Allegorin om grottan

 

ur Platons Staten, sjunde boken

 

(Dialogens jag, Sokrates, framställer för Glavkon allegorin om grottan)

För att nu få en uppfattning om vår natur beträffande dess kunskap eller okunnighet, ber jag dig nu att tänka dig följande bild. Tänk dig människor i en underjordisk grotta; denna har en ingång, som är öppen mot ljuset och lika vid som grottan (som alltigenom i hela sin längd är lika bred). Här vistas de ända från barndomen, bundna med fjättrar om benen och halsen på ett sätt, som gör, att de ej kunna röra sig ur fläcken och endast kunna se rakt fram, men däremot äro oförmögna att vrida huvudet. Ovanför och bakom dem brinner en eld på avstånd, och mellan elden och de fängslade höjer sig en väg, utmed vilken en liten mur är uppförd, liknande det skrank, som taskspelare uppresa mellan sig och folkmassan, och över vilket de visa sina konster.

Jag ser detta.

Tänk dig vidare människor gå utmed denna mur, bärande allehanda redskap, som synas ovanför muren, ävensom statyer och figurer av sten, trä eller annat material. Och somliga av dessa människor prata naturligtvis, och andra tiga.

Det var en underlig bild och underliga fångar.

Men de äro dock lika oss, sade jag. Ty tror du, att de i denna situation se något annat av sig själva eller av de andra än de skuggor, som av elden kastas på den motsatta väggen av grottan?

Nej, hur skulle de det kunna, om de vore tvungna att under hela sitt liv hålla huvudet orörligt?

Och skulle det ej vara på samma sätt med alla de föremål, som passera förbi dem?

Jo visst.

Och om de vore i stånd att tala med varandra – tror du ej, att de då skulle beteckna dessa skuggor, som de se, som verkliga föremål?

Givetvis.

Antag vidare, att fängelset gåve eko från motsatta väggen. Tror du, att de då, när någon av de förbipasserande talade, skulle anse, att någon annan talade än just den skugga, som skred förbi?

Nej, vid Zevs, det tror jag ej.

Överhuvud skulle alltså sådana människor ej hålla något annat för sant och verkligt än skuggorna av tingen.

Det är alldeles givet.

Tänk dig nu vidare, att man löser dem från deras bojor och botar dem från deras villfarelse – vad blir väl följden? Antag, att man befriar en av dem, och tvingar honom att plötsligt stiga upp och vända sig helt om och se mot ljuset. Han skall ej kunna göra allt detta utan smärtor, och på grund av dagern kan han ej uppfatta alla dessa verkligheter, vilkas skuggor han förut såg. Vad tror du, att han skulle säga, om någon förklarade för honom, att han förut hade sett endast gyckelspel, men däremot nu ser riktigare, då han närmat sig det verkliga och vänt sig mot realiteter, och om samma person vidare pekar på vart och ett av det förbipasserande och ber honom säga, vad det är? Tror du ej, att han skulle bli förvirrad och anse, att det, som han förut såg, vore verkligare än det, som visades honom?

Jo, i hög grad.

Och om han tvang honom att se på själva ljuset, skulle han väl få ont i ögonen, fly bort och vända sig mot sådant, som han är i stånd att se på, och betrakta detta såsom i verkligheten klarare än de föremål, som man nyss visade honom?

Ja.

Och om någon sedan, fortsatte jag, med våld drog honom ut genom den skrovliga och branta öppningen och ej släppte honom, förrän han fört honom ut i solljuset, skulle han ej kunna se något enda av de föremål, som nu betecknas som verkliga.

Nej, inte genast.

Han skulle behöva vänja sig, tror jag, om han skulle kunna se i denna övre värld. Till en början skulle han lättast kunna se skuggorna och sedan spegelbilderna i vattnet av andra människor och andra föremål, och därpå föremålen själva. Så skulle han vidare betrakta himlavalvet och dess fenomen, men göra detta lättare om natten,  då han kunde se stjärnornas och månens ljus, än om dagen, då han finge se solen och dess glans.

Ja, naturligtvis.

Och till sist skulle han vara i stånd att se på solen – ej blott dess bild i vatten eller speglad på annat sätt, utan solen själv på dess verkliga plats; och han skulle betrakta den sådan den är.

Givetvis.

Och efter detta skulle han vara färdig att draga den slutsatsen, att det är solen, som åstadkommer år och årstider, och som ordnar och styr allt i den synliga världen, och att den på sätt och vis är orsak till allt, som han och hans kamrater sågo i grottan.

Det är tydligt, att han skujlle komma till detta resultat.

Tror du ej vidare, att då han erinrar sig sin första bostad och den vishet, som där fanns, ävensom sina förutvarande medfångar, han ej då skulle lyckönska sig till förändringen och beklaga de andra?

Jo visst.

Och om de förut i grottan hade sinsemellan bestämt vissa utmärkelser, en viss heder och berömmelse för den, som snabbast kunde uppfatta de förbiskridande skuggorna, och som bäst kunde hålla i minnet, vilka av dem som brukade gå först och eller sist eller på samma gång, och som därför även bäst kunde gissa vad som skulle hända sedan – tror du, att han skulle längta tillbaka efter detta och vara avundsjuk på dem, som voro hedrade och mäktiga framför de andra därnere? Eller tror du ej, att han skulle känna det så, som det står hos Homeros, att

         hellre jag ute på landet som dräng ville slita för daglön

         under en främling, som ingenting ärvt,

och lida vad som helst hellre än att tänka och leva på samma sätt som folket därnere?

Jo, jag tror, att han skulle vilja lida vad som helst hellre än att leva så.

Tänk dig nu ytterligare, fortsatte jag, att en sådan person vänder tillbaka och slår sig ned på sin förra plats. Skulle han ej få sina ögon fyllda av mörker, då han så plötsligt kom ur solljuset?

Jo visst.

Och antag, att han ånyo hade att tävla med sina förra medfångar i att bedöma de där skuggbilderna, under det att hans ögon ännu voro skumma och innan ännu blicken hade hunnit att vänja sig vid mörkret därnere (detta skulle ju taga en ganska rundlig tid)! Skulle man ej skratta åt honom och säga, att han efter sin vandring däruppe hade kommit tillbaka med förstörda ögon, och att det visst ej vore värt att försöka gå dit upp? Och om någon försökte att befria dem och föra upp dem i ljuset, skulle de väl döda denne, om de på något sätt kunde få honom i sina händer?

Ja, helt säkert.

Hela denna bild, min käre Glavkon, böra vi nu tillämpa på det förut sagda. Fängelset i grottan är den synliga världen; elden, som upplyser den, är solens kraft; fången, som stiger upp och ser på det, som är däruppe, är själen, som höjer sig till förnuftets värld. På det sättet må du åtminstone höra min tanke – eftersom du vill höra den – utan att behöva vara rädd för att taga fel. Gud vet väl, om den är sann och riktig. Vad mig beträffar, är min mening den, att i förnuftets värld är det godas idé det yttersta och högsta, och att den endast med svårighet kan ses; men har man en gång sett den, måste man draga den slutsatsen, att den är för alla orsaken och upphovet till allt rätt och skönt, i den synliga världen frambringar den ljuset och ljusets herre; i tankens värld för­änar den sanning och förnuft; och man måste ha skådat denna idé, om man vill handla  förnuftigt vare sig offentligen eller i det privata livet.

Jag delar din mening, så mycket jag förstår.

Dela då även min mening på en annan punkt: förundra dig ej över, att de, som komma så långt, ej vilja befatta sig med jordiska angelägenheter, utan att deras själar ständigt sträva att bo i en högre värld. Detta är ju naturligt nog, om vi tänka på vår förut framställda liknelse.

Ja, så är det.

Kan det vidare vara något underligt i, att den person, som från gudomligt åskådande försättes tillbaka till det mänskliga eländet, förefaller tafatt och högst löjlig, då han ännu är skumögd och innan han hunnit att riktigt vänja sig vid det rådande mörkret, och då han blir tvungen att inför domstol eller eljest disputera om det rättas skuggor, eller om de föremål, som kasta dessa skuggor, samt strida om det sätt, varpå dessa uppfattas av dem, som ej någonsin ha sett rättrådigheten själv?

Nej, det är ej det minsta underligt.

Nej, utan om man är förnuftig, skall man komma ihåg, att synförmågan kan störas på två sätt och av två anledningar: när man går från ljus till mörker, och när man går från mörker till ljus. Och man bör betänka, att förhållandet är alldeles detsamma även med själen. När man därför ser en själ, som är förvirrad och ur stånd att se, skall man ej utan vidare le däråt. Nej, man skall undersöka, om den kommer från ett ljusare liv och har svårt att se av ovana vid mörker, eller om den i stället kommer från okunnighetens mörker till större ljus och skall man prisa lycklig för hans tillstånd och för hans liv, den andre skall man beklaga. Och om man vill le åt denne senare, skall löjet i det fallet vara mera berättigat, än om det riktar sig mot den människa, som återvänder från ljusets nejder hit ner.

Alldeles riktigt.

 

Översättningen till svenska är gjord av Claes Lindskog.

Copyright © 1984 Bokförlaget Doxa AB.