"Enstaka dåd av tyranni kan skyllas den för tillfället rådande opinionen, men ett ständigt ökande förtryck, som inletts vid en urskiljbar tidpunkt och inte går att stoppa, hur ministrar är byts ut, visar alltför tydligt en medveten, systematisk plan att förslava oss." Thomas Jefferson

 

STRÄVAN EFTER VÄRLDSHERRAVÄLDE

På 1900-talet yppas för första gången i historien möjligheten att samla alla världens länder och folk under en enda världsmakt, en världsstat eller världsregering. Det är knappast en långsökt tanke att just detta är vad en liten grupp ytterligt maktgiriga människor drömmer om som sitt yttersta mål. Vi vet av historien att det tidigare har funnits sådana människor. Vi vet att det endast var den tidens begränsade resurser och kunskaper som hindrade män som Alexander och Djingis Khan (Temudjin) att erövra hela världen: viljan saknade de i alla fall inte. I vår tid kunde Lenin och Hitler mer realistiskt planera för världserövring. Särskilt anmärkningsvärt är att av de fyra nämnda makthungriga endast Alexander föddes till makt, rikedom och därmed resurser att realisera drömmen. Såväl Temudjin som Lenin och Hitler föddes i enkla förhållanden och måste själva slå sig fram på vägen mot maktens tinnar. Antag att exempelvis Lenin och Hitler kom till makten icke enbart av egen kraft, genom den egna gruppens, bolsjevikernas respektive nazisternas, åtgärder. Antag att de båda fick betydande, för maktövertagandet avgörande hjälp från finansmagnater. Oerhört rika och högt kultiverade män, som inte ville solka sina namn genom att öppet liera sig med oborstade politiska banditer men som gärna utnyttjade dessa för sina egna syften. Numera vet vi att det var just så det gick till.

Ingen ensam människa har hittills förmått samla så stor rikedom och makt att hon ensam skulle kunna genomföra världsherraväldet eller världsstaten. Män, som ruvat på sådana planer, har hittills tvingats söka samarbete med andra, likasinnade. Sådant samarbete måste givetvis hållas hemligt fram till dess planerna skall förverkligas. Så uppstår konspirationer, och vi känner några sådana från historien, till exempel flera från romarriket. De uppstår aldrig i små, obetydliga nationer. För att ha utsikt att lyckas måste de ta kontroll över någon stormakt, som är eller kan bli den ledande i världen.

På 1900-talet har många tänkare ifrågasatt den härskande eliten och dess anspråk. Gaetano Mosca har sagt: "Alla politiska regimer behärskas nödvändigtvis av ... en organiserad minoritet som styr en desorganiserad majoritet ... Den förstnämnda klassen, som alltid är den minst talrika, fyller alla politiska funktioner, monopoliserar makten och åtnjuter de förmåner makten medför, medan den andra, talrikaste klassen styres och leds av den förstnämnda på ett sätt som nu är mer eller mindre lagligt, nu mer eller mindre godtyckligt och våldsamt." Noam Chomsky har sagt att "de som tillhör den specialutbildade klassen får lov att sköta den offentliga förvaltningen tack vare att de underordnar sig dem som har den verkliga makten i våra samhällen, dominerande affärsintressen... Dessa ideer ... har en omisskännlig likhet med Lenins tanke om ett elitens parti som leder massorna till ett bättre liv de inte själva kan föreställa sig eller bygga..."

Det har inte saknats kritiska röster mot den nya världsordningen. I The Open Conspiracy, Blue Prints for A World Revolution propagerade den berömde brittiske författaren H. G. Wells för världsregering. G. K. Chesterton analyserade hans verk och skrev: "Internationalismen är i alla händelser fientlig mot demokratin... Det enda sant folkliga styrelseskicket är lokalt och grundat på lokalbefolkningens kunskap... Att göra all politik kosmopolitisk är att skapa en aristokrati av globetrotters." Konsumentkämpen Ralph Nader vittnade inför en underkommitté i amerikanska representanthuset om att GATT formaliserade en världsekonomi, som domineras att jättelika bolag, utan någon motsvarande demokratisk rättsordning, som kunde ställa denna ekonomiska makt till ansvar."

 

ILLUMINATERNA

I nyare tid kan den konspirativa strävan efter världsherravälde tydligt skönjas från 1700-talet och framåt. År 1717 organiserades i England det politiskt inriktade frimureriet. Logernas slutenhet mot omvärlden och deras koncentration av inflytelserika män, som stod under tystnads- och lydnadsplikt gentemot sina stormästare, gjorde frimureriet till en idealisk struktur för infiltration och maktövertagande.

1700-talet kännetecknades av en kamp, som utspelades mellan rosenkreuzare och politiska äventyrare om det frimureriska logesystemet. Rosenkreuzarna, som förvaltade arvet från Pytagoras och gnostikerna, ville att frimureriet skulle förbli en uteslutande andlig rörelse för människans frigörelse.

Andlighetens fiender ville förvandla frimureriet till ett redskap för sin strävan till världsherravälde.

Den 1 maj 1776 bildades i bayerska Ingolstadt en frimurarorden, som några år senare kallade sig Illuminaterna (av det latinska ordet illuminati, "de upplysta"). Ledd av juridikprofessorn Adam Weishaupt fick den en häpnadsväckande snabb utbredning och hade inom tio år lagt under sig stora delar av frimureriet i Europa. Illuminaternas politiska program omfattade fem punkter, som tillsammans utmynnade i det hägrande målet: novus ordo saeclorum, den nya världsordningen, en världsstat (Weishaupt använde uttrycket "världsrepublik") styrd av enbart illuminater och med alla andra människor som illuminaternas undergivna slavar. Detta politiska program och medlen att förverkliga det hölls strängt hemliga för alla utomstående liksom även för de egna bröderna i lägre grader. Endast de högsta gradernas invigda fick veta sanningen. Hemligheterna kom ändå ut genom att den bayerska regeringen rannsakade illuminaternas arkiv, beslagtog viktiga dokument och publicerade dem i två böcker.

I den nya republik, som var årsbarn med illuminaterna, Amerikas förenta stater, var ledarna splittrade i sin hållning till illuminaterna. Washington och Franklin var avgjorda motståndare, Jefferson och Hamilton var positiva. Men alla var de frimurare. Av de 56 män, som undertecknade den amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776, var det endast två som icke var frimurare. I sammanhanget skall framhållas att många, som i början var positiva till illuminaterna och rentav gick med i orden, senare genomskådade den, lämnade den och blev avgjort fientliga i stället. En sådan var den store diktaren och naturforskaren Johann Wolfgang von Goethe

Viktigast att förstå om illuminaterna är att de utgör utgångspunkten och grundstrukturen för den strävan mot att upprätta en världsdiktatur som under 1900-talet samordnats genom en rad sinsemellan besläktade organisationer. En del av dessa är mycket hemlighetsfulla, andra är mer öppna, några har ett slags officiell status. Men de går alla tillbaka på Weishaupts illuminater, vilket framgår av dels vilka som är de agerande individerna och/eller finansierande företagen, dels av dessa individers personliga relationer med varandra (ofta släktingar, ingifta eller beroende), dels av hur det ursprungliga fempunktsprogrammet genomförs, dels av de agerande individernas egna uttalanden och medgivanden. Andra tydliga tecken på ett inbördes sammanbang och gemensamt ursprung är bruket av vissa symboler, däribland symboliska tal såsom 3, 13, 33 och 666. Det kan visas att också grupperingarna har ett organiskt samband med varandra, det vill säga: de yngre sammanslutningarna har uppstått ur äldre, ungefär som celler förökar sig genom delning. Och urcellen, åtminstone beträffande de senaste 223 åren, är Illuminatorden. Träffande kallade den brittiska tidningen Economist illuminaterna för "alla nätverks moder". Utan tvivel var professor Weishaupt ett geni ifråga om organisations- och manipulationsförmåga. Vi lämnar nu illuminaterna och går över till nutiden.

 

Illumina'torden grundades 1776 av jur. prof. i Ingolstadt A. Weishaupt. Uppfostrad av jesuiter hade denne dock tidigt kommit i strid med dessa, och fylld med äregiriga planer ville han upprätta en orden, vilken med jesuiterna som förebild skulle kämpa för andlig frihet. Särsk. ville den vända sig till unga akademiker, som skulle få sin utbildning, obehindrade av alla traditionella band. I. hade 3 huvudgrader, som sedan bestodo av flera undergrader: 1} förberedelsen el. plantskolan, 2) mureriet, det symboliska och skotska, 3} mysterierna. I 1:a huvudgraden ville man få in ungdomen så fort som möjligt för att uppfostra den till sedlig fullkomning och vidsynt bildning. I. anslöt sig mycket nära till frimureriet och värvade sina anhängare huvudsakl. i dess kretsar; flera tyska hertigar och prinsar slöto sig också till den. Den fick dock snart även fiender, icke minst bland rosenkreutzarna, vilka jämte jesuiterna kraftigt bidrogo till ordens fall. Redan 1784 utfärdade kurfurst Karl Theodor av Bayern ett förbud mot hemliga sällskap. En störtflod av skrifter, huvudsakl. förf. av rosenkreutzare, anföll I. och pådiktade den allehanda politiska förbrytelser. Weishaupt måste fly, och medl. häktades el, försvunna. 1906 grundades en ny illuminatorden i Tyskland, som utgav sig för att vara en forts. av den gamla, utan att dock några verkliga föreningsband dem emellan finnas. Efr.B. Ur Svensk Uppslagsbok band 14, Malmö 1950 av Efraim Briem, professor och frimurare

 

BILDERBERGGRUPPEN

Tänk dig att så där 120 av världens mest berömda filmstjärnor var samlade några dagar varje år på något avsides liggande lyxhotell, under ett massivt polis- och säkerhetspådrag, så att inga utomstående skulle få se en skymt av celebriteterna. Vilken journalist eller fotograf skulle då inte riskera att bryta nacken för att komma någon av berömdheterna inpå livet för en intervju eller ett foto? Vad håller de på med egentligen tillsammans?

Ett sådant möte hålls faktiskt några dagar varje år, i maj eller juni. Men det handlar inte om de mest berömda filmstjärnorna, utan om våra mest inflytelserika makthavare: stats- och regeringschefer, topparna inom EU-kommissonen och NATO, framstående politiker, finansmagnater och megabankirer, storbolagschefer, ledande tidningsägare, chefredaktörer för de största dagstidningarna, fackföreningspampar. Kort sagt: ett tvärsnitt genom makteliten. Och det intressanta är att mörkläggningen i massmedierna är i stort sett hundraprocentig. Det är som om dessa årliga, hemliga möten för planetens maktelit aldrig hade ägt rum. De flesta människor har aldrig hört talas om dem. Den nyligen fullbordade Nationalencyklopedin nämner dem inte med ett enda ord. Och ändå har de hållits, på ett undantag när, regelbundet varje år sedan 1954. Jag syftar på Bilderberggruppen.

Namnet kommer av Hotell Bilderberg i nederländska Oosterbeek, där gruppen officiellt samlades första gången 28-30 maj 1954. Den förste ordföranden var prins Bernhard av Nederländerna, men initiativtagaren var den polske socialisten Joseph Retinger. Retinger bodde i London, där han, mitt under andra världskriget, lyckades ordna informella möten mellan representanter för många länders regeringar. Detta förvånade många bedömare, eftersom inte ens den brittiska regeringen hade möjlighet att arrangera något sådant. Under läsningens gång kommer nog den uppmärksamme läsaren att förstå hur detta var möjligt. Retinger var frimurare av 33:e graden, den högsta.

I den mån bilderbergare uttalar sig offentligt, hävdar de naturligtvis att gruppen inte har någon makt. Det är bara en oförarglig diskussionsklubb, heter det. Tillräckligt mycket har läckt ut under åren för att ge den rakt motsatta bilden: det är här de verkliga besluten fattas, de beslut som berör hela planeten. Det var till exempel på Bilderberggruppens möte i Garmisch-Partenkirchen 1955, som man först beslöt om de två Romfördragen, som bildade grunden till EEC, ursprunget till EU. Detta framgår av det hemliga mötesprotokoll, som forskaren Robert Eringer kom över (se min artikel i NEXUS Nya Tider, nr 1, 1998). Detta medgav även George McGhee, som satt i Bilderberggruppens styrkommitté. EEC bildades ett och ett halvt år senare, i maj 1957. Också de senare etapperna i EEC-EG-EU-projektet förbereddes inom Bilderberggruppen eller någon dottergrupp, innan de förelades de folkvalda politikerna för att verkställas av dem, så att den demokratiska fasaden kunde upprätthållas. Projektet EUs inre marknad, till exempel, utarbetades inom dottergruppen Europeiska Runda Bordet för Industriidkare (ett namn som inte valts på måfå, vilket vi snart skall se) i form av en hemlig vitbok, som förelades EU-kommissionen. EU-kommissionen bara verkställde vitbokens instruktioner. Om detta berättade Pehr G. Gyllenhammar, som länge var Runda Bordets ordförande, i Sveriges Radio i januari 1994, sedan han avgått som Volvo-chef.

Bilderberggruppen är en avskjutningsramp för politikens karriärraketer. Bill Clinton, Tony Blair, Gerhard Schröder, Denis Healey, Mary Robinson, Gerald Ford, Henry Kissinger och många andra presidenter, premiärministrar och andra viktigare ministrar var bilderbergare långt innan de fick sina maktpositioner. Särskilt Bill Clintons karriär är mycket intressant som belysning av hur den dolda makten utövas, så jag återkommer till honom strax. NATOs fem senaste generalsekreterare – Josef Luns, Peter Carrington, Manfred Wörner, Willy Claes och Javier Solana – har alla varit bilderbergare.

Vad Bilderberggruppen skapar kan den också förgöra. I maj 1989 meddelade den amerikanska populistiska veckotidningen Spotlight, som många gånger lyckats penetrera bilderbergmöten, att det just avslutade mötet på La Toja utanför Spanien hade beslutat att Margaret Thatcher skulle avlägsnas från sin post som Storbritanniens premiärminister på grund av hennes "vägran att uppge den brittiska suveräniteten till förmån för den europeiska superstat som skall börja framträda efter 1992". Det var just vad som senare hände, när hon under pågående ämbetsperiod 1990 avlägsnades av sina egna, det brittiska konservativa partiet. Det var ingenting mindre än en kupp det hemliga brödraskapet gjorde för att jämna vägen för Europas Förenta stater.

Bilderbergarna driver ofta fram sina projekt genom att hantera kriser, som de själva skapar. Ett exempel är ett av deras älsklingsprojekt, en gemensam europeisk valuta och en europeisk centralbank. Minns du George Soros? Mångmiljardären och valutahandlaren, som hösten 1992 hårdspekulerade mot flera västeuropeiska valutor och försökte knäcka både det brittiska pundet och den svenska kronan? På några dagar sög han 180 miljarder kr ur Sverige och åsamkade därigenom hela svenska folket en oerhörd skada. I Storbritannien var finansministern Norman Lamont skenbart huvudmotståndaren, som "hjältemodigt försvarade pundet". Efter denna allvarliga kris fick vi höra att det enda försvar Europas stater kunde sätta upp mot dylika valutahajar var en gemensam valuta och centralbank. Vad vi däremot inte fick höra är att både Soros och Lamont är bilderbergare. Soros är även frimurare (logen Magisterium) och har öppet donerat miljontals dollars till organisationer, som har till syfte att driva propaganda och korridorpolitik för legalisering av narkotika.

Vi har väl alla som barn fängslats av Kasperteaterns skådespel och med de andra småttingarna jublat när Kasper pucklat på den elaka Krokodilen. I upphetsningen föll det oss aldrig in att fundera på om Kasper och Krokodilen kunde vara dockor på vardera handen av en och samma regissör. Vi får nog lära oss att skåda igenom kulisserna, fasaderna, myterna, lögnerna och sedan rösta bort politiker som tar order av hemliga brödraskap. Endast så får vi en framtid värdig fria människor.

 

RUNDA BORDET

Givetvis uppstod Bilderberggruppen inte ur intet. Dess förhistoria går tillbaka åtminstone till 1890-talet.

Cecil Rhodes hette en engelsman, som gjorde sig en sagolik förmögenhet på diamantbrytning i Sydafrika. Men trots att hans privata inkomst i slutet av 1800-talet uppgick till för den tiden enorma en miljon pund per år, var hans konton nästan alltid övertrasserade. Han plöjde nämligen ner sina pengar i ett antal storslagna projekt, som de flesta människor idag inte har en aning om. Ändå har ett av dessa projekt, som fortfarande lever vidare, fått ett inflytande över det totala skeendet på vår planet som knappast kan överskattas. Jag syftar på Runda Bordet.

Runda Bordet började som en mycket exklusiv frimurarloge. Cecil Rhodes, som själv var frimurare, invigde denna nya loge tillsammans med sina vänner William Stead, Reginald Balliol Brett (lord Esher) och Alfred Milner den 5 februari 1891 i London.

Rhodes dog 1902, men i en rad testamenten hade han förordnat hur Runda Bordet skulle verka. Logen skulle utgöra kärnan i ett växande nätverk. Detta skulle ha till sitt yttersta syfte att upprätta en världsstat med en världsregering, som skulle domineras av Storbritannien och Förenta staterna. Rhodes hängav sig åt överspända fantasier om hur "den engelska rasen" skulle härska över alla andra folk. Om man i någon sådan text av Rhodes byter ut "engelsk" mot "tysk", får man ett dokument, som Adolf Hitler utan vidare skulle ha kunnat sätta sitt namn under. Inom Runda Bordet rådde det dock först oenighet om huruvida Storbritannien skulle underordna sig Förenta staterna eller tvärt om Storbritannien skulle vara den dominerande parten.

Efter Rhodes' död övertog Alfred Milner ledningen över Bordet, blev dess stormästare. Milner var stormästare även i det "officiella' brittiska frimureriet, som idag har c:a 700 000 medlemmar, alla män. År 1916 blev Milner ledamot av Arthur Balfours krigskabinett. Premiärminister Balfour var medlem av Bordet även han. Det är därför inte så svårt att inse vem det var som egentligen styrde regeringen. Ingen bestrider heller att Milner hade ett enormt starkt inflytande över Storbritanniens utrikespolitik vid denna tid.

Amerikanen Carroll Quigley var professor i historia vid universitetet i Georgetown. Han ägnade en stor del av sin historikergärning åt att forska om Runda Bordet, dess förgreningar och dess inflytande. I en bok han gav ut 1966 på ansedda Macmillans förlag skrev han:

"Det finns faktiskt, och det har under en generation funnits ett internationellt engelskvänligt nätverk, som i viss mån opererar på det sätt de högerradikala anser att kommunisterna agerar. Detta nätverk, som vi kan identifiera som Runda Bordets grupper, har faktiskt inget emot att samarbeta med kommunisterna eller med någon annan grupp, och gör det även ofta. Jag känner till detta nätverks operationer, eftersom jag har studerat det i tjugo år och fick tillstånd att under två år i början av 1960-talet studera dess handlingar och hemliga arkiv. Jag hyser ingen motvilja emot nätverket eller emot de flesta av dess syften, och jag har under en stor del av mitt liv stått det nära... Jag har rest invändningar, både nyligen och tidigare, mot en del av dess politik... men allmänt sett består min huvudsakliga invändning i att det önskar förbli okänt, medan jag anser att dess roll i historien varit tillräcklig betydelsefull för att det skall bli känt. " (C. Quigley, Tragedy and Hope, s. 950)

Tragedy and Hope är en bok om 1900-talets historia. Här och var i sin framställning visar Quigley Runda Bordets agerande och inflytande. Det står fullt klart att Runda Bordet bestämde Storbritanniens politik då freden efter första världskriget skulle slutas i Versailles, liksom det bestämde imperiepolitiken ifråga om Irland, Indien, Palestina och många andra länder. Om Quigley alls kritiserade Bordet, var det mycket måttfullt och väl inlindat. Men det blev ändå för mycket för nätverket. Hemligheten var ju röjd. Trots art boken höll på att bli en bästsäljare, drogs upplagan in från bokhandeln och makulerades, tryckplåtarna förstördes. (En piratupplaga, utgiven med Quigleys tillstånd, finns dock alltjämt att tillgå.) Professor Quigley, som tydligen var en hederlig forskare och välmenande människa, fick se sin karriär förstörd. I en bok han senare skrev hade han ingen anledning att skräda orden:

"Bilden är skrämmande, ty en sådan makt är för stor för att tryggt kunna anförtros en ensam grupp, vilka mål denna än har... Ingen nation som värderar sin säkerhet borde tillåta vad Milners grupp åstadkom – det vill säga att en liten grupp män skulle utöva en sådan makt inom förvaltningen och politiken, skulle få en nästan fullständig kontroll över utgivningen av dokument som beskriver deras verksamhet, skulle kunna öva ett sådant inflytande över de informationsvägar som skapar den allmänna opinionen och skulle kunna så fullständigt monopolisera historieskrivningen och -undervisningen om sin egen tid. " (C. Quigley, The Anglo-American Establishment, New York 1981, s. 197)

Inemot år 1915 hade Runda Bordet "grupper" förutom i Storbritannien även i Sydafrika, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Indien och Förenta staterna. I Förenta staterna hette det inte Round Table Group utan Inquiry Group. Denna loge bestod av sju män ledda av överste Edward Mandell House. Överste House var en nära personlig vän med och rådgivare åt president Woodrow Wilson. George Sylvester Viereck, som skrev en bok om de båda männens vänskap, ansåg att det var House som styrde Wilson.

Runda Bordets viktigaste agenter och finansiärer i USA var Carnegie United Kingdom Trust, bolag och truster omkring familjerna Rockefeller, J. P Morgan och Whitney liksom andra, som var knutna till internationella bankirer i London, däribland Rothschilds och Lazard Frères (Brothers). Runda Bordet hade också nära band med andra hemliga sällskap inom makteliten, däribland andra grenar av frimureriet, och i USA den så kallade Skull and Bones Society (Dödskalle-och-benknotor-sällskapet) vid Yale-universitetet, där den förre amerikanske presidenten George Bush och även hans far Prescott Bush varit medlemmar. Skull and Bones är egentligen kapitel 322 av en tysk hemlig orden (förmodligen täckorganisation för illuminaterna), som år 1832-33 infördes i USA av general William Huntington Russell och Alphonso Taft, som sedermera blev krigsminister under president Ulysses S. Grant. Orden är starkt rasistisk och byggdes upp på inkomster av olaglig narkotikahandel.

Tiden omedelbart efter första världskriget var ett skede av intensivt arbete på nästa fas i brödraskapets plan. Fredskonferensen i Versailles styrdes av Runda Bordet. Den brittiska delegationen bestod av Milners män och den amerikanska delegationen dominerades av överste House och hans Inquiry Group. Vid sidan om de officiella förhandlingarna träffades de båda grupperna den 30 maj 1919 på Hotel Majestic i Paris. Där kom de överens om att bilda två nya dotterorganisationer till Bordet på var sin sida om Atlanten. Den brittiska, som grundades vid detta tillfälle, fick namnet Institute for International Affairs (Institutet för internationella frågor). År 1926 blev den Kungliga Institutet (Royal Institute for International Affairs, förkortat RIIA), när den brittiske monarken blev dess officiella chef. Den amerikanska motsvarande sammanslutningen grundades först 1921 och fick då namnet Council on Foreign Relations (Utrikespolitiska rådet, förkortat CFR. Strax efter art CFR grundats togs den löpande förvaltningen över av överste House och hans vänner, däribland Rockefellers och i synnerhet John Pierpoint Morgan. CFRs grundare och förste president var John W. Davis, J. P. Morgans egen advokat. Grundare och förste vicepresident var Paul Cravath från en advokatfirma som företrädde Morgan och CFRs förste ordförande var Morgans kompanjon Russell Leffingwell. J. P. Morgan själv var medlem i moderorganisationen Runda Bordet redan år 1899.

Överste House var en nyckelperson bakom planeringen av den Nya Världsordningen. Han skrev en roman, Philip Dru: Administrator, som utkom 1912. Boken utgavs anonymt, men senare medgav House att han var författaren. Philip Dru: Administrator är mycket avslöjande läsning. Boken handlar om en konspiration, som omfattar både regerings- och oppositionspartierna och utnyttjar dem för att skapa en världsregering. Vidare sägs att det i planen ingår att få en president vald genom att använda "bedrägeri ifråga om hans verkliga åsikter och avsikter". Boken pläderar för en progressiv inkomstskatt (en av illuminaternas fem punkter) och en centralbank. House propagerade vidare för en världsarmé och ett enda världsomfattande ekonomiskt system, styrt av en anglosaxisk finansoligarki (oligarki = fåmannavälde). På maktpyramidens topp tänkte han sig ett råd av tolv män lett av en världsdiktator. Där har vi talet 13 igen. Det samhällsskick, som skulle råda i denna framtida världsdiktatur, var enligt House "socialismen såsom Marx drömde om den".

År 1945 hade det ursprungliga Runda Bordet två huvudsakliga avläggare: Kungliga institutet för internationella frågor (RIIA) i Chatham House i London (med förgreningar i andra delar av världen), och RIIAs motsvarighet i Förenta staterna, Utrikespolitiska rådet (CFR) i New York (med grenar överallt i USA och numera även i Kanada). Efter kriget skulle ytterligare tre tillkomma: Bilderberggruppen (Bil) 1952-54, Romklubben 1968 och Trilaterala kommissionen (TC) 1972-73. Därmed skapades ett högeffektivt nätverk för manipulation, ett nätverk som utgör ett mycket betydande inslag i den hemliga världsregeringen – en regering som är långt mäktigare än någon folkvald myndighet.

Medlemmarna i dessa organisationer finns inom den globala eliten såsom politiker och dessas "rådgivare", personer inom bankväsendet, oljebolagen, andra transnationella företag, massmedieägare och -direktörer, journalister, militärer, jurister och professorer. De arbetar inom befintliga organisationer, infiltrerar sina inflytelseområden och befordrar så den globala elitens planer. De flesta av deras kolleger och underordnade vet mycket litet om vad som pågår eller hur de utnyttjas. Liksom med Runda Bordet finns det bestämda yttre och inre cirklar av medlemmar i dessa täckorganisationer. Det finns en elit, en kärna som arbetar på heltid för saken. Närmast utanför denna kärna finns en krets av medlemmar, som känner planerna och arbetar inom sina egna organisationer för att genomföra sin del av dem. Därnäst kommer den stora cirkeln av medlemmar, som inte är medvetna om det verkliga och fullständiga innehållet i planerna men som är nyttiga såsom manipulerare i mindre skala. Långt ifrån alla medlemmar av dessa organisationer är medvetna manipulerare.

Amerikanen Gurudas, som skrivit en av de bästa, mest avslöjande böckerna om den nya världsordningen, Treason: The New World Order, säger att de som arbetar för den nya världsordningens införande grovt kan indelas i fyra kategorier: 1) ägare av och direktörer för storbolag och storbanker osv, 2) chefer för underrättelse- och säkerhetstjänster, 3) opportunistiska maktmänniskor inom politik, massmedier och fackföreningar, 4) välmenande men godtrogna idealister (oftast akademiker), som uppriktigt tror att världsregering är lösningen (professor Quigley var en sådan tills han kom till insikt). Några få, verkliga nyckelpersoner agerar i flera kategorier (t.ex. George Bush: 1, 2 och 3).

Bill Clintons karriär är mycket belysande. I slutet av 1960-talet studerade han historia och statskunskap vid universitetet i Georgetown. Hans lärare i nutidshistoria var den tidigare nämnde professor Quigley. Quigleys föreläsningar om maktens hemliga nätverk, som han ägnat 20 års forskning, måste ha fascinerat Clinton. Det var detta nätverk han måste komma in i, om han ville nå maktens högsta tinnar. Troligen var det Quigley som hjälpte unge Clinton att få ett Rhodesstipendium vid Oxford-universitetet. Runda bordets grundare Cecil Rhodes hade nämligen avsatt en del av sin enorma förmögenhet till stipendier för unga begåvade män (numera även kvinnor), som på detta sätt vill bli införda i den nya världsordningens "tänkande". Till Bilderberggruppens möte i maj 1991 i tyska Baden-Baden var en amerikansk guvernör inbjuden. Utanför sin hemstat Arkansas var han praktiskt taget okänd. Knappt två månader senare var han utsedd till demokraternas presidentkandidat och ytterligare sexton månader senare var han USAs president: William Jefferson Clinton. Undra sedan på att den nytillträdde presidenten i tidskriften Newsweek i mars 1993 berättade att professor Quigley var den människa som betytt mest för att forma hans politiska världsbild.

 

RIIA

RIIAs tre presidenter är numera lord Carrington, f.d. konservativ minister (däribland utrikesminister), f d generalsekreterare för NATO, medlem av Trilaterala kommissionen och sedan 1991 ordförande för Bilderberggruppen; lord Callaghan of Cardiff; tidigare premiärminister (labour) och utrikesminister, bilderbergare; och lord (Roy) Jenkins of Hillhead, medlem och en av grundarna av Trilaterala kommissionen, tidigare finansminister (labour). Socialdemokraten lord Jenkins har varit president för Europeiska kommissionen och är liksom den konservative förre premiärministern Edward Heath (bilderbergare och trilateralist även han) en lidelsefull anhängare av Europeiska unionen. RIIAs ordförande är förre (konservative) parlamentsledamoten Christopher Tugendhat, styresman för Ditchley-stiftelsen, som enligt många forskare är en täckorganisation för den nya världsordningen. Lord Tugendhat betecknar Europeiska unionen som "den mest hoppingivande och välgörande politiska utveckling som genomförts i denna del av världen i detta århundrade ... det är ett djärvt och ädelt företag, som jag är stolt över att kunna tjäna". Institutet nämner "presidenter och premiärministrar för Förenade kungariket och andra samväldesländer" som sina "hederspresidenter". Presidenter, premiärministrar och politisk elit från hela världen talar vid Institutet, ofta i skydd av den hemlighet som "Chatham House-regeln" ger dem. Denna regel lyder:

"När ett möte eller en del därav hålls enligt Chatham House-regeln, får deltagarna fritt använda den information de fått men inte röja vare sig talarnas eller de övriga deltagarnas identitet eller tillhörighet, ej heller yppa att informationen erhållits under ett möte vid Institutet. "

Institutet är ytterst hemlighetsfullt och lämnar inte ut några namn på individer som är medlemmar. För att bli medlem måste man föreslås av två medlemmar, som väl känner kandidaten, men inte ens då är det säkert att denne godkänns i urvalsproceduren. Institutet finansieras idag, liksom från starten, av stora globala bolag och banker. Dess "energi- och miljöprogram" betalas av stora oljebolag, kol- och elproducenter och atomenergimyndigheten. Viktigare bolag, som är medlemmar av RIIA, är Morgan Guaranty Trust Company of New York (J. P Morgan), S. G. Warburg Group plc (innan det togs över), Barings plc (före dess gåtfulla storkrasch), brittiska utrikes- och samväldesministeriet, försvarsministeriet, Förenta staternas ambassad, Rio Tinto Zinc Corporation (Rothschild), Anglo-American Corporation of South Africa, British Petroleum, Shell International, Bank of England, Barclays Bank, Lloyds Bank, National Westminster Bank, Lazard Brothers, TSB Group, Abbey National, Midland Montagu, Coopers and Lybrand, Unilever, British American Tobacco Industries, British Aerospace, tidskriften Economist, Gerard Atkins & Co Ltd, John Swire and Sons Ltd, och Ente Nazionale Idrocarburi (ENI).

Övriga medlemsorganisationer utgör en lång lista på världens ledande företag, massmedier och opinionsskapare. Engelska statskyrkan finns med, liksom Afrikanska nationalkongressen (ANC) och Amnesty International. Medieorganisationer som stöder RIIA är bland andra ABC News International Inc, CBS News, NBC News Worldwide Inc, brittiska Channel Four TV och Independent Television News (ITN), Fuji Television, tidskrifter och dagstidningar som Spiegel, European, Financial Times, Guardian, Independent och Independent on Sunday, Observer, Daily Telegraph, Times, Scotsman, Yorkshire Post, Reuters (den internationella telegrambyrån), New York Times, Washington Post, Wall Street Journal, Reader's Digest (Det Bästa) och BBC World Service, BBC Monitoring Service och BBC Radio. Undra sedan på att massmedierna aldrig nämner något om RIIA och dess oerhörda inflytande.

Brittiska labourpartiets internationella avdelning är organisationsmedlem liksom brittiska landsorganisationen Trades Union Congress (TUC). Detsamma gäller många andra företag och sammanslutningar såsom Chase Manhattan Bank (den efterkrigstida fusionen av Rockefellers Chase Bank och Rothschilds och Warburgs Bank of Manhattan), Morgan- och Warburgföretag och -sammanslagningar, N. M. Rothschild and Sons Ltd, J. Henry Schröder, Ford Motor Company och Hambros Bank Ltd.

Skapandet av ett Europas Förenta stater under central kontroll är ett betydande steg på vägen mot den nya världsordningens mål. Därför stöds RIIA också av Kommissionen för de europeiska gemenskaperna, Europaparlamentets brittiska kontor, European Policy Advisors (UK) Ltd, Europeiska runda bordet för industriidkare (där Pehr G. Gyllenhammar var ordförande) samt Europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken ledd av frimuraren Jacques Attali (se NEXUS Nya Tider, nr 2,1998).

Institutet fungerar som elitens privata forum för utbredning av dess ideer om den nya världsordningen. Utvalda personer, som har inflytande inom medierna, politiken, utbildningsvärlden och näringslivet, får åhöra föreläsningar, som ska påverka dem i önskad riktning. RIIA är i själva verket en lobbyorganisation för den nya världsordningen och ett medel (utanför det "officiella" regeringsmaskineriet), med vilket avtal kan träffas och händelser ordnas utan allmänhetens eller folkvalda församlingars vetskap.

 

CFR (UTRIKESPOLITISKA RÅDET)

CFR är Kungliga institutets amerikanska motsvarighet. Den enda viktiga skillnaden dem emellan är att CFRs medlemsmatrikel är allmänt tillgänglig och att en del medlemmar blivit så bekymrade över vad de fått se och höra att de talat ut mot organisationen, inte många men några. De flesta av de "hemligheter", som kommit fram i Storbritannien, är sådana man avsiktligt läckt för att undergräva en politiker, person eller grupp. Denna allmänna regel gäller också i USA, men i de brittiska maktkretsarna har man haft längre tid på sig att fullända metoderna för tätning av läckor. Sedan CFR grundades 1921 har varenda amerikansk president utom Ronald Reagan varit medlem. Men så var också Reagan president endast till namnet. Vicepresidenten, CFR-medlemmen George Bush, skötte ämbetet åt honom.

CFR dirigerar Förenta staternas politik, vilken parti som officiellt än sitter vid makten. I en artikel i septembernumret 1992 av tidskriften New American påpekade Robert W. Lee att sedan CFR grundades år 1921, har åtminstone 14 av 18 amerikanska utrikesministrar varit CFRare, däribland Lawrence Eagleburger, som var utrikesminister då artikeln trycktes. Den nuvarande utrikesministern Madeleine Albright är medlem inte bara i CFR utan även i Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen.

De senaste åtta cheferna för CIA, George Bush inräknad, hade varit medlemmar av CFR, och under det senaste fyrtiotalet år har följande demokratiska och republikanska president- eller vicepresidentkandidater varit (eller blivit) CFRare: Dwight D. Eisenhower, Adlai Stevenson, John F. Kennedy, Henry Cabot Lodge, Richard Nixon, Hubert Humphrey, Edmund Muskie, George McGovern, Jimmy Carter, Walter Mondale, Gerald Ford, Nelson Rockefeller, George Bush, Michael Dukakis, Geraldine Ferraro och Bill Clinton.

 

CFR OCH FN:S TILLKOMST

Det var Utrikespolitiska rådet, som skapade Förenta nationerna (efterträdaren till Nationernas förbund). FN-stadgan antogs officiellt av representanter för femtio nationer vid ett möte i San Francisco den 26 juni 1945. Men detta var endast den för allmänheten synliga höjdpunkten i ett fixande, som i flera år pågått bakom kulisserna under CFRs ledning. I sin bok The Shadows of Power: The Council on Foreign Relations and the American Decline, som utkom 1988, avslöjade James Perloff bakgrunden till FNs tillkomst:

"7 januari 1943 bildade utrikesminister Cordell Hull en styrkommitté bestående av honom själv, Leo Pasvolsky, Isaiah Bowman, Sumner Welles, Norman Davis och Morton Taylor. Med undantag av Hull själv tillhörde alla dessa män CFR. Denna grupp av män, som senare blev känd som den informella planeringsgruppen, utformade det ursprungliga förslaget till Förenta nationerna. Det var Bowman - en av CFRs grundare och medlem i överste Houses gamla 'Inquiry' - som först lade fram idén. De kallade in tre advokater, alla CFRare, som avgjorde att den var författningsenlig. Sedan dryftade de den med Franklin D. Roosevelt den 15 juni 1944. Presidenten godkände planen och kungjorde den för allmänheten samma dag."

USA-delegationen vid den sammankomst där FN grundades var som ett CFR i miniatyr. Däri ingick Isaiah Bowman, Hamilton Fish Armstrong, Sumner Welles, Norman H. Davis, James T Shotwell och Leo Pasvolsky. De var alla medlemmar av CFR. Allt som allt ingick 74 CFR-medlemmar i delegationen. Detta var det redskap varmed Förenta nationerna manipulerades fram.

I sammanhanget bör nämnas att president Franklin D. Roosevelt var frimurare av 32:a graden. Vicepresident Harry S. Truman, som tog över presidentskapet år 1945 efter Roosevelts död, var frimurare av 33:e graden. I juni 1941, dagarna efter Tysklands anfall på Sovjetunionen, fällde vicepresident Truman följande minnesvärda ord, som är mycket avslöjande om det strategiska tänkande som ligger bakom arbetet på den nya världsordningen och om illuminaternas värdering av människoliv: "Om vi ser att Tyskland håller på att vinna, bör vi hjälpa Ryssland och om Ryssland håller på att vinna, bör vi hjälpa Tyskland, för att på så sätt låta dem döda så många som möjligt. " (Citerat av prof. Noam Chomsky i hans bok Man kan inte mörda historien, Göteborg 1995, sidan 503.)

USAs delegation vid konferensen i San Francisco räknade också John J. McCloy, CFRs ordförande åren 1953-70, ordförande för Fordstiftelsen och styrelseordförande i Rockefellers Chase Manhattan Bank samt vän och rådgivare till nio presidenter från Roosevelt till Reagan. John Foster Dulles, som var med om att grunda CFR, stödde Hitler och var USAs utrikesminister 1953-59. John J. McCloy var finansrådgivare åt Benito Mussolinis fascistiska regering, och han spelade en viktig roll för Nazitysklands framväxt genom sitt inflytande över Harrimans och Bushs bank, som finansierade Hitler. På inbjudan av Rudolf Hess och Hermann Göring satt McCloy i Hitlers egen loge under 1936 års olympiska spel i Berlin. McCloy blev senare medlem av Bilderberggruppens styrkommitté, den samling av 39 (13+13+13) män som styr Bilderberggruppen.

FN skvallrar om sitt ursprung också genom sitt emblem, som erbjuder flera exempel på frimurarsymbolik och -talmystik. Två kvistar med vardera 13 blad flankerar en världskarta som är genomkorsad av ett grad-nät, så att 33 fält bildas. Det internationella frimureriet har 33 grader.

 

EUROPEISKA UNIONEN

Planen att upplösa alla Europas nationer och ersätta dem med en enda kontinentstat går minst 700 år tillbaka i tiden. Detta var ett av tempelriddarnas mål. Medlet var att slå under sig penninghandeln och bankväsendet i hela Europa och så göra nationerna beroende av tempelriddarnas övernationella makt. Tempelriddarna byggde upp sin penningmakt under två hundra år, men misslyckades skändligen med sina planer. Påven Clemens V och Frankrikes kung Filip den sköne gjorde gemensam sak mot tempelriddarna, och år 1314 avrättades deras ledare Jacques de Molay jämte ett stort antal riddare. Många överlevande tempelriddare flydde till Skottland, där de omgrupperade under ett nytt namn, frimureriets skotska rit. Frimureriets skotska rit har idag många medlemmar på höga maktställningar i världen, icke minst i USA och Storbritannien. Detta frimureri kännetecknas bland annat av de 33 invigningsgraderna. Bland amerikanska presidenter, som innehaft 33:e graden i skotska riten, kan nämnas Harry S. Truman, George Bush och William Clinton. Clinton blev frimurare redan som gosse (Jacques Molay's Order for Boys). Hans styvfar Wo Vaught har 32:a graden.

Som EUs skapare på 1900-talet framstår tre män: Jean Monnet, greve Richard N. Coudenhove-Kalergi och Joseph Retinger. Retinger (33:e gradens frimurare) grundade en organisation, som hette Europarörelsen och skulle driva propaganda om centralt styre av Europa. Monnet var född i Frankrike men flyttade till Kanada år 1910, vid drygt 20 års ålder. Där gick han in i den internationella storbanken Lazares Frères. Han blev, liksom senare Retinger, betrodd hos presidenter och premiärministrar och fick mycket vinstgivande internationella handelskontrakt under första världskriget. Efter kriget blev han ledamot av de allierades högsta ekonomiska råd och blev rådgivare åt gruppen omkring lord Milner och överste House. Det var denna grupp, som förberedde Versaillesfördraget och skapandet av Nationernas förbund. År 1919 utnämndes han till vice generalsekreterare för NF. Åter igen ser vi hur allt sker inom en mycket liten krets män. År 1925 flyttade han tillbaka till Amerika och blev vice ordförande i styrelsen för ett bolag som ägdes av Bank of America. Monnet är mest känd för den plan för skapandet av den europeiska superstaten som bär hans namn. Monnetplanen innebär att nationernas suveränitet undergrävs gradvis med ekonomiska och finansiella medel. Han förstod att Europas folk aldrig frivilligt skulle överge sina nationella identiteter. Därför fick man tillgripa det som brukar kallas de små stegens tyranni – eller rättare sagt: med de små stegen mot tyranniet. Först kol- och stålunionen med sex medlemsländer (1952), sedan europeiska ekononomiska gemenskapen EEC (1957), presenterat såsom enbart en ekonomisk sammanslutning av suveräna nationer. Sedan stryks ordet ekonomiska ur benämningen och från 1970-talet har vi Europeiska gemenskapen (EG). Sedan Maastrichtfördraget 1992, som förvandlade "gemenskapen" till "unionen", EG blev EU. Så planen att ställa hela unionen under en enda centralbank, ECB, en plan som förverkligades den 1 maj 1998, exakt 222 år efter illuminatordens grundande 1 maj 1776 (222 är tredjedelen av 666 och 666 är tredjedelen av 1998 - knappast tillfälligheter, frimurarna är mycket svaga för talmagi). Tempelriddarnas gamla plan att bankvägen skapa den europeiska superstaten är på väg att förverkligas.

Frimuraren greve Coudenhove-Kalergi förberedde allt detta med den rörelse han grundade, Pan-Europa-rörelsen. Om detta skrev han i Wiens frimurartidning redan på 1920-talet, och det finns ett brev från 1925 där stormästaren för storlogen i Wien dr Richard Schlesinger uppmanar alla Europas frimurare att stödja broder Coudenhove-Kalergis rörelse (brevet finns avtryckt på s. 334 i Jüri Linas bok Under Skorpionens tecken (andra uppl., Stockholm 1999).

I sin självbiografi berättar Coudenhove-Kalergi hur frimurarbankirer redan 1924 stödde hans rörelse:

"I början av 1924 fick vi ett telefonsamtal från baron Louis de Rothschild. En vän till honom, Max Warburg i Hamburg, hade läst min bok och ville lära känna oss. Till min stora förvåning erbjöd sig Warburg på stående fot att skänka oss 60 000 guldmark för att finansiera rörelsen de första tre åren... Max Warburg, som var en av de mest distingerade och klokaste män jag någonsin kommit i kontakt med, hade till princip att finansiera dessa rörelser. Han förblev uppriktigt intresserad av Pan-Europa-rörelsen i hela sitt liv. Max Warburg arrangerade sin resa 1925 till Förenta staterna så, att han kunde presentera mig för Paul Warburg och Bernard Baruch. "

På tal om "att finansiera dessa rörelser" finns anledning att återkomma till dessa män. I del 2 av denna artikelserie skall vi se vilka som finansierade de s.k. ryska revolutionerna 1917, ett gigantiskt "socialt experiment", som till sist skulle kosta 62 miljoner ryssar, ukrainare, kaukasier, balter etc. livet. Det var ingen revolution av det ryska folket. Det var en kupp mot det ryska folket, en kupp som finansierades och leddes av bankirer i New York, London, Berlin och Stockholm. Rysslands historia under 1900-talet erbjuder ett enda oavbrutet exempel på hur den nya världsordningen brödraskap systematiskt bryter ner en nation som gör motstånd mot dess planer. Den som tror att brödraskapets olika projekt, som exempelvis EEC-EG-EU är "fredsprojekt", förväxlar mål och medel. Målet är centralisering av all makt på planeten. Medlet är ibland fred, men när det gynnar planerna bättre är medlet revolutioner och krig. Det sista kvarvarande argumentet för EU - att organisationen är ett fredsprojekt - föll slutgiltigt i mars 1999, då de mäktigaste av EUs medlemsländer utan krigsförklaring och i strid med vedertagen internationell rätt anföll Jugoslavien, en suverän stat som inte utsatt något EU-land för aggression.

Ett av syftena med fjärde balkankriget från mars till juni 1999 var att driva fram bildandet av en Europa-armé enligt principen "funktionen skapar organet". Detta försökte Monnet och hans sammansvurna genomföra redan år 1952. De krävde att nationerna avrustade och en enda "gemensam" krigsmakt skapades. Representanter för kol- och stålunionens sex medlemsländer undertecknade avtalet, men det kom inte till utförande, då Frankrikes parlament avvisade det. Kom detta ihåg: målet är inte fred, målet är makt, och ibland är medlet fred, ibland krig.

 

TRILATERALA KOMMISSIONEN (TC)

Den 23 och 24 juli 1972 var 17 män samlade på megabankiren David Rockefellers gods vid Tarrytown i delstaten New York för enskilda överläggningar. Dessa resulterade i bildandet av en ny organisation för främjandet av den nya världsordningen, Trilaterala Kommissionen. Namnet kommer av det latinska ordet för "tresidig" och syftar på de tre polerna i den industrialiserade världens ekonomi – Nordamerika, Västeuropa och Japan. Organisationen var hemlig fram till våren 1973. Kommissionen kallar till medlemmar ett drygt hundratal individer från vart och ett av de tre områdena. Redan detta urval är avslöjande för hur man ser på världen. Som om något annat än ökade motsättningar och konflikter kan bli resultatet, när större delen av mänskligheten är utestängd: Östeuropa, så gott som hela Asien, hela Afrika och Latinamerika. En permanent uppdelning av världen i en liten industrialiserad del och resten som skall fungera som råvaruleverantör. Den kommande världsordningens finansiella struktur vill man se ännu mer segregerad. Man tänker sig fem-sex "kärnländer" (förebilden till det ursprungliga EG) med hela den övriga världen passivt undergiven.

De 17 män som i juli 1972 grundade TC är numera alla identifierade (grundarmedlemmen George Franklin Jr berättade om detta i en tidningsintervju). En av de viktigaste deltagarna var dr Zbigniew Brzezinski, som då var professor vid Columbia University men som Rockefeller utnämnde till direktör för den nya kommissionen. Rocky hade blivit förtjust i Zbig efter att ha läst dennes bok Between Two Ages: America's Role in the Technetronic Era (1970). I denna bok ser Brzezinski fram mot en kommande värld, där nationerna utplånats och vi alla förenats i en enda världsstat. Denna styrs naturligtvis av de superrika, som håller alla oss andra i schack med elektroniska och andra futuristiska medel. Andra exempel på Brzezinskis "fina ideer" kan du läsa om i artikeln om HAARP i NEXUS Nya Tider, nr 1 1999.

Redan 1973 satte sig TC målet att snarast möjligt sätta en av de egna medlemmarna som president i Vita huset. Det uppnådde man redan 1976, då Jimmy Carter blev vald till USAs president. Det är inte rätt uttryckt att Carters regering ("administration" på amerikanska) stod under inflytande av TC. Den var Trilaterala kommissionen. Alla viktiga poster i den besattes med trilateralister. Den ledande trilateralisten, dr Brzezinski blev Carters rådgivare i nationella säkerhetsfrågor, liksom Kissinger hade varit åt president Nixon (Kissinger var för övrigt med på mötet i juli 1972).

Sedan Carter har alla amerikanska presidenter varit trilateralister utom outsidern Reagan, som fick finna sig i att ta trilateralisten Bush (som han personligen avskydde - Bush hade offentligt förolämpat Reagan) till vicepresident för att alls bli vald. Givetvis var både president William Clinton och vicepresident Gore trilateralister när de tillträdde 1993. Utrikesminister Madeleine Albright, är trilateralist, liksom försvarsminister William Cohen (var det redan som senator på 80-talet).

Trilaterala kommissionen är öppnare än Bilderberggruppen, vilket gör den lättare att genomskåda. Bland annat ger den ut en serie utredande skrifter, där den närmare förklarar sina syften. TCs åsikt om hur världen borde styras (av TC själv) är en egen ideologi, som kan kallas trilateralism. TCs skrift The Crisis of Democracy (Demokratins kris, som författare står Crozier, Huntington och Watanuki) hävdar vissa nyckelideer: det demokratiska politiska systemet har inte längre någon mening; ideerna om jämlikhet och individens rätt innebär problem för maktutövningen; medierna är inte tillräckligt lydiga mot makteliten; centralregeringens auktoritet och makt måste stärkas. Här kommer några direkta citat ur denna avslöjande skrift:

"Medierna har sålunda blivit en självständig kraft. Vi bevittnar nu en avgörande förändring hos yrkeskåren. Det vill säga, medierna tenderar att reglera sig själva på sådant sätt att de motsätter sig påtryckningar från finans- och statsintressena. " (The Crisis of Democracy, s. 35)

Vidare: "Något liknande verkar nu behövas i avseende på medierna... det finns också ett behov av att tillförsäkra staten rätten och förmågan att undanhålla information vid källan." (s. 82). Författarna hävdar sedan vidare att om journalisterna inte anpassar sig till dessa nya, mer inskränkta ramar, så "kan alternativet mycket väl bli statlig reglering."

Fram till för några år sedan var Peter Wallenberg den ende svenske trilateralisten. Efter det möte som TCs europasektion höll 6-8 november förra året i Stockholm är bilden en annan. Följande svenska trilateralister är kända: Carl Bildt, Carl-Johan Åberg, Erik Belfrage, Björn Svedberg med flera. En fullständigare förteckning ger jag i min artikel "Trilaterala kommissionen i Sverige", NEXUS Nya Tider, nr 1, 1999.

TC har särskilt drivit projekt för att avveckla den nationella självständigheten ifråga om ekonomi, försvar, livsmedelsförsörjning och energi till förmån för övernationella organisationer, sådant som brukar kallas internationalisering eller globalisering. Med "åtstramning" som förevändning har kommissionen bemödat sig om att undergräva nationstaternas förmåga till social omsorg, näringspolitik och försvar. TC lanserade tidigt det samlande begreppet "kontrollerat ekonomiskt sönderfall" för detta. TC uttalar sig konsekvent för mer reglering av nationella, demokratiskt styrda samhällsinstitutioner och mindre eller obefintlig reglering av de transnationella storbolagen. Det övergripande målet för all denna strävan är världsstaten. Det är svårt att se att detta tillgodoser några andra intressen än ett antal superrika familjers.

Ändock: det går inte allt väl i händer för TC. MAI (NEXUS Nya Tider, nr 1 1998 och nr 1 1999) havererade, främst tack vare det massiva motståndet från engagerade vanliga medborgare. Det finns en möjlighet att Europeiska centralbanken och euron blir ett fiasko, som leder till EUs upplösning. Hoppas kan man alltid... Själve Zbigniew Brzezinski misströstade en gång:

"Jag hyser inga illusioner om att världsregeringen framträder i vår livstid... Vi kan inte övergå till världsregering i ett enda snabbt steg... Förutsättningen för en slutgiltig och äkta globalisering är en fortskridande regionalisering, ty därigenom går vi mot större, stabilare, mer samarbetande enheter. "

Med "regionalisering" menar Brzezinski här inte detsamma som det som för närvarande är på modet inom EU: splittring av nationstaterna i mindre enheter – "regionernas Europa" – enligt det klassiska receptet "söndra och härska", utan bildandet av kontinentomspännande block såsom EU, NAFTA för Nord- och Sydamerika och APEC för Stillahavsregionen.

Denna plan och process, som Brzezinski beskrev, var tydligen känd för Sovjetunionens grymme diktator Josef Stalin, eftersom han skrev följande:

"Dela upp världen i en grupp regioner såsom ett övergångsstadium på vägen till världsregering. Folken kommer att visa sig mer beredda att uppge sin nationella lojalitet till förmån för en obestämd regional lojalitet än för en världsmyndighet. Senare kan regionerna slås samman att bilda en enda världsdiktatur. " (J. Stalin, Marxismen och den nationella frågan, 1942)

 

ATT TÄNKA KLART OM DEN NYA VÄRLDSORDNINGEN

Det finns många hinder mot att tänka klart om den nya världsordningen. En del människor reagerar spontant med "Sånt där tror jag inte på. Det där är bara konspirationsteorier." Som om världen rättade sig efter vad vi tror. Vi behöver förstå att vi måste gå från konspirationsteorier till konspirationsfakta. Man kan i och för sig ifrågasätta om "konspiration" är rätta ordet. Så många öppna, icke hemlighållna fakta finns tillgängliga, så många medgivanden har gjorts av maktspelarna själva, så många exempel på hur de ledande massmedierna mörklagt omfattande brottslighet i samband med nya världsordningen finns dokumenterade, att det inte längre går att avfärda detta skeende med ytliga och okunniga floskler. Här följer endast ett litet exempel på "konspirationen i öppen dag".

I september 1995 stod den kommunistiske ex-diktatorn Gorbatjov och hans stiftelse som värdar för ett världsforum i San Francisco. Detta forum skulle främja en ny världsordning och ett råd av "visa män" som skulle lösa världsproblemen. Gorbatjov-stiftelsens chef Jim Garrison yttrade i San Francisco Weekly 31 maj-6 juni 1995 att det yttersta syftet med mötet var att forma "nästa skede i den mänskliga utvecklingen... under de kommande tjugo till trettio åren kommer vi till sist att få en världsregering. Det är ofrånkomligt."

Vad det handlar om ifråga om dem som förnekar fakta om nya världsordningen är psykologiska försvarsmekanismer (vill inte att världen skall vara sådan), ideologiskt betingad förblindelse (avvisar fakta som inte kan passas in i en enkelspårig marxistisk eller lika enkelspårig liberal världsbild) och opportunistiskt tänkande (vill inte tänka i banor som kan skada karriären), vilket allt är raka motsatsen till ärligt sanningssökande och rättsinne.

Wilhelm von Humboldt iakttog att vetenskapliga revolutioner vanligen går igenom tre stadier. Först förnekar auktoriteterna det revolutionerande nya. Sedan erkänner man dess verklighet men frånkänner det all betydelse. Slutligen erkänner man dess stora betydelse men hävdar "det där har vi alltid vetat". Beträffande insikten om nya världsordningen kan detta modifieras så: Många är på väg in i andra stadiet: "Jovisst, Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen existerar, men de är bara oförargliga diskussionsklubbar." När ytterligare fakta trängt igenom, tvingas man erkänna de globala elitorganisationernas oerhörda makt, men hos dem som har mycket att förlora träder det opportunistiska tänkandet in och avgör att den nya världsordningen med dess allt häftigare globalisering av allt mänskligt samhälle är något mycket positivt. De som inte har så mycket att förlora, kan kosta på sig att se klarare på saken. Och dessa är de flesta människor och en allt större del av medborgarna i takt med att medelklassen sjunker ner till underklass och den tidigare underklassen blir en verklig fattigklass.

Det gäller att klart inse detta: den nya världsordningens maktspelare vill inte vårt bästa, de flesta människors bästa. De är intresserade av makt och pengar. De vill omge sig med ett tunt skikt av högt kvalificerade medarbetare. I takt med den allt snabbare automatiseringen blir det skiktet tunnare och antalet "överflödiga människor" allt större. Maktspelarna ser oss som "onödiga ätare", som helst borde elimineras. Som Henry Kissinger sade en gång på tal om framtidens värld: "Det blir inte så många kvar, men de får det mycket bra."

Den nya världsordningen är en komplott mot mänskligheten, mot alla sant mänskliga värden. Fakta om denna kan vi ta emot på två sätt. Vi kan sjunka ner i modlöshet, vilket är exakt vad makten vill. Vi kan ännu mer bestämt och beslutsamt stå upp för sanning och rätt, frihet och medmänsklighet. Vi skapar vår verklighet, om vi vill. Vi är många, nya världsordningens herrar och tjänare är få. Vi har tillsammans enorma resurser till kreativitet, lösningar på problem, möjligheter som vi i vår undervärdering av oss själva inte prövar. Res dig upp från knästående, känn i ditt hjärta att du är en odödlig själ, hävda din gudomliga rätt till frihet och människovärde! Mot en sådan anda hos en växande massa förmår den nya världsordningen absolut ingenting.

 

I nästa nummer går vi vidare med information om hur den nya världsordningens hantlangare vållar krig och revolutioner. Denna artikel har sammanställts av information som hämtats främst ur följande böcker: David Icke, ...och sanningen ska göra er fria (1998) Gurudas, Treason: The New World Order (1996) Antony Sutton: Trilaterals over America (1995) Jüri Lina, Under Skorpionens Tecken (2:a upplagan 1999).

 

Copyright © by Lars Adelskogh 1999.

 

Först publicerad i NEXUS Nya Tider nr 5 1999.

 

Utlagd på internet den 14 februari 2007.

Senast ändrad den 6 mars 2008.