9  Vetenskapen härskar

Brödraskapet hade vuxit oerhört i medlemstal och makt under de sex tusen år som gått sedan Sumers och Egyptens dagar. Tiden var nu kommen för det att inträda i ett nytt skede i sin marsch mot världsherraväldet.

Brödraskapet inspirerade till mängder av “folkliga revolutioner” och inbördeskrig, som skulle ersätta enväldet, och det åstadkom dem på det vanliga sättet - genom att bearbeta de båda motsatta sidorna och så frammana orosstämningen och motsättningen. Ibland lyckades envålds­­härskaren hålla sig kvar, oftare följde på revolutionen en folkets diktatur eller ett “demokratiskt” styre. Brödraskapet kunde arbeta mer i det fördolda bak demokratins dimridå men ville försäkra sig om att ha tillräckligt många bulvaner runt om i världen för att ena människorna i fruktan. Rädda människor är mycket lättare att behärska, som vi skall se. Brödraskapet hade också det mer långsiktiga målet att ersätta den traditionella religionen med den gudlösa avart av vetenskap som kallas materialism. Det hör till slutetappen i brödraskapets plan att människorna skulle intalas att de vore endast fysiska varelser, resultat av slumpen utan inneboende ande, utan evigt liv och utan mening i evigheten. Ju mer man kan få människorna att tänka i de banorna, desto fastare sitter de i materialismen och förlorar så kontakten med sitt verkliga jag. I det medvetenhetstillstånd där de stänger av förbindelsen med högre nivåer hos dem själva och inom skapelsen, har brödraskapet de bästa förutsättningarna att göra dem till sina robotar.

I slutet av 1800‑talet dök det upp vissa dokument med titeln Sions vises protokoll. Nästan allt som dessa dokument föreslår till utförande inträffade sedan under vårt århundrade. Att läsa dem är att häpna. Enligt boken Waters Flowing Eastward blev de allmänt kända i slutet av 1800‑talet. En viss mademoiselle Justine Glinka, dotter till en rysk general, var år 1884 sysselsatt med spioneri och underrättelseverksamhet i Frankrike. Hon lejde en medlem av frimurarlogen Mizraim i Paris att hjälpa sig i arbetet, och för 2500 francs erbjöd sig frimurarbrodern att skaffa henne en avskrift av vissa hemliga handlingar, Sions vises protokoll. En avskrift fann senare vägen från henne till en rysk professor, Sergej A. Nilus, och denne lät trycka dem i en bok med titeln Det stora i det lilla (Velikoje v malom). Efter den ryska revolutionen i november 1917, befallde “revolutionärerna” att Nilus’ alla böcker i ämnet skulle förstöras, och han själv arresterades och torterades.

Protokollen har föranlett en väldig kontrovers, som pågått under hela detta århundrade. Ofta har det påståtts att de skulle vara förfalskningar, och den kända artikeln i londontidningen Times av år 1921 är ett exempel på detta. Jag kan också förstå varför många judar blir så arga när Protokollen kommer på tal. Adolf Hitler utnyttjade nämligen denna skrift och dess hänvisning till Sion för att rättfärdiga sin djävulska behandling av judarna i koncentrationslägren. Hur ironiskt är det då inte, att Hitler, som vi skall se, fördes till makten av samma brödraskapselit vars fälttågsplan för erövringen av världen framläggs så lysande i dessa Protokoll?

Låt oss vara fullständigt klara över följande: Den konspiration jag avslöjar är inte - jag upprepar, är inte - en konspiration av det judiska folket. Icke många folk har fått lida så mycket som judarna i Tyskland och andra länder av det skeende brödraskapet satt i gång.

Men om vi skall skilja ut sanningen från lögnen, vetet från agnarna, måste vi vara andligen tillräckligt mogna att inse skillnaden mellan Protokollens innehåll och deras föregivna och klandrade upphovsmän. Om vi inte förmår göra detta, kastar vi ut det värdefulla med det värdelösa, vilket är just vad manipulatörerna vill få oss att göra. Vi behöver också lära oss skilja mellan judarna som ett folk och sionisterna som medlemmar av en politisk rörelse. Man behöver inte vara jude för att vara sionist, och många judar är inte sionister. Det är också möjligt att Protokollens anknytning till Sion är avsiktlig desinformation inlagd i syftet att alldeles felaktigt kasta skulden på judarna, och i den meningen kan denna skrift mycket väl vara en förfalskning. Om man ser på saken ur 1990‑talets perspektiv, är det emellertid på ett smärtsamt sätt tydligt att den eller de namnlösa som skrev Protokollen antingen ägde en utomordentlig förmåga att se in i framtiden eller, vilket är troligare, kände brödraskapets planer för 1900‑talet.

Det är bara enligt dessa förutsättningar jag skall anföra ställen ur Protokollen i några av de följande kapitlen. Jag skall kalla dem illuminaternas protokoll för att motverka myten att de skulle vara judarnas verk. Från och med nu skall jag också använda beteckningen illuminater för den brödraskapselit som står på toppen av den pyramid de världsomspännande hemliga sällskapen bildar. På illuminatnivån är alla de hemliga sällskapen förenade i en ENDA organisation. Ordet gojer, såsom det används i Protokollen, betyder ickejudar eller hedningar, men det är riktigare att utläsa detta ord såsom “boskap” eller “pöbel”, de beteckningar Protokollen också använder om den stora massan människor. Protokollen erkänner Brödraskapets roll i monarkiernas störtande:

 

“På ruinerna av gojernas forna bördsaristokrati har vi ställt upp vår intelligensaristokrati, och i spetsen för denna har vi satt penningens aristokrati. Tillhörigheten till denna aristokrati avgörs av rikedomen, vilken beror av oss ... (Ur Illuminaternas protokoll nr 1)

 

“Minns den franska revolutionen, som vi gav namnet ‘den stora’; hemligheterna om hur den förbereddes är välkända för oss, ty den var helt och hållet våra händers verk. Allt sedan dess har vi fört folken från den ena besvikelsen till den andra.” (Ur Illuminaternas protokoll nr 3)

 

Den stora majoriteten av dem som kämpade mot självhärskar­dömet och mot religionstvånget gjorde det med de bästa avsikter, och detta var just vad som behövde ske. Med den delen av planen rönte brödraskapet sällan något starkare motstånd, eftersom många redan börjat ledsna på kungen och kyrkan. Men medan många av förkämparna ville ersätta båda makterna med verklig tankefrihet och sann demokrati, smidde brödraskapets elit av illuminater andra planer. Den utnyttjade folkliga stämningar för att störta monarker och minska kyrkans trovärdighet men använde sedan den nyvunna makten till att ersätta det gamla tyranniet med en illusorisk demokrati och en vetenskap, som förnekade att människan var något utöver den fysiska kroppen.

 

“Frihetens abstraktion har gjort det möjligt för oss att övertyga massan människor i alla länder om att deras regeringar icke är annat än förvaltare hos landets ägare, folket, och att förvaltaren kan bytas ut som man byter handskar. Statsöverhuvudenas avsättlighet har överlämnat dem i våra händer och gjort dem till våra lekdockor.” (Ur Illuminaternas protokoll nr 1)

 

“De administratörer, som vi valt ur folkets led med särskild hänsyn tagen till deras förmåga av slavisk lydnad, är icke skickade att regera, varför de lätt blir till brickor i vårt spel. De är nämligen i händerna på lärda och lysande rådgivare ur vår krets, experter som från den tidigaste barndom fostrats till att styra hela världen.” (Ur Illuminaternas protokoll nr 2)

 

“För att driva vår plan till ett sådant resultat skall vi arrangera att sådana presidenter väljes som i sitt förflutna har någon okänd, dunkel affär, något ‘Panama’ - då blir de pålitliga verkställare av våra planer av fruktan för att avslöjas och av det naturliga begär envar som nått makten har, nämligen att behålla de privilegier, förmåner och det anseende som är förbundna med presidentämbetet.” (Ur Illuminaternas protokoll nr 10)

 

Frimureriet genomgick en stor förändring efter inbördeskriget i England och tiden därefter ett stycke in på 1700‑talet. Det öppnade sig för fler, som inte var murare eller hantverkare till yrket, och snart nog kom dessa att utgöra det stora flertalet. År 1717 grundades en ny storloge vid ett möte i London, och vissa har kallat denna “världens moderstorloge”. Det var denna loge som styrde de amerikanska fri­murarna under självständighetskriget.  Det var faktiskt  London‑logen som framkallade den revolution som föregick detta krig. De gamla sambanden med muraryrket blev helt och hållet symboliska, och titlar som lärling, gesäll och mästare hade inte längre något med murararbetet att göra utan var endast namn på invigningsgrader i det nya frimureriet, de så kallade blå graderna. Moderstorlogens inflytande växte snabbt över hela Europa och det brittiska imperiet, gav andra grenar tillstånd att använda det blå gradsystemet. I Skottland grundade Michael Ramsey en annan gren av frimureriet. Denna byggde på de gamla tempelherrarnas system och blev senare känd som den skotska frimurarriten. Den skulle bli den dominerande formen av frimureri. Den skotska riten med sina trettiotre invigningsgrader utgör idag den frimurarmaffia som bakom kulisserna styr Förenta staterna och många andra länder.

 

“Tills vidare, innan vår tronbestigning sker, skall vi stifta och föröka frimurarloger i alla världens länder, draga in i dem alla som kan bli eller redan är framträdande i det offentliga livet, ty i dessa loger skall vi äga vår främsta underrättelsecentral och vårt starkaste påverkansmedel. Alla dessa loger skall vi samla under en enda central styrelse, som endast vi känner och som är fullkomligt okänt för alla andra, en regering bestående av våra vise [illuminater] ... I dessa loger skall vi knyta samman alla revolutionära och liberala rörelser i en enda knut. De kommer att företräda alla samhällsklasser. De allra hemligaste politiska planer kommer att bli kända för oss och falla under våra styrande händer samma dag de uppstår.” (Ur Illuminaternas protokoll nr 15)

 

Inbördeskriget i England gjorde tillfälligt slut på monarkin, och när den senare återuppstod var den mycket försvagad. De kungatrogna (anglikanerna) besegrades av rundhuvudena (independen­ter­na), och Karl I avrättades år 1649. Det första försöket till ett folkstyre blev i själva verket ett styre av Oliver Cromwell, en dyster puritansk herreman, som regerade såsom lordprotektor med stöd av sin armé. Han förbjöd anglikanska gudstjänster och lät behålla strafflagarna mot katolikerna. Cromwell rensade ut dem som inte trodde på hans form av kristendom, och han fortsatte den hemska förföljelsen av irländarna. Han förbjöd nöjen, konsten, skämt, skratt och varje yttre bevis på ömhet. Det var så puritanerna läste Bibeln. Skratt och glädje var synd. Puritanerna godtog och byggde vidare på kalvinismens läror. De spred den besynnerliga tanken att krig och strid var bevis på att den andliga frälsningen var nära, eftersom dessa var tecken på att det pågick en kamp för att fördriva Satan från Jorden, medan däremot fred och frid innebar att Satan inte utmanades! Dylikt tänkande behärskade England vid denna tid, och som vi sett, fördes det även vidare till Amerika av de puritanska “pilgrimerna”. Efter Cromwells död år 1658 inbjöd parlamentet Karl I:s landsflyktige son att stiga upp på tronen som Karl II på villkor att han skulle låta religionstolerans råda. Han samtyckte först men inledde sedan förföljelser mot puritanerna och dem som inte utövade den anglikanska tron. Tio­tusentals independenter dödades, torterades eller skickades som slavar till kolonierna. I Skottland kallar man alltjämt denna tid för mordtiden. Vad Karl II egentligen ville var att återföra England och Skottland till den romerska kyrkan.

Denna Englands historia är världens. Ty liknande skedde överallt, då den ena tron förföljde den andra i striden om tolkningen av en bok som är full av fel och till stor del bygger på sagor. Dessa strider uppstod nästan alltid ur religionen eller ur kampen mot religionens tyranni. Tidens två politiska partier hade formats efter religiösa linjer. Tories (numera de konservativa) var anglikaner, medan whigs mestadels var independenter. Under dessa årtionden, då fruktansvärd religiös intolerans rådde och parlament styrde utan folkets stöd, gjorde många individer sina insatser för den mänskliga medvetenhetens utveckling. Isaac Newton gjorde åtskilliga betydelsefulla vetenskapliga upptäckter. Han studerade astronomi och förbättrade teleskopet. När han såg ett äpple falla från ett träd, satte det i gång en tankekedja som ledde honom till att formulera tyngdlagen. Men i egenskap av stormästare för Prieuré de Sion stod han även brödraskapet nära. Ytterligare upptäckter hans efterföljare gjorde skulle undergräva religionens anspråk på att förkunna sanningen. Författare som John Milton och John Bunyan motsatte sig kyrkans och statens maktutövning, och Bunya­n fick tillbringa tolv år i Bedfords fängelse för sin vägran att ansluta sig till den anglikanska tron. George Fox grundade Vännernas samfund (kväkarna). Han talade emot kyrkans diktatur och hyllade fördragsamhet, barmhärtighet och frid. Genom sitt motstånd mot slaveri och förföljelse har kväkarna stått för det som är gott i religionen. Fox kastades i fängelse för hädelse, och tusentals av hans anhängare rönte samma öde.

Whig‑partiet stod bakom nästa “kupp” mot det brittiska folket. Efter Karl II:s död år 1685, satte hans bror Jakob II i gång ett blodigt skräckvälde, som varade i tre år. Likväl misslyckades han i sin uttalade avsikt att återställa påveväldet i England, och han störtades i den “ärorika revolutionen” är 1688. Whigs, en mäktig grupp av engelska och skotska protestanter, må ha varit ett brittiskt politiskt parti, som senare blev det liberala partiet, men deras stödjepunkt låg i själva verket i Nederländerna. Partiet hade nära band med det nederländska huset Oranien och med Vilhelm, prins av Oranien, som var förmäld med Maria, Jakob II:s dotter. I likhet med de tyska kungaätterna brukade huset Oranien ofta giftermål till att utöka sin makt och till att lägga under sig andra länder utan blodspillan. Brödraskapet lät en ny gren växa ut för att sätta Vilhelm på Englands tron. Denna gren fick namnet Oranieorden och den har fortfar­ande ett visst inflytande, särskilt i Nordirland. Den är en av de hemliga sällskap som underblåser striderna i Nordirland. Oranie­orden förband sig att se till att det brittiska väldet fortsatte att vara ett protestantiskt rike. Orden byggde på frimureriets principer, och det är högst sannolikt att Vilhelm själv var frimurare. Vilhelm behandlade de irländska katolikerna så illa, att hatet mot honom fortfarande sitter i efter flera hundra år.

Han kröntes till Vilhelm III och härskade över både Brittiska öarna och Nederländerna. Hans gemål blev Maria II. Det var nu som engelska riksbanken, Bank of England, bildades med nederländska Amsterdamsche Wisselbank som förebild. Förslaget att grunda Bank of England lades fram av skotten William Paterson, men det brittiska parlamentet visade ringa intresse för tanken. Då gillrade emellertid Brödraskapet en fälla för parlamentet. Vilhelm och Maria hade börjat krig med det katolska Frankrike, och de satte i gång strider även på andra håll. Dessa kostade landet så mycket av dess rikedom, att det blev mycket kraftigt skuldsatt. Parlamentet kunde inte höja skatterna ytterligare av rädsla för uppror, så det godkände motvilligt förslaget om en central riksbank, som skulle låta trycka mängder av papperslappar i stället för de pengar som inte fanns och kräva staten (läs: folket) på ränta som betalning för denna tvivel­aktiga tjänst. Som William Bramley skriver i The Gods of Eden:

 

“Vid denna tid brukade bankirer trycka sedlar till ett värde som var fyra till fem gånger större än värdet på de ädelmetaller de hade i sin ägo. Bank of England tryckte emellertid sedlar till svindlande 16 2/3 gånger det metallvärde banken ägde. Brittiska staten samtyckte till att låna dessa papperspengar och låta dem gälla som lagligt betalningsmedel vid sina inköp. Staten godtog denna plan, eftersom den inte behövde betala igen själva lånet, endast räntan på lånet. Skulle då inte Bank of England förlora pengar på en sådan överenskommelse?

Inte alls.

“De lånade sedlarnas nominella värde översteg många gånger värdet på de faktiska tillgångar sedlarna representerade. Räntan på lånet efter bara ett år översteg det totala värdet på de ädelmetaller Bank of England ägde! Närmare bestämt hade finansmännen gemensamt skjutit till ett totalkapital på 72 000 pund i verkligt guld och silver. Genom att utge sedlar, som sammanlagt representerade ett värde som var 16 2/3 gånger större än realkapitalet, kunde banken ge lån på sammanlagt 1 200 000 pund i papperspengar. Årslåneräntan var 8 1/3 procent eller 100 000 pund. Det betydde alltså en vinst på 28 000 pund eller 39 procent på ett enda år!”

 

Vem betalade för detta, och vem betalar än i dag för detta system av laglig stöld? Svar: folket. Med arbete, möda och lidande. En annan skotte, John Law, ett ombud för brödraskapet, blev senare Frankrikes finansminister. Han inrättade i detta land en liknande centralbank. Följderna för ekonomin blev förödande, när för många sedlar trycktes och alltså förlorade i värde. När man sedan måste utge allt fler sedlar för att utbytet av varor och tjänster alls skall fungera, får man den mardröm som kallas inflation.

Efter Vilhelms död steg hans gemåls syster Anna upp på tronen. Efter henne ärvdes kronan av det tyska huset Hannover, varifrån huset Windsor, Storbritanniens nuvarande kungafamilj, härstammar. Den förste Hannover‑kungen, Georg I, kunde inte ens tala engelska! Hannoveranerna var inte omtyckta av folket, som inte kunde förstå varför det skulle sitta tyskar på Englands tron. Detta gjorde det möjligt för huset Hannover att tjäna en fin liten hacka. Hannoveranerna vägrade att sätta upp en större brittisk armé, då de fruktade att en sådan kunde användas i ett kuppförsök. Därför värvade de legoknektar i det tyska hemlandet till dryga kostnader för det brittiska folket och stora vinster för dem själva.

Åtminstone började religionsförföljelserna minska. De upphörde inte men begynte mattas. Det tog nästan hundra år till, innan romerska katoliker fick hålla gudstjänst offentligt, och irländarna fick vänta på den rätten till 1829. De lagfästa fördomarna mot frikyrkliga protestanter varade ännu längre. Dessa fick inte väljas in i parlamentet förrän 1828, och universiteten i Oxford och Cambridge var stängda för dem ända fram till år 1871.

Påvens makt över England avskaffades av Henrik VIII och hans dotter Elisabet I. Kungarnas makt att härska som Guds ställföreträdare blev på liknande sätt beskuren, då parlamenten övertog reger­andet. Men dessa var långt ifrån folkets ombud, och av massornas frigörelse blev inte mycket. Läsaren kan även i den mycket översiktliga historia denna bok ger urskilja flera återkommande teman. Ett sådant är att de som i frihetens namn kämpar för en förbättring ofta struntar i friheten sedan de väl kommit till makten. Protestanter förföljdes av katoliker bara för att i sin tur förfölja katoliker när tillfälle gavs. I dagens oroshärdar kan man fortfarande se detta dödande efter principen lika för lika. Godsägaradeln kämpade för parlamentarisk frihet och för ett slut på det kungliga enväldet bara för att sedan neka demokratiska och mänskliga rättigheter åt andra samhällsklasser som därmed hade kunnat rösta bort dem från makten. Godsägarparlamentet styrde landet i sitt eget, i kyrkans och i brödraskapets intresse - det sistnämnda är förvisso svårt för många att fatta.

De flesta människor levde i en tryckande fattigdom. Det fanns inga skolor för dem, men samtidigt fanns det alltid pengar för erövringskrig och kyrkbyggen. Livet levdes hårt och kort medan landets gynnade fåtal blev rikare och imperiet vidgades. Detta fortgick in på 1800‑talet. Femåriga gossar och flickor tvangs arbeta upp till nittio timmar i veckan och blev ofta slagna om de somnade. Svältande barn lämnades att dö i rännstenen. Barn skickades upp i skorstenarna som levande sotviskor och firades tillsammans med kvinnor ner i gruvorna för att tjäna pengar åt statskyrkan. Kyrkan erhöll royalty på vinsten av många gruvor, enbart i Northumberland och Durham blev det 400 000 pund om året. Det är mycket pengar än i dag, men på den tiden, då man för 9 pund fick 1 kg rent guld, var det en ofantlig summa. Undra sedan på att kyrkans hierarki aldrig klagade över hur barn och kvinnor utnyttjades som grovarbetare. Det överlämnades åt radikala, som vanligen var ateister, att sätta medmänsklighet och medkänsla före kristendom. Kyrkan var kallsinnig. Så länge de arma satarna lät döpa sina barn, var ju dessa frälsta för all evighet, så varför skulle man bry sig om med att förbättra deras lott på Jorden? Det som skedde med dem var ju ändå Guds vilja.

Det fanns en tid i Storbritannien, då 223 slags brott var belagda med dödsstraff, däribland stöld av en halsduk eller andra bagateller värda mer än fem shillings. Whigpolitikern och filosofen Edmund Burke ansåg det möjligt att få vad som helst igenom parlamentet, bara det vidgade dödsstraffets tillämpning. Barn likaväl som vuxna piskades på gatorna och hängdes offentligt. Det var först på 1960‑talet som Storbritannien avskaffade dödsstraffet. Många länder och många av Förenta staternas delstater framhärdar alltjämt i detta barbari. Ända in på 1800‑talet sålde man på marknader i England blivande hustrur åt de män som bjöd högst. Det är chockerande att läsa om hur omänskligt kvinnor vanligen behandlades. Fängelserna var fulla av “gäldenärer” - människor som inte hade råd att försörja sin familj. De fattiga kunde inte söka rätt i domstol, eftersom “rättsväsendet” hade till främsta uppgift inte att skipa rätt utan att ge juristkåren inkomster - och hålla folket i styr. Om en fattig kvinna blev änka, kastades hon vanligen ut ur sitt hem med barn och allt. Föräldralösa barn hade det givetvis än värre. Gatorna kryllade av tiggare.

Det var inte bättre i andra kristna länder. Sådan var den värld som välsignats med 1500 år av kristendom. Och vad hade kyrkan att säga häremot? Ingenting.

Ända in i förra århundradet hade kristendomen inte fört världen längre framåt socialt sett än babylonierna fyra tusen år tidigare. När Robert Raikes började inrätta skolor för att lära barn att läsa och skriva på söndagar (deras enda arbetsfria dag), försökte engelska statskyrkan stoppa detta, då vissa av lärarna var frikyrkliga. På 1800‑talet åtalades Hannah More inför en kyrklig domstol för sina försök att ordna folkbildning. Prästerna trodde att allt man behövde veta fanns i Bibeln, men de insåg väl också att allmän skolgång skulle betyda slutet på kyrkans makt. År 1807 gick ett lagförslag om allmän folkskola igenom i underhuset men avvisades av biskoparna i överhuset. Det var vid en tid då endast en människa på sjutton i England kunde läsa och skriva. De försök Joseph Lancaster och andra reformatorer gjorde att ge ungdomar utbildning skrämde kyrkan så pass, att den började intressera sig för skolväsendet. Den visste, att dessa icketroende reformatorer skulle envisas med att lära ut verklig kunskap och vettiga saker, inte teologi. Sedan kyrkan väl insett att allmän skolgång var något ofrånkomligt, ville den skaffa sig kontroll över läroplanen. Än idag har vi i vissa områden av England statskyrkostyrda skolor med ortens kyrkoherde som ledamot av skolstyrelsen. Biskoparna i överhuset motsatte sig även varje reformförslag som avsåg att vidga rösträtten och så ge folket större makt över sina styresmän. De motsatte sig även avskaffandet av dödsstraffet för småstölder. Och det var den kristna kyrkan som civiliserade världen?

Kyrkans trovärdighet fick sig ett dödshugg under den viktorianska epoken i England, då man kom med allt fler vetenskapliga förklaringar på det som dittills hade förklarats med absurd teologi. Kyrkan var nu invecklad i en reträttstrid, försökte hålla sina ställningar medan den ansattes från många håll. Traditionens makt och de nära banden med staten hjälpte kyrkan att bibehålla sina privilegier och sitt inflytande, och detta gäller alltjämt, men kyrkans makt att diktera människors tanke och tro avtog allt mer.

De flesta av de vetenskapsmän, som med sina åsikter och upptäckter undergrävde religionens trovärdighet, män som Charles Darwin och många andra, gick tyvärr för långt åt andra hållet. De insåg inte, och de flesta av deras efterföljare har ännu inte insett, att utvecklingen av den fysiska kroppen och utvecklingen av vårt odödliga jag, av den medvetenhet som aktiverar den fysiska kroppen, är två helt olika saker. Människorna tvangs nu att välja mellan kristendomens löjeväckande anspråk, som snabbt förlorade anhängare, och de materialistiska forskarnas åsikt, att den fysiska världen är den enda verkligheten och att livet efter den fysiska kroppens död endast är en saga. Denna åsikt, som förtjänar lika liten tilltro som religionen, har förblivit vetenskapens ståndpunkt intill denna dag men skall inte så förbli mycket längre. Det var också precis vad Brödraskapets elit ville skulle ske som ett huvudinslag i dess Nya Världsordning. En värld utan Gud eller tro på ett odödligt jag var dess mål, trots att denna elit mycket väl kände och känner sanningen om vilka vi verkligen är. Man skulle fortsätta att använda religionen där det passade, medan syftet i själva verket var att ersätta religionen med en gudlös vetenskaps åsikter i människornas tänkande.

 

“Det är i detta syfte som vi ständigt, genom vår tidningspress, väcker och vidmakthåller en blind tro på dessa [vetenskapliga] teorier. Gojernas intellektuella skall pösa med sitt övertagna vetande och utan att bekymra sig med att logiskt granska det söka genomföra alla de teorier som kan hämtas ur vetenskapen och som våra agenter listigt funtat ihop i syfte att forma sinnena i den riktning vi önskar. Tro icke för ett ögonblick, att våra påståenden är tomt prat; begrunda noga den framgång vi ordnade för darwinismen, marxismen, nietzscheanismen. Åtminstone för oss borde det vara tydligt, att dessa läror upplöser gojernas tänkande.” (Ur Illuminaternas protokoll nr 2)

 

“Det är därför vi tvunget måste undergräva all tro, ur gojernas sinne utrota själva tron på Gud och på det andliga och i dess ställe sätta matematiska beräkningar och tillfredsställandet av materiella behov.” (Ur Illuminaternas protokoll nr 4)

 

Brukar du lyssna på föreläsningar vid något universitet? Tar du intryck av de officiella forskarnas åsikter? Då har du blivit lurad och fortsätter att bli lurad. Storbritanniens premiärminister Benjamin Disraeli kunde genomskåda en del av vad som pågick och sade detta i underhuset i juli 1856:

 

“Det finns i Italien en makt, som vi sällan nämner i detta Hus. Jag åsyftar de hemliga sällskapen... Det

är lönlöst att förneka det, ty det är omöjligt att dölja, att en stor del av Europa: hela Italien och Frankrike och en stor del av Tyskland, för att inte nämna andra länder, är täckt med ett nätverk av hemliga sällskap, liksom jordens yta är täckt med järnvägar. Och vilka är deras syften? ... De vill inte ha regeringar som lyder en författning, de vill inte ha förbättring av samhällets inrättningar ... de vill ändra rätten att äga mark, fördriva de nuvarande jordägarna, och de vill avskaffa kyrkorna. En del av dem kanske vill gå ännu längre än så.”

 

En av de grupper i Italien han hänvisade till var maffian. Giuseppe Garibaldi, frimurare av trettiotredje graden och Italiens stor­mäs­tare, hade lett det uppror som övergick i de krig som ledde till Italiens enande. Han stöddes av maffian, dittills ett hemligt säll­skap som bekämpade främlingsväldet på Sicilien. Maffian bildade en underjordisk regering på Sicilien och begick brott för att under­gräva ockupationsmaktens styre. Sedan Italien enats, blev maffian den underjordiska terror‑ och brottsorganisation den är än i dag. Också en av de mest ökända frimurarlogerna hade sitt säte i Italien. Den gick under namnet P2 och styrde Vatikanen.

Vi ser vårt välkända tema återkomma under drottning Viktorias och kung Edvards dagar. Vetenskapen, som kyrkan så länge förbjudit och förföljt, vann sin frihet att forska och att upptäcka kunskap som prästerna helst ville se dold. Men när fördomsfria vetenskapsmän fann fakta som hotade den gängse materialismens åsikt att den fysiska världen är den enda som finns, blev deras arbete förbjudet och de själva förföljda av sina egna kolleger. I stället för en mäktig intressegrupp, som hävdade att det varken fanns reinkarnation eller evigt liv för alla, hade man nu två. Det sista brödraskapet önskade sig var att folket skulle få vetskap om de andliga sanningarna.

Både vetenskapen och religionen var häftiga motståndare till spiritualismen, när den började väcka allmänt intresse under den viktorianska eran. Ända fram till 1951 kunde ett medium i Storbritannien dömas till böter eller fängelse för brottet att vara ett medium, men tack vare spiritualismen började mediernas förmåga uppmärksammas allmänt. Landets borgerliga lag införlivade kyrkans hävdande att förbindelse med “de döda” var omöjlig och att alltså envar som hävdade sig stå i sådan förbindelse måste vara en bedragare. Föga visste folket att drottning Viktoria låtit ett medium arbeta åt sig under många år efter Alberts, hennes gemåls, död. Arthur Findlay avslöjade historien i The Curse of Ignorance år 1947. De närmare uppgifterna fick han av dottern till James Robert Lees. Som trettonårig gosse hade Lees befunnits äga utomordentliga psykiska gåvor. En meddelare, som påstod sig vara det väsen som en gång varit prins Albert, bad att få tala med drottning Viktoria.

Drottningen, som hade varit utom sig av sorg efter mannens död, fick höra talas om detta och skickade två hovmän att undersöka saken. De låtsades vara vanliga nyfikna som ville se vad pojken kunde göra. Denne började kanalisera prins Albert, som hälsade de två hovmännen med deras riktiga namn och sade att det var drottningen som hade skickat dem. Albert lämnade drottningen uppgifter som endast han själv kunde ha känt till. Med Robert Lees’ hand skrev han också ett brev till henne, ett förfarande som kallas automatisk skrift. Brevets innehåll gjorde stort intryck på drottningen, och Robert inbjöds att träffa henne och kanalisera Albert i hennes närvaro. Hon var inte det minsta besvärad av detta, eftersom hon hade suttit i seanser med andra medier medan Albert ännu levde. Hon inbjöd Robert att bli en ständig medlem av hovet så att han kunde kanalisera hennes make närhelst hon ville. Men Albert sade att han kunde meddela sig genom sonen till en anställd vid hennes gods Balmoral, en man vid namn John Brown. Denne kallades till hovet, och ett långvarigt samarbete mellan honom och drottningen inleddes. Genom honom ville Albert ge drottningen råd så länge hon levde. Emellertid dog John Brown före drottningen. Drottningen skrev då en redogörelse för det som förevarit. Hennes avsikt var att låta trycka den, men hennes privatsekreterare sir Henry Ponsonby och dr Davidson, domprost av Windsor och senare ärkebiskop av Canterbury, övertalade henne att avstå från publicering. Dr Davidson hade länge ogillat drottningens intresse för spiritualismen, och nu hotade han att lämna sin tjänst som hovkaplan, om hon offentliggjorde någonting om John Brown. Som en ytterligare försäkran mot att sanningen aldrig skulle komma fram lät Ponsonby även förstöra Browns privata dagböcker.

Spiritualismen, tron på möjligheten att kommunicera med diskarnerade själar, hade börjat i Förenta staterna i mitten av 1800‑talet och sedan spritt sig till Europa. I Storbritannien ägde rörelsen en rad framstående förkämpar, däribland vetenskapsmän som sir Oliver Lodge, sir William Crookes och sir William Barrett. Även författare som Victor Hugo och sir Arthur Conan Doyle, upphovsmannen till berättelserna om Sherlock Holmes, stod för spiritualismen. Vetenskaparna avfärdades av sina kolleger, men de hade börjat inse vad vibrationer är för något och hur det kan vara möjligt att många världar intar samma rum. Conan Doyle ägnade senare delen av sitt liv åt spiritualismens sak. Det var samtidigt som utbrytarkungen Houdini i Förenta staterna bedrev en formlig häxjakt på medier.

Engelska statskyrkan hade tillsatt en kommitté att undersöka spiritualismen, men när den år 1938 ville yttra sig välvilligt om rörelsen, förbjöd ärkebiskopen av Canterbury dr Lang att detta betänkande publicerades. Ett betänkande, som han däremot gladeligen gav trycktillstånd för, var det som en annan kommitté vid samma tid avgav. Det gav stöd åt tron på engelska statskyrkans trettionio trosartiklar. Då tjugoen av kommitténs tjugofem ledamöter var präster, är utlåtandet knappast förvånande. Om Viktoria och andra bara hade stått upp och avslöjat vad de hade varit med om och vad de själva visste, skulle kyrkans och vetenskapens kunskapsförbud ha varit hävt vid det här laget. I stället har det överlämnats till våra generationer att göra det.

Den rörelse och religion som kallas spiritualism förtjänar ett stort erkännande för att den hållit insikter vid liv emot kyrkans och den materialistiska vetenskapens oerhörda motstånd. Vetenskapsmännen har behärskat allmänhetens tänkande. Läkarvetenskapen har visserligen ökat sitt kunnande väldeliga men har inte lyckats inse, lika litet som övriga vetenskaper, att människan är något mer än en fysisk kropp. Den materialistiska synen behärskade medicinen, och den “tradition” som därmed skapades gäller i sina grunddrag än i dag. De viktigaste framstegen i hälsovården var förbättrandet av renligheten och vattenförsörjningen. En grym fattigdom och vidriga levnadsförhållanden förblev dock alltjämt de flestas lott. De rika ökade samtidigt sin rikedom, och landets näringsliv gjorde vinster på att utnyttja folket både i Storbritannien och i Imperiet. Det var under perioden från Viktoria till nutiden som världen skulle upptäcka och ta i bruk de naturkrafter som gjorde massproduktionen möjlig: elektriciteten, telefonen, radion, televisionen, flygplanet, rymdraketen, listan kan göras hur lång som helst. När många människors tänkande frigjordes från religionens åsiktstyranni, blev en stor skaparkraft möjlig - en mycket större kraft än allmänheten fått veta, men det skall vi tala mera om längre framme. Praktisk skicklighet är en sak, visdom är emellertid något helt annat. Uppfinningen av ångmaskinen revolutionerade produktionssättet, och med utnyttjandet av bergoljan kom förbränningsmotorn. Överallt i världen gjordes uppfinningar, som förändrade människornas liv, arbete och förmåga att båda bygga upp och förstöra. De följder detta skulle få för både ekonomin och miljön skall jag granska närmare i kapitel 11. Här vill jag nu säga något mera om skillnaden mellan skicklighet och visdom.

Det är bevis på skicklighet att kunna utnyttja naturens dolda krafter, men det krävs visdom för att dels använda kunskapen om dessa krafter för goda och uppbyggande ändamål, dels ha ödmjukheten att inse att det alltid, alltid finns mycket mer kvar att veta. Som Sokrates sade: “Visdomen består i att inse hur litet vi vet.” Också astronomen Carl Sagan hade rätt i sitt påpekande att intellektuell förmåga inte ger individen någon garanti mot att ha fullständigt fel. Detta har världen inte förstått, vare sig under Viktorias dagar eller sedan, och ödmjukhet har sällan varit ett utmärkande drag hos dem som haft makten. De ledande i kyrkan såväl som vetenskapen fortsatte därför att vägra studera livets och skapelsens verkliga natur, som Sokrates och Platon i allt väsentligt kände. Skick­lighet utan visdom leder också till krig. Visa människor skulle ha använt och ökat sin samlade kunskap inte bara till det egna landets utan till allas bästa. I stället uppförde sig mänsklighetens kollektiva medvetande fortfar­ande som ett bortskämt barn, allt medan eliten av illuminater förde människorna utför på vägen mot fördärvet.

Vilken tro som än behärskar det kollektiva medvetandet, kan den i oerhörd grad påverka individers tänkesätt. Kyrkan eller den organiserade religionen, brödraskapet och staten har under den långa tidsperiod som denna bok skildrar programmerat det kollektiva medvetandet att överlämna sitt ansvar för tanke och handling till andra - påven eller översteprästen, präster, kungar och drottningar, diktatorer, adel, chefer, Bibeln, Koranen eller vad som helst. Människorna i gemen har programmerats att tänka och uppföra sig som robotar och att indoktrinera sina barn att göra detsamma. Och detta har de sedan gjort. Slaktandet, angreppen och motangreppen, de blodiga förföljelser som satts i gång mot en grupp som aldrig så litet avvikit från den gemensamma religiösa tron; när man betraktar allt detta, inser man att folkets stora flertal aldrig fått ut något gott av det. Sedan en armé väl plundrat en stad, gick bytet och makten inte ens till soldaterna utan till dem som dessa blint lydde och med tiden allt mer till sådana som militären inte ens visste något om. I dessa dagar finns det folk som tror att krigens tid är förbi, vilket den naturligtvis inte är. Det finns ofantligt mycket kvar att göra för att befria människans medvetande från underkastelse och indoktrinering. Genom hela den viktorianska eran lyckades modiga och varmhjärtade människor driva igenom reformer. Det skedde under vildsint motstånd av kyrkan och andra egennyttiga grupper. Och hela tiden fanns de gamla trossystemen alltjämt kvar.

Stammarna hade blivit samhällen, sedan stater, och numera är de samlade i länder och nationer. Det sätt på vilket en sådan nation uppstått är inte utan vidare någon grund för framtida fred och stadga. Ofta uppstod den som resultat av att någon religion eller annan tro påtvingats alla invånarna genom anfall eller inbördeskrig, som brödraskapet inspirerat. Därefter kokade hatet under ytan tills de förtryckta kunde få sin hämnd, därtill uppeggade av andra brödraskapsgrupper. Varje grupp trodde att den gjorde det enda rätta och insåg inte att det var en högre, hemlig makt som drog i trådarna och drog fördel av människors kamp emot vad de uppfattade som orättvisa. Vissa delar av Europa bytte ägare så många gånger att invånarna måste ha frågat sig varje morgon när de vaknade, vilka som hade makten den dagen. Sådana politiska och militära fotbollar var Serbien, Bosnien och Hercegovina, och den bittra agg detta väckte har i vårt årtionde exploderat på nytt i ett fruktansvärt religions‑ och nationalitetskrig. Turkar, greker, tyskar, fransmän, italienare, spanjorer, britter, holländare, ryssar, ja, varje folk med tillräckliga militära muskler käbblade och krigade mot andra folk om vilka som hade rätten att lägga det eller det området under sitt välde och utnyttja det. Skolbarn som grälar om snask visar större mognad. Det hat och tvång som detta alstrade är orsaken till många pågående kon­likter och pyrande motsättningar i Mellanöstern, Europa och på andra håll.

I slutet av 1800‑talet var tiden inne för kruttunnan att springa i luften. Det gjorde den i en rad konflikter, som ledde fram till de två världskrigen. Och den kunskap den materialistiska vetenskapen samlat användes till att smida vapen med en förstörelsekraft som vida över­träffade allt som funnits tidigare.