ETT

INLEDANDE

 

1.1  Vad boken handlar om

Denna bok handlar om något som enligt vetenskapen inte finns: människans fysiska energikropp, eterhöljet. Bokens tes är att denna kropp är en i sitt slag lika verklig företeelse som organismen, som den till utseendet delvis liknar men till funktionerna är alldeles olik.

Det rör sig om en kropp eller ett hölje, bestående av materia som kallas eterisk. Därmed ter sig motsättningen till vetenskapen än mer tillspetsad, då ju vetenskapen anser att etern inte finns, så att hypoteser om något sådant sägs vara fullkomligt överflödiga.

Människan, anser vetenskapen, är endast organismen med dess uteslutande mätbara fysiska, kemiska och fysiologiska funktioner. Någonting därutöver finns inte – i vart fall kan det inte konstateras med vetenskapliga metoder och instrument. Och enligt det rådande pragmatiska synsättet är det senare liktydigt med det förra.

Likväl lever föreställningen om att människan är mer än sin organism, att människan har flera kroppar, att den väsentliga människan är den osynliga människan. Hur kan förnuftiga, tänkande människor hålla fast vid sådana ovetenskapliga, förmoderna synsätt i vår ”upplysta tid”?

Det finns flera olika slag av vittnesbörd om eterhöljet. Följande fyra kan urskiljas:

Den egna iakttagelsen och personliga upplevelsen. Många människor kan se sitt eget och andras eterhölje som en aura omgivande hela kroppen. Somliga ser mer, andra mindre. Vissa ser finstrukturer, virvlar, centra, utgående strömmar och andra bildningar.

Förnimmelsen av att vara mer än eller något annat än kroppen kan hos vissa människor vara starkt utpräglad. Hos somliga kan den stegras därhän att de ibland finner sig lämna organismen och existera utanför den. I deras fall rör det sig inte längre om eterhöljet utan om ett ytterligare hölje, vilket är av ännu finare materia, emotionalhöljet eller känslokroppen. Om dylika så kallade utomkroppsliga upplevelser finns en stor mängd redogörelser. Det betonas att det inte handlar om sjukliga tillstånd.

Paranormala fenomen studeras allt intensivare med vetenskaplig metod. De sammanhänger ofta med förnimmelser av energifenomen i form av fält omkring eller utstrålningar från kroppen, vilka försökspersonerna – både ”sändare” och ”mottagare” – omvittnar. För detektering av dessa fält eller utstrålningar har flera metoder utarbetats, såsom användande av pendel och slagruta.

Förmoderna traditioner. Knappast ett enda natur- eller kulturfolk före den moderna tidens inbrott har saknat traditionen om att människan äger ett antal finare kroppar, höljen eller själar, varav en uttryckligen är närmast knuten till organismen. Romarnas umbra eller ”skuggan”, egypternas ka, indiernas linga sharîra eller prânamayakosha och kinesernas po är några av de för kultur- och religionshistorikerna mera kända.

Om hur människans flerfaldiga höljen skils åt vid döden skaldade Ovidius:

 

Terra tegit carnem, tumulum circumvolat umbra,

Orcus habet manes, spiritus astra petit.

(Jorden täcker köttet, skuggan kringsvävar gravhögen,

underjorden får själen, anden söker stjärnorna.)

 

Därutöver har vi zuluernas iklozi eller ithongo, ojibwaindianernas udjitchog, de centralamerikanska svarta karibernas anigi, för att ge endast några ytterligare exempel svarande mot romarnas umbra etc. Hur kan det finnas en sådan samstämmighet mellan vitt skilda folk, om deras föreställningar inte avsåg något verkligt?

   Den esoteriska kunskapen, det vill säga den undervisning som meddelats i hemliga kunskapsskolor hos många olika folk, har en detaljerad förklaring om en hel rad finmateriella kroppar eller höljen hos människan. I själva verket kan de nyss nämnda förmoderna traditionerna också förklaras som läckor från de esoteriska skolornas dolda undervisning.

    Med denna bok vill jag göra en samlad framställning av vad jag uppfattat vara några av de viktigaste delarna av den kunskap om eterhöljet som finns på skilda håll såväl i den äldre esoteriska kunskapstraditionen som i nutida forskning och erfarenhet.

    Material rörande den esoteriska världsåskådningen har jag hämtat främst ur Henry T. Laurencys, Alice A. Baileys, C. W. Leadbeaters och A. E. Powells verk, vilka i sin tur sammanfattar en urgammal och likväl ständigt förnyad kunskapstradition. Därutöver vill jag särskilt framhålla dr Shafica Karagulla, Dora van Gelder Kunz, makarna dr Lawrence J. och Phoebe D. Bendit samt Gurudas. De redovisade uppgifterna härrör ur en mängd källor, som jag hänvisar till i slutet av boken. Jag understryker att bokens innehåll inte i någon väsentlig del är uttryck för egna påhitt eller funderingar. Den förstående läsaren inser nog att dylikt inte skulle ha något större värde, utan att boken kan ha ett värde endast i den mån den förmedlar en för många tänkare och forskare gemensam erfarenhet. Jag vill framstå mera som sammanställare än författare.

     Bokens grundidé är att eterhöljet är människans väsentliga fysiska kropp, viktigare än organismen i egenskap av formbildande matris, energigivare och förnimmelsecentrum, att organismen för sin existens, sitt liv och sina funktioner är helt beroende av detta sitt energihölje. Detta är ingen ny idé utan en urgammal esoterisk tanke.

    Framställningen är disponerad i tio avdelningar, benämnda Ett till och med Tio.

Ett är allmänt inledande, ställer vissa grundläggande problem, belyser med nutida rön.

Två ger en mycket kortfattad framställning av den esoteriska världsåskådningen enligt Pytagoras’ tankesystem, den så kallade hylozoiken.

Tre ger en introduktion till den esoteriska energiläran. I samband därmed ges ytterligare esoteriska fakta avsedda att komplettera framställningen i Två.

Fyra ger i en första översikt grundläggande fakta om eterhöljet.

Fem avhandlar eterhöljets åtta viktigaste centra för energiutbyte och förnimmelse.

Sex beskriver eterhöljet i människans liv från avlelsen till döden.

Sju handlar om eterhöljet vid hälsa och sjukdom.

Åtta orienterar om esoterisk läkekonst med utgångspunkt i eterhöljet.

Nio ger belysningar på eterhöljets roll i människans medvetenhetsutveckling.

Tio sätter in eterhöljet i planetariska sammanhang.

Avsikten är inte att övertyga utan att hjälpa läsare, som önskar förstå ämnet, att klart uppfatta detta.

Det har inte alltid varit möjligt att lämna uppgifterna i en systematisk ordningsföljd. Ibland har en viss fråga måst behandlas på flera ställen, först översiktligt, sedan mer ingående. Det kan hända att vissa företeelser omnämnes i en tidigare avdelning och närmare utreds i en senare. Den intresserade läsaren, som är inställd på att tränga in i ämnet, finner nog att det önskade djupet i förståelsen kommer först efter flera läsningar av boken.

Ämnet är svårt. Likväl kan mycket av den information boken lämnar te sig självklar för läsaren: ”Men så här har jag alltid tänkt utan att jag kunnat formulera det!” Det är nämligen en grundtanke i esoteriken att människan latent kan bära på kunskap hon inhämtat i en tidigare existens. De i boken avhandlade tingen ligger på gränsen till människans uppfattningsförmåga. Givetvis rör det sig om en kunskap av ett radikalt annat slag än alla de vetenskaper som uteslutande avser den grovfysiska sinnevärlden, discipliner som studeras vid våra universitet och högskolor. Man kan ifråga om esoterisk kunskap tala om ”tillståndsartad vetenskap” (engelska: state-specific science), varvid med ”tillstånd” menas medvetenhetens tillstånd hos den enskilda individen eller gruppen, allmänt eller vid bestämda tillfällen. Den studerande kan inte förstå allt på en gång; kanske förstår han något på morgonen och har mistat förståelsen på aftonen; kanske förstår han något visst först efter flera år och liknande. Långt ifrån alla individer är inställda på att söka förstå. Också i övrigt högt bildade, intelligenta eller begåvade kan visa sig oförstående.

Ämnets svårighet medför åtskillig ovisshet. Givetvis finns i boken felaktigheter. Det vore egendomligt annars. Inga anspråk på ofelbarhet göres. Om uppgifter ges i kategorisk form, måste det likväl förstås att de är kategoriska endast inom ramen för den hypotes som esoteriken måste vara på mänsklighetens nuvarande ståndpunkt i medvetandets utveckling. Avsikten med boken är i alla händelser inte att uppmuntra till dogmatiskt tänkande eller blind tro utan att stimulera till prövande eftertanke, fortsatt och oavbrutet studium, sökande efter berikande erfarenheter, experiment med livet i uttryckets vidaste mening.

 

1.2  Benämningen eterhöljet

Andra förekommande benämningar är eterkroppen, ljuskroppen, energikroppen och bioplasmakroppen. ”Eterkroppen” är alltjämt det vanligaste namnet i den nutida esoteriska och ockulta litteraturen. Här föredras likväl beteckningen ”eterhöljet” i enlighet med den terminologi den svenske esoterikern Henry T. Laurency lanserat. En levande varelses eterhölje är visserligen ett slags kropp, nämligen i den meningen att det är en fysisk materiell form, som existerar i fysiska världen och i fysiska rummet, avgränsar individen, är bärare av livsnödvändiga funktioner och möjliggör för individen att vara verksam och medveten i fysiska världen och därmed att uttrycka egenskaper och förmågor.

Men där så gott som slutar likheterna med det man i dagligt tal kallar ”kroppen”, det vill säga organismen. Till ordet ”kropp” är alla våra föreställningar och erfarenhetsrön om organismen knutna. Ordet ”kropp” avser enligt sitt vanliga begreppsinnehåll något fast, grovmateriellt, grovfysiskt. Ordet ”eterhölje” däremot avser något subtilt, finmateriellt, finfysiskt. ”Kropp” är något som är omedelbart uppfattbart och påtagligt för våra fem vanliga sinnen. Eterhöljet ligger på gränsen till uppfattbarhet för syn, känsel och hörsel, vilket innebär att de individuella skillnaderna i förmågan att uppfatta det är stora: somliga ser och känner eterhöljet tydligt, andra inte alls, åter andra endast svagt.

Det medges att icke heller ordet ”hölje” är fullt tillfredsställande. Med ”hölje” förbinds tanken med något som omsluter och skyddar, och det är vad eterhöljet gör med organismen gentemot materier och energier av högre slag. Men eterhöljet icke endast omsluter organismen utan även genomtränger den fullständigt, vilket inte är vad ett hölje vanligen anses göra. Den viktigaste grunden för valet av ordet ”hölje” är dock att eterhöljet, tillsammans med människans ytterligare höljen av ännu finare materia, höljer och omsluter det inneboende, odödliga jaget, som i materiellt hänseende är en uratom, en monad.

Beteckningen ”hölje” för människans finmateriella kroppar har historisk hävd. I den fornindiska vediska filosofin, som heter vedânta (namnet är språkhistoriskt sett detsamma som svenska ”vet-ände”, det vill säga vetandets fulländning), används beteckningen kosha, som betyder hölje eller skida. I vedântaterminologin kallas sålunda organismen annamayakosha eller ”höljet som består av föda” och eterhöljet prânamayakosha eller ”höljet som består av prâna”, varvid prâna betyder livsenergi.

 

1.3  Sju grundläggande esoteriska fakta om livet

     Såsom läran om eterhöljet framläggs i denna bok, är den ingen isolerad teori utan ingår som en naturlig och nödvändig del i den esoteriska världsåskådningen. Denna världsåskådning skall jag närmare framställa senare i denna bok, liksom jag gjort det i min tidigare bok Förklaringen (1991). Likväl skall jag redan här sammanfatta några för denna världsåskådning grundläggande fakta och principer, emedan de är nödvändiga för den inledande argumentationen. Först sju grundläggande esoteriska fakta.

Första faktum är att den verklighet, som naturvetenskapen studerar och anser vara den enda, alltså fysiska världen, i själva verket är endast en av många verkligheter eller världar, som alla finns i samma rum och genomtränger varandra i kosmos. Alla dessa världar består av materia och uppvisar energifenomen men är för övrigt kvalitativt olika varandra.

     Andra faktum är att de nämnda kvalitativa olikheterna avser de tre grundläggande aspekterna materia, medvetenhet och rörelse, som finns i alla de kosmiska världarna. Annorlunda uttryckt: i alla de kosmiska världarna finns materia, medvetenhet och rörelse, men de yttrar sig olika i dem alla. Detta gäller även rummet, som tillhör materieaspekten, och tiden (fortvaron), som tillhör rörelseaspekten.

     Tredje faktum är att den fysiska världen är den kvalitativt lägsta av alla. Det vill säga: dess materia är den grövsta, bestående av de grövsta partiklarna; dess medvetenhet är den mest begränsade, dunklaste; dess rörelse- eller energiinnehåll det ringaste. I fysiska världens lägsta aggregationstillstånd, det fasta tillståndet, avstannar rörelsen helt och hållet på makronivå (kristallisation etc.), även om den fortsätter på mikronivå (atomnivå).

      Fjärde faktum är att alla de andra, icke-fysiska världarna är kvalitativt högre världar i en ständigt stigande skala: de allt högre världarnas materia består av allt finare partiklar. De allt högre slagen av medvetenhet är allt friare, mer omfattande och mer genomträngande. De allt högre slagen av rörelse yttrar sig i allt mäktigare energiutveckling.

     Femte faktum är att alla världar är befolkade av levande, intelligenta väsen, som har höljen (kroppar) av världens materia, medvetenhet och vilja (rörelseaspektens uttryck genom medvetenheten) av det slag som höljenas materia medger. I själva verket finns i de överfysiska världarna ingenting livlöst. Hela kosmos är levande, och liv definieras som materieformer ägande medvetenhet och energi.

      Sjätte faktum är att hela kosmos utgör ett enda sammanhållet helt, en enhet, och att denna enhet yttrar sig i alla de tre aspekterna. Materien är en och en enhet. Medvetenheten är en och en enhet. Rörelsen är en och en enhet.

     Sjunde faktum är allts lagenlighet. Lagar, det vill säga konstanta relationer, framträder i alla förändringar, alla processer, alla tillstånd.

 

1.4  Sju grundläggande esoteriska principer om livet

Första principen är att de lägre världarna med sina livsformer ytterst formats av och i de högre världarna, närmare bestämt formats av de intelligenta väsen som är verksamma i dessa högre världar.

Andra principen är att i ju högre värld en intelligens existerar och är verksam, desto högre grad av ändamålsenlighet kan väsendet förläna de former det skapar. Denna formernas allt högre grad av ändamålsenlighet är en direkt funktion icke endast av den allt högre intelligensen hos skapande väsen av allt högre kategorier i de allt högre världarna utan även av de allt högre slag av medvetenhet som kan utvecklas i de allt högre världarnas allt högre slag av materia.

Tredje principen är att ju högre slag av materia en livsform består av, desto komplexare kan den göras utan att därigenom bli mindre stabil eller mindre beständig, desto mångsidigare kan den därför bli såsom ett redskap för den inneboende intelligensen. 

Fjärde principen är att en livsform i en lägre värld för att bli beständig och ändamålsenlig måste ha föregåtts av en mönsterbildande form, en idé, i närmast högre värld, denna i sin tur av en idé i den därnäst högre världen och så vidare och att i ju högre värld den yttersta mönsterbildande formen bildats, desto högre grad av fullkomlighet kan livsformen i den lägsta världen nå.

Femte principen är att varje livsform, som finns i en lägre värld, icke endast för sin tillblivelse utan även för sitt fortsatta liv behöver en ständig tillförsel av ändamålsenliga, formande, livsuppehållande energier från högre världar. I själva verket utgör de olika världarna, de väsen som bebor dessa och de former väsendena skapar en enda, gigantisk hierarki, varvid med hierarki menas ett system för livsformers naturliga över- och underordning, vilket system vidmakthålles genom att intelligent och ändamålsenligt styrande energier går från det högre till det lägre.

Sjätte principen är att denna grundläggande hierarkiska princip kan urskiljas i varje värld, framför allt i en genomgående sjuindelning. Sålunda har den fysiska världens materia sju aggregationstillstånd, nedifrån räknat: fast, flytande och gasformig materia, varefter följer fyra slag av allt finare etermateria. Den hierarkiska principen yttrar sig i den fysiska världen så, att inga grovfysiska livsformer – organismer – kan leva utan att omhöljas av eteriska livsformer, icke ens uppstå utan att föregås av och formas genom dylika eterhöljen.

Sjunde principen är att ingen lägre värld och inga livsformer i någon lägre värld kan tillfredsställande förklaras enbart med och av sig själva, med och av de inom världen eller livsformen verkande energierna. Samma princip gäller även i mindre skala inom fysiska världen, de sju aggregationstillstånden emellan. Lika litet som det fasta tillståndet förklarar sig självt, utan samband med flytande och gasformigt, lika litet förklarar denna grovfysiska materia sig själv, utan samband med de allt högre etrarna och lika litet kan organismen förklaras utan samband med sitt eterhölje.

 

1.5  Sammanfattning: eterhöljet

Enligt den åskådning, som ovan angivna fakta och principer utgör delar av, framstår eterhöljet som en nödvändig och oupplöslig del av allt biologiskt liv och eterisk energi som en nödvändig förutsättning för natur- och livsföreteelserna i vidaste mening.

Vetenskapen erkänner inte någon verklighet utöver den som kan konstateras med grovfysiska instrument. Denna verklighetsuppfattning eller snarare -begränsning kallas i fortsättningen ”fysikalism”. Termen är i viss mån oegentlig, eftersom även etermaterien och eterenergierna är fysiska men likväl är uteslutna ur den fysikalistiska verklighetsuppfattningen. Rättare vore att i vetenskapens fall tala om en än snävare eller ”eterförnekande fysikalism”, och det är denna som avses, när i det vidare talas om ”fysikalism”. I den vetenskapliga fysikalismen ingår dessutom mekanismen, varom mera senare.

Fysikalismen kan inte förklara hur organismerna, dessa oerhört komplicerade och känsliga konstruktioner, kunnat bildas, kan fungera och bestå. Läran om eterhöljet erbjuder här en verklig förklaring. Den lär att varenda organism, också den primitivaste encelliga, ja, varje cell i en flercellig organism, har sitt eget eterhölje, som i tiden föregår organismen eller cellen och som är både ”blåkopian” till den och den stomme på vilken den byggs.

Det handlar alltså om en finmateriell energiform, som ger upphov till en grovmateriell form. Denna finmateriella energiform, eterhöljet, är i flera väsentliga avseenden organismens motsats. Organismen är ”mera materia än energi”, eterhöljet är ”mera energi än materia”. Eterhöljet är förhållandevis motståndskraftigt och svårt att förstöra. Organismen är mycket känslig, den kan lätt bli skadad, och med tiden slits den ut och dör. Organismen företer tydligt avgränsade organ och organsystem. Eterhöljet fungerar som en helhet, ett enhetligt energisystem. Organismen är en diskret kropp, har en klart markerad begränsningsyta mot den omgivande världen. Eterhöljet har en öppen kommunikation med den omgivande etervärlden, är liksom en individuell förtätning i dess energihav. 

Det fysiska begreppet fält definieras som en rymd, där mot varje punkt svarar en mätbar fysisk egenskap. Man skiljer mellan skalära fält och vektorfält. Hos ett skalärt fält är varje punkt entydigt bestämd endast av intensiteten. Hos vektorfält måste såväl intensiteten som riktningen beaktas. Temperaturfält är exempel på skalära fält, elektriska och magnetiska fält är exempel på vektorfält.

Eterhöljet har vissa egenskaper gemensamma med elektriska och magnetiska fält, såsom fysiken definierar dem, ehuru eterhöljets energier till största delen är av ett annat slag än de som är mätbara med grovfysiska instrument. Emellertid kan energierna detekteras genom människans eget eterhölje, antingen direkt eller indirekt. Indirekt detektering utför man med sådana redskap som slagruta, pekare eller pendel. Dessa redskap tjänar till att förstärka mycket små kroppsrörelser, som är effekter av reaktioner i eterhöljet. Det är eterhöljet, som ger organismen förmåga av retbarhet, förnimmelse och rörelse. Utan eterhöljets närvaro i organismen är denna endast en död kropp. 

Eterhöljet är förmedlaren icke endast av livskraften, indiernas prâna, utan därtill av alla energier, som möjliggör för individen att leva och vara medveten i en organism. Eterhöljets betydelse framgår dessutom av följande:

Eterisk medvetenhet är fysisk och står därför näst i tur att erövras i släktets medvetenhetsutveckling. Detta kommer först att visa sig i förmågan att se eteriskt och att konstatera etermateriens existens.

Etermaterien och dess energier är det forskningsfält som ligger omedelbart framför vetenskapen. Allt fler vetenskapsmän kommer att bli varse det eteriska. Särskilt betydelsefullt blir detta för den medicinska vetenskapen. De flesta av de sjukdomar organismen lider av föregås av störningar i eterhöljet. De uteslutande organiska sjukdomarna är få. Sjukdom beror mestadels på eteriska och emotionala missförhållanden, vilka båda medför störningar i eterhöljet och med tiden kommer till sjukliga uttryck i organismen.

 

 

1.6  Studiet av eterhöljet

Studiet av etern och eterhöljet, eterologin, är både en ny och en gammal vetenskap.

Ordet eter kommer av det grekiska aithêr, som på latin blev aether och på båda språken betyder ”det högre, rena luftlagret” i motsats till aêr, ”det lägre, orena luftlagret”. Enligt forntidens gudalära är det i etern gudarna dväljes. Ordet aithêr härleds i sin tur till verbet aithô, som betyder jag tänder. Tanken leds därmed till något brinnande eller lysande, eld- eller ljuselementet, alltså en finare, energirikare materia än den fysiska materiens tre grövsta aggregationsformer, det fasta, flytande och gasformiga, vilka de gamle symboliserade med jord, vatten och luft.           

Dagens esoterikstuderande har till en av sina huvuduppgifter att vittna om eterhöljets existens och oerhörda betydelse. De olika alternativa eller komplementära medicinska behandlingsmetoderna – såsom homeopati, blomessens- och ädelstenselixirterapi, färghelande, akupunktur och -pressur, reflexzonterapi, body harmony, qigong och många andra – bygger framför allt på eterhöljet och dess energier i motsats till den konventionella medicinen med dess ensidiga inriktning på organismen.

Medicinska forskare som amerikanen Robert O. Becker och svensken Björn Nordenström har visat att organismen genomträngs av elektromagnetiska energifält, att komplicerade benbrott kan läkas och allvarliga sjukdomar som cancer kan framgångsrikt behandlas genom dessa energifält, betydande framsteg utöver äldre tiders elektroterapi. Också dylika rön banar väg för en allmännare förståelse av eterhöljet.

 

1.7  Biologins grundläggande problem

Vad är liv? Vad är en levande varelse? Den för närvarande rådande, renläriga biologin hyllar den mekanistiska teorin om livet. Ordet mekanistisk kommer av det grekiska mechané, som betyder maskin”. Den ortodoxa biologin betraktar de levande organismerna enbart som fysisk-kemiska maskiner och anser därför att livet, organismerna, ja alla livsföreteelser principiellt kan förklaras med fysik och kemi, livets uppkomst och evolution med uteslutande mekaniska processer såsom slumpartade mutationer och naturligt urval.

Den moderna biologins framgångar, framför allt ”knäckandet av den genetiska koden”, anföres som starka argument för den mekanistiska teorin. Men skall en teoris riktighet bedömas främst efter vad den kan förklara? Skall den inte prövas i första hand efter vad den inte kan men borde kunna förklara? Har inte snart sagt varje betydelsefullt framåtskridande i naturvetenskapernas utveckling sammanhängt med att man gjort rön, som inte gått att förena med en dittills rådande teori utan sprängt denna och så tvingat forskarna att bilda en ny teori, som förklarar mer och bättre? Borde inte forskarna just därför vara särskilt intresserade av verklighetsrön, som inte är förenliga med de gängse teorierna, just därför att det är i denna riktning som ny, omvälvande kunskap kan inhämtas? Ligger inte den mekanistiska teorins överlägsenhet på ett pragmatiskt plan mer än på ett principiellt teoretiskt; det vill säga den förklarar utmärkt sådant, som man av praktiska skäl valt att inrikta sig på inom forskning, tekniska och medicinska tillämpningar med mera, men lämnar inte tillfredsställande förklaringar av vissa företeelser, som borde vara av betydelse principiellt och teoretiskt, om man vill förstå livsföreteelserna?

En närmare undersökning visar att det i själva verket finns flera mycket betydelsefulla, ja för biologin absolut grundläggande frågor, som den mekanistiska teorin inte tillfredsställande kan besvara. I synnerhet sex problem är här framträdande. Dessa problem är formbildningen, beteendet, evolutionen, livets uppkomst, livet och döden, medvetandet. Vart och ett av dessa sex problem rymmer i sig åtskilliga andra, underordnade problem. De sex problemen skall härnäst behandlas. Till följande redovisning har jag haft stor hjälp av dr Rupert Sheldrakes, Michael Cremos, dr Robert Beckers och dr Michel Bercots verk.

 

1.8  Den biologiska formbildningens problem

Den biologiska formbildningens problem kan enklast formuleras: Hur uppstår organismens form? Formen kan nämligen inte förklaras med att några strukturer, vilka från början finns i fröet eller ägget, växer eller utvecklas. Under den biologiska formbildningens problem kan tre andra problem föras: självregleringens, regenereringens och fortplantningens problem.

Självreglering betyder att, om någon del av en under utveckling stadd organism avlägsnas eller om en ytterligare del tillföres, organismen fortsätter att utvecklas på ett sådant sätt, att en någotsånär normal struktur likväl blir resultatet. Den tyske biologen och filosofen Hans Driesch visade detta på 1890-talet i experiment han företog med embryon av sjöborre. Han dödade en av de båda celler som utgjorde embryot på tvåcellstadiet (resultatet av den befruktade äggcellens första delning). Den återstående cellen utvecklades inte till en halv sjöborre utan till en liten men fullständig sjöborre. Likaledes utvecklades små men fullständiga organismer, sedan en, två eller tre celler dödats hos embryon på fyracellstadiet. Omvänt erhölls en jättelik sjöborre som resultat av att två unga embryon förmåddes att smälta samman.

Dylika rön visar att en i utveckling stadd organism går mot ett formmässigt mål och äger en viss förmåga, som både bestämmer detta mål och möjliggör för organismen att nå det, också om delar av organismen avlägsnas och den normala utvecklingen störes.

Regenereringen innebär att organismen kan ersätta eller reparera strukturer som skadats. Växter och många djur har en omfattande förmåga av regenerering. Fenomenet beskrevs redan i antiken. Aristoteles nämner att späda svalungar kan återfå ögon, som förlorats eller skadats, och Plinius den äldre omtalar att bläckfiskar och ödlor kan återfå sin ”svans”, om de blivit av med den. Den första utförliga vetenskapliga beskrivningen av regenerering gjordes år 1712 av den store franske naturforskaren René Antoine Ferchault de Réaumur. Han visade att kräftor, humrar och krabbor kunde få en ny klo, om de berövats den gamla. Experiment, som gjorts i nyare tid, har visat att regenerering efter sådana stympningar, som inte förekommer i naturen, ofta tar andra vägar än den första, naturliga utvecklingen av kroppsdelen ifråga. Om man exempelvis opererar bort linsen från ett öga hos en vattenödla, regenereras en ny lins från kanten av iris. Under den normala embryoutvecklingen bildas linsen däremot från huden. Detta visar klart och tydligt att dylika regenereringsprocesser inte kan vara resultat av evolutionstryck och naturligt urval.

Ett ytterligare problem är fortplantningen. En cell har avskilts från fadern, en annan från modern; de smälter samman och blir grodden till en ny organism. Två delar blir ett helt; två minsta funktionella delar av organismen förenas för att utvecklas till en fullständig organism.

Alla skeenden, som utgör grund till dessa problemställningar, kan sammanfattande beskrivas så, att de anger närvaron av någon styrande faktor, vilken är mer än summan av de i organismen ingående delarna och vilken bestämmer målet för utvecklingsprocesserna.

Mekanisterna anser att denna styrande faktor är genetiska program. De säger själva att de tänkt ut denna förklaring i analogi med sådana program som styr en dators arbete. De utgår ifrån att det befruktade ägget innehåller ett färdigt program, som icke endast bestämmer målet för organismens formbildning utan även i detalj styr dess utveckling mot detta mål. Alla organismens celler är identiskt lika till DNA-strukturen. Cellerna måste därmed ha samma genetiska program, och några andra styrmekanismer, som skulle gå utöver de kända fysisk-kemiska, erkänner mekanisterna inte. Men om alla celler har exakt lika program, kan de inte genom dessa program utvecklas olika, differentieras i de tusentals olika slags celler som finns: muskel-, nerv-, epitelceller och så vidare. Det är som om man trodde sig kunna förklara existensen av miljontals olika melodier uteslutande genom att hänvisa till tonskalan eller pianoklaviaturen.

Mekanisterna har dessutom gjort sig ett nytt problem: att förklara programmets uppkomst. Analogin med datorprogrammet förutsätter en programmerare, det vill säga en intelligens, som har bestämt och i detalj utformat de mål som finns inlagda i programmet. På den invändningen svarar mekanisten att genetiska program inte kan jämföras med datorprogram utan med program för ett slags datorer, som reproducerar sig själva och organiserar sig själva. Eftersom mekanisten inte kan visa att några dylika datorer finns i verkligheten, har han genom att införa ännu en obekant i ekvationen endast ytterligare försvårat sitt problem. Och vill mekanisten verkligen erkänna tillvaron av de ändamålsenligt verkande och mycket komplexa faktorer som måste föregå uppkomsten av dylika datorer? Alldeles oavsiktligt förutsätter han just sådana ändamålsenligt och intelligent verkande skaparkrafter som han med sitt mekanistiska synsätt inte vill veta av. Hans enda utväg blir då att säga att det genetiska programmet byggts upp under evolutionens gång genom slumpartade mutationer och naturligt urval. Men därmed upphör varje likhet med ett datorprogram och blir det meningslöst att längre tala om något dylikt.

 

1.9  Beteendets problem

De andra ovannämnda biologiska huvudproblemen ter sig om möjligt ännu svårare än formbildningsproblemet att förklara med enbart mekaniska, fysikalisk-kemiska faktorer. Artinstinkten i all sin oerhörda rikedom på former och variationer erbjuder idel gåtor. Hur till exempel kommer det sig att spindlar spinner nät utan att ha lärt det av andra spindlar?

Hur skall man förklara de unga europeiska gökarnas beteende? De har ju kläckts hos och uppfötts av andra fågelarter och aldrig träffat sina föräldrar eller andra äldre gökar. Likväl vet de instinktivt, när det är dags att flytta söderut. De känner instinktivt igen andra unga gökar och slår följe med dem. De hittar instinktivt vägen till vintervistet i Afrika och sällar sig där till de äldre gökarna, som flyttat en månad tidigare.

     Hur skall man förklara att vissa japanska sångfåglar kan lära sig den artegna sången, också när de föds upp i fångenskap, där de inte kan lära sig sången av äldre artfränder? Får de blott höra en fågel av en annan art sjunga sin annorlunda sång, plockar de instinktivt ut de lämpliga elementen ur denna och åstadkommer till sist en hyfsad version av den artegna sången, som de aldrig hört.

     Vilka är de rätta generna, som innehåller de rätta bassekvenserna av DNA och därmed förklarar exempelvis spindelns och gökens instinktiva kunskap? Vilka är de rätta elektriska impulserna i nerverna? Vilka är de rätta ledningsnäten i nervsystemet? Ännu svårare blir det att förklara inlärning och intelligent beteende. I dessa fall uppstår nya beteendemönster, som inte helt kan förklaras med föregående orsaker. Hur skall alla dessa faktiska processer förklaras med hänvisning till molekylärbiologi, biokemi, genetik och neurofysiologi? Idel obesvarade och för mekanismen obesvarbara frågor.

 

1.10  Evolutionens problem

    Det pågår en ständig förvandling av raser och varieteter inom alla arter, inom såväl växtriket som djur- och människorikena. Den darwinistiska evolutionsläran anser sig kunna förklara denna så kallade mikroevolution med slumpartade mutationer, Mendels ärftlighetslagar och naturligt urval. Därifrån är steget emellertid mycket långt till att förklara den så kallade makroevolutionen, alltså själva arternas, släktenas och de ännu högre taxonomiska enheternas uppkomst (taxonomi är läran om de biologiska arternas indelning).

Somliga evolutionsbiologer anser att all makroevolution kan förklaras med långvariga processer av mikroevolution, alltså ett otal små steg blir tillsammans och med tiden ett stort steg. Andra avvisar detta och anser att det under evolutionens lopp plötsligt sker genomgripande mutationer, så att nya arter uppstår. Oavsett denna meningsskiljaktighet är evolutionsbiologerna dock överens om att evolutionen väsentligen kan förklaras med slumpartade mutationer i förening med naturligt urval, alltså uteslutande mekaniska processer.

Denna teori är inte bevisad utan spekulativ. Akademisk konsensus är inte detsamma som bevis i vetenskaplig mening. Det huvudsakliga bevismaterialet för evolutionen utgöres av de fossila lämningarna, och det föreligger intet logiskt tvång att tolka dessa uteslutande mekanistiskt-evolutionistiskt. Den som funnit anledning att icke acceptera det rådande synsättet, kan hävda att uppkomsten av nya arter inte är slumpens verk utan resultat av en intelligent, skapande princip. De urvalstryck, som uppstår genom de levande organismernas beteende, kan tilläggas en inre organiserade faktor, som väsentligen är icke-mekanisk, ändamålsenlig, ja intelligent. Evolutionsproblemet är på naturvetenskapens nuvarande ståndpunkt olöst och sannolikt olösligt.

 

 1.11  Problemet om livets uppkomst

      Om evolutionsproblemet är olöst, måste även problemet om livets uppkomst sägas vara olöst, och det med ännu starkare skäl, eftersom det förra problemet avsåg evolutionens fortgående process, också i närvarande tid, medan det problem som här föreligger avser evolutionens första begynnelse i det mycket avlägsna förflutna. Naturvetenskapen kan aldrig nå visshet om vad som hände i detta avlägsna förflutna. Hur gamla fynd man än gör, kan man inte veta om ännu äldre fynd återstår att göra. Man kan heller aldrig veta om det för människan äldsta kända (det subjektivt äldsta) också är det äldsta överhuvud taget (det objektivt äldsta).

Låt oss emellertid för resonemangets skull antaga att man kunde påvisa att de första organismerna uppstod ur icke-levande kemiska aggregat eller system av kemiska processer. En dylik uralstring i en kemisk ”ursoppa” förutsätts i de gängse teorierna. Icke ens med dessa rön skulle man emellertid kunna bevisa att denna uralstring hade skett uteslutande mekaniskt. Antagandet, att också en livskraftsprincip eller intelligent (ändamålsenligt) formande eller skapande princip deltagit i denna första livsprocess, är logiskt eller sakligt sett inte mindre rimligt än det motsatta antagandet.

De flesta evolutionsbiologer söker förklara livets uppkomst med slump och naturligt urval. Vissa föreslår därtill en mekaniskt verkande förmåga av självorganisation. Låt oss nu granska dessa hypoteser.

 

1.12  Slump

Det organiska livets grundläggande byggstenar är proteinerna. Dessa är sammansatta av ett stort antal mindre enheter – aminosyror – förenade med varandra i långa kedjor (DNA-slingor). Vi föreställer oss ett mycket enkelt protein, bestående av endast 100 aminosyreenheter. Dessa enheters ömsesidiga förening kan åstadkommas på flera sätt, med eller utan så kallad peptidbindning. Peptidbindning förekommer slumpmässigt och mekaniskt i ungefär hälften av fallen. Men för att det färdiga proteinet skall fungera i en organism måste alla de i DNA-slingan ingående aminosyrorna vara förenade med varandra enbart med peptidbindningar. Det är liksom en kedja, där ingen länk får brista. Sannolikheten för att 100 aminosyreenheter av en slump skulle förbindas till en DNA-slinga med uteslutande peptidbindningar är således ungefär 1 på 2100 (det sistnämnda är talet 2 multiplicerat med sig självt 100 gånger) eller 1 på 1030 (siffran 1 åtföljd av 30 nollor). Men icke nog därmed.

Varje aminosyremolekyl föreligger nämligen i två olika former, som är liksom varandras spegelbilder och därför kallas höger- och vänsteraminosyra (eller D- respektive L-aminosyra). De proteiner som bygger upp organismer består uteslutande av L-aminosyror. Att de 100 aminosyreenheterna, som skall ingå i den föreslagna mycket enkla DNA-slingan, alla skall vara av L-typ, förutsätter alltså återigen en tur med slumpen som har en sannolikhet av cirka 1 på 1030 för sig. Ett i en organism fungerande protein fordrar alltså en lycklig slump av idel peptidbindningar mellan idel L-aminosyror, alltså en sannolikhet icke längre endast av 1 på 1030 utan av 1 på 1060 .

Men inte heller detta räcker för att åstadkomma ett fungerande protein. Även om alla de ingående aminosyrorna är av L-typ och sinsemellan förbundna med peptidbindningar, måste de dessutom vara sammansatta i en bestämd sekvens för att kunna bilda ett protein, som kan fungera i en levande cell. Denna sekvens är med andra ord ändamålsenlig. För att en dylik ändamålsenlig sekvens av 100 aminosyreenheter skall bildas fordras återigen en otrolig tur med slumpen, denna gång en chans av omkring 1 på 1065. Den nödvändiga sammanlagda slumpen har alltså en sannolikhet för sig av 1 på (1060 x 1065 =) 10125. Detta motsvarar sannolikheten för att tre gånger i rad återfinna ett särskilt märkt sandkorn, som slumpvis kastats ut i Sahara och blandats med all dess sand. Redan det tidigare nämnda talet 1065 motsvarar enligt vetenskapen antalet atomer i hela universum.

 

1.13  Naturligt urval

      Det är tydligt att enbart slumpen är en utomordentligt dålig förklaring av hur sådana ändamålsenliga biologiska strukturer uppstår, som föregår uppkomsten av levande varelser. Insikten härom har lett somliga vetenskapsmän till tanken att det naturliga urvalet skulle kunna främja uppkomsten av aminosyrekedjor och sålunda förbättra de annars synnerligen dåliga oddsen. Emellertid vållar man sig med en dylik tanke endast nya svårigheter. För det första måste även detta naturliga urval, som man antar ha verkat före livets uppkomst, ha arbetat med samma material, som man inte vågade anförtro åt enbart slumpen, det vill säga livets själva byggstenar, aminosyrorna. Icke ens det naturliga urvalet kan mala tomt utan måste ha ett färdigt material. Och det är samma hisnande osannolika slump, som måste åstadkomma detta material, innan det naturliga urvalet kan inträda i processen.

Det naturliga urvalet förutsätter vidare något slags system för kopiering (replikation) av molekyler, ty annars blev ju den erhållna ändamålsenliga strukturen en engångsföreteelse, som snart nog försvann. Men alla kopieringssystem, som man idag känner, utgöres av kombinationer av komplexa proteinmolekyler med en mycket specifik struktur. Givetvis måste även enligt denna hypotes dessa system uppstå av en slump, eftersom det naturliga urvalet kan inträda först efteråt. Men sannolikheten för att sådana komplicerade strukturer uppstår av en slump är ännu mindre än den nyss betraktade osannolikheten för att funktionella proteiner uppstår av en slump. Sannolikheten är mindre just därför att komplexiteten är större. Man har därför framkastat att det första kopieringssystemet inte behövde vara lika exakt och att de ingående proteinerna alltså inte behövde ha en lika specifik struktur som de nutida motsvarigheterna. Men dylika brister i strukturens specificitet medför med tiden sådana katastrofala anhopningar av fel att dessa omintetgör all exakthet i självkopieringen och därmed omöjliggör det naturliga urvalet.

Det är uppenbart att försök till förklaring enligt det naturliga urvalet så långt ifrån övervinner svårigheterna med slumpen som förklaring att de tvärtom förvärrar dem: att försöka eliminera en oerhört osannolik slumpfaktor genom att införa en skenbart ändamålsenlig faktor, som för sin uppkomst i realiteten förutsätter en om möjligt ännu mindre sannolik slumpfaktor.

 

1.14  Självorganisation

Eftersom varken slumpen eller det naturliga urvalet räcker till som förklaring, har man föreslagit att vissa kemiska system skulle ha en förmåga av eller tendens till självorganisation. Vissa aminosyror skulle mekaniskt lättare kombineras med varandra än med andra. Iakttagelser, som några forskare gjort, ger ett visst stöd för denna tanke. Andra forskare har funnit att dylika kombinationer inte är vanligare än de som slumpvis uppstår. Vidare kan invändas att, om de tjugo existerande aminosyrorna hade egenskapen att starkt bestämma hur proteinsekvenserna byggs, endast några få slag av proteiner skulle bildas. Men det gör det inte; det finns tusentals olika proteiner.

Ett annat slags självorganisation förekommer, när ett ämne, vars molekyler befinner sig i oordning, kristalliserar, till exempel vattendroppar förvandlas till snöflingor (iskristaller). Detta kallas på vetenskapligt språk ”spontant ordnande fasövergångar nära jämviktstillstånd” (med fasövergång menas sådana övergångar som sker från fast till flytande eller omvänt, med jämvikt menas termodynamisk sådan, det vill säga tendens till värmeutjämning ned mot absoluta nollpunkten och orörlighet, värmedöd). När exempelvis vattnets temperatur sjunker till fryspunkten och därunder, upphör vattenmolekylernas tendens att växelverka på ett oordnat sätt, och de förenas i ordnade mönster. Vid denna fasövergång tenderar vattenmolekylerna mot ett jämviktstillstånd. De rör sig därvid mot det ställe där den potentiella energin är lägst och avger därunder energi. Man kan åskådliggöra processen med ett biljardbord, som har en fördjupning i mitten. Lyfter man på bordet i de olika hörnen, kommer biljardbollarna i rörelse och rullar ned i fördjupningen. Fortsätter man förfarandet, ligger de alla till slut nere i fördjupningen, intill varandra och orörliga. Under processen har energi gått förlorad – processen kallas därför exotermisk (”utvärmig”, värmeförbrukande).

Bildandet av komplexa biologiska molekyler (biopolymerer) är emellertid en process, som i väsentliga avseenden är raka motsatsen till kristallbildningens. Det är en process, som försiggår långt ovan något jämviktstillstånd. Det är en endotermisk (”invärmig”) process, vilket betyder att den sker under upptagande av värme, så att de genom processen erhållna polymererna har en högre energipotential än de ursprungliga beståndsdelarna. För att återgå till liknelsen med biljardbordet, säger vi att det är som om detta i stället för en fördjupning hade en kulle i mitten och biljardbollarna tack vare den extra energi processen alstrade förmådde rulla upp på kullen och sedan hålla sig kvar där.

I själva verket kännetecknas alla levande system just av att processerna inom dem är endotermiska, försiggår långt ovan jämviktstillståndet och kräver en ständig energitillförsel för att där förbli. Jämviktstillstånd däremot sammanhänger med biologisk död. Att söka förklara livets uppkomst med termodynamiska jämviktstillstånd är således alldeles felaktigt.

Icke heller kan sådana fasförändringar som vatten uppvisar, när det fryser till snökristaller, säga oss något väsentligt om de processer som är nödvändiga för alstrandet av biologisk information. Kristaller företer förvisso en hög grad av ordning, men en dylik utgör endast ändlösa upprepningar av enkla mönster, såsom bokstavssekvensen ABABABAB. De biokemiska beståndsdelarna i levande system kännetecknas av en ordning, som inte är enkel utan tvärtom mycket komplex och därtill mycket specifik. Vi kan återigen exemplifiera det med bokstavssekvenser. Sekvensen ABABABAB är endast ordnad men varken komplex eller specifik. ASDFGHJK är visserligen komplex men inte ordnad eller specifik och förmedlar därför ingen information. Däremot är AVSIKTLIG en på en gång ordnad, komplex och specifik sekvens, som förmedlar information. En dylik ”specificerad komplexitet” är ett av kännetecknen för levande system och deras beståndsdelar.

     

1.15  Livets och dödens problem

     Vad skiljer levande materia från livlös? Eller med ett mer bestämt ställande av problemet: Vad skiljer en levande organism från en död? Här skall kort sammanfattas vad läran om eterhöljet har att tillföra detta problems lösning.

I sista hand sammanhänger den fysiska döden med hjärtverksamhetens upphörande. Men enligt esoterikens lära om eterhöljet är det organiska hjärtats avstannande endast en reflexverkan av att organismens förbindelse med ett motsvarande centrum i eterhöljet (som följdriktigt kallas hjärtcentret) bryts, varefter eterhöljet omedelbart börjar avskiljas från organismen och denna till följd därav börjar sönderfalla (förruttna). Eterhöljet, människans fysiska energicentral, är enligt denna förklaring den nödvändiga faktor, som gör organismen levande, gör dess verksamhet till en enda, oerhört sammansatt endotermisk process. Eller med andra ord: det är eterhöljet, som förser organismen med de livsuppehållande energierna. När deras inflöde tvärt upphör, dör organismen lika omedelbart.

Hjärtkirurgen och esoterikern dr Michel Bercot ansåg det högst sannolikt att den molekylära mekanism, som förmedlar dödsimpulsen från eterhöljets hjärtcentrum till det organiska hjärtat, är insöndrandet av något hormonellt ämne och att man mycket väl skulle kunna upptäcka detta, om man sökte efter det. Detta hormon skulle till exempel påverka de kalciumkanaler som hjärtats hela kontraktionsarbete beror av.

Det råder en fullständig symmetri mellan det orsaksförlopp, som sätter i gång den nybildade organismens liv, och det, som direkt framkallar organismens död. Hos fostret slår hjärtat (det verkliga organet och inte enbart hjärtvävnaden i fjärde havandeskapsveckan) sina första slag i samband med att det anknyts till eterhöljets hjärtcentrum, och hos den döende slår hjärtat sitt sista slag när anknytningen avbryts.

Det är nödvändigt att klart hålla isär orsak och verkan. Vetenskapen söker dödsorsakerna i det grovfysiska, organiska. Men de fysiska energiernas orsaker ligger i eterhöljet. Det vi uppfattar som orsakerna är blott verkningarna. Egentligen är även dödsorsaken i eterhöljet en verkan, nämligen av en impuls, som utgår från ett ännu högre energihölje, kausalhöljet eller orsakskroppen (vedântas kârana sharîra), människans odödliga själ.

Organismens död kan beskrivas även som en process, vari dess aktivitet sänks till allt lägre nivåer av organisation. Högsta nivån representeras av organismen såsom funktionell, levande och förnimmande helhet och enhet. Död betyder att organismen mister sin förmåga att fungera som en enda form, en helhet och enhet. Annorlunda uttryckt: den mister sin livgivande princip. Organismens död är visserligen ögonblicklig. Likväl fortsätter somliga livsfunktioner en kort tid därefter; cellerna dör inte alla på en gång; till exempel fortsätter hår och naglar att växa. Också efter cellernas död finns aktivitet, men inte längre på den biologiska nivån, utan på en lägre, kemisk och molekylär nivå: förruttnelsen. Processen går obevekligt i en enda riktning; den kan inte vändas, sedan organismen mistat sin livgivande princip. Denna princip är eterhöljet. Det är eterhöljets närvaro eller frånvaro som gör skillnaden mellan en levande organism eller ett stycke död materia.

 

1.16  Medvetandets problem

Om livet och döden kan definieras som närvaron respektive frånvaron av en livsuppehållande energiprincip, så gäller detta dock inte medvetandet. Medvetandet är till sitt väsen varken ett materie- eller energifenomen. Materiella former och strukturer är förvisso nödvändiga för medvetandets yttringar i materien, och detsamma kan sägas om energiomsättningen såsom ett nödvändigt fenomen beledsagande dessa yttringar. Men själva medvetandet är den subjektiva upplevelsen, oberoende av sina yttringar i materien och energin. Medvetandet kan inte förklaras med kategorier hämtade från materiens och energins begreppsvärldar. Medvetandets fenomen bildar en egen kategori. Medvetandet upplevs subjektivt direkt, omedelbart och oförmedlat och måste därför sägas utgöra en särskild aspekt av tillvaron.

Tesen, att den subjektiva upplevelsen av medvetenheten är identisk med kemiska och elektriska processer i hjärnan, är särskilt absurd, eftersom den innebär att tre för medvetandet omedelbart konstaterbara och klart urskiljbara aspekter reduceras till blott två. Alla reduktionismer är särskilt dåliga förklaringar, och denna utgör intet undantag från den regeln.

 

1.17  Artificiell intelligens och artificiellt liv

Den samtida forskning, som studerar möjligheten av artificiell intelligens (AI) och artificiellt liv (Aliv), har sökt framställa konstgjorda modeller av liv och levande varelser. Detta har inte lyckats. Rodney Brooks, forskare vid Laboratoriet för artificiell intelligens vid Massachusetts Institute of Technology, har sammanfattat de gjorda negativa rönen så:

”Varken [forskningen om] AI eller [den om] Aliv har avkastat modeller, som skulle kunna misstagas för en levande organism mer än ett ögonblick. AI förefaller inte lika närvarande eller medveten som ens det enklaste djur, och Aliv kan inte mäta sig med de enklaste livsformernas komplexitet… något grundläggande, som vi för närvarande inte kan föreställa oss, undflyr oss i våra modeller… En möjlighet är att någon aspekt av levande system alltjämt är osynlig för oss. Den gängse vetenskapliga uppfattningen om levande varelser är att de är maskiner, vilka består av biomolekyler. Det är inte fullständigt uteslutet att vi skulle kunna upptäcka nya egenskaper hos biomolekyler eller någon ny beståndsdel… Låt oss kalla detta för hypotesen om det ’nya ämnet’ – hypotesen att det skulle kunna finnas något tillkommande slags ’ämne’ i levande system som går utanför vår nuvarande vetenskapliga förståelse… Andra filosofer [Brooks nämner David Chalmers, som föreslår medvetenheten som en dylik tillkommande faktor], både natur- och religionsfilosofer, skulle kunna framställa hypoteser om något obeskrivligt väsen såsom själen eller élan vital – ’livskraften’.” (Rodney Brooks, The Relationship Between Matter and Life”, Nature, 18 januari 2001).  

 

1.18  Eterhöljet på spåren: modern vetenskaplig forskning

      Den översikt, som göres här nedan, är inte på något sätt uttömmande, enbart illustrerande. Jag har valt ut några forskare, som kan anses ha tillfört något väsentligt i arbetet att bygga en bro till studiet av eterhöljet som sådant: Gurwitsch och hans efterföljare Kaznatjajev och Popp, Injusjin och Sedlak. Som ett särskilt viktigt område måste man beteckna studiet av den klassiska kinesiska nålsticksterapin eller akupunkturen. Där är koreanen Kim det stora namnet. En intressant västerländsk forskare var amerikanen Burr.

      Man skall dock inte vänta sig att majoriteten vetenskapsmän ännu så länge fäster något större avseende vid dessa rön eller att betydande genombrott är nära förestående. Akademidogmatismen är ännu alldeles för stark. Inte heller är det särskilt många forskare, som vågat arbeta på dessa okonventionella områden, men de kommer säkerligen att bli betydligt fler i framtiden. Några droppar regn gör inte monsunen, men de förebådar den.

      För översikten nedan har jag haft stort gagn av dr Vilhelm Schjelderups och dr Richard Gerbers framställningar. 

 

1.19  Alexander Gurwitsch’ hypotes om formbildningsfält

Den ryske histologen professor Alexander Gurwitsch sökte svar på frågan hur levande organismer kan fungera såsom samordnade, högt organiserade levande system och hur djur och människor kan utvecklas efter en sammanhängande plan från befruktade äggceller till komplexa och högt utvecklade organismer. Inspirerad av Hans Driesch’ tanke om hur helheten är något överordnat och förmer än alla de ingående delarna och själv är en reell utvecklingsfaktor, bedrev han en omfattande forskning. Han kom fram till att levande organismers form och inre byggnad bestäms av biologiska fält, som motsvarar de kraftfält fysiken studerar. Han kallade dessa biologiska fält formbildningsfält.

Enligt Gurwitsch’ teori är formbildningsfälten upphovet till såväl organismens som de ingående cellernas form. Under embryo- och fosterutvecklingen styr dessa fält cellernas förflyttning och delning liksom deras differentiering till olika nya slags celler, så att vävnader och organ planmässigt kan bildas. Även hjälper formbildningsfälten till att samordna livsfunktionerna hos den färdiga organismen, så att den kan fungera såsom en helhet.

Gurwitsch ansåg att formbildningsfälten är fysiska och kan studeras med biofysiska metoder. Därför sökte han med experiment visa formbildningsfältens existens. En mycket betydelsefull upptäckt gjorde han år 1923, när han experimenterade med lökplantor. I lökens rotspets finns en aktiv växtzon, och Gurwitsch fann att om han lade en lökplanta med rotspetsen intill stjälken av en annan planta, blev resultatet att celldelningen ökades hos denna. Om han satte en glasskiva mellan de två plantorna, delades dock cellerna normalt i den andra plantan, det vill säga fenomenet uteblev. Men om han skilde plantorna åt med en kvartsskiva, ökade celldelningen igen. Gurwitsch drog härav slutsatsen att den påverkan till ökad celldelning som utgick från lökens rotspets inte kunde vara av kemisk art utan måste vara något slags signaler, som hejdas av glas men släpps igenom av kvarts. Gurwitsch ansåg därför att det måste röra sig om ultraviolett elektromagnetisk strålning, det vill säga ett slags osynligt ljus. Han kallade den strålning han upptäckt ”mitogen strålning”, då den uppenbarligen främjar mitos, det vill säga celldelning.

Det fenomen Gurwitsch upptäckt kallade han ”biologisk induktion”. Induktion är ett allmänt elektromagnetiskt fenomen, som innebär att svängningar i en strömkrets eller ett fält kan framkalla svängningar i en annan strömkrets till synes oberoende av avståndet. För att induktionen skall ge verklig effekt måste det emellertid uppstå resonans mellan de båda fälten. Biologisk induktion förutsatte ”biologisk resonans”.

Ordet resonans kommer av det latinska ordet resonantia, som betyder återskall, eko. Resonans är ett betydelsefullt allmänt energifenomen, som uppträder överallt och i de mest skiftande former. Om exempelvis två välstämda gitarrer placeras i motsatta hörn i ett och samma rum och en sträng slås an på den ena gitarren, kan man höra en svag ton från motsvarande sträng på den andra gitarren. Radio är ett annat exempel på teknisk tilllämpning av induktions- och resonansfenomenen: man åstadkommer i en strömkrets hos sändaren en svängning, som medelst resonans upprepas i en motsvarande strömkrets hos mottagarna. Om livet är ett energifenomen, måste det finnas även biologisk resonans      

Gurwitsch ansåg att det måste råda en mycket stark resonans mellan den ultravioletta strålning som cellerna i lökrotspetsarna utsände och de elektromagnetiska svängningskretsarna i de mottagande cellerna. Gurwitsch drog slutsatsen att biologisk resonans måste vara en viktig, grundläggande princip för kommunikation mellan levande celler inom en organism liksom även mellan organismer. Själva strålningen kunde han dock inte påvisa med sina mätinstrument, endast resultaten därav.

 

1.20  Gurwitsch’ efterföljare gör ytterligare rön

Åren 1925–1927 genomförde de i Berlin verksamma forskarna fysikern Dennis Gabor och läkaren T. Reiter fler än 125 experiment, som bekräftade Gurwitsch’ upptäckter. Vidare fann de bland annat att cancerceller utsänder en kraftig mitogen strålning, att den mitogena strålningen reflekteras mot en glasskiva och att den liksom ljus bryts vid övergång från ett medium till ett annat. På grundval härav drog de slutsatsen att det måste röra sig om ultraviolett strålning av våglängder nära det synliga ljusets.

Men inte heller Gabor och Reiter kunde direkt mäta den mycket svaga strålningen. Detta lyckades först år 1954 ett italienskt forskarlag göra med fotoelektroniska förstärkare. De var ovetande om Gurwitsch’ upptäckt 31 år tidigare, när de förkunnade att de upptäckt en oerhört svag ljusstrålning från levande celler och gav den mitogena strålningen det nya namnet ”ultrasvag bioluminescens”.

I Ryssland hade man dock inte glömt Gurwitsch, utan där har pionjären haft flera efterföljare. Biologen Boris Tarusov arbetade med växter och upptäckte att den mitogena strålningen inte var konstant utan ständigt växlade. Ibland kom det riktiga utbrott av strålning från växterna. För Tarusov föreföll det som om växterna sände ut signaler, vilka han därför sökte tolka. Han fann i strålningen bestämda mönster, som uppträder när växten fått för mycket eller för litet vatten, salter eller gödningsämnen kring rötterna. Andra strålningsmönster sammanhänger med sjukdomar hos växterna. Dylika sjukliga förändringar i cellstrålningen uppträder redan innan växten företer synliga symptom på sjukdom.

Det avgörande beviset för att den ultrasvaga cellstrålningen existerar lämnade den ryske biofysikern S. V. Konjev år 1967. Han lyckades visa att denna strålning ligger inom den ultravioletta, den synliga och den angränsande delen av det infraröda spektret. Strålningen är ytterst svag, i storleksordningen 100 till 1000 fotoner per cm2 och sekund (vanligt dagsljus är 1016 gånger starkare). Det måste dock påpekas att dessa mätvärden erhållits på ett visst avstånd från de sändande cellerna. Inne i vävnaden, alltså mellan cellerna, bör strålningen vara betydligt starkare.

En annan av Gurwitsch’ efterföljare, den ryske fysiologen Vlail Kaznatjajev, lyckades på 1960-talet visa att sjukdomar kan spridas enbart genom cellstrålningen. Han skilde två cellkulturer åt med en vägg av kvarts och hindrade dem därvid att komma i kemisk kontakt med varandra. Sedan han smittat den ena kulturen med ett virus, blev också cellerna i den andra kulturen sjuka och nästan lika snabbt som den först smittade. År 1981 redovisade Kaznatjajev och hans medarbetare resultaten av fler än 10 000 experiment. Det visade sig att överföring av sjukdom genom ultraviolett strålning kunde bekräftas genom mikroskopisk undersökning av cellerna i 80 procent av fallen. Kinesiska forskare har med samma slags experiment erhållit liknande resultat.

I nutiden är den tyske biofysikern prof. Fritz-Albert Popp en av de viktigaste forskarna och teoretikerna på området cellernas egenstrålning. År 1976 lade han fram en teori, enligt vilken varje levande cell omges av ett fält av två stående vågor, som är ställda vinkelrätt mot varandra: en elektromagnetisk våg med en frekvens motsvarande infrarött ljus och en ljudvåg (som också skulle kunna vara en elektromagnetisk våg med lägre frekvens). Popp anser att dessa cellvågsfält styr och reglerar så gott som all biologisk information på cellnivån, såsom att undanröja störningar i cellens inre förhållanden, styra biologiska processer, reglera tillväxten, bestämma cellernas differentiering och styra biokemiska reaktioner. Cancer förklarar han som en varaktig störning av denna biologiska informationsöverföring.

 

1.21  Teorin om biologiskt plasma

Teorin om biologiskt plasma har utarbetats av den ryske forskaren prof. V. M. Injusjin och den polske forskaren prof. V. Sedlak.

I nutida fysik studerar man vid sidan om fasta ämnen, vätskor och gaser ett fjärde aggregationstillstånd hos den fysiska materien, nämligen plasma. Därmed har man i praktiken börjat tränga in i det som enligt klassisk definition utgör etern.

    Ett plasma består av fritt rörliga elektriskt laddade partiklar. Exempel på plasma erbjuder de joniserade gaserna i en eldslåga, de joniserade atomerna och elementarpartiklarna i en stjärnas inre, liksom de spridda atomerna och molekylerna i världsrymden. Antalen negativt och positivt laddade partiklar i ett plasma är lika, varför plasmat såsom helhet i avseende på den elektriska laddningen är neutralt. De processer, som utspelas i ett plasma, är till sin karaktär kollektiva, varför plasmat fungerar som en helhet.

     Plasmatillstånd förekommer icke endast vid mycket höga temperaturer och i gaser utan även vid de förhållandevis låga temperaturer, där organiskt liv verkar, och i fasta kroppar samt kolloider. Plasma är exempelvis de löst bundna partiklarna i elektriska halvledare. Teorin om biologiskt plasma eller bioplasma avser väsentligen ett dylikt halvledarplasma.

      År 1941 förklarade den framstående ungerske biokemisten Albert Szent-Györgyi att han dragit slutsatsen att man aldrig skulle kunna förklara livsprocesserna enbart med biokemiska principer. Det saknades en viktig faktor, vilken enligt Szent-Györgyi kunde vara elektricitet men inte av det slag man dittills känt utan halvledarelektricitet. Han förutspådde även att vissa biologiskt viktiga molekyler skulle visa sig vara halvledare.

      Szent-Györgyi fick rätt i sin spådom. Proteinmolekyler och många andra biologiskt viktiga molekyler har visat sig fungera som halvledare. Halvledare är enligt prof. Sedlak även de i cellerna ingående organen (de så kallade cellorganellerna) såsom cellmembran, mitokondrier och golgiapparater. Särskilt mitokondrierna, vilka tjänstgör som cellernas energigeneratorer, har en inre struktur, som gör att de pumpar elektroner.

     Dessa nutida rön gör det alltså möjligt att betrakta levande celler, vävnader och organismer såsom sammansatta elektroniska system, inom vilka fria elektroner rör sig i en elektronisk process, som är samordnad och som själv samordnar det biokemiska material som den levande organismen består av. Det är alltså det elektroniska systemet, som styr det kemiskt-biologiska. Det är just denna samordning av de fysiologiska processerna, som enligt Szent-Györgyi är så svår att förklara enbart med biokemi. Levande vävnader och organismer fungerar som helheter och förmår dessutom reglera och läka sig själva. Detta är förmågor, som överträffar blotta biokemiska processer men även vad ett blott fysiskt plasma förmår. Därför är det enligt Injusjin och Sedlak befogat att införa teorin om bioplasma.

     Ett vanligt fysiskt plasma är kaotiskt och ostrukturerat. Ett bioplasma däremot är ordnat och strukturerat tack vare växelverkan mellan elektroniska processer och det komplicerade elektromagnetiska fält dessa processer ger upphov till. Ett vanligt fysiskt plasma kännetecknas av hög temperatur och kaotiska termiska (värmealstrande) rörelser hos de ingående partiklarna. Ett bioplasma däremot utmärks av att de laddade partiklarna är ordnade i rummet och deras termiska rörelser minimala. Ett bioplasma kan därför teoretiskt ha en temperatur nära den absoluta nollpunkten. Detta är faktiskt en förutsättning för den höggradiga ordning och struktur som finns hos levande organismer. Injusjin kallar bioplasma för ”kristallint plasma” för att framäva att det är bundet i en ordnad struktur liksom atomerna i ett kristallgitter.

     Teorin om bioplasma handlar alltså även om att informationsbärande energi måste styra de biokemiska processerna för att levande celler, vävnader och organismer skall kunna uppstå och fungera och att denna informationsbärande energi överföres icke endast såsom halvledarelektricitet utan även såsom elektromagnetiska fält och elektromagnetisk strålning. Enligt teorin utgör bioplasmat den fysiska grundvalen eller den grundläggande biofysiska matrisen för allt liv, eller med prof. Sedlaks ord:    

”Bioplasmat utgör således det slutgiltiga underlaget till både de kemiska och de elektromagnetiska processerna, liksom det är bärare av all information inom systemet. Ur bioelektronisk synvinkel är överföringen av information inom den levande organismen inte begränsad till nervsystemet och det endokrina systemet. Denna information är mer generell, mer selektiv, mer effektiv och av elektromagnetisk natur.

Elektromagnetiska fält är de enheter som är bäst ägnade att styra plasmat. Införandet av begreppet bioplasma tillägger mycket till det som redan är känt från bioelektroniken om det levande systemets natur och de principer som står för dess inre samordning. Livets väsen ligger i de elektriska partiklarnas och de elektromagnetiska fältens beteende.”

 

1.22  Akupunktur

I kinesisk traditionell medicin och hälsokultur (taijiquan, qigong) är läran om qi av central betydelse. Med qi (ordet uttalas ungefär ttj-hi) menas en subtil energi, som genomtränger hela naturen och därvid när, uppbygger och skänker hälsa åt alla levande varelser. Enligt den kinesiska teorin finns det djupt inne i kroppens vävnader ett osynligt nätverk, ett system av så kallade meridianer, varigenom qi flödar. Det finns sedan gammalt ett system för medicinsk behandling, vilket först ganska nyligen börjat beaktas i Västerlandet: akupunktur eller nålsticksterapi.

Utövare av budô, japansk kampsport, är såväl teoretiskt som praktiskt förtrogna med läran om ki, kroppens livskraft. Namnet aikidô på en viss gren av budô betyder rent av ”vägen till harmoni med ki”. Japanerna menar med ki alldeles detsamma som kineserna med qi. Det japanska ordet är i själva verket lånat från kinesiskan och skrivs med samma tecken som i kinesiskan. Kinesernas qi och japanernas ki är samma energi som de gamla indierna kallade prâna, eterisk livskraft.

 Qi kommer in i kroppen genom bestämda punkter på meridianerna, och det är dessa ingångsställen på huden man punkterar med en nål för att därmed stimulera det fria flödet av qi. Det är nämligen när detta flöde hämmas eller blir obalanserat, som det uppstår dysfunktion i något organ eller organsystem.

Av hävd anser man att det finns tolv par meridianer förbundna med olika organsystem i kroppen. Kineserna benämner dessa meridianer jing (uttalas tjing med tydligt t-förslag).

 

1.23  Akupunkturteorin bekräftas av modern forskning

I Västerlandets konventionella medicin har akupunkturen beaktats nästan uteslutande såsom en metod för smärtlindring. I sin okunnighet om, ja rentav oförmåga att förstå, eterhöljet och dess energier och dessas betydelse för hälsa och sjukdom har den västerländska skolmedicinen i försök att förklara akupunkturens förmåga att lindra smärta begränsat sig till teorier om nervstimulans och endorfinutlösning inom centrala nervsystemet. Man har avvisat den kinesiska läran om qi och jing, livsenergin och meridianerna.

Emellertid har forskare, som tillämpat moderna metoder, tydligt visat meridiansystemets existens. På 1960-talet i Korea experimenterade professor Kim Bong Han och hans medarbetare med akupunkturmeridianerna hos djur. Professor Kim injicerade en radioaktiv fosforisotop i en akupunkt hos en kanin och fann att isotopen aktivt upptogs av ett system av mycket fina (c:a 0,5–1,5 mm i diameter) rör, så kallade tubuler, som överensstämde med de traditionella meridianerna. När prof. Kim injicerade isotopen i en ven nära tubulen, påverkade detta knappast alls tubulnätverket, vilket visar att detta rörsystem är oberoende av blodkärlsystemet.

Fransmannen Pierre de Vernejoul med flera har bekräftat prof. Kims rön vid försök på människor. de Vernejoul injicerade en radioaktiv isotop av teknetium i akupunkter hos patienter och fann att isotopen vandrade längs meridianerna till en sträcka av 30 cm på 4–6 minuter. Godtyckligt gjorda injektioner på andra ställen än akupunkter liksom injektioner i vener och lymfkärl gav inga motsvarande resultat, varmed ytterligare bekräftades att meridiansystemet inte har något närmare samband med dessa andra cirkulationssystem utan är ett eget system.

Under sina studier av det fina rörsystemet hos kaniner utrönte prof. Kim att detta system i själva verket består av två, ett ytligt och ett djupt liggande. Det djupt liggande består i sin tur av flera system.

Ett av de djupt liggande undersystemen, vilket han kallade det inre gångsystemet, svävar fritt inuti blod- och lymfkärlen och skär även rakt igenom dessa system, varvid dess rör går igenom blod- och lymfkärlväggarna. Vätskor flödar i det inre gångsystemet dels i samma riktning som blodet och lymfan, dels i motsatt riktning. Dessa fakta tyder återigen på att gångsystemet har ett annat ursprung än blod- och lymfsystemen och sannolikt bildats tidigare än dessa under embryoutvecklingen. Om gångsystemet redan finns på plats, när blod- och lymfkärlen bildas, torde dessa växa runt och genom gångarna, eller meridianerna, så att dessa synes tränga igenom kärlen samt gå in i och ut ur dessa.

 Ett andra gångsystem har prof. Kim kallat det inre-yttre gångsystemet. Dessa gångar löper på ytan av inre organ och förefaller bilda ett nätverk, som är helt oberoende av blod-, lymf- och nervsystemen. Ett tredje gångsystem, det yttre gångsystemet, befanns löpa utmed blod- och lymfkärlens ytterväggar. Dessa gångar finns även i huden och kallas där det ytliga gångsystemet. Det är detta sistnämnda system, som vanligen används i klassisk behandling med akupunktur. Ett fjärde rörsystem, det neurala gångsystemet, följer de centrala och perifera nervsystemen. 

Alla gångsystemen befanns vara förbundna med varandra genom ändrören i de olika systemen. Denna ömsesidiga förbindelse liknar motsvarande i blodkärlsystemet på kapillärernas vävnadsbäddnivå. Prof. Kim fann nämligen att meridiansystemens ändrör når in i vävnadscellernas kärnor, vilka är cellernas genetiska styrcentra. Han fann även små kroppar utspridda längs meridianerna. I det ytliga gångsystemet förefaller dessa kroppar ligga inunder och motsvara akupunkterna.

Vätska, som tagits ur dessa rör, visade höga halter av DNA, RNA, aminosyror, hylauronsyra, nukleotider av sexton slag, adrenalin, kortikosteroider, östrogen och andra hormoner i betydligt högre halter än vad som är det vanliga i blodmassan. Till exempel var adrenalinhalten i meridianvätskan dubbelt så hög som den i blodet och i en akupunkt mer än tio gånger högre. Därmed antyds ett samband mellan meridiansystemet och de endokrina körtlarna.

Prof. Kim gjorde även experiment, som visade hur viktigt det är att det i de djupt liggande meridianerna går ett ständigt flöde till kroppens organ. Han skar av meridianen till levern hos grodor och studerade sedan de mikroskopiska förändringarna i levervävnaden. Strax efter ingreppet utvidgades hepatocyterna och fick en mycket grumlig cytoplasma. Inom tre dagar hade blodkärlen i hela levern blivit starkt degenererade. Han studerade även förändringar i nervreflexer, sedan han skurit av meridianer omkring nerver. Inom 30 minuter efter ingreppet visade sig reaktionstiden ha förlängts med mer än 500 procent, och detta nya reaktionsmönster höll i sig i mer än 48 timmar. Dessa studier synes bekräfta den hävdvunna kinesiska akupunkturteorin, enligt vilken meridianerna förmedlar ett särskilt, närande och uppbyggande flöde till kroppens organ.

På grundval av många försök prof. Kim gjorde drog han slutsatsen att meridiansystemet står i förbindelse med alla cellkärnor i alla vävnader. I studier av kycklingembryon fann han att meridiangångarna bildades inom femton timmar efter befruktningen, alltså vid en tid då inte ens de mest rudimentära organ hunnit bildas. Av dessa båda rön borde man kunna draga slutsatsen att meridiansystemet har ett avgörande inflytande på var de framväxande organen förläggs i kroppen. Eftersom meridianerna står i förbindelse med det genetiska styrcentret i varje enskild cell, torde de ha viktiga uppgifter även ifråga om cellernas delning och differentiering (specialisering).

 

 1.24  Ytterligare rön: Burr

Här kan man jämföra prof. Kims rön med resultat amerikanen dr Harold Saxton Burr erhöll. Dr Burr var specialist på nervsystemets anatomi och verkade vid Yale-universitetet. På 1940-talet studerade han energifälten omkring levande varelser, både djur och växter. Vid experiment med salamanderembryon fann han att dessa, trots att de inte alls liknade vuxna djur, likväl hade ett kraftfält, som i stort sett hade de vuxna djurens form. Han upptäckte även att detta kraftfält hade en elektrisk axel, som sammanföll med hjärnan och ryggmärgen. Dr Burr sökte spåra kraftfältets uppkomst och mätte därför detta hos allt yngre embryon. Han fann därvid att den elektriska axeln fanns redan i det obefruktade ägget. Detta faktum stod i rak motsats till de i biologin och genetiken förhärskande teorierna. Dr Burr lyckades genom bläckmärkning medelst mikropipett visa att den elektriska axeln i det obefruktade ägget var identisk med axeln i embryot och det vuxna djuret.

Dr Burr experimenterade även med de elektromagnetiska fälten omkring späda groddplantor. Här erhöll han resultat liknande dem med salamanderembryona. Det kraftfält, som omger groddplantor, visade sig inte alls ha den späda plantans, utan den färdigbildade växtens form. Av dr Burrs rön kan man draga den allmänna slutsatsen att envar organism, som är under utveckling mot en vuxen individ, är förutbestämd att få en viss form och att orsaken till denna förutbestämdhet ligger i det elektromagnetiska kraftfält som omger individen alltifrån dess tillblivelse.

 

 

1.25  Jämförelse mellan Kims och Burrs rön

Om man sammanställer prof. Kims rön med dr Burrs, kan man draga slutsatsen att meridiansystemet är en förmedlande länk mellan det organiska och det elektromagnetiska hos en levande varelse, det vill säga ett förmedlande system mellan organismen och eterhöljet. Meridiansystemet föregår i sin tillblivelse kroppens organ och vävnader, och det elektromagnetiska eterhöljet föregår i sin tur meridiansystemet. Meridiansystemet förser cellkärnorna med information om hur de skall individuellt utvecklas. Eterhöljet informerar i sin tur meridiansystemet. Med en term lånad från datortekniken kan man kalla meridiansystemet ett gränssnitt mellan det eteriska och organiska. Denna slutsats underbyggs av faktum att meridiansystemet är bärare av både qi eller eterisk livskraft och kroppsegna organiska substanser.

Att elektromagnetisk energi befordras genom meridiansystemet, framgår också av resultat man erhållit vid mätningar av elektriskt motstånd på och omkring akupunkter. Flera forskare har funnit att detta motstånd på akupunkterna är nästan tjugo gånger mindre än det i den närmaste omgivningen. Det är en välkänd naturlag att kraft går minsta motståndets väg. Vattnet, vilket utgör ungefär två tredjedelar av kroppsvikten, är en god ledare av såväl grovfysiska som eteriska elektriska energier.

Den rumänske forskaren dr Ion Dumitrescu har med elektronografisk svepteknik funnit att akupunkters lyskraft förändras timmarna, ibland dagarna och även veckorna, före sjukdomsutbrott. Detta överensstämmer med esoterikens lära att sjukdomar i organismen föregås av sjukliga förändringar i eterhöljet, liksom den traditionella kinesiska läran att sjukdom orsakas av energiobalanser i de meridianer som förser kroppens organ med livskraft, qi. Förändringarna i meridiansystemet avspeglar dysfunktioner, som redan uppträtt i eterhöljet och först senare framträder i organismen såsom sjukdom.

 

1.26  Sammanfattning och slutsatser

På 1900-talet gjordes åtskillig betydelsefull forskning om livsföreteelser, som ligger på gränsen mellan det grovfysiska eller organiska och det eteriska eller energimässiga. Om de gjorda rönen skall sammanfattas, kan följande sägas:

Det finns hos levande organismer en energimässig finstruktur, som är i viss mån oberoende av organismen och i tiden föregår dennas uppkomst.

Levande organismers och cellers såväl form som inre byggnad bestäms av biologiska fält, vilka motsvarar de kraftfält fysiken studerar.

Det är dessa biologiska formbildningsfält, som under embryo- och fosterutvecklingen styr cellernas förflyttning och delning liksom deras differentiering till olika nya slags celler, så att vävnader och organ kan bildas planmässigt. Även hjälper formbildningsfälten till att samordna livsfunktionerna hos den färdiga organismen, så att den kan fungera såsom en helhet.

Formbildningsfälten är fysiska och kan studeras med biofysiska metoder.

Biologisk induktion förutsätter ”biologisk resonans”. Om livet är ett energifenomen, måste det finnas även en dylik biologisk resonans.

Cellernas egenstrålning är ett reellt fenomen. Det rör sig om ett slags ljus, som av allt att döma är av betydelse för cellernas inbördes kommunikation och även kan överföra sjukdomar.

Teorin om biologiskt plasma har tillfört mycket till vår förståelse av formbildningsfältens natur. Teorin avser väsentligen ett halvledarplasma, ett bioelektroniskt system, som styr det kemiskt-biologiska. Detta elektroniska system måste förmedla en informationsbärande energi. Enligt teorin utgör bioplasmat den fysiska grundvalen eller den grundläggande biofysiska matrisen för allt liv: ”Livets väsen ligger i de elektriska partiklarnas och de elektromagnetiska fältens beteende.” (Sedlak)

Så långt redovisningen av vad pionjärer inom vår tids vetenskapliga forskning kunnat utröna. Vetenskapen torde alltmer närma sig den punkt, där den kommer att tvingas medge att eterhöljet existerar, då det visar sig bli långt svårare att förneka det än att erkänna det.

En heltäckande förklaring av livets fenomen erbjuds av esoteriken. Våra dagars filosofer och vetenskapsmän är alltjämt långt ifrån att förstå esoterikens betydelse såsom arbetshypotes. Men när forskningen nått så långt att dess utövare insett existensen av en särskild fysisk etervärld och upptäckt organismens eterhölje, följer därmed så många andra upptäckter och så många bekräftelser av esoterikens fakta att många kommer att godtaga denna urgamla kunskap som den bästa arbetshypotesen.

 

Ovanstående text utgör avdelning Ett i boken Eterhöljet av Lars Adelskogh. Copyright © 2005 av Lars Adelskogh och Foinix förlag.