DEN
OHELIGA
TRIANGELN

OM SAMARBETET MELLAN MAFFIAN, FRIMURERIET
OCH EUs CENTRALA INSTITUTIONER

av Lars Adelskogh

    Den organiserade brottsligheten representerar en oerhörd makt i Europa. Att se denna makt som enbart ekonomisk är förlegat. När den ekonomiska makten blir tillräckligt stor, övergår den till att bli även politisk. Går det att köpa ett fotbollslag, så går det att köpa även en regering. Den enda skillnaden ligger i priset – förutsatt att medborgarna fortsätter att låta sig föras bakom ljuset av korrumperade politiker.

    I sin bok The Octopus – Europe in the Grip of Organised Crime, London 1995, undersöker Brian Freemantle hur långt den organiserade brottsligheten kommit i sina målmedvetna ansträngningar att ta över allt mer av makten inom EU, inte bara i medlemsländernas näringsliv och politik utan även i EUs centrala institutioner, såsom parlamentet och kommissionen. Det ska framhållas att Freemantle inte är ute efter att svartmåla EU. Tvärtom är han en ivrig förespråkare av ett federalt Europa. Men han är tydligt skakad av vad han fick se och höra under sin 18 månaders undersökande resa inom unionen. Följande artikel bygger till stor del på uppgifter jag hämtat ur Freemantles bok, därtill andra källor.
    Freemantle betonar att hans redogörelse inte bygger på samtal med en eller annan konspirationsteoretiker, som saknar egen djupare erfarenhet av EU centralt. Hans sagesmän är sex nuvarande och tidigare EU-parlamentariker och därtill ett icke angivet antal tjänstemän, de senare anonyma. Alla hade arbetat i någon central EU-institution i åtminstone fyra år.
    Den brittiske experten på internationell brottslighet Brian Saltmarsh uppskattade redan 1994 att den sammanlagda vinsten av olaglig narkotikahandel i världen uppgår till motsvarande 5000 miljarder kr. En mycket försiktig uppskattning är att 1300 miljarder kr av dessa vinster görs inom Europa. Den verkliga siffran är troligen betydligt större. Inkomsterna av olaglig vapenhandel är inte mindre; vissa experter anser dem ännu större. Sådana enorma vinster för den internationella organiserade brottsligheten gör det möjligt att "köpa" många ledande politiker och tjänstemän och därmed hela länder. Italien är ett exempel inom EU. Några av de nya republiker, som uppstod efter Sovjetimperiets fall, står också på tur.
    Brottsexperten Pieter Stoffelen, som också är ledamot av EU-parlamentet, anser att den organiserade brottsligheten nu är nära att överväldiga Europas desorganiserade rättssystem. Stoffelen har fyra gånger blivit hotad till livet men envisas med att röra sig utan livvakt. Han ansåg år 1995 att det fanns högst två år kvar att vinna kriget mot de olika maffiorna. Därefter skulle de redan ha blivit för mäktiga. John Ferry generalsekreterare för Irlands polisfack, och den franske kriminologen dr Xavier Raufer delar denna bedömning. Också den nederländske kriminologen dr Jan van Dijk, som är rådgivare åt sitt lands justitieministerium, anser att brottsligheten är så välorganiserad och internationellt finansierad att EU har en begränsad tid på sig att besegra den.
    Ett tema, som Freemantles experter och sagesmän ständigt återkommer till, är att den organiserade brottsligheten döljs och beskyddas genom en särskild kontinental variant av frimureri, som kallas Grand Orient. Freemantle uppger att det var mycket svårt för honom att komma till tals med officiella personer inom EUs centrala förvaltning ifråga om de förbindelser av ömsesidigt beskydd, som finns mellan maffian, Europas frimureri och den icke-folkvalda EU-kommissionen i Bryssel. EU-parlamentarikerna Leoluca Orlando, John Tomlinson, Terry Wynn och Peter Price var däremot öppenhjärtiga om detta problem, liksom talesmannen för frimureriets Förenade storloge i England John Hamill.
    Leoluca Orlando, borgmästare i Palermo, ledamot av EU-parlamentet och grundare av Italiens antimaffiaparti La Rete, var den förste som öppet vågade tala om sambanden mellan frimureriet och narkotika- och vapenmaffian. Numera måste han och hans familj leva ständigt omgivna av ett 15-tal beväpnade livvakter. Orlando säger: "Den nya gränsen, den nya skiljelinjen i världen, markeras inte längre av kampen mellan kapitalism och kommunism, utan av kampen mellan lagligheten och brottsligheten. Problemet är: kommer regeringarna i framtidens värld att vara lagliga eller olagliga?"
    Orlando hävdar att den organiserade brottsligheten – i Italien de traditionella maffiagrupperna – får sin styrka av samarbetet med frimureriet: "Tänk aldrig på maffia och frimureri som skilda åt. Det ena brödraskapet skyddar det andra." Bara i Tyskland inser man hur stort och allvarligt problemet är. Också maffians gamla struktur har förändrats. Det handlar inte längre om en familjs lydnad under en gudfader. Numera och i frimureriets hägn styrs den organiserade brottsligheten inom EU och längre ute i Europa genom kommitteer av yrkesförbrytare.
    Östeuropa är en kraftigt expanderande sektor. Inom ett år efter kommunismens fall hade Italiens Grand Orient grundat två loger i Tjeckien och Slovakien, två i Polen, två i Ungern och en i Ryssland. Samtidigt uppmuntrade "irreguljära" (brittiska Förenade Storlogens förskönande uttryck, läs i stället: kriminella) franska frimurare till att grunda nya loger i de nämnda länderna, plus Rumänien och ex-Jugoslavien.
    Samtliga dessa nya loger blev viktiga sköldar för olika maffiagrupper. Enligt Leoluca Orlando är frimureriet i Östeuropa redan mycket mäktigt, liksom maffian, och de är mycket stora tillsammans. "Investeringarna i Östeuropa är den största penningtvättoperationen i mänsklighetens historia," säger han.
    Maffians begrepp om "inflytande" är något som också frimurare förstår sig på, och de odlar det flitigt. Den ömsesidiga förståelsen gör det lätt att använda frimurarlogerna till diskreta mötesplatser för maffialedare och "allmänt aktade" män från näringslivet, politiken och de offentliga förvaltningen.
    Den franska storlogen av Grand Orient anses vara den aktivaste och mäktigaste. Den förre franske presidenten François Mitterrand var stormästare däri, liksom brodern, flyggeneralen Jacques Mitterrand. Hans föregångare, Valéry Giscard d'Estaing, var inte murarbroder när han inledde sin valkampanj 1974 men övertalades av vänner att bli det, eftersom han annars skulle vara chanslös mot Mitterrand. Han gick också in i Grand Orientlogen Franklin Roosevelt (uppkallad efter den amerikanske presidenten, som var en mycket hög frimurare – 32:a graden). Grand Orient har ett särskilt stort inflytande på den socialistiska sidan. Enligt en uppgift från 1991 (den italienska tidskriften Famiglia Cristiana) fanns det minst fem murarbröder bland EUs dåvarande sju socialistiska utrikesministrar. Den franska storlogen har enligt Freemantles sagesmän mycket inflytelserika medlemmar i EU-kommissionen i Bryssel och i EU-parlamentet i Strasbourg.
    Belgien har aktiva Grand Orientloger med bröder i de högre skikten i Kommissionen, där de kan påverka beslut som fattas av denna icke-folkvalda verkställande myndighet inom EU.
    I Italien blev det kriminella frimureriet ett allmänt insett problem och det politiska samtalsämnet nummer ett, sedan polisen år 1981 sprängt Grand Orientlogen P2. Det avslöjades snart att denna hemliga loge hade aktivt planerat en statskupp. P2 saknade officiellt förbindelse med den lagliga italienska Storlogen, som har 18 000 medlemmar. Senare visade det sig att när P2 grundades (egentligen omorganiserades) 1966, var det på direkt order av italienska Grand Orients stormästare Giordano Gamberini. Detta är ett mönster som tyvärr går igen inom frimureriet: officiellt förnekande, inofficiellt samförstånd. Avslöjandet, att många ledande politiker, domare, polischefer och militärer var medlemmar av P2, ledde till den dåvarande italienska regeringens fall. P2 förklarades olaglig och "upplöstes" – till ingen verkan, eftersom man år 1994 fick förklara den olaglig igen. Det har felaktigt hävdats att P2 hade omkring 950 medlemmar. Men de 953 var endast de som först blev avslöjade. Där återfanns tre ministrar, däribland justitieministern Adolfo Sarti; flera tidigare premiärministrar, däribland kristdemokraten Giulio Andreotti; 43 parlamentsledamöter; 54 högre ämbetsmän; 138 högre officerare, däribland 38 generaler och amiraler (inklusive överbefälhavaren och de två högsta cheferna för underrättelsetjänsten); 19 högre domare och en härskara av advokater, polischefer, ledande bankirer, tidningsutgivare, 58 professorer, ledarna för flera politiska partier. Senare har framkommit att det verkliga antalet bröder uppgick till 2600. Det var ett tvärsnitt av hela den italienska makteliten som i hemlighet konspirerade att olagligt ta makten i landet.

    P2s ledare, stormästaren Licio Gelli, hade varit en hängiven fascist under Mussolini men behändigt gått över till partisanerna i krigets slutskede, varpå han angav många av sina gamla vänner. När hans bluff avslöjades, flydde han till Argentina, där han blev diktatorn Perons rådgivare. Han hade även mycket goda relationer med ledarskapet i USAs republikanska parti och fanns med bland de inbjudna gästerna när Ronald Reagan installerades som president.
    De icke avslöjade bröderna fortsatte verksamheten, grundade nya loger, som arbetar vidare än idag. Bland annat skyddar man terrorister, varav en del var de som låg bakom sprängningen av Uffizi-galleriet i Florens i maj 1993. Dessförinnan skedde andra bombdåd i vilka P2s stormästare Licio Gelli var inblandad. Också den legala Storlogen av Grand Orient var vid det laget grundligt infiltrerad. Dåvarande stormästaren Giuliano di Bernardo gav upp sina försök att rensa ut de kriminella. Han lämnade Grand Orient med orden: "Jag har sett ett monster." Han flyttade från Rom till Milano, där han grundade en ny storloge, utan band med Grand Orient. För medlemskap i denna fordras intyg från domstol att sökanden inte har kriminell bakgrund. di Bernardo samarbetar numera med polismyndigheter, som utreder sambanden mellan frimureriet och maffian.
    Det första avslöjandet att P2 obehindrat fortsatte sin verksamhet kom 1993. Dr Agostino Cordova, allmän åklagare och en av Italiens främsta maffiaexperter, ville utreda om svinuppfödare i Calabrien hade lurat EU-kommissionen på bidrag. Så snart han kommit på att P2s stormästare Gelli var inblandad, blev hans utredning stoppad genom direkt ingripande från justitiedepartementet. Justitieministern socialisten Claudio Martelli såg också till att stoppa Cordovas väntade utnämning till chefåklagare vid Italiens antimaffiakommission. Dr Cordova protesterade offentligt till antimaffiakommissionen och överlämnade till Italiens Juristråd en förteckning över domare, som utnyttjade frimureriet för att skydda organiserad brottslighet. Trots alla hinder han mötte kunde dr Cordova till slut öppet påvisa Gellis samröre med den calabriska maffian, `Ndrangheta. Hans fortsatta utredning avslöjade ett nätverk av kriminella frimurarloger, vilket var större än vad som kom fram i den första P2-skandalen. Som särskilt viktiga centra nämnde han Rom, Milano och Florens. Martelli tvangs senare, efter vittnesmål emot sig, att avgå från ministerposten och även lämna sitt parti.
    Visst finns det också frimurare, som är hederliga och goda medborgare. di Bernardo är ett exempel på detta. Låt oss hoppas att de är i majoritet. Men i så fall saknar de oftast mod och kunskaper att tala ut mot den kriminella minoriteten. Dessutom måste man fråga sig, hur det kan vara möjligt att majoriteten medlemmar i en frivillig organisation låter sig styras av en liten klick kriminella. Ingen rättrådig människa går väl frivilligt med i något dylikt eller stannar kvar i det, sedan hon fått veta hur det står till. Svaret på frågan är: Maktmissbruket är möjligt just genom frimureriets odemokratiska struktur. I varje högre grad, som brodern invigs i, får han veta nya hemligheter, som är okända för dem i lägre grader. Endast stormästaren i högsta graden vet allt och kan därför kräva fullständig lydnad av alla de andra bröderna. Lojaliteten och lydnaden förstärks dessutom genom de eder och löften bröderna får avlägga, ibland under hot om groteska dödsstraff för svek eller röjande av hemligheter. En sådan struktur gör det naturligtvis ganska lätt för en kriminell minoritet att operera bakom kulissen av en laglydig men ovetande och naiv majoritet.
    Det moderna frimureriet går tillbaka till 1717, då fyra engelska loger gick samman och bildade det som sedan kom att kallas Förenade Storlogen i London: Det är denna som alltsedan dess godkänner eller bannlyser loger i andra länder. Inom det brittiska frimureriet är religiös eller politisk verksamhet officiellt förbjuden, och det är därför (säger man), som man inte godkänner det kontinentala Grand Orient-frimureriet, som har en direkt kristendomsfientlig hållning och dessutom gärna blandar sig i politik. Så skrev dåvarande stormästaren för franska Grand Orient, Fred Zeller, en bok om hur man skulle vinna ungdomen för socialismens idé. Med "socialismens idé" menade han förmodligen underkastelse under frimureriets makt.
    "Det svenska systemet" av frimureri (som dominerar i de nordiska länderna och i norra Tyskland) avviker från både det brittiska och kontinentala i fråga om organisation och karaktär. Det svenska systemet har färre grader och är utåt kristet. l verkligheten är det ännu mer påverkat av synkretistisk mystik och magi, s.k. kabbalism, än det brittiska, enligt den norske forskaren Sverre Dag Mogstad. Den svenska frimurarorden har officiellt brutit kontakten med Grand Orient. Det skedde emellertid först 1993, enligt den svenske frimuraren Tom Christian Bergroth. En annan källa, likaledes en svensk murarbroder, har emellertid uppgivit att Grand Orient finns i Sverige "sedan mycket länge" och att man först måste ha blivit invigd i det svenska systemet för att bli upptagen i Grand Orients loge i Sverige. Man talar alltså med kluven tunga. Särskilt efter Sveriges EU-inträde torde det vara svårt för det svenska frimureriet att i längden (låtsas) avvisa samarbete med den i Kontinentaleuropa mäktigaste grenen av frimureriet. EU-anpassningen gäller väl också frimurarna? Mina läsare får ta reda på vilka svenskar, som är så diskreta medlemmar av Grand Orient. Sveriges nästa statsminister? Ett studium av redan kända, utländska grandorientare i en persons närhet, som gynnare och hjälpare, kan ge vissa ledtrådar om personens medlemskap. Fråga duger, men förnekanden ska inte tas för kontanta.

    En som envist förnekade sitt medlemskap i P2 var den italienske mångmiljardären och tidigare premiärministern Silvio Berlusconi. Numera vet man att han gick med redan den 26 januari 1978. Hans medlemsnummer blev 1816, utfärdat under koden E.19.78. Han tilldelades cell 17 inom logen. Den som rekommenderade honom för medlemskap var av allt att döma socialistledaren Bettino Craxi. Denne ledde 1983-1987 den regering som skulle "städa upp" Italiens politiska liv och rensa det från maffia-frimureriets fördärvliga inflytande! Också Craxis budgetminister Pietro Longo visade sig vara medlem i P2 (medlemsnummer 2223). Italienarna, intill döden leda vid mafiosi-frimurare, fick därmed bara nya getabockar som republikens trädgårdsmästare.
    En del EU-parlamentariker är bekymrade över att det politiska frimureriet genomsyrar EU på alla nivåer. De EU-parlamentariker som vågat tala om detta säger att frimurarna ofta sätter in sitt skydd till försvar för "bröder", som innehar användbara maktpositioner i EUs permanenta institutioner. Grand-Orient-frimureriet är starkt politiskt inriktat och har mycket stort inflytande. EU-parlamentarikern Tomlinson stöder förslaget att registrera frimurarna inom EUs permanenta institutioner. Förslaget lades fram av den brittiske EU-parlamentarikern Leslie Huckfield (labour). Huckfield har senare berättat att han av franska och belgiska EU-parlamentariker utsattes för starka påtryckningar att inte driva saken vidare. Flera gånger har man i EU-parlamentet motionerat om officiell registrering av alla frimurare inom församlingen; givetvis utan framgång.
    Redan 1985, vid en konferens för EGs socialistpartier i Madrid, framlade den brittiska socialistiska EG-parlamentsgruppen ett förslag om att offentligt registrera alla frimurare verksamma i EGs institutioner. De franska socialisternas ledare Henri Saby och hans italienska kollega Mario Dido lämnade då salen i protest. Det hade då gått bara fyra år sedan P2 sprängdes, och alla goda krafter behövdes för att bekämpa "monstret". Men dessa toppolitiker verkade ha andra preferenser och lojaliteter.
    Samma år, 1985, inlämnade den brittiske EG-parlamentarikern Terence Pitt till EG-parlamentet ett förslag till en resolution om att undersöka den alarmerande utbredningen av frimurarloger och hemliga sällskap inom EG och kontrollera oroväckande uppgifter "enligt vilka högre EG-befattningshavare, däribland ledamöter och tjänstemän i EG-parlamentet, är aktiva frimurare". Denne labourman, som tidigare blivit uppskattad för sitt civilkurage, måste dock ha fått klart för sig att hans initiativ inte bara var utsiktslöst utan också farligt, ty han drog själv tillbaka sitt förslag.
    Brittiska frimurare är sedan 1990 officiellt förbjudna att besöka Tysklands storloge, eftersom denna samarbetar med suspekta italienska och franska loger. Likaså vägrar London numera att erkänna Belgiens Grand Orient. Förenade Storlogens officielle talesman John Hamill säger också rakt ut att icke-erkända loger övar ett stort inflytande i Bryssel och EU-parlamentet: "Grandorientarna har alltid varit mycket politiskt inriktade ... som grupp mer än som individer. De är starkt socialistiska."
    Fallet Henri de Compte är intressant. Från 1979 var han chef för Europaparlamentets kassa- och redovisningsavdelning. Två år senare fann revisorerna att förhållandena vid de Comptes avdelning var "otillfredsställande". Bland annat hade motsvarande 600 000 kr "försvunnit". Alla försök att utreda vart pengarna "försvann" har sedan dess misslyckats. Det hade också förekommit att parlamentets pengar användes i spekulationsaffärer – i en sådan affär hade 400 000 pund sterling olagligen överförts till en bank i London. En parlamentariker, som satt i den budgetkontrollkommitté som utredde denna affär, sade: "Parlamentets pengar användes för att tjäna tusentals pund, som parlamentet inte sanktionerat eller visste något om. Det har ingen betydelse att kapitalbeloppet inte påverkades och till sist blev fullt återställt. Man borde ha väckt åtal. Men så skedde inte. Istället blev det frimureri."
    Henri de Compte förnekade att han skulle vara frimurare. Icke dess mindre gick frimurarna i Europaparlamentet samman i gemensam kamp för honom, både offentligt och privat. Initiativet togs av fransmannen Jean Feldt, generaldirektör för parlamentets administration och medlem av en frimurarloge som är bannlyst av Förenade Storlogen. Efter ett hemligt strejkmöte, där även en annan frimurare och cheftjänsteman i parlamentet talade, gick Feldt öppet ut med strejkhotet. Om det hade satts i verket, skulle parlamentets arbete ha totalt avstannat. Parlamentet föll då till föga och tog tillbaka sitt beslut om disciplinstraff mot de Compte. Senare blev han dock degraderad.
    En annan brittisk före detta EU-parlamentariker, som Freemantle låter vara anonym, anser det upprörande att ingenting görs för att avslöja och stoppa frimureriets stora inflytande inom de centrala EU-institutionerna. Denne man är själv frimurare! Glädjande nog finns det hederliga sådana. Men de vågar mycket sällan framträda offentligt. Samme man berättar också att han sett mycket av maffians närvaro överallt i EUs institutioner, särskilt i Bryssel. Enligt honom finns en kedja som förenar maffiafamiljer i Italien med avläggare till maffian i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg. Det finns en hel del maffianärvaro och -inflytande på den lägsta förvaltningsnivån i Bryssel, D-nivån. "Där har jag själv sett handkyssar – alla tecken på den största respekt för maffian. Jag tror att maffian har ett starkt inflytande på utnämningar: det är möjligt - men förnekas naturligtvis bestämt – eftersom Kommissionen inte är vald och eftersom den bemannas med medborgare från medlemsländerna. Och jag talar inte bara om italienare; andra länder har sina maffior de också." Enligt denne sagesman är B-nivån inom EU-byråkratin starkt infiltrerad av organiserad brottslighet. Detta är den verkställande nivån, där man beviljar bidrag och bistånd. Denne tidigare EU-parlamentariker trodde inte att någon av kornmissionärerna har aktiva förbindelser med maffian, men han var säker på att de visste om dess existens och verksamheter inom kommissionen. Under detta samtal fick Freemantle namnet på en kommissionär, som har starka band med en frimurarloge, som är bannlyst av Förenade Storlogen i London. Men det skulle inte finnas det ömsesidiga skydd och hemlighållande som är så typiskt för frimureriets samarbete med maffian ute i Europa. I EUs centrala institutioner arbetar de två grupperingarna oberoende av varandra, men samtidigt utan friktion. Det handlar om tolerans och samexistens till bådas nytta. "Det är sedan länge etablerat. Det fortsätter att existera liksom man fortsätter att förneka det."

    Största delen av EUs budget går till jordbruksstödet. Det uppskattas att minst 10 procent av EUs totala budget försvinner i korruption och bedrägerier. Det betyder c:a 60 miljarder kr. EUs jordbruksstöd utgår bland annat till tobaksodlare, framför allt i Italien. EUs tobak är emellertid av så låg kvalitet – höga halter av tjära och nikotin – att den inte går att sälja inom EU. Den duger endast till export till U-länder. Sådana finns emellertid numera även i Europa utanför EU. Den undermåliga EU-tobaken måste alltså säljas till vrakpris på världsmarknaden, och det är här skattebetalarna i EUs medlemsländer lojalt får göra sin insats för att hålla tobaksodlarna vid kassa.
    Åren 1988-1991 var den italienske kristdemokraten Antonio Quantraro chef för tobaksavdelningen inom DG6, EU-kommissionens jordbruksstyrelse. Under Quantraros ledning ökade EUs stöd till tobaksodlarna från drygt 7 till drygt 10 miljarder kr per år. Quantraro hade makten inte bara över själva utbetalningarna. Han kunde även efter eget skön ändra bestämmelserna. Det gjorde han också – så att det blev ännu lättare att lura till sig bidrag. Den stora vinnaren blev den organiserade brottsligheten. Odlarländerna behövde inte prestera egentliga underlag. Stora bidragsbelopp betalades ut för tobaksodlingar som inte ens existerade. Samtidigt åtnjöt Quantraro det högsta anseende som en mycket pålitlig man. Han var i sex år sitt partis ordförande i Bryssel. Han var invigd i en belgisk frimurarloge, som inte är godkänd i London och hade under sina 20 år i Bryssel viktiga befattningar i den.
    Liten tuva välter ofta stort lass. Den brittiske EU-parlamentarikern och antinikotinisten Terry Wynn fick av en så kallad slump veta att undermålig EU-tobak dumpades i Albanien med de kraftigaste exportsubsidierna i hela Unionen. Därmed sattes undersökningen igång. Revisionsdomstolen avslöjade sedan i sin rapport att bedrägeriet varit så omfattande att det nästan inte gick att beräkna den totala kostnaden för det. Revisionsdomstolen anklagade också i praktiken EU-kommissionen för att ha sökt hindra Wynns utredning. Tjänstemän vid kommissionen hade också förtalat honom. Men rättvisans kvarnar hade satts igång. Den 5 april 1993 skulle Quantraro förhöras i detalj om sina aktiviteter. Så blev det nu inte. Den 30 mars hoppade, föll, knuffades eller kastades Quantraro ut från ett fönster på sjätte våningen i sitt Bryssel-kontor. Vad hade han kunnat avslöja, om han fått leva vidare? Han hade kunnat bekänna och därmed avslöja maffia-frimureriets nätverk inom EU. Nu blev bara frågorna kvar. Faktum kvarstod emellertid att detta var det största enskilda bedrägeri som någonsin upptäckts i EUs korridorer. EU-parlamentets utredning talar om att Quantraro kunnat utan insyn utifrån samarbeta med en grupp människor, som bildade en kartell genom vilken han i allt väsentligt kontrollerade produktionen av antingen mycket undermålig eller helt obefintlig tobak inom EU. Erfarna bedömare betvivlar möjligheten att en människa ensam kunde organisera ett sådant bedrägeri som sträckte sig genom fem EU-länder. De påpekar också att jordbruket i Italien – som är det viktigaste tobaksodlarlandet – till 90 procent kontrolleras av maffian. Man tvivlar också på att Quantraro arbetade helt för egen vinning. Stora belopp kan ha gått till Italiens kristdemokratiska parti, ett parti som redan figurerat i otaliga mut- och bedrägeriutredningar. Begick Quantraro självmord? Det finns de som anser det osannolikt. Han hade inte behövt befara särskilt svåra efterräkningar. Kommissionen ville ju egentligen mörklägga bedrägeriet, dess vanliga förfarande, som gör Terry Wynn mycket upprörd. Troligen blev han mördad – av vilka är inte så svårt att gissa.
    Några ord också om fallet Salvatore Lima. Denne italienare gjorde hela sin karriär inom politiken och maffian. Han blev medlem i kristdemokratiska partiet redan 1945, då den amerikanska ockupationsmakten på Sicilien bytte ut fascister mot mafiosi på ledande poster, efter maffiabossen Lucky Lucianos anvisningar. Salvatore Lima blev ledamot av EG-parlamentet 1984. Åtta år tidigare hade en officiell antimaffiarapport till italienska parlamentet nämnt Limas kontakter med Cosa Nostra i 163 sammanhang. "Det påverkade inte hans ställning i Rom det ringaste, och det påverkade förvisso inte det sätt på vilket han togs emot i Strasbourg" uppgav en tidigare EU-parlamentariker till Freemantle. Som ledamot av först det italienska och sedan av EG-parlamentet åtnjöt Lima åtalsimmunitet. Lima var mycket passiv i EG-parlamentet. Det var långa perioder, då han knappast visade sig i sessionerna. Däremot besökte han en viss frimurarloge, som möttes på tisdagskvällar. Han ägnade sig framför allt åt att bygga upp ett växande nät av kontakter. Maffian betraktade honom som "Mr Fixit". Själv trodde han tydligen att det inte fanns någon gräns för vad han kunde åstadkomma. Den tron blev också hans fall. Han hade försäkrat Cosa Nostras högsta ledning, cupolan, att han kunde övertala domaren i Italiens högsta domstol Corrado Carnevale att få domarna mot 342 redan dömda mafiosi upphävda eller mildrade. Detta kunde inte ens den genomkorrumperade Carnevale åstadkomma. För detta löftesbrott måste Lima dö. Motorcykelburna skyttar mördade honom i badorten Mondello i mars 1992. I Strasbourg blev hans kolleger mycket bestörta, som det heter. Undras: Hur många av dem hycklade och hur många var enbart aningslösa? Överfört till svenska politiska förhållanden skulle fallet Lima kunna beskrivas så här. Till kommunfullmäktige i en svensk kommun avges en intern men officiell utredning om organiserad brottslighet i kommunen. En ledamot i kommunfullmäktige omnämns med sina kriminella kontakter 163 gånger i utredningen. Han får sitta kvar. Åtta år senare väljs han utan problem in i Sveriges riksdag. Otänkbart i Sverige? Vardag i EU.

    Freemantle verkar vara aningslös om hur starkt påverkat av frimureriet hela EU-projektet varit från första början. Detta är egentligen inte ämnet för denna artikel, men några uppgifter kan jag ändå lämna. EUs "andlige fader" anses allmänt vara greve Richard N. Coudenhove-Kalergi, som på 1920-talet grundade Pan-Europa-rörelsen, föregångaren till Rörelsen för ett förenat Europa, som sedan utmynnade i EEC/EG/EU. Coudenhove-Kalergi var hög frimurare och skrev först om sitt projekt "Pan-Europa" i Wiens Frimurartidning. Pan-Europarörelsen finansierades de tre första åren av bankirhuset Rothschild, vars manliga medlemmar "varit frimurare i generationer", enligt forskaren Stephen Knight. I sina legender påstår sig frimurarna härstamma från tempelherrarna, ett slutet brödraskap som bekämpades och till sist, år 1314, likviderades av Frankrikes kung Filip den sköne och påven Clemens V En sak som är intressant i sammanhang med att EU-projekten nu med full fart är på väg in i etapp III, då alla ingående nationella regeringar ställs under Europeiska centralbankens finansdiktatur: Tempelherrarna drev motsvarande rörelse, Europas första övernationella bank. Man strävade att bli mäktigare än de nationella regeringarna på finansiell väg. Tempelherrarnas undergång som politisk och ekonomisk makt låg emellertid i tiden. Överallt i Europa uppstod starka nationella regeringar med betydande folkligt stöd, och så kunde detta medeltida försök till "integration" och "globalisering" förpassas till historiens skräp- och skräckkammare. Viktigt att notera är att den katolska kyrkan då, i början av 1300-talet, alltjämt förmådde vidmakthålla förbudet mot tagande och givande av ränta.
    Frimurarna visar sitt inflytande över EU också i symboliken. EUs flagga ger oss ett intressant exempel på frimurarsymboler. Den femuddiga stjärnan är enligt dr Karl Steinhauser den vanligaste symbolen för frimureriet, "symbolen för dess överhöghet". Den djupblå färgen återfinns i stormästarens rituella mantel. De tolv stjärnorna sägs symbolisera Jesu tolv apostlar, men är egentligen en symbol för Israels tolv stammar, vilket även framgår av Bibeln. Jesus förklarar nämligen att de tolv lärjungarnas lön skall bli att de ställs i spetsen för de tolv stammarna som deras domare (Matt. 19:28, Luk. 22:30). De tolv stammarna är i sin tur en astrologisk symbol för zodiakens tolv stjärnbilder. Det vet varje astrolog, och det framgår även av Moses välsignelse över Israels tolv stammar i Femte Moseboken, kapitel 33. Kabbalismen ger här en ytterligare och djupare förklaring. Enligt den ursprungliga kaldeiska kabbalan, som den medeltida kabbalismen är en yngre och ofullständig bearbetning av, utgör tolvkretsen icke ett fullkomligt magiskt system. Den avgörande faktorn, som styr cirkeln av tolv och förlänar den dess exklusiva magiska karaktär, är den trettonde faktorn i mitten. Ett mycket givande samtal i dessa frågor hade jag sommaren 1997 med en journalist vid Finlands Radio. Det visade sig att vi oberoende av varandra ställt oss samma fråga: När får vi se den trettonde, större stjärnan dyka upp i EU-flaggans mitt? När maffia-frimureriet tar makten även officiellt? En hederlig men luttrad EU-tjänsteman, som Freemantle talade med i Bryssel, sade: "Det vore kanske bättre om maffian tog över EU även officiellt. Då blev det i alla fall billigare."

Copyright © 1997 by Lars Adelskogh.

Först publicerad i tidskriften Insikt, nr 1, 1997, därefter i NEXUS Nya Tider, nr 2, 1998.

Utlagd på internet den 14 februari 2007.