av Lars Adelskogh
Del 1

"Jag är mer än min fysiska kropp." "Det finns större verklighet än den vi upplever med vara sinnen." Sådana förvissningar om existensen av en annan verklighet, bortom den fysiska, uppstår vanligen till följd av särskilda erfarenheter, och de som får vara med om dylika blir gärna "sökare" eller "inrevärldsmänniskor". Att dessa utgör en växande kategori i samhället, framgår bland annat av new-age-rörelsen. Än så länge hyser dock majoriteten på sin höjd ett svagt eller förstrött intresse för dessa frågor.

Till denna majoritet hörde även amerikanen Robert A. Monroe under första halvan av sitt liv. Ingenjör till utbildningen och affärsman till yrket, var han den amerikanska drömmen om framgång förkroppsligad. Han hade byggt upp och förlorat flera egna företag, när han i 40-årsåldern äntligen hade lyckats och ledde ett expansivt bolag inom området radio- och teveprogramproduktion. Hans intressen var helt "normala". Det enda "oortodoxa" i hans liv var experiment han just inlett med olika tekniker för inlärning under sömnen.

En söndag våren 1958, när övriga familjen var i kyrkan, företog Monroe ett experiment. Det bestod i att han lyssnade på budskapet i ett ljudband samtidigt som han hade isolerat sig från andra sinnesintryck. Syftet var att pröva ut en metod att skärpa koncentration och minne för bättre inlärning. Experimentet lyckades, men snart började en rad händelser inträffa som totalt skulle förändra Robert Monroes liv.

Den första var en stark kramp i bukmusklerna. Den satte in en timma efter experimentet och varade hela dagen till sent på natten, då den upphörde utan andra verkningar än en övergående "träningsvärk". Monroe satte detta besvär i samband med sitt experiment och avstod därför från vidare försök i den riktningen. Tre veckor senare var det dags för nästa konstiga händelse. Återigen var det söndag, övriga familjen var i kyrkan och Robert tänkte ta en tupplur på soffan. Då tycktes det som om en stråle kom in i rummet norrifrån. När den träffade honom, började hela hans kropp att skaka våldsamt medan han själv var ur stånd att röra sig. Med mycket stor möda kunde han förmå sig att sitta upp, varvid skakningen eller vibrationerna dog bort. Under de följande veckorna upprepades fenomenet åtskilliga gånger när han hade lagt sig för att vila eller sova. Varje gång kändes det som om hela kroppen skakade trots att det utåt inte syntes något.

Monroe blev rädd, misstänkte någon allvarlig sjukdom, men läkare kunde inte hitta något fel på honom. Under tiden fortsatte vibrationsfenomenet. Det kom och gick under månader och blev med tiden något vant. Så en kväll när han just lagt sig och vibrationerna kom som vanligt, hände något mycket märkligt. Han hade ena armen hängande utmed sängkanten så att fingrarna nuddade mattan. Plötsligt märkte han att han kunde trycka fingrarna genom mattan och känna golvet inunder. Han kunde rentav köra handen genom golvet och känna vad som fanns mellan golvet och taket i undervåningen. Nu började vibrationerna upphöra och Monroe drog hastigt tillbaka armen, rädd för vad som kunde hända om golvets förmåga att så "öppna sig" för hans arm plötsligt skulle upphöra. Men han fick behålla armen oskadd och lika litet kunde han märka någon åverkan på matta och golv. En läkare han rådfrågade kallade händelsen en "ovanligt livlig dagdröm". En psykolog rådde honom att fortsätta experimentera när han befann sig i vibrationstillståndet, vilket han gjorde. När han så en gång mitt under vibrationerna tänkte på att sväva uppåt, gjorde han det också; rättare sagt: kroppen låg kvar i sängen medan hans jag, hans medvetande, hade flyttat över i en "andra kropp", som lyfte och flöt ovanför den "första", fysiska kroppen. I denna andra kropp kunde han fritt röra sig i vår fysiska värld. Så snart han tänkte på att komma tillbaka i sin fysiska kropp igen, var han genast där.

Robert Monroe hade därmed personligen fått erfara vad han sedan kallade "det andra tillståndet" och "den andra kroppen". Han insåg snart att han ingalunda gjort någon upptäckt eller var ensam om sina erfarenheter. Det fanns en hel litteratur om fenomenet, som kallas "astralprojektion" eller "utomkroppslig upplevelse". Det var emellertid en företeelse som vetenskapen inte kunde ge någon förklaring på och därför struntade i. Den var däremot välkänd i den metafysiska "underjordiska rörelsen", som Monroe nu stiftade bekantskap med. Någons anhängare blev han dock aldrig; därtill var han för självständig.

Under 37 år, från 1958 till sin bortgång vid 80 års ålder I995, levde Monroe ett mycket säreget liv. På nätterna, när familjen Monroe sov, var Robert fullt vaken i sin andra kropp och verksam i andra världar än den fysiska. Den rika fond av erfarenheter han därunder samlade lade han ner i tre böcker: Journeys out of the Body (utkom I971), Far Journeys (utkom 1985) och Ultimate Journey (utkom 1994). Endast den sista finns översatt till svenska: Den yttersta resan, Natur och Kultur 1995.

Den person som träder oss till mötes i böckerna ger ett gediget, ärligt och sympatiskt intryck. En vanlig, hederlig medborgare har råkat ut för något minst sagt ovanligt och försöker berätta vad han varit med om så sanningsenligt som möjligt.

Vad som gör Robert Monroe särskilt intressant och hans böcker mycket läsvärda är, som jag ser det, hans ytterst kreativa sätt att förhålla sig till de egna "konstiga" upplevelserna. Han bestämde sig från första början att systematiskt utforska dem. Han hade ett prövande och undersökande sinnelag, kännetecknat av humor och sunt förnuft. Han lyckades ta sig över den stora barriär – rädslan – som hindrar de flesta att tränga in i andra verkligheter. Med forskariver och i kamp mot egna rädslor lyckades han nå djupt in i en annan tillvaro, långt bortom de fysiska sinnenas värld, och där lära sig oerhörda ting som förvandlade hela hans syn på livets mening och människans uppgift i skapelsen. Viktiga för honom var hans bemödanden att på olika sätt verifiera det han fick erfara, bland annat genom att skapa gynnsamma betingelser för att låta andra uppleva samma slags fenomen. Detta arbete ledde med tiden till grundandet av The Monroe Institute for Applied Sciences, där människor genom vägledda övningar lär sig att uppnå det "andra tillståndet". Därmed kan de själva få bekräftat att de är mer än sin fysiska kropp och att verkligheten är mycket större än vad vi kan uppfatta med de yttre sinnena.

I dagens värld märker vi en tilltagande hunger efter andliga värden. Allt fler känner att de traditionella religionerna har spelat ut sin roll. Sådana människor vill inte längre bara tro. De vill ha kunskap, visshet som bygger på erfarenhet, egen och andras. Det är utifrån ett sådant perspektiv den väg Robert Monroe anvisar kan få en oanad betydelse. Med denna artikel och två följande vill jag bidra till att göra Robert Monroes arbete bättre känt för den nordiska läsekretsen. Jag tror att vi lever mitt uppe i ett mycket stort övergångsskede. För allt fler framstår vår nuvarande civilisation som livsoduglig, för att inte säga livsfientlig, byggd på många falska värden, på lydnad för Makten genom ingivande av rädsla. Om vi skall överleva måste denna civilisation efterträdas av en annan, livsduglig och livsbejakande kultur, byggd på frihet, gemenskap, samarbete, kort sagt: riktiga mänskliga relationer. Den härskande tron på auktoriteter, som inte får ifrågasättas, måste ge vika för en ordning som uppmuntrar individer och grupper att gå sin egen väg till kunskapen om livet allt efter vars och ens unika egenart.

I sin första bok skrev Monroe:

"Det var inte förrän vid den första påtagliga upplevelse som kunde kontrolleras som jag på allvar funderade på att detta kunde vara något annat än dagdrömmar, hallucinationer, en neurotisk störning, förstadierna till schizofreni, fantasier framkallade av självhypnos eller något ännu värre.

"Den första påtagliga upplevelsen var faktiskt ett klubbslag. Om jag godtog det skedda som faktum, innebar det ett grundskott mot nästan all min livserfarenhet till dags dato, min utbildning, mina föreställningar och mina värderingar. Framför allt krossade det min tro på det alltomfattande och vissa i vår kulturs vetenskapliga kunskap. Jag var säker på att våra vetenskapsmän satt inne med alla svaren. Eller de flesta av dem.

"Omvänt: om jag förkastade vad som var uppenbart för mig, om inte för någon annan, då skulle jag också förkasta det jag hyste en så djup respekt för: att människans frigörelse och strävan uppåt främst beror på att hon förvandlar okänt till känt genom att använda sitt intellekt och den vetenskapliga principen.

"Detta var dilemmat. Det kan sannerligen ha varit en beröring med trollstaven och en gåva. Det vet jag ännu inte." (Journeys out of the Body, sidan 31.)

Redan från första början av sina färder utanför kroppen förde Monroe bok över sina iakttagelser. Här följer en sådan redogörelse:

3 maj 1959. Morgon.

På ett motell i Winston-Salem: Jag vaknade tidigt och gick ut för att äta frukost halv åtta, återvände sedan till mitt rum omkring halv nio och lade mig. Medan jag slappnade av kom vibrationerna och sedan ett intryck av rörelse. Strax därefter stannade jag, och det första jag såg var en pojke som promenerade och kastade en baseboll i luften och fångade den. Ett snabbt byte, och jag såg en man som försökte placera något i baksätet på en stor bil. Föremålet var en apparat som såg klumpig ut. Jag tolkade den som en liten bil med hjul och en elektrisk motor. Mannen vred och vändepå apparaten och fick slutligen in den i baksätet och smällde igen dörren. Ännu ett snabbt byte, och jag stod invid ett bord. Det satt människor runt bordet, och detta var dukat med mat. En person delade ut vad som liknade stora vita spelkort till de andra vid bordet. Jag fann det underligt att man spelade kort vid ett bord fullt med mat och jag undrade varför korten var så överdrivet stora och så vita. Ytterligare ett snabbt byte, och jag befann mig ovanför stadens gator, på omkring 150 meters höjd, och sökte hitta `hem": Då kände jag igen radiotornet och mindes att motellet låg i närheten av tornet, och nästan genast var jag tillbaka i kroppen. jag satte mig upp och såg mig omkring. Allt verkade normalt.

Viktigt efterspel: Samma kväll besökte jag några vänner, mr och mrs Bahnson, i deras bostad. De kände delvis till mina "aktiviteter"; och av en plötslig ingivelse visste jag att morgonens händelse haft med dem att göra. Jag frågade om deras son, och de ropade på honom och frågade honom vad han hade gjort mellan halv nio och nio den morgonen. Han sade att han hade varit på väg till skolan. När han fick förklara närmare vad han haft för sig på vägen, sade han att han hade kastat sin baseboll i luften och fångat den. (Visserligen kände jag pojken väl, men jag visste inte att han var intresserad av baseboll, även om det var något man kunde anta.) Därnäst beslöt jag berätta om ilastningen i bilen. Mr Bahnson blev häpen. Exakt vid den tiden, sade han, hade han lastat en van de Graaf-generator i baksätet på sin bil. Generatorn var en stor, klumpig apparat med hjul, elektrisk motor och en plattform. Han visade mig apparaten. (Det var kusligt att fysiskt se något som man iakttagit endast från den andra kroppen.) Därnäst berättade jag om bordet och de stora vita korten. Denna gång var det mrs Bahnsons tur att bli upphetsad. Det visade sig att för första gången på två år, på grund av att de hade stigit upp så sent, hade hon hämtat in posten till frukostbordet och delat ut breven till dem medan hon sorterade posten. Stora vita spelkort. De var mycket upphetsade över händelsen, och jag är säker på att de inte drev med mig.

Om man nu kan nå ett annat tillstånd där ens medvetande lämnar kroppen, vart tar man då vägen? I sin tidiga forskning talade Monroe om tre klart skilda verkligheter, som han kallade Lokal I, Lokal II och Lokal III. Senare och på grundval av sina och medarbetarnas växande erfarenhet modifierade han denna terminologi. Här följer en kortfattad beskrivning av Lokal I, Lokal III och Lokal II i nämnd ordning.

Lokal I är vår allmänt kända verklighet, den fysiska världen, som vi förnimmer med våra fem sinnen. Monroe kallar också denna tillvaro Här-Nu. Om man besöker Lokal I i den andra kroppen, bör man inte råka ut för konstiga varelser eller händelser eller hamna på egendomliga platser. Om sådant ändå sker, har verklighetsuppfattningen blivit förvrängd. Lokal I är den enda verklighet där det går att med gängse metoder bevisa upplevelsernas verklighetshalt. Ändå är det lindrigt talat besvärligt att orientera sig i Lokal I med hjälp av den andra kroppen. Grunderna därtill är många: Fågelperspektivet känns ovant. Förflyttningen styrs med tankekraft: i samma ögonblick man tänker på en människa, är man hos henne. (Svårare är att styra färderna med tankar på platser.) Men det betyder också att ett ögonblicks distraktion, också av halvt omedvetna tankar, driver dig ur kurs. Lägg därtill de spratt det omedvetna, såväl under- och övermedvetna (!) kan spela, och vi förstår varför Monroe betonar att det är så svårt att prestera bevis för resorna i Lokal I och varför han är förvånad över att det ändå har gått att nå sådana resultat. Den som läser detta kan ju själv försöka att hålla tanken oavbrutet fäst vid en enda sak eller händelse i mer än en minut!

Lokal III visade sig vara en värld av fysisk materia som nästan är identisk med vår egen. Den naturliga miljön är densamma. Det finns träd, hus, städer, människor, tillverkade föremål och allt det som tillhör ett civiliserat samhälle. Det finns bostäder, familjer, företag och arbetande människor. Det finns vägar där fordon rör sig. Det finns järnvägar och tåg.

Så till detta nästan. Monroe trodde först att han i Lokal III besökte en för honom okänd del av vår vanliga värld. Närmare undersökning visade att detta inte var fallet. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen har där gått i andra banor. Där finns nämligen ingenting som har något att göra med elektricitet och elektromagnetism. Ingen elkraft, inga telefoner, ingen radio eller television. Också sociala vanor och seder är annorlunda. Så långt Monroe kunde utröna är också den historiska bakgrunden en annan. Lokal III förefaller inte motsvara något som helst skede av den kända historien i vår fysiska värld.

Det egendomligaste med Monroes upplevelser i Lokal III var att han där verkade ha ett alter ego, hans "jag där" som han kallade denne man. När han besökte Lokal III antog han motståndslöst denne mans kropp och delvis även minnen, trots att han visste att han inte var identisk med honom. Monroe förstod sig aldrig riktigt på det främmande samhället, dess seder och bruk, med den påföljd att han vid sina intrång i den andre mannens kropp fick honom att agera underligt. Den unga kvinna, som mannen ("jag där") hade en relation med, kom därför att betrakta honom som sinnesrubbad och bröt förbindelsen med honom.

Vad är då Lokal III för något? En hypotes som Monroe nämner utan att ta ställning till den är den om existensen av antimateria. Professorn i fysik vid Columbia University Leon M. Lederman har sagt: "Fysikens grunder är helt och hållet förenliga med den kosmologiska föreställningen om en faktiskt existerande värld av antimateria vars stjärnor och planeter består av atomer av antimateria, vilket betyder negativa kärnor omgivna av positiva elektroner. Vi kan numera tänka den fascinerande tanken att dessa antivärldar är befolkade av antimänniskor, däribland antivetenskapsmän som kanske just nu med spänning håller på att upptäcka materien."

Lokal II är en värld som ställer alla våra invanda föreställningar – fysiska verklighetsbegrepp – på ända. Den är en miljö, säger Monroe, där rörelse- och materielagarna endast avlägset liknar dem i fysiska världen. "Det är en ofantlig rymd utan urskiljbara gränser, och den har djup och dimensioner som är obegripliga för vårt begränsade tänkande. Den rymmer allt sådant som vi brukar hänföra till himmel och helvete. Den är befolkad, om det är rätta ordet, av varelser med olika grader av intelligens och med vilka det är möjligt att meddela sig." Viktig är insikten att Lokal II är den naturliga miljön för den andra kroppen. De principer som bestämmer den andra kroppens verksamhet, sammansättning, förmåga att uppfatta och styra motsvarar dem i Lokal II. Den andra kroppen har i grund och botten inte med den fysiska världen att göra. Att använda den för att utforska den fysiska världen är som att be en dykare att ta sig ner till havsbottnen utan utrustning. Det kan lyckas, men endast med stor ansträngning, genom att bruka tvång på den andra kroppen.

Våra vanliga rumsbegrepp går knappast att tillämpa på Lokal II. Denna tycks tränga igenom vår fysiska värld och samtidigt nå ofantligt långt bortom den. Utifrån sina besök och experiment i denna värld ansåg Monroe att vågvibrationsbegreppet erbjuder den bästa förklaringen av Lokal II. Enligt detta begrepp finns det ett obegränsat antal världar, som var och en ryms inom sitt frekvensband. Liksom olika frekvenser i det elektromagnetiska spektret kan finnas i samma rum utan att nämnvärt störa varandra, så kan olika "lokaler", världar, genomtränga varandra. Det är begränsningen i vår uppfattningsförmåga som gör att vi inte vet om existensen av andra världar. För bara drygt hundra år sedan visste vi knappt något om det elektromagnetiska frekvensspektret utöver synligt ljus och mätbar värme. Numera har vi vidgat vår kunskap ofantligt om frekvensband som är såväl lägre som högre än ljuset. Hjärnan och det mänskliga medvetandet är alltjämt det stora outforskade. Vi har ingen aning om var gränserna går för deras uppfattningsförmåga bortom de fem sinnenas räckvidd.

De flesta av Monroes "resor" har gått till Lokal II, varför hans samlade erfarenheter mestadels rör denna värld. Han betonar att det för varje känt han äger om denna värld kan finnas en miljon okända, men han vill ge oss en punkt att utgå ifrån: "I Lokal II består verkligheten av våra djupaste begär och vildaste rädslor. Tanke är handling, och inga skyddande lager av inlärt beteende eller hämning skärmar av ditt inre jag från andra. Ärlighet är det bästa förhållningssättet, ty det kan inte finnas någonting mindre." I vår fysiska värld är den obearbetade, råa känslan noga undertryckt genom det system av hämningar som kallas civilisation. I Lokal II är känslan frisläppt till full styrka. Monroe säger att det vore en kraftig underdrift att kalla det första intrycket av detta "överväldigande". Ett dylikt tillstånd av känslornas kakofoni skulle, om det kom till uttryck i det fysiska livet, betraktas som psykotiskt.

Monroe berättar: "Mina första besök i Lokal II framkallade alla de undertryckta känslomönster jag också bara var svagt medveten om – plus många som jag inte visste existerade. De hade ett sådant herravälde över mina handlingar att jag återvände fullkomligt skamsen och förlägen över deras makt och min oförmåga att styra dem. Rädslan var det förhärskande temat - rädslan för det okända, för konstiga varelser (icke-fysiska), för "döden", för Gud, för att bryta mot regler, för att bli upptäckt, och för smärta, för att nämna bara några få. Sådana rädslor var starkare än driften till sexuell förening som ... i sig var ett väldigt hinder."

I Lokal II fick Monroe lära sig att tämja de vilda känslomönstren. Det var ett smärtsamt och mödosamt arbete med ett mönster i taget. Förrän han genomfört detta var det omöjligt att tänka en klar tanke i denna värld av idel känslor. Monroe fick erfara att om de vilda känslorna inte bemöts med sträng konsekvens börjar de återvända. Denna process hos Monroe torde ha varit jämförbar med att långsamt återfå förståndet efter ett anfall av vansinne. Barn uppfostras att bli civiliserade medan de förvandlas till vuxna. Motsvarande verkar upprepas under en människas anpassning till förhållandena i Lokal II. Om det inte sker under det fysiska livet, blir det första prioritet efter döden, säger Monroe.

Detta innebär att de områden i Lokal II, som ligger den fysiska världen "närmast" (i vibrationsfrekvens), mestadels befolkas av vansinniga eller nära nog vansinniga, känslostyrda väsen. Här finns också fysiskt levande men sovande eller drogade människor som vistas här i sin andra kropp, liksom de som är "döda" men fortfarande helt styrda av sina känslor. Detta "jordnära" område är ett ställe där man kan råka ut för obehag genom olika slags levande varelser, mänskliga och ickemänskliga. I det ögonblick man frigör sig från det fysiska via den andra kroppen, hamnar man i utkanten av detta område av Lokal II. Monroe omtalar att han endast genom försiktiga och ibland skrämmande experiment lärde sig konsten att passera området, så att han med tiden kunde tränga djupare in i Lokal II.

Allt tyder på att det är i Lokal II människan fortsätter något slags tillvaro efter den s.k. döden. Många av de människor Monroe mötte i den andra verkligheten var uppenbarligen "nydöda". Vid ett tillfälle hade Monroe just lämnat det fysiska när han kände ett trängande behov att bege sig "någonstans". Han rörde sig vad som verkade bara en kort sträcka och hamnade i ett sovrum. En pojke i 10-årsåldern låg i en säng ensam i rummet. Med den inre förnimmelse, som fungerar i Lokal II och som innebär mycket mer än bara att "se", erfor Monroe att pojken var sjuk, kände sig ensam och rädd. Han stannade hos pojken en stund, försökte trösta honom. När pojken hade blivit lugn, lämnade han honom med löftet att komma igen. När så Monroe vid ett annat tillfälle, flera veckor senare, hade lämnat det fysiska, uppenbarade sig samme pojke. Han såg Monroe och kom intill honom. Han var förvirrad men inte rädd. Han frågade: "Vad ska jag göra nu?" "Vart ska jag ta vägen?" Monroe kramade och tröstade pojken, men kunde inte ge honom något svar på hans frågor annat än att han skulle stanna där han var, så skulle några vänner snart komma och ta honom med sig. Dagen därpå läste Monroe i ortstidningen att en tioårig pojke just avlidit efter en tids sjukdom. Han hade dött på eftermiddagen strax innan Monroe gått ur det fysiska. Monroe försökte tänka ut någon anledning att besöka föräldrarna för att få ytterligare bekräftelse och kanske lätta deras sorg, men han kom inte på någon.

Bortom den "råa känslans" region i Lokal II finns ett oräkneligt, antal sinsemellan olika men tydligen organiserade aktivitetsområden för invånarna. Monroe betonar att de människor som finns i många av dessa fortfarande är människor med mänskliga egenskaper och förmågor. Det är mycket svårt att med språkets ord återge verkligheten i denna icke-fysiska tillvaro. Den måste upplevas. Vid ett av sina besök hamnade Monroe i en parkliknande miljö med träd, buskar, gräsmattor och promenadgångar som löpte kors och tvärs. Det fanns bänkar längs gångarna, och hundratals människor satt på bänkarna eller promenerade. En del var helt lugna, andra litet ängsliga och många verkade häpna eller chockade. På något sätt visste Monroe med sig att detta var en mötesplats där nyanlända väntade på vänner eller släktingar. Från Mötesplatsen skulle vännerna föra varje nykomling till den plats där han eller hon "hörde hemma".

"Den största svårigheten för det medvetande som blivit utbildat och präglat av den fysiska världen är att godta existensen av den oändliga Lokal II. Våra unga västerländska mentala vetenskaper tenderar att förneka dess existens. Våra religioner bejakar den i en allmän, förvrängd abstraktion. De gängse vetenskaperna motsäger en dylik möjlighet och kan med sina forsknings- och mätmetoder inte finna något bevis till stöd för den."

"Framför allt finns Barriären. Varför den finns vet egentligen ingen, åtminstone inte i Västerlandet. Det är samma skärm som sänker sig när man vaknar ur sömnen och som utplånar ens sista dröm – eller minne av ett besök i Lokal II. Detta betyder inte att alla drömmar är resultat av besök i Lokal II. Men några av dem kan mycket väl vara tolkningar av upplevelser i Lokal II."

Monroe framhåller att iakttagelser, som görs i den andra kroppen, också av de mest vardagliga händelser i Lokal I (fysiska världen), mycket lätt misstolkas. I Lokal II är risken förmisstolkning ännu större. De flesta om inte alla människor verkar besöka Lokal II någon gång under nattens sömn. Det tycks vara en förutsättning för den fysiska kroppens fortsatta hälsa att den andra kroppen med jämna mellanrum får vistas i sitt rätta element, frigjord från den påtvingade föreningen med organismen.

Om varje människa har en andra kropp och om denna kropp överlever den s.k. döden, så inställer sig naturligt frågor om religionernas sanningshalt. Monroe underströk att han under sina mångåriga forskningar aldrig funnit något som styrker kristendomens framställning av Gud eller livet efter detta i något slags himmel. Han anser det troligare att just sådant man får erfara i Lokal II kan förvrängas till att bilda grunden för religioner. Inte heller fann han bevis för bönens makt. I samband därmed relaterar han en intressant händelse. På vägen tillbaka från en utflykt i det ickefysiska slog han rakt in i en mur av något ogenomträngligt material. Han blev inte skadad med starkt chockad. Han försökte ta sig igenom muren, men hur han än bankade och slog, gav den inte med sig det ringaste. Han försökte ta sig förbi muren åt alla sidor, uppåt, nedåt, till vänster och höger, men han kom inte förbi muren. Han var helt övertygad om att hans fysiska kropp fanns bortom muren. I sin förtvivlan bad han alla böner han kunde och några till och framsade dem med brinnande innerlighet. Han råkade i panik, skrek och snyftade. Till sist lugnade han sig, i ren utmattning. Då mindes han plötsligt hur han och en kamrat en gång körde ett gammalt flygplan som då råkade i spinn. Spinnet blev plattare, snabbare. De prövade allt och inget hjälpte. Kamraten gjorde sig beredd att hoppa, men Monroe ville inte offra planet. Han prövade därför det sista, det som är mest förbjudet att göra under ett spinn: Han drog spaken bakåt. Planet rätade genast upp sig, och de kunde landa utan vidare missöden. Nu, framför muren, var Monroe i en analog situation. Gör då det enda återstående, det som strider mot din övertygelse: förflytta dig i riktning bort från muren. Det gjorde han och strax befann han sig i fysiska kroppen, skakad men oskadd. Den läxa Monroe lärde av denna erfarenhet var: Sitt inte fast i dina förvissningar. Använd din tankeförmåga så mångsidigt som möjligt.

Om Monroe aldrig mötte något motsvarande de kristnas Gud, träffade han däremot då och då intelligenta väsen med uppenbart betydligt större insikt och förmåga än den normala mänskliga. De hjälpte honom vid vissa tillfällen, när han hade råkat i nöd i den andra världen. De var knappast "vänskapliga" i gängse mening, men de visade klar förståelse, kunskap och ändamålsenlighet i sitt handlande. De röjde ingen vilja att på något sätt skada och Monroe litade på deras välvilliga anvisningar. Det bistånd de lämnade verkade vara sakligt, lämnat i förbigående och utan känslomässig bindning, ungefär som när vi människor hjälper en skalbagge på rätt köl när den hamnat på rygg. Mer än en gång i Lokal II fick han erfara att starka men vänliga händer styrde honom rätt sedan han råkat "ur kurs". Vid ett tillfälle ansattes han av två halvintelligenta "parasiter" som klängde på och plågade honom utan att han kunde freda sig. Då uppenbarade sig en man klädd i en svart fotsid skrud. Han iakttog skeendet med en mycket allvarlig min. Hans blick föreföll Monroe bekant på ett egendomligt sätt. Det var uppenbart att han infunnit sig för att hjälpa Monroe, och han lyfte bort de båda plågoandarna men utan att ta den ringaste notis om Monroes ångest. Liksom så mycket annat i Monroes upplevelser är frågorna fler än svaren, och det gäller även "hjälparna". Varför ingrep de i vissa nödsituationer men inte i andra? När han en gång blev otäckt angripen av illasinnade varelser, uteblev hjälpen. Omvänt, när Monroe en gång uppnådde ett tillstånd eller en lokalitet som han sedan kallade Hemmet, en plats av evig sällhet, uppträdde någon som stilla men enträget manade honom tillbaka till det fysiska. Monroe hade kunnat stanna där obegränsat länge och visste inte om han skulle vara tacksam eller sorgsen för just den hjälpen. Hur avgör "de" när de skall hjälpa och inte, undrade han.

Det främsta beviset för existensen av en viss företeelse är att den konsekvent visar bestämda drag allt under det man upprepade gånger iakttar den. Genom noggranna analytiska experiment kom Monroe fram till att den andra kroppen ogensägligen existerar. Han utgick ifrån att vi alla har en sådan kropp. Han kunde inte tänka sig att han i det avseendet vore ett unikum.

Följande är en sammanfattning av några av de rön Monroe gjort om den andra kroppen. För det första har den vikt och påverkas av gravitationen. Den har alltså massa, men eftersom den kan gå rakt igenom fysiska väggar etc., måste den ha så låg täthet att den kan tränga igenom den molekylära strukturen. För det andra är den andra kroppen under vissa betingelser fysiskt synlig. Därför måste den antingen reflektera eller stråla ut ljus i det synliga spektret eller åtminstone i ett därmed harmonierande frekvensband. För det tredje verkar den andra kroppen ha en känsel som är mycket lik den fysiska kroppens. Så till exempel kan ickefysiska kroppsdelar, t.ex. två ickefysiska händer, känna av varandra. Det finns också tecken på att ickefysiska händer kan beröra den fysiska kroppen med ungefär samma resultat. För det fjärde är den andra kroppen mycket plastisk och kan anta vilken form som helst, till exempel "sträcka ut" armen tre gånger sin normala längd. Hela det ickefysiska resandet kan uppfattas som att något slags materia drivs ut ur den fysiska kroppen och utsträcks till otroliga avstånd. Att den människoliknande formen bibehålls även i Lokal II kan förklaras som ett resultat av någon automatisk tankevana. För det femte verkar det mellan den fysiska och den andra kroppen finnas ett förenande band, vilket i esoterisk litteratur ofta har kallats "silversnöret". Det verkar troligt att detta snöre förmedlar kommunikationen mellan de båda kropparna, så att den som är ute och färdas i sin andra kropp kan bli varse om något stör den fysiska kroppen, såsom att en arm råkar i kramp eller telefonenringer. För det sjätte finns det ett tydligt samband mellan den andra kroppen och elektricitet och elektromagnetiska fält. Ett exempel på detta är att den andra kroppen kan hållas kvar i en laddad faradaybur, dvs ett gitterverk av koppartråd laddat med likström.

Så långt de "fysiska" eller snarare överfysiska aspekterna på den andra kroppen. Ännu intressantare är de psykologiska. Hur fungerar medvetandet hos en människa som frigjord från sin organism rör sig i den andra kroppen? Hur kan man till att börja med veta att man inte bara drömmer eller hallucinerar? Den naturliga motfrågan blir då: hur vet jag att jag är vaken när jag tror att jag är det? Monroe var själv i början av sina upplevelser säker på att dessa var drömmar eller hallucinationer. Först efter hand som han samlade in data blev han övertygad om att detta var ett annat tillstånd av vakenhet, som skiljer sig från drömtillståndet därigenom att det är kontinuerligt, uppvisar kontinuerlig medvetenhet, möjliggör beslutsfattande, erbjuder mångsidig förnimmelse genom något liknande sinnena, icke innebär att identiska mönster upprepas och möjliggör iakttagelse av händelseutveckling i tidsföljd vilket anger att tid förflutit. Med all erforderlig visshet kan den som befinner sig i tillståndet hävda att han är lika medveten om att han "inte drömmer" som när han är normalt vaken. Samma kriterier på vakenhet kan tillämpas och med samma positiva resultat. Det är bland annat detta, framhöll Monroe, som gjorde det så svårt för honom att experimentera i början. Denna dualitet i tillvaron strider fullständigt mot all vetenskaplig utbildning och nästan all mänsklig erfarenhet. Återigen: det yttersta beviset för att tillståndet är en verklighet är att uppleva sig själv i det.

"Sedan man väl trängt in i det andra tillståndet, är till att börja med tanke och handling nästan helt behärskade av det omedvetna. Försök att med förnuftet begripa vad som händer begravs i en lavin av känsloreaktioner. Alla primära drifter tränger fram med ohämmad styrka och pockar på att tillfredsställas. Det är omöjligt att, förneka deras existens. Djupt liggande rädslor, som man trodde länge sedan utdrivna, är de första som framträder. Detta beledsagas av den lika starka driften efter sexuell förening... Tillsammans är de två kraftiga slag mot fortsatt utveckling av det andra tillståndet. Igenom människans historia har rädslan och sexualiteten varit de främsta motivations- och kontrollfaktorerna i alla former av organiserat samhälle. Det är alltså förståeligt att de spelar en sådan viktig roll i det andra tillståndet." (Journeys out of the Body, s. 181)

Sakteliga börjar det medvetna jaget att få kontroll över denna kaotiska massa av ologiska känslor, att skapa ordning i den, att kunna objektivt iaktta den. Det verkar i förstone vara en hopplös uppgift. Med tiden kan det medvetna jaget inträda i en konstruktiv samverkan med det oformliga känslojaget. Monroe talar om symbios mellan de båda. Men det betyder inte att det medvetna jaget styr skeendet. Det är i sin tur endast verkställare av den verkliga härskarens vilja: det övermedvetna, det högre jaget, själen eller vad man nu skall kalla den. Det är viktigt inse, säger Monroe, att det medvetna jaget automatiskt och utan gensägelse lyder det högre jagets befallningar. I det fysiska tillståndet förefaller vi vara endast dunkelt medvetna om detta faktum. I det andra tillståndet är det något självklart. Det övermedvetna vet med absolut visshet vad som är rätt, och problem uppstår endast när det medvetna jaget vägrar att erkänna denna överlägsna insikt.

I den fysiska världen följer handling på tanke; i den andra världen är tanke och handling ett. Blotta tanken på rörelse krävs för att man skall komma i rörelse. Blotta tanken på en människa krävs för att man i nästa stund skall vara hos henne. Gradvis lär man sig inse att tanken existerar som en kraft i sig. Det är framför allt en känslomässig tankekraft. Även det övermedvetna är en tankekraft som styr förflyttningen till nya platser utan att det medvetna jaget beslutat om eller ens uppfattat destinationen.

I det andra tillståndet blir man också varse hur många omedvetna tankevanor man bär på, automatiserade rörelser som i denna andra tillvaro blivit helt meningslösa. Inga rent fysiska vanor, behov eller begär såsom hunger, törst, smärta, rökning verkar överföras till den andra världen (undantag är sexualdriften), men många kvarvarande präglingar förvirrar och distraherar. Om man till exempel är präglad till blygsel för sin nakenhet så kommer man automatiskt att föreställa sig klädd, vilket man då också är, eftersom tanke och handling är ett.

Även kroppsformen överförs i exakt kopia, så länge som tankevanan kvarstår. Därmed är sagt att man med vilja kan låta den andra kroppen anta vilken form som helst, en form som under vissa betingelser kan bli synlig i den fysiska världen. Detta ger intressanta utblickar åt folklore och mytologi, för att inte säga demonologi. Är det här vi har att söka verklighetsgrunden till folktrons alla halvt mänskliga, halvt djuriska väsen: centaurer, fågelmänniskor och varulvar?

I det andra tillståndet finns förmågor av förnimmelse som endast delvis motsvarar våra fem sinnen. Också här spelar våra medförda tankevanor in, så att man till en början tror sig "se" och "höra" därför att data från den omgivande, andra världen omtolkas till syn- och hörselintryck efter vanemönster från den fysiska världen. Senare upptäcker man att det rör sig om helt andra slags förnimmelser. Så t.ex. kan man "se" åt alla håll samtidigt utan att vrida huvudet. Likaså tror man först att man hör människor tala, men det är ett budskap man tagit emot på andra vägar (telepati) och endast tolkar som hörbart tal. Intressant är att dessa förnimmelser kan "sättas på" och "stängas av" med vilja.

I den andra världen finns även sinnen som inte har något gemensamt med de fem organiska. Ett sådant används för att identifiera andra människor (levande eller "döda") genom direkt uppfattning av deras grundläggande personlighetsdrag och tankar. Det fungerar ofelbart, eftersom det innersta jaget strålar ut sitt eget individuella mönster ungefär som varje stjärna har sitt eget unika spektrogram. Det finns också en förmåga att meddela sig med andra ovanför den medvetna nivån. Monroe relaterade flera fall där han på detta sätt kommunicerade med både levande och "döda": I det andra tillståndet är det en given och naturlig sak. Möjligen sker det även mellan människor som lever i den fysiska världen, fast då omedvetet (det vill säga övermedvetet). Monroe noterade många fall där han kommunicerade med den andra parten övermedvetet medan denne fysiskt samtalade med en tredje part. Det mest frustrerande med just sådant är att den andra parten efteråt sällan har något minne av det övermedvetna samtalet.

Ett problem återkommer ständigt i samband med förnimmelser i det andra tillståndet. Det rör medvetandets identifiering av nya sinnesdata med gamla, dess identifiering av okänt med känt. Det är säkerligen mycket vanligt också vid sinnesförnimmelser i fysiska världen, men det tycks ändå vara besvärligare att hantera i det andra tillståndet, eftersom tankekänslan där genast formar sin egen verklighet. Förnimmer man alltså något man känner till sedan förut, blir det oftast rätt uppfattat. Men om man ställs inför något verkligt nytt? Då formar medvetandet en föreställning, en identifiering som bygger på jämförelse med något redan känt. Blotta tanken på jämförelseobjektet formar motsvarande föremål som riskerar att tränga undan det verkligt iakttagna. I den relaterade händelsen med familjen Bahnson finns två exempel på detta. Van de Graaf-generatorn identifierades med en liten bil och brevutdelningen vid frukostbordet identifierades med kortspel. Identifieringen omskapade "syn"-intrycket så att det svarade mot missuppfattningen-identiferingen. Vad som förmodligen är ett av de allra vanligaste exemplen på identifiering i det andra tillståndet är de välbekanta flyg- eller falldrömmarna. Monroe var säker på att sådana drömmar är det fysiska medvetandets omtolkning av den andra kroppens rörelse – "flygning" – i Lokal I eller I1.

I nästa artikel berättar jag om Monroe-institutet och dess Gateway Program, genom vilket flera tusen människor lärt sig att själva uppnå det andra tillståndet. Jag behandlar också Monroes egna vidare forskningar i Lokal II, framför allt de mer avlägsna delarna.

Copyright © 1998 by Lars Adelskogh.

Först publicerad i NEXUS Nya Tider, nr 1 1998

Utlagd på internet den 14 februari 2007.