FORMATIVT TÄNKANDE

 

Formativt tänkande är det allra vanligaste ”tänkandet”. Det är en yttring av aktivitet i den mest mekaniska delen av tankecentret, ruter knekt.

Formativt tänkande är liksom att endast kasta en blick på något och genast fälla ett omdöme. Motsatsen, som kan kallas formulerande tänkande, består i den långsammare processen att samla allt möjligt som går att veta om något, varvid fakta och uppgifter rangordnas efter betydenhet och sannolikhet, argument vägs mot varandra, varpå tankeformen byggs med en viss omsorg, formuleras med en viss precision i uttrycket. Naturligtvis finns olika grader av fulländning i formulerande tänkande, men det viktigaste är avsiktligheten i strävan. Formulerande tänkande är en ruter kung.

Om ens tänkande är alltför formativt och om man inte anstränger sig att övervinna det, kan man inte gå framåt. Ett överaktivt formativt tänkande är ett av de stora hindren för individens medvetenhetsutveckling och kan hos vissa individer vara deras största hinder.

Därför bör alla, som vill arbeta med sig själva, skaffa sig en klar förståelse för vad formativt tänkande är, inte genom definitioner (intension), utan genom exempel (extension). Man bör samla på sig ett antal konkreta, representativa exempel på formativt tänkande, eget och andras.

Först några allmänna kännetecken på formativt tänkande.

1) Tänkande i absoluta motsatser, antingen–eller, kan ibland vara befogat, men för det mesta inte. Formativt tänkande är särskilt förtjust i att finna motsägelser i begrepp av absoluta motsatser. Det formativa tänkandet utgår från den vidskeplighet i logiken som säger att därför att begreppen är absoluta, måste de verkliga ting, företeelser och processer, som begreppen hänför sig till, också vara absoluta. Men i verkligheten finns sällan dessa begreppsliga absolutvärden, utan vanligen relativvärden, inte varmt och kallt som absoluter, utan varmare och kallare etc.

2) Definitioner och begrepp får gälla utöver verkligheten. Ofta förekommer en extrem nominalism, för att använda den medeltida skolastiska termen. Striden mellan nominalister och realister under skolastiken handlade om allmänbegreppen, universalia. Nominalisterna sade: universália sunt nómina – allmänbegreppen är namn, vilket i den extrema tolkningen blev: allmänbegreppen är endast namn. Realisterna däremot sade: universalia sunt res – allmänbegreppen är (eller avser) verkliga ting. Extrem nominalism betyder således att man helt sonika förnekar tillvaron av en verklig företeelse med hänvisning till att den allmänna beteckningen för denna företeelse vore felaktig. Alltså det finns inga ”människor”, det finns endast Andersson, Pettersson, Lundström etc. 

3) Det formativa tänkandet argumenterar vanligen medelst s. k. strawman arguments, på svenska: halmgubbar. Det vill säga det angriper ett argument eller en åsikt icke såsom argu­mentet eller åsikten faktiskt formulerats utan enligt det formativa tänkandets förvrängning. Om man tar analogin med en strid mellan två kombattanter, vore det som att inte möta den verklige motståndaren av kött och blod utan ränna svärdet genom en attrapp av halm, en halm­gubbe. Det är särskilt betecknande att det formativa tänkandet inte bekvämar sig med att korrekt återge motståndares argument eller ens försöka fatta att argumentet inte är i sig ut­töm­mande utan att det pekar hän mot en bakomliggande verklighet, som det gäller att uppfatta.

 

Nu några exempel på formativt tänkande: ”Men du sade ju att vi inte hade någon medvetenhet, och nu säger du att vi ska borde vara mer medvetna.” 

”Men du sade ju att vi inte hade någon vilja, och nu säger du att vi ska använda vår vilja.”

”Är vi i början eller slutet av vår utvecklingsprocess?”

”Vad är egentligen medvetenhet för nånting?”

”Medvetenhet är ju bara ett begrepp.”

”Att vi ska stoppa våra tankar är ett antiintellektuellt budskap.” (Här har vederbörande tydligen aldrig idkat själviakttagelse, som i så fall hade givit insikten att det är en stor skillnad mellan ”tankar” och tänkande.)