DEN NYA
VÄRLDSORDNINGENS
NÄTVERK

AV LARS ADELSKOGH

DEL TVÅ (AV TVÅ)

"En avslöjad frimurare är en frimurare berövad halva sin makt."
Leonid Ratajev, rysk polischef, 1912

Vem har egentligen råd med krig? Också de rikaste nationer har ständigt ont om pengar, heter det, för de mest nödvändiga behoven. Skolväsendet och sjukvården, socialförsäkringarna och infrastrukturen, centralförvaltningen och kulturen, ingen sektor får tillräckligt. Det råder ständig brist – ända tills det är dags att föra krig. Då plötsligt finns det pengar! Är det inte märkligt?

 

BANKREVOLUTIONEN

När det stora europeiska kriget bröt ut i augusti 1914, var finansiella bedömare eniga om att det inte skulle pågå mer än sex månader. Därefter skulle de krigförande staterna göra bankrutt, hävdades det. Bedömningen var riktig, men endast inom en mycket snäv uppfattning av vad pengar är för något. Vi vet ju att kriget rasade på allt fler fronter i drygt fyra år, till vapenstilleståndet i november 1918.

På 1700-talet inleddes tre betydelsefulla "tekniska" revolutioner. Den industriella revolutionen och införandet av nya, revolutionerande metoder inom jordbruket beskrivs i alla historieböcker. Men den tredje revolutionen nämns sällan, trots att den fått minst lika stor betydelse för världen av idag: bankrevolutionen eller skapandet av krediter ur tomma intet.

Fram till slutet av 1600-talet var pengar reella värden, närmare bestämt kvantiteter av värdemetaller, t.ex. guldmynt och kopparplåtar. Dessa var besvärliga att handskas med vid större affärer. Med tiden nöjde man sig med att deponera sina mynt och plåtar hos guldsmeden och i stället handla med depositionskvittona. Mottagaren av ett dylikt kvitto kunde ju gå till guldsmeden när han ville och hämta ut ädelmetaller till det värde som fanns angivet på kvittot. Allt oftare struntade man också i detta och lät kvittot göra tjänst som fullgott betalningsmedel. Så uppstod föregångarna till vår tids sedlar, och varje guldsmed, som hade ett kraftigt kassavalv, kunde vara "sedelutgivande bank".

Guldsmederna-bankirerna upptäckte snart ett intressant faktum. Det var bara sällan, som depositionskvittonas innehavare hämtade ut metallvärdena eller ens brydde sig om att kontrollera att de fanns. Bankirerna vågade därför utfärda "sedlar" till ett mycket större värde än de hade täckning för. Så inleddes bankrevolutionen, som enkelt uttryckt innebar upptäckten att man kan skapa pengar ur ingenting och lura folk att betala ränta på dessa obefintliga pengar. När Bank of England grundades år 1694, stod i det kungliga brev, som stadfäste William Patersons och de andra bolagsmännens rätt att driva banken, att denna "har förmånen av ränta på alla penningar som den skapar ur intet" ("hath benefit of interest on all moneys which it, the bank, creates out of nothing"). I sin bok The Gods of Eden skriver William Bramley:

"Vid denna tid brukade bankirer trycka sedlar till ett värde, som var fyra till fem gånger större än värdet av de ädelmetaller de hade i sin ägo. Bank of England tryckte emellertid sedlar till svindlande 16 2/3 gånger det metallvärde banken ägde. Brittiska staten samtyckte till att låna dessa papperspengar och låta dem gälla som lagligt [Image]betalningsmedel vid sina inköp. Staten godtog denna plan, eftersom den inte behövde betala igen själva lånet, endast räntan på lånet. Skulle då inte Bank of England förlora pengar på en sådan överenskommelse?

Inte alls.

"De lånade sedlarnas nominella värde översteg många gånger värdet på de faktiska tillgångar sedlarna representerade. Räntan på lånet efter bara ett år översteg det totala värdet på de ädelmetaller Bank of England ägde! Närmare bestämt hade finansmännen gemensamt skjutit till ett totalkapital på 72 000 pund i verkligt guld och silver. Genom att utge sedlar, som sammanlagt representerade ett värde som var 16 2/3 gånger större än realkapitalet, kunde banken ge lån på sammanlagt 1 200 000 pund i papperspengar. Årslåneräntan var 8 1/3 procent eller 100 000 pund. Det betydde alltså en vinst på 28 000 pund eller 39 procent på ett enda år!" (Bramley, anf. arb., s. 229f)

Penningvärdet vid denna tid var sådant att man för 9 pund fick 1 kg lödigt guld.

 

VI TAR ARISTOTELES TILL HJÄLP

För att fullt förstå innebörden av denna bankrevolution, som egentligen borde kallas "införandet av räntesvindeln", måste man inse skillnaden mellan två diametralt olika slags ekonomisk verksamhet, en skillnad, som den grekiske filosofen Aristoteles (384-322 fvt) och många andra framstående tänkare understrukit. Å ena sidan har vi sådan ekonomisk verksamhet, som bygger på verkliga naturliga värden och genom insiktsfullt arbete, ändamålsenlig tillämpning av naturlagarna, ökar dessa värden.

Ett exempel. Med 10 kg sättlök, fyra sträckrader jord på vardera 150 m, några veckors arbete och tur med vädret erhåller man en skörd på 500 kg god och nyttig lök. Jord, arbete (skicklighet), kapital (sättlöken) är verkliga värden. Analogt gäller motsvarande all sådan ekonomisk verksamhet, som Aristoteles kallade oikonomia (därav vårt ord "ekonomi"). Det grekiska ordet betyder "hushållning", ty det handlar om att hushålla med ändliga resurser. Naturlagarna sätter här bestämda gränser för det möjliga.

Mot detta ställde Aristoteles chrematistiké, ett ord som kan översättas med "penninghantering". Det avser all verksamhet, som förutsätter att penningen har en egen värdeskapande kraft. Sådana uttryck som finansbolagens lockande, "Låt pengarna arbeta åt dig!" suggererar oss att tro detta. Men är det sant? Ett naturligt kapital, som sättlök, kan på fyra månader växa 50 gånger, som vi såg av exemplet. Ädelmetaller som guld, silver och koppar är verkliga värden, då de har fysikaliska och kemiska egenskaper, som gör dem nyttiga för oss, och dessutom estetiska värden, som vi uppskattar, visserligen subjektivt och individuellt olika. Men vi känner inga naturlagar, enligt vilka ett guldmynt någonsin ökar 50 gånger i vikt och blir en guldtacka. När detta ändå sker i bildlig mening genom räntesystemet, kan det endast förklaras med att vi är utsatta för en gigantisk svindel.

 

DE ÄLDSTA EXEMPLEN PÅ RÄNTESVINDELN

Låt oss något studera hur räntesvindeln först uppstod. De äldsta exemplen har vi i Mesopotamien. För fyra tusen år sedan var detta fortfarande ett mycket bördigt land, som gav rikliga skördar tack vare ett förgrenat system av bevattningskanaler. De talrika småbrukarna hade emellertid svårt att få spannmålen att räcka till för både utsäde och livsmedel åt familjen. När våren kom och det var dags att så, hade många svältande familjer ätit upp utsädet. Mesopotamiens bankirer stod emellertid till tjänst med lån. Säkerheten var jorden och den kommande skörden, och ur skörden togs också räntan. I Sydlandet, Babylonien, var den lagstadgade räntan 30 procent på pengar och 50 procent på spannmål. I Nordlandet, Assyrien, verkar det inte ha funnits någon övre gräns för laglig ränta. Det betydde att bönderna ofta var djupt skuldsatta, satt fast i en ond cirkel. Många gånger måste de ha gjort konkurs – vilket på den tiden betydde att de svalt ihjäl med sina familjer. Det hårda trycket på bönderna drev dessa till hänsynslös utsugning av jorden. När man idag färdas genom det gamla Mesopotamien, nutidens Irak, kan man på en dagsresa utan vidare korsa trettio gamla kanalbäddar, alla numera uttorkade. I gryningssolen skiner det överallt som av frost, men det är inte frost, det är salt, som med felaktiga, intensiva jordbruksmetoder i forntiden trängt upp och lagt sig på jordytan. Jorden är för all framtid förstörd. Det är ett skakande exempel på vad vi människor i vår livsokunnighet kan åstadkomma. Namnet på just denna form av livsokunnighet är chrematistiké, vanföreställningen att pengar är ett värde, som kan fås att växa liksom en lök växer i jorden. Undra på att Aristoteles visar öppet förakt för chrematistiké. Men det är inte bara hellenens förakt för barbarernas förvända metoder. Det är framför allt en djup insikt i naturens lagar, som samtidigt är lagarna för varje livskraftigt och sunt balanserat mänskligt samhälle.

Mot fiktionen att pengar är ett värde, som kan fås att växa, ställs sanningen att detta "växande" endast är en omfördelning. Detta betyder: växer rikedomen för de få, måste armodet växa för de många. Räntesystemet ökar ju inte de reella värdenas förekomst, endast kapitalägarnas anspråk på andel i dessa värden. Ett exempel på detta från vår egen tid är från Västtyskland 1989. Då beräknade man att det anspråk på utdelning av insatt kapital, som enbart landets miljardärer ägde, tvingade 1,3 miljon löntagare att arbeta tre timmar extra varje dag, varje vecka, varje månad, år ut och år in. Och nu talar vi enbart om ett åttiotal miljardärer. De långt fler miljonärerna lämnas här åsido.

 

KAPITALISERING –  DEKAPITALISERING

Vi återvänder nu till Bank of England och "bankrevolutionen". Eftersom räntesvindeln förutsätter ett fåtal vinnare och många förlorare, måste vi fråga oss vilka dessa var i 1690-talets England. Vinnarna var ju tydligtvis bolagsmännen, som kammade hem en ohygglig profit (flera hundra miljoner kr per år i dagens penningvärde) på pengar, som aldrig hade funnits och aldrig kom att finnas. Vinnaren var också kungen, Vilhelm av Oranien, som utfärdade det kungliga privilegiebrevet till banken. Han var ivrig protestant och ville föra krig mot det katolska Frankrike. "Vem har egentligen råd med krig?" frågade jag inledningsvis. I varje fall inte kung Vilhelm –  inte förrän Bank of England plötsligt fanns där 1694 och ställde upp med de nödvändiga krediterna. Men vem fick till sist betala lånet? Vilhelm gjorde om lånereversen till ett skattedekret och lät Englands redan hårt skattetyngda folk betala. Vilket underbart system! Det måste ha framtiden för sig! Det hade det också, vilket vi strax skall

Om man kapitaliserar, det vill säga tvingar folk att hela tiden betala mer och mer i ränta på obefintliga pengar, måste man med jämna mellanrum dekapitalisera, det vill säga slå hela ekonomin sönder och samman. Varför? Därför att vi människor är naturliga varelser, som lever under naturlagarnas obönhörliga välde, och detsamma gör allting annat i vår naturliga värld. Det är också därför som inga träd växer upp i himlen. Endast räntesystemet växer i trots mot naturlagarna. Ett känt exempel är att någon sätter in 1 öre på bank år 0. År 2000 har kapitalet med ränta på ränta vuxit till att motsvara åtta tusen jordklot i solitt guld. Det finns institutioner som är ungefär så gamla, till exempel romersk-katolska kyrkan, men intressant nog inga banker, trots att räntesystemet är minst fyra tusen år gammalt. Vad beror det på? Det beror just på dekapitaliseringen, systemets självförstörande kraft.

Det effektivaste sättet för dekapitalisering är kriget. Det förvånar oss knappast att de som ivrigast kapitaliserar, dvs de internationella storbankirerna, också är mycket intresserade av att dekapitalisera, styra dekapitaliseringen så, att de uppnår maximalt profitabel effekt för sig själva. Att detta också innebär maximalt skadlig effekt för de flesta av oss andra, är inte svårt att förstå. Nu kan vi besvara den inledande frågan. "Vem har egentligen råd med krig?" Svaret är enkelt: De internationella storbankirerna inte bara har råd, de måste ha råd med krig, ty kriget –  dekapitaliseringen –  är helt enkelt ett nödvändigt inslag i ränteekonomins process. Därför ser vi dem ständigt i verksamhet med att finansiera krigförande stater; finansiera revolutioner, som också innebär dekapitalisering, och vidare kan övergå i krig; finansiera och bygga upp vapenindustrier, handla med vapen, kontrollera massmedier och telegrambyråer som hetsar till krig, rättfärdigar krig och förklarar varför krig är nödvändigt osv.

 

DE INTERNATIONELLA BANKIRERNA

I samband med "bankrevolutionen" på 1700-talet uppstår också en annan ny företeelse: de internationella storbankirerna. I sin bok Tragedy and Hope nämner prof. Carroll Quigley ett antal särskilt mäktiga bankirsläkter, som han anser alla borde känna till: Baring, Lazard, Erlanger, Warburg, Schröder, Seligman, Speyers, Mirabaud, Mallet, Fould och framför allt Rothschild och Morgan. Senare tillkom släkten Rockefeller, varmed antalet blir 13. Quigley påpekar att dessa bankirer redan från början tydligt skilde sig från det vanliga slagets bankirer. De viktigaste punkterna: De var kosmopolitiska och internationella. De stod regeringarna nära och lånade dem mycket stora pengar. De var starkt intresserade av att i hemlighet använda sitt finansiella inflytande för politiska ändamål (Quigley, anf. arb., s. 50ff).

Den mäktigaste av dessa bankirsläkter var ättlingarna till Mayer Amschel Rothschild (ursprungligen Bauer, 1743-1812). Han har utpekats som finansiär av Adam Weishaupt och hans illuminater, och det var på hans slott i Wilhelmsbad som den frimurarkongress hölls den 16 juli 1782, där frimurarna och illuminaterna fullständigt allierades (Jüri Lina, Under Skarpionens tecken, s. 34). Också enligt forskaren Stephen Knight har de manliga medlemmarna av huset Rothschild varit frimurare i generationer.

Här skall jag inte gå in i detalj på huset Rothschilds uppstigande till finansiell världsmakt; jag hänvisar till en kommande artikelserie, Banksterväldet. Några uppgifter skall jag dock lämna. Rothschilds byggde upp sin ofantliga förmögenhet på bedrägliga spekulationer i samband med napoleonkrigen. Senare finansierade de, vanligen genom bulvaner, alla viktigare krig. I Empire of the City skriver E. C. Knuth, "Att huset Rothschild tjänat sina pengar i historiens stora krascher och historiens stora krig, i just de skeden då andra förlorat sina pengar, är utom all fråga. " (Knuth, anf. arb. s. 71) Ett intressant exempel är amerikanska inbördeskriget. I sin auktoriserade biografi, The Rothschilds, the Financial Ruters of Nations, återger John Reeves ett yttrande Benjamin Disraeli fällde vid bröllopet mellan Lionel Rothschilds dotter Leonora och James Rothschilds son Alphonse i London 1857, "Under detta tak är överhuvudena för släkten Rothschild församlade –  ett namn som är berömt i varje europeisk huvudstad och varje världsdel. Om ni så önskar, skall vi dela Förenta staterna i två delar, en för dig, James, och en för dig, Lionel. Napoleon kommer att göra exakt och allt som jag skall råda honom. " När sedan amerikanska inbördeskriget bröt ut fyra år senare, finansierades nordstaterna av Rothschilds agent August Belmont (egentligen Schönberg) och sydstaterna av bröderna Erlanger, likaledes agenter för och dessutom släktingar till Rothschilds.

I del ett av denna artikel berättade jag om det nätverk som uppstod kring den exklusiva frimurarlogen Runda bordet: Kungliga institutet, Utrikespolitiska rådet, Bilderberggruppen osv. Jag uppmanar nu mina läsare att läsa om denna första del av artikeln, så att jag kan förutsätta att vissa väsentliga fakta redan är kända, när jag nu lämnar ytterligare uppgifter.

Rothschilds hade ett allsmäktigt inflytande över Runda bordet från första början. Inte nog med att lord Rothschild var Cecil Rhodes' bankir och finansiär, han var detsamma för lord Alfred Milner, som tog över ledningen av Bordet efter Rhodes' död 1902. Det var med Rothschilds pengar som Rhodes och Milner kunde bygga upp sitt gruvbrytningsimperium i Sydafrika (DeBeers Consolidated Mines). Lord Rothschild var även tidigt medlem i Bordet.

I sin bok Tragedy and Hope avslöjar prof. Quigley att den s.k. Balfour-deklarationen var helt och hållet en affär inom Bordet. Brittiske utrikesministern Balfour var medlem av Bordet, liksom Lionel Rothschild, till vilken utfästelsen gjordes. Deklarationens författare var emellertid inte Balfour utan Runda bordets ledare, stormästaren i brittiska frimureriet lord Alfred Milner. Lord Rothschild måste ha blivit nöjd, eftersom han senare utsåg Milner till styrelseordförande för Rio Tinto Zinc. Det var Balfour-deklarationen år 1917, som möjliggjorde skapandet av staten Israel med alla de krig och folkfördrivningar det fört med sig.

Cecil Rhodes' stora plan var ju att driva fram en världsregering, ledd av Storbritannien och Förenta staterna ("den engelska rasen"). Projektets finansiärer tolkade väl "den engelska rasen" som syftande på dem själva, en finansoligarki med centrum i London City och ett underordnat centrum i New York. Men då gällde det först att eliminera alla konkurrerande makter. Medlet därtill var ett europeiskt storkrig och de s.k. ryska revolutionerna.

 

FÖRSTA VÄRLDSKRIGET FRAMKALLAS

Det europeiska storkriget (1914-1918) utbröt, ytligt sett orsakat av konflikten mellan två allianssystem: trippelententen (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien; Italien bytte dock sida redan i maj 1915). Rivaliteten var dock främst ekonomisk och finansiell. Englands nedgång som världsmakt hade börjat redan före kriget; på stark uppgång var däremot såväl Tyskland som Ryssland. Tyskland var på god väg att bli en ekonomisk världsmakt. Tyskland hade rentav skaffat sig kolonier i både Afrika och Asien. (Det tyska Tanganjika var en spärr mot Rhodes' plan på en obruten kedja av brittiska kolonier i Afrika från Kap till Kairo.) Tyskland var det största hindret för genomförandet av Runda bordets plan om en världsstat styrd från London och New

Carroll Quigley skriver, stödd på 20 års forskning och tillgång till Bordets hemliga arkiv,

"Ett inflytande, som arbetade för att skapa och stärka trippelententen, var det internationella bankbrödraskapets. Detta var till stor del utestängt från den tyska ekonomiska utvecklingen men hade växande förbindelser med Frankrike och Ryssland. Blomstrande företag som Suezkanalbolaget, Rothschilds koppargruvebolag Rio Tinto i Spanien... skapade talrika otvungna förbindelser, som både föregick och stärkte trippelententen. Rothschilds, nära vänner till Edward VII och Frankrike, var förknippade med den franska investeringsbanken Banque de Paris et des Pays Bas. Denna var i sin tur huvudinflytandet vid försäljningen av ryska statsobligationer för nio miljarder rubler före 1914. Den mest inflytelserike av London-bankirerna, sir Ernest Cassel, en stor och gåtfull gestalt (1852-1921), hade kommit från Tyskland till England vid 17 års ålder, byggt upp en ofantlig förmögenhet, som han skänkte bort med frikostig hand, var nära förbunden med Egypten, Sverige, New York, Paris och Latinamerika, blev en av kung Edwards närmaste personliga vänner och arbetsgivare åt den störste intrigmakaren vid detta skede, den allestädes närvarande mullvaden lord Esher [en av de fyra ursprungliga grundarna av Runda bordet. L.A.]. Dessa på det hela taget tyskfientliga inflytanden kring kung Edward spelade en betydande roll i att bygga upp trippelententen och stärka den... " (Quigley, Tragedy and Hope, s. 215f.)

Med på noterna var även Runda bordets ledande representant på andra sidan Atlanten, överste Edward M. House. Flera månader före världskrigets utbrott, den 29 maj 1914, skrev House till USAs president Wilson: "så snart England ger sitt samtycke, kommer Frankrike och Ryssland att kasta sig över Tyskland och Österrike. " Vad betydde här "England"? Frimureriet, bankbrödraskapet eller Runda bordet? Hugget som stucket!

 

FEDERAL RESERVE MANIPULERAS FRAM

Det gyllene tillfälle till dekapitalisering, som första världskriget erbjöd, skulle emellertid inte ha fungerat utan Förenta staternas medverkan. Den blivande ekonomiska världsmakten måste först och främst göra tjänst som penningspruta men senare också som aktiv deltagare –  bådadera givetvis på den rätta sidan, ententen. Men det fanns enorma svårigheter att övervinna för dem som ville få USA att spruta ur sig pengar och soldater. Låt oss först se på det första problemet. I början av 1900-talet hade USA ingen centralbank, varmed den federala regeringen kunde sätta det amerikanska folket i skuld. Följaktligen var också statsskulden högst obetydlig, år 1910 endast 12 dollars och 40 cents per medborgare. (Idag är den drygt 5000 gånger större.). Högst på dagordningen stod därför att skapa en centralbank och sätta folket i skuld för att finansiera kriget –  samma recept som 1694 i England –  därnäst att manipulera in nationen i kriget.

Detta krävde omfattande förberedelser. Redan år 1902, samma år som lord Alfred Milner tog över Runda bordet, skickades Rothschild-agenterna Paul och Felix Warburg från Tyskland till Amerika för att "omorganisera" USAs banksystem. En tredje broder, Max, stannade kvar hemma i Hamburg för att där driva familjens bank. I USA gifte sig Paul Warburg med Nina Loeb, dotter till Solomon Loeb, som tillsammans med Abraham Kuhn grundat Rothschilds amerikanska bankfilial, Kuhn, Loeb & Co. Felix fick det inte sämre ordnat för sig. Han blev gift med Frieda Schiff, dotter till Jacob Schiff, som tagit över ledningen för Kuhn, Loeb & Co. Båda bröderna blev delägare i den bank de gift sig in i. Jacob Schiff hade tidigare anlänt till USA från tyska Frankfurt, där familjen Schiff redan i början av 1800-talet hade delat hus med Rothschilds. Jacob Schiff gifte sig med Loebs dotter Therese.

Bröderna Paul och Felix Warburg skulle spela nyckelrollen i att "skänka" det amerikanska folket en centralbank. Redan på 1890-talet hade storbankiren John Pierpoint Morgan jr lärt sig hur man framkallar finansiell panik på konstlad väg. Senator Robert Owen vittnade om hur omedelbart före 1893 års finanspanik det utgått ett cirkulär från Nationella bankirförbundet till alla anslutna bankirer. Däri hade stått: "Ni skall genast dra tillbaka en tredjedel av de medel ni har i omlopp och återkalla hälften av era lån." Historikern Fredrick Lewis Allen avslöjade 1949 att 1907 års finanspanik hade framkallats av Morgan och att banker inom Morgan-kretsen därmed kunnat befästa sin dominans. Allen fortsätter: "Den läxa man skulle lära av 1907 års panik var tydlig, men det skulle dröja sex år innan den ledde till lagstiftning. Förenta staterna var i allvarligt behov av ett centralbanksystem..." År 1907 började också Paul Warburg ägna nästan all sin tid åt att skriva och föreläsa om behovet av en "bankreform" för det allmänna bästa. Hans arbetsgivare Kuhn, Loeb & Co. hade tydligen så varma känslor för detta "allmänna bästa", att man ändå lät honom behålla sin årslön från banken på 500 000 dollars (med den tidens köpkraft!). År 1910 organiserade Paul Warburg tillsammans med Nelson Aldrich (som senare blev morfar till David och Nelson Aldrich Rockefeller) en hemlig resa för den amerikanska grenen av "bankirbrödraskapet" till Jekyl Island. Frank Vanderlip, som deltog i mötet såsom John D. Rockefellers ombud, erkände senare att det var vid detta möte som Federal Reserve System bildades. Den 22 december 1913 skedde det officiellt genom beslut i amerikanska kongressen. Tidpunkten var noga vald. Många kongressmän hade då redan åkt hem för att fira jul med familjen. Detta var den synliga höjdpunkten i ett manipulerande som då pågått i sex år.

Två dagar senare, på julaftonen 1913, skrev Jacob Schiff till överste House: "Min käre öv. House. Jag vill säga ett ord till Er för det tysta men otvivelaktigt effektiva arbete Ni gjort till valutalagstiftningens fromma och gratulera Er för den åtgärd som slutligen gjorts till lag. Jag önskar Er allt gott. Er förbundne Jacob Schiff. "

Här påminner jag om att överste House året innan, 1912, hade anonymt givit ut en framtidsroman, Philip Dru: Administrator, som handlar om införandet av en marxistisk världsdiktatur. Däri hade han också talat för införandet av en centralbank (se första delen av denna artikel).

Namnet till trots är USAs centralbank Federal Reserve inte i federal dvs statlig ägo. Den är en kartell av privatbanker, varav Bank of New York är den viktigaste. Liknande förhåller det sig med centralbanker runt om i världen: Bank of England, Deutsche Bank och –  givetvis –  den nya Europeiska Centralbanken (ECB), som grundades den 1 maj 1998, exakt på 222-årsdagen av Illuminatordens grundande. De är alla karteller av privatbanker. Detta innebär att när staten eller den federala regeringen säljer obligationer för att exempelvis finansiera krig eller rustningar för krig, är det inte bara till de obligationsköpande medborgarna som staten sätter sig i skuld, ty staten är endast en förmedlare av lånet. Det är centralbanken, dvs kartellen av privatbanker, som ger krediterna, så att hela folket skuldsätts via skattsedeln.

Formellt är det Förenta staternas regering, som utser presidenten för Federal Reserve. Jag ber er nu, kära läsare, att gissa vem det var USAs regering utsåg att handplocka män till styrelseposterna i Federal Reserve 1913. Rätt svar: Edward Mandel House. Det var väl inte så svårt att lista ut?

När det stora europeiska kriget sedan bröt ut sju månader senare, "så snart England (läs: bankirbrödraskapet i London City) ger sitt samtycke" (House), kunde obligationspressarna rulla. Det ena statslånet efter det andra gick till ententen trots att Förenta staterna officiellt var neutralt. Det hjälpte föga att utrikesminister William Jennings Bryan protesterade, "Pengar är det värsta av alla kontraband." År 1920 och två år efter krigsslutet hade den amerikanska statsskulden 24-faldigats på 10 år.

 

FÖRENTA STATERNA MANIPULERAS IN I KRIGET

Det amerikanska folket hade inget reellt intresse av att delta i ett krig i det avlägsna Europa, och om man ändå gjorde det, så var det inte utan vidare givet att det skulle ske på ententens sida. Nära hälften av amerikanska folket hade tyska rötter, och folkopinionen 1914 var snarare pro- än antitysk. Tidigare hade det tyska inflytandet varit ännu större. Vid 1787 års konstituerande församling för den nyfödda republiken hade frågan tagits upp, vilket som skulle bli Förenta staternas officiella språk. Det var med endast några få rösters övervikt som engelskan vann över tyskan.

Dessutom hade president Wilson blivit omvald 1916 på slagordet "han höll oss utanför kriget". Nationen fick alltså manipuleras in i kriget. Denna manipulation samordnades genom tre lobbygrupper: Nationella försvarsrådet, Marinförbundet och Förbundet för framtvingandet av fred. I Nationella försvarsrådet ingick Rothschilds agent Bernard Baruch. Sedan USA väl gått med 1917, blev Baruch chef för krigsindustristyrelsen och fick, med hans egna ord, "...förmodligen större makt än kanske någon annan i hela kriget..." Marinförbundet dominerades av J. P Morgan. Bland ledarna för Förbundet för framtvingandet av fred märktes J. P. Morgans advokat Elihu Root, Rothschilds agent Perry Belmont och vår gamle bekant Jacob Schiff från Rothschilds Kuhn, Loeb & Co.

Sedan gällde det att hitta en förevändning för krigsförklaring mot Tyskland. Man fastnade för tyskarnas sänkning av det amerikanska "passagerarfartyget" Lusitania två år tidigare, 1915. Problemet var att Lusitania var officiellt klassad som "hjälpkryssare" och förde krigskontraband avsedda för britterna, vilket var ett klart neutralitetsbrott. Bevis för detta fanns dokumenterat i amerikanska utrikesdepartementet. Men president Wilson lät gömma undan dessa bevis. Vid sänkningen av Lusitania följde tyskarna krigets lagar. I stället var det kriminellt av de amerikanska myndigheterna att tillåta att ett fartyg förde flera hundra civila passagerare som täckmantel för vapentransport till en krigförande part.

För att driva folkopinionen till att hata tyskar och österrikare fabricerades mängder av propagandalögner. I franska tidningar publicerades ett fotografi av människomassor i Berlin som påstods jubla vid underrättelsen om Lusitanias undergång. Fotot var i själva verket taget från de första mobiliseringsdagarna i augusti 1914. Det förekom uppgifter om att tyskarna drev "likfabriker", där man utvann smörjolja ur döda soldaters kroppar. I mars 1916 meddelade den brittiska tidningen Daily Telegraph att österrikare och bulgarer hade gasat ihjäl 700 000 civila serber. Efter kriget bad en brittisk minister faktiskt de tidigare fienderna om ursäkt för denna osmakliga lögn.

De internationella bankirerna har naturligtvis förstått propagandans betydelse för "dekapitaliseringen" –  det profitabla kriget. Kent Cooper, som var styrelseordförande för telegrambyrån Associated Press, skrev, "Före och under första världskriget ägdes den ledande tyska telegrambyrån Wolff av huset Rothschild, som hade sitt centrala högkvarter i Berlin. En av de största delägarna i firman var kaiser Wilhelms personlige bankir Max Warburg. Vad som faktiskt hände i Tyska riket var att kaisern använde Wolffs förmedling av 'nyhetstelegram' till de tyska tidningarna för att piska upp krigsstämningen... " I sin självbiografi Barriers Down skrev Cooper, "Internationella bankirer under huset Rothschild förvärvade intressen i de tre ledande europeiska byråerna," (anf. arb. s. 21) med andra ord Reuters i London, Havas i Frankrike och Wolff i Tyskland. I sin tur styrde dessa tre nyhetsflödet i hela Europa.

[Image]En ytterligare bekräftelse på att första världskriget framkallats för bestämda syften kom 1954. En amerikansk kongresskommitté, den s.k. Reece-kornmitten för granskning av skattebefriade stiftelser, framlade då sitt betänkande. Man hade granskat Carnegiestiftelsen för internationell fred och funnit att den var en organisation, som ägnat sig åt att framkalla krig. Den ingick i ett nätverk av s.k. skattebefriade stiftelser, vilket byggts upp av familjerna Carnegie, Rockefeller och Ford. Reece-kornmittens utredningschef Norman Dodd omtalade vad en av hans utredare, Kathryn Casey, funnit: Vid ett styrelsemöte i Carnegiestiftelsen hade man ställt sig frågan: "Finns det något känt medel som är effektivare än krig, om man vill förändra livet för ett helt folk?" Man avgjorde att det inte fanns något, så följdfrågan för styrelsen blev: "Hur drar vi in Förenta staterna i kriget?" Dodd fortsatte:

"Och sedan ställde de frågan: 'Hur får vi kontroll över USAs diplomatiska maskineri?' Och svaret blev: 'Vi måste få kontroll över UD.' Här anknyter vi till det vi redan hade funnit... att Carnegiestiftelsen genom en organisation den särskilt bildat kontrollerade alla högre tjänstestillsättningar i utrikesdepartementet. Vid ett sammanträde någon gång år 1917 hade styrelseledamöterna övermodigt hyllat sig själva för klokheten i det ursprungliga beslutet, eftersom det redan var tydligt att kriget fick en sådan inverkan att det skulle förändra livet i USA... De var rentav så övermodiga att de författade och skickade ett telegram till mr Wilson med varningen att han skulle se till att kriget inte avslutades för snart." (Ur en intervju med Norman Dodd i boken The Tax Exempt Foundations av William McIlhany II, 1980)

Dodd uppgav att Kathryn Casey funnit också andra detaljer, som handlade om hur Carnegiestiftelsen arbetat för att förhindra att livet i USA återgick till vad det hade varit före kriget. Att förändra människornas levnads- och tänkesätt var ju huvudmotivet för kriget. Dodd sade:

"... de drog slutsatsen att man för att hindra en återgång måste kontrollera utbildningen. Och sedan tog de kontakt med Rockefellerstiftelsen och frågade dess styrelse: 'Vill ni åtaga er att förvärva kontroll över utbildningen, då denna innefattar ämnen som har inrikespolitisk betydelse?' Och det ville man. Sedan avgjorde man gemensamt att nyckelfrågan var undervisningen i Amerikas historia, och att denna måste förändras. Därefter tog de kontakt med dem som då var de mest framstående experterna på amerikansk historia och diskuterade med dem tanken på hur man skulle förändra sättet att framställa ämnet." (Källa som ovan.)

 

DE "RYSKA" REVOLUTIONERNA

Med Förenta staterna väl med i kriget på rätt sida såg det ganska ljust ut för "bankirbrödraskapets" planer. Tyskland skulle besegras och, viktigast, krossas ekonomiskt, så att det inte kunde stå i vägen för "det engelskvänliga nätverkets" (Quigleys term) planerade nya världsordning. Men det fanns ett problem, och det var inte litet: Ryssland, en verklig stormakt och blivande ekonomisk gigant. I början av 1900-talet var ekonomiska bedömare eniga om att Ryssland med sin hastiga industrialisering, enorma råvarutillgångar, snabba befolkningstillväxt med flera gynnsamma faktorer skulle vara världens dominerande makt inemot år 1950. På längre sikt var Ryssland ett ännu större hinder för genomförandet av den anglo-amerikanska världshegemonin än Tyskland. Ryssland måste alltså knäckas. Men det väldiga imperiet kunde inte utmanas på slagfältet, det var ju en allierad i kriget mot Tyskland och Donaumonarkin. Utåt måste skenet om Ryssland som västmakternas vapenbroder upprätthållas.

Vi, som står på tröskeln till det tredje årtusendet och har facit för det tjugonde århundradet, vet hur det gick med Ryssland. Den förstörelse av ett stort land med många folk, som sattes igång år 1905, gick in i en ny fas 1917 och ännu idag inte har avbrutits, är 1900-talets stora europeiska tragedi och den verkliga Förintelsen, med minst 62 miljoner avsiktligt dödade människor. Den som skriver detta, kan inte tänka på detta ohyggliga utan att känna en djup sorg, som förvärras snarare än mildras av vetskapen om att detta inte skedde bara genom händelsernas mekaniska gång utan framkallades med avsikt. Det torde vara 1900-talets värsta kriminella handling. Utrymmet räcker inte för någon mer inträngande behandling av ämnet; den som vill veta mera hänvisas till Jüri Linas bok Under Skorpionens tecken –  Sovjetmaktens uppgång och fall. Den är oöverträffad i sitt slag och en av de bästa böckerna om Den Nya Världsordningen över huvud.

En ganska utbredd missuppfattning är att bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland i november 1917 var ett förtryckt folks resning mot tsarens tyranni. I själva verket hade tsaren abdikerat redan i mars 1917 i samband med den s.k februarirevolutionen och överlämnat makten åt en liberal regering (den s.k provisoriska regeringen), vars samtliga ministrar var frimurare (äldre uppgifter, av bland andra Dagens Nyheters journalist Staffan Skott, om att samtliga utom utrikesminister Pavel Miljukov var frimurare, kan nu rättas. Enligt nyligen offentliggjort arkivmaterial var Miljukov generalsekreterare i Rysslands frimureri, som stod under Grand Orient.). Denna regering följdes av tre andra, varav de två sista leddes av Alexander Kerenskij. Kerenskij var stormästare i Rysslands Grand Orient. Denna frimurarorganisation, som styrdes av Grand Orient de France i Paris, hade 28 loger i Ryssland. När bolsjevikerna, ledda av frimurarna Lenin och Trotskij, tog makten den 8 november 1917, var det en fredlig maktväxling frimurarbröder emellan. Någon stormning av Vinterpalatset ägde aldrig rum annat än i den senare sovjetiska mytologin. Beslutet att överlämna makten till bolsjevikerna den 8 november fattades minst sex veckor tidigare, eftersom planen vid det laget var känd i New York, Washington och London, vilket bland andra professor Antony Sutton uppger i sin bok Wall Street and the Bolshevik Revolution. Detta var ingen rysk revolution. Ryska folket hade ingenting med dessa verksamheter att göra. Det var en kupp mot Ryssland och det ryska folket, en kupp som finansierades och dirigerades av frimurarbankirer i London, New York, Berlin och Stockholm.

 

REVOLUTIONERNAS FÖRHISTORIA

De två ledande bolsjevikerna, Vladimir Iljitj Lenin (egentligen Uljanov) och Lev Trotskij var båda höga frimurare. Lenin blev frimurare 1908. Trotskij blev frimurare redan 1897, vid endast 18 års ålder. Då hette han emellertid Leiba Bronstein. Fem år senare antog han namnet Trotskij. Under de två år Bronstein satt i fängelse i Odessa, studerade han flitigt frimureriets hemligheter. Det var genom detta studium han kom till bolsjevismen, medger motvilligt Internationales Freimaurer-Lexikon (1932, s. 204). Senare blev han medlem i Art et Travail, samma loge som Lenin tillhörde. Lenin och Trotskij bevistade en internationell frimurarkongress i Köpenhamn 1910. Enligt den österrikiske statsvetaren dr Karl Steinhauser blev Trotskij medlem även i frimurarorganisationen B'nai B'rith.

Den som förde in unge Bronstein i frimureriet var Israel Gelfand (Helfand, Helphand). Denne växte upp i Odessa och tillhörde revolutionära grupper redan på 1880-talet. Gelfand antog det självironiska namnet Alexander Parvus ("Alexander den Lille") och blev en mycket framgångsrik bankir –  ytterligare en i raden av dessa egendomliga män, som på en gång är frimurare, bankirer och revolutionära socialister. Genom Parvus kom Trotskij till insikt om att frimureriets verkliga strävan består i att förinta nationstaterna med deras kulturer och i deras ställe upprätta en världsstat.

Även Winston Churchill bekräftade att Lenin och Trotskij var frimurare och illuminater (Illustrated Sunday Herald, den 8 februari 1920).

I sin exil i Tyskland utgav och finansierade Parvus flera tidskrifter. I tidskriften Aus der Weltpolitik skrev han redan år 1895 att det i framtiden skulle bli ett krig mellan Ryssland och Japan och att det ur detta krig skulle födas en revolution. Var detta förutseende eller vetskap om en plan? När det rysk-japanska kriget sedan kom 1904, uppmanade han ryska soldater att skjuta sina officerare bakifrån.

Internationella bankirer finansierade starkt Japans krigsinsats – viktigast var Jacob Schiff, som lånade Japan 200 miljoner dollars. Samtidigt hade man avskurit Ryssland från alla krediter. I samband med Rysslands nederlag i kriget mot Japan ville de internationella bankirerna sätta i gång en "revolution" i Sankt Petersburg. Huvudorganisatören Parvus fick två miljoner pund från Japan (Igor Bunitj, Partiets guld, s. 33). Man satsade totalt 50 miljoner dollars på "revolutionen" år 1905 (Oleg Platonov, Rysslands törnekrona – Ryska folkets historia på 1900-talet, del 1, s. 171.)

Den första "revolutionära" aktionen var planerad till den 22 januari (9 januari enligt gamla stilen) 1905. En obeväpnad, fredligt inställd folkmassa, ledd av prästen Gapon, ville uppvakta tsaren med en petition. I den officiella, tillrättalagda historien har man hittills påstått att soldaterna framför Vinterpalatset skulle ha oprovocerat öppnat eld mot de fredliga demonstranterna. Sedan kommunistpartiets arkiv blivit tillgängligt för historikerna, vet vi nu bättre. Frimurarna Parvus och Pjotr (egentligen Pinchas) Rutenberg hade i hemlighet placerat terrorister (framför allt socialrevolutionärer) i träden i Alexandrovsk-parken och befallt dem att skjuta mot soldaterna. Sålunda provocerade besvarade soldaterna elden. I denna provokation dödades 130 människor och sårades 300. Tsaren blev djupt bestört, uttryckte offentligt sympati med de dödades och sårades familjer. Den tilltänkta "revolutionen" kom av sig.

I stället satte revolutionärerna i gång med en fruktansvärd terror mot alldeles oskyldiga ryssar. Enbart åren 1905-06 krävde den revolutionära terrorn i Ryssland 20 000 offer i dödade och lemlästade. Inrikesminister Pjotr Stolypin ingrep resolut med ståndrätter. Sedan han låtit avrätta 600 terrorister, flydde resten i panik utomlands (där de hyllades som hjältar), och Ryssland fick en tids lugn. Men nu hade Stolypin och hans medarbetare fått korn på vad det var för en mot Ryssland fientlig makt de hade emot sig: det internationella frimureriet, närmare bestämt Grand Orient de France. En rysk polisagent, Aleksejev, sändes till Paris att infiltrera Grand Orient. År 1911 kunde han i en hemlig rapport uppge att Stolypin stod överst på listan över personer som Grand Orient planerade att likvidera. Den 1 september 1911 sköts Pjotr Stolypin (han hade då överlevat tio attentat –  vid ett av dessa dödades 27 personer) av Mordekai Bogrov på operan i Kiev i tsarens närvaro. Bogrovs kumpan Alexander Kerenskij (egentligen Aaron Kürbis) flydde hals över huvud utomlands. Samme Kerenskij blev i augusti 1917 Rysslands premiärminister. Efter mordet på Stolypin avtog tyvärr Rysslands motståndskamp mot det destruktiva och kriminella frimureriet.

 

DET TYSKA STÖDET TILL BOLSJEVIKERNA

Även för tyskarna stod det klart att de genom att finansiellt stödja bolsjevikerna skulle kunna effektivt försvaga Ryssland. Även kejsar Wilhelms rådgivare Walther Rathenau var av samma åsikt, liksom Tysklands ambassadör i Köpenhamn, greve Ulrich von Brockdorff-Rantzau, som var 33:e gradens frimurare och illuminat. Det var Brockdorff-Rantzau som slutligen avgjorde frågan med ett brev till tyske vice statssekreteraren den 14 augusti 1915. År 1916 föreslog Alexander Parvus (Israel Gelfand) den tyska regeringen att ge Lenins parti ett än kraftigare stöd. I ett strängt hemligt telegram till inrikesministeriet i Berlin den 2 april 1917 skrev von Brockdorff-Rantzau:

"Vi måste genast försöka att i Ryssland åstadkomma ett så omfattande kaos som möjligt. Samtidigt måste man undvika att synligt blanda sig i den ryska revolutionens gång. Men i hemlighet borde man göra allt för att utöka motsättningarna mellan de moderata och extrema partierna, ty vi är ganska intresserade av de sistnämndas seger, eftersom statskuppen då bleve en oundviklighet."

När den första "ryska" revolutionen, den i mars 1917 (februari gamla stilen) utbröt, befann sig Lenin i landsflykt i Schweiz. Han blev fullkomligt tagen på sängen och vägrade först tro på nyheterna, vilket visar att Lenin var en andraplansfigur utan verkligt inflytande på händelseutvecklingen. Den 4 april meddelade Lenin tyska regeringen att han var beredd att återvända till Ryssland. Hans resa godkändes av kaiserns rådgivare, kanslern Bethmann-Hollweg (frimurare, medlem av bankirsläkten Bethmann i Frankfurt och kusin med Rothschilds), och statssekreterare Arthur Zimmermann (frimurare). Dessa ämbetsmän organiserade sedan Lenins resa tillsammans med greve von Brockdorff-Rantzau och Parvus. Resan planerades att gå genom Sverige och Finland. I Petrograd skulle Lenin och hans följe av 32 revolutionära kumpaner förena sig med Trotskij, som var på väg från USA. För Lenins resa genom Tyskland iordningställdes ett särskilt tåg. Lenins resa ansågs så viktig, att kronprinsens tåg fick göra ett två timmar långt uppehåll i Halle för att låta Lenins tåg passera. I Berlin gjorde man ett uppehåll varunder Lenin fick nya instruktioner från tyska UD. Den tyske kejsaren fick vetskap om denna operation, som bekostades av hans regering, först sedan Lenin anlänt till Ryssland.

Den 3 december 1917 skrev den tyske utrikesministern Richard von Kuhlmann till kejsaren: "Först när bolsjevikerna började få penningbidrag av oss genom olika kanaler och under olika förevändningar kunde de grunda sitt huvudorgan Pravda och organisera en hetspropaganda och därigenom utvidga partiets mycket bräckliga bas."

 

SVERIGE SOM RESERVBAS

Konspiratörernas syfte var att i Ryssland införa det illuministiska styret efter modell av Weishaupt och Marx. Om maktövertagandet i Ryssland misslyckades, hade man en reservplan för en kommunistisk bas. Denna bas var Sverige (Alexander Solzjenitsyn, Lenin i Zürich, s. 168). De svenska socialisterna med frimuraren Hjalmar Branting i spetsen gjorde sitt bästa för att ge Lenin ett god start för hans planerade massterror mot hela det ryska folket. Man hjälpte Lenin och hans medbrottslingar att utnyttja Sverige som basområde. Man hjälpte till att organisera bolsjevikernas fjärde partikongress, som hölls i Folkets hus i Stockholm i april-maj 1906. Branting höll där hälsningstalet.

En fixare, som skötte kontakterna mellan de tyska finansiärerna och bolsjevikerna, var Olof Aschberg (egentligen Obadja Asch), som kallades bolsjevikernas bankir. Han ägde Nya Banken, som han grundat i Stockholm 1912. Om socialdemokraten och frimuraren Olof Aschberg kan vidare omtalas att han på 1920-talet vistades i Moskva, där han samlade på sig hundratals mycket värdefulla ikoner (de äldsta från 1400-talet), som bolsjevikerna rövat från ryska kloster och kyrkor. Senare fick Aschberg tillstånd av folkkommissarien för kulturfrågor, frimuraren Anatolij Lunatjarskij (egentligen Bailich-Mandelstam) att föra sin kollektion ut ur landet och hem till Stockholm. (O. Platonov, Rysslands törnekrona –  ryska folkets historia på 1900-talet, del 1, s. 764. 1997.)

I förbigående kan frågan ställas, huruvida de internationella toppilluminaterna någonsin övergivit planen om Sverige som reservland.

Sedan bolsjevismen nu havererat, framstår talrika oförnuftigheter och naturvidriga åtgärder i vårt lands officiella politik än klarare som dikterade inte av omsorg om landets och folkets välgång utan av iver att genomföra illuminaternas fempunktsprogram. (Se NEXUS Nya Tider, nr 4, 1999, s. 24).

 

BOLSJEVIKERNAS ÅTERKOMST TILL RYSSLAND

Det var justitieminister Alexander Kerenskij i den provisoriska regeringen, som direkt inbjöd Lenin och Trotskij till Ryssland. Han lät premiärminister furst Lvov och utrikesminister Pavel Miljukov (alla tre frimurare) skicka motsvarande instruktioner. Hur var detta möjligt? frågar du dig kanske. Lenin och Trotskij hade ju det uttalade syftet att störta den borgerliga regeringen och införa sin egen kommunistiska regim. Ännu märkligare blir det sedan ryska tidningar den 5 juli 1917 publicerade uppgifter om att Lenin och bolsjevikerna finansierades av Tysklands regering. Ryssland var ju i fullt krig med Tyskland. Genom ryska historikers insatser på 1990-talet vet vi numera att den provisoriska regeringen mycket noga kände till hur Lenin och Trotskij finansierades av tyskarna, men den vidtog inga som helst åtgärder för att stoppa dessa landsförrädare, inte förrän i augusti 1917 då det till Kerenskijregimens oerhörda förlägenhet blev allmänt känt i Ryssland. Det mest sensationella var väl ändå att den provisoriska regeringens beskickning i Stockholm hjälpte bolsjevikerna att med kurirpost smuggla en del av de tyska pengarna till Petrograd. (Hans Björkegrens bok Ryska posten, s. 137.)

Dessa svårbegripliga sakförhållanden blir med en gång begripliga, när vi inser att såväl Kerenskij och hans frimurarregering som Lenin och hans bolsjeviker (dessa kallade sig fortfarande socialdemokrater, först 1918 bytte de namn till kommunister) var marionetter som styrdes med trådar (läs: pengar) från utlandet. Den provisoriska regeringen fick sitta kvar endast så länge toppilluminaterna ansåg lämpligt. När tiden var kommen för Lenin att ta över, fick Kerenskij och hans regering snällt avgå.

En sådan toppilluminat var naturligtvis Jacob Schiff. Den 24 mars 1917 avslöjade New York Times att Jacob Schiff hade finansierat spridandet av revolutionär propaganda bland ryska krigsfångar redan under rysk-japanska kriget 1904-05. Tidningen citerade ett telegram, där Schiff hyllade Trotskij, "han var den vi hade hoppats på och strävat efter alla dessa år". Det var också Schiff, som i januari 1916 ordnade så att Trotskij kunde komma till USA, och när Trotskij i mars 1917 gav sig av från New York mot Ryssland hade han med sig en penninggåva på 10 000 dollars från Schiff. I kanadensiska Halifax kvarhölls det fartyg Trotskij och hans revolutionärer kamrater reste med. Det hade nämligen utfärdats en internationell arresteringsorder på Trotskij. Men efter diplomatiska påtryckningar från amerikanska utrikesdepartementet fick Trotskij resa vidare på ett amerikanskt pass. Londontidningen Times korrespondent i Washington Arthur Willert uppgav att överste House sagt åt honom att det var president Wilsons önskan att Trotskij skulle friges. Det anmärkningsvärda i det som skedde framgår om man betänker följande. Storbritannien och dess dominion Kanada deltog vid denna tid i första världskriget på Rysslands sida mot Centralmakterna. Bolsjevikerna Lenin och Trotskij gjorde ingen hemlighet av sina planer att gripa makten i Ryssland och därefter villkorslöst avsluta kriget. Om så skedde, skulle Tyskland sluta separatfred med Ryssland och därmed kunna föra över tjogtals med divisioner till västfronten och sålunda förstärkt fortsätta kriget mot de västallierade, däribland britter och kanadensare. Det skulle förlänga kriget med flera månader och medföra tiotusentals allierade soldaters död. Det var alltså ingenting mindre än förräderi som House och hans kumpaner ägnade sig åt.

Rothschilds hjälpte till att finansiera bolsjevikernas maktövertagande via Jacob Schiffs bank Kuhn, Loeb & Co. i New York. I en artikel i den amerikanska tidningen New York American Journal av den 3 februari 1949 uppgav Jacob Schiffs sonson John Schiff att farfar Jacob betalade de två revolutionärerna 20 miljoner dollars. Pengarna betalades ut av Kuhn, Loeb & Co:s advokat Elihu Root genom en särskild krigsfond, vilket bekräftas av amerikanska kongressens handlingar av den 2 september 1919. Det var en fin investering, eftersom Lenin mellan 1918 och 1922 återbetalade Schiffs bank motsvarande 450 miljoner dollars. Man bör betänka att under samma tid miljoner människor i Ryssland svalt till följd av inbördeskriget och bolsjevikernas vansinniga ekonomiska åtgärder, icke minst ifråga om jordbruket.

I amerikanska UD:s arkiv finns det ett dokument (nr 861.00/5339), vilket avslöjar att Jacob Schiff, som var en mycket inflytelserik person inom frimurarorganisationen B'nai B'rith, och hans kumpaner Felix Warburg, Otto Kahn, Mortimer Schiff, Isaac Seligman och andra redan i februari 1916 gjorde upp planer att störta den ryske tsaren.

Givetvis var de internationella bankirerna och deras lakejer oerhört rädda för att sanningen om deras stöd till Lenin och hans bolsjeviker skulle komma fram. Den 28 november 1917, bara tre veckor efter bolsjevikernas maktövertagande, skickade överste House ett telegram till president Wilson, där han enträget uppmanade honom att tysta ner all kritik av bolsjevikerna: "Det är utomordentligt viktigt att sådan kritik tystas." Detta telegram hemligstämplades, och innehållet blev känt först sex år senare.

 

SLUTORD

Ämnet Den Nya Världsordningens Nätverk är nära nog outtömligt. Jag har inte haft möjlighet att göra mer än att ta upp några borrkärnor här och var för att visa en totalt annan verklighet än den vi får oss itutad genom den tillrättalagda versionen av historien. Den ryske filmregissören Stanislav Govoruchin sade i sin skakande dokumentär om fosterlandets 1900-talshistoria, Vårt förlorade Ryssland, att "Rysslands historia är skriven av dess mördare". Detta kan ges en allmängiltig innebörd. Världens historia är skriven av dess mördare. Hur länge skall vi tillåta detta att fortgå? Den som vet men tiger gör sig medskyldig.

Ännu fler fakta finns för den som vill veta. Men att drunkna i detaljer är inte vår uppgift. Vår uppgift är i stället att genom sanningen få ett rättesnöre i livet, få en klarare uppfattning om rätt och orätt, och sedan mer beslutsamt än förut handla därefter. Endast så kan vi bli fria, från propagandamyterna frigjorda människor. Någon gång måste vi lära oss att sluta upp att tro på alla dessa enfaldiga lögner, som Den Nya Världsordningens herrar och undergivna tjänare bygger sin makt över sinnena på.

 

Vid sammanställningen av artikeln använd litteratur
Gary Allen, None Dare Call It Conspiracy (1971)
Dr Smilja Avramov, Trilateralna komisija (1998)
William Bramley, The Gods of Eden (1993)
Gurudas, Treason - The New World Order (1995)
David Icke, ...och sanningen ska göra er fria (1998)
Jüri Lina, Under Skorpionens tecken, andra uppl.(1999)
Eustace Mullins, The Secrets of the Federal Reserve (1993)
Eustace Mullins, The World Order, Our Secret Rulers (1992)
Dr Oleg Platonov, Ternovyj venets Rossii - Istorija russkogo naroda v XX veke, vol. 1 (1997)
Dr Oleg Platonov, Ternovyj venets Rossii - Tajnaja istorija masonstva 1731-1996 (1996)
Dr Carroll Quigley, Tragedy and Hope (1964)
Dr Antony Sutton, Trilaterals over America ( 1995)


Copyright © by Lars Adelskogh 1999.

Först publicerad i NEXUS Nya Tider, nr 6, 1999.

Utlagd på internet den 14 februari 2007.

Senast ändrad den 6 mars 2008.
 

   "Förvärvet av nyttigheter är alltså, som vi sagt, av två slag: det ena, som är nödvändigt och godtaget, har med hushållning att göra; det andra, som har med handel och beror på byte, betraktas rätteligen med ogillande, då det icke uppkommer ur naturen utan ur människors vinster av varandra. Mycket illa ansett är också bruket att taga ränta; och det dåliga anseendet är fullt berättigat, ty vinsten uppstår där ur själva penningen, inte som ett resultat av det som framställdes med penningen. Penningen avsågs vara ett medel för varubytet, medan däremot räntan utgör en ökning av själva penningen. Därav dess namn [det grekiska ordet för ränta, tokos, betyder "avkomma"], ty varje djur ger avkomma som liknar det, och räntan är penning som avlats av penning. Och därför är av allt slags handel detta det mest naturvidriga."
   Aristoteles, Politiken, bok 1, kapitel 10.