Kapitel 10

10 Världen i krig

Under de första åren av 1900-talet var brödraskapets bankirer och industriägare sysselsatta med att öka sin makt över världens finanssystem.

Två namn är särskilt framträdande: Rockefeller och Rothschild. Rockefeller är en av Amerikas mest kända släkter. Det blev den sedan John Davidson Rockefeller och hans bror William gjort sig en förmögenhet på det mycket omtvistade oljeföretaget Standard Oil (Esso) med en härva av finansoperationer, som ingen utomstående kunde få klarhet i. J. D. Rockefellers sonson Nelson blev Förenta staternas vicepresident och innehade även bakom kulisserna en ledande roll i utformningen av Förenta staternas politik.

Släkten Rothschild är en europeisk bankirdynasti. Den grundades av Mayer Amschel Rothschild, som föddes i Tyskland år 1744. Namnet kommer av den röda sköld som hängde på det hus i Frankfurts judekvarter, där Mayers förfäder en gång bodde. Rothschild gjorde sig stora vinster på de krig som följde franska revolutionen och på napoleonkrigen under perioden 1792-1815. Inemot år 1820 hade rothschildimperiet sträckt ut sina armar till London, Paris, Wien och Neapel, och det skulle få ett mycket stort inflytande på det vidare historiska skeendet i Europa. Huset Rothschild investerade i järnvägar, kolbrytning och andra industrigrenar. Rothschildarna är kända för sitt ivriga stöd av frimureriet. Med följande ord sammanfattade Mayer Amschel Rothschild de metoder brödraskapets bankirer och illuminaternas elit använder: “Ge mig makten över en nations valuta, och jag behöver inte bry mig om dem som stiftar landets lagar.”

Imperierna Rockefeller och Rothschild kommer att figurera ofta i berättelsen från och med nu. Jag vill emellertid mycket bestämt framhålla, att det är vissa individer och deras sätt att använda sin makt jag beskriver. Jag menar alltså inte, att alla som råkar heta Rockefeller eller Rothschild är inblandade. De flesta av dessa människor vet nog inte heller mycket om vad deras släktingar sysslar med.

I mitten av bank- och industrielitens växande imperium stod Runda Bordet. Engelsmannen Cecil Rhodes hade grundat detta samfund, och det är fullt möjligt att han gjorde det med de bästa avsikter. Det var Rhodes, som gav namnet Rhodesia åt en brittisk koloni, som nu är ett eget land och heter Zimbabwe. Med stöd av rothschildimperiet gjorde han sig en oerhörd förmögenhet på att utnyttja Sydafrikas diamantfyndigheter. Rhodes uttalade ofta sin önskan att medverka till skapandet en världsregering, som skulle stoppa alla krig. Den skulle ha sitt säte i Storbritannien och ingripa i tvister mellan nationer och bilägga dem innan de urartade i våld. År 1891 instiftade han det numera så illa beryktade Runda Bordet. Inspirationen hämtade han tydligen från sagorna om kung Arthur och riddarna kring runda bordet. Samfundet utformades efter mönster av brödraskapet, med hemliga ritualer, en inre cirkel av invigda och en yttre av oinvigda samt många av de övriga yttre detaljer som kännetecknar dylika organisationer. Bland dem som stödde Runda Bordet fanns lord Rothschild, ledaren av rothschildimperiet i England, och en annan engelsk bankir, Alfred Milner. Men det var sedan Rhodes avlidit år 1902 som den stora omställningen skedde och illuminaterna, på klassiskt maner, lade beslag på hans skapelse.

Runda Bordet började nu få betydande finansiellt stöd av de internationella bankirer som tillhörde brödraskapet, däribland flera medlemmar av familjen Rockefeller. Runda bordet användes till att samordna centralbankernas och brödraskapsbankirernas verksamhet över hela världen och att i oerhörd grad öka deras inflytande på regeringar. Bordet skapade sina avläggare att främja och även att dölja dess verksamhet. Adam Weishaupt, den tyske professor som år 1776 grundade illuminatorden, sade: “Vår Ordens stora styrka ligger i dess hemlighet. Låt den aldrig framträda med sitt eget namn utan alltid täckt med ett annat namn, en annan verksamhet.” Dessa “täck”-organisationer skulle innefatta Utrikespolitiska rådet (Council on Foreign Relations) i Förenta staterna och Kungliga institutet för internationella frågor (Royal Institute for International Affairs) i Brittiska imperiet. Båda tillkom för att styra regeringens utrikespolitik i banor som passade brödraskapets syften. David Rockefeller var i många år ordförande för Utrikespolitiska rådet. Idag har det innästlat sitt folk och sitt program i Förenta staternas hela statsapparat. Denna elit av brödraskapets illuminater började med att infiltrera universiteten och massmedierna, och nu är dess inflytande mycket utbrett. Den styr medierna, var så säker! Historikern professor Carroll Quigley skrev om denna tid:

“På 1900-talet växte det mellan London och New York fram en maktstruktur, som trängde djupt in i den akademiska världen, pressen och utrikespolitiken. I England utgjorde gruppen “Runda Bordet” dess centrum, medan det i Förenta staterna var [storbanken] J. P. Morgan and Company eller dennas filialer i Boston, Philadelphia och Cleveland.”

Avsikten med brödraskapets nätverk av bankirer och politiker var att skapa ett världsomspännande finanssystem, vari centralbankerna och andra privata bankintressen skulle samarbeta. De skulle samordna sina ansträngningar att styra regeringar och ekonomier genom att skapa ömsom uppsving, ömson krascher på börserna, spekulera i valutor och muta politiker med välbetalda uppdrag i finansvärlden. Varje gång vi läser en dagstidning, märker vi att detta pågår dagligen. Till centrum för detta nätverk av banker utsågs Banken för internationella avräkningar med säte i schweiziska Basel. Mycket av manipulerandet med världens pengar samordnas i Schweiz, så det är inte så gåtfullt varför det landet aldrig blivit angripet under de många krig brödraskapet satt i gång. För schweizisk ‘neutralitet’ läs ‘skyddet av brödraskapets tillgångar och intressen’. Det övergripande syftet med denna finanskartell var att skapa en situation vari regeringarna skulle vara satta så djupt i skuld till kartellen, att de vore tvungna att lyda bankirernas order. Liksom lamm som förs till slaktbänken har regeringar i hela världen fallit för denna kartell eller, genom brödraskapets kanaler, bidragit till att upprätta den, och Förenta staterna mer än något annat land.

Idén om en centralbank, som ger ut pengar som inte finns, har länge varit omstridd i Förenta staterna. Två av upphovsmännen, Thomas Jefferson och James Madison, ville att en sådan bank skulle stå under statlig kontroll. De insåg farorna med varje annat system. Men en annan amerikansk politiker, Alexander Hamilton, var fast besluten att skapa en privatägd centralbank. Han anses ha fått stöd av Bank of England och huset Rothschild. År 1786 hade Förenta staterna hamnat i sin första allvarligare ekonomiska depression, vållad av pengar-av-ingenting-bankernas utlånings- och räntemetoder. Till dessa banker hörde även Hamiltons egen Bank of New York. Dryga skatter lades på befolkningen att betala för räntan på de lån bankerna givit staten. Bönder drevs i ruin av bankerna, och kapten Daniel Shays anförde två tusen förtvivlade bönder i ett “fälttåg” mot bankerna. De tog över styrelsen av ett antal städer i Massachusetts med Worcester som den mest kända. De ville ha ett slut på räntebankerna, men Shays’ uppror, som det kallades, slogs ner.

När George Washington blev president år 1789, utsåg han Hamilton till finansminister. Två år senare fick Hamilton sin vilja igenom, och Bank of United States, den nya nationens första centralbank, slog upp sina portar. Den var privatägd, men regeringen anförtrodde den statens finanser. Endast fem år senare hade de skatter, som pålagts folket för betala räntan på lånen från denna bank, blivit så höga, att bönder åter igen gjorde uppror, denna gång i västra Pennsylvania. Detta, det så kallade whiskyupproret, krossades på Washingtons order. Bank of the United States förlorade sin makt på 1820-talet, sedan Förenta staternas president, Andrew Jackson, vunnit “bankkriget” mot bankens president, Nicholas Biddle. Men i början av följande århundrade skulle denna bank ersättas av dagens “federal reserve system”, det nätverk av privatbanker som för egen vinning styr Förenta staternas ekonomi.

Woodrow Wilson blev president 1909, och en av hans nära medarbetare var “överste” Edward Mandell House. Det var i själva verket House som styrde skeendet, och han handlade på uppdrag av brödraskapets bankirer, inte amerikanska folket. Den uppgift han hade fått av bankirerna var att se till att regeringen införde federal-reserve-systemet och fick kongressen att antaga lagförslaget om inkomstskatt, det som senare kom att kallas författningstilläget om federal inkomstskatt (det 16:e tillägget till den amerikanska författningen). Dessa två åtgärder i förening skulle bli det medel med vilket man skulle styra den amerikanska ekonomin. Federal reserve skulle låna staten oerhörda summor av till största delen obefintliga pengar. Med dessa skulle ekonomin överhettas, och när det sedan passade bankirerna, skulle den nya federala inkomstskatten användas till att hämma ekonomin. Det sätt på vilket de två systemen infördes gav anledning till mycken kritik. President Wilson måste ha haft någon uppfattning om vad som pågick bakom kulisserna. Han talade en gång om “en makt som är så välorganiserad, så fullständig, så starkt övertalande, att de som är hågade att fördöma den borde göra det i tysthet.”

Att övertala människor att lyda ens vilja medan de tror att de handlar efter sin egen vilja, är en metod som brödraskapet ständigt använder. I lagförslaget till federal reserve utmålades detta system som en åtgärd ägnad att inskränka bankintressenas makt, och detta taskspeleri förbättrades genom att just dessa intressen offentligen motsatte sig förslaget. Den hemliga planen kläcktes vid ett möte för illuminatbankirer och -industriägare på Jekyll Island i Georgia i slutet av år 1910. Mötesplatsen var högeligen symbolisk på så sätt att brödraskapet spelade rollen av dr Jekyll, då det i själva verket var mr Hyde. Lagförslaget om federal reserve drevs igenom i kongressen de sista dagarna före julen 1913. Kongressledamoten Charles A Lindbergh senior, flygarens fader, genomskådade tricket. Han sade, att de invigda finansmännen hade öppet motsatt sig lagen om federal reserve bara för att de ville främja vanföreställningen att den var en “folkets lag”. Han sade vidare:

“Med denna lag upprättas den mest jättelika trust världen skådat ... När presidenten undertecknar lagen, legaliseras den penningmaktens osynliga regering som Kommittén för granskning av finanstrusten bevisat existerar. Den nya lagen kommer att skapa inflation varje gång trusten vill ha inflation.

“Federal reserve hyllades och hyllas alltjämt som en demokratins seger över finanstrusten. Ingen kan vara mera fjärran från sannningen. Hela idén om en centralbank tänktes ut av just den grupp som den påstods beröva makten.”

Federal reserve system har sedan den dag det kom till vägrat att underkasta sig offentlig insyn. Det är så viktigt att var och en av oss ser längre än till det som tycks ske i det som sker, ty detta slags dubbla bluff används hela tiden för att få oss att handla enligt illuminaternas vilja, medan vi tror att vi handlar efter vår egen vilja. När planen först framlades av republikanska politiker, avvisades den av kongressen. Allmänheten anade att republikanerna stod finansintressena för nära. Men brödraskapet visste på råd. Det fick demokraterna att lägga fram förslaget, och då gick det igenom! Endast två delstater godkände Tilläget om federal inkomstskatt, och för att det skulle bli lagligen stadfäst krävdes godkännande av åtminstone 36 stater. När detta uppenbarligen inte skulle ske, meddelade utrikesminister Filander Knox helt sonika kongressen år 1913 att tillägget hade blivit stadfäst, fastän det inte hade det. All inkomstskatt som sedan den stunden betalats enligt denna lag genom Internal Revenue System (IRS), det organ som sköter uppbörden av denna skatt, har egentligen erlagts helt frivilligt (trots att alla har fått veta att det är i lag påbjudet), och alla pengar som folk tvingats att betala genom IRS har betytt stöld! IRS är en privat organisation, som styr det federala skattesystemet i Förenta staterna, och den är ett redskap för brödraskapet.* Det finansmännens nätverk under ledning av husen Rothschild, Rockefeller med flera, var nu redo för det dittills största projekt brödraskapet satt i gång - första världskriget.

I början av 1900-hundratalet började ett antal hemliga, mystiska sällskap i Tyskland att utbreda tanken om en härskarras. De hävdade att den vita ariska rasen var överlägsen alla de andra och sade att tyskarna utgjorde en del av denna ras. Myten om den tyska ariska härskarrasen hade fötts. En engelskfödd författare, Houston Stewart Chamberlain, var en ivring anhängare av denna åsikt. Han trodde att Tyskland kunde avla fram en övermänniskoras som skulle leda Europa in i en Ny Världsordning. Han var starkt judefientlig.

Trosfanatiker var också den tyske kejsaren Vilhelm II. Han trodde sig vara Guds ombud på Jorden. Han läste ivrigt Chamberlains bok och träffade honom för att diskutera deras gemensamma tro att tyskarna var Gud utvalda folk och därför borde styra Europa, om inte hela världen. Vilhelm avskedade sin rikskansler Bismarck år 1890 och tog själv över rikets styrelse. Man kunde tro att folket skulle ha motsatt sig detta, men åter igen ser vi vad människornas beroende av ledare och ovilja att styra sig själva får för konsekvenser, detta mönster som varit en del av människans samhälle i tusentals år. Vilhelm förberedde för krig. Den preussiska hohenzollerndynastin, som Vilhelm tillhörde, hade under många år arbetat för att ena Tyskland och bygga upp dess krigsmaskin. Allianser ingicks på religiösa och politiska grunder, men vanligen sökte länderna allierade inför det kommande storkrig, som tedde sig allt sannolikare. Vilhelm väntade bara på någon förevändning för att inleda sitt spel om herraväldet över Europa, och han fick den år 1914. Österrikes och Serbiens ömsesidiga motvilja nådde kokpunkten när tronföljaren i Österrike-Ungern, ärkehertig Frans Ferdinand och mördades i Bosniens huvudstad Sarajevo. Österrikarna anklagade serberna för inblandning i mordet och ställde ultimatum. Serberna gick med på alla Österrikes krav utom två och föreslog att dessa skulle avgöras genom skiljedom. Österrike och Tyskland var emellertid inställda på strid, och Österrike förklarade Serbien krig. Ryssland ställde sig bakom Serbien. Vem eller vilka var det då som dödade ärkehertigen för att så tända gnisten till den världsbrand som följde? Ett serbiskt hemligt sällskap vid namn Svarta Handen. En vän till Frans Ferdinand, greve Czernin, hade sagt, “Ärkehertigen visste mycket väl att det fanns en överhängande risk för att man skulle försöka mörda honom. Ett år före kriget uppgav han för mig att frimurarna hade beslutat att döda honom.”

Vilhelm förklarade Ryssland och Frankrike krig. Han tänkte sig att Tyskland skulle snabbt besegra Frankrike och därefter vända sig med all sin kraft mot Ryssland. Tyskarna föll in i Belgien och trängde in i Frankrike norr ifrån. Storbritannien förklarade Tyskland krig, och vad som skulle bli det blodigaste kriget i människans historia var i full gång. Segern över Frankrike kom inte så snabbt som Tyskland hade hoppats. Det blev i stället ett ställnings- och utnötningskrig i skyttegravarna på västfronten som gick genom norra Frankrike. Där, i leran och förödelsen, dog miljoner europeiska unga män i sina försök att taga eller hålla några få tunnland förhärjat land. Vetenskapen utnyttjades att öka den effektivitet varmed nationerna slaktade varandra, och i en omfattning som aldrig hade varit större. Slagen finns för alltid inskrivna i deras minne som önskar se ett slut på den dumhet och den manipulering som avlett mänskligheten från dess verkliga mål. Verdun, Somme, Passchendaele - varje slag betydde hundratusentals dödade på var sida, ofta i självmordsanfall mot väl befästa ställningar på order av vansinniga generaler.

Turkiet inträdde i kriget på Tysklands sida, men Italien stödde Storbritannien mot löftet att få Trentino och Trieste. Italien öppnade en front mot Österrike, medan Storbritannien allt mer ansträngdes av att behöva stödja den franska västfronten och att skydda sina egna intressen i Indien och Egypten för turkarna. Det var i det läget som T. E. Lawrence, “Lawrence av Arabien”, organiserade araberna i ett uppror mot turkarna. Därefter gick britterna in och besatte Palestina med Jerusalem och Mesopotamien. Det ryska folkets beslutsamhet och mod att försvara sitt land mot tyskarna till ett pris av fyra miljoner stupade utsatte den tyska krigsmaskinen för stora påfrestningar och minskade dess möjlighet till ett genombrott i Frankrike. Men år 1917 och efter den ryska revolutionen eller, rättare sagt, brödraskapets revolution i Ryssland, skrev Rysslands regering fred med Tysklands.

Under tsarernas hårda styre hade det ofta varit upplopp och oroligheter. I slutet av världskriget utbröt myterier i den ryska armén och efter krigsslutet, år 1918, fördes tsaren, som ett år tidigare abdikerat, och hans familj till den sibiriska staden Jekaterinburg, där de mördades av en grupp extrema revolutionärer. De måttfulla reformivrarna vräktes åt sidan av Lenin och Trotskij och deras anhängare. De avvisade förslagen till en parlamentarisk konstitution och påtvingade ett redan förtryckt folk en kommunistisk stat, varvid de ersatte tsarens tyranni med statens tyranni. Detta kom att uppvisa alla de ekonomiska och politiska brister kommunisterna anklagat kapitalismen för. Det var kapitalism med ett annat namn och med än större centralisering av ekonomin. Så länge visdomen saknas, kommer den ena ytterligheten ofelbart att följas av den andra. De som kommer till makten med våld visar sig därmed odugliga till att styra någon. Om de brukar våld för att vinna makten, kommer de sedan att bruka våld mot folket för att behålla makten. Våld är ingenting man kan styra, sätta på och stänga av. Det antingen finns eller finns inte i ens inre.

Vad stod då bakom denna ‘folkliga revolution’? Svar: frimureriet. Coils Frimurarencyklopedi uppger att det vid krigsutbrottet fanns ett Högsta Frimurarråd i Ryssland med fyrtio underordnade råd. Långt tidigare hade tsar Alexander blivit så oroad över de ryska frimurarnas planer, att han förbjöd organisationen. Det skedde i augusti 1822, sedan själve stormästaren hade varnat tsaren för att frimureriet innebar ett hot mot staten och därför borde upplösas eller omorganiseras. Vi ser, att brödraskapet inte talar med bara en stämma. Att spela ut den ena sidan mot den andra ingår i strategin. Alexander förbjöd frimureriet i ett dekret, som tsar Nikolaus förnyade, men då frimureriet är en hemlig rörelse fortsatte undermineringen. Det var rätt att tsarens maktmissbruk bragtes att upphöra, men det var inte rätt att det skedde genom en hemlig organisation som inte önskade folkets bästa.

Tyskarna stödde Lenin. De gav honom och hans sällskap av revolutionärer fri resa genom Tyskland i ett eget tåg, då de reste från Schweiz hem till Ryssland. Också skänkte de honom och bolsjevikerna tiotusentals mark att använda till propaganda och till att säkra revolutionens framgång. Så märkligt sedan att efter Lenins kupp mot den provisoriska “demokratiska regeringen” Ryssland drog sig ur kriget, så att Tyskland kunde kraftsamla på de andra fronterna! Bolsjevikerna fick dessutom stöd av bankirer och finansmän inte bara i Tyskland utan även i de med Ryssland förbundna länderna Storbritannien och Förenta staterna! Den tyske bankiren Max Warburg stödde Lenins regim. Det gjorde även den amerikanske bankiren Jacob Schiff. Hans släkt härstammade från Tyskland, närmare bestämt Frankfurt, och hade där nära band med släkten Rothschild och dess bankimperium, den viktigaste finansiären av denna revolution liksom andra. Den nutida kommunismens fader sägs vara Karl Marx, som dog 1883. Han var medlem av en brödraskapsgrupp, “De rättfärdigas förbund” (senare “Kommunistiska förbundet”), en avläggare till “Sällskapet årstiderna”, som jämte frimurarlogen Grand Orient spelade en viktig roll i franska revolutionen. Den tyske industriägaren Friedrich Engels stödde Marx och skrev med honom Det kommunistiska manifestet på beställning av de hemliga sällskap som stod bakom dem. Femton internationellt verksamma bankirer reste år 1917 till Petrograd under täckmantel av att de utgjorde en rödakorsdelegation. Avsikten var i själva verket att ge stöd åt den ursprungliga revolutionen, den provisoriska ‘folkliga’ regeringen, och åt bolsjevikerna, som skulle överta makten från denna. Professor Stuart Crane förklarade detta trick:

“Om man ser tillbaka på varje krig som utkämpats i Europa ... finner man att det alltid slutade med att en maktbalans upprättades. Vid varje ommöblering blev det alltid en maktbalans i en ny gruppering omkring huset Rothschild i England, Frankrike eller Österrike. Detta hus grupperade nationerna så, att om någon kung försökte lämna ledet, utbröt ett krig vars utgång bestämdes av dem som finansierade det. Om man granskar de krigförande staternas skulder, får man vanligen klart för sig vilken det var som skulle straffas.”

Eller som Illuminaternas protokoll uttrycker det:

“I hela Europa, och med hjälp av dess förbindelser med andra kontinenter också på dessa, måste vi vålla oro, strid och fiendskap. Därmed vinner vi en dubbel fördel. För det första håller vi därigenom alla länder i styr, ty dessas regeringar vet fuller väl att vi har makten att efter eget skön skapa oordning eller återställa ordningen... För det andra kommer vi att med intriger trassla till alla de trådar vi har dragit in i alla regeringar medelst politik, ekonomiska fördrag eller skuldförbindelser. För att lyckas i detta måste vi använda stor list och skarpsinnighet under förhandlingarna och avtalssluten, men i allt som rör “det officiella språket skall vi hålla oss till motsatt taktik och låtsas hederliga och medgörliga. .. Varje motstånd måste vi vara i stånd att möta genom krig med grannarna till det land som som vågar trotsa oss: men om dessa grannar skulle också skulle våga gå i förbund emot oss, så måste vi svara med världskrig.” (Protokoll nr 7)

Kommunismen var en form av intrigörpolitik som brödraskapet tänkte ut som en motsats till Nordamerikas och Europas “fria” samhälle. Miljoner dollars av brödraskapets pengar* östes in i ryska revolutionen, ty rädslan för det ryska ‘spöket’ skulle bli användbar när tiden var inne. Ryssland blev ett spöke man lade på is i väntan på att utnyttja det trettio år senare. Dess tro på arbetaren som en själlös produktionsenhet i en gudlös värld var alldeles vad brödraskapet ville få massan att godta.

*Brödraskapets bankirer gjorde dock en fantastisk vinst på stölden av den ryska statens guldreserv - och de skulle göra motsvarande i Tyskland efter andra världskriget. Guld har alltid varit deras viktigaste ekonomiska vapen.

Brödraskapets hemliga sällskap hade tagit kontroll över de underrättelsebyråer som vuxit fram sedan 1600-talet, och detsamma gällde tsarernas säkerhetstjänst, ochranan. Det är en stor illusion att de olika hemliga säkerhetstjänsterna i världen skulle stå emot varandra. På den högsta nivån, långt ovanför någon som allmänheten känner till, samarbetar de i allt väsentligt. Inte heller de som arbetar på de lägre nivåerna i dess byråer inser detta, utan också de är redskap för brödraskapet. Underrättelsebyråer är organisationer (brödraskapet) inom organisationer. Det finns en hemlig världsregering som ständigt stör och styr nationalstaternas handlande. På typiskt brödraskapsmaner angrep Lenin och bolsjevikerna tsaren för ochranans brutalitet, medan ochranan, bakom kulisserna, stödde Lenins revolution! Ochranan skaffade fram pengar och undergrävde den revolutionära oppositionen mot bolsjevikerna, allt medan många av främsta ledarna inom bolsjevikrörelsen tillhörde Ochranan. Det minsta man kan säga om den blivande sovjetiske diktatorn, Josef Stalin, var att han stod Ochranan mycket nära; sannolikt var han medlem. Också den förste utgivaren av kommunistorganet Pravda kom därifrån.

Då förvånar det knappast att Lenin och hans anhängare, sedan de kommit till makten, kraftigt byggde ut denna organisation, som de för syns skull hatat och fördömt så mycket. Endast namnet ändrade de - och Ochranan blev Tjekan. Folkets revolution blev bara ett nytt slaveri med en vacker fasad. Det fanns ett betydande judiskt inslag i revolutionen, och brödraskapet började nu bereda marken för att låta judarna ta Palestina i besittning. Viss forskning jag studerat hävdar att av de 388 högsta tjänstemännen i den revolutionära statsledningen 1918 endast sexton var etniska ryssar. Alla utom två av de övriga var judar, varav de flesta tillresta från New York. Hur har människorna inte blivit bedragna tidsåldrarna igenom till den dag idag är! Brödraskapet var djupt inblandat i alla de “folkliga revolutioner” som bröt ut efter det amerikanska frihetskriget. Hit hör, som vi sett, den franska revolutionen som med det följande skräckväldet medförde att minst 100 000 människor förgjordes.

Den styrkeförlust de allierade i första världskriget fick vidkännas då den ryska fronten mot Tyskland föll bort uppvägdes av Amerikas inträde i kriget. President Woodrow Wilson kastade in amerikanerna i kriget sedan Tyskland, enligt vad de allierade påstod, infört sin politik att sänka alla främmande fartyg oavsett nationalitet. Sänkningen av det amerikanska fartyget Lusitania blev den enkla förevändning president Wilson hade sökt för att rättfärdiga Amerikas inträde i kriget, och jag tvivlar inte på att sänkningen hade framkallats av honom i maskopi med britterna. Det japanska anfallet på Pearl Harbor utnyttjade president Franklin D Roosevelt på liknande sätt för Amerikas inträde i andra världskriget. Såsom kommendör Joseph Kenworthy vid brittiska marinens underrättelsetjänst sade:

“Det var med avsikt man skickade Lusitania, med mycket låg fart och utan eskortfartyg, in i ett område där man visste att en ubåt uppehöll sig.”

Lusitania förde krigskontraband avsedda för Storbritannien. Hon var inte, som amerikanerna hävdade, endast ett passagerarfartyg. Allt efter som amerikanska trupper landsteg i Europa, vändes initiativet sakta mot Tyskland, som slutligen kapitulerade. Kaiser Wilhelm abdikerade, lämnade Tyskland och fick leva sitt återstående liv sorglöst i Nederländerna. Med honom försvann den tyska monarkin. Detta var det första krig som hade utkämpats med flygmaskiner, ubåtar och stridsvagnar, och genom dessa tekniska nyheter hade skräcken, förödelsen och massdödandet nått en dittills aldrig skådad omfattning. När vansinnet slutade efter drygt fyra år, hade tiotals miljoner män, kvinnor och barn mist livet i ett krig som brödraskapet hade framkallat för sina egna syften. När vi tänker på vad detta innebär, finner vi nog inte ord att uttrycka vad vi känner. Tyskland ålades att betala skadestånd till de ländet det angripit och att starkt begränsa sin egen krigsmakt. Det forna kejsarriket Österrike-Ungern styckades i staterna Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien, och rikets sydliga delar - Slovenien, Kroatien, Dalmatien och Bosnien-Hercegovina - förenades med de redan självständiga Serbien och Montenegro till en ny stat, Jugoslavien. De besegrade rikenas, Tysklands och Turkiets, kolonier övertogs av segrarmakterna under namnet av “protektorat”. Tysklands afrikanska kolonier infogades i det brittiska kolonialväldet. Syrien gick till Frankrike, medan Storbritannien tog Palestina, Transjordanien och Irak. Det är svårt för oss att inse att länder gick ur hand i hand som kortspelsvinster, men detta hände i vårt århundrade.

I Storbritannien hade kriget medfört att det sociala reformarbetet påskyndades och rösträtten vidgades. Efter franska revolutionen 1789 hade den brittiska herrskapsklassen, i sin rädsla för att liknande skulle ske i det egna landet, belagt ännu fler brott med dödsstraff och stiftat ännu strängare lagar mot varje slags uppror. Men när dessa rika såg sina ägodelar hotade av en yttre fiende, gjorde de eftergifter till de förtryckta, då de insåg att de inte skulle kunna försvara sin rikedom utan deras hjälp. Varje gång rösträtten ytterligare vidgades, minskades makten för överklasseliten men inte för brödraskapseliten.

Alla barns rätt till utbildning måste tillkämpas steg för steg mot kyrkans och fabriksägarnas motstånd. 1918 nådde man den dittills viktigaste segern i form av en skollag. Därmed tillförsäkrades alla barn rätten att gå i skola hela dagen till fjorton års ålder. Det blev slut på den ordning som innebar att barnen gick i skola halva dagen och arbetade andra halvan. Även införde man förskolor och hälsokontroller för skolbarn. Det enda tråkiga i allt detta var att kyrkan alltjämt hade en stor makt över barnens utbildning, så att man lärde ut bibelsagor som om de vore historiska fakta. Detta fortsätter än i denna dag.

Det viktigaste skeendet under mellankrigstiden var att i flera länder diktaturer avlöste monarkier och spirande demokratier. Åter igen visade det sig hur hett många människor längtar efter en ledare som talar om för dem vad de skall göra in i minsta detalj, så att de slipper tänka själva. Detta var brödraskapets agenter inte sena att utnyttja! På inrådan av brödraskapets ombud överste House hade Amerikas president Wilson efter krigsslutet föreslagit bildandet av ett Nationernas förbund. Det skulle fungera som skiljedomstol i tvister mellan nationer och så förebygga krig. Det var en utmärkt idé i teorin, men i praktiken var det ett första och misslyckat försök att skapa ett centraliserande maktorgan, som skulle bilda grunden till en framtida världsregering. Brödraskapet är mycket skickligt på att framlägga ideer i sådan form att de verkar högst berömvärda och därmed bemantla den verkliga, större plan dessa ideer ingår i.

Att romersk-katolska kyrkan ställde sig på diktatorernas sida bör inte förvåna oss. Kyrkans överlevnad hänger ju på att människorna hindras att söka kunskap och i stället påtvingas tro. Nu har vi alltså kommit ända till trettiotalet i vårt århundrade, då skolutbildningen breddas, de materialistiska vetenskaperna vinner terräng, mer demokratiska styrelseskick gör sig gällande och den romerska kyrkan är mycket oroad över att kristendomens inflytande minskar. Kyrkan visste att vad den behövde var en återgång till gamla tiders mörker och förtryck då den själv bestämde över människornas tankar. Vatikanen hade också varit mer eller mindre styrt av brödraskapet i århundraden, förmodligen från första början. Om den i misshugg utsåg en påve som inte ville vara med i leken, avled han behändigt. Ett exempel på detta är Johannes Paulus I, som hann vara påve endast 33 dagar 1978. Hans efterträdare Johannes Paulus II skyndade sig att upphäva det förbud för katoliker att vara frimurare som påven Clemens XII infört 1738. Åtminstone Clemens visste vad som var i görningen och ville stoppa det. Idag verkar Vatikanen mycket förvirrad i sin hållning till frimureriet, och många katoliker är själva murare. 1978, det år då Johannes Paulus II intog påvestolen, utgav Vatikanstaten ett frimärke som pryddes av triangelm med det allseende ögat. Kanske ett sätt att fira en seger för illuminaterna?

Påven Pius XI och de som styrde Vatikanen såg i Benito Mussolini den man som kunde leda dem tillbaka till svunna tiders härlighet. Den finanskrasch som drabbade hela världen 1929 medförde svåra umbäranden som beredde marken för diktaturer. “Starka män” kunde träda fram och förespegla folken att våldets makt var nödvändig och för deras eget bästa. Smedsonen Mussolini kom till makten på diktatorers övliga sätt, medelst bestickning, mord och de hemliga sällskapens stöd. Han var besatt av tanken att återupprätta det romerska riket, och den avart av vålds- och fosterlandsdyrkan han förespråkade fick så stor framgång att kungen överlämnade styret åt honom för att slippa inbördeskrig. Väl vid makten avskaffade han alla demokratiska rättigheter jämte yttrandefriheten. Romersk-katolska kyrkan stödde honom i allt detta. Han visste att han skulle få oavbruten gratispropaganda från predikstolarna, om han hade kyrkan på sin sida. Vatikanstaten fick därför självständighet från Italien, kyrkan ännu en gång makt över all utbildning och till på köpet en penninggåva av den fascistiska staten på 200 miljoner kronor. När Mussolini invaderade Abessinien, gav påven honom sitt fulla stöd. Detsamma skedde när Mussolini angrep Albanien och Grekland. Ingenting skulle ha glatt de katolska ledarna mera än att få makten över länder som hörde till den grekisk-ortodoxa kyrkan, som de hatade över allt annat. De två kristna riktningarna hade gått skilda vägar allt sedan påven år 1054 tillagt orden “och från Sonen” (filioque) till den kristna trosbekännelsen. Många kristna vägrade att godta detta tillägg och vände sig alltså till Konstantinopel som ‘det andra Rom’ och senare till Moskva som “det tredje Rom”. Sjuttio tusen judar fördrev Mussolini från Italien utan att Vatikanen sade så mycket som ett ord till protest. Italien styrdes nu av kyrkans och statens dubbeldiktatur. Båda styrdes i sin tur av brödraskapet.

Påven hade vänskapliga förbindelser med Adolf Hitler sedan denne förts till makten av en stor romkatolsk väljarkår 1933. Tyskland var i ett förtvivlat läge, ett land i fysisk och ekonomisk ruin efter kriget. Efter monarkins fall utropades republik vid ett möte i Weimar 1919, men det nya staten fick kämpa en ojämn kamp mot kommunister, rojalister, högerextremister och brödraskapet självt. Den värsta förödelsen vållades dock av ekonomins sammanbrott. Men om man har kontroll över bankväsendet, är det inte svårt att undergräva en hel nation och så bereda marken för en revolution. 1929 års börskrasch i Förenta staterna ordnades på liknande sätt. Brödraskapets bankirer skapade inflation och uppmuntrade överhettning på aktiemarknaden så att kraschen måste komma. Alla aktiebörser världen över manipuleras på detta sätt. 1920-talets depression kallades i vissa kretsar “kalkonjaktens tid”. Vad det betydde framgår av det som följer. 1921 fanns det 31 076 banker i Förenta staterna. Brödraskapelitens jättebanker bestämde sig då för att skördetiden var inne. Centralbanken, Federal Reserve, tillkännagav en rad nya förordningar, som de mindre bankerna inte skulle kunna efterleva i ett så svårt ekonomiskt läge. Detta drev tusentals av dem i konkurs - 16 000 på elva år. Brödraskapets bankirer hade därmed eliminerat konkurrensen. Den ökade sina egna tillgångar genom att sluka upp småfiskarna och alla dessas gäldenärer. Sedan centralbanken väl uppnått sitt mål, mildrade den sina egna bestämmelser. Det var med stöd av dessa elitbankirer som Franklin D Roosevelt kunde tillkännage sin berömda “nya givens” politik, som skulle lyfta upp USA ur depressionen. Denna politik innebar att oerhörda mängder pengar lånades upp från dessa bankirer, varpå stats- och privatskulden exploderade igen. Kongressmannen Louis McFadden, ordförande för representanthusets utskott för bank- och valutaväsendet, sade att 1920-talets stora depression...

“...inte inträffade av en slump. Den var en noga planerad händelse... De internationella bankirerna sökte åstadkomma ett nödtillstånd i vår land, så att de skulle kunna framträda som herrarna över oss alla.”

Detsamma skedde i Tyskland, där diktaturens frön redan hade satts. In på scenen trädde Adolf Hitler. Han hade deltagit i första världskriget som korpral och hade senare blivit djupt imponerad av Mussolinis metoder. Men ännu tidigare hade Hitler blivit besatt av tanken på tyskarna som det ariska herrefolket. I sin ungdom nyttjade han narkotika för att få mystiska upplevelser. Svastikan, som Hitler tog i bruk som symbol för sin rörelse, hade även brödraskapet använt långt dessförinnan. Som yngling tog han starka intryck av en bokhandlare i Wien som predikade evangeliet om det tyska herrefolket, som enligt vissa hade skapats av utomjordiska jättar. Houston Stewart Chamberlain, den författare som så starkt hade påverkat kaiser Wilhelm, hävdade senare att Hitler var den nye Messias, och Chamberlains arbeten kom att bilda grunden till nazismens filosofi.

Hitlers blev medlem av den hemliga politiska grenen av ett arméområdeskommando, som följde sina egna lagar. Kommandot var så patriotisk att den mördade, för brott mot nationen, några av de män som på tysk sida deltagit i fredsförhandlingarna efter första världskrigets slut. Områdeskommandot var i själva verket mordavdelningen inom en hemlig brödraskapsgrupp vid namn Thulesällskapet. Också detta trodde på hela smörjan om herrefolket och den tyske messias. Det dömde folk till döden vid sina egna hemliga “domstolar”. Hitler och Thulesällskapet trodde att de leddes av samma utomjordingar som hade skapat den ariska rasen. Samma industriägare finasierade både Thulesällskapet och områdeskommandot. Dietrich Eckart, den morfinist som ledde Thulesällskapet, såg Hitler som den messias sällskapet väntade. Man såg till att han blev ledaren för tyska arbetarepartiet. Detta förvandlades sedan till det fascistiska nationalsocialistiska (nazi) partiet och Hitler försökte sprida sin judefientliga, antikommunistiska nationalism över hela världen. Hans troslära fångade tyska folkets kollektiva medvetande, som ställde in sig på fascismens tankevågor och lyssnade till budskapet tills det hypnotiseratss och sedan styrdes av denne vilseförde man och hans svammel. Före riksdagsvalet 1933 hade Hitler ökat sitt väljarstöd genom att låta sitt Gestapo bränna ner riksdagshuset och sedan kasta skulden på kommunisterna. Han utnyttjade också rädslan för ryssarna med stor verkan. Häri fick han hjälp av påven som utsådde hat mot det kommunistiska Ryssland vid minsta tillfälle. Kyrkorna blev fientligt inställda mot Lenins revolution när den förbjöd religionen. De visste inte att de blev bedragna när den nye diktatorn Hitler verkade ta deras parti men i själva verket var ett ombud för samma brödraskap. För både Hitlers och Stalins diktatur bar brödraskapet ansvaret liksom för det kommande kriget där de två skulle spelas ut mot varandra.

Två andra hemliga sällskap som spelade en roll i nazisternas revolution var Vrilsällskapet och Edelweissällskapet. Liksom Thulesällskapet hade de förbindelser med sina bröder i Storbritannien. Rudolf Hess och Heinrich Himmler var båda “vrilare” -Himmler blev senare chef för de fruktansvärda Gestapo och SS. Hermann Göring var medlem av Edelweissällskapet. I likhet med många andra väntade han den nordiske Messias, och han trodde att det var Hitler. Hitler och hans anhang brännmärkte judarna och kommunisterna på radion dag efter dag och det tyska folkets tankar och hjärtan förgiftades.

Hitler följde det mönster kyrkan och diktatorer använt genom historien. All litteratur som uppmuntrade till något slags frihet förintades, och de löften han ställt ut till socialister och monarkister som hjälpt honom att bli vald brydde han sig inte mera om. Inga fler val skulle hållas. Führern skulle lydas. Runt sig samlade han sina viktigaste medhjälpare, män som Hess, Goebbels, Ribbentrop, Göring och Himmler. De skulle styra Tyskland med terror, och judarna skulle få röna en fruktansvärd behandling. Ribbentrop skulle föra ett antal gemytliga samtal med påven om Tysklands expansionsplaner, men den viktigaste agenten för den hemliga alliansen mellan Vatikanen, Tyskland och Amerika var Rudolf Hess.

Nu härskade alltså diktatorer i Italien, Tyskland och Ryssland, där Josef Stalin hade efterträtt Lenin 1924. Snart skulle det komma ytterligare en i Spanien. år 1936 ledde General Franco, en katolsk extremist, en revolt mot den spanska republikens regering, som hade arbetat på att minska kyrkans makt. Följden blev spanska inbördeskriget, som blev ett förspel till det kommande världskriget. I inbördeskriget ställde sig Tyskland och Italien på Francos sida, medan Storbritannien, Frankrike och Ryssland stödde republikanerna. Sorgligt nog för spanska folket, segrade Francos armeer, och för katolska kyrkan i Spanien gjorde han vad Mussolini gjort i Italien. Kyrkan återfick sin rikedom och sin mark, erhöll väldiga årliga anslag från staten och återtog kontrollen över skolan. Religionens attribut syntes snart överallt, och inkvisitionen kom tillbaka. Den påvliga flaggan fladdrade över Francos armé när den krossade den spanska demokratin, och i Vatikanen hissade man stolt Francos egen flagga. Påvens roll i segern över demokratin hade varit avgörande. Han hade vädjat till katoliker över hela Europa att bege sig till Spanien och delta i detta “heliga krig”.

När Hitler inledde sin expansionspolitik med anslutningen av Österrike, sade de romkatolska biskoparna åt folket att vara lojala mot nazisterna, och hakkorsflaggan hissades på domkyrkotornet i Wien. Hitler hade påvens stöd också i erövringen av Tjeckoslovakien. Påven Pius XI och hans efterträdare Pius XII hade ingen högre önskan än att Tyskland skulle besegra kommunismen i Ryssland. Föga visste de att Tyskland spelat en nyckelroll i skapandet av kommunismen! Historien om hur Vatikanen stödde fascisterna är mycket skamlig men knappast ägnad att förvåna någon som känner kyrkans historia. Lika skamlig är historien om de brödraskapets industriägare och bankirer som stödde båda sidor. Vid det här laget hade brödraskapet organisationer som samordnade elitens banker och industrikoncerner över hela världen. En dylik var Banken för internationella avräkningar som stod utom demokratisk kontroll. Bland dem som stödde nazisterna finansiellt fanns den tyska kemijätten I.G.Farben vars ledning räknade Max och Paul Warburg, som drev banker i både Tyskland och Förenta staterna. Warburgarna bidrog kraftigt till skapandet av den amerikanska centralbanken Federal Reserve, och Max Warburg har jag tidigare nämnt som anskaffaren av de pengar med vilka Lenin och hans bolsjeviker genomförde revolutionen i Ryssland. Bank of Manhattan var en warburgbank, och en av dess direktörer, H. A. Metz, kom från I.G. Farben, som hade ingått i Rockefellers kartell Standard Oil före kriget, och så utgjort del av brödraskapets finans- och industrinätverk. Standard Oil (Esso) levererade till nazisterna under hela kriget via Schweiz, och Avery Rockefeller hade grundat ett bolag där han gick samman med Schröder, Hitlers egen bank. Guaranty Trust (J. P. Morgan) och Union Banking Corporation of New York hörde till nazisternas största finansiärer. En av UBCs direktörer var Prescott Bush, Georges far. C. E. Mitchell, direktör i Farbens amerikanska gren, var också direktör i Federal Reserve. Nätet knöts nu allt tätare. Farben gav ytterligare finansiellt stöd åt Himmlers SS, och detsamma gjorde de tyska filialerna av de amerikanska bolagen ITT och General Electric. General Motors levererade till båda sidorna i kriget, liksom de europeiska filialerna till de amerikanska bankerna och med huvudkontorens välsignelse. Kullager, som var en bristvara hos de allierade, skickades till nazisterna via Sydamerika av vice ordföranden för amerikanska krigsproduktionsstyrelsen. I.G. Farben drev de fabriker som byggts i anslutning till koncentrationslägren och utnyttjade dessas slavarbetare. I.G. Farben finns kvar än idag men opererar under andra namn.*

Forskare hävdar att kemi- och läkemedelsföretagen A.G.Hoechst, Sterling Drug och A.G.Bayer alla är avläggare till I.G. Farben.

Brödraskapets nätverk i Storbritannien stödde nazisterna - och gör det fortfarande - och Bank of England hjälpte Hitler. Dess direktör Montague Norman, som var den ledande gestalten i världens banksystem, träffade våren 1934 andra brittiska affärsmän vid bankens högkvarter på Threadneedle Street i London, och de kom överens om att i hemlighet överföra pengar till Hitler, medan Norman försökte övertala den brittiska regeringen att undandra Frankrike sitt stöd och flytta över det på Tyskland. Sedan Hitler inlett sin mordturné i Europa med överfallet på Tjeckoslovakien, överlät engelska riksbanken till honom Tjeckoslovakiens guldreserv på sex miljoner pund, som banken förvaltade i London. Under hela kriget finansierade brödraskapsföretag och -banker i hemlighet båda sidor, däribland Mussolini när hans regim råkade i ekonomiska svårigheter. På detta gjorde sig brödraskapet enorma vinster, som sedan tusenfaldigades när efter kriget en ny värld skulle byggas upp ur ruinerna. Ett tungt ok av lidande och okunnighet vilade på folket i alla länder. Bank of England nationaliserades av den nya labourregeringen år 1946, men den fortsätter att öva ett väldigt inflytande på Storbritanniens ekonomiska politik, och jag anar att den snart kommer att kräva ett större mått av oberoende av staten.

Hitler struntade i alla avtal som Tyskland hade ingått i Versaillesfördraget efter landets nederlag i första världskriget. Han byggde upp väldiga armé-, marin- och flygstridskrafter, och övriga Europa fruktade det värsta. Efter Hitlers invasion av Österrike, flög den brittiske premiärministern Neville Chamberlain för att träffa honom i München 1938 och kom sedan hem med den famösa pakt Hitler undertecknat och Chamberlain hävdade skulle innebära ‘fred i vår tid’. Chamberlain var en hederlig man som endast ville fred åt sitt folk, men Hitler hade andra planer. När Tyskland överföll Polen 1939 förklarade Storbritannien och Frankrike krig. Polen var nu åter under främmande välde efter en kort tids självständighet, under vilken den katolska majoriteten förföljt de ortodoxa kristna ibland sig. Efter kriget sögs Polen in i kretsen av sovjetiska lydstater, där landet blev kvar tills Sovjetunionen bröt samman 1991. Därpå avstod polackerna från sin nyvunna självständighet och överlämnade sig till den romersk-katolska kyrkan som i praktiken styr landet i dag. Om några nu tror att katolska kyrkan har blivit ‘liberalare’, borde de studera hur kyrkan utöver sin makt i Polen när den åter har tillfället.

Hitler erövrade Frankrike, Belgien och Nederländerna men valde att inte angripa Storbritannien vid en tid då landet var i oordning. Winston Churchill hade efterträtt Chamberlain, men Storbritannien var långt ifrån redo för krig. Hade Hitler anfallit då, skulle han nästan säkert ha kunnat besegra öriket med en ganska liten insats. Varför angrep han inte när Storbritannien låg oskyddat? Evakueringen av en brittisk armé från Dunquerque med en armada av småfartyg sommaren 1940 var en häpnadsväckande prestation, men om de tyska fältherrarna hade velat stoppa den, hade den kunnat göra det. Varför gjorde de det inte? I stället för att invadera England vände Hitler sina vapen mot ryssarna, som fick utstå oerhörda förluster i försvaret av sitt land. Återigen blev det ett förslavat folks mod och beslutsamhet som försvagade tyskarnas vapenmakt och försenade deras planer. Kriget utvidgades till Nordafrika, där de allierade mötte tyska och italienska styrkor under Rommels befäl. Det blev Rommels slutgiltiga nederlag vid El Alamein och Sovjetunionens väldiga seger över Tyskland på östfronten som till sist bröt den tyska anfallskraften så att krigslyckan vände till de allierades förmån. Men den stora omsvängningen kom då Förenta staterna gick in i kriget i december 1941. USA hade redan stött de allierade med både krigsmateriel och civila förnödenheter då japanerna överföll den amerikanska stillahavsflottan vid Pearl Harbour på Hawaii. Att Förenta staterna därmed drogs in i kriget var precis vad som hade planerats. Detta var Lusitania nummer två.

Historien bakom det japanska anfallet går långt tillbaka i tiden. Liksom kineserna hör japanerna till den mongoliska rasen. Båda länderna har en lång historia av inbördeskrig och oro. Japanernas huvudreligion är shinto och även de var förtjusta i hemliga sällskap. Det dominerande sällskapet hade en svart drake till symbol. De trodde att kejsaren var en gud och att de själva härstammade från gudarna, ett utvalt folk av utomjordisk härkomst. Alla försök missionär gjorde att omvända dem till kristendomen hade misslyckats, och på 1600-talet hade missionärerna uppfört sig så hemskt, att japanerna stängde sitt land för alla västerlänningar, och så skulle det förbli i två hundra år. Strax efter 1850 anlände skickade Förenta staterna bestyckade ångare, som med våld tvingade japanerna att öppna ett par hamnar. Japan angreps sedan av brittiska, holländska och franska marinförband, tills landet öppnat alla sina hamnar. Under de årtionden som sedan följde förvandlades japanerna, tog till sig allt västerländskt de såg som användbart. De vapen den kristna världen levererade använde japanerna för att anfalla och besegra Kina 1894 och Ryssland 1905. Japan gick också med i första världskriget mot Tyskland.

Åren 1937-39 tog Japan över det mesta av Kina, vars folk levde i ett ständigt uppror mot tillfälliga härskare, lokala krigsherrar liksom tyranniska presidenter. Kinas nutidshistoria är en berättelse om koloniala stormakters djävulska utnyttjande med britter som gör kineser till opiumslavar och så ökar handelsvinsten och kontrollen. I förhistorien till Pearl Harbor hade britterna och amerikanerna försökt hindra Japan att besegra den kinesiske ledaren general Chiang Kai-shek, något som japanerna naturligtvis avskydde. De uppmuntrades på alla sätt att gå in i kriget, och jag tror att frimuraren Winston Churchill visste allt om detta liksom president Franklin D Roosevelt, en mycket hög frimurare, 33:e gradens enligt vissa forskare. Om denna tid sade Churchill senare att Roosevelt... ‘sade att han skulle föra krig men utan att förklara det [och] att han skulle bli mer och mer utmanande... allt skulle göras för att tvinga fram en “händelse” som kunde föra Förenta staterna in i kriget.”

År 1939 i den amerikanska senaten uppgav senator Gerald P. Nye från Nord-Dakota att han sett en serie hemliga böcker benämnda Nästa krig. En av dem hette Propagandan i nästa krig. Han sade att denna boks författare var en Sidney Rogerson, som han inte kunnat spåra. Men han visste att huvudredaktören för serien var kapten Liddell Hart, som var en känd militärförfattare och -expert i Europa med anknytning till Londontidningen Times. Senator Nye sade att boken Propagandan i nästa krig bland annat innehöll följande analys av bakgrunden till första världskriget:

“Under någon tid stod det och vägde vilken sida Förenta staterna skulle välja. Slutresultatet var en heder för vår brittiska propaganda. Återstår judarna. Man har uppskattat att av världens totala judiska befolkning på omkring femton miljoner icke mindre ån fem miljoner finns i Förenta staterna; att 25 procent av New Yorks invånare är judar.

“Under det stora kriget köpte vi denna betydande amerikanska judenhet med löftet om ett judiskt nationalhem i Palestina, ett löfte som Ludendorf ansåg som ett mästardrag av den allierade propagandan, då det satte oss i stånd att vädja till judarna inte bara i Amerika utan även i Tyskland.”

Amerikanerna gick med i första världskriget våren 1917 och i november samma år kom den beryktade Balfourdeklarationen vari den brittiska regeringen meddelade i ett brev till Lionel Rothschild att den erkände Palestina som ett nationalhem åt judarna. Noteras bör att lord Balfour var medlem av den inre kretsen kring Runda Bordet. De fruktansvärda händelser som inträffat i Israel på senare år och som vållat lidande för såväl judar som araber, är resultatet av att Storbritannien förhandlade bort Palestina för att få Förenta staterna med i kriget och för att främja brödraskapssträvanden som går mycket längre tillbaka i tiden. Men hur kunde det amerikanska folket övertalas att stödja Storbritannien i nästa krig, som denna propagandarapport tydligen visste var oundvikligt?

“Att övertala det [Förenta staterna] att ta vårt parti blir mycket svårare, så svårt att det är osannolikt att det lyckas. Det kommer att kräva ett avgjort hot mot Amerika, ett hot vidare som genom propaganda måste stå klart för varje medborgare, innan republiken åter tar till vapen i ett yttre gräl...

“Situationen blir naturligtvis betydligt lättare om Japan är indraget, och detta skulle möjligen och sannolikt föra Amerika in i kriget utan vidare. Det vore i alla händelser ett naturligt och självklart resultat att nå för våra propagandister, liksom de i det stora kriget lyckades få Förenta staterna att gå i krig mot Tyskland.

“I Amerikas fall står vår propaganda dess bättre på fast mark. Vi kan vara helt uppriktiga, eftersom den viktigaste punkten i vårt program kommer att vara demokratin. Vi måste klart uttala vår tro på det demokratiska styrelseskicket och vår orubbliga beslutenhet att hålla fast vid ... den demokratiska rutinens gamla gudinna.”

Det är tydligt av det material som kommit fram efter andra världskriget att president Franklin D. Roosevelt kände till det förestående anfallet på Pearl Harbor åtminstone två dygn i förväg. Han vidtog inga åtgärder för att varna sina sjömän eller civilbefolkningen på Hawaii, eftersom han ville att det amerikanska folket skulle bli så upprört att det skulle säga ja till ett amerikanskt inträde i det europeiska kriget. Detta är precis vad som hände, alldeles som propagandamakarna planerat före kriget. Metoderna att reta japanerna tänktes ut i brödraskapsgruppen Utrikespolitiska rådet, en avläggare till Runda bordet. Rådets projekt för studier u i krig och fred skickade en promemoria till Roosevelt med förslagen att skicka bistånd till Kina, att strypa den japanska handeln genom att frysa japanska tillgångar i USA, att belägga Japan med handelsembargo och att vägra japanska fartyg tillgång till Panamakanalen. Allt detta gjorde han, och Roosevelt och brödraskapet fick utdelning i form av det japanska anfallet på marinbasen. Roosevelt var en bricka i det spel brödraskapet spelade genom Utrikespolitiska rådet. Många medlemmar av hans regering kom också därifrån. I sin bok Casebook on Alternative Three citerar Jim Keith vad Roosevelts svärson Curtis Dall uppgivit:

“En lång tid trodde jag att [Roosevelt]... hade utvecklat många tankar och ideer som var hans egna för att gagna detta land, USA. Men det gjorde han inte. Det mesta av hans tankar, hans politiska ‘ammunition’ så att säga, hade omsorgsfullt tillverkats åt honom i förväg av Utrikespolitiska rådet - en finansgrupp som arbetar för en världsstat. Mycket skickligt, med stort välbehag lät han den förberedda ‘ammunition’ explodera mitt i det intet ont anande målet, det amerikanska folket - och så betalade för och behöll sitt politiska stöd hos internationalisterna.”

Detsamma gällde Churchill och dem som bestämde att han skulle bli premiärminister, och detsamma pågår i båda länderna liksom i alla andra även idag. Enligt uppgifter som en krypteringsofficer, Tyler Kent, lämnade till den brittiske parlamentsledamoten kapten A.H. Ramsey före kriget hade Churchill och Roosevelt planerat hela skeendet medelst kodade budskap medan Neville Chamberlain fortfarande var premiärminister.

Kriget omfattade nu hela världen med fronter i Europa, Mellanöstern och Ostasien, då japanerna ockuperade Malaya, Singapore, Filippinerna, Borneo, Hong Kong, Burma och andra av de allierades kolonier. De män, kvinnor och barn som levde i dessa länder när japanerna anföll utsattes för ett namnlöst lidande. Men att någon nation skulle vara bättre eller sämre än någon annan är en klar lögn. Varenda nation på planeten har visat sig vara i stånd att begå de hemskaste brott mot mänskligheten. Britterna ryggade tillbaka i fasa vid åsynen av tyskarnas koncentrationsläger. Det var dock britter som först inrättade dylika läger, på Lord Kitcheners order under boerkriget i Sydafrika, och lät 26 000 fångar, de flesta kvinnor och barn, förgås däri. Och de västallierade stred tillsammans med sovjetregimen, som drev koncentrationsläger för det egna folket och dödade miljoner på andra sätt. Varenda kontinent var nu indragen i kriget, och soldater från Australien och Nya Zeeland ingick i de allierades armeer. Även med amerikanernas och de andra engelsktalande folkens insats kunde fascisterna besegras endast med oerhörda förluster i människoliv på båda sidor. När fascisternas armeer väl blivit besegrade i Nordafrika 1943, började stöten norrut, in i Italien. Det fascistiska Stora rådet återinsatte kung Viktor Emmanuel som Italiens statschef, och Mussolini tvangs att avgå. Det italienska parlamentet återinkallades under ledning av den nye premiärministern, Pietro Badoglio. Han sade först Hitler att han skulle fortsätta kriget men slöt sedan fördrag med den allierade. Mussolini sökte fly till Schweitz med sin älskarinna, men de hanns upp och dödades av kommunistiska partisaner. Liken av de två hängdes upp i Milano till allmänt spott och spe.

Tyskarna försökte hejda de allierades framryckning norrut genom Italien, men till sist bröt deras försvar samman. Den 6 juni 1944, dagen D, sattes så operation Overlord i verket. Brittiska, amerikanska och kanadensiska styrkor ledda av överbefälhavaren Dwight D Eisenhower landsteg på stränderna i nordfranska Normandie. Med stort mod och med oerhörda förluster trängde de allt djupare in i Frankrike för att befria Paris och ockupera västra Tyskland, medan ryssarna ryckte fram i Östeuropa. Kriget i Europa gick mot sitt slut, men de västallierade och ryssarna som hade varit förbundna i kampen mot en gemensam fiende blev nu alltmer fientliga mot varandra i den nya situation som kallades fred. Med tyska armén på reträtt blev de sista krigsveckorna en kapplöpning till Berlin mellan de västallierade och ryssarna. Båda ville komma i bästa möjliga förhandlingsläge inför den styckning av länder som skulle följa när kriget var över. Ryssarna skulle sprida sin kommunistiska religion över ett avsevärt utvidgat Sovjetimperium, som ny omfattade Baltikum, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslaven, Rumänien, Bulgarien och östra delen av Tyskland. Berlin delades mellan kapitalister och kommunister och snart spärrades den sovjetiska zonen av med betongmurar och taggtrådsstängsel, och de som försökte fly över till den västliga zonen sköts av sina landsmän. Familjer splittrades på en nyck av den kommunistiske diktatorn Josef Stalin. Hans underhuggare och efterträdare kunde fortsätta att mörda miljoner i ‘arbetarnas paradis’.

Tysklands nederlag betydde inte att kriget slutade helt. Japan höll alltjämt ut, och Roosevelts efterträdare Harry S. Truman, frimurare också han, gav order om att fälla två atombomber, det nya vapen som hade utvecklats under krigsåren. En gren av illuminaternas runda bord, Institute for Advanced Study vid universitetet i Princeton, New Jersey, gav ett avgörande stöd åt dem som arbetade på bomben. En av dess medlemmar var Robert Oppenheimer, den största ljuset i kretsen av dem som skapade bomben. Också Albert Einstein nyttjade institutet regelbundet. Det har länge varit en täckmantel för främjandet av brödraskapets forskning som allmänheten inte har någon aning om och som vanligen är mellan 50 och 100 år före den ‘offentliga’ forskningen. Den japanske kejsaren Hirohito kapitulerade efter att amerikanska flygplan fällt de två atombomberna, den förste över Hiroshima den 6 augusti och den andra över Nagasaki den 9 augusti. Den brittiske tidigare regeringsmedlemmen Tony Benn uppger att han kunnat fastställa att Japan redan innan bomberna fälldes hade förklarat sig villigt att kapitulera. Åttio tusen män, kvinnor och barn dödades i Hiroshima den ödesdigra dag atomkriget kom (eller snarare återkom) till vår planet och ytterligare minst lika många dog senare en ytterst plågsam död i bränn- och strålskador.

Totalt dödades trettiofem miljoner människor i andra världskriget, och hundratals miljoner blev skadade och märkta för livet fysiskt och psykiskt. Och all denna fasa var resultatet av ett krig som aldrig borde ha kommit och inte heller skulle ha gjort det om inte brödraskapet hade frammanat det. Lägg till dessa miljontal de ytterligare miljoner som dödades och skadades i första världskriget och alla de övriga krigen, och vi står stumma inför något ofattbart.

Sådana känslor stör dock inte illuminaterna:

“Hur förutseende var icke våra vise i forna tider då de sade att man för att uppnå ett allvarligt mål icke bör sky medlen eller räkna de offer som nåendet av detta mål kräver. Vi har aldrig räknat offren av gojer, denna boskap ...” (Protokoll nr 15)

De flesta av dem som hade någon ledande roll i naziregimen, troligen även, Hitler, lyckades fly. Han och hans kvinna, Eva Braun, dog inte i bunkern, hävdar många forskare. Åtminstone några av dem begav sig till Sydamerika. På grundval av de uppgifter och bevis jag hört och sett anser jag att Hitler flögs ut ur Tyskland av den berömde tyske flygaren Hans Bauer. Denne flög nazister och dessas ägodelar ut ur Berlin. Hitler skulle inte ha haft någon svårighet med att ta sig till ett ostört flygfält, ty när ryssarna nått Berlin fann de i bakom bokhyllan i Hitlers rum en hemlig gång som ledde till en underjordisk tunnel med sin egen järnväg för dressiner. Hitlers tandvårdsjournal stämde inte in på det lik som påstod vara hans. Det troligaste är att det var liket av hans chaufför Julius Schreck, en fanatisk hitleranhängare, som liknade Hitler och fungerade som hans dubbelgångare vid flera tillfällen. Ett ryskt uttalande från 1945 lyder:

“Inget spår av Hitlers eller Eva Brauns kroppar har påträffats... Det har kunnat fastställas att Hitler försökte utplåna spåren efter sig medelst ett falskt vittnesmål. Det finns ovederläggliga bevis för att ett litet flygplan lyfte från Tiergarten tidigt på morgonen den 30 april och flög i riktning mot Hamburg. Det är känt att tre män och en kvinna befann sig ombord. Det har också kunnat fastställas att en större undervattenbåt gick ut från Hamburg innan de brittiska styrkorna nådde staden. Suspekta personer befann sig ombord på båten, däribland en kvinna.”

Vad som står utom tvivel är att det nazistiska inflytandet långt ifrån upphörde med kriget. Det fortsatte att frodas i de hemliga sällskapen och börjar nu framträda igen bland de manipulerade individer som stöder extrema högerrörelser. Nazismen har också ett stort inflytande inom polisen, militären och underrättelseorganisationer som amerikanska CIA. Det var ju CIA som uppdrog åt Reinhart Gehlen, chefen för den nazisternas underrättelsetjänst på östfronten, att bygga upp CIAs nätverk i Europa, och till detta använde han många före detta SS-officerare. Den internationella polisorganisationen Interpol har i sin ledning haft många tidigare SS-officerare. Nazisterna och deras “värden” spelar en viktig roll i brödraskapets nutida verksamhet, och det är verkligen på tiden att sanningen kommer fram och robotarna gör uppror. Historien är alldeles tydligt inte vad den synes vara, men ändå trummas den officiella versionen in i den ena generationen efter den andra genom “utbildnings”-systemet och brödraskapstyrda massmedier.

“Bland medlemmarna i dessa [frimurar]loger kommer nästan alla agenter för den internationella och nationella polisen att finnas, eftersom deras tjänst är för oss oersättlig i det avseendet att polisen kan icke endast vidta sina egna särskilda åtgärder mot de gensträviga [dem som trotsar brödraskapet] utan även dölja våra verksamheter, skapa anledningar till missnöje med mera.” (Protokoll nr 15)

Det finns en annan sida av denna historia som borde belysas. Alla de krig jag beskrivit och de tusentals andra jag inte nämnt har haft en förödande verkan på Jordens energifält, som har till uppgift att suga upp den negativa energi mänskligheten alstrar. Vidden av det hela slog mig under en resa jag och min familj gjorde till Frankrike 1993, då vi bodde i ett hus mellan Caen och Falaise i Normandie. Falaise är den ort där Vilhelm Erövraren föddes. Det är en underbar trakt men man kunde känna något obehagligt i atmosfären. Jag visste att landstigningarna på dagen D hade ägt rum på kusten en kort bilresa från det ställe där vi befann oss, men det var först när vi var på hemresa som jag insåg att vi hade bott i närheten av platsen för ett verkligt blodbad som skedde 1944. Slaget vid Falaise var med Eisenhowers ord: “ett av de största slag som någon sektor i kriget fick erfara”. Fler än 650 000 människor dödades eller sårades.

När tankeformer sänds ut av människor, stannar de kvar i närheten tills de balanseras av andra mönster. Också de dödas andar finns ofta kvar. Den förvirring och smärta de upplevat kan hindra dem från att hitta tillbaka till sin “hem”frekvens. Vi kallar sådana för “spöken” eller “förlorade själar”. Om man besöker ett gammalt slagfält kan man få en “kuslig” känsla. Den kommer av de tankemönster av rädsla, skräck, vrede, hat och smärta som alstrats av dem som en gång stred där. Känsliga människor som besöker sådana platser kan höra eller se sådana slag utkämpas. De ställer in sig på tankevågorna. Vi kunde känna dem där i Normandie. Det var en mycket ondskefull energi, ty lika dras till lika, och negativ energi dras till negativ energi. Min son Gareth, som då var elva år, vill inte gå upp på övervåningen i huset ensam, och det var mycket obehagligt. På vinden fanns en dörr som hölls stängd med en kraftig spärrhake, men varje gång min hustru Linda gick förbi den, var den öppen. Hon brukade låsa den ordentligt bara för att finna den öppen igen. Så en natt var låg hon vaken och tittade tvärs över rummet på Gareth som sov hos oss, eftersom han var så rädd. Hon såg då att ett mörkt moln av energi svävade ovanför honom. Hon iakttog hur molnet drog genom rummet och försvann ut genom dörren. Morgonen därpå berättade hon detta för mig. Hon visste inte att jag hade vaknat på natten och känt en mycket konstig och obehaglig stämning. Efter denna upplevelse kändes atmosfären i huset bättre och vindsdörren gick aldrig mer upp. Också Gareths rädsla försvann. Om vi kan tänka oss att det jag nu beskrivit handlar om verkningar på energifältet av ett enda slag i ett enda krig, så inser vi nog hur den negativa obalansen har kunnat gå så långt på hela vår planet. Men vi kan också avlägsna den lika snabbt om vi ändrar vårt sätt att tänka och känna.

Vi är invecklade i en andlig kamp mellan harmoni och disharmoni. Den luciferiska medvetenheten manipulerar både utomjordingar och jordmänniskor genom att skicka in tankemönster i deras individuella och kollektiva medvetenhet. Dessa mönster är avsedda att förvrida vår mentala och i synnerhet vår emotionala medvetenhet. Manipulationen hämmar eller stänger av det flöde av energier, kunskap och upplysning som går från vårt högre till vårt lägre jag. Detta flöde har hämmats ännu mer alltsedan början av den industriella revolutionen som förvandlat så många människor till fysiska såväl som mentala robotar och vållat allvarlig mental och emotional stress.

I vissa avseenden har det mänskliga medvetandet kommit långt i sin utveckling under den tid som denna bok skildrar. I andra har det knappt gjort några framsteg alls. Vi står nu inför Avgörandets Dagar då vi i denna grovfysiska värld har att välja mellan att utvecklas och göra uppror eller gå under. Detta är det val som vi alla nu står inför.