av Lars Adelskogh
Del 3

När Robert Monroe våren 1958 första gången "föll" ur sin fysiska kropp, var han vad Henry T. Laurency kallar en "fysikalist", det vill säga en människa, som inte godtar tillvaron av någon annan verklighet än den fysiska, den värld vi kan förnimma med våra fem sinnen. De år som sedan följde arbetade han ihärdigt med att lära sig kontroll över sin nyvunna förmåga, och med tiden kunde han inte bara lämna kroppen, när han ville och vid fullt medvetande, utan även fritt förflytta sig till en annan verklighet, andra världar.

Även förmågan att kontakta andra väsen vidgades till att omfatta allt fler kategorier: "döda" människor (som ofta visade sig lyckligare och vitalare än de varit i sitt fysiska liv), men också välvilliga intelligenser, som uppenbart aldrig varit människor och som det likväl gick att kommunicera med.

Självfallet tvingades Monroe genom sina erfarenheter till en totalt annan syn på verkligheten, till en "annorlunda överblick", som han kallade det. Allt detta medförde också att hans egna livsmål förändrades: från framgångsrik företagare i mediabranschen till pionjär för en djupare verklighetsuppfattning. Han hade byggt upp ett institut, där han och medhjälparna lärt tusentals människor att själva vandra mellan världar, själva erfara en mycket större verklighet. Men var det en tillräcklig livsuppgift att visa människorna att tillvaron är ofantligt mycket vidare och rikare än femsinnesvärlden?

I mitten av 1980-talet stod det klart för Monroe att han ville något djupare och mera. Men vad? Hur och var skulle han finna det? Nyckeln måste finnas i den stora verklighet han höll på att utforska. En icke-mänsklig, mycket insiktsfull varelse (den kategori Monroe kallade INSPEC) gav honom diskret vägledning för de färder han nu önskade göra. Monroe fick emellertid själv välja sina utflyktsmål. INSPECen endast hjälpte honom att nå dem.

Var Nostalgi nyckeln? Dunkla minnen av ett fjärran Hem på en planet runt en främmande sol, där han hade levat innan han första gången blev människa. Ett helt annat energisystem, där allt var fullkomlig harmoni och vila. INSPECen visade honom vägen tillbaka till Hemmet. Men besöket där blev något annat än han tänkt sig. Upplevelsen av underbart sköna klanger, former och färger kunde tillfredsställa honom endast för en stund. Sedan blev det långtråkigt! Varför? Därför att detta inte lärde honom något, inte berikade honom med någon erfarenhet. Tillvaron såsom människa, i många jordeliv, hade givit honom något som Hemmet aldrig kunde ge: andligt växande, medvetandets utveckling genom lärdomar och erfarenheter. Efter människostadiet kunde det aldrig bli tal om återvändande till Hemmet. Denna insikt var för Monroe ett avgörande steg i rätt riktning.

Monroe bad också INSPECen att sammanföra honom med den mognaste människan på Jorden. Ställd inför detta tidlösa väsen, som Monroe kallade Hanhon, fann han att alla frågor han förberett till mötet var onödiga:

"Du insisterar på att andra själva söker svaren på sina frågor. Varför skulle då du själv vara annorlunda?"

"Du har rätt. Vad jag egentligen är intresserad av är du, inte svaren på mina frågor."

"Jag bara ingår i din statistik. En av de där en-på-miljonen-typerna. Din vän gjorde ett gott arbete, när han lyckades finna mig."

"Jag uppfattar dig som västerlänning, ändå tror ingen på Jorden att du finns till. Men ... vi har väl träffats förut ... bara en gång ... eller hur?"

"Där ser du. Du besvarar dina egna frågor."

Ytterligare en resa förde Monroe en miljon år tillbaka i tider, till en jungfrulig Jord och ett fåtaligt människosläkte av mycket långt komna individer, som levde i fullkomlig harmoni med naturen. Efter denna resa omtalade INSPECen för Monroe att deras samarbete måste upphöra. Monroe trodde först att han gjort något fel, men det var tvärtom så att han nu blivit så klar i sitt sökande att han måste fortsätta på egen hand, utan hjälp. INSPECen sade honom också att han fortfarande saknade något "grundläggande" i förståelsen av livets mening och hans egen uppgift och att det var detta han nu måste finna.

Monroe försökte nu sammanfatta de grundläggande insikter han dittills gjort om livets mening. Där finns "jordelivsystemet", livet i fysiska världen, rovdjurens värld, med dess allenarådande lagbud: överlev! Livet som en kamp, vari den starkaste, listigaste, hänsynslösaste klarar sig. Där finns människan som den mest framgångsrika arten i jordelivsystemet. Och faktiskt betraktar hon ofta sig själv som inget mer än det intelligentaste rovdjuret. Men det finns ju hos människan också andra egenskaper och förmågor, vilka är alldeles främmande för jordelivsystemet, vilka inget rovdjur behöver för sin överlevnad, vilka tvärtom hämmar och motverkar rovlivet. De är först och främst omtanke om och medkänsla med andra medlemmar av släktet, sedan omtanke om och medkänsla med medlemmar av andra arter, därnäst en tilltagande vetgirighet och ett svårhanterligt missnöje med de begränsningar som systemet tydligen tvingat på alla som deltar i det. Historien erbjuder många exempel på enstaka människosjälar, som i detta sitt missnöje blivit sökare och satt sig över det omedelbara behovet att överleva. Deras budskap har varit att människorna är mer än blotta djur, som föds, lever och dör i jordelivsystemet.

Att det finns något mer än jordelivsystemet visar också det mänskliga medvetandet. Alla dess olika skikt kan inte förklaras med våra behov som rovdjur. Djupast inom oss verkar vi ha ett "kärnjag", som vi inte kan konstatera direkt men som ger sig till känna i väsentliga yttringar. Dit räknar Monroe medkänslan, det milda leendet, skönhetsupplevelsen, hemlängtan, den lätta beröringen, det anonyma givandet, tänkandet och, allra viktigast, den stora kärleken.

Monroe framhöll att detta sistnämnda, för alla så intressanta ämne är så missförstått och misstolkat, att det krävde en särskild, omfattande undersökning för att bli någotsånär fattbart för förnuftet. Monroe återger en ROTE (se del 2 av denna artikelserie), som han fick av en vän och som åtminstone utgör en början. Ju mer man begrundar den, desto mer växer den i det egna medvetandet:

"Kärleken kan inte läras ut, kan inte köpas. Kärleken kan inte läras in. Den växer fram hos individen i gensvar på en yttre påverkan. Individen kan inte styra denna framväxt. När den väl fått fäste, kan den visserligen begravas under annat eller sublimeras men aldrig förstöras. Den fysiska döden har ingen verkan på dess tillvaros verklighet, emedan en dylik energi inte är vare sig beroende av eller utgör del av rum-tiden.

"Den är en utstrålning, som man inte kan gripa och hålla fast. I stället förnims, upplevs den när den går igenom individen, berikar honom med den ytterligare del, som har uppstått av denna genomgång. Därigenom förstärks energin och blir individen en ständig källa till och mottagare av den."

Monroe säger att med det starka betonandet av sexuell upphetsning och romantikens myt är det lätt begå misstaget att tro sig uppleva den stora kärleken i något erotiskt förhållande. Så är det dock inte. Det enda sättet att vinna den är genom gemensam livserfarenhet, och inte ens då finns någon garanti. Däremot växer den för oss. Vi behöver inte arbeta med den, oavsett vad som står i böcker. Tiden är ingen avgörande faktor. Ju djupare, intensivare den gemensamma erfarenheten, desto kortare tid tar det.

Andra band individer emellan hör till andra kategorier. Skillnaden ligger i att den stora kärleken är oförstörbar och evig och aldrig beroende av lokala seder och bruk. Det största problemet är misstolkningarna. Vi luras så lätt till tron att vi funnit den stora kärleken. Det får ofta katastrofala resultat, när den "älskade" inte motsvarar idealet. Den viktigaste egenskapen hos den stora kärleken är att den inte avtar efter den fysiska döden och att man inte kan släcka den under det fysiska livet. Den finns alltid kvar och glöder inom oss. Den stora kärleken är det finaste uttrycket för kärnjaget.

Det var genom dessa insikter som det stod klart för Monroe att detta "grundläggande", som han alltjämt saknade i sin förståelse av livets mening, skulle han inte finna någonstans utom sig utan i sitt eget innersta jag, i kärnjaget. Men hur lär man då känna sig själv?

Med alla sina brister och begränsningar är jordelivet en ypperlig undervisningsmaskin, konstaterar Monroe. Dess tid och rum utgör en struktur, som ger oss en vid Förståelse av vad energier är och hur man använder dessa. Jordelivsystemet kännetecknas av en mängd polariteter, som gör det möjligt för oss att jämföra och urskilja. Vi lär oss uppfatta och skilja mellan värme och köld, styrka och svaghet, hunger och mättnad, hastighet och långsamhet, glädje och sorg, manligt och kvinnligt, vän och fiende, kärlek och hat.

Genom att kunna uppfatta motsatser och skillnader, jämföra dessa, mäta, värdera och välja gör vi lärdomar, samlar vi erfarenheter. Och varenda sak vi lär oss, hur liten och skenbart obetydlig den är, har ett oerhört värde senare, i den andra verkligheten. Detta kan vi fullt begripa först när vi är färdiga med jordelivsystemet och blivit bofasta i de andra världarna. Då vet man, inte bara tror man, att det är värt allt att vara människa och att lära.

För att riktigt förstå meningen med att vara här i jordelivsystemet måste vi närmare studera något som är unikt för det mänskliga medvetandet - vår tankeförmåga. Bortsett från våra mer djuriska verksamheter kan vårt tänkande grovt indelas i två grundläggande kategorier, som vi numera hänför till höger och vänster hjärnhalva.

Det är genom processerna i vänsterhjärnan, som vi får saker och ting gjorda. Den är den intellektuella, analytiska halvan av vårt arbetssätt. Här ligger centra för matematik, språk, logik och vetenskaplig metod, vår förmåga att organisera och undervisa och mycket annat. Det är aktiviteten i vänster hjärnhalva som skiljer oss från djuren. Den är källan till vår optimism att vi "kan göra" det eller det.

Högerhjärnan är motsatsen till allt detta. Härifrån kommer vår uppfattning av former och rum, skönhet, våra känslor och allt annat som vänsterhjärnan inte kan förstå eller stoppa in i sina fack, såsom kärlek, vänskap och inspiration. Högerhjärnan avskyr vänsterhjärnans föreställning att man kan bringa kärlek eller vänskap på formel, kvantificera dem, ty sådant är för högerhjärnan helig mark. Egendomligt nog är högerhjärnan sätet för våra negativa känslor.

Enligt nyare uppfattning växlar det mänskliga medvetandet fram och åter mellan vänster och höger hjärnhalva allt efter situationens krav i vårt dagliga liv. Bästa möjliga resultat når vi när de båda hjärnhalvorna och deras totalt olika tänkande är integrerade, förenade, synkrona. Detta är särskilt viktigt med tanke på det tysta krig som i århundraden förts mellan dem som styrs mest av sin högerhjärna och dem som styrs mest av sin vänsterhjärna. "Vänsterhjärnorna" anser "högerhjärnorna" för verklighetsfrämmande fantaster och i stort sett livsodugliga i jordelivsystemet. "Högerhjärnorna" återgäldar älskvärdheten med att betrakta "vänsterhjärnorna" som fantasilösa, tråkiga, materialistiska, känslolösa och i avsaknad av "andliga värden". Det är hög tid att avblåsa denna strid, som också närs av en farlig missuppfattning.

Vid sidan om att lära genom erfarenheter är det viktigaste syftet med vår mänskliga tillvaro att förvärva och utveckla intellektet: vänsterhjärnans medvetande. Vi behöver inte göra något motsvarande med högerhjärnans förmågor, ty dem har vi redan medfödda. Att ha vänsterhjärnans förmågor utvecklade är av oskattbart värde, när vi besöker den andra verkligheten eller återvänder till den. Det är vänsterhjärnan, som övervinner de begränsningar för vårt växande som vi hade innan vi kom hit. Det är endast vänsterhjärnans funktioner, som kan göra okänt till känt, skingra rädslor, fördjupa erfarenheter, öppna nya insiktsområden, slå omkull vanföreställningar. Det är vänsterhjärnan, som tar hand om högerhjärnans idéer och intuitioner och genomför dem. Ingenting kan få något praktiskt värde, förrän vänsterhjärnan får arbeta med det.

I årtusenden har människans högerhjärna varit densamma, oförändrad. Däremot har vänsterhjärnans medvetande stadigt utvecklats, med avsikt eller av nödtvång. I synnerhet har denna process accelererat under det senaste århundradet och omfattar inte längre ett fåtal i varje generation utan många miljoner. Idag har vänsterhjärnan sonderat rum-tid-verkligheten så grundligt att inte många områden verkar återstå att utforska och beskriva. Det är hög tid att övergå till att utforska energifälten i den andra verkligheten. Förr eller senare kommer vänsterhjärnan att tvingas till detta.

Emellertid har vår vänsterhjärna blivit så grundligt befäst - och med all rätt - i sin strävan att tillhandahålla verktyg för överlevnad i jordelivsystemet, att den motsätter sig allting som kan störa eller hämma denna dess verksamhet. Det som pågår bortom jordelivsystemet, den fysiska världens rum-tid, räknas helt enkelt inte enligt det vanliga jordelivsystemets måttstock, och information från den andra verkligheten tycks inte ha något värde för den fysiska världens invånare. Ett starkare allmänt intresse för den andra verkligheten kan vakna först, när vänsterhjärnan inser att kunskap om denna verklighet är ett livsviktigt verktyg för vår fortsatta utveckling.

För att bilda oss en annorlunda överblick, en överblick över båda slagens verklighet och meningen med vårt liv i båda, måste vi utveckla vår vänsterhjärnas förmågor. Det var ju därför vi kom hit. Människor som styrs av högerhjärnan mer än vänsterhjärnan finner detta mycket svårt för att inte säga omöjligt att godta.

För att sammanfatta:

Vänster hjärnhalva = det mänskliga medvetandet så som det modifieras av jordelivsystemet. Höger hjärnhalva = uttrycket för kärnjaget, den tidlösa, ickefysiska delen av oss, som är opåverkad och oberörd av jordelivsystemet.

Meningen är att få de båda hjärnhalvorna att arbeta tillsammans, samtidigt, synkront. Vänsterhjärnan skall förmås att allt mer beakta den andra verkligheten, delta i det som där pågår. Vi skall inte försumma någondera halvan av oss, ty vårt väsen utgörs av båda.

Sedan man väl insett detta, kan man finna dessa punkter värda beaktande:

1. Vår alltid medveten om och kom ihåg att du är "mer än din fysiska kropp". Detta get dig genast perspektiv på allt slags verksamhet i jordelivsystemet. Ångesten blir uthärdlig, extasen djupare. Lokalt ingivna rädslor skingras.

2. Lär dig känna igen och styra din överlevnadsdrift. Använd den i stället för att låta den använda dig. Här är några råd om hur du kan göra:

a. Ena halvan av formeln (fysiskt liv = bra) behöver du för jordelivsystemet och är rätt så länge du är kvar här. Den andra halvan (fysisk död = dåligt) kan du avfärda, ty i sinom tid får du veta bättre.

b. Kom ihåg att ditt yttersta mål inte är att överleva fysiskt. Du har visserligen kommit hit för att göra ett och annat, och du måste fullgöra vissa funktioner för att kunna göra detta, men du behöver inte ta dem på ett sådant förtvivlat stort allvar. Det kan inträffa olyckor, men du kan inte förlora. Du har ju fått erfarenheten av att vara människa.

c. Sexualdriften är den starkaste djuriska driften i jordelivsystemet. Den är särskilt uttänkt för att trygga släktets fortbestånd. Den styr och utnyttjas till att styra de flesta sidor av mänskligt beteende. Njut av den om du vill, men det finns ingen anledning att leva eller dö för den. Och se utnyttjandena av den för vad de är värda.

d. Fysiska ägodelar har sitt stora värde för bruk här i systemet, men äganderätten är endast en tillfällig sak. Du kan inte ta dem med dig, du skulle inte ens vilja kunna ta dem med dig - inte ens din fysiska kropp.

3. Behåll insikten att ditt tillstånd är övergående. Att du nu är människa är ditt eget fria val i ordets egentliga bemärkelse. Det fria valet är i kraft under hela din vistelse. Du kan packa ihop dina erfarenheter och ge dig av när du vill och vart du vill utan att därför klandras eller straffas av någon makt som betyder något. Om ditt mänskliga medvetande är tillfredsställt, kommer du att göra detta oavsett lokala sedvänjor eller strävanden. Sådana, som blivit beroende av jordelivsystemet, kanske inte förstår detta, men det är deras problem.

4. Njut av livet i systemet, ta ut svängarna ordentligt, men bli inte beroende. Befria dig från vreden över hur systemet fungerar, de skenbara orättvisorna, brutaliteten, hårdheten, bedrägeriet. Det är med avsikt en rovdjursvärld - och det är en ypperlig undervisningsmaskin.

5. Öva ditt mänskliga medvetande så långt du förmår, i vetskapen om att det endast är en övning. Bygg vackra ting, lös "problem", lukta på blommorna och beundra solnedgångarna, komponera musik, utforska det fysiska universums "hemligheter", smaka på intrycken från alla dina fem sinnen, sug i dig nyanserna i nära förhållanden med andra människor, känn glädjen och sorgen, skrattet, medkänslan – och stoppa varje minne av dina känslor i din resväska.

6. Viktigast: låt ditt mänskliga medvetande söka upplevelser och därmed berika sig överallt där tillfälle bjuds. Drick av detta i fulla drag, men se upp med tendensen att vältra sig i det på grund av de hågkomster från Hemmet som finns däri. Se upp med de illusioner och det bedrägliga samförstånd som ibland gör det svårt att sålla fram det som är verkligt i jordelivsystemets miljö.

7. Ditt mänskliga medvetande har en naturlig och normal benägenhet att försöka ändra saker och ting i jordelivsystemet så att de bättre liknar vad medvetandet är vant vid i den andra verkligheten. Historien är full av sådana försök, men till slut vinner alltid systemet. Det betyder inte att du inte skall försöka, och det är möjligt att du kan ändra på en del, men du kan inte ändra på allt. Och vem vet hur länge det alls består?

Monroes upplevelser i den andra verkligheten ändrade alltmer karaktär. Allt oftare kastades han in i någon händelsekedja, som uppenbarligen var avsedd såsom ett slags prov. Dessa prov var lärprocesser, där Monroe i det utomkroppsliga tillståndet fick genomgå en bestämd upplevelse, ibland upprepad flera gånger, tills han handlade på ett visst sätt som gensvar på händelsen. Därefter upprepades inte skeendet mera. Dessa prov leddes av något icke-fysiskt väsen, kanske den INSPEC som Monroe tidigare lärt känna, men någon bekräftelse på denna förmodan fick han inte. För Monroe var det tydligt att han med dessa prov i den andra verkligheten, som normalt är högerhjärnans territorium, skulle tvingas använda vänsterhjärnans typiska metoder för analys, logisk problemlösning och slutlig syntes. Ju mer de båda hjärnhalvornas olika medvetanden integrerades, dess mer kunde han växa. Ett tidigt exempel på ett dylikt prov var den händelse, där Monroe under en "flygning" i den andra verkligheten slog emot en ogenomtränglig barriär, som hindrade honom att komma tillbaka till den fysiska kroppen (se min första artikel i serien, NEXUS Nya Tider, nr 1, 1998).

Monroe framhöll att vad vi måste göra, antingen vi är i den fysiska eller i den andra verkligheten, är att strunta i eller rent av riva ner förbudskyltarna, tabuerna, mystiken, myterna, fantasierna om en evig faders- eller modersgestalt och sedan skarpt granska det med vår växande vänsterhjärna. Inget är så heligt eller okränkbart att det inte får undersökas eller tål att ifrågasättas. Vi måste inse, säger Monroe, att detta betyder ett kvantsprång för vår annorlunda överblick. Det kan liknas vid att lämna den lokala trafiken med dess förvirring, stockningar och stoppljus och ta motorvägen, som bär rakt in i det Okända.

Nu visste Monroe var han skulle finna avfarten till denna motorväg. I tidiga upplevelser i den andra verkligheten hade det funnits ouppklarade moment, gåtor som antydde dolda samband med hans innersta kärnjag. Nu var det dags att återvända till dessa.

Där var till exempel en märklig stridsscen i det avlägset förflutna. En trupp soldater hade råkat i ett bakhåll och försvarade sig tappert med svärd och spjut mot fienderna men höll uppenbarligen på att förlora. Intill honom stod en annan utomstående, en person som Monroe kände sig nära förbunden med – en broder. Plötslig fick en av försvararna, en helt ung man, ett spjut genom kroppen och lade sig att dö i vägdammet. När Monroe återupplevde denna scen, mindes han plötsligt att han själv hade känt smärtan av spjutet. Monroe hjälpte ynglingen ur hans fysiska kropp och sökte förklara för honom att han nu var "död". Denna händelse liknade en utomkroppslig upplevelse Monroe hade haft många år tidigare, med den skillnaden att det då var någon annan som hade visat honom den döende ynglingen.

I en annan scen fann sig Monroe stå inne i ett litet hus, där en man låg på en säng och sparkade och slog vilt omkring sig. På hans rygg klängde två barn i fyra-femårsåldern. Mannen snyftade av rädsla och sökte förtvivlat befria sig från de båda små. Monroe gick fram och lyfte bort barnen. Mannen gnällde av lättnad. Monroe tittade på de två barnen som nu låg stilla i hans armar. Men de var inga barn utan katter - två huskatter Monroe haft och tydligt mindes. Katter i utomkroppsligt tillstånd!

Det fanns ett logiskt sammanhang mellan dessa båda händelser. Men var Monroe beredd att acceptera logiken? Den första händelsen, stridsscenen, hade någon visat honom många år tidigare som förklaring på en smärta i buken och ryggen han då lidit av och oroat sig för. Monroe insåg då att den döende soldaten var han själv i ett tidigare liv. Nu stod det klart att båda utomstående personerna, den som visade och den som blev visad, var han själv! En mognare, mer insiktsfull Monroe hjälpte en förvirrad och orolig Monroe. Och den döende soldaten, som de båda yngre Monroe hjälpte till rätta i en ny verklighet, var en ännu äldre upplaga av Monroe. Det fanns alltså tre versioner av samma individ på samma plats vid samma tid!

Samma logik gällde för scenen med mannen på sängen. Också denne var han själv, och han mindes mycket väl den skrämmande upplevelsen, liksom att den okände hjälparen hade verkat så bekant! (Händelsen beskrivs i min första artikel.) Uppenbart kunde ett "jag" i framtiden gå tillbaka och hjälpa ett och samma "jag" i det förflutna, när så behövdes. Nödsignaler gick ut inte bara från det egna jaget tidigare i samma liv utan också från jaget i förflutna liv. Gällde detta alla människor, undrade Monroe. Hur många "jag" är vi egentligen? Någonstans i denna logiska labyrint skulle han finna den grundläggande insikt han alltjämt saknade.

I en senare upplevelse sammanfördes han i den andra verkligheten med sina andra jag. Dessa föreföll honom som ansikten, som betraktade honom, hundratals ansikten så långt han kunde se. De utstrålade förväntan och en överväldigande kärlek. Monroe undrade vad som nu väntades av honom. Då tog en annan del av honom, en talesman för hans "jag där", kommandot och började tala:

"Jag visste inte att vi är så många. Detta är ett av de sällsynta tillfällen då vi alla är samlade. Vi har alla upptäckt att det krävdes ett trossystem för att komma hit – och alltså befinner vi oss någonstans i utkanten av trossystemterritorierna. Således har vi flera Kända [personliga insikter grundade på egen upplevelse]. Att vi är här och kan vara här. Att vi inte behöver en fysisk kropp för att finnas till. Enbart detta har frigjort oss från de inskränkningar och begränsningar som vi alla har mött under våra vistelser på jorden. Även om vi var och en har några trosläror kvar, kan vi släppa dem avsiktligt.

"Nu håller vi på att vakna ur drömmen. "Det viktiga Kända är det som har fört oss samman. Det är inte endast att vi är något mer än vår fysiska kropp, utan också att vi kan bli fria från alla på Jorden skapade trosläror, alla utan undantag. Friheten är det spännande i detta, eftersom vi nu inte har några begränsningar. Detta Kända, utan rädsla, ger oss en fullständig valfrihet...

Det gick nu upp för Monroe att det var hans "jag där", som under alla åren hade drivit och lett honom i hans sökande. Men aldrig hade han gjort sig besväret att titta under den slöja som dolde denna sanning för honom, vilket en normal vetgirighet borde ha förmått honom att göra. I samband med denna insikt ändrade han också sitt sätt att gå ur den fysiska kroppen, inte en rörelse utåt utan en "omställning" inåt. Det var ett långsamt och försiktigt inträde i hans "jag där". Han föreställde sig detta jag som en allvetande, allsmäktig jätte, som road iakttog hur ett av hans fingrar hade inlett en självständig utforskning av hela den övriga kroppen. Detta var ingenting skrämmande, kände Monroe. Han var ju själv sitt "jag där". Kan man vara rädd för sig själv?

I denna sin utforskning av det mycket större jaget fann han först skiktet av minnen. Där kunde han återuppleva viktiga händelser i sitt förflutna och konstatera att det mycket ofullständiga dagsmedvetna minnet utelämnat väsentliga moment i händelserna. När han nu återfick dessa nycklar, insåg han vad händelserna hade betytt för hans utveckling och ledning i livet.

Innanför detta skikt låg ett annat som bestod av rädslor. Detta hade han inte väntat sig. Där fanns både gamla rädslor och ett ständigt flöde av nya, alltifrån rädsla för att regndagar kunde störa ett byggnadsprojekt han planerade till stark oro över förändringarna i världen. Hans "jag där" hade emellertid redan ett bättre system i arbete. Det bestod av de prov Monroe fått gå igenom under flera år, prov där han i den ickefysiska verkligheten fick vara med om en intensiv händelse som framkallade en välkänd rädsla, om och om igen, tills han handlade rätt och därmed skingrade rädslan. Detta kom som en uppenbarelse: det var hans "jag där" som hade satt i gång denna process att lösa upp rädslor och höll den i gång så länge som den behövdes. Det var alltså ingen utomstående kraft som gjorde detta. Han hade hela tiden hjälpt sig själv! Det utforskande fingret blev till en hand.

Han gick djupare ner i det egna jaget, skikt efter skikt. Han kom ner till sina tidigare existenser i jordelivsystemet och bortom dessa: till sin ursprungliga icke-mänskliga tillvaro i Hemmet. Det gick upp för honom att han hade givit sig in i jordelivsystemet av nyfikenhet och sedan fastnat här för så många liv, sedan han tröttnat på den enahanda tillvaron i Hemmet och börjat flacka omkring som "turist" i andra energisystem.

Det var inte lätt för Monroe att anpassa sig till den nya situationen: att ställas inför en del av honom själv som han inte ens visste existerade. Att kommunicera med "jag där" visade sig emellertid överraskande enkelt. "Jag där" var inte en enda individ; det var samlingen av alla Monroes tidigare individuella existenser och deras hopade erfarenhet, intelligens och förmågor. Redogörelserna för "samtalen" med "jag där" bildar nog de intressantaste kapitlen i Monroes sista bok, Yttersta resan.

Det visade sig nu att det var "jag där", som så många gånger hjälpt Monroe på traven, utan att han någonsin funderade djupare på varifrån hjälpen kom. "Jag där" väntade sig att detta skulle tända Monroes vetgirighet och leda honom till källan. Men detta lyckades inte, så man fick tillgripa direktare metoder, kroppsliga smärtor, "nödsignaler" och de tidigare nämnda proven. Det visade sig också att dylika direkta ingripanden från "jag där" gick hur långt tillbaka i tiden som helst. I själva verket var det "jag där" som en gång beslöt att Monroe skulle bli till, födas som människa igen. "Jag där" valde tid och plats och organiserade DNA-uppsättningen: "element från det fysiska och element från oss. Vi tog de delar av oss som verkade lämpligast, satte ihop dem till en enhet och skickade in dem. Så blev det du – och vi!"

Så vitt "jag där" visste, var detta förfarandet för varje människa. Många som föds till människor har ingen tidigare erfarenhet av mänskligt liv men mycken erfarenhet av annat slag, både fysiskt och icke-fysiskt. En del har arbetat sig upp från djurriket.

På frågan, varför det måste till så många upprepningar, så många liv, svarade "jag där" att individerna hittills använt sina människoliv så slumpmässigt att det inte har varit möjligt att få tillräckligt bred erfarenhet i något enskilt liv. Vi fortsätter alltså att återkomma, tills vi har fått vad vi behöver. På frågan, om Monroe hade blivit hjälpt av "jag där" i barndomen, fick han svaret: "Vi stod i nära kontakt de första åren. Detta händer med de flesta små. Påverkan är ganska stark, tills föräldrar och andra får det att gradvis stängas av. Barn lär sig att inte tala om något som är oacceptabelt. Senare försvinner den fysiska kontakten snabbt."

Vad är då meningen med denna hjälp och påverkan från "jag där"? Svaret är att när alla de individuella existenserna, personligheterna, blivit befriade, kan hela kollektivet, "jag där" lämna hela vår dualistiska tillvaro (innefattande den fysiska världen och den andra verkligheten). Vad detta innebär återstod nu för Monroe att få en glimt av. Det stora problemet är att de flesta människor fastnar i jordelivsystemet med dess trossystem. Detta fastnande är inte begränsat till den fysiska världen, utan religionerna, ideologierna etc. har sin fortsättning i den andra verkligheten, trossystemterritorierna (även kallade fokus 24-26). Nio av tio, som går ur sitt fysiska liv, är så fastlåsta i ett trossystem att de inte återförenas med sitt "jag där" utan glömmer bort detta fullständigt. Deras "jag där" fortsätter likafullt att hjälpa dem i hopp om att de till sist kommer att minnas – vilket de ibland också gör. Vad som sätter igång frigörelseprocessen är att tvivlet och vetgirigheten blir starkare än rädslan och det konstlande behovet av den falska trygghet tron ger. Vår strävan att tänka själva, att kasta av oss jordelivsystemets indoktrinering och programmering med sina falska läror visar sig därmed ha största möjliga betydelse för förverkligandet av meningen med vårt liv.

Nu återstod för Monroe att finna den grundläggande insikten. Det gjorde han den 27 november 1987.

För att göra det fick han gå tillbaka till sin ursprungliga tillvaro i Hemmet och bortom, skala av hela sitt gamla jag. Så stod han plötsligt inför ett väsen, som var så ofantligt stort att han inte kunde mäta det med blicken, och en stark energiström träffade honom. Han fick veta att han var för liten, att han var ofullständig, att han inte hade "gåvor" med sig. Förklaringen: han var liten, emedan han ännu inte var förenad med sitt "jag där" och så länge var han också ofullständig. "Gåvorna" var all den erfarenhet han samlat och kunde berika helheten med.

Strax framför honom fanns Öppningen. Den skulle snart öppnas. Bredvid den kunde han skönja Sändaren av den energistråle som skapade det som Monroe kallade drömmen men som bättre kunde kallas hologrammet, vår planerat begränsade tillvaro. Insikten var överväldigande: "Ja, nu vet jag vad jag är, vad jag har varit alltifrån begynnelsen, vad jag alltid skall vara... en del av Helheten, den rastlösa del som vill återvända, likväl lever för att söka uttryck i att göra, skapa, bygga, ge, växa, lämna mer än det tar och framför allt ge tillbaka gåvor av kärlek till Helheten... paradoxen av total enhet och delens sammanhang. Jag känner Helheten... jag är Helheten ... också som del är jag det hela."

Nu var den grundläggande insikten vunnen: Det fysiska universum, hela mänskligheten inräknad, är en ständigt pågående skapelse. Det finns verkligen en Skapare. Denna Skapare, vem eller vad den än är, ligger bortom Sändaren och Öppningen, och dit kom Monroe inte, och alltså visste han ingenting om den. Det mänskliga medvetandet har i årtusenden spekulerat om vår Skapare bortom Öppningen. I ordet "Gud" ligger så mycken samlad mänsklig misstolkning, så mycket missbruk, att Monroe föredrog att tala om Skaparen. Denna vår skapare är enligt Monroes insikt bortom vår förståelse så länge vi är människor; är den som tänkt ut den pågående skapelse som vi ingår i; har ett syfte med detta som övergår vår förmåga att begripa; gör justeringar, fininställningar i processen alltefter behoven uppstår; kräver inte dyrkan eller erkännande; straffar oss inte för "synder" och "missgärningar"; ingriper inte med vare sig bud eller förbud i våra liv.

Den grundläggande insikten handlade om att samla ihop och förena "delarna", inte endast de delar av "jag där" som gått vilse och fastnat, utan medlemmarna av hela den svärm av många andra "jag där" som Monroes "jag där" tillhörde. Hur många andra fysiskt levande människor som hörde till denna fick han aldrig veta. Kanske tusentals eller hundratusentals. Varför detta behov av total förening? Varför behovet att väcka dem ur deras sömn och glömska och återföra dem till helheten? Därför att vi alla skall i sanning bli Ett. Fullständiga och med en ofantlig mängd gåvor av samlad erfarenhet och kärlek. Då kan vi, som en helhet, gå igenom Öppningen och försvinna från denna tillvaro. Och sedan? Svaret på den frågan har vi inte fått. Men det får vi. I sinom tid.

 

Copyright © 1999 by Lars Adelskogh.

 

Litteraturhänvisningar: Robert A. Monroes tre böcker Journeys out of the Body, Far journeys och Ultimate Journey. Endast den sista är översatt till svenska: Yttersta resan.

 

Först publicerad i NEXUS Nya Tider, nr 1 1999.

 

Utlagd på internet den 14 februari 2007.