Den 27 januari 2008

 

STATLIG MYNDIGHET SPELAR BLUFFPOKER

Ett exempel från utställningen ”Sverige och Förintelsen”

 

”Sverige och Förintelsen” är namnet på en utställning som sedan flera månader vandrar runt i vårt land. Nu och fram till den 25 maj 2008 visas den på Arbetets museum i Norrköping. Tidigare har den visats på museer i Stockholm, Lund och Göteborg.

 

I ledande dagstidningar har den statliga myndigheten Forum för levande historia satt in stora annonser, vari man informerar allmänheten om den nämnda utställningen. I en dylik annons, publicerad i Göteborgs-Posten onsdagen den 18 april 2007, står som rubrik ”Sonja kom från Göteborg och dog i Auschwitz”. Annonstexten uppger vidare att Sonja Remann föddes i Göteborg men i samband med giftermål år 1930 med Aksel Moritz flyttade till Norge, varifrån hon hösten 1942 med sina två söner deporterades till Auschwitz.

 

Den ganska långa annonstexten går i en ton som genomgående klandrar den tidens svenskar och svenska utrikes- och utlänningspolitik. Skuldbeläggandet framträder öppet i meningar som: ”I Auschwitz dör därför personer som avvisats när de sökt asyl vid den svenska gränsen.” Rasbiologiska institutet i Uppsala, svenska företag som handlade med Tyskland och tvångssteriliseringar som genomfördes i såväl Nazityskland och Sverige” är företeelser, som annonstexten kallar ”andra exempel”, sammankopplingar som den gör mellan vår historia och Förintelsen. ”Utställningen Sverige och Förintelsen handlar främst om Sverige under de tolv år, 1933-1945, som nazisterna hade makten i Tyskland. Den ställer också frågor om vår egen tids politiska samvete.”

 

Detta är naturligtvis inte historia såsom vetenskap, inte objektivitet. Det är politik, moralism och skuldkult. Att Sverige i sin politik strax inför och under andra världskriget var ”undfallande” inte bara mot Tyska riket utan också mot Sovjetunionen kan givetvis klandras. Men det blir ensidigt, om man inte också väger in det lilla svenska folkets allt annat överordnade intresse av att inte onödigtvis stöta sig med stormakter, som vid just denna tid med förfärande tydlighet visat sina aggressiva avsikter mot våra grann- och broderfolk: Sovjetunionen mot Finland 1939-1940 och Tyska riket mot Norge och Danmark 1940. Visst hade vi kunnat visa   ”heroism” – vilket annonstexten i efterhand kräver av oss – med att neka tyskarna att köpa vår malm eller släppa igenom deras trupper. Men det hade sannolikt bara medfört att vårt land invaderats och ockuperats, och att tyskarna tagit vår malm ändå – och våra judar. Hade det varit bättre?

 

I annonstexten får anklagelsen mot Sverige och svenskarna sitt mest konkreta uttryck i meningarna: ”Men gränsen är stängd och Sonja och barnen deporteras. Enligt dödsattesten mördas Sonja och pojkarna 1 december 1942, direkt vid ankomsten till Auschwitz.”

 

Forum för levande historia påstår alltså att det finns en dödsattest, som säger att Sonja, Leif och John Moritz mördades i Auschwitz.

 

Faktum är att det finns tiotusentals dödsattester i behåll från Auschwitz. Men faktum är också att ingen enda av dessa talar om ”gasning” eller mord begånget på annat sätt. Avrättningar förekom förvisso, men då i samband med något slags rättsligt förfarande, hur summariskt detta än var. Godtyckligt dödande av fångar var inte den officiella politiken, och det var till exempel för dylika övergrepp mot fångar i koncentrationslägret Majdanek, som förre lägerkommendanten Hermann Florstedt avrättades av SS i april 1945.

 

Jag har sett dödsattester från Auschwitz. De är enahanda upprättade på förtryckta formulär, som är löpande numrerade och samlade i s.k. dödböcker. Alla dödböckerna är inte bevarade, men genom extrapolering kan man uppskatta det sammanlagda antalet attesterade dödsfall i Auschwitz till 125 000 – 150 000 för hela den tid lägret var i bruk. Detta är en förfärande siffra men kan ändå förklaras med de svåra sanitära förhållanden som tidvis rådde i lägret. I krig råder brist på allt och hygienen blir ofelbart lidande. När man därtill packar samman människor i läger, blir svårbemästrade epidemier en av konsekvenserna. Särskilt den fruktade fläcktyfusen skördade många människoliv i Auschwitz. Andra förut brukliga namn på denna sjukdom, såsom krigstyfus och fängelsetyfus, anger tydligt i vilka sammanhang den brukade gripa omkring sig.

 

Låt oss som jämförelse med Auschwitz taga förhållandena i Saint-Cyprien, det största av de läger som den franska regeringen inrättade i början av år 1939 att taga emot de hundratusentals spanjorer som flydde över gränsen, när Francos seger över republikanerna blev ett faktum. I Saint-Cyprien, som tog emot 90 000 flyktingar, dog enligt Emil Shteingold 100 människor per dag, alltså på årsbasis en dödlighet om c:a 40 procent. (Antony Beevor, The Battle for Spain, The Spanish Civil war 1936-1939, London 2006, s. 312) Här skall tilläggas att den franska regeringen under Daladier hyste sympati för de spanska republikanerna. Det var alltså inte av illvilja som fransmännen lät så många spanska flyktingar dö i deras läger, utan av oförmåga att bemästra den svåra sanitära situationen, och detta i fredstid.

 

Det är viktigt påpeka att ingen förintelserevisionst bestrider att de tyska nazisterna deporterade massor av judar och andra till koncentrationsläger och att många av dem dog däri. Det är inte detta kontroversen handlar om, utan om huruvida avsikten var att döda dem, hur många som dog och av vilka orsaker. Ett nazityskt dokument, som medger att man mördade oskyldiga lägerfångar, vore något mycket viktigt och faktiskt sensationellt. Jag ville därför veta exakt vad som stod i dödsattesten.

 

Först skrev jag till Göteborgs stadsmuseum, där utställningen just då visades. Jag ställde min enkla fråga: Exakt vad står i dödsattesten?

 

Jag fick skriva gång på gång under flera månader från juni till oktober 2007, innan Göteborgs stadsmuseum till sist svarade. Något svar på min fråga fick jag inte. Däremot upplyste man mig om att jag i stället borde ha vänt mig till den som äger och ansvarar för utställningen, nämligen Forum för levande historia.

 

Detta gjorde jag, i ett brev med exakt samma inledning och samma lydelse av min fråga som i breven till museet: ”Exakt vad står i dödsattesten?”

 

Brevet gick med e-post den 16 november 2007. Jag ställde det ”Till Forum för levande historia. För utställningen ’Sverige och Förintelsen’ ansvarig handläggare.” Den 23 november fick jag per e-post ett svar av projektledaren Marie Braunerhielm. Svaret innehöll nedan anförda intressanta och nog så avslöjande uttalande. Lägg märke till den mästrande, översåtliga tonen. Liksom en sträng skolfröken tillrättavisande en liten gosse som ställer näsvisa frågor:

 

”Utställningen handlar inte om Sonjas öde utan om Sveriges relationer till Förintelsen. Genom att berätta familjens historia förstår man att Sverige tex bidrog till att flera personer dog sedan de inte fått stanna i Sverige. Huruvida om dödsattester eller ej förekommer är alltså inte det väsentliga. Det är att människors liv till sist släcktes och att vi bidrog till det. Man menar att det framgår att Sonja och pojkarna dog omedelbart som de anlände vilket bara kan betyda att de genast mördades. Dessutom vet forskningen att just 1942 så ökades takten i mördandet oerhört.”

 

Märk även dels det oblyga framhållandet av hela syftet med utställningen – att pådyvla svenskarna en känsla av kollektiv skuld, dels bortviftandet av det för all historisk forskning grundläggande kravet på riktiga källor, alltså dokument.

 

Förintelsestudierna är tydligen historievetenskapens motsvarighet till skyddad verkstad, en ”history light” eller kalorisnål ”vetenskap”, som måste fredas för olämpliga krav på källkritik, vilka bara kan förstöra den fina stämningen av kollektiv syndaskuld och moralisk förkrosselse.

 

Moraliska krav, som en etnisk grupp ställer på en annan, är vanligen oupplösligt förbundna med en dubbelmoral, som på en utomstående iakttagare måste te sig både grotesk och stötande. Låt mig ge ett i detta sammanhang relevant exempel.

 

Den första av de internationella konferenser om Förintelsen, som statsminister Göran Persson arrangerade i Stockholm, ägde rum i januari 2000 och bevistades av representanter för 50 länder, däribland Israels premiärminister Ehud Barak. Konferensen förklarade att världssamfundet hade ett ”högtidligt” ansvar för bekämpandet av folkmord, etnisk rensning, rasism och främlingsfientlighet. En svensk journalist ställde efteråt en fråga till Barak om de palestinska flyktingarna. Barak svarade att han principiellt var emot att ens en enda flykting kom till Israel: ”Vi kan inte ta något moraliskt, juridiskt eller annat ansvar för flyktingar.” (Norman Finkelstein, Förintelseindustrin, Ordfront, Stockholm 2001, s. 127.)

 

Det var dessa dubbelmoralens Stockholmskonferenser, som senare utmynnade i skapandet av Forum för levande historia.

 

Åter till min korrespondens med denna myndighet. Marie Braunerhielm insåg kanske själv hur föga professionellt hon ”besvarat” min fråga, ty några dagar senare (den 27 november) fick jag ett nytt e-brev av henne. Där skrev hon:

 

”Hej!

Här kommer ytterligare ett svar till dig från en av våra medarbetare, Christer Matsson, som kan detta mycket bra som du ser av svaret!

Mvh

Marie

 

Hej!

Jag har inte tagit del av källmaterialet i detta ärende men man kan sluta sig till följande:

1. Om Sonja mördades direkt vid ankomst kommer SS inte att skriva en attest.

2. Om Sonja kommer till KL Auschwitz och inte mördas vid ankomst kom hon att registreras som fånge.

3. Om Sonja avlider som regestrerad fånge kommer hon registreas som avliden eventuellt med en dödsattest.

 

Ovanstående punkt 2-3 förutsätter att arkivmaterial överlevt befrielsen vilket kan ha skett.

Punkt 1 kan verifieras om Sonja finns upptagen på någon transportlista till Auschwitz, det fanns flera olika.

Detta i kombination med att det inte finns fler uppgifter om vad Sonja tog vägen brukar räcka som bevis för att en attest upprättas i efterhand.

Om det saknas transportlistor kan det vara nog om en överlevande med nära anknytning till Sonja berättar om vad som hänt. T.ex. att de reste samtidigt till Auschwitz och att Sonja saknades efter selektionen.

 

Dödsattester som upprättades efter kriget på basis av tyska dokument och vittnesmål var inte ovanliga då de fyllde en uppenbar juridisk  funktion i frågor om egendomsanspråk.

 

Hoppas att detta kan var till hjälp!

 

Christer”

(Jag återger detta exakt som det var skrivet, med stavfel och dylikt orättade. LA)

 

Vad medarbetaren vid Forum för levande historia Christer Matsson här gör gällande är alltså:

 

För det första att det inte skrevs dödsattester i Auschwitz för de fångar som dödades direkt vid ankomsten. Men därmed motsäger han vad hans egen myndighet sade i sin annons i Göteborgs-Posten: ”Enligt dödsattesten mördas Sonja och pojkarna 1 december 1942, direkt vid ankomsten till Auschwitz.”

 

För det andra att det ”brukar räcka som bevis” för att de som deporterades till Auschwitz också mördades att man saknar vidare uppgifter om dessa personer. Detta är emellertid ett cirkelresonemang, nämligen att det som skulle bevisas, mördandet, redan ingår i argumentet som en förutsättning för detta. Ingen normal vetenskap tillåter dylikt ofog med logiken.

 

För det tredje är ”dödsattester upprättade i efterhand” på grundval av hörsägen, transportdokument och cirkelresonemang inga riktiga dödsattester. En riktig dödsattest upprättas av läkare, som besiktigat den döda kroppen och därvid fastställt dödsorsaken. En åratal efter dödsfallet upprättad ”dödsattest” må tillmätas visst juridiskt eller politiskt värde men saknar värde som historiskt dokument.

 

I mitt svar till Forum samma dag tackade jag för detta svar men påpekade samtidigt att jag ännu inte fått svar på min fråga: exakt vad står i dödsattesten? Jag skrev:

 

”Christer Matssons allmänna resonemang om hur man i brist på dokument kan sluta sig till det ena eller det andra är i just detta sammanhang obehövligt, eftersom det dokument jag frågar om finns. Det säger ni ju själva i er annons i Göteborgs-Posten av den 18 april, alltså den annons som Forum för levande historia publicerade tillsammans med Göteborgs stadsmuseum inför utställningen ’Sverige och Förintelsen’. I annonsen står: ”Enligt dödsattesten mördades Sonja och pojkarna 1 december 1942, direkt vid ankomsten till Auschwitz.”

 

Jag tackade också på förhand för det klargörande svar jag hoppades till sist kunna få.

 

Detta var som sagt den 27 november. Veckorna gick, och när den 15 januari min fråga till Forum fortfarande var obesvarad, skickade jag en liten påminnelse.

 

Det korta svar jag dagen därpå fick från Marie Braunerhielm var samtidigt en kapitulation:

 

”Hej!

Du får nog nöja dig med de svar du faktiskt fått både av vår myndighet och av Göteborgs Stadsmuseum.

Du kanske kan söka ytterligare svar, om du vill, på annat håll om det går att få sådant i detta ärende, vilket jag betvivlar.

Med vänlig hälsning

Marie Braunerhielm”

 

Alltså: den dödsattest, som Forum självt framhållit som bevis, kunde myndigheten trots upprepade påstötningar aldrig förete.

 

Det jag från början misstänkte, att Forum för levande historia spelade bluffpoker, visade sig därmed riktigt. Jag synade, och kortet fanns inte.

 

Jag måste nämna att jag under tiden hade skrivit till Statliga museet i Auschwitz och begärt uppgifter om de deporterade. Samma dag som jag fick svar från Forum, meddelade också en tjänsteman vid Auschwitz’ arkiv följande: ”Till svar på er förfrågan rörande Sonja Moritz och hennes söner skulle jag vilja informera er om att genomsökningen av KL Auschwitz’ delvis räddade arkiv inte gav några positiva resultat.”

 

Förintelsemytens propagandister brukar anklaga oss som ställer kritiska frågor att vi inte visar någon respekt för de döda. Den naturliga motfrågan blir: Är det då att visa respekt för de döda att utnyttja dem till en tarvlig bluff om obefintliga dokument inom ramen för en motbjudande och enfaldig skuldbeläggningskampanj riktad mot hela svenska folket?

 

I sammanhanget kommer jag att tänka på vad den amerikanske revisionisten av judisk börd David Cole skrev i samband med att han intervjuade chefen för Auschwitzmuseet dr Franciszek Piper: ”Förintelsehistorien har blivit en komplicerad balansgång av bortförklaringar, och förintelsens förespråkare föredrar därför att man inte ställer alltför många frågor.”  (David Cole, Förintelsebluffen i Auschwitz. Om ett tankeväckande besök i Auschwitz, 1999, s. 20)

 

Bättre kan det inte sammanfattas.

 

Lars Adelskogh