Den 27 januari 2009

I solidaritet är vi alla palestinier

 

av Stephen Lendman

 

Världens upprördhet över Israels krigsförbrytelser och Washingtons delaktighet däri fortsätter. Gazaborna är nu odödliggjorda. Hamas är mer populär än någonsin och står fast, trots allt Israels armé (IDF) öst över den.

 

Demokraterna och republikanerna är lika skyldiga. De finansierar Israels statsterrorism, är delaktiga i dess aggression och har i samarbete planerat, stött och/eller samtyckt till denna under de senaste 41 åren. Att det fortsätter under Obama kan vi vara vissa om. Den nuvarande blodbadet i Gaza är det värsta sedan 1967. Trots sitt eldupphör fortsätter Israel med sporadiska angrepp. IDF har endast omgrupperat. Gaza förblir belägrat, och det mänskliga lidandet är överväldigande och olindrat.

 

Sedan den 27 december har Israel förövat terrorbombningar, beskjutningar med stridsvagnar och örlogsfartyg och slaktningar genom stormtrupper på marken. Olagliga vapen har använts. Bostadsområden brinner och ligger i ruiner. Ohyggliga sår rapporteras. Civila har avsiktligt massakrerats. Civila utgör 80 – 90 procent av de dödade enligt rapporter av människorättsorganisationer och sjukvårdsmyndigheter. Alla de 1,5 miljoner Gazaborna var mål för anfallet. Det är de fortfarande. De har ingenstans att söka skydd.

 

Sporadiska strider fortsätter efter Israels tillkännagivande av ensidigt eldupphör den 17 januari. Tidigare uppgav israelisk radio att fler reservister inkallats och att IDF-operationerna nu var inne i ”fas tre”. Markstyrkor trängde djupare in i Gaza, där de stannat kvar fram till nu. Anfall på bostadsområden och flyktingläger intensifierades. Antalet döda och skadade stiger. Det närmar sig 7000 men, då är inte de möjligen hundratals oidentifierade kroppar, som ligger under ruinerna, medräknade.

 

En kortfattad historia om Israels terrormord alltifrån år 1946

 

Kriget mot Gaza är ett krig i full skala men endast den senaste blodbesudlade episoden i Israels sextio år långa skräckvälde mot palestinierna. Detta avsnitt ger en översikt över andra sådana som förövats sedan 1946, två år innan den judiska staten upprättades. Listan är lång, ofullständig, mycket upprörande och visar vad palestinierna har fått utstå under mer än 60 år. Deras lidande fortsätter på Västbanken och i Gaza, som belägras, alltjämt anfalls och, som alltid, förråds av de härskande medierna.

 

Bombdådet mot King David Hotel den 22 juli 1946

 

Den av Menachem Begin ledda terrorgruppen Irgun planerade och förövade massakern på 92 britter, araber och judar. Ytterligare 58 människor skadades. Såsom chef för Judiska byrån hade David Ben-Gurion godkänt operationen. Det var för att förstöra bevismaterial som britterna samlat som dess ledare samarbetade med Haganah, Palmach, Irgun och Sternligan i en våg av terroristiska mord och andra brott. Bombdådet mot King David Hotel var det mest ökända och gick efter ett mönster som också den brutala israeliska statsterrorismen skulle följa.

 

Det brittiska sekretariatet för Palestinas regering och det brittiska arméhögkvarteret hade kanslier inrymda i hotellet. Utklädda till mjölkbud hade angriparna lagt sprängämnen i mjölkbehållare, ställt dessa i källaren och avlägsnat sig. Bombdådet chockade den civiliserade världen och upprörde brittiska regeringen och underhuset.

 

Andra judiska/israeliska terrordåd mot palestinier

 

Tira, den 11 december 1947 – fem palestinier dödades och sex skadades.

 

En by utanför Haifa, den 12 december 1947 – 12 palestinier dödades.

 

En by utanför Tel Aviv, den 14 december 1947 – 18 palestinier dödades och 100 skadades.

 

Al-Khias, den 18 december 1947 – den paramilitära organisationen Haganah dödade 10 palestinier, varav de flesta i sina hem.

 

Haifa, den 30 december 1947 – sex palestinier dödades och 42 skadades.

 

Jerusalem den 30 december 1947 – Irgun-terrorister kastade en bomb framför en bil och dödade därvid elva palestinier och två britter.

 

Balad esh-Sheikh den 31 december 1947 – Haganah dödade 60 palestinier, varav de flesta i sina hem.

 

Jaffa, den 4 januari 1948 – Stern-ligan dödade inemot 30 människor och skadade 100 med en bilbomb.

 

Semiramis Hotel, Jerusalem den 1 januari 1948 – Haganah bombade hotellet och dödade därvid 25 civila.

 

Jaffaporten, Jerusalem, den 7 januari 1948 – 17 palestinier dödades.

 

Tireh, den 10 februari 1948 – sju palestinier dödades och fem skadades.

 

På en buss från Safed den 12 februari 1948 – fem palestinier dödades och fem skadades.

 

Sa’sa’ den 14 februari 1948 – 60 palestinier dödades, varav de flesta i sina hem.

 

Qisarya den 15-20 februari 1948 – 25 palestinier dödades.

 

Haifa den 20 februari 1948 – sex palestinier dödade och 36 skadade.

 

Haifa den 3 mars 1948 – Stern-ligan sprängde Salameh-byggnaden, dödade därvid 11 palestinier och skadade 27.

 

Al-Husayniyya den 12 och den 16-17 mars – Palmach utförde två räder mot byn, dödade därvid 15 och skadade 20 i den första räden och dödade 30 i den andra.

 

Judar sprängde ett tåg nära Benjamina den 31 mars 1948, dödade därvid 25 palestinier och skadade 61.

 

Al-Sarafand den 5 april 1948 – ett hus besköts med granatkastare, varvid 16 palestinier dödades och 12 skadades.

 

Deir Yassin den 9 april 1948 – den av Menachem Begin ledda Irgun slaktade drygt 120 palestinska män, kvinnor och barn i en mordorgie. New York Times uppgav 254 dödade den 13 april. 53 föräldralösa barn kastades som vore de sopor längs muren till Gamla Staden, boningshus sprängdes med dynamit med de boende kvar i dem. Denna massaker markerade början av det som sedan följde under Israels ”självständighetskrig”, varvid 531 städer och byar tömdes på sin befolkning, 11 andra orter. 800 000 palestinier massakrerades och fördrevs. Oräkneliga våldtäkter och andra illdåd förövades. Också Deir Yassins namn blev för evigt inristat i minnet.

 

Tel Litvinsky den 19 april 1948 – judar dödade 90 palestinier.

 

Tiberias den 19 april 1948 – judar sprängde ett hem och dödade de palestinier som bodde i det.

 

Ayn al-Zaytun och intilliggande byar den 1-4 maj 1948 – 27 palestinier dödades.

 

Acre den 18 maj 1948 – israeliska trupper dödade över 100 palestinier.

 

Al-Kabri den 20 maj 1948 – israeliska trupper dödade bybor och dödade överlevande barn med kulspruteeld.

 

Al-Tantura den 22-23 maj 1948 – israeliska trupper dödade kallblodigt över 200 bybor, de flesta obeväpnade unga män.

 

Den 26 maj 1948 bildade David Ben-Gurion israeliska armén (IDF) av Haganah.

 

Lydda den 11-12 juli 1948 – IDF dödade flera hundra civila, varav 80 med kulspruteeld inne i Dahmash-moskén.

 

Elot i slutet av juli 1948 – IDF grep 46 unga män. Den 3 augusti påträffades flera av dem döda, och av de gripna sköts 14 kallblodigt i en olivlund i bybornas åsyn.

 

Suqrir den 29 augusti 1948 – IDF dödade tio bybor.

 

Hula, Libanon den 24-29 oktober 1948 – IDF dödade 50 bybor med kulspruteeld.

 

Al-Dawayima den 29 oktober 1948 – IDF dödade inemot 200 bybor.

 

Majd al-Kurum den 30 oktober 1948 – IDF slaktade kallblodigt drygt 20 bybor.

 

Saliha den 30 oktober 1948 – IDF sprängde ett hus och dödade 94 palestinier.

 

Sa’sa’ den 30 oktober 1948 – hundratals palestinier slaktades kallblodigt. Byns hela befolkning fördrevs.

 

Nahf den 31 oktober 1948 – ett okänt antal människor massakrerades.

 

Khirbat al-Wa’ra al-Sawda den 2 november 1948 – IDF dödade 14 bybor.

 

Beit Jala den 6 januari 1952 – sju palestinier slaktades kallblodigt.

 

Jerusalem den 22 april 1953 – IDF dödade tio palestinier.

 

Flyktinglägret Bureiji den 28 augusti 1953 – IDF dödade 20 palestinier och skadade 62.

 

Qibya, Jordanien den 14 oktober 1953 – Ariel Sharons ökända enhet 101 dödade 70 bybor.

 

Nahalin, Jordanien den 28 mars 1954 – IDF dödade nio araber och skadade 19.

 

Gaza stad den 5 april 1956 – IDF dödade 56 och skadade 193 människor med granatbeskjutning.

 

Kafr Kassem den 29 oktober 1956 – IDF dödade omkring 50 män, kvinnor och barn.

 

Suezkriget den 29 oktober – den 7 november 1956 – IDF mördade kallblodigt omkring 273 avväpnade egyptiska soldater och civila.

 

Khan Yunis den 3 november 1956 – IDF dödade kallblodigt dussintals civila.

 

Flyktinglägret Rafah den 12 november 1956 – IDF slaktade över 100 palestinier.

 

Nuqeibi, Syrien den 16-17 mars 1962 – IDF dödar åtminstone 30 obeväpnade bybor med artilleri- och flygbeskjutning.

 

Samu, Jordanien den 13 november 1966 – IDF förstörde 125 hus, en skola, en läkarmottagning och 15 hus i en grannby och dödade därvid kallblodigt 18 och skadade 54 människor.

 

Sexdagarskriget den 5 – 11 juni 1967 – IDF-styrkor anföll utan anledning Egypten, Syrien och Jordanien. De massakrerade inemot 2000 hjälplösa eller tillfångatagna egyptiska soldater, dödade omkring 340 syriska bybor på Golanhöjderna och fördrev fler än 300 000 palestinier, som tillsammans med andra flydde över till Jordanflodens östra bank och vidare till Libanon, Egypten och Syrien.

 

Incidenten med det amerikanska örlogsfartyget USS Liberty den 8 juni 1967 – israeliska styrkor anföll och dödade 34 amerikaner och skadade 171 på internationellt vatten. En undersökning av amerikanska försvarsdepartementet rentvådde händelsen såsom ett fall av ”missuppfattning av identiteten” trots att man klart visste om att det rörde sig om ett avsiktligt anfall på ett amerikanskt spaningsfartyg.

 

Flyktinglägret Rafah juni 1967 – IDF dödade 23 palestinier och kastade liken i en massgrav.

 

Efter sexdagarskriget i juni 1967 sköts 56 palestinier kallblodigt medan de försökte ta sig över Jordanfloden till Västbanken.

 

Den 21 februari 1973 sköt IDF ned flyg 114 från Libya Airlines, varvid man dödade 106 ombordvarande, däribland en amerikan.

 

Hebron den 25 februari 1994 – Baruch Goldstein massakrerade 29 bedjande palestinier.

 

Första (1987–1992) och andra (2000–2005) intifadan – tusentals palestinier dödades (1100 i första och 5500 i andra intifadan) och skadades under IDF:s bärsärkagång mot dem.

 

Israels invasion av Libanon 1982–2000 – 18 000 libaneser och palestinier dödades, däribland 3000 som massakrerades i flyktinglägren Sabra och Shatila.

 

Jenin 2002 – den mest ökända av talrika massakrer under den andra intifadan. IDF invaderade staden och flyktinglägret, skar av dem från hjälp utifrån, förstörde hundratals byggnader, begravde många människor levande i ruinerna. IDF skar även av tillförseln av elektricitet, vatten, livsmedel och andra livsnödvändiga förnödenheter, vägrade att släppa in hjälp, också medicinsk sådan, dödade och skadade många palestinska civila, enligt vissa redogörelser hundratals – bestämda uppgifter kan inte lämnas, eftersom de israeliska trupperna samlade ihop kropparna och begravde dem för att hindra en exakt räkning.

 

Sommaren 2006: 34-dagarskriget eller andra Libanonkriget – IDF utsatte Libanon för massiva terroranfall med död och förstörelse över hela landet. Omkring 1300 människor dödades, många fler skadades, en miljon (eller en fjärdedel) av landets invånare drevs från sina hem och den viktigaste infrastrukturen förstördes för att landet skulle upphöra att fungera.

 

Juni 2006: operation sommarregn mot Gaza. Alla gränsöppningar stängdes, varigenom territoriet isolerades från omvärlden och väsentliga livsförnödenheter inte kunde föras in, flyganfall och artilleribeskjutning tillgreps, de tre viktigaste broarna förstördes, huvudvattenledningen till flyktinglägren Nusairat och al-Bureiji förstördes liksom Gazas enda elverk, som försåg territoriet med 80 procent av dess elström. IDF gick in i Gaza och tog kontroll.

 

På stormningen följde en rad blodiga israeliska attacker: ett veckoslut besköt israeliska marinen med artillerigranater palestinier som vistades på stranden och dödade åtta, varav sju medlemmar av en och samma familj, 32 andra skadades, däribland 13 barn. En robotattack mot en väg dödade 11 och skadade 30. Ett annat robotangrepp dödade tre barn och skadade 15.

 

Under samma tid genomförde IDF omkring 50 intrång i palestinska samhällen på Västbanken, odlingar förstördes, hem revs, dussintals människor sattes i häkte, däribland barn. Den 29 juni fängslades nästan hela Hamas’ ledarskap, däribland åtta ministrar, 25 medlemmar av Förändrings- och reformpartiet i det demokratiskt valda Palestinska lagstiftande rådet (PLC) och andra Hamas-företrädare.

 

Palestinierna har utstått allt det ovannämnda och långt mer därtill i mer än 60 år, varav 41 år under ockupation:

 

Alltsedan 1967 har många tusen palestinier dödats, skadats, fängslats och torterats. Sedan 1967 har över 700 000 av dem suttit fängslade, det stora flertalet har därunder torterats. Många sitter i ”administrativt häkte”. Ständigt sitter 10 000 – 12 000 palestinier i fängelse.

 

Militära härjningståg företas ständigt och återkommande över hela det ockuperade Palestina. Enbart i november 2007 förövades 786 räder på Västbanken och 30 i Gaza, varvid 32 palestinier dödades och 126 skadades, 411 greps. Därtill anställdes skador på allmän och privat egendom, grödor förstördes, mark beslagtogs, utegångsförbud infördes och den fria rörligheten var och förblir starkt begränsad.

 

Därtill stjäl de utökade judiska bosättningarna mark på Västbanken. Den skiljemur Israel bygger tar ytterligare 10 procent av den palestinska marken. Palestinier har få rättigheter, och inga i Gaza sedan Hamas den 25 januari 2006 vann majoriteten i Palestinska lagstiftande rådet. Förtvivlan ansätter nu Gazaborna, när territoriet är blockerat och katastrofen nalkas sedan Israel i slutet av december 2008 satte i verket sina terrorbombningar och anfall på marken och från havet.

 

Professor Joseph Massad om anfallet på Gaza

Palestinsk-amerikanen Joseph Massad, som är professor vid Columbia-universitetet och expert på Mellanöstern, har skrivit detta om Israels anfall på och ockupation av Gaza:

 

”Sedan år 2006 finns en överenskommelse mellan vissa arabländers regimer, nyliberala arabiska intellektuella (i Amerika och annorstädes) liksom Fatah under president Mahmoud Abbas och hans utnämnde premiärminister Salam Fayyad om att endast Israel kan rädda dem undan Hizbollah och Hamas, båda organisationer som utgör ett hot mot den allians arabiska regimer öppet har med USA och Israel mot Iran och alla progressiva krafter i regionen.”

 

”En verklig, öppen allians existerar nu mellan Fatah, arabiska regimer och Israel (med nyliberalt intellektuellt arabiskt stöd). Inom denna allians har Israel uppdraget att krossa Hamas’ regering – den enda demokratiskt valda regeringen i hela arabvärlden”.

Att Hamas är demokratisk är dess problem: USA och Israel tolererar inga demokratier. De vill ha förtryckarregimer som den kan kontrollera. Fatah är en med dem allierad kollaboratör, Abbas och Fayyad är dess quislingar. Massad kallar detta ”förräderi”. Fatah och andra arabregimer ”härskar medelst terror och fruktan”.

 

Israels blodbad i Gaza är dess senaste försök ”att försäkra att alla araber och alla palestinier behärskas av diktatorer och aldrig av demokratiskt valda företrädare.” Fatah och världens makter godkänner detta. Likväl ”förstår palestinierna mycket väl att Abbas, hans klick, arabregimerna, Förenta staterna och Europa alla är skyldiga till denna slakt” liksom Israel är det. De är alla ”medanstiftare till och aktivt delaktiga i dessa brott.”

 

IDF presterar utmärkt mot försvarslösa civila. Efterverkningarna blir dock något annat. Den ”palestinska beslutsamheten” är stark nog att göra Fatah och Abbas till ”förlorare”, förutsatt att det folkliga motståndet inte låter Israel besegra befolkningar, röva deras land, förstöra deras livsuppehälle, stänga in dem i getton och svälta dem

underkastelse.

 

De senaste hundra åren har sionisterna inte lärt sig att ”palestiniernas längtan efter frihet inte kan utplånas hur barbariska brott Israel än begår mot dem”, hur arabregimer än kollaborerar, hur förrädiska somliga medlemmar av deras eget folk än är, såsom Fatah. ”Resningen i Gazagettot” kommer att fortsätta sitt stolta motstånd och de upproriska kommer aldrig ”acceptera lagligheten av en rasistisk europeisk kolonial bosättning mitt ibland dem.”

 

Kollaboratörernas Fatah söker slå ner motståndet på Västbanken

Den 8 januari meddelade AP att allt medan striderna i Gaza rasade, slog palestinsk polis på Västbanken med våld ned demonstrationer för Gaza. ”Det är som om Gaza blivit ett annat land”, sade universitetsstuderande Mohammed Akram medan han stod invid bilder som visade skadade gazabor. ”Man tittar på TV och ser en hel familj som dödats med en robot”, sade Hossam Salim. ”De var inte militanta eller hamasmedlemmar eller något sådant.”

 

I andra rapporter uppges att den palestinska myndighetens polis angrep gatudemonstranter och då särskilt riktade in sig på alla som bar Hamas’ gröna flagga. Våld och gripanden följde, när Abbas inte ville låta gatuprotesterna växa sig stora, ihärdiga eller öppet fientliga mot Israel. Demonstranterna chockades av att polisen angrep dem för att de stödde sitt eget folk i Gaza. Abbas hade beordrats att slå ner på dem, och somliga säger ”han står på judarnas sida”.

 

Jerusalem Post framhåller att det råder en ”järnnävens” politik gemensam för Fatah och IDF, ett massivt nedslående av all opposition. Reportrar och fotografer hotas och angrips. Det är ännu för tidigt att säga, men Massad tror att detta kan slå tillbaka mot Abbas och besegra honom.

 

New York Times kan hålla med. En artikel skriven av Isabel Kershner bar rubriken ”Kriget mot Hamas försvarar palestinska ledare”. Hon säger att Fatah och Abbas ”förefaller allt mer belägrade och marginaliserade, också i de palestinska städer… de kontrollerar. Ju fler bomber som fälls över Gaza, desto mer växer stödet för Hamas på bekostnad av det för Palestinska myndigheten (PA).” PA vill få kontroll över Gaza, men den palestinske analytikern Ghassam Khatib säger: ”Hur kan den vinna i ett krig, där den är ett av offren?”

 

Till följd av detta är Hamas, liksom Hizbollah i Libanon, populärare än någonsin – hos det egna folket och den arabiska allmänheten. Dessa rörelser står för ett folkligt motstånd mot kolonialväldet och dess medbrottslingar i arabiska regimer. Om historien lär oss något, så är det att förtrycket till sist inte gör avsedd verkan. Det endast framkallar vrede, motstånd, revolt och sedan befrielsekamp. Den palestinska enheten måste förkasta Fatah och Abbas, ställa sig bakom Hamas, stödja dess folkliga motstånd och fortsätta kampen för fred, social rättvisa, självbestämmande och frihet.

 

Israeliska människorättsbrott en typisk vecka

Palestinska centret för mänskliga rättigheter (PCHR) sammanställer dagligen uppgifter om dessa brott till veckorapporter. Också när krig inte pågår, är dessa veckorapporter upprörande läsning, och de avser både Västbanken och Gaza. Palestina står under militär ockupation. Den är förtryckande, olaglig och har varat oavbrutet de senaste 41 åren.

 

PCHR avger dagliga redogörelser för slaktandet i Gaza. Det rapporterar även om det förtryck Israel utövar på Västbanken med hjälp av samarbetande Fatah och Palestina myndigheten (PA). Abbas klandrade Hamas för våldet, och premiärministern Salam Fayyad yttrade icke ett ord till fördömande de första 13 dagarna av anfallskriget. Efteråt fällde han ljumma kommentarer, som mera var uttryck för delaktighet än fördömande. Varför detta? Han är en före detta tjänsteman i Internationella valutafonden och Världsbanken och har ingen ställning i det egna folket. I 2006 års val fick han endast 2,4 procent av rösterna, ett mått så gott som något på hans illegitimitet. Han och Abbas är redskap, springpojkar åt Israel, med avsevärt stöd från Väst i form av pengar och vapen.

 

PCHRs rapport om Västbanken uppger:

 

”IOF (Israels ockupationsstyrkor) har fortsatt att ålägga svåra inskränkningar av rörelsefriheten, också i det ockuperade östra Jerusalem.” Rapporten räknar upp hundratals vägspärrar, vägblockeringar, stängda och kontrollerade vägar och den olagliga ”annekteringsmuren” som när den är färdigbyggd kommer att nå en sträckning av 724 kilometer. Rapporten nämner överfall, dödanden, trakasserier, husrannsakningar, intrång i bostadsområden, gripanden och mängder av andra förnedringar av ett traumatiserat folk liksom Gazaborna:

 

Två tredjedelar vägarna på Västbanken mellan palestinska samhällen är stängda och/eller fullt militariserade. 500 kilometer vägar är begränsade för trafik.

 

En tredjedel av Västbanken, det ockuperade östra Jerusalem inräknat, är förbjuden mark för palestinier som saknar militärt tillstånd. Mycket få sådana utfärdas.

 

Tiden 8 till 14 januari 2009 greps sex palestinier, varav två kvinnor,vid vägspärrar.

 

Den 8 januari i Hebron gjorde israeliska trupper räder mot bostäder, grep två bröder och sköt kallblodigt Ibrahim Shamlawi till döds.

 

IDF sköt på demonstranter i flyktinglägret al-Fawar och skadade därvid två människor, varav ett barn.

 

Den 9 januari i byn Madama sydväst om Nablus gjorde IDF räder mot bostäder och grep tre män och ytterligare en man i Nablus.

 

Ännu en man greps i byn Qabatya sydöst om Jenin. Räder och genomsökningar gjordes mot bostäder.

 

På två områden i östra Jerusalem sköt israelisk polis, gränsvakter och civilklädda gummiklädda stålkulor, tårgas och ljudbomber mot ungdomar och barn som demonstrerade. Flera tiotals av de unga fick söka sjukvård efter att ha inandats tårgas.

I byn Hawara söder om Nablus, i byn Beit Ummar norr om Hebron och i södra Hebron sköt IDF på demonstranter, skadade fem män och ett barn och grep två andra.

 

Den 10 januari i byn Azmout nordost om Nablus gjordes räder mot bostäder som genomsöktes.

 

I byn Sa’ir nordost om Hebron sköt IDF på demonstranter och skadade tre.

 

Den 11 januari i byn Beit ar-Roush sydväst om Hebron gjordes räder mot bostäder som genomsöktes.

 

Den 13 januari i närheten av den judiska bosättningen Kiryat Arba och Jouharberget i östra Hebron gjordes räder mot dussintals hem som genomsöktes.

 

I byn Dura sydväst om Hebron gjordes räder mot hem som genomsöktes, och två män greps.

 

I byn Beit Oula nordväst om Hebron gjordes räder mot hem som genomsöktes, och en man greps.

 

I byn Ethna nordväst om Hebron sköt IDF ihjäl en man, medan han brukade sin jord. Enligt vittnen belade man först honom med handbojor, band för hans ögon och sköt honom sedan på kärnskotts avstånd.

 

Den 14 januari i byn Awa sydväst om Hebron gjordes räder mot hem som genomsöktes, och sex män greps.

 

I byn Sa’ir nordväst om Hebron gjordes räder som hem som genomsöktes, och en tonåring greps och

 

i byn Kufor Qallil öster om Nablus gjordes räder mot hem som genomsöktes och ytterligare en tonåring greps.

 

Den 19 januari 19 (följande veckas PCHR-rapport) uppger källor att IDF ”kidnappade sju civila palestinier” under de invasioner som företas på morgonen före gryningen i städer på Västbanken.

 

Under den militära ockupationen är detta det dagliga livet på Västbanken, ett liv som ytterligare försvåras av Fatahs förtryck för Israels räkning. Nya vägspärrar, inskränkningar, rörelseförbud, utegångsförbud och andra åtgärder påtvingas när som helst – mot fredliga, icke stridande civila. Palestinierna lever i daglig rädsla för att trakasseras, gripas, torteras eller dödas. Under belägring, ockupation och terrorangrepp är förhållandena i Gaza värre, men i hela det ockuperade Palestina finns ingen plats som är säker, vare sig det råder ”vapenvila” eller ej.

 

Historik över aggressionen mot Gaza

Den 27 december inledde israeliskt stridsflyg utan anledning terrorbombningar mot Gaza. Det var inte en slump att det gjordes samtidigt som barn var på väg till och från skolan. Oavlåtliga angrepp dygnet runt pågick sedan i drygt tre veckor. Här nedan ges en kortfattad historik.

 

Den 27 december: dag 1

Klockan 11:25 inleddes en första ”chock och bävan”-attack med 60 stridsflygplan som samtidigt angrep 50 mål. På tidiga eftermiddagen hade över 100 ton bomber fällts. Det rapporterades omkring 230 döda och 400 skadade, varav många allvarligt. De flesta av offren var civila, många kvinnor och barn. Samma mönster upprepades sedan dagligen. Enligt sjukvårdsmyndigheter och tre människorättsorganisationer på plats var 80–90 procent av offren icke stridande. Nyhetsrapporter och oberoende observatörer kallade den 27 december 2008 den blodigaste dagen i det ockuperade Palestina sedan sexdagarskriget 1967.

 

Den 28 december: dag 2

Dödstalet steg till omkring 300, antalet skadade till omkring 900. Dussintals flyganfall dygnet runt, därtill anfall med helikoptrar och örlogsfartyg liksom beskjutning med stridsvagnar inifrån Israel. Från första början var målen regeringsbyggnader, parlamentsbyggnaden, polisstationer, vägar, en viktig vattenledning, bränsletankar, skolor, Gazas islamiska universitet, moskeer, kraftinstallationer, avloppssystem, TV-stationer, fiskebåtar, djurstallar, nödhjälpscentra, ett mentalvårdscentrum, apotek, centralfängelset, ambulanser, läkemedelsförråd, privatbostäder, affärsbyggnader, verkstäder, kontrollrummet för ett telekommunikationsbolag – kort sagt Gazas hela infrastruktur och civila bostadsområden. Territoriet skulle förvandlas till obeboelighet och ruinfält. Tanken är att göra Hamas maktlöst och sedan låta Fatah styra hela det ockuperade Palestina.

 

Den 28 december: dag 3

Omkring 335 döda och 1400 skadade räknades. Palestinska centret för mänskliga rättigheter (PCHR) uppgav att dussintals robotar träffade ”civila inrättningar och moskeer i tätbefolkade områden (däribland flyktingläger). I ett särskilt fasaväckande krigsbrott (förövat på natten och in på tidiga morgonen) dödades och skadades 22 palestinska barn” medan de låg och sov i sina hem.

 

Den 29 december: dag 4

Dödstalet uppgick nu till 360. Antalet skadade översteg 1400. PCHR uppgav att 23 privata bostäder dittills bombats och 37 andra civila inrättningar.

 

Den 30 december: dag 5

Dödstalet uppgick nu till 390 och antalet skadade till 1600. PCHR uppgav att Israel ”använde stridsflygplan, attackhelikoptrar, förarlösa plan och örlogsfartyg för hundratals urskillningslösa anfall… utan hänsyn till civilbefolkningens välfärd, säkerhet och livsviktiga behov”. Den humanitära situationen är ”förtvivlad”.

 

Den 31 december: dag 6

Nyårsaftonen uppgick dödstalet till 400 och antalet skadade till 1700.

 

Den 1 januari 2009: dag 7

Dödstalet uppgick till 420 och antalet skadade till 1850. Många av de skadade är så illa däran att de inte kommer att överleva. Den framstående Hamas-ledaren dr Nizar Rayan dödades i sitt hem tillsammans med sin hustru och 11 av sina barn. PCHR uppgav att stridsflyg det senaste dygnet bombat och fullständigt förstört åtta hem och en samlingslokal i Gaza stad, elva andra hem i Gaza, därtill svårt skadat intilliggande hem på båda orterna. Ytterligare sex hem förstördes i centrala Gaza och tre i Rafah. De sju första dagarna förstördes 66 privata hem och de boende dödades eller skadades.

 

Den 2 januari: dag 8

Intill denna dag dödades omkring 100 kvinnor och barn. Fler privata hem och flyktigläger angreps. New York Times uppgav att ”israeliska stridsvagnar och soldater ryckte in över gränsen i Gaza på lördagskvällen och inledde markkriget… efter en vecka av intensiva flyganfall.”

 

Den 3 januari: dag 9

Dödstalet uppgick till omkring 455 och antalet skadade till 2300. En särskilt fasaväckande händelse var att stridsflyg bombade Jabalya-moskén i norra Gaza, varvid 15 civila dödades, däribland fyra barn, och 27 skadades. Ambulanser på väg att undsätta de skadade angreps. AP rapporterade att ”israeliska marktrupper och stridsvagnar gjorde gator igenom Gazaremsan tidigt på söndagen, varigenom de skar itu Territoriet och omringade dess största stad alltmedan offensiven tilltog i styrka.”

 

Den 4 januari: dag 10

Dödstalet nådde nu 510. Antalet skadade överskred 2300. De dagliga räkningarna ger de bästa uppskattningarna. PCHR uppgav att israeliska styrkor trängde djupare in i Gaza och att striderna var intensiva i ”tätbefolkade bostadsområden”. Hela familjer har dödats i anfallen, många i sina hem.

 

Den 5 januari: dag 11

Antalet dödade uppgår nu totalt till 600 och antalet skadade till 2400. Av de dödade är enligt PCHR 130 barn, 33 kvinnor och sex sjukvårdspersonal. PCHRs undersökningar visar att ”minst 90 procent” av de palestinier som dödats de senaste dagarna är civila. Allt beskjuts. Israeliska stridsvagnar besköt en skola tillhörande UNRWA, som användes till skydd för civila, varvid minst 40 civila, som befann sig inne i skolan, dödades. Ingen plats är trygg. Det finns ingenstans att gömma sig. Gaza är totalt isolerat, omringat och avskuret.

 

Den 6 januari: dag 12

Dödstalet stiger raskt till 660 och antalet skadade till 2800. Hela Gazaremsan bombas. Allt och alla angrips, även sjukvårdspersonal och journalister. Krigsförbrytelsernas omfattning förfärar. Det internationella samfundets tystnad är skamlig. Massdödandet och massförstörelsen fortsätter. Ingen lättnad är ännu inom synhåll.

 

Den 7 januari: dag 13

Antalet dödade översteg 700, däribland 169 barn och 46 kvinnor. Antalet skadade nådde 3000. PCHR uppgav att till och med sjukhus angreps.

 

Den 8 januari: dag 14

Dödstalet nådde 760 och antalet skadade 3100. Hittills har 189 barn, 50 kvinnor och sex sjukvårdsarbetare dödats.

 

Den 9 januari: dag 15

Dödssiffran nådde 800. Antalet skadade översteg 3100. PCHR rapporterade att IDF ”fortsatte att angripa och hindra sjukvårds-, civilförsvars- och humanitär nödhjälpspersonal i dess arbete… Israel avser att vålla största möjliga antal dödade och skadade civila palestinier och värsta möjliga förstörelse av deras egendom.”

 

Den 10 januari: dag 16

Dödstalet uppgick till 852 och antalet skadade till 3200. PCHR rapporterade att bombningarna mot bostadsområden har skett utan uppehåll och att markoperationerna utvidgats till att omfatta fler palestinska städer, byar och bostadsområden. IDF använder bomber med vit fosfor ”mot civila”. IDF beskjuter dem med ”brinnande föremål som exploderat i potentiellt dödande splitter samtidigt som de avger kvävande vit rök.” Svåra brännskador som tränger ända in till benet, allvarliga andningssvårigheter, bortsprängningar av kroppsdelar och andra skador rapporteras, varav många livshotande.

 

Att beskjuta civila med vit fosfor är olagligt. Vit fosfor verkar med syre så att det avger eld och rök till bruk som rökridåer eller som ett terrorvapen. Det är ett eldfängt ämne som napalm och termit. Som vapen kan det förstöra fiendens utrustning, begränsa sikten eller bränna köttet ända in till benet. Röken kan också vålla skador på levern, njurarna, hjärtat, lungorna eller andra organ och medföra döden. Inandning vållar blåsbildning i luftstrupen och lungorna, så att offren kvävs medan fosforn bränner dem inifrån. De israeliska trupperna använder detta vapen mot civila tillsammans med andra terrorvapen.

 

IDF tvingar också människor ut ur deras hem, sätter dem i häkte, behandlar dem omänskligt, nekar dem mat och vatten och använder dem som mänskliga sköldar vid sammandrabbningar med palestinska motståndskämpar. Amnesty Internationals israeliska forskare Donatella Rovera omtalade för Londontidningen Guardian att:

 

”Det är standardförfarande för israeliska soldater att gå in i ett hus, låsa in familjen i ett rum på bottenvåningen och använda resten av huset som militärbas, ställning för prickskytte. Detta är rena skolboksexemplet på hur man använder mänskliga sköldar.” 

Andra exempel innebar att israeliska soldater med vapenhot tvingade gazabor att gå före dem in i byggnader och så skydda dem mot möjliga angrepp. 1907 års Haagkonvention och Fjärde Genèvekonventionen förbjuder dessa förfaranden. Fjärde Genèvekonventionens artikel 27 säger:

 

”Skyddade (icke-stridande) personer skola under alla omständigheter åtnjuta respekt till person…De skola städse behandlas humant och särskilt skyddas mot våldshandlingar…”

 

Dess artikel 28 säger:

”Skyddad person må i intet fall användas för att genom sin närvaro skydda vissa platser eller områden från stridshandlingar.”

 

Artikel 31 och artikel 51 förbjuder även bruket av fysiskt eller psykiskt tvång för att förmå civila att utföra militära uppgifter. Likväl använder Israel denna taktik upprepade gånger i strid mot sin egen Högsta domstols uttalande emot den.

 

Den 11 januari: dag 17

Dödstalet nådde 885 och antalet skadade 3900. De urskillningslösa angreppen fortsätter. Den stora majoriteten dödade var civila. Åtminstone 211 av dem var barn.

 

Den 12 januari: dag 18

Dödstalet nådde 910 och antalet skadade 4250.

FNs Råd för mänskliga rättigheter (UNHRC – efterträdaren till dess kommission om mänskliga rättigheter) antog en av Kuba föreslagen resolution att fördöma Israels aggression och rekommendera att internationella observatörer undersöker krigsförbrytelser på platsen. Resolutionen antogs med 33 ja-röster, en nej-röst (Kanada) och 13 nedlagda, däribland Tyskland och andra EU-länder, Sydkorea, Schweiz och andra. Länder som röstade ja var bland andra Ryssland, Kina, Brasilien och Argentina. Förenta staterna är inte medlem.

 

Den 13 januari: dag 19

Terrorbombningarna och det skoningslösa markkriget fortsätter dygnet runt. Palestinska hälsoministeriet meddelade att antalet bekräftade dödade överstigit 1000 och att över 4580 människor skadats, många allvarligt och hundratals ”kliniskt” döda. En kommunal byggnad i Gaza stad förstördes med en sprängning som betecknades som oerhörd. En centralt i Gaza stad belägen begravningsplats träffades, varvid delar av multnande lik spreds vida omkring och samtidigt hus förstördes i Sheikh Radwan. Flyktinglägret Jabaliya träffades och dödsoffer rapporterades därifrån. Israeliska stridsvagnar fortsätter att beskjuta hus i tätbefolkade områden.

 

Hela bostadsområden har jämnats med marken. Åkermark har förstörts. Anfallen fortsätter natt som dag. PCHR skriver om ”den massiva inre tvångsomflyttningen av civilbefolkningen i Gaza stad” och andra angripna områden.

 

Den internationella nyhetsbyrån Reuters, den israeliska dagstidningen Ha’aretz och den egyptiska nyhetsbyrån MENA har uppgivit att Hamas kan vara beredd att antaga en av Egypten medlad vapenvila efter vissa förändringar. Hamas-ledaren Salah al-Bardawil prisade det egyptiska initiativet som ”det enda som fordrade ett omedelbart upphörande av den israeliska aggressionen.”

 

Hamas’ representant i Libanon Usama Hamdan omtalade för al-Jazira att det finns förändringar kvar att göra. ”Det finns alltjämt meningsskiljaktigheter” som är olösta. ”I sin nuvarande tillgodoser initiativet inte det palestinska folkets intresse. Bestämda punkter måste ändras… Vi anser att det inte finns något initiativ som inte kan modifieras eller ändras.”

 

Avgörande punkter, där oenighet råder, kvarstår. En dylik är att Israel vill att Fatah (PA) skall ombesörja Gazas återuppbyggnad och kontrollera dess gränser – vilket väsentligen betyder att Abbas-Fayyad-regeringen får makten också över Gaza förutom Västbanken och Hamas därmed görs maktlös.

 

Det finns också andra problem enligt vice ordföranden för Hamas’ politiska byrå Moussa Abu Marzouk. Han sade detta till tevestationen al-Arabiya:

 

”Israel har inte uppfyllt något av de tidigare villkoren för vapenvila, och därför måste det få råda ett kort och förutbestämt tidsskede mellan varje steg, så att vi har möjlighet att utvärdera situationen och kan samtycka till att gå vidare till nästa steg.”

 

Dessutom löpte president Abbas’ ämbetsperiod ut den 9 januari. Han påstår sig nu ha rätten att sitta kvar ytterligare ett år, tills parlamentsval hålls i januari 2010. Hamas är av motsatt mening och erkänner honom inte längre som president. Hamas’ talesman Mushir al-Masri har sagt: ”Han sitter vid makten endast därför att israelerna och amerikanerna vill ha honom kvar.”

 

Hur som helst har Salah al-Bardawil, som är en av Hamas’ ledamöter i det palestinska lagstiftande rådet (PLC), sagt att förhandlingar om vapenvila söker att uppnå följande mål: få Israel att upphöra med sin aggression, att dra tillbaka alla sina trupper från Gaza, att häva blockaden, att åter öppna gränsövergångarna, att rehabilitera Gazaremsan och ersätta gazaborna för de skador de tillfogats. Från Damaskus erbjöd Hamas’ politiske ledare Khaled Meshal samma villkor och sade: ”Vi kommer inte att acceptera någon politisk rörelse, som inte tillgodoser dessa krav.”

 

Vita husets talesman Dana Perino sade: ”Vi har all rätt att vara skeptiska mot sådant man läser i tidningarna om Hamas. Och därför tror jag att vi behöver vänta och se vad som faktiskt händer. Och som händelserna utvecklas, kommer vi att kommentera utifrån dessa.” En tjänsteman från amerikanska utrikesdepartementet tillfogade att Hamas inte uppfyllt villkoren för vapenvila. ”Det har inte kommit till någon uppgörelse. Det finns ett antal villkor Hamas ställer som måste behandlas.” Det är tydligt att detta betyder att Fatah får makten och Hamas görs maktlös.

 

Den 14 januari: dag 20

Den israeliska dagstidningen Ha’aretz uppgav: ”Sjukhuset i Gaza stad (al-Quds) står i lågor efter att ha träffats i striderna mellan Hamas och IDF.” Tusentals palestinier flydde i skräck när israeliska stridsvagnar stormade staden och besköt den, varvid eldgivningen riktades på måfå mot bostadsområden. Samtidigt fortsatte terrorbombningarna dygnet runt. Före middag uppgick antalet bekräftade dödsfall till 1097, däribland 335 barn och omkring 5000 skadade, däribland 400 barn. Över 400 av de skadade befinner sig i kritiskt tillstånd.

 

Israeliskt flyg bombade UNWRAs högkvarter och skadade därvid tre anställda och angrep ytterligare två sjukhus från luften och marken. IDF omringade al-Aqsa-sjukhuset enligt uppgifter av frivilliga inne i det. Ingen kan komma in eller ut. Reuters meddelade också att en mediabyggnad angripits. Flera skadade rapporterades. En talesman för IDF sade att anfallen skall fortsätta trots uppgifter om att Hamas kan vara nära att godtaga ett av Egypten medlat eldupphör.

 

Hamas bekräftade att inrikesminister Sa’ed Sayam och sex andra, däribland hans son, bror och chefen för departementet för inre säkerhet, Saleh Abu Sharekh dödades, när israeliskt flyg bombade Sayams hem.

 

Gazabon professor Said Abdelwahed meddelade i ett e-brev att hans ”bostadsområde står under fullständig kontroll av israeliskt pansar, infanteri och andra trupper efter 13 timmars bombning och beskjutning. Prickskyttar står utanför dörren.” Bland hans senare e-brev fanns foton av hans byggnad, vilka visade hur den skadats av granatbeskjutning.

 

Samtidigt uppbringade israeliska örlogsfartyg ytterligare ett barmhärtighetsfartyg (The Spirit of Humanity – Mänsklighetens ande) på internationellt vatten (Översättarens kommentar: till sina folkrättsbrott lägger Israel nu sjöröveri). Bland de ombordvarande fanns läkare, journalister, ledamöter av Europaparlamentet och i lasten förde fartyget sjukvårdsmateriel, som det givetvis råder förtvivlat behov av i Gaza.

 

Bolivias president Evo Morales gjorde gemensam sak med Venezuelas president Hugo Chávez och bröt de diplomatiska förbindelserna med Israel. President Morales sade vidare att han skulle uppmana Internationella domstolen att åtala Israels regering för folkmord. Han fördömde även FNs handlingsförlamning och krävde att Shimon Peres fråntas sitt fredspris därför att han stött slaktandet.

 

Enligt uppgift ”kidnappade” IDF fem palestinier på Västbanken i räder före gryningen, ytterligare 60 i Hebron sedan 1 januari och andra i Jenin och annorstädes. Detta skedde samtidigt som Israels utrikesminister Tzipi Livni ”uppmanade Röda korset att öva påtryckningar på Hamas att få tillgång till Gilad Shalit” (den israeliske soldat som Hamas håller fången) enligt uppgifter från nyhetsbyråer. Tzipi Livni har nått nya höjder i sitt hyckleri.

 

Medan anfallen mot Gaza fortsatte, meddelade den libanesiska dagstidningen al-Safir

att Israel samlar trupper – stridsvagnar och andra militära fordon liksom attackhelikoptrar – vid Libanons södra gräns:

 

”Den israeliska armén har mobiliserat sina trupper längs gränsen från byn Naqurah i västra Libanon till den södra gränsbyn al-Wazzani.” Till följd därav har libanesiska armén och Hizbollah intagit högsta beredskap, och varför inte? Libanon kan stå näst på tur enligt Mahdi Darius Nazemrayas artikel av den 18 januari ”Israel’s Next War”, som står att läsa på www.globalresearch.ca Han citerar rapporter som uppger att:

 

”Detta krig befinner sig redan i ett långt framskridet planeringsskede. I november 2008 … genomförde den israeliska militären en manöver, kallad Shiluv Zro’ot III (korsade vapen III), avseende ett tvåfrontskrig mot Libanon och Syrien. Manövern innefattade en massiv simulerad invasion av både Syrien och Libanon. Tel Aviv har också varnat Beirut att det skulle förklara hela Libanon krig och inte bara Hizbollah.”

 

Med tanke på Israels tidigare aggression mot detta land måste detta hot tas på allvar. Det kan visa sig bli Obamas eldprov att ständiga ”krig mot terrorn” kommer att fortsätta under hans överinseende – mot Libanon, kanske Iran, Syrien, Pakistan och så vidare för att befästa USAs hegemoni, allt medan uppmärksamheten avleds från det egna landets ekonomiska sammanbrott.

 

Den 15 januari: dag 21

Antalet dödsoffer fortsatt att stiga. Det senast bekräftade dödstalet var 1133. Över 5150 människor var skadade. Israel använder Egypten att pressa Hamas till kapitulation. Abbas är med och stöder. Khaled Meshal sade: ”Aldrig! Israel kommer inte att kunna knäcka vårt motstånd, och Förenta staterna kommer inte att kunna diktera sina regler för oss.” Förenta staterna förhandlar inte, endast kräver.

 

Hamas’ talesman i Libanon Usama Hamdan sade att hans organisation inte kommer att bry sig om ett israeliskt ensidigt eldupphör. ”Antingen får vi höra att man går med på våra önskemål eller blir resultatet att konfrontationen på marken fortsätter.”

 

Samtidigt kom uppgifter om att israeliska trupper skjuter gazabor som viftar med vita flaggor. Den 13 januari uppgav den israeliska människorättsorganisationen b’Tselem:

 

”Munir Shafik al-Najar sade att armén har förstört flera hus i hans område.” Trupperna skjuter med handeldvapen och befaller med högtalare människor att gå ut ur sina hem. ”Rawhiya al-Najar steg ut ur sin bostad och viftade med en vit flagga”, men hon sköts i huvudet. Andra beordrades bege sig till en skola i ett bycentrum, där de kallblodigt sköts. Dödsoffren uppgick till tre, och många fler var skadade.  

 

FNs Generalförsamlings ordförande Miguel d’Escoto Brockmann kallade Israels anfallskrig för ”folkmord” och sade till al-Jazeera att han aldrig trott att säkerhetsrådet skulle göra något. Hur kan det, när USA lägger in sitt veto mot alla resolutioner mot Israel?

 

Den 16 januari: dag 22

Bekräftade antalet döda uppgick till 1205. Antalet skadade översteg 5300, varav många hundra i kritiskt tillstånd. Sex människor dödades, däribland en kvinna och två av hennes barn, när israeliskt flyg avfyrade robotar mot UNWRAs skola i Beit Lahiya, som användes som skyddsrum. Bomber med vit fosfor och DIME-vapen (som strimlar köttet av kroppen) användes i ett fjärde anfall mot en FN-skola. I vart och ett av dessa fall hade Israel koordinaterna, visste att byggnaderna var skyddsrum men besköt dem likafullt.

 

I liknande fall anklagar Israel Hamas för att ge eld från skolor, moskeer och civila bostadsområden – i försök att vältra över skulden och rentvå sig själv, som angriparen alltid gör mot sina offer.

 

Under tiden skulle enligt Ha’aretz Israels regering överväga ett ”ensidigt” eldupphör och sedan förklara det, sedan Washington och Tel Aviv på fredagen undertecknat en överenskommelse om att:

 

”samarbeta med grannstaterna… att förhindra tillförseln av vapen och tillhörande materiel till terroristorganisationer… med särskild uppmärksamhet på” Gaza och Hamas;

 

”få med NATO-medlemmar;

 

stärka ”USAs säkerhets- och underrättelsesamarbete med regeringar i regionen ”,

 

stärka ”i kraft varande internationella sanktioner och tvångsmekanismer;

 

”Förenta staterna och Israel kommer att bistå varandra i dessa ansträngningar” genom underrättelsedelgivning;

 

”Förenta staterna kommer att påskynda sina ansträngningar att ge logistiskt och tekniskt bistånd och att utbilda och utrusta regionala säkerhetsstyrkor...;” med mera.

 

Med andra ord kommer Washington att belöna Israel för dess aggression och krigsförbrytelser med ännu mera hjälp och stöd. Efter ett möte mellan Tzipi Livni och Condoleezza Rice i Washington ingicks avtalet, men enligt Livni: ”om Hamas skjuter, måste vi fortsätta. Och om den skjuter senare, kommer vi att behöva genomföra ett nytt fälttåg.”

 

Men tills vidare förefaller det som om Israel och Bush-administrationen lät situationen lugna sig inför maktskiftet den 20 januari. Kalla det ”ett eldupphör utan eldupphör”, ett uppehåll, ett villkorligt sådant, inte ett meningsfullt upphörande av fientligheterna. Gaza är alltjämt ockuperat, blockerat, isolerat och ensamt. Den palestinska befrielsekampen går vidare.

 

Den 17 januari: dag 23

Under natten tillkännagav Israel som väntat ”ett eldupphör utan eldupphör” (som skulle inledas kl 0200 den 18 januari) men försäkrade att bedöma situationen ”minut för minut och svara med kraft” som det behagade när som helst. Inga av Hamas’ önskemål tillgodosågs. Ockupationen och blockaden fortsatte. Gränserna var fortsatt stängda. Gaza förblev isolerat. IDF fortsatte att döda civila. Nya siffror för dödade och skadade inrapporteras. Döda kroppar grävs fram ur ruinerna. Den officiella dödssiffran överstiger 1300 men kommer att stiga betydligt, allteftersom kroppar hittas.

 

Bland de döda fanns 417 barn, 108 kvinnor, 120 åldringar, 14 medlemmar av sjukvårdspersonal och åtminstone fyra journalister. Antalet skadade överstiger 5450. Dr Muawiya Hassanen från palestinska hälsoministeriet sade att dussintals människor alltjämt saknas och befaras döda.

 

Israels Kanal 10 rapporterade att IDF satt in halva sitt flygvapen under de senaste tre veckorna. Det gjorde över 2500 flyguppdrag, fällde över 1000 ton sprängbomber. Därtill sköt stridsvagnar, artilleri och örlogsfartyg hundratals granater från land och sjö. Likväl höll Hamas stånd och svor att bjuda motstånd tills Gaza är fritt. Talesmannen Fawzi Barhoum sade:

 

”Ett ensidigt eldupphör betyder inte att aggressionen avbryts och blockaden hävs. Dessa åtgärder är krigshandlingar, så detta betyder inte att motståndet upphör.” Likväl tillkännagav en företrädare för Hamas i Kairo, Ayman Taha, den 18 januari ett tillfälligt eldupphör för att ”ge Israel en vecka på sig att draga sig tillbaka”, öppna alla gränsövergångar och tillåta införsel av ”alla slags förnödenheter, livsmedel och annat som tillgodoser grundbehoven.” Andra motståndsgrupper i Gaza, utom Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), beslöt att iakttaga vapenvilan. Folkfronten avvisar ett eldupphör, vidhåller att ”israeliska angrepp fortsätter” och säger att ”det väpnade motståndet kommer att fortsätta, så länge som en enda israelisk soldat finns kvar i Gaza.”

Explosioner hörs alltjämt i delar av Gazaremsan. Det finns uppgifter om att grupp boende i Rafah träffades av granater och bomber med vit fosfor slagit ned i bostadsområdet at-Tuffah i östra delen av Gaza stad. Också en attackhelikopter sköt mot civila i Jabaliya. Så mycket för det ”eldupphör” som Israel kan inleda och avsluta som det önskar trots vad Israels Kanal 10 rapporterar om att israeliskt pansar och infanteri omgrupperar från sina ställningar djupt inne i Gaza. Israeliskt flyg är alltjämt aktivt ovanför Gaza och örlogsfartyg kontrollerar kustområdena.

 

Sjukvårdspersonal berättar om ”fasaväckande syner” av döda kroppar ”påträffade söndersprängda”. Många är av kvinnor och barn. Bilderna visar massförstörelse, död och förtvivlan.

 

New York Times försvarar israeliska krigsförbrytelser

Den 16 januari skriver Steven Erlander från Jerusalem under rubriken ”Att väga brott och etik i stadskrigets dimma” på typiskt New-York-Times-maner. Stackars Israel. Trots tre veckors ständigt pågående krigsförbrytelser mot isolerade, belägrade och försvarslösa civila citerar han den israeliske talesmannen Mark Regev, som säger att IDF på allt sätt anstränger sig ”att inte skjuta på civila, inte skjuta på FN-personal, inte skjuta på sjukvårdspersonal. Allt detta är mycket klart uttalat i den israeliska militärdoktrinen” trots klara bevis om motsatsen.

 

Asa Kashar vid Tel-Aviv-universitetet har bidragit till att skriva Israels militärkod. Erlanger citerar honom när han säger att IDFs etiska och juridiska rättesnöre står högt och utläres samvetsgrant till dess militär. En annan namnlös israelisk ledande militärjurist hävdar att anklagelserna för krigsförbrytelser är ”djupt orättvisa och orättfärdiga”.

 

Han avvisar uppgifterna om anfall på civila bostadsområden, sjukhus, ambulanser, moskeer, skolor, av FN skyddade byggnader, Gazas hela infrastruktur och obeväpnade civila som viftat med vita flaggor. Han framför israeliska påståenden om att dess trupper angripits och endast besvarat elden, utan bevismaterial. Han citerar israeliska företrädare som förnekar att man utmätt kollektiv bestraffning och hävdar att ingen humanitär kris existerar. Man citerar major Dallal som säger: den grundläggande frågan är ”hur bekämpar en armé en terroristgrupp?”

 

Viktigast att notera är hur New York Times gör tjänst som bulvan för Israel, söker dölja dess statsterrorism, krigsförbrytelser och Washingtons delaktighet i begåendet av dessa.

 

En sista kommentar

Hittills har det visat sig knappast ha någon betydelse, om ett eldupphör håller eller ej. Det som däremot har betydelse är världens växande upprördhet, miljontals människor över hela klotet som fördömer den israeliska terrorismen, en upprördhet som potentiellt kan samla tillräcklig kraft för att få genomslag. Det är avgörande att hålla trycket uppe, kräva att det israeliska krigsförbrytarna ställs inför rätta och straffas, att bygga en världsomfattande rörelse för sanktioner, avinvestering, bojkott mot Israel, isolering och uteslutning ur FNs generalförsamling, vilket allt skall vara i kraft tills Israel lyder internationell lag, häver blockaden av Gaza, avbryter ockupationen av Palestina, betalar rättvis ersättning, tillerkänner palestinierna rätten till självbestämmande och inställer sig en internationell brottsdomstol eller specialdomstol för Israels brott.

 

Den 9 juli 2005 uppmanade den globala rörelsen för bojkott, avinvestering och sanktioner (BDS) att agera mot Israel tills det ”lyder internationell lag och universella principer för mänskliga rättigheter”. Det är sannerligen hög tid att sluta med passivitet, rädsla och ryggradslöst vankelmod.

 

Alltsedan sin olagliga tillkomst den 14 maj 1948 har Israel besudlat rättsstatens princip, angripit sina grannar, begått folkmord på palestinierna, stulit deras land och uppträtt övermodigt mot hela mänskligheten. Det är på tiden att dessa handlingar upphör och Israel ställs till svars. Om inte nu, så när? Om inte av oss, så av vilka? Om det som nu skett inte är anledning nog, så vad är det?

 

Stephen Lendman är forskare och medlem av Centret för forskning om globaliseringen. Han bor i Chicago och kan nås på e-postadressen lendmanstephen@sbcglobal.net

 

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.

Not: det engelska originalet, In Solidarity We Are All Palestinians, publicerades på internet den 20 januari. De många israeliska krigsförbrytelser, som ytterligare kommit i dagen efter detta datum, har naturligtvis här ämnats obeaktade.