huvudet men gick fram och tog luren och stod och balanserade den i handen och försökte gissa vilka som kunde ringa honom och varför de ringde.

Plötsligt visste han att han var rädd, kände hur svetten trängde fram under armarna därför att han visste att det bara kunde vara en person i andra änden.

En röst sade:

− Det är neanderthalaren, Vickers.

− Med klubba och allt? frågade Vickers.

− Med klubba och allt, sade Crawford. Vi har ett ben att gnaga på.

− På ert kontor?

− Det står en taxi utanför och väntar på er.

Vickers skrattade och ljudet länt lömskare än han hade tänkt.

− Hur länge har ni spårat mig?

Crawford skrockade.

− Ända sedan Chicago. Vi har våra analysatorer överallt i landet.

− Fångar de upp mycket?

− Ett och annat.

− Litar fortfarande på det hemliga vapnet?

− Visst litar jag på det, men …

− Fortsätt bara, sade Vickers. Ni talar med en vän.

− Jag måste lägga det i era händer, Vickers. Jag måste faktiskt lägga det i era händer. Men kom över hit kvickt.

Han lade på luren. Vickers tog luren från örat och stirrade på den ett ögonblick. Sedan lade han tillbaka den.

− Det var Crawford, sade han till Ann. Han vill prata med mig.

− Är allt som det skal, Jay?

− Allt är som det skall.

− Kommer du tillbaka?

− Jag kommer tillbaka, sade Vickers.

− Vet du vad du gör?

− Nu vet jag, sade Vickers. Nu vet jag vad jag gör.

 

48

Crawford pekade på stolen bredvid skrivbordet. Vickers såg till sin förvåning att det var samma stol som han hade suttit i när han kom till kontoret för bara några veckor sedan, med Ann.

− Trevligt att träffas igen, sade Crawford. Jag är glad att vi kan ses.

− Era planer måste gå bra, sade Vickers. Ni är älskvärdare än när jag träffade er sist.

− Jag är alltid älskvärd. Oroad och rädd ibland, men alltid älskvärd.

− Ni ha inte plockat upp Ann Carter.

Crawford skakade på huvudet.

− Vi har ingen anledning. Inte ännu.

− Men ni bevakar henne.

− Vi bevakar er allihop. De få som finns kvar.

− Vi kan komma obevakade när vi vill.

− Det tvivlar jag inte på, erkände Crawford, men varför är ni kvar? Om jag var mutant skulle jag inte vara här.

− Därför att vi har besegrat er, och det är ni som vet det, sade Vickers.

Han önskade att han hade varit hälften så säker som han hoppades att han lät.

− Vi kan öppna krig, sade Crawford. Vi behöver bara lyfta ett finger så börjar skjutandet.

− Det gör ni inte.

− Ni har spelat för hårt. Ni har pressat oss en liten aning för hårt. Nu måste vi göra det − som ett sista försvar.

− Ni menar idén om den andra världen?

− Just det, sade Crawford.

Han satt och stirrade på Vickers med ljusblå kulhålsögon som plirade fram mellan köttvecken.

− Vad tycker ni att vi skall göra? frågade han. Stå stilla och låta er platta till oss? Ni försökte med manickerna och vi stoppade dem med som jag måste erkänna ganska våldsamma metoder. Men nu är det det här andra. Manickerna fungerade inte så ni försökte med en idé, en religion, ett stycke parkbänksfanatism − säg mig, Vickers, vad kallar ni den här historien?

− Rena rama sanningen, sade Vickers.

− Vad det än är så är det bra. För bra. Det krävs ett krig för att stoppa det.

− Ni skulle väl kalla det undergrävande, antar jag.

− Det är undergrävande, sade Crawford. Redan, bara några dagar sedan det börjat, har det visat resultat. Folk som slutar arbeta, som går bort från sina hem, som kastar bort sina pengar. Fattigdom, säger de. Det var nyckeln till den andra världen. Vad är det ni har kokat ihop, Vickers?

− Vad händer de där människorna? De som lämnar sina jobb och kastar bort sina pengar. Har ni kollat vad som händer dem?

Crawford lutade sig framåt i stolen.

− Det är det som skrämmer oss. De där människorna försvann; innan vi hann få tag på dem försvann de.

− De for till den andra världen, sade Vickers.

− Jag vet inte vart de for, men jag vet vad som kommer att hända om vi låter dem fortsätta. Våra arbetare kommer att lämna oss, först några stycken och sedan fler och fler och till slut …

− Om ni vill sätta i gång det där kriget så tryck på knappen nu.

− Vi tänker inte låta er göra det här mot oss, sade Crawford. Vi kommer att stoppa er på något sätt. Vickers reste sig och lutade sig över skrivbordet.

− Ni är slut, Crawford. Det är vi som inte tänker låta er och er värld fortsätta. Det är vi …

− Sätt er, sade Crawford.

Ett ögonblick stirrade Vickers på honom. Sedan satte han sig långsamt igen.

− Det är en sak till, sade Crawford. Bara en sak till. Jag berättade för er om analysatorerna i det här rummet. Nå, de finns inte bara i det här rummet. De finns överallt. På järnvägsstationer, busshållplatser, hotellvestibuler, restauranger …

− Jag trodde det. Det var på så sätt ni fick tag på mig

− Jag har redan varnat er en gång. Förakta oss inte för att vi bara är människor. Med en organiserad världsindustri kan man göra mycket och man kan göra det snabbt.

− Ni lurar er själv, sade Vickers. Ni har fått veta en massa saker genom de där analysatorerna som ni inte ville veta.

− Till exempel?

− Till exempel att en massa av era fabrikörer och bankirer och andra medlemmar i er organisation i själva verket är de mutanter ni slåss mot.

− Jag sade att jag måste lägga det i era händer. Skulle ni ha någonting emot att tala om för mig hur ni ha smugglat in dem?

− Vi har inte smugglat in dem, Crawford.

− Ni har inte …

− Låt oss börja från början, sade Vickers. Låt mig fråga er vad en mutant är för något.

− Tja, jag antar att det är en vanlig människa som har några extra förmågor, en bättre förståelse, en förståelse av vissa saker som vi andra inte kan fatta.

− Och anta att någon var mutant och inte visste att han var det utan betraktade sig som en vanlig människa. Vad skulle då hända? Var skulle han då hamna? Skulle han bli läkare, advokat, tiggare, tjuv? Han skulle hamna någonstans på toppen. Han skulle bli en utmärkt läkare eller en klyftig advokat eller konstnär eller en mycket framgångsrik redaktör eller författare. Han kanske till och med skulle bli fabrikör eller bankir.

De blå kulhålsögonen stirrade från Crawfords ansikte.

− Ni, sade Vickers, har lett en av de bästa mutantgrupperna i världen i dag. Män som vi inte kunde röra vid därför att de var alltför hårt bundna vid den normala världen. Och vad tänker ni göra åt det, Crawford?

− Inte ett enda dugg. Jag tänker inte tala om det för dem.

− Då skall jag göra det.

− Nej, det skall ni inte, sade Crawford. För ni personligen är slut. Hur tror ni att ni har kunnat leva så här länge trots alla våra analysatorer? Därför att jag har låtit er leva, just därför.

− Ni trodde att ni kunde sluta ett avtal.

− Kanske gjorde jag det. Men inte nu längre. Ni var en tillgång en gång i tiden. Nu är ni en fara.

− Kastar ni mig åt vargarna?

− Det är precis vad jag gör. Adjö, herr Vickers. Det var trevligt att lära känna er.

Vickers reste sig från stolen.

− Vi ses igen.

− Det, sade Crawford, är någonting jag tvivlar på.

 

49

Vickers for ned i hissen och tänkte i rasande fart.

Det skulle ta Crawford ungefär en halvtimme att sprida ut att han var oskyddad, att han var lovligt byte, att vem som helst kunde knäppa honom och att han skulle ligga ogill.

Om det bara hade gällt honom själv skulle problemet ha varit lätt, men nu var det Ann.

Ann skulle utan tvivel också bli lovligt byte, för nu var tärningen kastad, nu låg korten på bordet, och Crawford var inte av det slaget att han skulle följa några spelregler nu.

Han måste komma åt Ann. Komma åt henne och tala om det för henne fort, hindra henne från att fråga något och få henne att förstå.

På bottenvåningen steg han ur med de andra passagerarna. Då han gick sin väg såg han att hisskonduktören lämnade dörren öppen och rusade mot en telefonhytt.

Rapporterar mig, tänkte han. Det fanns en analysator i hissen och den gav ifrån sig något slags signal som bara hisskonduktören kunde uppfatta. Och det fanns andra analysatorer överallt, hade Crawford sagt, på järnvägsstationer och busshållplatser och restauranger − överallt dit man kunde ta vägen.

Så snart någon av analysatorerna hade upptäckt en mutant skulle det meddelas någonstans − till en utrotningspluton kanske − och de skulle jaga upp mutanten. Kanske upptäckte de honom med portabla analysatorer, eller kanske fanns det andra sätt att få syn på honom, och så snart de hade upptäckte honom skulle allt vara över.

Allt skulle vara över därför att mutanten inte skulle veta, därför att han inte skulle förvarnas om den död som jagade honom. Om han fick ett ögonblicks förvarning, om han fick ett ögonblick på sig att koncentrera sig, så kunde han försvinna så som mutanterna hade försvunnit efter behag när Crawfords män hade försökt spåra dem för att kunna förhandla.

Vad var det Crawford hade sagt?

− Man ringer på dörren och väntar. Man sitter i ett rum och väntar.

Men nu var det ingen som ringde på dörren.

De sköt ned en från bakhåll. De slog till i mörkret. De visste vem man var och de dödsmärkte en. Och man hade inte en chans för man blev inte förvarnad.

Det var så Eb hade dött och alla de andra som hade dött, nedhuggna utan en chans därför att Crawfords män inte hade råd att ge en dödsmärkt ett ögonblicks chans.

Det var bara det att förut hade man alltid då man fick syn på Jay Vickers vetat att han var en av de få som inte fick antastas − han och Ann och kanske ett par till.

Men nu skulle det vara annorlunda. Nu var han bara en mutant som alla andra, en jagad råtta precis som alla de andra.

Han kom ut på trottoaren utanför huset och stod ett ögonblick och såg längs gatan åt båda hållen.

En taxi, tänkte han. Men det skulle finnas en analysator i taxin. Fast vad den saken beträffade så fanns det analysatorer överallt. Det måste finnas en i Anns hyreshus. Hur kunde Crawford annars ha fått veta så snabbt att han hade kommit dit?

Det fanns inget sätt för honom att slippa undan analysatorerna. Det fanns inget sätt att gömma sig eller hindra dem från att veta vart han var på väg.

Han gick fram till trottoarkanten och vinkade till sig en ledig taxi. Taxin körde fram och han klev in och talade om adressen för chauffören.

Mannen gav honom en förvånad blick.

− Ta det lugnt, sade Vickers. Ni kommer inte att råka illa ut så länge ni inte försöker göra något.

Chauffören svarade inte.

Vickers kurade ihop sig på stolskanten.

− Det är okej, kompis, sade chauffören till slut. Jag tänker inte försöka något.

− Det är fint, sade Vickers. Då far vi.

Han såg hur kvarteren gled förbi, höll ett öga på chauffören, höll utkik efter alla rörelser som kunde avslöja att det fanns en mutant i taxin. Han såg inga.

En tanke slog honom. Tänk om de väntade i Anns lägenhet? Tänk om de genast hade farit dit och funnit henne där och väntade på honom nu?

Det var en risk, beslöt han, som han var tvungen att ta.

Taxin stannade framför huset. Vickers öppnade dörren och rusade ut. Chauffören trampade gasen i botten utan att vänta på att få betalt.

Vickers sprang mot dörren, struntade i hissen och rusade uppför trappan.

Han kom fram till Anns dörr och grep tag i handtaget och vred om det, men den släta metallen gled under fingrarna på honom. Dörren var låst. Han ringde på och ingenting hände. Han ringde om och om igen. Sedan gick han baklänges till motsatta väggen och kastade kroppen framåt genom korridoren och slog in i dörren. Han kände hur den gav efter något. Han gick baklänges igen. Tredje gången han försökte slets låset upp och han föll in.

− Ann! skrek han och for upp.

Inget svar.

Han sprang genom rummen och det fanns ingen där.

Han stod ett ögonblick och började svettas.

Ann var borta! De hade inte mycket tid på sig och Ann var borta.

Han rusade ut genom dörren och nedför trappan.

När han kom ned till trottoaren höll bilarna på att köra fram, tre stycken i rad, och det fanns två till på andra sidan gatan. Män vällde ut ur dem, beväpnade män.

Han försökte vända om och ta sig in genom dörren igen och då han vände sig om stötte han ihop med någon och han såg att det var Ann med famnen full av kassar och ur en av kassarna såg han att ett selleriknippes bladrika överdel stack upp.

− Jay, sade hon. Jay, vad står på? Vad är det här för män?

− Kvickt, sade han. Kom in i huvudet på mig. Som du gjorde med de andra. Som du vet vad folk tänker.

− Men …

− Kvickt!

Han kände hur hon kom in i huvudet på honom, hur hon trevade efter hans tankar och grep tag i dem.

Någonting träffade stenväggen alldeles ovanför deras huvuden och studsade upp mot skyn med ett tjut från plågad metall.

− Häng med, sade han. Vi skall bort härifrån.

Han blundade och önskade sig till den andra jorden, med all den iver och viljekraft han kunde uppbåda. Han kände hur Anns sinne darrade och sedan halkade han och föll. Han slog huvudet i någonting hårt och stjärnor snurrade runt i huvudet på honom och någonting drog i hans hand och någonting annat föll ned ovanpå honom.

Han hörde ljudet av vinden som blåste i träden. Han slog upp ögonen och det fanns inga hus.

Han låg platt på rygg nedanför en grå granitbumling. En kasse låg på magen på honom, och en knippe selleri stack ut ur den.

Han satte sig upp.

− Ann! ropade han.

− Här är jag, sade hon.

− Mår du bra?

− Fysiskt ja, men inte psykiskt. Vad hände?

− Vi föll ned från den där stenen, sade Vickers.

Han reste sig och räckte henne handen för att hjälpa henne att resa sig.

− Men stenen, Jay. Var är vi?

− Vi är i den andra världen, sade Vickers.

De stod tillsammans och såg ut över landet − vilt, öde och skogbeväxt, med stora stenar här och var och med granitkanter som stack ut från sluttningarna.

− Den andra världen, upprepade Ann. De där galenskaperna som har stått i tidningen?

Vickers nickade allvarligt.

− Det är inga galenskaper, Ann. Den här världen finns.

− Nå, var vi än är, sade Ann, så har vi tagit mat med oss. Hjälp mig att ta upp de där specerierna!

Vickers lade sig på händer och knän och jagade potatisarna som hade rullat ut ur påsen. Den hade spruckit när den föll ned från stenen.

 

50

Det var Manhattan som det måste ha sett ut innan den vite mannen kom för att till slut där bygga det människotillverkade ting som var till hälften under, till hälften missfoster. Det var ett ursprungligt Manhattan, en ofördärvad värld.

− Och ändå, sade Vickers, måste det finnas någonting här. Mutanterna måste ha något slags förnödenhetsupplag här för att lagra det de vill föra till New York.

− Och om de inte har det? frågade Ann.

Han såg på henne och log bistert.

− Hur bra är du på att resa?

− Ända till Chicago?

− Längre än till Chicago, sade han. Till fots. Fast vi kanske kan ordna en flotte när vi stöter på någon flod som flyter västerut.

− Det måste finnas andra mutantcentra.

− Jag antar det, men vi kanske inte har turen att stöta på något.

Hon skakade på huvudet åt honom.

− Allt det här är så främmande.

− Inte främmande, sade han. Bara plötsligt. Om vi hade haft tid på oss skulle jag ha talat om det för dig, men vi hade inte tid.

− Jay, de sköt på oss!

Vickers nickade bistert.

− De menade allvar.

− Men de är människor, Jay. Precis som vi.

− Inte som vi, sade Vickers. Bara människor. Det är problemet med dem. Att vara människa är inte riktigt tillräckligt nu för tiden.

Han kastade ett par-tre vedträn på elden. Sedan vände han sig mot Ann,

− Kom nu, sade han. Nu går vi.

− Men Jay, det börjar bli mörkt.

− Jag vet. Om det finns någonting på ön så ser vi ljuset. Bara upp på den där kullen. Om vi inte ser någonting så kommer vi tillbaka. I morgon bitti kan vi titta igen.

− Jay, sade hon, på många sätt är det precis som en picknick.

− Jag är inte så bra på att gissa gåtor. Tala om för mig varför det är som en picknick.

− Tja, elden och vi äter i det fria och …

− Glöm bort det, unga dam, sade Vickers åt henne. Vi är inte på någon picknick.

Han gick framåt och hon följde honom tätt i spåren, slingrade sig fram mellan snåren och stenarna. Nattskärror svepte behagfullt genom luften och över dem och fångade insekter. Någonstans långt borta hördes en gnäggande tvättbjörn. Några eldflugor dansade blixtrande bland buskarna.

De gick upp på kullen som inte var särskilt hög men ganska brant, och när de kom upp såg de ljusen långt nere vid öns spets.

− Där är det, sade Vickers. Jag räknade med att de måste finnas här.

− Det är långt dit. Måste vi gå?

− Kanske inte.

− Men hur …

− Och du skall föreställa telepat, sade Vickers.

Hon skakade på huvudet.

− Försök bara, sade Vickers. Önska bara att du får tala med någon där nere.

Och han kom ihåg Flanders som gungade på verandan och sade att avståndet inte borde vara något hinder för telepatin, att en kilometer eller ett ljusår inte borde spela den minsta roll.

− Tror du att jag kan det?

− Jag vet inte, sade Vickers. Du vill väl inte gå, eller hur?

− Inte så långt.

De stod tysta och såg mot det lilla upplysta området i det allt tätare mörkret. Han försökte orientera sig. Det var där Rockefeller Center fanns på den gamla Jorden, och där uppe Central Park och där nere, där East River svängde, det gamla övergivna FN-huset. Men här var allt gräs och träd, inte stål och betong.

− Jay!

Hennes viskning var spänd av upphetsning.

− Ja, Ann?

− Jag tror att jag har fått kontakt med någon.

− Man eller kvinna?

− Nej, jag tror det är en robot. Ja, han säger att han är robot. Han säger att han skall skicka någon − nej, inte någon − något − till oss.

− Ann …

− Han säger att vi bara skall vänta här. De kommer snart.

− Ann fråga honom om de kan göra film.

− Film?

− Visst. Rörliga bilder. Bio. Har de kameror och sånt?

− Men vad tänker du …

− Fråga honom bara.

− Men biofilm?

− Jag tror att vi fortfarande kan klå Crawford.

− Jay, du tänker väl inte fara tillbaka?

− Det tänker jag visst det, sade Vickers.

− Jay Vickers, det tillåter jag inte.

− Du kan inte hindra mig, sade Vickers. Så, nu sätter vi oss och väntar på att de skall hämta oss.

De satte sig tätt tillsammans.

− Jag kan en historia, sade Vickers. Den handlar om en pojke. Han hette Jay Vickers och han var mycket ung …

Han tystnade plötsligt.

− Fortsätt, sade hon. Fortsätt berätta.

− En annan gång. En annan gång skall jag berätta för dig.

− Varför inte nu? Jag vill höra det nu.

− Inte när månen går upp, sade Vickers. Det är inte rätta tillfället att berätta historier.

Först ansträngde han sig hårt för att stänga sitt sinne, för att resa en mur mot hennes fortfarande oövade telepatiska krafter. Först därpå vågade han undra: Kan jag tala om för henne att vi står varandra närmare än hon tror, att vi har kommit från ett enda liv och skall återvända till en och samma kropp och att vi inte kan älska varandra?

Hon lutade sig mot honom och lade huvudet mot hans axel och tittade upp mot skyn.

− Det börjar klarna, sade hon. Det är inte så främmande nu. Och det verkade riktigt. Hur egendomligt det än kan tyckas verkar det riktigt. Den här andra världen och det här vi har, de egendomliga förmågorna och allt och de egendomliga minnena.

Han lade armen om henne och hon vred på huvudet och kysste honom, en snabb, impulsiv kyss.

− Vi kommer att bli lyckliga, sade hon. Vi båda i den här nya världen.

− Vi kommer att bli lyckliga, sade Vickers.

Och nu visste han att han aldrig kunde tala om det för henne. Hon kanske fick veta det snart nog, men det kunde aldrig bli han som talade om det för henne.

 

51

En flickröst svarade i telefonen och Vickers frågade efter Crawford.

− Herr Crawford är på sammanträde, sade flickan.

− Säg åt honom att det är Vickers.

− Herr Crawford kan inte … Sade ni Vickers? Jay Vickers?

− Just det. Jag har en del nyheter att tala om för honom.

− Ett ögonblick, herr Vickers.

Han väntade och undrade hur lång tid han hade på sig, för analysatorn i telefonhytten måste ha slagit larm. Redan nu måste medlemmar ur utrotningspatrullen vara på väg.

Crawfords röst sade:

− Tjänare, Vickers.

− Dra tillbaka era jakthundar, sade Vickers. De slösar både med sin egen tid och med er.

Han hörde raseriet i Crawfords röst.

− Jag trodde att jag hade talat om för er …

− Ta det lugnt, sade Vickers. Ni har inte en chans att knäppa mig. Era män kunde inte göra det när de hade mig mot väggen. Så om ni inte kan ta livet av mig så är det bäst att ni köpslår med mig.

− Köpslår?

− Det var vad jag sade.

− Hör på, Vickers, jag är inte …

− Naturligtvis kommer ni att göra det, sade Vickers. Den där historien om den andra världen är verkligen i gång nu. Låtsasmänniskorna driver den hårt och den börjar få upp ångan och ni kommer att bli skadad. Det är på tiden att ni tar ert förnuft till fånga.

− Jag är bunden av mina överordnade, sade Crawford.

− Det var fint. Det är dem jag egentligen vill tala med.

− Vickers, försvinn, sade Crawford. Ni slipper aldrig undan med det här. Vad ni än planerar så slipper ni aldrig undan med det. Ni kommer aldrig levande härifrån. Vad jag än gör så kan jag inte rädda er om ni fortsätter med de här dumheterna.

− Jag tittar in.

− Jag gillar er, Vickers. Jag vet inte varför. Jag har ingen anledning att …

− Jag tittar in.

− Okej, sade Crawford trött. Ditt blod kommer över ditt eget huvud.

Vickers tog upp filmlådan och gick ut ur telefonhytten. En hiss väntade och han gick snabbt mot den och hukade litet med axlarna som om han väntade sig en kula i ryggen.

− Tredje våningen, sade han.

Hisskonduktören rörde inte en min. Analysatorn måste ha givit sin signal vid det här laget, men det var mycket troligt att han hade speciella instruktioner beträffande passagerare till tredje våningen.

Vickers öppnade dörren till North American Research och Crawford väntade på honom i receptionsrummet.

− Kom nu, sade Crawford.

Han vände sig om och gick före och Vickers följde efter honom genom den långa vestibulen. Han såg på klockan och gjorde några snabba huvudräkningar. Det gick bättre än han trott. Han hade fortfarande en säkerhetsmarginal på ett par − tre minuter. Det hade inte tagit så lång tid att övertyga Crawford som han hade trott att det skulle ta.

Ann skulle ringa om tio minuter. Vad som sedan hände de närmaste tio minuterna skulle avgöra om de lyckades eller misslyckades.

Crawford stannade framför dörren där tamburen tog slut.

− Vet ni vad ni gör, Vickers?

Vickers nickade.

− För om ni gör ett enda misstag, sade Crawford, så …

Han väste mellan tänderna och förde fingret över halsen.

− Jag förstår, sade Vickers.

− Männen där inne är desperata. Ni kan fortfarande gå. Jag tänker inte tala om för dem att ni har varit här.

− Sluta förhala, Crawford.

− Vad har ni där?

− En dokumentärfilm. Den kommer att hjälpa till att förklara vad jag har att säga. Har ni en projektor där inne?

 Crawford nickade.

− Men ingen som kan sköta den.

− Då kör jag den själv, sade Vickers.

− Ett avtal?

− En lösning.

− Okej då. Kom in.

Persiennerna var nere och rummet låg i halvdunkel och det långa bordet som männen satt kring tycktes inte vara mer än en rad med vita ansikten som var vända mot dem.

Vickers följde Crawford genom rummet. Hans fötter sjönk ned i den tjocka mattan. Han såg på männen runt bordet och såg att många av dem var offentliga gestalter.

Där, till höger om Crawford, satt en bankir och på andra sidan om honom en man som gång på gång hade kallats till Vita Huset för att ta hand om halvdiplomatiska uppdrag. Och där fanns också andra som han kände igen, fast det fanns också många som han inte kände igen, och det fanns några som bar utländsk klädsel.

Här var alltså styrelsen i North American Research, dessa män som ledde de normala människornas ödeskamp mot mutanthotet − Crawfords desperata män.

− Någonting egendomligt har hänt, mina herrar, sade Crawford. Någonting mycket ovanligt. Vi har en mutant med oss.

I tystnaden vändes de vita ansiktena mot Vickers och sedan bort igen, och Crawford fortsatte att tala.

− Herr Vickers, fortsatte Crawford, är en ganska betydande bekantskap. Ni kanske minns att vi har talat om honom förut. En gång i tiden hoppades vi att han kanske skulle kunna hjälpa oss att försona olikheterna mellan släktets båda grenar.

Han kommer till oss av fri vilja och han har antytt för mig att han kanske har en tänkbar lösning. Han har inte sagt mig vad denna lösning skulle gå ut på. Jag tog honom raka vägen hit. Ni får naturligtvis själva avgöra om ni vill höra vad han har att säga.

− Visst, sade en av dem. Låt honom tala.

Och en annan sade:

− Mycket gärna.

De andra nickade instämmande.

Crawford sade åt Vickers.

− Ordet är ert.

Vickers gick fram till bordets kortända och han tänkte: hittills allt väl. Om nu bara resten fungerar också. Om jag inte gör något felsteg. Om jag går i land med det. För det gällde att vinna eller förlora. Det fanns ingen neutral mark, det gick inte att backa ur.

Han lade filmlådan på bordet, log och sade:

− Inget djävulskt vapen, mina herrar. Det är en film som jag, om ni tillåter, skall visa er om en liten stund.

De skrattade inte. De bara satt och tittade på honom och det fanns ingenting man kunde läsa i deras ansikten, men han kände deras iskalla hat.

− Ni tänker öppna krig, sade han. Ni träffas här för att besluta om ni skall öppna kranen …

De vita ansiktena lutades framåt. De vändes alla mot honom.

En av dem sade

− Antingen är ni modig, Vickers, eller också är ni en fullkomlig idiot.

− Jag har kommit hit, sade Vickers, för att göra slut på kriget innan det har hunnit börja.

Han stack handen i fickan och slängde fram den igen och kastade någonting på bordet.

− Det där är en snurra, sade han. En sak som barn leker med. − eller i varje fall har lekt med. Jag vill prata med er en minut om en snurra.

− En snurra? frågade någon. Vad är det här för dumheter?

Men bankiren till höger om honom sade drömskt:

− Jag hade en sådan där snurra när jag var liten. De tillverkas inte längre. Jag har inte sett någon på flera år.

Han sträckte fram handen och tog upp snurran och snurrade med den på bordet. De andra sträckte på halsarna och tittade på den.

Vickers såg på klockan. Tidtabellen höll fortfarande. Om nu bara ingenting förstörde den.

− Kommer ni ihåg snurran, Crawford? frågade Vickers. Den som fanns på mitt rum den där natten?

− Jag kommer ihåg den, sade Crawford.

− Ni snurrade med den och den försvann, sade Vickers.

− Och den kom tillbaka igen.

− Crawford, varför snurrade ni med den där snurran?

Crawford slickade sig nervöst om läpparna.

− Tja, jag vet egentligen inte. Det kanske var ett försök att återuppliva pojkåren, en drift att bli barn på nytt.

− Ni frågade mig vad snurran var till för.

− Ni sade att den var till för att fara till sagolandet och jag sade åt er att en vecka tidigare skulle jag ha sagt att vi var galna − ni för att ni sade det och jag för att jag hörde på.

− Men innan jag kom in snurrade ni med snurran. Säg mig, Crawford, varför gjorde ni det?

Bakom Vickers öppnades en dörr. Han vred på huvudet och såg en sekreterare som vinkade åt Crawford.

På minuten, tänkte han. Som ett trollslag. Ann var på tråden och Crawford kallades ut ur rummet för att tala med henne. Och det var så han hade planerat, för med Crawford i rummet skulle planen vara hopplös.

− Herr Vickers, sade bankiren, jag är nyfiken på den hör snurrhistorien. Vad finns det för samband mellan snurran och det problem vi står inför?

− Ett slags analogi, svarade Vickers. Det finns vissa grundläggande olikheter mellan normala människor och mutanter och jag kan bäst förklara dem med hjälp av en snurra. Men innan jag gör det skulle jag vilja att ni såg min film. Sedan kan jag berätta och ni kommer att förstå. Om herrarna ursäktar!

Han lyfte upp filmlådan från bordet.

− Visst, sade bankiren. Sätt i gång bara.

Vickers gick tillbaka till trappan till projektorhytten och öppnade dörren och gick in.

Han måste arbeta snabbt och säkert, för Ann kunde inte hålla Crawford på tråden särskilt länge och hon måste hålla Crawford utanför rummet minst fem minuter.

Han stack in filmen i hållaren och förde den mellan linserna med skakande fingrar och fäste den vid den nedre spolen och kollade sedan snabbt vad han hade gjort

Allt tycktes stämma.

Han hittade strömbrytaren och slog på den och ljuskonen sköt fram över konferensbordet och på duken framför bordet syntes en grant färgad snurra som snurrade. Ränderna for upp och försvann, for upp och försvann …

Filmens ljudspår sade:

Här ser ni en snurra, en enkel leksak, och ändå ger den de mest häpnadsväckande illusioner …

Orden var de rätta, det visste Vickers. Robotexperter hade valt de rätta orden, hade vävt samman dem med precis rätta förhållanden, med precis rätt tonfall, för att ge dem största möjliga semantiska värde. Orden skulle fängsla hans publik, skulle fästa deras intresse vid snurran och hålla kvar det där efter de första sekunderna.

Han kom tyst nedför trappan och gick fram till dörren. Om Crawford skulle komma tillbaka kunde han hålla honom borta tills det var klart.

Ljudspåret sade:

Om ni nu tittar noga så ser ni att färgränderna tycks röra sig uppför snurran och försvinna. Ett barn som ser på dessa färgränder kanske undrar vart de tar vägen, och det kan vem som helst undra …

Han försökte räkna sekunderna. De tycktes släpa sig fram i oändlighet.

Ljudspåret sade:

Titta noga nu − titta noga − de far upp och försvinner − de far upp och försvinner − de far upp och försvinner − de far upp och försvinner …

Det satt inte på långt när så många män vid bordet nu, bara ett par tre stycken nu och de tittade så noga att de inte ens hade lagt märke till när de andra försvann. Kanske skulle ett par tre stycken bli kvar. Av allihop kanske det bara var ett par tre stycken som inte var mutanter som ingenting misstänkte.

Vickers öppnade tyst dörren och smög ut och stängde dörren efter sig.

Dörren stängde ute ljudspårets mörka röst:

… far upp och försvinner − titta noga − far upp och …

Crawford kom genom tamburen, rörde sig ovigt.

Han fick syn på Vickers och stannade.

− Vad vill ni? frågade han. Vad gör ni här ute?

− En fråga, sade Vickers. En fråga som ni inte svarade på där inne. Varför snurrade ni på den där snurran?

Crawford skakade på huvudet.

− Jag kan inte förstå det, Vickers. Det verkar inte vettigt, men jag for själv in i det där sagolandet en gång. Precis som ni, när jag var liten. Jag kom ihåg det när jag hade pratat med er. Kanske därför jag hade pratat med er. Jag kom ihåg att jag en gång hade suttit på golvet och sett hur snurran snurrade och undrat vart ränderna tog vägen − ni vet hur de far upp och försvinner och sedan far en annan upp och försvinner. Jag undrade vart de tog vägen och jag blev så intresserad att jag måste ha följt efter dem, för med ens var jag i sagolandet och det fanns en massa blommor och jag plockade en blomma och när jag kom tillbaka igen hade jag fortfarande kvar blomman och det var på så sätt jag visste att jag verkligen hade varit i sagolandet. Ni förstår, det var vinter och det fanns inga blommor och när jag visade blommorna för mamma …

− Det räcker, avbröt Vickers.

Hans röst lät plötsligt upprymd.

− Det är allt jag behöver.

Crawford stirrade på honom.

− Ni tror mig inte.

− Jo, det gör jag.

− Vad är det för fel med er, Vickers?

− Det är inget fel med mig, sade Vickers.

Det hade inte varit Ann Carter trots allt!

Flanders och han och Crawford − det var de tre som hade fått liv från Jay Vickers´ kropp.

Och Ann?

Ann hade inom sig den flickas liv som hade vandrat genom dalen tillsammans med honom − den flicka han kom ihåg som Kathleen Preston, men som hette något annat. För Ann kom ihåg dalen och att hon hade vandrat i dalen på våren med någon vid sin sida.

Det kanske fanns fler än Ann. Det kanske fanns tre av Ann precis som det fanns tre av honom själv, men det spelade inte heller någon roll. Kanske hette Ann verkligen Ann Carter precis om han själv hette Jay Vickers. Kanske betydde det att det när deras liv hälldes tillbaka till sina rättmätiga kroppar skulle bli hans medvetande och Anns medvetande som överlevde.

Och nu gick det bra att älska Ann. För hon var en annan person och inte en del av honom själv.

Ann − hans Ann − hade kommit tillbaka till den här Jorden för att ringa och få bort Crawford ur rummet, så att han inte skulle känna igen den farliga snurran som snurrade på duken, och nu hade hon farit tillbaka till den andra världen igen och hotet var borta.

− Allt är som det skall, sade Vickers. Allt är bara fint.

Snart skulle han själv fara tillbaka och Ann skulle vänta på honom. Och de skulle bli lyckliga, så som hon hade sagt när de satt på en kulle på Manhattan och väntade på robotarna.

− Nå, sade Crawford. Då går vi in igen.

Vickers stack fram armen och hejdade honom.

− Det tjänar ingenting till att gå in.

− Tjänar det ingenting till?

− Era överordnade är inte där, sade Vickers. De är i den andra världen. Ni kommer ihåg, den som låtsasmänniskorna predikade om i gathörnen överallt i stan.

Crawford stirrade på honom.

− Snurran?

− Just det.

− Vi börjar om från början, sade Crawford. En ny styrelse, en ny …

− Ni hinner inte, sade Vickers. Den här Jorden är slut. Folk flyr från den. Inte ens de som stannar kvar kommer att höra på er eller slåss för er.

− Jag skall döda er, sade Crawford. Jag skall döda er, Vickers.

− Nej, det skall ni inte.

De stod tysta och spända ansikte mot ansikte.

− Nej, sade Crawford. Nej, jag skall väl inte det. Jag borde göra det, men jag kan inte. Varför kan jag inte döda er, Vickers?

Vickers rörde vid den store mannens arm.

− Kom nu, min vän, sade han mjukt. Eller borde jag kalla dig min bror?

 

Amerikanska originalets titel: Ring Around the Sun (1954).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.