Den 20 februari 2010

 

Vad är värre: antisemitism eller antigojism?

 

Författaren Lars Adelskogh undrar om inte den judiska rasismen, antigojismen, är ett större problem än antisemitismen.

 

Den amerikanske journalisten Chris Hedges hävdade att han personligen sett israeliska soldater ”locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull”.

Den sionistiske propagandisten och tortyrförespråkaren tillika juridikprofessorn Alan Dershowitz liknande denna uppgift vid anklagelse för ritualmord.

Hedges, som varit avdelningschef för mellanösternrapporteringen vid New York Times, skrev om detta bland annat i sin bok War Is a Force that Gives Us Meaning, New York 2000, s. 94. Jag citerar honom nu fullständigt:

 

Jag hade sett barn skjutna i andra konflikter som jag rapporterat från – dödspatruller som sköt ned dem i El Salvador och Guatemala, mödrar med barn som ställdes upp på led och massakrerades i Algeriet och serbiska prickskyttar som siktade på barn och såg dem segna ned på trottoarerna i Sarajevo – men jag hade aldrig förut sett soldater locka barn liksom möss i en fälla och mörda dem för nöjes skull.”

 

Chris Hedges fick senare stöd för sin anklagelse av en israelisk soldat, som vittnade:

 

”Soldater brukade köra in med jeepar på områden, där spänningar var vanliga. Deras syfte var att provocera palestinier till att kasta stenar och bensinbomber. När palestinier närmade sig, brukade soldater, som intagit ställningar på förut planerade ställen, skjuta på dem. Det angivna ändamålet med detta förfarande var att flytta demonstrationerna längre bort. Men soldaten sade faktiskt: ’Det är ett slags sport, att avlägsna’ så många bensinbombkastare som möjligt. Det är en spaning som blivit ett inre tvång (’obsessive search’). Det kallas ’strävan att söka kontakt’. Det som plågar mig är att om jeeparna inte hade kört in där, skulle det inte ha varit några störningar av freden.” (Rapport av den israeliska människorättsorganisation B’Tselem: Trigger Happy: Unjustified Shooting and Violation of the Open-Fire Regulations during the al-Aqsa Intifada, Jerusalem 2002, s. 17.)

 

Efter att al-Aqsa-intifadan inleddes i september 2000, ”har Israel genomfört en politik med massrivningar av palestiniers hus på de ockuperade territorierna”, uppgav den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i slutet av år 2004. ”Under denna period har Israel förstört omkring 4170 palestinska hem.” (B’Tselem, Through No Fault of Their Own: Punitive House Demolitions during the al-Aqsa Intifada, Jerusalem, november 2004, s. 4.) Denna gräsliga politik med husrivningar började i själva verket långt tidigare, strax efter Israels ockupation av Västbanken och Gaza i juni 1967. Den har omväxlande motiverats som ett slags bestraffning, som en administrativ åtgärd och som en militär säkerhetsåtgärd.

Alan Dershowitz säger härom:

 

”I somliga muslimska länder inger man tevetittarna tron att husen förstörs, medan människor fortfarande befinner sig i dem! … Många palestinier, araber och muslimer över hela världen … får se bilder av hus som förstörs utan att de får veta att husen tömdes på invånare, innan schaktmaskinerna anlände.” Alan Dershowitz, The Case for Israel, New York 2003, ss. 171 och 219.

 

Emellertid uppger människorättsorganisationen Human Rights Watch i sin studie av Israels stormning av Jenin i april 2002 att

 

”även om varningar utfärdats av IDF vid flera tillfällen, var det många civila, som fick kännedom om faran först när schaktmaskinerna började krossa deras hus. Jamal Fayid, en 37-årig förlamad man, dödades när IDF (Israels krigsmakt) schaktade ner hans hem över honom och därvid nekade hans släktingar tid till att hjälpa honom ut ur huset. 65-årige Muhammad Abu Saba’a måste bönfalla en schaktmaskinförare att sluta riva hans hem, medan familjen var kvar inne i det. När han återvände till sitt halvt rivna hus, sköts han till döds av en israelisk soldat.” (Human Rights Watch, Jenin: IDF Military Operations, New York, maj 2002, avdelning 2, s. 2). Likaså rapporterade Amnesty International i sin studie av stormningen av Jenin att ”husen förstördes, ibland utan att man förvissat sig om att invånarna lämnat dem” och ”sex människor har krossats av hus”, medan i Nablus ”IDF rev åtskilliga hus med schaktmaskiner av typen D-9, åtminstone vid två tillfällen medan invånarna var vid liv. De gjorde inget försök att kontrollera eller att rädda dem.” Amnesty International, Shielded from Scrutiny: IDF Violations in Jenin and Nablus, London november 2002, ss. 7, 10, 12.

 

I sin studie av stormningen av Jenin i april 2002 skrev B’Tselem:

 

”Många av lägrets invånare fick ingen varning, innan deras hus förstördes. I de fall där de fick varning,  var det för sent. De kunde inte lämna sina hus på grund av den intensiva eldgivningen utanför. Människor begravdes levande under ruinerna. Några räddades, andra inte.” När invånare i lägret försökte rädda dem som begravts under bråten, ”sköt IDF-soldaterna på räddarna och körde tillsammans med en stridsvagn emot dem. Räddarna flydde …IDF nekade utländska räddningsarbetare att komma in i lägret och hjälpa till med att dra fram människor som begravts under bråten.” En schaktmaskinförare skröt sedan offentligt: ”Jag gav inte någon en chans. Jag väntade inte. Jag slog inte till bara en gång och väntade medan de gick ut. Jag brukade slå mot huset riktigt hårt, så att det störtade samman så snabbt som möjligt.” B’Tselem, Operation Defensive Shield: Soldiers’ Testimonies, Palestinian Testimonies, Jerusalem, september 2002, ss. 12-14.

 

I en rapport från början av år 2002 om husrivningar i Gaza uppgav B’Tselem, ”Rivningarna sker vanligen mitt i natten utan att någon varning ges till de boende … I många fall tvangs dessa boende fly ur sina hem, sedan de väckts av bullret från stridsvagnar och schaktmaskiner, som redan var inpå knutarna.” (B’Tselem, Policy of Destruction: House Demolitions and Destruction of Agricultural Land in the Gaza Strip, Jerusalem februari 2002, s. 8)  Den 24 oktober 2002 berättade Human Rights Watch i ett pressmeddelande om ett fall – ingående i ”ett mycket upprörande mönster” –  där en ”tvåårig pojke dödats sedan han begravts i bråten av det som varit hans hem … när IDF-soldater rev ett grannhus… De omkringboende kunde inte lämna sina hus och ingen varning gavs före sprängningen.”

 

Vittnesmål av Fathiya Suliman, 70 år gammal:

 

”Dagen då schaktmaskinerna kom och började riva husen i vårt område, sprang vi ut efter mörkrets inbrott. Vi var sju: min man, min svärdotter, min dotter och tre av mina söner. En av mina söner, Jamal, 38 år, var döv och förlamad. Vi flydde till min svågers hus. När schaktmaskinerna närmade sig vårt hus, som ligger näst intill min svågers, bad vi soldaterna att låta oss få ut Jamal. Soldaterna vägrade. Andra kvinnor, en manlig granne, som talade hebreiska, och jag fortsatte att be dem. Först sade de oss att den befälhavande officeren låg och sov. Sedan gick en soldat med på att vi kunde få hämta ut honom. Vi gick in i huset, men föraren av schaktmaskinen ville inte vänta ens en minut, så att vi kunde få ut Jamal ur huset. De soldater, som hade sagt att vi kunde gå in i huset, ropade till den soldat som körde schaktmaskinen, men han vägrade. Vi rusade in medan schaktmaskinen redan höll på att rasera huset. Amal, min dotter, några grannkvinnor och jag fann Jamal i huset under bråten. Huset började störta in, och vi sprang för livet. Huset förstördes fullständigt med Jamal under.”

Flyktinglägret Jenin den 6 april 2002

Källa: B’Tselem, Operation Defensive Shield: Soldiers’ Testimonies, Palestinian Testimonies, Jerusalem september 2002, s. 15.

 

En sådan krigsförbrytelse gjorde sig IDF skyldig till inte bara i Jenin, utan även i Nablus. Varför blev Abdallah bara fyra år gammal? Varför blev hans syskon Azam och Anas bara sju och nio år gamla? Vad ont hade de gjort för att förtjäna att dö vid så ringa ålder? Här följer en närmare beskrivning av detta vidriga brott.

 

”I Jenin, Nablus och på andra orter har IDF med schaktmaskiner rivit ett antal hus, medan boende, däribland barn, alltjämt befann sig inne i dem. Vid andra tillfällen har IDF använt sprängmedel för att spränga hus utan att utrymma de omkringliggande husen, vilka också förstördes eller skadades därvid. I några fall har civila, däribland barn, dödats eller begravts levande under bråten av det förstörda huset. I de fall Amnesty International undersökt hade tydligen inga varningar givits för säker utrymning av civila, innan husen revs.

Tre barn, Abdallah, Azam och Anas al-Shu‘bi, fyra, sju och nio år gamla, deras gravida mor och fyra andra släktingar dog under bråten av sitt hus, som revs av IDF den 6 april 2002 i Nablus’ Qasba (gamla stad) under en tid då det rådde ett strängt utegångsförbud, som IDF utfärdat. Grannar till familjen, vilka Amnesty International intervjuade, uppgav att IDF inte givit någon föregående varning, innan man började förstöra huset med schaktmaskiner, och att de hade beskjutits av IDF, när de trotsade utegångsförbudet i ett försök att söka efter överlevande under bråten av det förstörda huset.

Mahmud Umar al-Shu‘bi, barnens kusin, berättade för Amnesty International att på eftermiddagen den 12 april hade utegångsförbudet hävts för två timmar och han gick för att söka efter sin far och syster. När han kom fram till familjens hus, fann han att det hade rivits. Mahmud sade att han började gräva med hjälp av sina grannar i hopp om att finna sina släktingar levade under bråten. Eftersom det börjat regna, gjorde leran arbetet svårare. Han fortsatte att gräva efter att utegångsförbudet åter trätt i kraft och blev beskjuten flera gånger. Sent denna natt påträffade räddningsarbetarna en liten öppning på bottenplanet, där huset hade en gång legat. I det lilla utrymme som var kvar fann de hans 68-årige farbror Abdallah och dennes 67-åriga hustru Shamsa, vilka hade lyckats överleva. De fortsatte att gräva i natten och klockan halv två på morgonen fann de kropparna av familjens övriga medlemmar, som hade dött ihopkrupna i en cirkel i ett litet rum: Mahmuds fader Umar, syster Fatima, kusin Samir och dennes hustru Nabila, gravid i sjunde månaden, och deras tre barn Abdallah, Azam och Anas, liksom ytterligare en kusin, Abir. Efteråt berättade grannar för Mahmud att de kunde höra familjens skrik ovanför schaktmaskinens buller men inte hade kunnat hjälpa och att schaktmaskinen faktiskt kollapsat ovanpå huset, som var byggt på en sluttning.”

Amnesty International, Killing the Future: Children in the Line of Fire, London oktober 2002, s. 7

 

Varför blev den palestinska skolflickan Iman Alhamas bara 13 år gammal? Kära läsare, vill ni egentligen veta det? Ni kommer inte att må bra efteråt. Ni kommer att vilja gråta. Er dag blir förstörd. Men ni måste veta – för att stärkas i er beslutsamhet att stå emot detta onda, ty det kan leva och växa bara på vår okunnighet, vår önskan att slippa veta.

För miljoner skolbarn världen över var den 5 oktober 2004 vilken skoldag som helst. Men inte för Iman från Rafah i Gaza. Den blev hennes sista dag i livet, och hon dödades av mördargalningar från Israels ”försvars”-styrkor. Försvar! Mot en småväxt 13-årig flicka, vilkens enda ”vapen” var en skolväska med böcker, skrivhäften och pennor!

Tillsammans med två klasskamrater vandrar Iman sin vanliga väg till skolan. Hon är klädd i sin skoluniform och bär sin skolväska. När de tre barnen befinner sig på 400 meters avstånd från skolan, avlossar IDF-trupper vid en postering 50 meter därifrån varningsskott. Då släpper Iman taget om sin väska och försöker springa därifrån. Soldaterna skjuter svärmar av kulor efter henne. Hon träffas i armen och benet och faller till marken, där hon blir liggande. Trots att hon ligger skadad, fortsätter soldaterna att skjuta på henne.

Nu fattar den befälhavande officeren, kapten R. det ovanliga beslutet att lämna posteringen och gå fram till flickan, där hon ligger, svårt sårad. Han skjuter henne till döds och ”bekräftar sedan dödandet” genom att tömma magasinet i hennes späda kropp – en meningslös akt av likskändning.

Vittnen uppger att kaptenen sköt Iman två gånger i huvudet, gick därifrån, sedan vände sig om och avfyrade en svärm av kulor i hennes kropp.

Under nästan två timmar hindras palestinsk sjukvårdspersonal från att taga hand om den döda flickans kropp. Läkare vid sjukhuset i Rafah uppgav sedan att Iman hade skjutits åtminstone 17 gånger.

Det är ingen nyhet att onda människor alltid söker rättfärdiga och bortförklara sina illdåd. I detta fall påstods i den officiella israeliska redogörelsen att Iman sköts, när hon vandrade mot en armépostering, eftersom soldaterna fruktade att hon bar på en bomb.

Men det finns en bandupptagning av radiosamtalet mellan soldaterna på platsen. Den visar att den officiella israeliska förklaringen, liksom i så många andra liknande fall, är lögn:

 

Soldaten i vakttornet: ”Det är en liten flicka. Hon springer defensivt österut.”

Operationsrummet: ”Talar vi om en flicka under tio års ålder?”

Vakttornet: ”En flicka, ungefär tio år gammal. Hon är bakom vallen, dödsförskräckt.”

Några minuter senare skjuts Iman i benet från en av arméposteringarna.

Det är nu befälhavaren ingriper personligen.

Kapten R: ”Jag och en annan soldat … går in litet närmare, framåt, för att bekräfta dödandet… Ta emot en lägesrapport. Vi sköt och dödade henne … Jag bekräftade också dödandet. Kom!”

På bandupptagningen ”förklarar” även kompanichefen varför han dödade Iman: ”Chefen här. Allt som är rörligt, allt som rör sig i zonen, också om det är en treåring, måste dödas. Kom!”

 

Enligt den officiella IDF-versionen av händelsen skulle soldaterna ha insett att Iman var ett barn först sedan hon skjutits. Men bandupptagningen bevisar att de väl visste att hon var ett barn, innan de skjutit ett enda skott.

Imans skolväska innehöll givetvis ingen bomb. Även om den hade gjort det, kom Iman aldrig så nära någon israelisk soldat eller postering att hon då kunnat utgöra någon som helst fara. Dessutom: när israelerna började skjuta efter henne, sprang hon österut, mot Rafah och alltså bort från posteringen. När hon sedan fallit, svårt skadad men vid liv, och utan skolväska – hur hade hon då kunnat göra ens en fluga något för när?

Att detta avskyvärda brott över huvud taget blev känt för världen beror på att israeliska soldater under kapten R.:s befäl upprördes över arméns försök att tysta ner mordet på Iman.

Därför ställdes kapten R. inför rätta i Israel. Men han åtalades aldrig för mord, utan endast för mindre förseelser såsom olaglig vapenanvändning, myndighetsmissbruk och hindrande av brottsutredning. Han frikändes givetvis.

Den ansvarige officeren för IDFs operationer i Gaza, generalmajor Dan Harel, gjorde en utredning av händelsen, varefter han drog slutsatsen att kapten R. ”inte hade handlat oetiskt”.

Med tanke på att Israel låter sin armé döda oskyldiga palestinier närmast rutinmässigt, med tanke på att de fall av sådant dödande jag anfört ovan är endast några få av tusentals liknande, är det naturligtvis inget som förvånar i att palestinier misstänker att deras unga män dödas för sina organ. De indicier, som Donald Boström lade fram i sin artikel i Aftonbladet den 17 augusti 2009 och Oisín Cantwell i sin artikel, samma tidning den 23 augusti 2009, övertygar nog många om att en dylik smutsig hantering förekommer, givetvis inte bara i Israel utan i stora delar av världen. De båda Aftonbladet-journalisterna ställer mängder av besvärande frågor. Den bindgalna israeliska reaktionen och vägran att bemöta befogade frågor lugnt och sakligt förstärker intrycket att Israel har något att dölja.

Såsom den israeliske författaren Israel Shamir påpekar i sin artikel Kroppstjuvar på hugget, är Israel och israeler inblandade i olaglig handel med organ runt om i världen. Förutom den liga i New Jersey, som Boström beskrev i sin artikel, har enligt Shamir liknande israeliska ligor avslöjats i Turkiet, Sydafrika, Brasilien och Ukraina.

Shamir påpekar också att den israeliska dagstidningen Ha’aretz uppgivit att den judiska staten är det enda land i världen, där de bästa läkarna lagligen får transplantera olagligt erhållna organ och staten betalar för detta medicinska häleri.

En stat, som inte visar några starkare moraliska hämningar mot att döda tusentals oskyldiga civila, vilkas enda ”brott” är att de är ”fel folk” som råkar bo på ockuperad mark, skulle väl inte ha några skrupler mot att stjäla ”fel folks” organ. Israel berövar palestinier så mycket annat: liv, hem, mark, odlingar, vatten. Vari består skillnaden i att också beröva dem njurar eller levrar?

En i sammanhanget befogad fråga är vilken roll den judiska religionen spelar. I det gräl som Israel muckade med Sverige på grund av Boströms artikel har israeliska officiella företrädare krävt att svenska motsvarande skall ”ta avstånd från” och ”fördöma” det Boström skrivit, eftersom det kan ge näring åt antisemitism.

Men när har vi någonsin hört att officiella israeliska företrädare fördömde vissa judiska rabbiners uttalanden, som kan ge näring åt antigojism (goj = icke-jude)?

Det skulle passa med ett fördömande av till exempel chabbad-rabbinen Yitzhak Ginsburgh för de uttalanden han gjorde för den amerikanska judiska veckotidningen The Jewish Week den 26 april 1996 (samtidigt publicerade i den israeliska dagstidningen Ha’aretz)?

Rabbi Ginsburgh sade bland annat: ”Om man har två människor, som håller på att drunkna, en jude och en icke-jude, säger Torah att man räddar det judiska livet först. Om varenda cell i en judisk kropp medför gudomlighet, är en del av Gud, så är varje DNA-sträng en del av Gud. Därför är det något speciellt med judisk DNA.”

Eller detta uttalande av rabbi Ginsburgh, anfört i samma artikel, ”Om en jude behöver en lever, kan man då ta levern från en oskyldig icke-jude, som just går förbi, för att rädda honom? Torah skulle förmodligen tillåta det.”

Eller detta uttalande i samma artikel: ”Judiskt liv har oändligt värde. Det finns något oändligt mycket heligare och mera unikt med judiskt liv än med icke-judiskt liv.”

Rabbi Ginsburgh är också en ivrig sympatisör med Baruch Goldstein, den i Brooklyn födde läkaren, som mördade 29 palestinier, när de förrättade bön i en moské i Hebron den 25 februari 1994. Rabbi Ginsburgh betecknade honom otvetydigt som ”en jude som gav sitt liv för sitt folk”. Rabbi Ginsburgh har i en bok om Goldstein, som  han medverkat i med ett kapitel, kallat massakern ”en modig handling som härrörde från gudomlig nåd”.

Rabbi Ginsburgh kallas i artikeln i Jewish Week för en av lubavitj-sektens ledande auktoriteter på judisk mystik. Han åtnjuter tydligen ett högt anseende inom vissa extrema riktningar av judendom. Men frågan kvarstår: i vilken omfattning har mer humana troende judar tagit avstånd från och fördömt rabbi Ginsburgh? När och var har i så fall dylika avståndstaganden publicerats?

Den nämnda lubavitj-sektens ledare (rebbe), rabbi Menachem Mendel Schneerson förklarade skillnaden mellan judar och icke-judar sålunda:

 

”Vi har inte något fall av en djupgående förändring, vari en människa endast står på en högre nivå. I stället har vi ett fall av… en fullständigt annorlunda art… En judisk människas kropp är av en helt annan kvalitet än kroppen av [medlemmar av] alla folk i världen,… Skillnaden på [kroppens] inre kvalitet,… är så stor att kropparna skulle anses vara av en fullständigt annan art. Det är därför som Talmud uppger att det finns en halakhisk skillnad i inställningen till icke-judars kroppar [i motsats till judars kroppar] ”deras kroppar är förgäves”… En ännu större skillnad föreligger med avseende på själen. Två motsatta slag av själar finns, en icke-judisk själ kommer från tre sataniska sfärer, medan den judiska själen stammar från heligheten.” (Anfört i Israel Shahak och Norton Mezvinsky, Jewish Fundamentalism in Israel, London 1999, s. 59-60)

 

I Frankrike ger lubavitj-sektens ungdomsorganisation ut en tidskrift, som heter Rencontres HaBaD. I denna tidskrift kunde man läsa: om ”Gud skapade världen enligt den grundläggande uppdelningen på de fyra områdena mineral-, växt-, djur- och människoriket, […] står det skrivet att det i verkligheten finns en femte kategori: Am Israel, det judiska folket. [Och] avståndet mellan den femte och den fjärde kategorin – hela det ’talande’ människosläktet – är inte mindre än avståndet mellan människornas rike och djurriket.” (Rabbi Yoel Kahn, ”La cinquième dimension”, Rencontres HaBaD, nr 25, sommaren 1989). Den franske religionsvetaren professor Gilles Kepel, som anför detta i sin bok Gud tar hämnd, kommenterar: ”som lubavitj-rörelsens franska tidskrift konstaterar, finns det i förhållandet till Skaparen samma skillnad mellan juden och icke-juden som mellan denne och djuret.” (Gilles Kepel, Gud tar hämnd – kristna, judar och muslimer återerövrar världen, Ordfronts förlag, Stockholm 1993, ss. 218 och 233)

Yoel Kahn, som alltså anser att judarna står minst lika högt över oss gojer som vi står över djuren, är en framstående rabbin inom lubavitj-sekten och stod dess ledare rabbi Schneerson mycket nära.

Men är dylika påståenden om judarnas enastående ställning, inte inom mänskligheten, utan ovanpå alla oss andra, åsikter bara hos extrema riktningar inom judendomen? Är de det? Varför säger då ”Förintelsereligionens överstepräst” och mottagaren av Nobels fredspris Elie Wiesel väsentligen detsamma, nämligen: ”allt hos oss är annorlunda” och att judarna är ”ontologiskt undantagsmässiga”? (Elie Wiesel, Against Silence: The Voice and Vision of Elie Wiesel, New York 1985, s. 153.)

Är det någon egentlig skillnad mellan rabbinerna Ginsburgh, Schneerson och Kahn å ena sidan och ”förintelserabbin” Wiesel å den andra i uppfattningen om att judarna står högt ovanför övriga mänskligheten?

Slutligen kan man ställa frågan: Är somliga gojers, icke-judars, antisemitism så mycket värre än somliga judars antigojism? Besvarar vi frågan med ”ja”, betyder det nog att vi kunde känna oss väl till mods i sällskap med sådana herrar som rabbi Yitzhak Ginsburgh, rabbi Menachem Mendel Schneerson, kapten R., generalmajor Dan Harel, rabbi Yoel Kahn och förintelsereligionens överstepräst Elie Wiesel.

 

    Lars Adelskogh

 

    halakhisk: en halakhisk skillnad är en skillnad som bygger på judisk religiös lag.

 

    Först publicerad den 20 februari 2010 på Mohamed Omars blogg alazerius.wordpress.com