FJÄRDE VÄGEN

del ett

av Lars Adelskogh

 

Vad är en människa? Är hon en varelse, som inom sig har en oerhörd men outnyttjad poten­tial till utveckling? Har människan slumrande förmågor och egenskaper, som kan väckas? Har vi hittills erfarit endast en bråkdel av den möjliga människan? Kan människan förvandlas till något långt utöver sin nuvarande begränsning? Dessa och liknande frågor ställde sig i början av 1900-talet en rysk journalist vid namn P. D. Ouspensky (namnet uttalas ospjen’ski).

Ouspensky hade experimenterat mycket med yttringar av övernormal psykologi, såsom telepati, klärvoajans, möjligheten att veta framtiden, skåda bakåt i det förflutna och så vidare. Under loppet av dessa experiment kom han fram till två slutsatser. För det första vet vi inte tillräckligt om det normalas psykologi. Vi kan inte studera det övernormalas psykologi, eftersom vi inte känner det normalas psykologi. För det andra drog han slutsatsen att det finns en verklig kunskap, att det kan finnas skolor, där man har exakt kunskap om det vi vill veta men att de av något skäl är dolda och att denna kunskap är dold.

Ouspensky började leta efter dessa skolor. Han reste i Europa, Egypten, Indien och Mellanöstern. Först när han avslutat  sina resor, träffade han hemma i Ryssland år 1916, mitt under brinnande krig, en grupp människor, som studerade ett kunskapssystem, som ursprungligen här­rörde från österländska skolor. Ouspensky stiftade bekantskap med gruppens lärare, en kaukasier vid namn G. I. Gurdjieff. Han blev snart övertygad om att Gurdjieff besatt gedigna insikter i det han lärde och att denna gedigenhet berodde på att han blivit undervisad i sådana dolda skolor, som Ouspensky själv förgäves sökt att nå.

Grek-armeniern Gurdjieff var och förblev mer öster- än västerlänning och lärde sig aldrig något västeuropeiskt språk riktigt bra. Trots att han levde nära trettio år i Paris, förblev han i stort sett främmande för västerländskt tänkesätt. Ryssen Ouspensky däremot hade västerländsk bildning; han behärskade engelska; han kunde framställa kunskapssystemet enkelt och klart i tal och skrift. Att Ouspensky blev Gurdjieffs främste lärjunge, betydde att läran kunde nå ut i långt vidare kretsar än som annars hade varit möjligt. Samtidigt måste betonas att Gurdjieff förblev läraren och Ouspensky lärjungen. Ouspensky nådde aldrig Gurdjieffs djup i förståelsen av de dolda skolornas undervisning.

Huvudtanken i Gurdjieffs undervisning är att vi människor inte använder ens en bråkdel av våra förmågor och krafter. Vi har inom oss, så att säga, en mycket stor och fin organisation; vi vet bara inte hur vi skall använda den. I den grupp Ouspensky först mötte använde man vissa österländska metaforer. Man sade att vi inom oss har ett stort hus fyllt av vackra möbler, ett bibliotek och många andra rum, men att vi bor i källaren och köket och inte kan komma ut därifrån. Om folk talar om för oss vad som finns på övervåningen i huset, så tror vi dem inte, eller skrattar vi åt dem, eller kallar vi det vi får höra för vidskepelser och gamla amsagor.

Gurdjieffs undervisning avser både världen och människan. Syftet är alltigenom praktiskt: människan skall lära känna sig själv för att kunna utveckla sig själv. Människan lär känna sig själv genom att iakttaga sig själv. Själviakttagelsen måste vila på grundvalen av en exakt kunskap om människans verkliga natur, vad som utgör hennes vara och hur detta vara kan indelas.

 

SJÄLVIAKTTAGELSEN OCH DESS RESULTAT

Om en människa börjar iakttaga sig själv, gör hon snart ett par väsentliga insikter. Den första handlar om ”jaget”. Vi säger ”jag gör”, ”jag sitter”, ”jag känner”, ”jag tror”, ”jag tycker om”, ”jag tycker inte om” och så vidare, och vi utgår tanklöst och automatiskt från förvissningen att vi har ett jag, ett enda jag, som förblir detsamma. Detta är emellertid vår största illusion. Vi är inte enhetliga. I ena ögonblicket, när vi säger ”jag”, är det en del av oss som talar, och i andra ögonblicket, när vi säger ”jag”, är det en annan del och alltså ett helt annat ”jag”. Ena stunden fångas vår uppmärksamhet av något visst och i nästa stund av något annat, och vi minns inte ens vad det var vi nyss fångades av och tänkte på: ett nytt ”jag” ersätter eller tränger ut ett gammalt ”jag”, och denna process pågår ständigt i vårt inre. I ena stunden be­slutar ett ”jag” något. I nästa stund har ett annat ”jag” redan tagit över och vet inte om det förra ”jagets” beslut och är naturligtvis inte beredd att genomföra det. Vi beklagar oss ibland över vår tankspriddhet, när vi exempelvis går från ett rum till ett annat för att hämta något, och väl i det andra rummet redan glömt vad det var vi skulle hämta. Vi inser inte att denna splittring är vårt normala tillstånd. Vi är med andra ord kluvna i hundratals och åter hundratals olika ”jag”. Den första insikten av vår själviakttagelse kan sammanfattas så: ”jag” är inte en, ”jag” är många.

Den andra insikten handlar om att det är mycket svårt att iakttaga sig själv. Svårigheten ligger i ett enda faktum: mycket snart glömmer man bort att iakttaga sig själv.

Nu vill jag att du, som läser detta, stannar och begrundar det viktigaste du hittills fått veta, nämligen detta: Du kan inte, hur starkt du än beslutar dig, iakttaga dig själv mer än några sekunder. Du glömmer helt enkelt bort ditt beslut att göra det. Du tänker på annat, och sedan på ytterligare något annat. Så kan det gå flera minuter, kanske timmar, innan du plötsligt vaknar och minns: ”Javisst ja, jag skulle ju iakttaga mig själv. Att jag kunde glömma det!”

Att vi inte förmår iakttaga oss själva mer än för korta ögonblick hänger samman just med att vi inte är ett enda, enhetligt ”jag”, utan många små ”jag”, som ständigt avlöser varandra. Ett sådant ”jag” beslutar om själviakttagelse, men nästa ”jag”, som snart infinner sig, har något helt annat för sig och genomför inte detta beslut.

Vår splittring i många ”jag” medför att vi i stort sett saknar vilja. Vore vi ett enhetligt jag, skulle vi kunna iakttaga oss själva hur länge som helst; det vore ju då bara att göra det. Men vi kan inte hålla koncentrationen och måste därför erkänna att vi saknar vilja.

I Gurdjieffs lära, som brukar kallas fjärde vägen, har själviakttagelsen en mycket viktig plats. På fjärde vägen betonas två saker: man måste veta vad själviakttagelsen har för ändamål och man måste, när man iakttar sig själv, veta något om hur människan är indelad. Först tar vi människans indelning och sedan själviakttagelsens ändamål.

 

INDELNING I FUNKTIONER

Det betonas att fjärde vägens indelning av människan avviker starkt från både vår vardagliga uppfattning och den akademiska psykologin.

På fjärde vägen kallas det som ständigt pågår i en människas yttre och inre för funktioner. Vi känner skillnaden mellan tanke och känsla, tanke- och känslofunktioner eller intellektuella och emotionala funktioner. När vi diskuterar saker, tänker på dem, jämför dem, hittar på förklaringar eller finner verkliga förklaringar, är allt detta tanke- eller intellektuella  funktioner. När vi känner kärlek, hat, fruktan, misstänksamhet, tillit, beundran, leda, sorg och så vidare, handlar det om känslo- eller emotionala funktioner. Mycket ofta, när vi försöker iakttaga oss själva, blandar vi samman intellektuella och emotionala funktioner. När vi egentligen känner, kallar vi det ofta tänkande; och när vi tänker, kallar vi det känsla. Men med tiden, med rätt kunskap och undervisning, lär vi oss att urskilja vad som är vad. Det är till exempel en mycket stor skillnad i kontroll: tankefunktioner kan vi i viss mån styra; känslofunktioner kan vi inte styra. Vidare är det en stor skillnad i hastighet: tankefunktioner är långsamma, känslofunktioner kan vara ytterst snabba.

Sedan finns det två andra slag av funktioner, som inget vanligt psykologiskt system delar in och förstår rätt: instinktfunktioner och rörelsefunktioner. Instinktfunktioner avser dels organismens inre arbete: matsmältning, hjärtats arbete, andning och så vidare; dels de vanliga sinnena - syn, hörsel, lukt, smak, känsel, förnimmelse av kyla och värme. Rörelsefunktionerna är de allra flesta av kroppens rörelser. Det är mycket lätt att skilja mellan instinkt- och rörelsefunktioner: instinktfunktionerna är alla medfödda; rörelsefunktionerna är alla inlärda. Ifråga om reflexer är endast enkla, medfödda reflexer instinktfunktioner. Inlärda reflexer, som kommer till synes exempelvis när man kör bil, är alltså rörelsefunktioner. Till rörelsefunktionerna hör också drömmar – både sådana under sömnen och dagdrömmar – inbillning och imitation.

När man i fjärde vägens undervisning iakttar sig själv, är det nödvändigt att klassificera allt man iakttar och notera för sig själv vilken funktion det tillhör: ”det här är tankefunktion”, ”det här är känslofunktion”,  och så vidare. Om man är ärlig mot sig själv, märker man genast hur svårt det är; att man kan arbeta med det endast korta stunder i taget, därför att man glömmer sig själv, glömmer sitt beslut och sitt arbete. Men med flit, ihärdighet och upprepade ansträngningar går det efter hand bättre. Med tiden får man en klar uppfattning av hur det går till när den ena funktionen ständigt avlöser den andra. Till exempel uppstår en tanke, trängs strax undan av en känsla, som i sin tur försvinner, när en rörelsefunktion inträder, då vi byter sittställning eller vrider huvudet, eller när en instinktfunktion i form av ett syn- eller hörselintryck gör sig gällande. Det måste understrykas att alla dessa funktioner – tankar, känslor, rörelser, sinnesintryck uppstår mekaniskt, det vill säga: utan vår vilja och kontroll. Utbytet av funktioner sker likaledes mekaniskt; det är inte vi som bestämmer att en tanke skall upphöra och följas av en känsla eller en rörelse.

Av dessa fakta, som bygger på en allt klarare självkännedom genom själviakttagelse, drar vi följande slutsats: människan är i sitt nuvarande tillstånd nära nog fullständigt en maskin. En maskin är något, där processer pågår mekaniskt, genom impulser utifrån. En maskin har ingen medvetenhet, ingen vilja. Hade vi människor medvetenhet och vilja, skulle tankar och känslor inte uppstå och upphöra mekaniskt, genom impulser utom vår kontroll. Vore vi medvetna väsen, skulle vi tänka medvetna tankar och hysa medvetna känslor. Men så gott som allt som sker inom oss och utom oss sker mekaniskt. Det är i detta hänseende ingen skillnad mellan att skura golv och skriva dikter.

Vad är meningen eller ändamålet med att iakttaga sig själv? Först och främst att komma till insikt om vårt låga tillstånd av medvetande, att vi är maskiner. Endast så kan vi motiveras till att anstränga oss att söka bli något annat än maskiner. Vill vi bli något annat, måste vi försöka göra sådant som en maskin inte kan. En maskin kan inte iakttaga sig själv. I den stund vi iakttar oss själva, är vi inte längre maskiner. Snart upphör emellertid själviakttagelsen. Den upphör av en mekanisk orsak, en kraft som vi inte kontrollerar, och då är vi åter igen maskiner, vilket vi förblir ända tills vi på nytt inifrån oss själva tar initiativ till själviakttagelse. Om vi företar oss själviakttagelse på grundvalen av en riktig kunskap om vår indelning och motiverade av vår vilja att inte längre vara maskiner, att bli varelser med eget medvetande och egen vilja, så blir själviakttagelsen ett redskap i vår ansträngning att utveckla medvetande och vilja.

På fjärde vägen betonas att människan i sitt nuvarande tillstånd inte har medvetande och vilja, att hon kan utveckla bådadera, men att ingen sådan utveckling kan ske mekaniskt, automatiskt. Detta är mycket viktigt att inse. Vi talar vanligen om ”utveckling” som en mekanisk process, antingen det gäller människor, djur, växter eller företeelser i samhället. Då menar vi att vissa ting efter kända eller okända lagar förvandlar sig till vissa andra ting: barn utvecklas till vuxna, samhället utvecklas från industri- till informationssamhälle och så vidare. Men i den mån människan vill förvandlas till att bli något annat än en maskin, om hon vill förvärva medvetande och vilja, kan detta endast vara resultat av kunskap och ansträngning. Det kan inte ske automatiskt, som när barn får tänder. Medvetande kan alstras endast genom medvetna ansträngningar. Detta är en av grunderna i fjärde vägens undervisning.

 

MEDVETANDETILLSTÅND

Enligt fjärde vägen är människan så skapad att hon kan leva i fyra tillstånd av medvetande, men sådana vi är använder vi bara två av dem: det ena när vi sover och det andra när vi är vad vi kallar ”vakna” – det vill säga i vårt normala tillstånd på dagen, då vi kan röra oss, tala, lyssna, läsa, skriva och så vidare. Men dessa är som sagt endast två av fyra möjliga tillstånd. Det tredje tillståndet är mycket intressant. Om vi får beskrivet för oss vad det är, så tror vi genast att vi har det. Detta tredje tillstånd är självmedvetande. Frågar man oss, om vi har självmedvetande, så svarar de flesta av oss, ”Ja, visst har jag självmedvetande”. Det kan också vara riktigt att vi i just den stunden är självmedvetna, eftersom vi då riktar uppmärksamheten på oss själva, men i nästa stund är det borta. Vi är alltså självmedvetna endast korta ögonblick. Den allra mesta tiden är vi det inte. Det krävs ganska lång tid och ofta upprepade ansträngningar i själviakttagelse, innan det verkligen går upp för oss att vi inte är självmedvetna, att vi är medvetna endast potentiellt. Arbetet med själviakttagelsen ger oss insikten att vi inte befinner oss i det tredje tillståndet, utan att vi lever i endast två tillstånd. Vi lever antingen i sömn eller i en vakenhet, som i denna undervisning kallas relativt medvetande. Det fjärde tillståndet kallas objektivt medvetande. Det ligger utom räckhåll för oss, då det kan nås endast genom självmedvetande, det vill säga genom att man först blir medveten om sig själv, varpå man först långt senare kan uppnå tillståndet av objektivt medvetande. Med objektivt medvetande menas här ett tillstånd, där man uppfattar tingen (objekten) sådana som de verkligen är, oberoende av våra subjektiva vanföreställningar om dem.

Därmed kommer vi till ytterligare ett ändamål med våra övningar i att iakttaga oss själva: vi  vill nå det tredje tillståndet, vi vill bli självmedvetna. Så samtidigt som vi iakttar oss själva, försöker vi vara medvetna om oss själva genom att hålla kvar förnimmelsen av ”jag är här” – inget mera. Det är ingen tanke eller känsla. Tankar och känslor är funktioner; de uppträder vanligen utan självmedvetande. Men medvetandet är något annat. Vi kan ha funktioner med självmedvetande och funktioner utan självmedvetande: vi kan tänka medvetet eller omedvetet, känna medvetet eller omedvetet,  se och höra medvetet eller omedvetet, röra oss medvetet eller omedvetet. Om vi utför funktioner medvetet, med förnimmelsen av ”jag är här”, märker vi med tiden att vi får en mycket högre grad av närvaro i det vi är och gör, en känsla av självkontroll, meningsfullhet och vakenhet. Vi inser att vi i vårt så kallade normala tillstånd är så mekaniska, så litet medvetna, att vi faktiskt sover. Vi kallar endast det första av de fyra medvetandetillstånden för sömn, men i jämförelse med självmedvetandet ter sig även det andra tillståndet, vår normala vakenhet, också som sömn. Vi sover.

Fjärde vägens undervisning lär oss att vi sover men kan vakna. Det kan vi göra genom att anstränga oss tillräckligt, ungefär som en människa som kämpar mot nära nog överväldigande impulser att somna. Ett annat namn på fjärde vägen är ”kampen mot sömnen”.

 

DE FYRA VÄGARNA

Varför heter det fjärde vägen? För mycket länge sedan började människor komma till insikt om att de sover men vill vakna. De insåg att det måste till målmedvetna, systematiska ansträngningar, om målet skall nås. Det skapades tre vägar, som kunde beträdas av dem som ville göra dessa ansträngningar. Uppdelningen i tre vägar hänger samman med de fyra slagen av funktioner och grundläggande olikheter människor emellan.

Det finns människor, hos vilka rörelse- och instinktfunktioner dominerar, medan tanke- och känslo­funktioner inte är lika framträdande. Hos andra människor förhärskar känslofunktioner, medan de övriga tre är svagare. En tredje kategori är mera tankemänniskor med svagare känslo-, instinkt- och rörelsefunktioner. Dessa kategorier kallas kort och gott människor 1, 2 och 3.

För människor 1 skapades fakirens väg. Det är den väg, där man når vakenhet och själv­med­vetande genom att lära sig utstå kroppslig smärta. Det är en lång, osäker och farlig väg. För människor 2 skapades munkens eller nunnans väg. Det är den väg, där man når vakenhet och självmedvetande genom gudshängivenhet och förnekelse av kroppsliga begär. Det är en säkrare väg än fakirens väg men endast för dem som har stark tro. För människor 3 skapades yogins väg. Det är den yngsta och säkraste vägen av de tre. Endast gnana yoga, kunskapens yoga, och raja yoga, medvetandets yoga, avses här.

Med alla sina inbördes olikheter kännetecknas de tre vägarna av att de alla kräver oerhört mycket av människan i yttre avseende: hon måste från första början avstå från hela sitt förutvarande sätt att leva, försaka allt, utan någon garanti att lyckas på den väg hon valt. Därför är de tre vägarna mycket svåra att ens påbörja för de allra flesta människor. De är också mycket illa lämpade för nutidens människor. Om det funnes endast dessa tre vägar, vore det sannerligen mycket illa för de flesta av oss, ty då hade vi ingen väg att gå mot vakenhet.

Lyckligtvis finns det en fjärde väg. Fjärde vägen är avsedd för sådana människor, som inte längre vill vara maskiner, inte längre vill sova, som vill bli medvetna och vakna men som av skilda orsaker inte kan beträda fakirens, munkens eller yogins väg. Fjärde vägen ger människor mycket stor frihet, då den inte kräver något avståndstagande från yttre ting, ingen ”fattigdom, kyskhet och lydnad”. Detta hänger samman med att fjärde vägen är den inre vägen; den avser människans fullständiga inre förvandling. I ett visst avseende är därför fjärde vägen den svåraste vägen, ty ingenting är svårare än att arbeta på att förvandla sitt inre, samtidigt som man i det yttre står kvar i sina vanliga livsomständigheter. För en del människor är detta ogörligt, och då lämpar sig inte fjärde vägen för dem. Fjärde vägen kallas också ”den listiga människans väg”, då den utnyttjar allt som är effektivt på de andra tre vägarna men sätter allt det övriga åsido.

När man kallar Gurdjieffs och Ouspenskys undervisning för ”fjärde vägen”, bör man vara klar över att detta är i viss mån oegentligt. Fjärde vägen är mycket större än en enda skola, hur betydel­sefull denna än är. Man kan säga att Gurdjieffs och Ouspenskys undervisning hör till den kategori av system eller läror som utgör fjärde vägen. Man kan också säga att Gurdjieffs framträdande med sin undervisning i början av 1900-talet varit den viktigaste yttringen av fjärde vägens skolor i vår tid.

Men Gurdjieff var inte först ens på 1900-talet. Det är intressant att notera en samtida eller möjligen föregångare, den österrikiske författaren Gustav Meyrink. Hans roman Das grüne Gesicht, utgiven 1916, innehåller åtskilligt, som visar författarens djupa förtrogenhet med fjärde vägens tänkande, däribland det lilla mästerstycket Wach sein ist alles. I NEXUS Nya Tider, årg. 2, nr 4 publicerade jag denna text i min svenska översättning Vara vaken är allt. Jag rekommenderar mina läsare att läsa om Meyrinks text i ljuset av vad ni nu får veta.

 

SJÄLVMEDVETANDE

Människan har inte självmedvetande, men hon kan förvärva självmedvetande. Självmedvetandet är egentligen det sant mänskliga, det som skiljer henne från djuren. Även djuren har funktioner: känslo-, instinkt- och rörelsefunktioner; de högsta djurarterna rentav tankefunktioner. Men djuren har inte ens möjlighet till självmedvetande. Det har emellertid människan, och när hon inte lever självmedvetet, lever hon under sin egentliga nivå. Hon har rätt till självmedvetande.

Sällsynta glimtar av självmedvetande förekommer spontant i de flesta människors liv. Vi har väl alla erfarenheter av sådana stunder, där vi plötsligt känt oss oerhört närvarande i det som sker med oss och omkring oss. I sådana ögonblick är alla intryck starka och livliga; ljus och färger, ljud, beröringar och dofter kan vara nästan påträngande i sin verklighet. Från tidig barndom har vi några få mycket starka och levande minnen, som tydligt sticker av mot långa, grå tider av glömska och omedvetenhet. De är minnen av stunder då vi varit självmedvetna. Att sådana glimtar förekommer särskilt i barndomen förklaras med att det centrum vi har inom oss för våra känslofunktioner är särskilt livaktigt då.

Stunder av stark lycka och glädje kan beledsagas av självmedvetande. Den nyblivna modern, som ligger med sitt förstfödda barn vid bröstet, tänker, ”Nu vet jag vad lycka är; jag kommer aldrig att glömma hur jag känner nu.”  I den stunden kanske hon erfar en glimt av självmedvetande. Hur som helst kan hon inte hålla kvar förnimmelsen; senare är det enda hon minns att hon erfor den men inte hurudan den var.

 

SJÄLVERINRING

Är självmedvetande möjligt endast i form av sällsynta, spontana glimtar? Nej, människan kan avsiktligt framkalla stunder av självmedvetande, och med målmedvetet arbete kan sådana stunder göras allt längre. Sådant framkallat självmedvetande kallas på fjärde vägen ”själverinring”  eller  ”att minnas sig själv”. Benämningen kan vara missvisande i den meningen att det egentligen inte handlar om minnen eller tillbakablickar på något som varit utan tvärtom en intensiv närvaro i nuet. ”Själverinring” som term anknyter till motsvarande begrepp inom buddhismen, sammâsati, som översätts med ”rätt erinring”. ”Rätt erinring” anges som ett av åtta inslagen i Buddhas ädla åttafaldiga väg, ariya atthangika magga. Också tidiga kristna skribenter på grekiska och ryska har behandlat själverinring som en väg till andligt uppvaknande. Inom islamisk sufism finns motsvarande erfarenhet och begrepp, dhikr (zikr), ett ord som också det betyder ”erinring”.

Själviakttagelse är inte själverinring, men själviakttagelse kan leda till själverinring, om man gör den med insikt om ändamålet med övningen: ”jag är inte medveten men vill bli medveten”. Att minnas sig själv betyder detsamma som att vara medveten om sig själv - ”jag är”. Det är en mycket märklig förnimmelse. Det är ingen funktion, ingen tanke, ingen känsla, utan ett annat medvetandetillstånd. Av sig självt kommer det bara korta stunder, vanligen när man befinner sig i en ny omgivning, till exempel vaknar på morgonen efter att ha tillbringat natten i ett främmande hus. Då kanske man säger tyst för sig själv: ”Så konstigt. Jag är här.” Detta är själverinring, och i den stunden minns man sig själv.

Ett annat sätt att beskriva själverinring är såsom dubbelriktad uppmärksamhet. Vanligen är vi knappast uppmärksamma alls eller vår uppmärksamhet flackar kortvarigt mellan olika föremål utan vår avsikts styrning eller kontroll. Vid andra tillfällen kan vår uppmärksamhet under en längre tid dragas av något föremål, som fängslar oss, en spännande film till exempel. Endast sällan är uppmärksamheten riktad inifrån oss själva. Denna riktade uppmärksamhet är emellertid det värdefullaste slaget, och det är först när den förekommer i våra funktioner, som dessa kan utföra arbete av någon kvalitet, antingen det handlar om tankar, känslor, sinnesförnimmelser eller rörelser.

Men självriktad uppmärksamhet är inte självmedvetenhet. Riktad uppmärksamhet kan förekomma med självmedvetenhet och utan självmedvetenhet. Enbart riktad uppmärksamhet utan självmedvetenhet kan åskådliggöras som en pil med spetsen riktad mot föremålet för uppmärksamheten. Om man, samtidigt som man riktar uppmärksamheten mot ett yttre eller inre föremål, riktar uppmärksamheten mot sig själv, då har man dubbelriktad uppmärksamhet. Då ”minns man sig själv”, då blir man självmedveten. Detta kan åskådliggöras med en pil, som är spetsad i båda ändarna.

Det måste betonas att människan i allt väsentligt, i såväl yttre som inre avseende, är en maskin, att det ”bara händer” med henne utan hennes vilja eller styrning. Maskinmässigheten är alltså hennes vara. En lika viktig sanning är att maskinmässighet och medvetenhet är varandra uteslutande till­stånd: när hon minns sig själv, är medveten, är hon inte en maskin. Och omvänt: när hon är maskin­mässig, mekanisk, handlar robotmässigt efter främmande impulser, då är hon inte medveten. Människan kan alltså minska sin maskinmässighet genom att sträva efter att vara medveten, så ofta som möjligt, även om det blir bara korta stunder, åtminstone i början.

Det är egentligen mycket förvånande att läran om själverinringen, som är ett sådant viktigt inslag i fjärde vägens undervisning, har nära nog fullständigt gått Västerlandets lärde förbi. Förmodligen beror detta på Västerlandets verklighetsfrämmande uppdelning av alla slags studier i teoretiska och praktiska, varvid de teoretiska ansetts finare. Själverinring är praktik och kan inte förstås utan om­fattande praktik. Man måste ha upplevat den, inte en gång utan många gånger i olika sammanhang, i olika livssituationer, så att man har ett tillräckligt stort material av egna erfarenheter av den. Först då kan man på djupet uppskatta dess oerhörda betydelse. Alltför teoretiskt lagda människor kan inte intressera sig för den. Enbart några få, halvhjärtade försök kan inte leda någon vart. Men också de allvarliga ansträngningar man gör i början är nödvändigtvis svaga, helt enkelt därför att man är nybörjare och har för ringa erfarenhet av att göra det rätt. Just därför att den avsiktliga själverinringen i början ger så små och svaga resultat – egentligen enbart insikten, ”jag minns inte mig själv” – gör det mycket osannolikt att någon individ i en grå forntid skulle av en slump ha kommit på själverinringen som vägen till högre medvetenhet. Endast människor, som har nått de två högre tillstånden – självmedvetande och objektivt medvetande –, kan inse hur avgörande själverinringen som metod är. Det är från sådana individer – lärare i esoteriska skolor, Ouspenskys ”dolda skolor” –  som själverinringen såsom idé och metod kommit. Den har inte uppstått genom den vanliga omsättningen av ideer i mänsklighetens filosofiska spekulation.

När man bemödar sig om att minnas sig själv, flera gånger om dagen, inte bara i stilla stunder utan framför allt i vardagslivets alla situationer, finner man med tiden att det blir en allt djupare för­nimmelse, att det går att behålla den allt längre, att man kan äga förnimmelsen av ”jag är” i samband med allt fler funktioner. Det är viktigt understryka att själverinringen, om det verkligen är fråga om sådan, inte på något sätt hindrar eller försämrar de vanliga tanke-, känslo-, instinkt- och rörelse­funk­tionerna. Det som hindrar en funktion kan endast vara en annan funktion: tanken på själverinring, till exempel, men detta är inte själverinring. Tanken på att minnas sig själv är inte att minnas sig själv, lika litet som tanken på att äta är att äta. Funktioner är en sak, medvetandetillstånd något helt annat. Detta är något man övertygar sig om genom att iakttaga sig själv.

Själverinringen kan i vissa ögonblick leda vidare till högre medvetandetillstånd, som i vissa avseenden motsvarar ”föreningen med Gud” i mystikernas beskrivning eller det som missvisande kallats ”kosmiskt medvetande”. Beskrivningarna och beteckningarna är emellertid oväsentliga. Det enda väsentliga är att det är fullt möjligt för människan att nå sådana högre tillstånd. Men, som sagt, det är möjligt endast genom att man gör många ihärdiga ansträngningar med sin medvetenhet. Med­vetenhet kan växa endast ur medvetenhet, aldrig ur någon mekanisk funktion.

 

VÅRT MEST MEKANISKA: NEGATIVA KÄNSLOR

Det är mycket intressant att iakttaga hur ens funktioner yttrar sig i tillstånd av själverinring. Man finner nämligen att vissa funktioner helt enkelt uteblir. Det säger sig självt att en del rörelse­funk­tioner förutsätter maskin- eller robotmässighet. Förlägga saker som nycklar eller glasögon, till exem­pel, kan man göra endast mekaniskt, aldrig medvetet. Men tillstånd av självmedvetenhet och själv­erinring utesluter även vissa känslofunktioner, nämligen negativa känslor.

Med negativa känslor menas alla nedslående, våldsamma eller aggressiva känslor såsom hat, vrede, rädsla, bitterhet, hämndlystnad, skadeglädje, sårbarhet, retlighet och så vidare. Dessa känslor är det mest mekaniska vi har och kan omöjligt förekomma i medvetna tillstånd. Ingen normal män­niska vill hysa negativa känslor; ingen normal människa känner avsiktligt något negativt. Det är alltså uppenbart att negativa känslor uppstår mekaniskt, utan vår vilja, eller rentav mot vår vilja.

Om vi inte vill ha negativa känslor, vad gör vi då? Ja, så länge vi håller oss medvetna, är vi också utom räckhåll för egen och andras negativa emotionalitet. Man kan då förnimma de negativa känslornas närvaro men påverkas knappast av dem; än mindre gör man dem till sina. Vi är dock så sällan medvetna, och när vi blir det, är stunderna så korta att det inte har så stor praktisk betydelse, tycker vi kanske. ”Vi får väl dras med våra negativa känslor; det är väl inte så farligt?” Då har vi fel, ty vi har oerhört mycket att vinna på att kämpa med våra negativa känslor.

Fjärde vägen lär oss nämligen att så länge vi alls hyser negativa känslor i någon nämnvärd grad, kan vi inte heller utveckla vårt medvetande. Grunderna därtill är flera. Utveckling betyder att allt inom oss som kan utvecklas, alla våra goda egenskaper och förmågor, växer i ungefär lika grad. Annars bleve vi alltför obalanserade. Men de negativa känslorna hör till en krets egenskaper, som inte kan utvecklas, och det vore mycket skadligt för oss om de kunde utvecklas. Om de negativa känslorna inte kan utvecklas, så kan de däremot hindra oss från att utvecklas. Och ju längre vi kom­mer, desto svårare hinder blir våra negativa känslor, också sådana som vi anser ganska oskyldiga. Detta hänger samman med något som på fjärde vägen kallas ”personligheter” och i synnerhet med det som kallas ”den falska personligheten”. Först något om personligheter.

Vi är inte enhetliga, vi är inte en utan många; de otaliga, kortvariga ”jag”, som ständigt uppstår och försvinner, ersätts av andra i en omsättning som pågår utan slut. Vi har dylika tanke-”jag”, känslo-”jag, instinkt-”jag” och rörelse-”jag”. Ett tanke-”jag” avgör att kroppen måste gå ner i vikt, och i nästa stund uppstår ett instinkt-”jag” som tycker att det skulle smaka bra med en smörgås två timmar före middagen, tar kommando över ett rörelse-”jag” som styr stegen mot kylskåpet. Våra ”jag” är samlade i större grupper, som kallas ”personligheter”. Dessa personligheter kan vi urskilja efter en längre tids själviakttagelse. De hänger vanligen samman med sådant vi tycker om. Varje människa har ett antal personligheter, som är varandra mer eller mindre olika. Varje personlighet består av egenskaper och förmågor, som går att utveckla. Vad gäller personligheterna betyder medvetandets utveckling en process mot allt större enhet inom människan; de olika personligheterna skall med tiden smälta samman till en.

Förutom personligheter, som kan utvecklas, har människan en falsk personlighet. Den falska personligheten är sammanfattningen av allt inom oss som inte kan utvecklas, allt som inte kan deltaga i utvecklingen av vårt medvetande, det inom oss som sover allra djupast och vill draga med sig allt som är mer vaket i sömnen. Alla människor har en falsk personlighet. De allra flesta människor blir aldrig varse detta faktum. Det beror på att de flesta människor inte gör ansträngningar att utveckla sin medvetenhet; ja, inte ens har hört talas om att det finns något sådant som medvetenhetsutveckling. Så länge människan inte bryr sig om att utveckla sin medvetenhet, håller sig den falska personligheten lugn. Den bara finns där och präglar människan mer eller mindre.

Men så snart människan vaknar för nödvändigheten av att utveckla medvetandet och börjar anstränga sig i den riktningen, blir den falska personligheten mer aktiv. Den börjar försvara sig, ty den vet instinktivt att i samma mån som människan har framgång i sitt arbete med att utvecklas, i samman mån måste den själv försvagas. Ju mer medveten människan blir, desto mindre mekanisk blir hon, desto mindre utrymme blir det för allt det som ingår i den falska personligheten. Ju mer hon minns sig själv, desto mer förtunnas den falska personligheten. Och i den falska personligheten är de negativa känslorna de viktigaste beståndsdelarna. Om människan skall nå det tredje medvetande­tillståndet, om det skall bli bestående i henne på motsvarande sätt som det andra tillståndet – det relativa medvetandet – nu är bestående i henne, så kan det bara betyda att den falska personligheten måste försvinna. Det är ju lätt att inse att en människa, som är ständigt självmedveten, inte kan hysa några negativa känslor. Hur skulle man avsiktligt, medvetet kunna välja att känna vrede, rädsla eller irritation?

Det finns också en annan grund till att de negativa känslorna måste avlägsnas, om människan skall kunna utvecklas. Detta hänger samman med människan såsom energisystem. All utveckling av medvetandet innebär ständigt arbete, aldrig upphörande ansträngningar. Allt arbete kräver energi. Varifrån tar människan den energin? Är det möjligen så att vi har för litet energi till vårt förfogande, och det är därför som vi har så svårt att utvecklas? Svaret är: nej. Såsom människan är skapad, har hon tillräcklig energi för att utvecklas. Inte tillförseln av energi är problemet, utan läckorna. Och vi läcker oerhörda mängder energi, i själva verket så mycket att vi är som stora såll, som inget kan behålla. Detta är huvudorsaken till att vi, även om vi vill utveckla medvetandet, har så svårt att göra det. Vi har inte kraft eller ork nog. Och så länge vi läcker så kraftigt som vi gör, är det meningslöst att fundera på att öka energitillförseln. Inga aldrig så stora kranar förslår till badkaret, om bottnen är urslagen.

Vanligen låter vi de flesta av våra muskler, också de vi för tillfället inte använder, vara mer eller mindre spända. Också denna onödiga muskelspänning stjäl mycket av vår energi. Dessutom med­verkar den till stress i både hjärnan och våra funktioner, och denna ”hjärnstress” (konstaterbar på EEG som betavågor) gör oss mer maskinmässiga och sovande. Sådana tekniker som avslappnings­meditation, det vill säga riktad uppmärksamhet på andningen och det viljestyrda muskelsystemet, gör det mycket lättare för människan att nå andra medvetandetillstånd, präglade av vakenhet.   

Vår allvarligaste läcka, det som alltså mest dränerar oss på energi, är våra negativa känslor. Vi kanske vaknar på morgonen på utmärkt humör, känner oss fyllda av den energi som kroppen lagrat upp under nattens sömn. Denna energi är fullt tillräcklig för alla våra mekaniska funktioner under dagen och naturligtvis även för våra mycket korta stunder av arbete med och för vår medvetenhet. Men något händer. Vi får en snubba av chefen på arbetet, drabbas av en parkeringsbot eller något annat, som väcker en stark negativ känsla av ilska eller besvikelse, som vi måste ge uttryck åt. Och plötsligt är vår förutvarande positiva energi som bortblåst. Det som tagit en hel natt att bygga upp är förbrukat på fem sekunder. Och vi känner oss kraftlösa. Är medvetenhetsutveckling möjlig under sådana omständigheter? Nej. Vi måste alltså gå i kamp mot våra negativa känslor.

I början kan vi emellertid inte bekämpa dem direkt. Detta hänger samman med att vi har mycket ringa kontroll över våra känslofunktioner. Vi kan inte bekämpa negativa känslor i förväg, innan de inställer sig. Och medan de rasar, är det omöjligt att styra dem. Då kan vi inte ens iakttaga oss själva. Vi kan alltså inte bekämpa dem direkt utan måste gå en indirekt väg. Denna består i att vi använder tankefunktioner; dem har vi nämligen lättare att styra. Vi kan med undervisning, vägledning och insikt lära oss att tänka rätt ifråga om negativa känslor. Således kan vi med tankefunktioner bemästra negativa känslofunktioner.

Rätt tanke (också ett inslag i Buddhas ädla åttafaldiga väg) ifråga om negativa känslor består i att vi genomskådar oss själva: hur vi tillåter, rättfärdigar, odlar och njuter av vissa negativa känslor. Det intressanta är att det är oftast samma känslor som vi klandrar eller ogillar hos andra: Andra är hårda och hjärtlösa; vi är bestämda och rättvisa. Andra är retliga och hetsiga; vi har temperament. Andra är oförskämda och aggressiva; vi säger uppriktigt vad vi tycker om andra, är principfasta och låter inte andra sätta sig på oss. Och så vidare. Det finns egentligen ingen negativ känsla, som man inte kan förhärliga.

Vad vi har att göra är att avstå från att uttrycka eller visa negativa känslor. Det handlar inte om att undertrycka dem utan om att välja andra vägar. Om vi samvetsgrant iakttar oss själva, kan vi med tiden urskilja våra egna specialiteter vad gäller negativa känslor, våra egna varianter av detta tvivelaktiga nöje. Vidare kan vi klargöra vår egen mekaniska väg in i just våra negativa känslor, ty det är alltid samma process, samma förstadier vi går igenom. Och när vi känner oss själva bättre på punkten negativa känslor, kan vi med tiden hejda oss, fånga oss själva, alldeles innan vi ger oss hän åt dem. Men det förutsätter, som sagt, att vi dessförinnan arbetat med vårt tänkande om negativa känslor, så att vi har insett att de är fullkomligt värdelösa och skadliga för oss, så att vi inte på något sätt omhuldar eller försvarar dem.

Kan vi minska de negativa känslornas förekomst och makt hos oss, kan vi utveckla vårt medvetande. Och kan vi utmönstra dem helt, kan vi bli permanent självmedvetna; annars inte. Det är den enkla sanningen. Men det är en mycket lång väg dit, och innan vi lärt oss att inte ens hysa negativa känslor, måste vi ha lärt oss att inte visa dem utåt. Och det kan vi. Det ingår i vår upp­fostran att inte alltid visa negativa känslor. Vi vet att det i vissa sammanhang är ytterst olämpligt, skadligt eller farligt att visa negativa känslor; och då gör vi det inte heller. Kan vi avstå från att visa dem i vissa sammanhang, så kan vi naturligtvis göra det i andra sammanhang.

När vi inte längre har negativa känslor, kan vi förvärva verkligt positiva känslor. Sådana har vi inte ännu. Vi har tillfälligt positiva känslor. Med verkligt positiva känslor menas sådana, som aldrig kan förvandlas i sin motsats, sådana som aldrig kan bli negativa: kärlek som aldrig kan övergå i hat, tillit som aldrig kan övergå i misstro, beundran som aldrig kan övergå i förakt, deltagande som aldrig kan övergå i likgiltighet eller köld. Sådana oföränderligt positiva känslor är de starkaste krafter för vår utveckling vi någonsin kan äga. De är bärare av energier, som förefaller outtömliga.

 

KUNSKAP OCH VARA

På fjärde vägen betonas vikten av att utveckla både kunskap och vara. Det handlar om en av människans grundläggande indelningar. Kunskap är allt vi vet, vara är allt vi är. Vi kan inte gå framåt mot självmedvetande genom att utveckla det ena på bekostnad av det andra. Detta hänger samman med vår nivå. Vid en given tidpunkt står vår kunskap på en viss nivå, vårt vara på en annan nivå. Vi kan förvärva ny kunskap, växa i kunskap, men inte hur långt som helst. Vi kommer till en viss gräns och inte längre. Bortom denna gräns blir den ytterligare kunskap vi söker förvärva obegriplig för oss. Den blir bara ord, som ingenting säger oss. Detta beror på att vårt vara är för litet, outvecklat eller svagt i förhållande till vår kunskap. Kan vi då växa i vårt vara, utvecklas i egenskaper och förmågor, betyder det att också vår kunskap kan öka.

I livet kan vi iakttaga att en kunskap, som i ett visst skede varit obegriplig för oss, senare i livet med ens blir begriplig. Detta beror på att vårt vara har vuxit under tiden. Vi har förvärvat egenskaper, gjort erfarenheter, som utvecklat vårt vara.

Motsvarande gäller om varat i förhållande till kunskapen: det kan inte utvecklas utöver en viss punkt, om inte samtidigt kunskapen får växa. Extrem obalans i utvecklingen av kunskap och vara kan visas med ett par exempel. En människa med mycket stor kunskap men mycket litet vara skulle kunna kallas för ”en svag yogi”. Hon vet allt men kan inte göra något med all sin kunskap. Och omvänt, en människa med mycket starkt vara men mycket liten kunskap skulle kunna betecknas som ”ett enfaldigt helgon”. Hon kan göra allt, har övervunnit alla sina svagheter, men vet inte vad hon skall göra.

Ingen utveckling, förstärkning av varat kan ge oss den ringaste mer kunskap. Och ingen ökning, tillväxt av kunskapen kan på något enda sätt förstärka vårt vara. De två måste utvecklas var för sig, och båda är lika viktiga. Från fjärde vägens ståndpunkt är det mycket lätt att se hur de flesta utbildningssystem är förfelade; de överbetonar kunskapen på bekostnad av varat. I Västerlandet har man genomgående kraftigt överbetonat tillväxten av kunskap. Varat har blivit nästan helt försummat. Vårt vanskötta skolsystem lider av detta mer än något annat. Om skolarbetet lade mer vikt vid att utveckla barnens inre egenskaper, skulle de kunna på jämförelsevis kort tid göra mycket stora framsteg både i sin personliga utveckling och i kunskapsförvärvet. Också mycket av det lidande, som senare i livet förgiftar människors liv, kunde undanröjas genom rätt fostran i unga år; framför allt vad avser negativa känslor.

Inte heller religionerna har förstått kunskap och vara, utan lagt tonvikten på rätt uppförande i det yttre. Detta har visserligen haft sin betydelse såsom motverkande hänsynslöshet och utnyttjande, men likafullt har den inre människan satts åsido, vilket har befordrat hyckleriet. Den bristfälliga kunskapen, enkannerligen kunskapen om människan och hennes möjlighet till medvetande, har också medfört att man betonat fel saker. Tron har ersatt förståelsen. Kännedomen om teologiska fiktioner har ersatt kunskapen. Iakttagandet av yttre bud har ersatt den inre förvandlingen. Detta har allt fler människor insett, vilket är en av orsakerna till att religionerna nu dör.

Vara kan alltså inte ersätta kunskap eller omvänt. Det finns emellertid ett band som förenar dem, ett livsområde som de båda deltar i lika mycket: förståelsen. Förståelsen har lika del i kunskap och vara, och det är förklaringen till att varken kunskap eller vara kan växa ensamt. En stor kunskap med ett svagt vara betyder likafullt en liten förståelse. En sådan kunskap måste till övervägande del vara fel inriktad, oväsentlig eller praktiskt oanvändbar. Motsvarande gäller ett stort vara med en liten kunskap. Tänk på kunskap och vara som två ytor, som delvis och i lika mån skär in i varandra. Den gemensamma ytan i mitten är förståelsen. För att förståelsens yta skall vara någotsånär stor måste både kunskapens och varats ytor vara stora.

På fjärde vägen får begreppen kunskap och vara en särskilt viktig innebörd. Där betyder kunskap framför allt sådan kunskap om världen och människan som är nödvändig för arbetet med att förvärva medvetande. En människa, som saknar en sådan kunskap, kan inte utvecklas. Med rätt kunskap och tillräcklig kunskap kan människan gå långt, förutsatt att hon kan anstränga sig att utveckla varat rätt. På motsvarande sätt betyder vara på fjärde vägen alla sådana egenskaper och förmågor som gynnar arbetet med utvecklingen av medvetandet. Förståelse på fjärde vägen betyder all förståelse för nödvändigheten av att arbeta med sig själv, förståelsen att man inte är medveten, att man är en maskin, att man inte är en utan många och så vidare.

Iakttag ditt eget vara och andras vara! En människa förstår inte själverinring, om hon får den beskriven för sig; det är ett vara. En annan tror att hon förstår och påstår att hon alltid kan minnas sig själv; det är ett annat vara. En tredje förstår något vad själverinring är och inser därför att hon inte kan minnas sig själv; det är åter ett annat vara. Tre olika vara på tre olika nivåer. Sålunda kan man med iakttagelse och jämförelse öka sin förståelse.

 

VÄSEN OCH PERSONLIGHET

Vi har sett hur man på fjärde vägen lär att människan har olika indelningar. Vi har först och främst indelningen i hundratals och åter hundratals olika ”jag”, som grupperas i ett antal personligheter. Sedan har vi indelningen i medvetet och mekaniskt, två tillstånd som utesluter varandra: det som är mekaniskt kan inte vara medvetet; och omvänt, det som är medvetet kan inte vara mekaniskt. Vidare indelningen i fyra funktioner: tanke-, känslo-, instinkt- och rörelsefunktioner. Därpå indelningen i kunskap och vara. Alla dessa indelningar är nödvändiga för vår förståelse av våra möjligheter till utveckling. De är som serie kartor över en och samma stad. En karta visar byggnader, vägnät, kommunikationer och så vidare. En annan karta visar var olika näringar och andra samhällsverksamheter är lokaliserade. En tredje karta var olika kategorier av stadens befolkning bor och så vidare. Man kan inte föra in all denna information på en enda karta, man måste ha flera. Motsvarande gäller för våra kartor över människan.

En annan indelning avser väsen och personlighet. Denna indelning sammanfaller inte med någon av de tidigare beskrivna. Väsen är allt vi har medfött, personlighet allt vi har förvärvat. Väsen är vårt eget. Personlighet är inte vårt eget. Människans hela inre liv, alla hennes förnimmelser och reaktioner delas in i dessa två. Det finns vissa ting, som vi har medfödda, såsom vissa fysiska drag, hälsotillståndet, vissa anlag, böjelser, tendenser och så vidare. De hör till väsendet. Personligheten är det vi förvärvar under loppet av vårt liv: uppfostran, utbildning, synsätt, åsikter, vetande, ord. I livet är väsen och personlighet alltid blandade, men man kan med idog iakttagelse lära sig att något urskilja personlighet och väsen, ty personligheten förändras mycket ofta med omständigheterna, medan väsendet förblir detsamma. Det är vanligen lättare att urskilja väsen och personlighet hos andra än hos sig själv. Det är mycket viktigt att förstå denna indelning, eftersom mycket hos människan, som vi talar om, är att hänföra till väsendet, medan mycket annat hör till personligheten.

Ett nyfött barn har endast väsen, ingen personlighet. Väsendet och personligheten växer sedan båda till ungefär sexårsåldern. Hos många människor upphör därefter väsendet att växa, då personligheten börjar utvecklas kraftigt genom skolan och övrig påverkan av vuxna. Många människor har därför ett förkrympt, outvecklat väsen, som står på ett litet barns nivå. Detta gäller allmänt sett stadsbor och ”intellektuella” (förbildade) mer än människor som lever på landet, nära jorden och är mer i kontakt med sitt verkliga väsen.

Man kan utveckla väsendet, få det att växa, endast om man skolar personligheten så att den slutar att trycka ner väsendet. En stark personlighet betyder en stark påverkan från det som inte är ens eget, från det man förvärvat – andras ord, andras åsikter och synsätt. Personligheten är ofta för stark, för tung; den omger väsendet som ett skal. Då kan den bilda ett så tjockt skal omkring väsendet, att ingenting kan tränga igenom för att nå väsendet, alltså det som är en själv. Så länge det är så, kan väsendet inte växa, men om personligheten blir genomskinligare, tränger intryck och yttre inflytanden igenom den och når väsendet, och då kan väsendet växa.

Dessutom är personligheten oftast felaktig. (I förhållande till väsendet talar man om ”personligheten” i ental, men det är egentligen flera personligheter – fyra, fem upp till tio olika person­ligheter – så man kan med foga tala om ”väsendet och personligheterna”. Väsendet däremot är ett enda.) Bland personligheterna har den falska personligheten en alltför stor makt. Detta medför att ”personligheten” präglas av negativa känslor, lögn, självbedrägeri, inbillning - de viktigaste hindren för utveckling av medvetandet. Det är vanligen för mycket sådant hos vår personlighet. Allt detta måste rättas till, och förrän det är gjort, är personligheten mer eller mindre abnorm.

Det skal personligheten utgör är inte enbart något negativt. Det är också ett försvar mot en mängd inflytanden, som är mycket svåra att behärska. Om man försvagar personligheten, hamnar man under många inflytanden, som dessförinnan inte kunde nå en. Förändringar i atmosfärförhållanden och övergångar mellan årstiderna är exempel på sådant som påverkar väsendet mycket. Människor, vilkas väsen är mer mottagligt för inflytanden eller vilkas personlighet inte väger så tungt på väsendet, kan känna av sådana förändringar mycket starkt. Det är alltså förenat med många faror att öppna väsendet, även om ett sådant öppnande i och för sig är en god sak.

Med tiden och medan man arbetar, börjar man kunna se att vissa saker är mer rotade, når djupare än andra. På detta sätt kan man efterhand se väsendet. Alla beständiga eller mer beständiga egenskaper måste bero på väsendet. När personligheten skolas och blir mindre tung, går många egenskaper över i väsendet. Det är så väsendet utvecklas. Hos personligheten framträder egenskaper och försvinner, men de som går över i väsendet blir bestående.

Man får inte fatta det så att väsendet är hjälten och personligheten skurken. I väsendet finns också mycket som är primitivt, vilt och oanvändbart för medvetandets utveckling. Och i personligheten finns mycket som är pålitligt och användbart: kunskaper, egenskaper och erfarenheter. Arbetet med att vakna måste utgå från personligheten. Det gäller att kultivera personligheten, försvaga och utmönstra det som är värdelöst i den, förstärka det som är värdefullt.

I arbetet på fjärde vägen måste väsendet vara viktigare än personligheten, eftersom den verkliga utvecklingen sker i väsendet. Det måste från början finnas en viss kvalitet hos väsendet, ty om denna kvalitet inte förefinns, kan väsendet inte utvecklas. Också hos personligheten måste det finnas ett visst material, vissa förvärv. Om personligheten är för stark, tung och abnorm, så att den förtrycker väsendet, kan den individen inte utvecklas.

Bland personlighetens många abnorma drag är ett särskilt framträdande: dess suggererbarhet. Individer med detta abnorma drag hos sin personlighet, och de tycks vara i majoritet, har mycket lätt för att motståndslöst foga sig under en främmande vilja, och handla, tänka och tro så som de på olika sätt blir ingivna. Denna suggererbarhet förstärks i kollektiv till ett slags hypnos eller trans, som amerikanen Charles Tart träffande kallat ”konsensustrans”. Tart är en psykologiprofessor, som tagit djupa intryck av Gurdjieffs och Ouspenskys undervisning. Konsensus är den gemensamma upp­fattningen om verkligheten. Konsensustrans innebär att vi inte genom förnuftig bearbetning av fakta utan genom gemensam suggestion godtagit en viss verklighetsuppfattning. Konsensustransen medför också att vi instinktivt värjer oss mot obekväma fakta, som hotar att rasera vår världsbild och där­med väcka oss ur transen. Ett intressant exempel på konsensustrans gav Johan Lindström i sin artikel i NEXUS Nya tider, årg 2, nr 2: patagonierna kunde helt enkelt inte se Darwins fartyg Beagle, eftersom stora fartyg dittills inte ingått i deras erfarenhet. Ett annat exempel på konsensustrans från sjöfartens område är sprängningen av M/S Estonia. En redaktör på Svenska Dagbladet anförtrodde mig sin förvåning och besvikelse över att många av hans journalistkolleger tagit del av det relevanta bevismaterialet och ändå inte vill begripa att den internationella haverikommissionen ljuger på väsentliga punkter.

 

Först publicerad i NEXUS Nya Tider, årg 3 (2000), nr 1.

Copyright © by Lars Adelskogh. Eftertryck förbjudes.