HUR HIZBOLLAH BESEGRADE ISRAEL

av Alastair Crooke och Mark Perry.

 

Först publicerad den 12-14 oktober 2006 i Asia Times, www.atimes.com.

Originalets titel: ”How Hizbollah Defeated Israel.”

Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.

 

DEL 1: Segern i underrättelsekriget

 

Inledning

Fem år efter angreppen av den 11 september 2001 publicerade den amerikanske militärexperten Anthony Cordesman en redogörelse för kriget mellan Israel och Hizbollah, ”Preliminary Lessons of the Israel-Hezbollah War”. Redogörelsen väckte ett oerhört starkt intresse i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon, där den studerades av planerare inom Försvarsstabsrådet och vandrade ur hand i hand bland militärexperter i Washington. Cordesman gjorde ingen hemlighet av sina återhållsamma slutsatser, då han riktigt insåg att hans studie icke endast var ”preliminär” utan även lämnat obeaktat hur Hizbollah utkämpat kriget och avstått från att söka bedöma dess resultat.

Cordesman noterade: ”Denna analys… begränsas av att inget motsvarande besök avlades i Libanon och hos Hizbollah.” Cordesmans studie må ha varit begränsad men uppnådde likväl två mål: den lade en grund till att förstå kriget från Israels synpunkt och den ställde frågor om hur och hur väl Hizbollah stridit. Nu, när nästan två månader gått efter kriget mellan Israel och Hizbollah, är det möjligt att fylla i några av de rader som Cordesman lämnade tomma.

Också den skildring som vi här ger är begränsad. Officiella hizbollahföreträdare talar varken offentligt eller för protokollet om hur de utkämpade kriget, ger inga närmare uppgifter om hur de satte in sina styrkor och dryftar inte sin framtida strategi. Likväl börjar några av krigets lärdomar, såsom de ter sig ur Hizbollahs synvinkel, att framträda, och amerikanska och israeliska strategiplanläggare drar i någon mån nytta av dessa lärdomar. De slutsatser vi framlägger bygger på bedömningar som gjordes på fältet under krigets gång, på intervjuer med israeliska, amerikanska och europeiska militära experter, på insikter om konflikten vilka vuxit fram i samtal vi fört med militärstrateger och med ett nätverk av framstående officiella företrädare i Mellanöstern, vilka hyste ett livligt intresse för krigets resultat.

Vår allmänna slutsats motsäger den åsikt somliga amerikanska och israeliska regeringsföreträdare för närvarande hyser: att Israels offensiv i Libanon avsevärt skadade Hizbollahs förmåga att föra krig, att Israel framgångsrikt nedsatte Hizbollahs militära förmåga att segra i en framtida konflikt och att Israels försvarsstyrkor (IDF), sedan de väl satts in i stora numerär i södra Libanon, kunde besegra sina fiender och diktera en överenskommelse, som var gynnsam för det israeliska politiska ledarskiktet.

Raka motsatsen gäller. Från krigets inledning till dess sista operationer penetrerade Hizbollahs chefer med framgång Israels strategiska, operativa och taktiska beslutsfattande cykel över ett spektrum av underrättelse-, militära och politiska operationer, vilket resulterade i att Hizbollah vann en avgörande och fullständig seger i sitt krig med Israel.

 

Underrättelsekriget

Strax efter kriget medgav Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah att Israels militära svar på att Hizbollah snappade av två av dess soldater och dödade åtta andra kl 0904 den 12 juli 2006 kom som en överraskning för Hizbollahs ledning.

Nasrallahs kommentar gjorde slut på skriverier i pressen om att Hizbollah avsiktligt föresatt sig att provocera till ett krig med Israel och att fångsnappningarna ingått i en plan, som Hizbollah och Iran godkänt. Visserligen hade Hizbollah i flera års tid klargjort att organisationen avsåg att snappa israeliska soldater, men det fanns goda skäl antaga att den inte skulle göra detta mitt i sommaren, när välbärgade shi‘itiska familjer ur diasporan i stora skaror skulle besöka Libanon (och göra av med pengar i det shi‘itiska samhället) och när araber från Golfen i stora skaror förväntades komma till landet.

Inte heller är det riktigt, som i början uppgavs, att Hizbollah samordnade sina verksamheter med Hamas. Hamas överraskades av fångsnappningarna, och även om Hamas’ ledare försvarade Hizbollahs aktioner, är det med vad vi nu i efterhand vet lätt att inse varför de kanske inte skulle ha gillat dem: under kriget gjorde Israel flera militära operationer mot Hamas i Gaza, varvid man dödade dussintals av dess kämpar och många fler civila. Denna offensiv gick närmast obemärkt förbi i Väst, varmed talesättet besannades att ”när Mellanöstern står i brand, glöms palestinierna bort”.

Att två israeliska soldater snappades och ytterligare åtta dödades kom faktiskt som en överraskning för Hizbollahs ledare, och att det skedde berodde enbart på att hizbollahförband vid den israeliska gränsen hade stående order att utnyttja israeliska militära svagheter. Att Hizbollah hade för avsikt att kidnappa israeliska soldater hade Nasrallah länge signalerat, alltsedan förre premiärministern Ariel Sharon bröt sin överenskommelse att frige alla hizbollahfångar – sammanlagt tre – när Hizbollah och Israel senast växlade fångar.

Snappningarna var faktiskt alltför lätta att utföra: israeliska soldater, som uppehöll sig vid gränsen, bröt uppenbarligen mot gällande operativa rutiner, lämnade sina fordon inom synhåll för hizbollahställningar och gjorde detta medan de saknade samband med högre chefer och var utom synhåll för egna förband, som kunnat ge dem täckande eld.

Vi gör den anmärkningen att västerländska medier konsekvent felrapporterade om händelserna vid den israelisk-libanesiska gränsen, medan däremot den israeliska dagstidningen Ha’aretz väsentligen bekräftade denna redogörelse: ”En styrka bestående av stridsvagnar och pansrade trupptransportfordon skickades genast in i Libanon att taga upp jakten. Det var under denna jakt, omkring kl 11… som [en] merkavastridsvagn körde på en kraftig bomb, som innehöll uppskattningsvis 200 till 300 kg sprängmedel, omkring 70 meter norr om gränsstängslet. Stridsvagnen förstördes nästan fullständigt, och alla fyra besättningsmedlemmarna dödades genast. De närmast följande timmarna utkämpade israeliska soldater en häftig strid mot beväpnade hizbollahmedlemmar… Under loppet av denna strid, omkring kl 15, dödades ytterligare en soldat och sårades två lindrigt.”

Fångsnappningarna markerade början av en rad misstag som israeliska armén, IDF, begick och som förvärrades av chefer, vilka handlade utanför sina normala gränsrutiner. Patrullens medlemmar tjänstgjorde de sista dagarna av sin kommendering i norr, och de var inte på sin vakt. Det stämmer inte heller att hizbollahkämparna dödade de åtta israeliska soldaterna, medan de snappade de båda andra. De åtta stupade när en gränschef inom IDF, tydligen besvärad av sitt eget åsidosättande av stående rutiner, beordrade att sätta in pansarfordon i jakten på fångsnapparna. De två pansarfordonen körde in i ett område, där Hizbollah lagt ut stridsvagnsminor, och förstördes. De åtta IDF-soldaterna stupade under denna operation eller till följd av stridshandlingar som följde omedelbart därpå.

Att ett IDF-förband kunde ströva så nära gränsen utan täckande eld och blotta sig för ett hizbollahanfall, har fått israeliska officerare att fråga sig huruvida förbandet ifråga handlade utanför befälsordningen. Omedelbart efter incidenten tillsatte tydligen högre IDF-chefer en intern granskningskommission att klarlägga fakta i målet och att göra en översyn av IDFs rutiner för hur dess förband skall verka längs Israels nordgräns. Det har ännu inte meddelats vad kommissionen kom fram till.

Trots att Hizbollahs soldater i södra Libanon överraskades av det israeliska svaret, hade de satts i full stridsberedskap inom några minuter efter snappningarna, och chefer för vapenförråd hade satts i beredskap av sina överordnade. Hizbollahs robusta och förstärkta värn var frukten av sex års idogt arbete, som pågått alltsedan Israel år 2000 drog sig tillbaka från området. Många av de ledningsbunkrar som Hizbollahs ingenjörer ritat var väl befästa, och några var till och med luftkonditionerade.

Nedgrävningen av vapenförråden under de föregående åren hade åtföljts av ett vilseledningsprogram, varvid somliga bunkrar byggdes öppet och ofta märkbart för israeliska förarlösa flygplan eller libanesiska medborgare med nära band till israelerna. Med endast ett fåtal undantag var dessa bunkrar lockbeten. Byggandet av andra bunkrar framskred på områden som hölls dolda för den libanesiska befolkningen. De viktigaste bunkrarna för ledning och vapenförråd hade förlagts djupt inne i Libanons berg intill 40 meters djup. Nära 600 skilda ammunitions- och vapenbunkrar låg strategiskt placerade på området söder om Litanifloden.

Av säkerhetsskäl visste ingen enda chef platsen för varje bunker, och varje bestämt förband av Hizbollahs milis hade fått tillgång till endast tre bunkrar – en primär vapen- och ammunitionsbunker och två reservbunkrar för den händelse den primära förstördes. Åtskilda primära och reservsamlingsplatser tilldelades också de olika stridande förband som hade till uppgift beväpna sig och strida inom angivna bestämda stridsområden. Säkerhetsföreskrifterna för truppsamlingarna iakttogs nitiskt. Icke en enda hizbollahmedlem ägde kännedom om milisens hela bunkerstruktur.

Hizbollahs primära vapenförråd och truppsamlingsplatser blev mål för israeliska flygvapnets (IAF) anfall under krigets tre första dygn. Israeliska militära chefer hade fastställt dessa bunkrar genom en blandning av underrättelserapporter – signalspaning på Hizbollahs sambandsverksamhet, satellitspaningsfoton som erhållits genom avtalat samarbete med den amerikanska militären, IAFs egen fototolkning efter flygspaning över området och, viktigast, ett nätverk av betrodda uppgiftslämnare, som värvats av israeliska underrättelseofficerare bosatta i södra Libanon. Bland dessa uppgiftslämnare fanns ett stort antal personer av icke-libanesisk nationalitet, folkbokförda som gästarbetare i landet.

Det inledande anfallet på Hizbollahs truppsamlingsplatser och större bunkergrupper, vilket ägde rum under krigets tre första dygn, misslyckades. Den 15 juli anföll IAF Hizbollahs ledarskap i Beirut. Också detta anfall misslyckades. Vid intet tillfälle under kriget dödades någon viktigare politisk gestalt inom Hizbollah, trots att Israel ständigt vidhöll att organisationens främsta ledarskap hade åsamkats förluster.

Enligt en amerikansk regeringsföreträdare, som noga följde kriget, förstörde IAF med sin flygoffensiv under krigets tre första dygn ”kanske bara 7 procent” av de totala militära resurser som Hizbollahs styrkor förfogade över, och han tillade att han ansåg de israeliska anfallen på Hizbollahs ledarskap ”absolut meningslösa”. 

Uppgifter om att Hizbollahs främsta ledarskap hade tagit sin tillflykt till iranska ambassaden i Beirut (vilken inte skadades under Israels flyganfall) är inte riktiga, även om man inte vet exakt var Hizbollhas ledarskap sökte skydd. ”Inte ens jag visste var jag befann mig”, sade Hizbollahs ledare Nasrallah till en av sina medarbetare. Inte ens med tanke på detta är det riktigt att säga att den israeliska militärens planer att förstöra Libanons infrastruktur uppstod till följd av IAFs oförmåga att bryta ned Hizbollahs militära kraft under krigets första dagar.

Den israeliska militärens planer förordade en tidig och ihållande bombning av Libanons viktigare vägar och hamnar vid sidan om planerna att förstöra Hizbollahs militära och politiska resurser. Israels regering gjorde ingen hemlighet av sin avsikt – att undergräva Hizbollahs stöd hos de kristna, sunnitiska och drusiska befolkningsgrupperna. Denna tanke, att straffa Libanon för att det härbärgerade Hizbollah och så vända folket mot milisen – hade ingått som en del i Israels plan alltsedan det israeliska tillbakadragandet från södra Libanon år 2000.

Samtidigt som IDF-talesmän vid slutet av första veckans bombanfall självsäkert och offentligt tillkännagav framgång i offensiverna, rekommenderade deras chefer premiärminister Ehud Olmert att godkänna ökade flyguppdrag mot potentiella Hizbollah-gömmor på marginella målområden. Olmert godkände dessa anfall, samtidigt som han visste att hans officerare genom att framställa en sådan begäran hade i allt väsentligt medgivit att de överdrivit i sin första uppskattning om den skada de tillfogat Hizbollah.

Qana-massakern blev resultatet av Olmerts godkännande av att ”tänja på målområdena”. En amerikansk militärexpert, som noga övervakade konflikten, hade detta att säga om bombningarna i Qana: ”Det är egentligen inte så invecklat. Efter att det inledande flygkriget misslyckats, återgick IAFs planeringsofficerare till sina målpärmar för att se efter om de hade missat något. När de sedan avgjorde att de inte gjort det, var det väl någon som reste sig och gick in i ett annat rum för att hämta en ny uppsättning målområden i tätorter och sade, ’Hör ni, vad säger ni om de här målområdena?’ Och så gjorde de det.” Det vill säga: bombanfall mot mål nära tätorter i södra Libanon blev resultatet av Israels misslyckande, icke framgång, i kriget.

”Tänjandet på målområdena” tilltog under hela kriget. I sin frustration över oförmågan att fastställa och förstöra viktigare hizbollahmål började IAF bomba skolor, samhällscentra och moskeer – i tron att den egna oförmågan att finna och slå ut Hizbollahs bunkrar betydde att Hizbollah velat gömma sina viktigaste resurser inne i civila bostadsområden.

IAF-officerare hävdade också att Hizbollahs förmåga att fortsätta med sina raketanfall mot Israel betydde att dess milis fick sina förråd ständigt påfyllda. Qana ligger vid en korspunkt för fem olika huvudvägar och mitt i Hizbollahs territorium. Om IAF kunnat skära av underhållslinjen vid Qana, skulle man därmed fått tillfälle bevisa att Hizbollah kunde hålla sina operationer i gång bara tack vare sitt beroende av denna knutpunkt. Sanningen var emellertid den att IDFs högre chefer visste att det nog inte skulle skada Hizbollas motståndskraft särskilt mycket, om IDF vidgade sitt angrepp till fler mål i Libanon. Hizbollah bibehöll ju sin anfallskraft utan något hopp om påfyllning av materiel och var hänvisad till vapen- och raketgömmor som befästs för att stå emot israelisk bombning. Genast efter massakern i Qana, som krävde 28 civila dödsoffer, gick Israel med på två dygns vapenvila.

Vapenvilan utgjorde det första beviset för att Hizbollah framgångsrikt stått emot Israels flyganfall och planerade för ett ihärdigt och långvarit försvar av södra Libanon. Hizbollhas militära chefer iakttog nämligen vapenvilan på order av sina politiska ledare. På ett par undantag när avfyrades inga raketer in i Israel under denna vapenvila. Även om israeliska och västliga underrättelseexperter annars ignorerade Hizbollahs förmåga att faktiskt ”låta elden vila”, kom likväl Hizbollahs förmåga att upprätthålla sina militära chefers disciplin som en tydligt oönskad chock för IDFs högre chefer, som därav drog slutsatsen att Hizbollahs sambandsresurser hade överlevat de israeliska flyganfallen, att Hizbollahs ledarskap stod i förbindelse med de militära cheferna på slagfältet och att dessa chefer kunnat bibehålla ett välfungerande sambandsnät trots israeliska försök att slå ut detta.

Enklare uttryckt: Hizbollahs förmåga att genomföra vapenvila betydde att Israel misslyckats med att nå sitt mål att skilja Hizbollahs soldater från sin ledninsstruktur (betraktat som en nödvändighet i modern krigföring på ett tekniskt högt utvecklat slagfält). IDFs högre chefer kunde därav draga endast en slutsats: deras före kriget inhämtade underrättelser om Hizbollahs militära resurser var i bästa fall bedrövligt ofullständiga och i värsta fall ödesdigert felaktiga.

Saken var den att Hizbollah under två års tid byggt upp en betydande signalspaningskapacitet. Under hela kriget kunde Hizbollas militära chefer förutsäga när och var israeliska jakt- och bombplan skulle slå till. Dessutom hade Hizbollah identifierat nyckelpersoner, som agerat underrättelseagenter åt Israel i Libanon. En månad före snappandet av de vid gränsen patrullerande israelerna och det påföljande israeliska anfallet sprängde libanesiska underrättelsemän en israelisk spionliga som verkat inom landet.

Libanesiska (och Hizbollah tillhöriga) underrättelsemän grep åtminstone 16 israeliska spioner i Libanon men lyckades inte finna eller gripa ligans ledare. Vidare hade Hizbollah under två års tid, från 2004 fram till krigsutbrottet, med framgång ”omvänt” ett antal civila libaneser, som till israeliska underrättelsemän lämnat upplysningar om var i södra Libanon Hizbollah hade viktigare vapengömmor. I ett litet antal fall av avgörande betydelse hade underrättelsechefer i Hizbollah kunnat ”mata tillbaka” till Israel falska uppgifter om milisens viktigaste ställningar – vilket fick till följd att israeliska måltabeller förtecknade i verkligheten obefintliga ställningar såsom särskilt viktiga.

Slutligen hade Hizbollahs förmåga att uppfånga och ”avläsa” de israeliska stridshandlingarna en avgörande inverkan på det markkrig som skulle komma. Hizbollahs underrrättelseofficerare hade till den grad fulländat den egna signalspaningsförmågan att de kunde uppfånga markkommunikationerna mellan israeliska militära chefer. Israel, som var beroende av högt förfinad ”frekvenshoppande” teknik för sambandet mellan militära chefer, underskattade Hizbollahs förmåga att bemästra signalspaningsteknik. Därmed omintetgjordes Israels beräkning att blotta överraskningsmomentet skulle ge dess styrkor det för seger nödvändiga övertaget.

Det står nu klart att det israeliska politiska etablissemanget chockades av att dess militär inte förmådde nå de första militära målen för kriget: att förstöra ett betydande antal av hizbollahs vapenförråd och att slå ut Hizbollahs ledningsresurser.

Men det israeliska politiska etablissemanget hade nästan ingenting gjort för att bereda sig på det värsta: det första möte det israeliska säkerhetskabinettet höll genast efter fångsnappningen den 12 juli varade endast tre timmar. Och alltmedan Olmert och hans säkerhetskabinett begärde att IDF lämnade en detaljerad plan för krigets tre första dygn, förmådde de inte formulera klara politiska mål för vad de ville uppnå med kriget eller teckna dragen av en politisk strategi för ett tillbakadragande för den händelse anfallskriget skulle misslyckas.

Olmert och hans säkerhetskabinett bröt mot krigets första princip – de föraktade sin fiende. Olmert och hans kabinett var i många avseenden fångar i sin egen blinda tro på effektiviteten i den israeliska krigsmaktens avskräckande förmåga. I likhet med den israeliska allmänheten såg de varje slags ifrågasättande av IDFs förmåga som helgerån.

Israels underrättelsefiasko under kriget medförde en katastrof. Det innebar att, sedan det israeliska flygvapnet under krigets första tre dygn misslyckats med att nämnvärt slå ut hizbollahmål, Israels utsikter att vinna en avgörande seger över Hizbollah tedde sig mycket osannolika, och detta desto mera ju längre tiden gick.

”Israel förlorade kriget de första tre dygnen”, sade en amerikansk militärexpert. ”Om man så kan överraska och har en sådan eldkraft, är det bäst att man vinner. Annars får man räkna med att det blir långvarigt.”

Högre IDF-officerare drog slutsatsen att de, sedan de misslyckats med flygkriget, hade bara ett val – att invadera Libanon i hopp om att knäcka Hizbollahs motståndsvilja.

 

DEL 2: Segern i markkriget

Tveksamt och slumpartat fattade Israel beslutet att sätta i gång ett markkrig för att genomföra vad dess flygvapen misslyckats med. Samtidigt som IDF-förband under krigets andra vecka gjorde infall i södra Libanon, förblev den israeliska militära ledningen obeslutsam om när och var – och rent av över huvud taget – större markförband skulle insättas.

Arméledningens obeslutsamhet om när, var eller alls dess större markförband skulle insättas var en funktion av flygvapnets påståenden om seger. Det israeliska flygvapnet IAF fortsatte hävda att det skulle avgöra kriget från luften – på bara en dag till och sedan en till. Denna obeslutsamhet speglades i de västliga mediernas ovisshet om huruvida ett större markkrig skulle inledas eller huruvida det faktiskt redan inletts.

Israeliska högre officerare fortsatte att säga till sina presskontakter att tidpunkten för inledandet av markoffensiven var en strängt bevarad hemlighet, när de faktiskt inte själva visste det. Tvekan berodde också på de erfarenheter de små IDF-förband fått som redan trängt över gränsen. I södra Libanon opererande israeliska specialenheter rapporterade till sina chefer redan den 18 juli att hizbollahförband kämpade segt och ihärdigt för att hålla  ställningarna på den första åssträckningen på andra sidan gränsen.

Vid denna tid fattade premiärminister Ehud Olmert beslutet: han skulle sätta in IDFs fulla kraft på att besegra Hizbollah, samtidigt som hans främsta medhjälpare gav tecken på att Israel var berett att acceptera en vapenvila och insättandet av en internationell styrka. Olmert avgjorde att Israel inte skulle avslöja sin plan – det skulle godtaga insättandet av en FN-styrka, men endast som en sista utväg.

Han beslöt att Israel först skulle säga att det accepterade en NATO-styrka. I enlighet med denna strategi inkallades den 21 juli israeliska reservförband till fronten. Denna överraskande inkallelse – IDF skulle ju besegra Hizbollah från luften och endast om detta misslyckades använda sina reguljära styrkor utan att inkalla reserver – gjorde att insättandet av reservererna blev brådstörtat och dåligt samordnat. (Som sagt var det osannolikt att Israel hade trott att det skulle behöva inkalla reserverna i kriget, ty då hade det gjort detta betydligt tidigare.)

Beslutet att inkalla reserverna överraskade dessutom högre reservofficerare i nyckelställning, vilka vanligen är de första som varskos om en genast förestående inkallelse. Inkallandet av reservisterna genomfördes kaotiskt, så att reservens ”svans” av underhåll kom på efterkälken och dröjde ett till två dygn efter insättandet av de stridande reservförbanden.

Inkallelsen den 21 juli var ett tydligt tecken till strategerna i Pentagon att Israels krig inte gick så bra. Detta bidrar till att förklara varför de israeliska reservförbanden anlände till fronten utan erforderligt underhåll, utan sammanhängande stridsplan och utan den materiel de behövde för att kunna fullfölja striden. (Under hela kriget fick Israel kämpa med att förse sina reservförband med erforderligt underhåll: livsmedel, ammunition och till och med vatten nådde förbanden först hela ett till två dygn efter förbandens ankomst till sina tilldelade grupperingsområden i norr.)

Verkan av detta insågs omedelbart av militära bedömare. ”De israeliska trupperna tycktes oförberedda, slappa och demoraliserade”, anmärkte en högre amerikansk militär. ”Detta var inte det omskrutna IDF vi sett i tidigare krig.”

I överensstämmelse med Olmerts politiska trick gjorde IDF tydliga avsteg från sitt mål att fullständigt förstöra Hizbollah. ”Det går en enda linje mellan våra militära mål och våra politiska mål”, sade medlemmen av Israels generalstab brigadgeneral Ido Nehushtan dagen efter att reserverna inkallats. ”Målet är inte nödvändigtvis att eliminera varenda hizbollahraket. Vad vi måste göra är att riva upp Hizbollahs militära logik. Jag skulle vilja säga att detta fortfarande inte ligger bara några dagar framåt.”

Detta var avgjort ett underligt sätt att lägga fram en militär strategi – att föra krig för att ”riva upp fiendens militära logik”. Nehushtans uttalande fick en dämpande inverkan på cheferna för IDFs marktrupper, och de undrade nu vad krigets exakta mål egentligen var. Men andra chefer inom IDF var optimistiska – visserligen hade IAF misslyckats med att hejda Hizbollahs raketanfall mot israeliska städer, men färre raketer avfyrades mot Israel den 19-21 juli än tidigare (mycket få den 19 juli, kanske inte fler än 40 den 20 juli och 50 den 22 juli).

Den 22 juli var också den dag då Förenta staterna första gången militärt engagerade sig i kriget. Sent på dagen den 21 mottog Vita huset en anhållan från Olmert och IDF om leverans av stora mängder precisionsstyrd krigsmaterial – ännu ett talande tecken om att IAF misslyckats med sin uppgift att i någon betydande utsträckning slå ut Hizbollahs militära resurser i krigets första skeden.

Anhållan beviljades snabbt, och materielen skickades till Israel redan på morgonen den 22 juli. Högre tjänstemän i Pentagon var bestörta över att behöva göra denna leverans, då den ju betydde att Israel hade förbrukat det mesta av sin materiel under krigets första tio dagar – ett enormt slöseri vid målbekämpningen, vilket tydde på att Israel övergivit den taktiska bombningen av Hizbollahs resurser och nu var inriktat på att slå sönder det som var kvar av Libanons infrastruktur. Det sistnämnda var en strategi som Förenta staterna och Storbritannien tillämpat under andra världkriget mot Tyskland, men som inte fungerade. De förstörde Tysklands 66 största städer utan att för den skull märkbart påverka den tyska vare sig stridsmoralen eller militära förmågan.

Men det var inte mycket knorrande i Pentagon, även om en tidigare tjänstgörande officer anmärkte att denna leverans av amerikansk krigsmateriel till Israel påminde om en tidigare begäran av Israel år 1973 – då striderna i yomkippurkriget var som hetast. ”Detta kan betyda bara en sak”, sade då denne officer . ”De är hårt trängda.”

Trots starka tvivel på det israeliska svaret (och tvivlen var starka och betydande, även om de inte yppades, och nådde långt upp i amerikanska flygvapnets högsta ledning), höll högre amerikanska officerare sina åsikter utom syn- och hörhåll för allmänheten. Och det hade de god grund till att göra: kritik mot Israel för att ha begärt vapenleverans under 1973 års krig tvingade den dåvarande ordföranden i försvarsstabsrådet (Joint Chiefs of Staff) general George Brown att avgå. Brown var rasande över att amerikansk krigsmateriel, både vapen och ammunition, skickades till Israel, samtidigt som amerikanska befälhavare i Vietnam protesterade över bristen på materiel för sitt krig i Sydostasien.

Försvarsstabsrådets nuvarande ordförande Peter Pace höll sig anmärkningsvärt tyst under kriget mellan Israel och Hizbollah. Han var påläst i historien, gjorde honnör och teg. Men försvarsstabsrådets medlemmar och andra högre officerare var inte de enda amerikanska företrädare som var bekymrade över Israels svaga prestation. Samtidigt som den amerikanska krigsmaterielen flögs till Israel (via Prestwick i Skottland), gjorde underrättelseexperter sina preliminära uppskattningar av krigets första dagar. En av dessa experter noterade därvid att Hizbollahs tevestation al-Manar i Beirut fortsatte med sina sändningar trots de ihållande israeliska flyganfallen och trots att IAF förstört sändningsbanden för de andra större tevenäten. (Detta gällde sedan kriget igenom – al-Manar slutade aldrig att sända.) Hur effektivt kunde israelernas flygkrig då ha varit, om de inte kunde slå ut ens en tevestations sändningar?

Inkallandet av Israels reserver var avsett att stödja styrkor som redan stred i södra Libanon och att sätta mera kraft i markanfallet. Den 22 juli stred förband ur Nasr-brigaden mot IDF gata för gata i Maroun ar-Ra’s. I slutet av dagen hävdade IDF att den tagit staden, men det hade den inte. Striderna hade varit blodiga, men Hizbollahs soldater höll stånd. Många av Nasr-brigadens soldater hade tillbringat oräkneliga dagar i väntan på det israeliska angreppet, och tack vare Hizbollahs förmåga att uppfånga IDFs meddelanden stod milisens förband väl rustade, när de israeliska styrkorna stötte samman med dem.

IDF-styrkorna misslyckades gång på gång i försöken att falla försvararna i flanken och utsattes för motanfall i stadens västra delar. Nasr-brigaden sände ut särskilda jägargrupper om tre man var, som slog ut många israeliska pansarfordon med lätta bärbara pansarvärnsrobotar. ”Vi visste att de skulle göra det där”, sade vid detta tillfälle Ilya Talmor, en utmattad israelisk fänrik. ”Detta är mark som de kallar sin. Vi skulle göra detsamma, om någon tog sig in i vårt land.”

Samtidigt som IDF vidhöll att dess infall skulle vara ”begränsade till omfattningen”, trots att tusentals reservister inkallats, började IDF-bataljoner formeras söder om gränsen. ”Vi förbereder inte för en invasion av Libanon”, sade den israeliske regeringsföreträdaren Avi Pazner. IDF kallade då Maroun ar-Ra’s för sitt ”första fotfäste” i södra Libanon. ”Med flyg, artilleri och markstyrkor i förening skall vi driva ut Hizbollah utan att behöva gå så långt att vi måste invadera och ockupera”, sade Pazner.

Skillnaden mellan att ”driva ut” en styrka och invadera och ockupera en stad fastställdes därmed, ytterligare en tydlig signal till de amerikanska militära experterna om att IDF kunde gå in i en stad men inte ockupera den. En amerikansk officer, väl bevandrad i den egna militärhistorien, jämförde IDFs härjningståg in i södra Libanon med Robert E. Lees blodiga angrepp på unionens ställningar vid Gettysburg i Pennsylvania under amerikanska inbördeskriget. ”Visst kan jag komma dit”, hade Lees ställföreträdare då sagt. ”Det svåra är att hålla sig kvar där.”

Rapporter, som Hizbollah-chefer avlade efter striderna, bekräftar nu att IDFs trupper aldrig helt säkrade gränsområdet och aldrig helt tog Maroun ar-Ra’s. Icke heller kände Hizbollah någonsin behov av att inkalla reserver, såsom Israel hade gjort. ”Hela kriget utkämpades av en enda Hizbollah-brigad om 3000 man, och inget mera”, sade en militärexpert i regionen. ”Nasr-brigaden utkämpade hela kriget. Hizbollah behövde aldrig förstärka den.” 

 Rapporter från Libanon understryker detta. Till sin stora överraskning fann Hizbollahs chefer att de israeliska trupperna var illa organiserade och odisciplinerade. Det enda israeliska förband som höll måttet var enligt libanesiska bedömare Golanibrigaden. IDF var ”en brokig skara”, som en officiell företrädare uttryckte det. ”Men så blir det också, när man tillbringar fyrtio år med att skjuta gummikulor på kvinnor och barn på Västbanken och i Gaza.”

 IDFs chefer upprördes över de egna truppernas skrala prestationer och iakttog en märklig disciplinlöshet också hos sina bäst utbildade soldater. Reservisterna var ännu sämre, och dessa tvekade IDFs chefer att sätta in i strid.

Den 25 juli var Olmerts strategi att överge det påstådda målet att förstöra Hizbollah vid full kraft. Israels försvarsminister Amir Peretz var den som fick lämna beskedet därom, och han sade då att Israels nuvarande mål var att upprätta en ”säkerhetszon” i södra Libanon. Han lät sina ord åtföljas av ett hot: ”Om det inte finns någon mångnationell styrka, som går in för att övervaka stängseln, kommer vi att forsätta att med vår eld övervaka dem mot alla som kommer nära den angivna säkerhetszonen, och de kommer att veta att de kan bli skadade.”

 Som bortblåst var nu plötsligt påståendet att Israel skulle förgöra Hizbollah. Som bortblåst var också påståendet att endast NATO vore acceptabelt såsom fredsbevarande styrka vid gränsen. Den 25 juli uppgav också Israel att Abu Ja‘far, chefen för Hizbollahs ”centrala sektor” vid libanesiska gränsen, dödats ”i skottväxling” med israeliska trupper nära gränsbyn Maroun ar-Ra’s – som ännu inte intagits. Rapporten var osann. Abu Ja‘far gjorde offentliga uttalanden efter krigets slut.

Senare på dagen den 25 juli, under den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rices besök i Jerusalem, kämpades sig den israeliska militären in i Bint Jbeil, som den kallade ”hizbollahterrorns huvudstad”. Striden om Bint Jbeil fördes under nio dagar. Men staden förblev i Hizbollahs händer kriget igenom. Vid krigets slut var den förstörd, men Hizbollahs soldater överlevde de upprepade flygbombningarna och artilleribeskjutningarna. De tog skydd i sina bunkrar för de värsta flyg- och artillerianfallen men trädde sedan fram och mötte IDFs trupper i strid, när dessa i uppföljningsoperationer försökte taga staden.

Hizbollahs taktik påminde om den som nordvietnamesiska armén tillämpade under vietnamkrigets första dagar. De nordvietnamesiska cheferna sade till sina soldater att dessa måste ”rida ut bomberna” och därefter gå i närstrid mot amerikanerna i små grupper. ”Ni måste gripa dem i livremmen”, hade en vietnamesisk chef sagt när han beskrev denna taktik. 

Såsom ytterligare ett tecken på sitt förestående misslyckande i Libanon fällde Israel den 24 juli de första av de många tusen klusterbomberna mot vad det kallade ”hizbollahställningar” i södra Libanon. Klusterbomben är ett effektivt men fruktansvärt vapen, och de nationer som äger dem, varenda NATO-medlem inräknad (liksom Ryssland och Kina), har konsekvent vägrat att ingå ett internationellt avtal mot att använda dem.

De mest ansvarskännande av de nationalstater som använder klusterbomber har emellertid sådana försedda med dubbla tändrör, vilket är avsett att minska antalet blindgångare bland de små bomber klusterbomben består av. Under president Clinton samtyckte försvarsminister William Cohen till att förse amerikanska klusterbomber med dubbla tändrör och till att ur amerikanska förråd stegvis utmönstra ammunition med en ”stor andel blindgångare”. Avsikten var att minska andelen blindgångare i denna ammunition från 14 procent (vissa skattningar ligger högre) till mindre än 3 procent (vissa skattningar ligger lägre).

Visserligen är undersökningarna av Israels bruk av detta vapen ännu inte avslutade, men det verkar nu som om de bomber IDF fällde hade enkla tändrör. Enligt uppgifter, som nyligen lämnats i den israeliska pressen, täcktes dussintals libanesiska byar med dessa småbomber. Detta är så nära man kan komma definitionen av ”urskillningslös” bombning.

De bomber israelerna fällde kan mycket väl ha köpts ur äldre amerikanska förråd av klusterbomber med enkla tändrör, vilket i så fall gör Förenta staterna medskyldigt till detta urskillningslösa bruk av vapnet. En dylik slutsats synes stämma väl överens med tiden för påfyllnaden av de israeliska materielförråden den 22 juli. Det kan mycket väl ha varit så att IDF hann lasta av denna materiel och använda den snabbt nog för att vålla den klusterbombkris i Libanon som fortfarande ansätter denna nation och som började den 24 juli.

Den 26 juli medgav företrädare för IDF att det förflutna dygnets strid om Bint Jbeil varit ”den svåraste dagen i kriget i södra Libanon”. Sedan försöket på morgonen att taga staden från Hizbollah misslyckats, beslöt IDFs chefer att sätta in sitt elitförband, Golanibrigaden. På två timmar på eftermiddagen stupade nio golanisoldater och sårades 22. På sena eftermiddagen satte IDF in ett annat elitförband, fallskärmsjägarbrigaden, vid Maroun ar-Ra’s, där striderna mot förband ur Nasr-brigaden nu var inne på femte dygnet.

Den 27 juli och till följd av de egna förbandens oförmåga att taga dessa städer, enades den israeliska regeringen om att inkalla ytterligare tre reservbrigader, hela 15 000 man. Men den 28 juli stod det klart hur allvarligt det israeliska IAF hade misslyckats med sina försök att hejda Hizbollahs raketanfall. Denna dag avfyrade nämligen Hizbollah ett nytt slags raket, Khaibar-1, som träffade staden Afula.

Den 28 juli fick slutligen den israeliska allmänheten klart för sig hur svårt den egna armén misslyckats på underrättelsesidan. Denna dag läckte nämligen företrädare för Mossad sin egen bedömning att Hizbollah inte lidit något allvarligare avbräck i sin militära förmåga och att organisationen kunde fortsätta kriget ytterligare flera månader. IDF höll inte med, utan ansåg tvärtom att Hizbollah blivit illa tilltygad. Därmed framträdde de första sprickorna i det israeliska underrättelseväsendet.

Experter i Förenta staterna började nu också ifrågasätta Israels strategi och förmåga. Den konservativa Brookings Institution publicerade en kommentar av Philip H. Gordon (som skyllde krisen på Hizbollah), som skrev: ”Det handlar inte om huruvida Hizbollah bär ansvaret för krisen – det gör den – eller om huruvida Israel har rätt att försvara sig – det har det – utan om huruvida just denna strategi [ihållande flyganfall] fungerar. Det gör den inte. Den tar inte kraften ur Hizbollah, därför att det helt enkelt är omöjligt att med flyganfall slå ut tusentals små, flyttbara, dolda och lätt ersatta raketer.”

Gordons kommentar återgav vad ett ökande antal militärer ansåg, som skyndade sig att damma av sina egna flyganfallsplaner för den händelse Vita huset skulle ge order om att angripa iranska kärnteknikanläggningar. ”Det råder en allmän missuppfattning om att [amerikanska] flygvapnet hänfördes av det det israeliska kriget mot Libanon”, sade oss en mellanösternexpert som talat med högre chefer i Pentagon. ”De var förskräckta. De visste mycket väl hur begränsad den egna förmågan är och hur den kan missbrukas.”

”Det föreföll dem [de amerikanska flygofficerarna] som om Israel struntade i regelboken i Libanon. Detta var inte kirurgiskt, det var inte exakt och det var sannerligen inte intelligent. Man kan inte bara bomba sönder ett land och hoppas vinna.”  

Krigets kalla, brutala siffror klargör vilket fiasko Israels flyg- och markkrig blev. Hizbollah hade före kriget gömt undan drygt 18 000 raketer i sina förråd. Dessa var förstärkta mot israeliska flyganfall och klarade sig lätt igenom bombkriget. Hizbollahs experter hade beräknat att man skulle ha 90 sekunder på sig från det man skjutit av en raket från en flyttbar ramp till dess IAF hunnit identifiera denna och sätta in jaktplan för att slå ut den. Efter åratal av ihärdig utbildning hade Hizbollahs rakettrupper lärt sig att på mindre än 60 sekunder iordningställa ramp och raket, avfyra och gå i skydd, med påföljd att IAFs flygplan och helikoptrar (varav Israel har mycket färre än man skryter om) inte kunde göra slut på Hizbollahs pågående raketeld mot Israel. (”Israel är ungefär tre helikoptrar ifrån en total katastrof”, såsom en amerikansk militär kommenterade saken.)

Hizbollah avfyrade omkring 4000 raketer mot Israel (med en exaktare, ehuru osäker siffra anges antalet avfyrade raketer till 4180), varigenom milisens raketbestånd minskades till 14 000 – tillräckligt för att Hizbollah skulle ha kunnat fortsätta kriget med samma intensitet i ytterligare minst tre månader.

Dessutom, och det var viktigare, visade sig Hizbollahs soldater vara hängivna och disciplinerade. Med sina underrättelseresurser kunde de exakt lokalisera var det israeliska infanteriet ryckt fram och anfalla det, varvid de visade att de kunde sig mäta sig med Israels bästa förband. I vissa fall besegrades israeliska förband på slagfältet, tvangs till plötsliga reträtter eller tvangs kalla in flyg att med täckande eld rädda styrkor från att rivas upp. Också mot krigets slut, den 9 augusti, tillkännagav IDF att 15 av dess reservsoldater dödats och 40 sårats under strider i byarna Marjayoun, Khiyam och Kila – chockerande förlustsiffror för strider om en marginell landremsa.

Det kraftiga hizbollahförsvaret åsamkade det israeliska pansaret svåra förluster. När Israel slutligen gick med på vapenvila och började draga sig ur gränsområdet, lämnade man efter sig drygt 40 pansarfordon, som nästan alla slagits ut med skickligt använda pansarvärnsrobotar av typen AT-3 ”sagger” – vilket är NATO-beteckningen på den rysktillverkade, bärbara, trådstyrda andra generationens 9M14 ”maljutka” eller ”lillen”.

Med en räckvidd av 3 km visade sig saggern oerhörd effektiv mot israeliska stridsvagnar, något som måste ha vållat israeliska pansarchefer raseriutbrott, till stor del därför att den saggerrobot Hizbollah använde är en äldre version (som började användas 1973), och att det finns en yngre version, som är mycket lättare att gömma och använda och som har en större stridsspets. Om IDF inte kunde skydda sitt pansar mot denna gamla version från 1973, måste dess chefer nu undra hur man över huvud taget kan skydda sig mot den modernare, mer förfinade och farligare versionen.

Innan vapenvilan genomfördes, beslöt Israels politiska ledning att man skulle landsätta israeliska fallskärmsjägare för att rensa nyckelområden längs Litanifloden. Detta beslut fattade man tydligen för att övertyga det internationella samfundet om att reglerna för insättandet av en FN-styrka skulle gälla från Litani söderut. Ett dylikt krav kunde inte ställas med mindre än att Israel kunde trovärdigt hävda att man rensat den delen av Libanon ända upp till Litani.

Israeliska trupper i betydande antal luftlandsattes på nyckelområden alldeles söder om Litani för att uppnå detta mål. Beslutet om denna insats kunde mycket väl ha medfört en katastrof. De flesta av de israeliska styrkor, som luftlandsattes på dessa platser, omringades omedelbart av hizbollahförband och kunde mycket väl ha på ett avgörande sätt besegrats, såvida inte vapenvilan ingåtts. Det politiska beslutet förargade pensionerade IDF-officerare, och en av dem anklagade Olmert för att ha utnyttjat militären till PR-ändamål.

Kanske det mest talande tecknet på Israels militära fiasko visar sig i redovisningen av antalet döda och sårade. Israel hävdar nu att det dödade omkring 400-500 Hizbollah-soldater, medan dess egna förluster skulle ha varit betydligt mindre. Men en exaktare redovisning ger vid handen att Israels och Hizbollahs förluster var nästan lika. Det är omöjligt för shi‘iter (och därmed Hizbollah) att inte ge sina martyrer en hedrande begravning, varför det i detta fall helt enkelt är en fråga om att räkna begravningarna. Färre än 180 begravningar förrättades för hizbollahsoldater – nästan lika med antalet stupade på den israeliska sidan. Detta tal kanske får revideras något uppåt: våra senaste uppgifter från Libanon anger det exakta antalet shi‘itiska martyrbegravningar i söder till 184.

Men hur man än räknar det – i antalet avfyrade raketer, utslagna fordon eller döda och sårade – måste Hizbollah i sin kamp mot Israel tillerkännas en avgörande militär och politisk seger. Även om det annat vore (vilket det tydligtvis icke är), har den fulla kraften av Hizbollahs 34-dagarskrig med Israel i juli och augusti 2006 medfört en politisk jordbävning i regionen.

Hizbollahs militära seger över Israel blev avgörande, men dess politiska seger över Förenta staterna – som utan invändningar stod på Israels sida under hela kriget och vägrade att hejda det – blev katastrofal och har fått bestående följder för Förenta staternas anseende i regionen.

 

DEL 3: Det politiska kriget

Strax efter kriget mellan Israel och Hizbollah bad man i en opinionsundersökning i Egypten ett tvärsnitt av landets medborgare att nämna de två politiska ledare de mest beundrade. En överväldigande majoritet gav Hassan Nasrallah första platsen. Irans president Mahmud Ahmadinejad kom tvåa.

Opinionsundersökningen innebar en tydlig förkastelsedom inte bara över Egyptens president Hosni Mubarak, som i krigets första början tillkännagav sin motvilja mot Hizbollah, utan även över de sunnaledare, däribland Saudiarabiens kung Abdullah och Jordaniens kung Abdullah II, som kritiserat den shi‘itiska organisationen i uttalade försök att vända den sunnitiska världen från att stödja Iran.

”Mot slutet av kriget var dessa gossar på reträtt”, sade en amerikansk diplomat placerad i regionen i slutet av augusti. ”Ni har väl inte hört så mycket ifrån dem på sistone?”

Mubarak, Abdullah och Abdullah II var inte ensamma om reträtten. Förenta staternas utrikespolitik i regionen – också i betraktande av den allt svårare insatsen i Irak – ligger i spillror. ”Vad detta betyder är att alla dörrar är stängda för oss, i Kairo, i Amman, i Saudiarabien”, bedyrade en annan diplomat. ”Vårt tillträde har begränsats. Ingen vill träffa oss. När vi ringer, lyfter ingen på luren.”

Såsom en symbol för detta sammanbrott framstår den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rices misslyckande. Hennes oförmåga att övertala president George W. Bush att hejda striderna och hennes uttalande om kriget såsom ”födslovåndorna” för ett nytt Mellanöstern ödelade i allt väsentligt hennes trovärdighet.

Förenta staterna har klargjort att det ämnar försöka återvinna sin ställning genom att stödja en israelisk-palestinsk fredsplan, som ännu ej framlagts. Men Amerikas fortsatta strypning av den palestinska myndighetens demokratiskt tillsatta regering har gjort detta löfte till ett dödfött politiskt program. Orsaken därtill står nu fullständigt klar. Mitt under kriget hade en egyptisk regeringsföreträdare detta att säga om de känslor som rörde sig i det egyptiska samhället: ”Det egyptiska ledarskapet går på ena sidan av gatan, och det egyptiska folket på den andra.”

De israeliska vapnens katastrofala misslyckande har på flera viktiga områden underbyggt Irans anspråk på att leda den muslimska världen.

För det första har Hizbollahs seger visat att Israel – och därmed varje modern och tekniskt fullrustad västerländsk militärmakt – kan besegras i öppen strid, om rätt militär taktik tillämpas och fullföljes under en längre tid. Hizbollah har angivit mönstret för hur en modern armé skall besegras. Taktiken är enkel: rid ut den första vågen av ett västerländskt flygkrig, sätt därefter in raketer mot fiendens viktigare militära och ekonomiska mål, rid sedan ut det andra och mer avgörande flyganfallet och låt därpå kriget bli utdraget. Vid en viss tidpunkt, såsom också skedde under Israels anfallskrig mot Hizbollah, kommer fienden att tvingas sätta in marktrupper att genomföra det som flygvapnet inte förmådde. Det är i detta sista och avgörande skede, som en hängiven och disciplinerad, välutbildad och välledd styrka kan tillfoga en modern militär organisation mycket smärtsamma förluster och besegra den.

För det andra har Hizbollahs seger visat den muslimska världens folk att den strategi västallierade arabiska och muslimska regeringar använt – politiken att tillgodose amerikanska intressen i hopp om att få betydande politiska belöningar (erkännande av palestiniernas rättigheter, rimliga priser på Mellanösternas naturtillgångar, icke-inblandning i regionens politiska strukturer och fria, rättvisa och allmänna val) – inte fungerar och inte kommer att fungera. Hizbollahs seger erbjuder en annan och annorlunda förebild, ett mönster för hur Förenta staternas övervälde och makt över regionen kan krossas. Av de två nyaste händelserna i Mellanöstern, invasionen av Irak och Hizbollahs seger över Israel, är den senare den långt viktigaste. Också grupper, som annars är fientliga mot Hizbollah, däribland de som är förbundna med revolutionära sunnitiska motståndsrörelser, vilka betraktar shi‘a som avfällingar, har förödmjukats.

För det tredje har Hizbollahs seger fått en förödande inverkan på Amerikas allierade i regionen. Israeliska underrättelsemän beräknade att Hizbollah hade kunnat fortsätta kriget i mer än tre månader efter att det slutade i mitten av augusti. Hizbollahs beräkningar motsvarade Israels rön med det förbehållet att varken Hizbollah eller det iranska ledarskapet kunde förutsäga vilken väg man borde följa efter en Hizbollah-seger. Medan Jordaniens säkerhetstjänst undertryckte alla demonstrationer för Hizbollah, kämpade Egyptens säkerhetstjänst med att kontrollera den växande allmänna avskyn mot de israeliska bombningarna av Libanon.

Öppet stöd för Hizbollah över hela arabvärlden (däribland, egendomligt nog, porträtt av Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah burna mitt i kristna hyllningståg) har inneburit en varning till de arabiska härskare som står Förenta staterna närmast: om deras ställning ytterligare undergrävs, kan de förlora greppet om den egna nationen. Till följd av detta synes det osannolikt att Mubarak, Abdullah och Abdullah II skulle stödja något amerikanskt program med syftet att utsätta Iran för ekonomiskt, politiskt eller militärt tryck. Ett framtida krig – såsom ett amerikanskt anfall på Irans kärntekniska anläggningar – kanske inte skulle bringa regeringen i Teheran på fall men mycket möjligt regeringarna i Egypten, Jordanien och kanske Saudiarabien.

Vid en viktig tidpunkt i kriget mellan Israel och Hizbollah, mot slutet av konflikten, undrade ledare för islamistiska partier i ett antal länder om de skulle kunna fortsätta att styra sina rörelser eller om, som de fruktade, den politiska aktionen skulle få överlåtas till gatans anförare och revolutionärer. Märkligt att tänka, som man nu allmänt gör i underrättelsekretsar i Förenta staterna, att det var Israel (och inte Hizbollah), som den 10 augusti sökte en utväg ur konflikten.  

För det fjärde har Hizbollahs seger på ett farligt sätt försvagat den israeliska regeringen. Strax efter ett annat krig Israel förlorade, det år 1973, beslöt premiärminister Menachem Begin att acceptera ett fredsförslag från Egyptens president Anwar Sadat. Genombrottet var faktiskt ganska blygsamt – eftersom båda parterna var allierade med Förenta staterna. Intet sådant genombrott kommer att ske efter kriget mellan Israel och Hizbollah.

Israel tror att det har förlorat sin avskräckande förmåga och att denna måste återvinnas. Somliga israeliska regeringsföreträdare i Washington bekräftar nu att det inte är en fråga om ”om” utan om ”när” Israel går i krig igen. Likväl är det svårt att förstå hur Israel kan göra detta. För att bekämpa och besegra Hizbollah måste Israel utbilda om och rusta om sin armé. Liksom Förenta staterna efter sammanbrottet i Vietnam kommer Israel att behöva strukturera om sitt militära ledarskap och bygga om sin underrättelsetjänst. Detta kommer att taga flera år, inte bara månader.

Det kan bli så att Israel för framtida operationer väljer att sätta in allt kraftigare vapen mot allt större mål. Med tanke på hur Israel uppträdde i Libanon torde ett dylikt bruk av allt kraftigare vapen framkalla ett allt starkare gensvar. Detta kan inte uteslutas. Ett amerikanskt angrepp på iranska kärntekniska anläggningar skulle sannolikt mötas med ett iranskt robotangrepp på Israels kärntekniska anläggningar – och på israeliska befolkningscentra. Ingen kan förutse hur Israel skulle reagera på ett dylikt angrepp, men det är tydligt (med tanke på Bushs hållning i den senaste konflikten) att Förenta staterna inte skulle göra något för att hejda Israel. Det ”glashus” som Golfregionen är skulle då bli måltavla för iranska robotar och säkerligen braka samman.

För det femte innebär Hizbollahs seger slutet för varje hopp om att nå en lösning på konflikten mellan Israel och Palestina, åtminstone på kort och medellång sikt. Till och med normalt ”progressiva” israeliska politiker undergrävde sin politiska ställning med gälla rop på mera våld, mera trupp, mera bombning. I enskilda möten med sina politiska bundsförvanter hudflängde president Mahmud Abbas dem som hyllade Hizbollahs seger och kallade dem ”hamasanhängare” och ”israelfiender”. Abbas befinner sig i en långt svagare ställning än Mubarak, Abdullah och Abdullah II – hans folk fortsätter att stödja Hamas, liksom han själv fortsätter att slaviskt hålla med George W. Bush, som i samband med ett möte i FNs säkerhetsråd sade åt honom att upphöra med alla försök att bilda en enhetsregering med sina medborgare.

För det sjätte har Hizbollahs seger medfört det mycket olyckliga resultatet att göra det israeliska politiska ledarskapet blint för det egna geostrategiska lägets realiteter. Mitt under kriget med Libanon lade sig premiärminister Ehud Olmert till med Bushs språkbruk om ”kriget mot terrorismen” och påminde sina medborgare om att Hizbollah var en av ”ondskans axelmakter”. Hans anmärkningar förstärktes av Bush, som i ett tal han höll för FNs Generalförsamling nämnde al-Qaida en gång men Hizbollah och Hamas fem gånger var. Förenta staterna och Israel har nu klumpat ihop islamistiska grupper, som är villiga att medverka i den politiska processen i sina egna länder, med sådana takfirier och salafister som är inställda på att sticka hela regionen i brand.

Ej heller kan Israel nu lita till sina starkaste stödtrupper i USA, nätverket av neokonservativa för vilka Israel är ett land av stabilitet och demokrati i regionen. Dessa neokonservativas ogillande av Israels usla prestation är nästan handgripligt kännbart. Vem behöver fiender, om han har sådana vänner? Det vill säga: dessa neokonservativa såg Israels krig i Libanon såsom ett krig genom ombud. Vår kollega Jeff Aronson anmärkte att ”om det hängde på Förenta staterna, skulle Israel fortfarande befinna sig i krig”, och han tillade: ”Förenta staterna kommer att fortsätta kriget mot terrorismen till den sista israeliska blodsdroppen.”

Det israeliska politiska ledarskapets bestående svaghet och förnekande av nederlagets allvar borde vara en källa till stark oro för Förenta staterna och varje arabisk nation. Israel har visat att det i tider av kris kan utforma en kreativ diplomatisk strategi och skickligt manövrera för att återvinna sin ställning. Det har också visat att det genast efter ett militärt nederlag är förmöget till ärlig och öppen självrannsakan. Israels styrka har alltid varit dess förmåga till offentlig debatt, också då en dylik debatt ifrågasätter dess heligaste inrättning – krigsmakten. Förut i Israels historia har nederlag lett till eftertanke och inte, såsom nu förefaller sannolikt, till en ständigt ökande militär offensiv mot Hamas – Mellanösterns obändiga styvbarn – bara för att visa hur hård man är.

”Att Mellanöstern har radikaliserats av Hizbollahs seger ger en god anledning att döda ännu fler av dem”, sade nyligen en israelisk regeringsföreträdare. Den vägen leder till katastrof. Just därför att Amerika är oförmöget att styra händelseutvecklingen i Mellanöstern, hoppas somliga i Washington att Olmert skall visa det politiska modet att inleda den långa processen fram till fred. Denna process kommer att bli smärtsam. Den kommer att innefatta långa och svåra överläggningar. Den kan innebära en brytning med det amerikanska programmet för regionen. Men Amerika ligger inte i regionen, vilket däremot Israel gör. Att föra en politisk dialog med grannarna kan bli smärtsamt, men långt mindre smärtsamt än att förlora ett krig i Libanon.

För det sjunde har Hizbollahs ställning i Libanon stärkts omätligt, och så har även dess viktigaste bundsförvants ställning. Vid krigets höjdpunkt tog libanesiska kristna emot hizbollahflyktingar i sina hem. Den kristne ledaren Michel Aoun stödde öppet Hizbollahs kamp. En hizbollahledare sade: ”Vi kommer inte på en mansålder att glömma vad denne man gjorde för oss.” För sin hållning hyllades Aoun av shi‘iterna, och hans egen politiska ställning har stärkts.

Det sunnitiska ledarna däremot undergrävde allvarligt sig själva med sin vacklande hållning och sitt uppträdande gentemot det egna samfundet – som om de vore utrikes boende markägare. Under krigets första vecka bemöttes Hizbollahs handlande med en utbredd skepsis. Vid krigets slut var stödet för organisationen starkt och spände tvärs över det politiskt och religiöst splittrade libanesiska samhället. Det sunnitiska ledarskapet stod nu inför ett val: det kan bilda en enhetsregering med nya ledare, som bättre företräder folket, eller de kan ställa upp till val. Det behövs inget politiskt geni för att inse vad det libanesiska parlamentets majoritetsledare Saad Hariri väljer att göra.

För det åttonde har Irans ställning i Irak stärkts betydligt. Mitt under kriget i Libanon yppade den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld privat bekymmer om att den israeliska offensiven kunde medföra svåra följder för den amerikanska militären i Irak, som möttes med ökande fientlighet från de shi‘itiska politikernas och den shi‘itiska befolkningens sida. Rices uttalande, att demonstrationerna i Bagdad för Hizbollah hade planerats av Teheran, röjer hennes okunnighet om de mest grundläggande politiska fakta i regionen. De amerikanska utrikes- och försvarsministrarna var helt enkelt, vilket är oansvarigt, omedvetna om att Sadrerna i Irak är släkt med Sadrerna i Libanon. Att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki inte klandrade Hizbollah och inte slöt upp med Israel under kriget – inte heller när han avlade ett officiellt besök i Washington – chockerade den politiska gräddan i Washington, detta trots att ”Hizbollah i Irak” är ett av de partier som ingår i den nuvarande irakiska koalitionsregeringen.

Man har sagt oss att varken Pentagon eller utrikesdepartementet förstod hur kriget i Libanon skulle kunna påverka Amerikas ställning i Irak, eftersom varken Pentagon eller utrikesdepartementet bett de amerikanska underrättelsetjänsterna att rapportera om saken. Förenta staterna lägger ut miljarder dollar årligen på sin verksamhet med att inhämta underrättelser och analysera dessa. Det är bortkastade pengar.

För det nionde har Syriens ställning stärkts och det amerikansk-franska programmet för Libanon misslyckats. Det finns ingen möjlighet att Libanon skall bilda en regering, som är uttalat amerikavänlig eller syrienfientlig. Att Syriens president Bashar al-Assad strax efter kriget kunde föreslå en politisk uppgörelse med Israel, visar hans styrka, icke hans svaghet. Att han skulle kunna draga de rätta slutsatserna av kriget och tro att även han skulle kunna med framgång bjuda Israel motstånd, är också möjligt.

Men frånsett dessa möjligheter visar den senaste tidens historia att de tusentals studenter och libanesiska patrioter, som efter Rafiq Hariris död mot Syriens inblandning i Libanon, såg det ironiska i att de efter flykten undan de israeliska bombningarna fick bo i tältstäder som upprättats av den syriska regeringen. Rice har rätt i en sak: Syriens beredvillighet att ge libanesiska flyktingar en fristad var en akt av ren politisk cynism – och även en sådan som Förenta staterna synes oförmöget att göra efter. Syrien hyser nu tillförsikt om sin politiska ställning. I en tidigare epok hade en dylik tillförsikt möjliggjort för Israel att  utforma ett politiskt öppnande med sina mest hårdnackade politiska motståndare

För det tionde, och detta är kanske det viktigaste, står det nu klart att ett amerikanskt anfall på iranska kärntekniska anläggningar skulle röna mycket litet stöd i den muslimska världen. Det skulle också mötas med ett militärt svar, som skulle utplåna den sista återstoden av amerikansk politisk makt i regionen. Vad som för bara några veckor sedan togs för givet har nu visat sig osannolikt. Iran kommer inte att låta sig kuvas. Om Förenta staterna inleder ett krig mot Iran, kommer sannolikt Amerikas vänner, de västvänliga arabregimerna, att falla, arabstaterna vid Golfen att darra av fruktan, de 138 000 amerikanska soldaterna i Irak att bli gisslan hos en uppretad shi‘abefolkning och Iran att svara med ett anfall på Israel. Vi dristar oss nu till att uttala det självklara: om och när ett dylikt anfall blir av, kommer Förenta staterna att besegras.

 

Slutsats

Hizbollahs seger i sitt nyligen utkämpade krig med Israel är långt mer betydelsefull än mången analytiker i Förenta staterna och Europa inser. Hizbollahs seger innebär att strömmen av år 1967 har kantrat. Det var ju år 1967 som Egypten, Syrien och Jordanien tillfogades ett förkrossande nederlag, som försköt maktbalansen i regionen och upprättade regimer som var inställda på att utforma sin utrikespolitik till att vara ett återsken av Israels och Förenta staternas makt. Den makten har nu förödmjukats och trängts tillbaka, och ett nytt ledarskap är på väg att framträda i regionen.

Den särskilda lärdom, som måste dragas av detta krig, kan mycket väl ha gått förbi de högsta kretsarna av Washingtons och Londons proisraeliska, ideologiskt inriktade politiska eliter, vilka gärna framställer sig såsom ”stridsmän för civilisationen mot barbariet”, men den har inte gått förbi gemene man i Kairo, Amman, Ramallah, Bagdad, Damaskus eller Teheran. Den borde inte ha gått förbi Israels politiska ledarskap i Jerusalem. År 1967 stred de arabiska armeerna i sex dagar och besegrades. År 2006 stred Hizbollah-milisen i Libanon i 34 dagar och segrade. Detta såg vi med egna ögon, när vi tittade in på kafeer i Kairo och Amman, där vanliga butiksägare, lantbrukare och arbetare spänt följde tevenyheterna, läppjade på sitt te och stilla räknade för sig själva: ”sju, åtta, nio…”

 

Om författarna. Alastair Crooke och Mark Perry är de båda cheferna för Conflicts Forum, som verkar i London med syftet att åstadkomma ett öppnande gentemot politisk islam. Crooke har tidigare varit rådgivare i mellanösternfrågor åt Europeiska Unionens höge representant Javier Solana och har tjänstgjort i Mitchellkommissionen, som utredde orsakerna till den andra intifadan. Perry är politisk rådgivare verksam i Washington DC, författare till sex böcker om amerikansk historia och har tidigare varit personlig rådgivare åt Yassir Arafat.

Research till denna artikel har gjorts av Madeleine Perry.