EN RESA TILL KUNSKAPEN

OM LIVET EFTER DETTA

 

AV

 

BRUCE MOEN

 

 

 

Är de många medvetandenivåer vi kan tillgå i resor "utanför kroppen"

bevis för ett liv efter detta?

 

 

Det goda skeppet Vetgirigheten

 

Döden var en gång ett Stort Okänt för mig. När jag skådade ut över havet, undrade jag: Finns det en annan strand bortom det fysiska livets horisont? I århundraden har religioner förkunnat att där råder evig sällhet eller smärta, och vetenskapen har lärt att havet slutar i en kant, som vi seglar över för att hamna i intet. Jag trodde en gång att den, som hävdar sig ha kunskap om denna fjärran strand, måste äga någon särskild psykisk gåva, kanske ha genomgått någon upplevelse i dödens närhet, fått något kosmiskt slag mot huvudet som orsak till sin förmåga. Men inget av det sagda stämmer in på mig. Jag är bara en vanlig människa, som genom sin vilja att få kunskap om vår tillvaro bortom den fysiska världen leddes till att få uppleva vetskapen. Och vad jag fann var att ingenting skiljer oss vanliga människor från denna förmåga utom vår beredskap att låta Vetgirigheten föra oss på upptäcktsfärder.

 

 

En resa i barndomen

 

Ofta är det ett sjökort eller en karta från en resa i barndomen som senare stakar ut kursen för utforskning av livet efter detta. När jag var omkring 25 år gammal och i andanom såg på en av de där gamla kartorna, väcktes min vetgirighet. Jag växte upp i Alaskas skogar. Med början år 1953, när jag var fem år gammal, fick jag erfara hur en och samma dagdröm återkom åtminstone en gång i veckan i månader...

Medan jag lekte ute som barn gör, förflyttades jag plötsligt till en annan plats, där den klara natthimlen var översållad med stjärnor. Jag gick uppför en knarrande trätrappa, öppnade en dörr och steg in i ett rum på andra våningen i ett litet, vitmenat hus. En enkel vit gardin täckte ett fönster på den motsatta väggen och fladdrade lätt. Mellan gardinen och där jag stod låg en kvinna i en stor mässingsäng. Hon log och vinkade mig till sig. Jag kröp ner hos henne. Fem år gammal visste jag inte vad all glädjen och häftigheten handlade om. Sedan betogs jag av fasa, när jag hörde tunga steg i den knarrande trappan. Dörren vräktes upp och en man, som fyllde hela dörröppningen, stod där och sjöd av vrede. Jag visste att om han fick mig fast, kunde jag vänta döden eller något värre. Jag rullade ur sängen, sprang naken mot fönstret och kastade mig huvudstupa mot den vita gardinen. Gripen av en ren, fullkomlig fasa rörde jag med fingertopparna vid gardinen. Det var det sista jag kände...

Där slutade dagdrömmen och jag var tillbaka i dagsljuset, lekande i det fria. Hjärtat bankade alltjämt av den förlamande rädslan. Som femårig gosse förstod jag inte varför mannen ville döda mig. När jag tjugo år senare ånyo blickade på den gamla kartan, undrade jag var dagdrömmen kommit ifrån. Hur kunde jag som liten gosse ha känt till mässingsängar, sexualitet, svartsjuka så stark att den kunde leda till dråp? Och de känslor som beledsagade upplevelsen: varifrån kom den njutning, glädje och lycka jag kände tillsammans med kvinnan liksom den kvävande fasan?

Det stod klart att ingen förnuftig, logisk rationalisering kunde bortförklara denna min resa i barndomen som pekade på att kartan fanns. Minnesbilder av någon film? Föräldrar tog inte med sina barn till sådana filmer år 1953. Mitt första teveprogram såg jag åtminstone ett år efter att dagdrömmarna börjat komma, och dylika scener visades inte på teve på 1950-talet. Det tog åratal av läsning, ifrågasättande av trosläror och undersökning av möjligheter, innan jag godtog den enda möjliga förklaringen: Jag hade levat ett tidigare liv någon annan stans och i en annan tid. När jag granskade kartan från barndomen närmare, insåg jag att den rymde minnet av de sista minuterna i detta liv. Vetgirigheten ledde mig till att godtaga reinkarnationen som sanning.

En handelsrutt till kunskapen om livet efter detta Sedan jag väl upptäckt land bortom horisonten, ville jag finna handelsrutter – utstakade färdvägar, som kunde föra mig tvärs över öppna havet till landet i fjärran. År 1992 fann min vetgirighet en handelsrutt till kunskap om livet efter detta. Den hade stakats ut och kartlagts av Robert A. Monroe efter landkänningar han fått under sina resor utanför kroppen. Vid sitt institut i Virginia lärde Monroe ut en metod att utforska livet efter detta, det så kallade Livlineprogrammet, och sin egen handelsrutt kallade han "räddning". Monroe hävdade att människor efter döden kan fastna i isolerade verkligheter de själva skapat. Han gav sig ut på räddningsexpeditioner, varvid han spårade upp och bistod sådana människor och gav andra sina kartor, så att de kunde orientera sig. (Närmare om Robert A. Monroe och hans rön berättar Lars Adelskogh i NEXUS Nya Tider, nr 1 1998 och nr 1 och 2 1999. Dessa artiklar är benämnda "Vandrare mellan världar, del 1, 2 och 3" och finns utlagda på denna nätplats.)

Voyages into the Unknown och Voyage Beyond Doubt, de två första böckerna i min serie Exploring the afterlife (Att utforska livet efter detta), skildrar mina första tre och ett halvt års undersökningar av tillvaron bortom den fysiska. Dessa år var för mitt vidkommande fyllda av tvivel och skepsis. Jag kunde inte skaka av mig den gnagande känslan av att jag hittade på alltihop i min fantasi, och jag var övertygad om att jag snart skulle upptäcka att det hela var självbedrägeri.

 

 

Medvetandets beståndsdelar

 

På mina tidiga livlineresor fann jag en nyckel till växelverkan med den ickefysiska världen. Jag väntade mig att där kunna se, höra, känna, smaka, och lukta ungefär på samma sätt som i fysiska världen, men varje försök att där bortom horisonten finna något eller någon att meddela mig med försatte mig i stiltje, så att jag förtvivlad svävade i en svart tomhet. Så framkastade någon att vad jag sökte förnimma var fina energier, som kanske inte kunde uppfattas med den fysiska världens grova sinnen.

Denna nyckel öppnade dörren till förståelsen av två viktiga beståndsdelar i mitt medvetande: Uttolkaren och Förnimmaren.

 

 

Uttolkaren

 

Det framträdde ett mönster i mina upplevelser. Var gång jag började "se" något för mitt inre öga, försvann det tvärt, skingrades i en följd av skenbart slumpartade tankar. Jag började iakttaga detta mönster noga, och jag fann att så snart något visst, låt säga en inre bild, dök upp i mitt medvetande, började automatiskt en inre monolog.

Detta, fann jag, är Uttolkarens röst. Den för in i dagsmedvetandet allt som finns lagrat i minnet och har den minsta likhet med bilden. Om Uttolkarens röst inte tyglas, för den in allt fler besläktade bilder i medvetandet, med ett ständigt babblande, som till sist tränger undan den ursprungliga tankebilden från medvetandet. Det visar sig att Uttolkaren är en livsviktig funktion hos medvetandet. Genom att mentalt associera befintliga minnen med en ny bild skapar den förbindelser med denna bild inom det befintliga minnet. Det är så vi lär oss att minnas något vad som helst. Men låt Uttolkaren hålla på för länge, och förnimmelsen av något annat än enstaka, flyktiga bilder hämmas.

Jag ville ha mera och tänkte mig att jag på något sätt måste lära mig att stänga av Uttolkarens oupphörliga babbel. Det krävde vaksamhet, viljekraft och ihärdighet, men stänga av den automatiska inre monologen var just vad jag gjorde. När jag gjorde det, erfor jag begränsningarna hos den andra beståndsdelen i medvetandet, Förnimmaren.

 

 

Förnimmaren

 

Förnimmaren är just detta: ren förnimmelse och endast förnimmelse. Den har absolut ingen associerande funktion eller förmåga att i minnet förankra vad den registrerar. När jag blev verkligt bra på att stänga av Uttolkaren vid första antydan av dess babblande stämma, klickade jag ifrån, det vill säga jag blev omedveten om upplevelsen. Att klicka ifrån är kusligt. Att återfå medvetandet efteråt ger den bestämda känslan att allt ifrån tre sekunder till tre tusen år kan ha förflutit och att man inte kan avgöra vilketdera. Det är möjligt att jag under dessa frånklick förnam något mer än enstaka, flyktiga bilder. Det kunde väl ha varit liksom en tredimensionell, stereofonisk färgfilm, men jag hade inget minne av upplevelsen.

 

 

Att finna jämvikten

 

Med insikten om att jag måste finna en sjöväg, som gick förbi detta barriärrev i medvetandet, sökte jag sätta samman den kunskap som dessa båda landkänningar givit mig. Ingen lätt färd, och mer än en gång tvangs jag att söka mig tillbaka längs vägar som inte förde någonstans. Jämvikten, landkänningen bortom detta rev, infann sig sedan jag lärt mig att snabbt skifta uppmärksamheten mellan Förnimmaren och Uttolkaren.

När jag öppnade min förnimmelse, brukade jag först låta Förnimmaren föra informationen om den ickefysiska världen in i mitt medvetande och sedan låta Uttolkaren yttra sig därom endast så länge att den fastnade i minnet. I början tog min kamp med att stänga av Uttolkaren för lång tid, och Förnimmarens bilder bleknade. Åtminstone bilderna återuppstod sedan Uttolkaren förmåtts att tiga! Stegvis lärde jag mig att skifta tillräckligt snabbt mellan de båda, så att förnimmelsen i den ickefysiska världen blev kontinuerlig med minnet av erfarenheten.

 

 

Fantasin: vårt sjätte sinne

 

I ett tidigt skede upptäckte jag att mina livlineresor förutsatte att jag aktivt föreställde mig de första ögonblicken av en räddning. Detta var det enda sättet att alls få något att hända. Utan denna fantasi drev jag mållöst i ett mulet, nattligt havs svarta tomhet.

Läsaren inser lätt varför jag oroades av risken för självbedrägeri. Men genom att jag tillät mig att låtsas exempelvis början av båda sidorna av ett imaginärt samtal med en avliden människa började något intressant att hända. De döda sade sådant jag visste att jag inte hade fantiserat. Där fanns exempelvis en äldre kvinna, som ropade, "Maggie, Maggie! Vad gör du här?" medan jag såg en annan okänd, ickefysisk kvinna nalkas henne. Jag hade ingen möjlighet att veta att den andra kvinnan var hennes sedan länge avlidna mor, men detta bekräftades senare av Maggies dotterdotterdotter, som var i fysiska livet. Under mina första tre och ett halvt år av forsknings- och räddningsexpeditioner hände detta ofta.

Med tiden fann jag att aktivt arbete med föreställningar är ett sätt att stimulera fantasin, inom det hinsides livet ett förnimmelsesinne, som är lika verkligt som synen och hörseln i den fysiska världen. När jag hamnat i stiltje, blev föreställningen den första vindil som tog i mina segel. När jag väl fått upp farten, fyllde fantasin (vårt sjätte sinne) min loggbok med detaljer från min räddningsfärd.

 

 

Forskningsfärder i grupp

 

På sin resa seglade Columbus inte med ett enda skepp mot horisonten. Andra seglade med honom och kunde vittna om upptäckter i Nya Världen.

Jag hade varit ute på upptäcktsfärder ensam ganska länge, innan jag mötte Rebecca. Hon var en erfaren utforskare av den ickefysiska världen och erbjöd sig att hjälpa mig att lära den mäktigaste verifierbara metod jag funnit.

Vid "forskningsfärder i grupp" kommer två eller fler människor överens om att mötas i det ickefysiska och utföra räddningar eller andra verksamheter bortom horisonten. En dylik forskningsfärd kan vara alltifrån några minuter till en timme eller längre. Efter varje session antecknar deltagarna i sin dagbok allt de minns om sin gemensamma ickefysiska resa.

Rebecca bodde 250 mil ifrån mig medan jag lärde mig denna teknik. När vi jämförde våra anteckningar i efterhand per telefon, fick jag alltid höra mitt minne av vår gemensamma forskningsfärd i hennes anteckningar och hon sitt i mina. Det hade ingen betydelse om vi planerat utfärden i förväg eller bara spontant seglat in i varandras ickefysiska upplevelse. Våra anteckningar stämde alltid överens!

Flera år senare idkade jag gemensam utforskning med en grupp, som räknade två till fem medlemmar, för att samla material till den fjärde boken i min serie Exploring the Afterlife.

 

 

Tro och identitet

 

Under de första årens forskningsfärder fyllde jag loggboken med tillräcklig, bekräftad information för att kunna se tillvaron av ett liv bortom dödens horisont som ett känt faktum. Ändå följde tvivlet med som en passagerare. Jag var alltjämt förvissad om att det måste finnas någon annan förklaring på informationens riktighet och sökte finna förnuftsskäl mot min egen insikt.

Sedan, på en resa jag gjorde för att rädda Joe, den nyligen avlidne fadern till en vän, fick jag färdas bortom allt tvivel. Denna upplevelse hade inslag som så ogensägligt bekräftades att jag tvangs godtaga livet efter detta som en verklighet.

I flera dagar efter att jag hade godtagit livet efter detta som en verklighet vandrade jag förvirrad omkring och trodde att den värld som omgav mig när som helst skulle bli svart liksom i slutet av en film och att, när den gjorde detta, jag då skulle driva utan mål i en svart, formlös tomhet varur jag inte kunde rädda mig. Jag kände inte igen mig, när jag tänkte dessa främmande tankar. Jag var viss om att jag höll på att dö. En själsläkare skulle nog ha betecknat min upplevelse som en identitetskris: jag har svårt att säga emot.

Jag erfor att världen omkring mig stegvis övergick i svart. En ny, fullkomligt annorlunda framträdde omkring mig, och jag levde i en obekant Ny Värld. Under denna process fick jag lära mig något om trosuppfattningar och min identitet.

Liksom andras världar består också min av tro som grundläggande byggnadsmaterial. Sedan födelsen har jag sett allt jag upplevat genom de glasögon ett växande trossystem tillhandahåller, och så har den världsbild jag godtagit byggts upp. Linserna (min tro) förvränger den verklighet som måste gå genom dem, och att erkänna den hinsides tillvaron som verklighet gick starkt emot själva kärnan i min tro. Sedan jag väl erkänt tillvaron av denna större verklighet, rasade min världsåskådning samman och upplöstes. Det jag som dittills hade levat i denna tankevärld fann sig hemlöst.

Min gamla tro hade skapat en verklighet, där jag erfor allt och så skapade identiteten för det jag som erfor det. Jag är det jag tror på. Allt, som kommer in i mitt medvetande och hotar min tro, hotar också själva min existens. För att min identitet skall överleva krävs att insikten om dylika ting antingen hindras eller bortförklaras genom förvrängning av verkligheten.

Erkänner jag existensen av något som strider mot min tro, inleds därmed en strid på liv och död, en strid som hotar själva jagets existens. Genom att acceptera livet efter detta som verklighet förlorade jag den kampen och dog formligen. Detta var upphovet till den vilsenhet jag kände, grunden till att döden kändes nära förestående.

I samma kamp föddes ett nytt jag, och liksom en nyfödd, som nyss kommit ut ur moderlivet, såg jag med nya ögon på världen omkring mig. Med denna min nya identitet och den gamla död och försvunnen, var jag fri att öppna min förnimmelse i en värld, som sträckte sig långt utöver den fysiska.

 

 

Medvetandets nya värld

 

Kartan över denna Nya Värld heter "Medvetande: Mänskligt och annat". Man kan tänka sig att den sträcker sig från den fysiska verkligheten utåt genom vårt liv efter detta och där bortom.

På sina forskningsresor satte Robert Monroe namn på sina landkänningar allt efter invånarnas medvetandenivåer. Utan tvivel ser man vissa likheter mellan de namn Monroe satte på sina kartor och namn på platser man har hört från andra källor. Jag har funnit hans benämningar användbara, då de har möjliggjort en ny infallsvinkel, inneburit ett sätt att medföra så få trossatser som möjligt på mina färder.

 

 

Fokus 22

 

När jag seglade ut från den fysiska verkligheten, var det första jag kunde sikta att andra skepp verkade ha "galningar" vid rodret. Fokus 22 är ett öppet hav, som egentligen inte kan sägas utgöra del av vårt liv efter detta, eftersom man där kan påträffa människor, som alltjämt är fysiskt levande. Några är drogade eller berusade, vissa befinner sig i koma, andra har förlorat sig i drömmens eller galenskapens förvirring. Starkt upplevd fruktan är en vanlig följeslagare till dem som seglar utan mål i dessa vatten.

Marty, en man som invalidiserats efter ett slaganfall, är en av dem jag funnit där. Fruktan överväldigade hans medvetande och hindrade honom från att dö – något som kunde ha inneburit ett barmhärtigt slut på hans hemska kroppsliga lidande.

Från det att Marty somnade på kvällen till dess han vaknade på morgonen höll hans fasansfulla skrik och rop alla andra i huset vakna. Hans fruktan för en banshee [i skotsk och irisk folktro ett väsen, som med ett hemskt skrik förebådar någons snara död. Övers. anm.], som skulle ta honom med till helvetet som straff för hans synder skapade just ett sådant. Hans fruktan blev den mycket verkliga bilden av ett sådant hiskligt, dimmigt väsen, som förföljde honom i ändlös skräck genom hans drömmars öde landskap. Men det fanns ingen verklig banshee. Det var blott Martys rädsla, som han omedvetet förlade utom sig och som antog gestalten av det han mest fruktade. Lagen om kärlek och fruktan.

Martys tillvaro i fokus 22 leder tanken till något jag funnit beträffande fruktan och kärlekens kraft, och det vill jag nu berätta om. Den ickefysiska världen är en plats, där tankar kan vara ting. Det vi tror och anser kan ta sig former, vilka ser ut och fungerar som lika verkliga som något i den fysiska världen. I min erfarenhet med Marty och hans banshee lärde jag mig något om vår tillvaros lagar - inte av människor stiftade lagar, som vi alla måste lyda, utan något mer liknande tyngdlagen: den har alltid varit i kraft och kommer alltid att så vara. Kärlek och fruktan kan inte finnas tillsammans, och jag är viss om att denna lag är giltig i alla verkligheter där vi kan hamna.

Jag mötte Marty under en utforskningssession jag och Rebecca gjorde tillsammans på begäran av Martys dotter. Vi stod i sanden av en nattlig öken och skådade när Martys banshee svepte ner mot honom. Vi såg hur han sprang för livet och sökte gömma sig, för att endast jagas i skräck på nytt. Rebecca skyndade då fram till honom och bad honom att iaktta henne. När så bansheen nalkade ånyo, kände hon sin kärlek och riktade den mot bansheen.

Till sin häpnad såg Marty den hiskliga varelsen upplösas och försvinna. Rebecca visade honom hur han själv kunde göra det, och var gång han sedan mindes att känna och sända ut sin kärlek mot detta spöke, som förkroppsligade hans rädsla, försvann det. Bansheen hade bildats av hans rädsla, och i närvaron av kärlekens energi kunde den inte finnas till.

Kärlek och fruktan kan inte finnas tillsammans: kom det ihåg när du är ute på en resa och behöver det allra mest.

 

Fokus 23

Då vi seglar vidare ut i det mänskliga medvetandet, finner vi de små öar, där nydöda individer fastnat i verkligheter de själva skapat. Detta är fokus 23, och "nydöda" är en benämning med relativ innebörd.

Några jag har räddat därifrån har vistats där i veckor eller månader, andra i tusentals år. De finns till på en medvetandenivå i en verklighet som deras tro format, så att de är fullkomligt isolerade från andra som lever i den ickefysiska världen. Somliga har kvar sitt medvetande om, och söker förbli aktiva i, den fysiska världen. Vi kallar dem "gengångare".

De flesta av dessa människor inser inte att de är döda, och i sin tro att de är fysiskt levande fortsätter de att fokusera sitt medvetande på den fysiska världens verklighet.

Så till exempel förbryllades Sylvia i fokus 23 av att hennes man, som alltjämt levde i den fysiska världen, verkade fullständigt ovetande om hennes närvaro.

George var en dödssjuk man, som gav upp kampen mot sin sjukdom, ställde in sig på att dö. Han avled i sömnen och var sedan omedveten om att han redan gått över. I fokus 23 inväntade han fortfarande döden under en tid.

Benjie, en fyra-fem års pojke, dog i början av 1950-talet. Han trodde att han hade varit ute och promenerat med sina föräldrar och då tappat bort dem. Han har alltsedan sin död suttit fast i fokus 23 och väntat att föräldrarna skulle komma och hämta honom, men de är fortfarande i livet och vet inte var de ska finna honom. Benjie avvisade mina försök att rädda honom, eftersom hans föräldrar hade lärt honom att han aldrig skulle följa med främmande människor.

Att rädda någon från fokus 23 förutsätter att man fångar individens uppmärksamhet och tar denne med sig ombord på skeppet, så att han kan resa bort från den självskapade verklighet han fastnat i. Ibland är detta en lätt uppgift, ibland nästan omöjligt.

 

 

Fokus 25

 

Fjärmare från vår fysiska världs stränder ligger fokus 25, också benämnt Trossystemsterritorierna. Hit dras människor till ett liv efter detta genom beskaffenheten av den tro de hade medan de var fysiskt levande.

Varje område i fokus 25 är en avlägsen, isolerad ö bebodd endast av dem som delar samma tro. De har nästan ingen förbindelse med andra, som lever annorstädes i den hinsides Nya Världen. Omgivningarna synes dem lika verkliga som den fysiska världen för oss och styrker den trosbyggnad de har gemensam.

 

 

Djävulsön

 

För icke så länge sedan inrättade man straffkolonier på avlägsna öar som ett sätt att isolera brottslingar från den övriga världen. På en annan forskningsfärd jag gjorde med Rebecca begav vi oss på jakt efter Max och hamnade på den ö som var avsedd enkom för människor som han. Max hade i sitt senaste liv varit psykiater med en mörk sida inom sig. Efter döden drogs han till ett av helvetena i fokus 25 – det för känslans sadister.

Under sitt fysiska liv hade Max pejlat våra djupast liggande, mörkaste rädslor. Det gjorde ingen skillnad om man var hans patient eller vän: han hoppades alltid kunna finna något som han senare kunde utnyttja för att framkalla känslomässig smärta. Antag att du var en homosexuell borgmästare, som fruktade att din hemlighet skulle komma till dina väljares kännedom. Antag att Max också kände en tidningsreporter som fruktade att de homosexuella ledde landet rakt i fördärvet. Max skulle då se till att ni båda – du och reportern – råkades i en situation, där han kunde bevittna en spännande händelse. Han skulle ge er båda anledning att frukta mötet innan ni träffades och sedan ha stort nöje av att betrakta reaktionerna.

Efter döden drogs Max av sin livshållning till en helvetesö i fokus 25. För honom var platsen med sina hus, träd, bilar och gator en verklighet, som inte kunde skiljas från den på jorden. Där fanns också andra människor, men endast sådana som delade Max' känslosadistiska läggning. Vi gjorde ett försök att rädda Max men misslyckades. Därunder fick jag bevittna scener ur hans liv på denna plats. I en sådan scen satt han ensam vid ett bord på en restaurang och iakttog skadeglad, när två män började slåss om något på grund av Max' intriger. I nästa scen satt någon annan vid samma bord och njöt av att skåda två män, varav en var Max, som nu genomled en känslomässigt smärtsam upplevelse.

Under denna forskningsfärd upptäckte jag hur människor dras in i dessa helveten i fokus 25 och hur de kan undkomma till ett något bättre ställe.

 

 

Ihåliga himlar

 

I Fokus 25 finns det andra avlägsna, isolerade öar, som kan kallas ihåliga himlar. På en av mina resor mötte jag en man som lyckats rymma från en sådan. Han kallade dem "ihåliga", eftersom de inte var verkliga, och ordet betecknade hans tillvaro där. Under sitt senaste fysiska liv hade han varit pastor i en liten, fundamentalistisk kristen sekt, och när han dog hade han kommit till den himmel han hade predikat om. Alla hans behov, mat, kläder, bostad och mera tillgodosågs utan att han behövde arbeta. Det fanns bara en hake: han måste fortsätta att hylla och leva enligt den tro han hade förkunnat under sitt fysiska liv. Vid sin ankomst hade han fått veta att om han inte gjorde detta, skulle han kastas ut i det yttersta mörkret – med andra ord skickas till helvetet för evig bestraffning. Det passade honom utmärkt, och eftersom han hade varit pastor i det fysiska livet, fick han en församling och en kyrka, där han kunde fortsätta att predika och leda sin fårahjord.

Allt var gott och väl ända tills ett samboende par, som tillhörde hans församling, vägrade att gifta sig. Enligt den tro han förkunnade måste en man och en kvinna vara gifta för att få leva ihop. Men paret påpekade en motsägelse i hans tro, nämligen den att Jesus i Bibeln säger att inga äktenskap ingås i himmelriket, och med hänvisning till detta vägrade de att gifta eller skilja sig.

En söndagsmorgon inför hela sin församling sökte pastorn tvinga det tredskande paret till underkastelse med hotet att låta dem fara till helvetet, om de vägrade att vigas samman. Paret stod inför hela församlingen och sade att om de måste välja mellan att gå emot det bibliska jesusordet och uppge sin kärlek till varandra, valde de att fara till helvetet. Pastorn hade då inget val utan genomförde bannlysningsritualen, och paret försvann i tomma intet.

Senare plågades pastorn i sitt samvete av vad han hade gjort och insåg själv den motsägelse som paret påpekat. Han bad då om ledning. Jesus uppenbarade sig för honom och sade något som framkallade en spricka i den trosbyggnad som höll pastorn kvar i hans ihåliga himmel. Sprickan vidgades med tiden, och slutligen blev pastorn själv utkastad. Han fick då till sin förvåning erfara att helvetet inte var hans slutstation.

För att slippa ut ur en ihålig himmel i fokus 25 måste man genomskåda självmotsägelser inom de trosstrukturer invånarna hyllar. Att ta sig därifrån medför vanligen att man kommer in i fokus 27.

 

 

Fokus 27

 

Utanför trossystemsterritoriernas isolerade öar ligger den hinsides kontinenten Fokus 27. Här kan invånarna leva i fri samvaro med alla andra och i medvetande om de andra fokusnivåerna. Den enda regel jag där har funnit är den att ingen får tvinga sin tro på någon annan. Det är egentligen inte en regel så mycket som en beskrivning av hur invånarna där lever. Fokus 27 är en plats där tankar är ting, och det enda ting man där inte kan äga är det man över huvud taget inte kan föreställa sig.

Det finns ställen i fokus 27 som är bemannade med Hjälpare – människor som levat hinsides tillräckligt länge för att vara väl hemmastadda och som önskar vara till tjänst för andra.

För den, som vill vidga sitt medvetande om vad som är möjligt i fokus 27, finns ställen, där man kan lära sig detta och öppna sin fantasi bortom dess gamla begränsningar.

Det finns ett ställe, som rymmer allt, som någon människa, som någonsin levat, någonsin tänkt eller vetat. Utbildningscentrum är öppet för alla, som önskar studera där, och tillgång till denna information begränsas endast av vidden av ens önskan att veta och beredskap att utforska.

Det finns ett Mottagningscentrum, där Hjälpare möter de nyligen avlidna och bistår dem vid deras anpassning till sin nya tillvaro. Områden inom detta Centrum, liksom Parken, har skapats för att ge de nyanlända en miljö de känner igen, vilket mildrar den chock som ibland åtföljer döden.

Parken rymmer de bästa inslagen i alla de största parker vi känner på Jorden. Väldiga vidder av sköna, ogräsfria gräsmattor fyller området. Blomstersängar, som tycks uppvisa sina färger som om de utstrålade ljus. Jag har sett väldiga, ståtliga träd längs skinande rena promenadgångar och invid dessa gångar vackert utsirade parkbänkar, där människor kan vila efter övergången och samvara med andra.

Ett Hälso- och Föryngringscentrum är en inrättning, dit somliga av de nydöda beger sig för att återhämta sig, få hjälp mot verkningarna av döden eller av trosåskådningar som hämmar nya insikter. I komaavdelningen, till exempel, kan man finna människor, som trodde att döden betydde inträde i en evig sömn. Där arbetar Hjälpare med de djupt sovande, så att dessa vaknar. De är visserligen alltid försiktiga och kärleksfulla, men jordiska läkare skulle nog ändå rynka på näsan åt en del av deras metoder.

I Återblickscentrum bistår Hjälpare dem, som önskar information om tidigare liv, med återerinringsprocessen. Hjälparna kan göra detta som förberedelse för en framtida inkarnation i världen eller för att hjälpa individen att ernå en bättre självkännedom av andra orsaker.

Det finns i fokus 27 ett ställe som kallas Planeringscentrum, där "tidsplanering" får en hel ny mening.

Det finns också ett Rehabiliteringscentrum, bemannat med Hjälpare, som har gått igenom helvetena i fokus 25 med "godkända betyg". Dessa Hjälpare utgör en särskild grupp, som har kunskap på grundval av erfarenhet från de "helveten" de genomgått och till sist bemästrat. I sitt arbete använder de sina djupa insikter om de knep invånarna använder mot varandra för att visa dem hur de kan frigöra sig från helvetet.

De Hjälpare, som tjänstgör i Gudshuscentret, är ofta före detta präster, som arbetar i mångt och mycket som rehabiliterare, men i deras fall handlar det om hjälpa dem på traven som har börjat ifrågasätta de trosläror som håller dem fast i en ihålig himmel.

 

 

Änglarnas land

 

Den pastor jag tidigare nämnde var en hjälpare vid Gudshuscentret. Det var till följd av ett samtal med honom som jag först besökte Änglarnas land och började upptäcka en djupare mening med våra fysiska liv och med vår tillvaro på de olika fokusnivåerna.

Den "Jesus", som visade sig för honom till svar på hans bön om ledning, var i själva verket en Hjälpare från Gudshuscentrum. Denne Hjälpare kom till hans ihåliga himmel för att hjälpa honom därifrån. Senare återvände de båda till denna ihåliga himmel för arbete med andra, som hade börjat ifrågasätta sin tro. De använde en del fyndiga metoder, när de spelade med motsägelserna inom trosbyggnaden.

Det kom en tid när pastorns Hjälpare lämnade Guds huscentrum. Innan han gav sig av, förklarade han att han var färdig att utexamineras från detta Centrum. När jag frågade om vad som följde efter Hjälparens examen, erbjöd han att taga mig med till sitt nya arbetsfält, så att jag själv kunde undersöka saken. Detta ställe och dess verksamheter måste vara grunden till vår föreställning om Änglar.

I Änglarnas land lever människor, som i varje sin handling visar en ren, villkorslös kärlek. Där handlar tillvaron endast om att sända ut denna kärleksenergi till varje situation, som kan hjälpas av den. Det är allt dessa väsen någonsin gör: allt de är i stånd att göra. En moders bön om bot för sitt sjuka barn besvaras av dessa väsen. En bön till Gud om styrka att övervinna en motgång besvaras med den kraft deras kärlek rymmer. Under min utforskning av vad det innebar att klara examen till denna plats började jag förstå vad ändamålet med människolivet är.

 

 

Ändamålet med mänskligheten

 

I varje verklighet, där dessa människor någonsin levat, fick de ständigt, vanligen ovetande, lära sig att uppleva och uttrycka ren, villkorslös kärlek i allt växande grad. Var gång de gjorde något av kärlek, kom de närmare examen, och var gång de inte gjorde något av kärlek, kom de längre ifrån denna.

I fysiska livet hade tillfälliga handlingar av vänlighet och vilja att hjälpa andra lärt dem att bättre uttrycka och uppleva kärlek. När de satt fast i fokus 23 och erfor den kärleksfulla hjälp de fick av andra, som befriade dem, lärde de sig något. När de sedan arbetade på Mottagningscentrum och lättade andras övergång till sin nya tillvaro i livet efter detta, lärde de sig något. När de återkom till helvetena i fokus 25, till ställen där de själva hade vistats, lärde de sig något. På varje stadium lärde de sig att bättre uppleva och uttrycka villkorslös kärlek.

I min fortsatta utforskning av vårt liv efter detta och vidare därbortom har jag blivit övertygad om att den väg dessa "utexaminerade", dessa Änglar utstakat är vår väg och vårt öde, mänsklighetens ändamål och anförtrodda arv inom allt Medvetande.

 

 

Bortom den mänskliga tillvarons horisont

 

Jag har kommit att förstå att den kontinent som fokus 27 bildar är den sista nivån i det mänskliga medvetandet och att det är fullt möjligt att resa bortom denna. Men rymdskepp förefaller lämpligare än segelfartyg som medel att färdas med dithän.

Fokus 34/35, ett område i rymden bortom människans horisont, betecknar Robert Monroe i sin andra bok, Far Journeys, med namnet "Samlingen". Där kan man möta ickemänskliga intelligenser från andra delar av vårt fysiska universum, andra universa och andra dimensioner, och meddelelse med dessa väsen är där möjlig.

Under en kontakt med ett släkte av telepatiska varelser, som jag i min nästa bok kallar "2dra samlingsgruppen", fick jag veta att de iakttar sådana verksamheter på vår Jord som vi kallar "planetära förändringar". De och andra "främmande varelser", som samlats i fokus 34/35, är särskilt intresserade av sådana förändringar och de eventuella effekterna på invånarna i dessas respektive hemvärldar.

I tredje boken i min serie "Att utforska livet efter detta" kommer mina kontakter med "2dra samlingsgruppen" och andra främmande släkten att skildras utförligt.

I våra tidiga kontakter visade 2dra samlingsgruppen en fullständig brist på förståelse för den känslomässiga sidan av människolivet. Genom att själva umgås med en litet grupp människor utsattes de för den omedelbara erfarenheten av Kärlekens energi.

Ett år efter min första kontakt har det genom ytterligare förbindelser framkommit att denna erfarenhet har förvandlat deras släkte på sätt som inget hade förutsett.

Sedan jag upptäckte vad de har börjat uträtta med sin nyfunna förmåga får jag en klarare förståelse för den rena, villkorslösa kärlekens makt.

Detta har lett mig till tanken att det ändamål mänskligheten åtagit sig att fullborda är ämnat som en gåva till andra varelser överallt.

 

 

Om författaren

 

Bruce Moen är en ingenjörkonsult och författare, som bor i Colorado i Förenta staterna. Hans två första böcker i serien Exploring the Afterlife är Voyages into the Unknown och Voyage Beyond Doubt, utgivna av det amerikanska förlaget Hampton Roads. Seriens tredje bok är planerad för utgivning i september 1999. I en fjärde bok, som han nu håller på med att skriva, fortsätter han redogörelsen för sin utforskning av vår tillvaro efter denna. Bruce Moen var en av dem som inbjudits att tala vid 1999 års NEXUS-konferens, som hölls 22 och 23 maj i australiska Sydney.

Bruce Moen har en internethemsida, www.afterlife-knowledge.

 

Översatt av Lars Adelskogh.

 

Först publicerad i NEXUS Nya Tider, nr 5, 1999.

 

Utlagd på internet den 15 februari 2007.