Kommissarie Clouseau och fallet ”religionskitsch”

En recension av Olav Hammers bok Claiming Knowledge: Strategies of Epistemology

from Theosophy to the New Age

 

av Massimo Introvigne

 

Olav Hammers 500-sidiga bok Claiming Knowledge: Strategies of Epistemology from Theosophy to the New Age (Leiden: Brill 2001) påstår sig vara en ”spegelbild” (s. 83) av Wouter Hanegraaffs betydelsefulla studie New Age Religion and Western Culture: Esotericism in the Mirror of Secular Thought (Leiden: Brill 1996). Medan Hanegraaff rekonstruerat den största världsåskådningen inom new age, avser Hammer (som arbetar tillsammans med Hanegraaff vid Amsterdams universitet), fastän han betraktar en ”längre tidsperiod”, att inrikta sig på de ”diskursiva strategierna” hos den del av den västerländska esoteriska traditionen som går från Teosofiska samfundet genom efterteosofiska rörelser såsom Baileys och Steiners till det samtida new age. Hammers bok är frukten av en avsevärd ansträngning och innehåller förvisso nyttig information om ett antal föga kända newageförfattare och -trender, även om det hade varit till större hjälp för läsaren om han lämnat fler biografiska uppgifter (däribland födelse- och dödsår) och litteraturhänvisningar. Att redigera Hammers icke-medfödda engelska (något som Brill normalt gör ypperligt, men icke i detta fall) och att läsa korrekturet noggrannare kunde också ha varit nyttiga övningar.

 

Metodiskt däremot är Hammers bok svår att placera. Från första början, i bokens Preface (Företal) (s. xiv), synes Hammer medveten om att besvärligheter väntar, och detta må väl uppfattas som huvudproblemet med hans verk. Såsom han förklarar det, finns det fyra sätt att behandla religiösa traditioner, ”som man inte delar”:

 

a. det ”skeptiska”, vilket ”främst befattar sig med att utvärdera sanningsanspråken i de uttalanden inom en tradition som har empiriskt innehåll” och vilket ”i allmänhet hyser ringa eller inget intresse för religion såsom ett kulturfenomen”;

 

b. det ”teologiska”, vilket avger ”värdeomdömen” om den granskade traditionen på grundval av ”ens egen religiösa uppfattning”;

 

c. det ”hermeneutiska”, vilket försöker ”att så troget som möjligt återge de troendes egen världsåskådning”;

 

d. det ”analytiska”, vilket tar den hermeneutiska rekonstruktionen till sin ”utgångspunkt” men anser religiösa påståenden vara ”helt beroende av det sociala och historiska sammanhanget” och frågar ”hur, av vilka och för vilka ändamål dessa påståenden göres, legitimeras, sprids och återges” (ss. xiv-xv).

 

En fotnot (s. xv) förklarar fördelarna med Hammers ”analytiska” tillvägagångssätt och kritiserar den förutsättning, de som använder den ”hermeneutiska” metoden ”i tysthet accepterat”, nämligen att ”religion handlar om ett icke-empiriskt, transcendent rike”. Många religiösa påståenden såsom det om ”existensen av (…) änglar” är enligt Hammer i själva verket ”empiriska satser”. Hur man underställer påståendet, huruvida änglar existerar eller inte, empirisk prövning förklaras dock inte.

 

Det finns två problem med detta tillvägagångssätt. För det första kan man ifrågasätta de definitioner av de fyra metodiska behandlingssätten som Hammer ger. Många skeptiker med självaktning (också av det icke-akademiska slaget, som till exempel en Martin Gardner) torde med eftertryck förneka att de inte skulle bry sig om religionen såsom ett ”kulturfenomen”. De torde framhålla att den är ett negativt eller skadligt kulturfenomen, och normalt bryr man sig mycket om företeelser, som man betraktar såsom socialt farliga. Akademiska skeptiker, antingen de är sekulära humanister eller marxistiska religionskritiker, bryr sig naturligtvis nästan uteslutande om de kulturella rötterna till religiösa påståenden, eller med andra ord betraktar de dessa som ”helt beroende av det sociala och historiska sammanhanget” (kursiveringen tillagd), vilket är hur Hammer definierar sin egen ”analytiska” metod. Hammers definition av den ”hermeneutiska” metoden kan måhända vara acceptabel som en idealtyp, men det är oklart vad det är för slags forskare i den verkliga världen som normalt skulle använda den. Förvisso inte den genomsnittliga religionssociologen, som efter att ha rekonstruerat ”de troendes egen” världsåskådning, just skulle gå vidare med att söka förklara hur denna världsåskådning ger upphov till en social gemenskap och omsätts i ett specifikt socialt fenomen. Det är ingen större mening med att tvista om det ”analytiska” tillvägagångssätt som framläggs av Hammer, eftersom det i grund och botten är en apologetisk presentation av hans egen metod. Vad som emellertid är oklart är skillnaden mellan detta ”analytiska” tillvägagångssätt och det skeptiska, när man väl har erkänt att den genomsnittliga skeptikern faktiskt beaktar det socio-historiska sammanhanget. Det kvarstående intrycket är att Hammers reduktionistiska definition av det skeptiska förfarandet har snickrats till med det sluga syftet att hävda att hans metodik är något annorlunda, medan den faktiskt är skepticism av gammalt märke. Hammers typlära (med dess fingerade konstruktion av en naiv ”hermeneutisk” metod, som endast ett fåtal filosofiska postmodernister torde igenkänna som sin egen) kan möjligen väcka genklang på ”religionsstudiernas” område. En majoritet religionssociologer torde snarare hävda att religion kan studeras på två olika sätt: genom värdeomdömen, som bygger antingen på en sekulär humanistisk uppfattning om rationalitet och vetenskap (det ”skeptiska” förfarandet) eller på en given religion (det ”religions-” eller ”teologibundna” förfarandet); och genom det värderingsfria förfarande som kännetecknar samhällsvetenskaperna, där man noga undviker värdeomdömen. Det sistnämnda förfarandet innebär givetvis inte att samhällsvetenskaperna använder den grova ”hermeneutik” Hammer beskriver och försöker åstadkomma blotta spegelbilder av hur de troende ser sig själva. De sätter in både troende och trosläror i det sociala och historiska sammanhanget, jämför, analyserar och söker förklara genom vilka sociala processer de troende just kommer till att tro.

 

Det andra problemet är själva bokens svaga punkt. Alltmedan Hammer påstår sig tillämpa den ”analytiska” metoden, gör han sig faktiskt konsekvent skyldig till ”skeptiska” och rent av ”teologiska” missgrepp: den andra kritik han nog inte skulle tycka om, då han ju hävdar att han ”identifierar sig med upplysningstraditionen” (s. xiv). Flera iakttagare av den skeptiska rörelsen har emellertid anmärkt att denna ofta erbjuder en spegelbild av just de troende som skeptikern kritiserar, eftersom denne kan dogmatiskt antaga att Guds icke-existens (eller änglarnas icke-existens för att anföra Hammers exempel) har empiriskt bevisas, för att sedan gå vidare med att jämföra olika åsikter med denna sekulära humanistiska ortodoxi (varvid den sekulära humanismen fungerar som skeptikerns egen religion).

 

Hammers bok handlar om den teosofiska och new-age-traditionen. Han undersöker tre strategier: 1) ”påhittandet av en tradition” (enligt Hobsbawms välbekanta uttryck), antingen det är den uråldriga kunskapen, Tibet eller den esoteriska kristendomen; 2) påståendet att rörelsens ockulta eller esoteriska världsåskådningen i själva verket är den mest framskridna vetenskapen (vilket Hammer kallar ”scientism”, en helt förvirrande term, eftersom ”scientism” i andra sammanhang använts att beteckna ett sekulärt humanistiskt bruk av vetenskapen som ett vapen mot religionen); och 3) påståendet att erfarenheten har en ursprunglig giltighet som överträffar andra former av argument. Såsom ett enkelt schema över hur den (post-)teosofiska och new-age-diskursen fungerar saknar detta inte intresse och kan faktiskt vara till hjälp, när man vill förstå hur denna religiösa tradition lyckats vinna ett betydande antal anhängare. Men med kommissarie Clouseaus odödlig ord är det bara en sak med detta argument som gör att det inte fungerar: det är dumt. Detta är naturligtvis inte menat som en oförskämdhet: det är inte Hammers rekonstruktion som är dum, det är det teosofiska och new-age-argumentet, som enligt Hammer är dumt. Men om detta är dumt, hur kan det då ha framgång? Hammer lovar oss visserligen en kylig ”analytisk” undersökning, men kan sedan inte motstå frestelsen att smäda den tradition (eller Tradition), som den esoteriska diskursen hänför sig till, såsom ”förfalskad”, vetenskapen såsom ”pseudovetenskap” och erfarenheten såsom dekonstruerad till något oäkta och rent av ledande till ”religionskitsch” och en ”djupt reaktionär” världsåskådning (s. 508). Om detta inte är att avge ”värdeomdömen” om ämnet för studien, så vet jag inte vad det är att avge värdeomdömen – men Hammer kan ju vara verkligt förvirrad, då han hävdat att det är en empirisk snarare än en teologisk sak att avgöra huruvida änglar finns eller inte. Hammer nöjer sig inte med att beskriva hur förgrundsgestalter inom teosofin och new age från Blavatsky till Chopra hänvisar till Tibet, Atlantis, kvantfysik eller underverk. Han vill övertyga läsarna icke endast om att dessa hänvisningar är falska (som de förstås ofta är) utan även om att inga underverk och inga förbindelser med det gudomliga riket är möjliga över huvud taget. Endast ett fåtal ”apologetiska religionsfilosofer argumenterar ibland fortfarande för förekomsten av verkliga underverk”, förkunnar djärvt en av Hammers fotnoter (s. 305), som snabbt hänvisar läsaren till Michael Martins Atheism: A Philosophical Justification (Philadelphia: Temple University Press 1990), om det skulle uppstå behov av att avfärda dylika bisarra och efterblivna ideer. Religionssociologer, som rapporterar att antalet västerlänningar som tror på underverk faktiskt ökar och att de utgör en betryggande majoritet i det mycket ”vetenskapliga” Förenta staterna, göre sig icke besvär. En viktigare fråga är återigen: om new-age-diskursen är så dum, varför har då rörelsen haft framgång över huvud taget? Här har vi säkerligen en fråga, som en verklig ”analytisk” metod, som förklarar hur vissa påståenden ”sprids och återges”, borde kunna besvara: hur i helvete får dessa dumma påståenden sina anhängare? Endast knapphändiga svar ges, mestadels därför att Hammer själv är en riktig troende (en av de sista, fastän han anför den vanlige Steve Bruce som sin följeslagare) på en ”påhittad tradition”, som föreger sig vara ”vetenskap” men i själva verket och i bästa fall är en subjektiv ”erfarenhet” som fullt låter sig dekonstrueras, det vill säga den numera avsomnade klassiska teorin om sekularisering. Självfallet sätter Hammer försiktigvis in en fotnot, där han medger att ”huruvida en sådan tillbakagång [för religionen] sker i en global skala, förblir omstritt” (s. 31). Men senare glömmer han snart fotnoten och gör gladeligen och ofta anmärkningar om en ”massiv” sekularisering, som han föreger pågå (var någonstans?).

 

Av någon anledning är Hammer intresserad av mormonismen och använder ofta jämförelser hämtade därifrån. Ett av hans argument är att ”de mest framstående forskarna inifrån” traditioner såsom mormonismen har lämnat fållan ”för att behålla friheten att undersöka” (s. 88); han anger en ”Daniel Quinn” som exempel. Inte ens Quinns vänner skulle säga att han hör till de ”mest framstående forskarna” om mormonismen. Jag är för övrigt en av dem, och Hammer är det inte (då skulle han ha vetat att Quinn normalt kallas Michael eller Mike Quinn, även om D. i D. Michael Quinn står för Daniel). Mike Quinn uteslöts, lämnade inte fållan frivilligt, och han hävdade att han alltjämt tror på underverk och övernaturliga ting, ehuru inte på flera andra påståenden mormonkyrkan gör. Hammers behandling av mormonismen begränsas visserligen till ett fåtal kommentarer men är intressant så till vida som att den bekräftar dess allmänna inriktning. Ett värderingsfritt socialvetenskapligt studium av mormonismen skulle inte bry sig om att diskutera huruvida änglar verkligen framträdde för Joseph Smith eller huruvida Mormons Bok är en faktiskt redogörelse för förhållanden i forntidens Amerika, men Hammer tycks tro att den ”analytiska” vetenskapen bör intaga en ståndpunkt i båda frågorna (och då besvara dem nekande, naturligtvis). Varför mormonismen på ett påfallande sätt växer i sekulära miljöer (som Rodney Stark dokumenterat) lämnas oförklarat.

 

Verkliga troende på både den filosofiska sekularismen och gammalmodiga teorier om sekularisering, såsom Hammer gör, bor i samma metodikvärld som de motståndare de försöker ”avslöja”. Båda tror faktiskt att religiösa påståenden kan empiriskt bevisas – eller motbevisas. Medan få samhällsvetare torde hålla med Hammer i hans bisarra kommentar att en utsaga såsom ”det finns änglar” till sin natur är ”empirisk”, torde somliga religionsföreträdare göra det. Hammer tror att han kan bevisa att det inte finns några änglar. Somliga mormoner och newageare tror att de kan bevisa att det finns änglar. Detsamma gäller underverk, uppenbarelser, Atlantis, reinkarnation och så vidare. Somliga mormoner och newageare torde hävda att dessa ting kan empiriskt bevisas: men långt ifrån alla. Om Hammer utfört en avsevärd myckenhet fältarbete och intervjuer vid sidan om läsning av böcker om sitt ämne, så märks det i alla fall inte.

Detta är vanligt misstag i det kontinentaleuropeiska (tvärtemot det nordamerikanska och brittiska) studiet av nya religiösa rörelser: att låta föregiven teoretisk inspiration ersätta den nödvändiga perspirationen och att härleda trossatser från böcker i stället för att gå omkring och fråga de troende själva hur de läser böckerna.

 

Dessa kommentarer är inte nya och bekräftar att somliga newageare (liksom de flesta religiösa fundamentalister) delar en grov kunskapsteori i upplysningens anda, som påstår att nästan allt kan empiriskt bekräftas eller vederläggas, religiös tro inbegripen. Rodney Starks kommentar, att den sekularistiska versionen av denna nattståndna kunskapsteori överlever blott vid några europeiska universitet, bekräftas vältaligt av denna bok. Även om den också innehåller stundom användbar information, är den likväl så dyr att dess spridning kommer att bli begränsad, något som nog inte behöver beklagas. När allt kommer omkring, kan man i en värld av värdeomdömen mycket väl betrakta förlegad sekularistisk kunskapsteori såsom ännu en form av ”religionskitsch” som är passé. 

 

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.

Originalets titel: Inspector Clouseau and the Case of “Religious Kitsch”: A Review of Olav Hammer’s Claiming Knowledge: Strategies of Epistemology from Theosophy to the New Age.

 

Först publicerad på hemsidan www.cesnur.org

 

Utlagt på internet 2009-03-10.